Behandlingen av riksdagens skrivelser

Fru talman! Den här debatten rör betänkandet om det som brukar kallas skrivelse 75. Skrivelse 75 är regeringens årliga rapport till riksdagen om hur regeringen har behandlat riksdagens skrivelser till regeringen, eller med andra ord i vilken utsträckning som regeringen har genomfört riksdagens beslut under 2017.

En gång om året redovisar regeringen samlat för riksdagen hur man har hanterat alla de skrivelser som har skickats från riksdagen till regeringen. Vilka skrivelser har slutbehandlats, och vilka skrivelser återstår? Det är den redovisningen vi diskuterar.

Särskilt intressant är behandlingen av tillkännagivanden. Ett tillkännagivande är, som bekant, ett beslut om en beställning från riksdagen till regeringen, till exempel att regeringen ska utreda en fråga och återkomma till riksdagen med lagförslag.

Jag är glad över att KU även i år har kunnat enas över alla partigränser om årets ställningstagande.

Förekomsten av tillkännagivanden kan härledas ur dels funktionsfördelningen mellan regeringen och riksdagen, dels parlamentarismens princip. Med funktionsfördelningen menar jag att det sedan ett par hundra år finns en arbetsfördelning mellan regeringen och riksdagen som utgår från att det är regeringen som har resurser att utarbeta lagförslag, främst eftersom regeringen styr utredningsväsendet, medan riksdagens uppgift är att granska lagförslagen och sedan bifalla eller avslå dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Behandlingen av riksdagens skrivelser

När jag säger att tillkännagivanden har koppling till parlamentarismens princip menar jag att parlamentarismen i svensk tappning innebär att regeringen måste tolereras av riksdagen för att kunna sitta kvar. Även mot den bakgrunden blir det viktigt för riksdagen att kunna signalera till regeringen vilka politiska förslag som det finns stöd för i riksdagen.

Tillkännagivandens rättsliga ställning regleras inte i grundlag eller i riksdagsordningen, men de omfattas av rättsliga normer i form av fast konstitutionell praxis, inte minst utvecklad av konstitutionsutskottet under en lång följd av år. Denna praxis har några huvudingredienser.

Utgångspunkten är att regeringen ska tillgodose riksdagens tillkännagivanden. Beredningsåtgärder med anledning av ett tillkännagivande ska inledas så snart som möjligt. Om regeringen inte har för avsikt att tillgodose tillkännagivanden ska regeringen underrätta riksdagen om det och redovisa sina skäl. Inte annat än i undantagsfall bör det ta längre än två till tre år att slutbehandla ett tillkännagivande. Hur lång tid som är skälig beror på hur komplicerat det är att bereda tillkännagivandet.

Regeringen ska varje år i den så kallade skrivelse 75, den rapport vi nu debatterar, redovisa hur riksdagens tillkännagivanden har hanterats.

Utgångspunkten är alltså att tillkännagivanden ska tillgodoses. Ett visst önskemål från riksdagen kan dock efter utredning visa sig vara praktiskt omöjligt eller på goda grunder olämpligt att genomföra. Då är det rimligt att lägga tillkännagivandet till handlingarna utan ytterligare åtgärd. Att från regeringens sida vägra att genomföra riksdagens beslut av politiska skäl är en annan sak.

Den uppföljning som KU nu har gjort av regeringens hantering av tillkännagivanden, utifrån det regeringen redovisar i skrivelse 75, har gått till på det sättet att KU har bett övriga utskott att kommentera hur regeringen har genomfört riksdagens beslut inom respektive utskotts ansvarsområde.

Förra året förekom 18 fall då regeringen bedömde att en skrivelse var slutbehandlad men då utskotten var av en annan uppfattning. Och i ytterligare 18 fall hade utskotten tydliga invändningar mot regeringens arbete avseende tillkännagivanden som regeringen fortfarande arbetade med. Den totala siffran för när riksdag och regering inte var överens om tillkännagivanden förra året var således 36 fall.

I år är motsvarande siffra 21 fall, såvitt jag kan räkna i skrivelse 75 och KU:s betänkande. Det är alltså färre än förra året, vilket är välkommet, även om det möjligen finns utrymme för ytterligare förbättringar.

I de fall regeringen anser att ett tillkännagivande är slutbehandlat men utskottet är av en annan åsikt har KU sedan några år valt att inte göra en egen bedömning av den frågan. Utskottet anför i stället att regeringen har att återkomma till riksdagen med sina bedömningar och förslag med anledning av vad respektive sakutskott har anfört. KU gör däremot några allmänna kommentarer.

Vid behandlingen av förra årets skrivelse 75 gjorde KU några uttalanden om situationen då regeringen redovisar sin behandling av ett tillkännagivande i en proposition eller skrivelse innan skrivelse 75 har utarbetats. KU gjorde vissa vägledande uttalanden om det här. De har möjligen i någon utsträckning övertolkats av vissa departement. Det finns i årets skrivelse exempel på hur departement har redovisat behandlingen av tillkännagivanden i ett helt annat sakligt sammanhang än det som tillkännagivandet rör. Vi hade ett exempel från utbildningsutskottets område där regeringen redovisar en viss fråga i anslutning till en rapport från Riksrevisionen om samisk utbildning som inte alls togs upp i tillkännagivandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Behandlingen av riksdagens skrivelser

Av det skälet framhåller KU att det inte var utskottets avsikt att tillkännagivanden skulle redovisas i propositioner och skrivelser som behandlar en sakfråga som inte är direkt knuten till tillkännagivandet. Redovisningen bör ske där det finns ett rimligt sakligt samband.

Vi gör också en kommentar om de fall där riksdagen har beslutat om ett nytt tillkännagivande och där det redan finns ett äldre, likalydande tillkännagivande. Där har regeringen i vissa fall redovisat det ursprungliga tillkännagivandet som slutbehandlat och i vissa fall som ej slutbehandlat. KU framhåller att det är rimligt att de ursprungliga tillkännagivandena konsekvent redovisas som ej slutbehandlade.

Avslutningsvis framhåller KU att vad som begärs i ett tillkännagivande uttryckligen bör framgå av det aktuella utskottets ställningstagande. Även om utskottet föreslår att en motion helt ska bifallas bör det som utskottet vill att riksdagen ska framföra till regeringen framgå av den text som heter "utskottets ställningstagande". Därmed blir det tydligt både för riksdagen och för regeringen vad utskottet anser att regeringen bör göra.

Det är några synpunkter och vägledande uttalanden från konstitutionsutskottet som förhoppningsvis kommer att leda till att nästa års skrivelse 75 på ett än bättre sätt redovisar hur regeringen har levt upp till riksdagens önskemål och också att regeringen har möjlighet att på ett än bättre sätt tillmötesgå riksdagens önskemål.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Det parlamentariska läget innebär en rad utmaningar för ansvarsfördelningen mellan riksdag och regering. Å ena sidan gäller det riksdagens uppgift att stifta lagar, besluta om skatter till staten och bestämma hur statens medel ska användas, i enlighet med regeringsformen 1 kap. 4 §. Å andra sidan gäller det regeringens uppgift att styra riket, ständigt ansvarig inför riksdagen - precis som påpekats här tidigare - i enlighet med regeringsformen 1 kap. 6 §. Till syvende och sist handlar det också om vårt gemensamma ansvar att värna och ta hand om vårt land, Sverige, med allt vad det innebär.

Detta ställer krav på samvaron och relationen mellan riksdag och regering för att tillförsäkra en respekt för regeringsformens bestämmelser och för ett fungerande styresskick. Och det är just vad detta ärende handlar om.

I regeringens skrivelse 75 redogör regeringen för vilka åtgärder den har vidtagit med anledning av de tillkännagivanden riksdagen har beslutat om. Och i vårt betänkande, KU21, behandlar vi hur riksdagen ser på just regeringens hantering av våra tillkännagivanden.

Fru talman! Också i år vill vi i KU upprepa det vi har sagt tidigare, nämligen att vi konstaterar att regeringens redogörelse under flera år har förbättrats och ger en formellt korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen. Dessa redogörelser har, återigen, i många fall blivit mer utförliga. Det välkomnar vi självklart.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Behandlingen av riksdagens skrivelser

Vi välkomnar också att regeringen i budgetpropositionen för 2018 har redovisat vidtagna åtgärder i fråga om tillkännagivanden i större utsträckning än tidigare och där även redovisar sin bedömning av om tillkännagivandet är slutbehandlat eller inte.

Vi välkomnar även regeringens vilja att redovisa vidtagna åtgärder i fråga om tillkännagivanden så tidigt som möjligt. Men vi vill också understryka det som Andreas Norlén, vår ordförande, sa tidigare om att det inte var vår avsikt i förra riksmötets KU-betänkande nr 21 att tillkännagivanden skulle redovisas i propositioner och skrivelser som behandlar en sakfråga som inte är direkt knuten till tillkännagivandet.

Fru talman! Vi i konstitutionsutskottet vill också påminna om det som vi påpekade förra året, nämligen att det är viktigt att regeringen är tydlig med hur dess behandling av ett tillkännagivande förhåller sig till det aktuella tillkännagivandet. Men för att regeringen ska kunna vara tydlig krävs det att tillkännagivandet från riksdagen är tydligt. Därför vill vi framhålla att vad som begärs i ett tillkännagivande uttryckligen bör framgå av det aktuella utskottets ställningstagande.

Även om utskottet föreslår att en motion helt ska bifallas bör det som utskottet vill ska framföras till regeringen framgå av utskottets ställningstagande. Därmed blir det tydligt både för riksdag och för regering vad utskottet anser att regeringen bör göra. Det hindrar naturligtvis inte att regeringen använder sig av hela motionstexten för att få en mer fullödig förståelse av de överväganden som har föranlett tillkännagivandet.

Just detta kan riksdagens alla ledamöter erinra sig i utskottsarbetet och vid motionsskrivandet, liksom regeringen när den tar sig an våra tillkännagivanden.

Fru talman! Ledamöter och åhörare! Det parlamentariska läget innebär som sagt en rad utmaningar för både riksdag och regering, vad gäller både lagstiftning och rikets styrning. Och detta betänkande, vid sidan av tidigare års KU21 - som jag visar upp för kammarens ledamöter - kan ses som en serie av parlamentariska handböcker som man kan studera och återkomma till för att möjliggöra en fungerande relation mellan riksdag och regering.

Men även om dagens situation kan synas vara komplicerad är det inte första gången vårt land befinner sig i ett läge som påminner om detta. Det kanske främsta exemplet i vår moderna historia är minoritetsparlamentarismens tid från 1920 till 1933. Under dessa år behövde minoritetsregeringar söka stöd utanför det egna partiet, så kallad tyngdpunktsparlamentarism eller vågmästarpolitik. Under perioden ägde mer än tio statsministerskiften rum.

Tyngdpunktsparlamentarismen innebar, som vi säkert alla har läst om och minns, att regeringarna blev svaga och riksdagen stark, och just utskotten fick en nyckelställning.

Perioden fick sin reella slutpunkt 1933 i och med krisuppgörelsen mellan socialdemokratin och bondeförbundet och delvis de frisinnade liberala. Nu så här i slutet av maj är det exakt 85 år sedan uppgörelsen gjordes. Genom uppgörelsen ändrades de politiska förutsättningarna, och den instabila politik som delvis förlamat Sverige upphörde.

Krisuppgörelsens betydelse för svensk ekonomi har diskuterats, men dess politiska betydelse är tydlig. De extremistiska grupperingar som växte sig allt starkare runt om i Europa på 1930-talet fick aldrig något större inflytande här i landet - tack och lov. Våra föregångares agerande visade sig vara klokt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Behandlingen av riksdagens skrivelser

Fru talman! Vi befinner oss ånyo i en orolig tid. De senaste åren har vi sett hur högerextrema rörelser är på frammarsch i Europa. De gör skillnad på människor och slår hårt mot fria medier och ett oberoende domstolsväsen. Rasismen växer, också här i Sverige. Aldrig tidigare har den svenska högerextremismen varit så väletablerad som nu, även här i Sveriges riksdag.

Därför gäller det att vi lär av historien och drar nytta av de erfarenheter den ger. En av dem är betydelsen av välfungerande relationer mellan riksdag och regering och mellan demokratiskt sinnade partier för att skydda folkstyret och människovärdet och som ser till att vårt land kan fortsätta fungera trots ett krångligt parlamentariskt läge. Det är nödvändigt för att upprätthålla medborgarnas förtroende för demokratin och grundlagarna.

I ljuset av detta är KU21 och den handbok den faktiskt är viktig. Det är handfasta ställningstaganden som underlättar samvaron för en fungerande parlamentarism, också i ett komplicerat läge.

På samma sätt blir de många större blocköverskridande överenskommelser som slutits mellan oss Socialdemokrater och sex andra partier i olika konstellationer viktiga för det fortsatta styret av Sverige. Under mandatperioden har det hunnit bli över 20 stycken. Det gäller till exempel energipolitiken, försvaret, migrationen och föräldraförsäkringen.

På grund av det parlamentariska läget ser vi hur riksdagens makt har ökat igen. Men, fru talman, oavsett var tyngdpunkten för tillfället ligger i vårt parlamentariska system förblir riksdagens uppgift sig lik.

Till syvende och sist handlar det om att värna och ta hand om Sverige och vår demokrati. För detta är grundlagarna oumbärliga. De skyddar alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. De beskriver hur vi organiserar vårt styresskick och hur vi förrättar val.

Demokratin handlar både om respekt för den enskilda och om hur vi som land går till väga för att besluta i stora, komplexa frågor.

I dessa tider av osäkerhet - såväl parlamentariskt som i omvärlden - skärps nödvändigheten att värna och främja det som vårt lands demokratiska och fredliga styresskick vilar på och skyddas av: grundlagarna.

Därför vill jag från Socialdemokraterna avslutningsvis yrka bifall till förslaget i KU:s betänkande 21 om behandlingen av riksdagens skrivelser.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 maj.)