Bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet

Herr talman! Sverigedemokraterna instämmer i stort i propositionens innehåll och de förändringar som föreslås däri. Inte minst är det positivt att lagen nu direkt kommer att ta det så kallade våldskapitalet i beaktande och att man tar steg för att rikta in sig på att komma åt ledande personer i sammanslutningar som begår brott.

Det rör sig lite åt det håll som vi för flera år sedan föreslog med det vi kallade DIKO-lagar, som inspirerades av USA:s RICO-lagar. De går ut på att man på ett annat sätt ska kunna sätta dit ledande personer i organiserad brottslighet. Den här lagstiftningen är inte alls utformad på det sättet, men regeringen försöker åtminstone röra sig mot att man kan hålla ledande personer ansvariga för vad som sker i deras nätverk eller organisation, vilket är positivt.

I stort är jag alltså positiv till denna proposition, men det finns vissa aspekter där vi menar att vissa justeringar bör göras. Jag är medveten om att många av dem är detaljer, men vi tror att de skulle kunna hjälpa.

För tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 3.

Vi instämmer med Ekobrottsmyndigheten att stämpling till våld eller hot mot tjänsteman av normalgraden bör vara straffbart. Straffet för den grova gradens brott borde också höjas, exempelvis till ett års fängelse.

Brott för vilka det nya underlåtenhetsansvaret ska gälla verkar inte omfatta narkotikabrottslighet, om jag utgår från utredningen. Eftersom organiserad brottslighet ofta handlar med narkotika, som dessutom utgör en stor intäktskälla, menar vi att även detta brott borde omfattas av underlåtenhetsansvaret.

Vi instämmer även i det som Åklagarmyndigheten, Tullverket och Kronofogdemyndigheten anför om att ansvarsfrihetsregeln vid fara inte bör omfatta den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning.

Regeringens bedömning att faran ofta är så låg att bestämmelsen inte blir tillämplig framstår som argument mot att den med bestämmande inflytande inte ska omfattas som lite konstigt. Regeringens mening verkar vara att de i hög grad ska eller kommer att omfattas ändå.

Det bästa sättet att försäkra sig om att så blir fallet borde då vara att reglera frågan så att man inte lämnar det till domstolens godtycke. Därför menar vi att ansvarsfrihetsregeln vid fara inte bör omfatta den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning.

Vi anser även att begreppen ”bestämmande inflytande” och ”sammanslutning” bör förses med kvalificeringsgrunder. Annars finns det risk för att tillämpningen snävas in alltför mycket.

Vi instämmer även med utredningens förslag om att kvalifikationsgrunder för bedömning av att förgripelse mot tjänsteman är ett grovt brott ska införas.

Även straffskalan bör ha ett minimistraff som är högre än i dag. Att straffet inte används ofta är ett svagt argument för att inte ha det, menar vi. En tjänsteman kanske inte utsätts för våld, men om en kriminell sammanslutning i stället använder skadegörelse på dennes egendom kan det vara en nog så allvarlig eller skrämmande händelse för denne. Det bör i ett sådant sammanhang ha betydelse om det exempelvis har utförts av någon som har anspelat på våldskapitalet, som är centralt.

Straffskalan för grovt olaga hot, vilket enligt förslaget bedöms som grovt om det är hänsynslöst eller anspelar på våldskapital, bör höjas. Detta med anspelning på våldkapital är viktigt för att komma åt den organiserade brottsligheten. Ett minimistraff på endast sex månader är enligt oss för milt.

Kvalifikationsgrunderna bör även införas för övergrepp i rättssak i likhet med vad utredningen och Ekobrottsmyndigheten anför. Det handlar återigen om att slå mot den organiserade brottsligheten. Försök att påverka rättsväsendet ska ge högre straff.

Regeringen anser själv att den våldskapitalaspekten kan vara en del av bedömningen men vill inte införa bestämmelsen av rädsla för att tillämpningsområdet för det grova brottet utvidgas för mycket.

Vi menar dock att just beaktande av våldskapital och därigenom en kriminell sammanslutning är extremt viktigt, och det är något vi även har tagit upp i vår motion om organiserad brottslighet som vi väckte för första gången 2012.

Herr talman! Vi anser att straffskalorna generellt sett bör ses över med målet att höja dessa och minska utrymmet för domstolar att döma ut låga straff. Det gäller för denna proposition och generellt sett i det svenska straffsystemet. Inte minst gäller det vålds- och sexualbrott men också brott där organiserad brottslighet ingår.

Herr talman! Det bra att utskottet i det stora hela är överens i debatten om bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet. Det finns några följdmotioner, men som Kent Ekeroth själv sa handlar det om detaljer.

Jag har respekt för att man kan ha andra synpunkter. Vi gör dessa förändringar nu, men som i allt annat löpande politiskt arbete kan fler avvägningar komma att göras efter hand.

Före jul presenterade regeringen en stor samlad insats mot den organiserade brottsligheten med åtgärder som sträcker sig över hela mandatperioden. Jag tänkte nämna några av dessa insatser så att ingen tror att det lagförslag vi nu diskuterar ensamt ska lösa problemen med organiserad brottslighet. Givetvis är frågan mycket mer komplex än så.

Ett uppdrag är att utveckla den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet där tolv myndigheter ingår. Satsningen initierades och startades av Alliansen. Det är en satsning som vi tycker är bra och vill fortsätta med och utveckla. Den första delredovisningen kommer senare i år.

Vi vill se förbättrade förutsättningar för ordning och säkerhet i domstolarna. En utredning ska presentera ett förslag till det om ett år. Vad handlar det om? Jo, det är ju så att människor som sysslar med brottslighet döms ibland. Det finns många exempel på att det har uppstått hotfulla situationer när deras kompisar har kommit dit för att skapa just en sådan situation, vilket är mycket obehagligt för till exempel vittnen.

Det ges också ett uppdrag till Brottsförebyggande rådet att identifiera fungerande metoder och arbetssätt för att förebygga kriminalitet i socialt utsatta områden. Detta ska vara klart senare i år.

Att förebygga brottslighet är givetvis en oerhört viktig del av all brottsbekämpning. Vi brukar säga att både brott och brottens orsaker ska bekämpas.

Polismyndigheten får i uppdrag att skapa förutsättningar för att ytterligare motverka illegala vapen och explosiva varor. Detta ska delredovisas om knappt ett år.

En ny vapenamnesti ska utlysas i slutet av mandatperioden. Då kan man lämna in vapen utan att några frågor ställs. Målet är givetvis att få bort en hel del av de vapen som cirkulerar på gatan.

Vi vill också se över möjligheten till utvidgat förverkande. När kriminella har pengar eller andra resurser som de inte kan förklara var de kommer ifrån och som inte heller kan härledas till ett exakt brott men som det är helt osannolikt att de skulle ha fått tag i på något annat sätt än genom brottslighet ska man kunna förverka dem, alltså helt enkelt gå på pengarna.

Regeringen har också aviserat att man vill se över möjligheten till förändringar i systemet med villkorlig frigivning. Det finns anledning att överväga om risken för att återfalla i viss typ av allvarlig brottslighet, till exempel brott som begås som ett led i organiserad brottslighet, bör ges betydelse vid frågan om villkorlig frigivning. Utredningen om det ska vara klar om ett år.

I dag handlar det om propositionen om bättre straffrättsliga verktyg mot organiserad brottslighet. Jag kan lite kort säga vad de fem punkterna innebär.

Försök, förberedelse och stämpling till allvarliga brott ska kriminaliseras i större utsträckning än i dag. Det gäller till exempel grovt olaga hot, övergrepp i rättssak samt grovt och synnerligen grovt vapenbrott.

Förslaget är att straffet för förberedelse och stämpling ändras så att högre straff än fängelse i två år kan utdömas i fler fall än i dag.

Den som har bestämmanderätt i en sammanslutning kan dömas om den låter bli att förhindra vissa allvarliga brott i sammanslutningen.

Det ska införas nya omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt, till exempel vid hotinslag.

Till sist införs brottsbeteckningarna grovt och ringa brott för brott som berörs av förslagen och inte redan har en sådan beteckning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Den organiserade brottsligheten uppskattas årligen omsätta hundratals miljoner kronor bara i Sverige. Genom en ökad globalisering och handel över gränserna begränsar sig sällan den organiserade brottsligheten till ett enskilt land, utan den är gränsöverskridande. Ett lands problem delas därmed ofta av ett annat land eller andra länder.

Syftet med brottsligheten är att göra pengar eller skaffa sig makt och inflytande. Genom att verksamheten organiseras kan de kriminella nätverken arbeta mer effektivt och målinriktat. Det är en utveckling som är både oroväckande och synnerligen negativ för ett öppet samhälle som vårt.

För att motverka den organiserade brottsligheten måste även våra brottsbekämpande myndigheter organisera sig tillsammans och gemensamt stå upp mot denna typ av verksamhet. På hösten 2007 tog alliansregeringen och dåvarande justitieminister Beatrice Ask initiativ till en bred nationell mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten. Ett tiotal myndigheter, däribland Polisen, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket, började samarbeta på ett helt annat sätt mot den organiserade brottsligheten.

Arbetet har varit framgångsrikt, och jag gläder mig åt att nuvarande regering fortsätter att stödja och vidareutveckla denna samverkan mellan myndigheterna, som Elin Lundgren också nämnde i sitt anförande.

Herr talman! Majoriteten i justitieutskottet vill även rikta två tillkännagivanden till regeringen för att säkerställa och jaga på, så att regeringen skyndar på med att få fram en skärpt lagstiftning mot den organiserade brottsligheten. Det första tillkännagivandet gäller skärpta straff för brott som har begåtts inom ramen för organiserad kriminell verksamhet. Det andra är att skärpa lagstiftningen och utvidga straffansvaret för underlåtenhet att avslöja och förhindra brott ytterligare. Dessa två tillkännagivanden ingår i det betänkande som vi debatterar i dag, vilket jag tycker är mycket positivt.

Att tidigt kunna förhindra brott, redan i brottets förstadium, är viktigt. Därför är Moderaterna positiva till att fler allvarliga brott kriminaliseras i förstadiet och att påföljderna för dessa brott utvidgas. Gränsen för var man ska lägga sig avseende förstadierna och vilka brott de ska gälla kan självfallet diskuteras, men grunden måste vara det fullbordade brottets abstrakta straffvärde. Det bör också föreligga en praktisk möjlighet att upprätthålla kriminaliseringen. I detta avseende finner vi att det är en bra avvägning i betänkandets gränsdragning.

Herr talman! Moderaterna välkomnar också de straffskärpningar som föreslås. Vi har lagt fram många förslag om straffskärpningar, både enskilt och tillsammans med våra allianskollegor. I dagens betänkande kan vi se att regeringen har lyssnat till några av våra tillkännagivanden om att skärpa påföljderna vid brott rörande den organiserade brottsligheten. Det gäller olika förstadier till brott kopplade till den brottsligheten. Det är små steg men likväl steg framåt.

Vi ser gärna en mer generell skärpning av påföljderna eller att domstolarna i mycket större utsträckning faktiskt börjar använda sig fullt ut av de straffskalor som finns för olika brott. Vi hörde om detta bland annat när vi diskuterade förra betänkandet om narkotikabrott. Att merparten av de utdömda påföljderna ligger i den nedre fjärdedelen av straffskalan är enligt min mening inte att utnyttja straffskalorna.

Men med tanke på att vi har ett flertal andra tillkännagivanden till regeringen som berör just straffskärpningar och att vi i dagens betänkande behandlar olika förstadier till brott väljer vi att välkomna de föreslagna förändringarna och meddela att vi med stor förväntan väntar på nästa betänkande med straffskärpningar, i enlighet med vad Elin Lundgren sa tidigare. Jag hörde bland annat att det handlade om vapenamnesti och villkorlig frigivning samt fler regler kring utvidgat förverkande. Det är bra saker som jag till och med tror att vår regering har varit med om att driva fram ett par gånger. Vi gläds åt att man tar vara på de goda resultat som kom då.

Herr talman! I betänkandet finns också förslag på ett antal nya kvalifikationsgrunder eller försvårande omständigheter för när ett brott ska anses vara grovt. Det gäller bland annat hot av allvarligt slag. Det ska särskilt beaktas om hotet har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämnen, vapenattrapper eller genom anspelning på ett så kallat våldskapital. Det är bra. Det gäller också gärningar av särskilt hänsynslös eller farlig art. Här berörs bland annat brotten olaga tvång, olaga hot, utpressning, våld och hot mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak.

Det är bra att man för in detta i lagtexten, så att det förhoppningsvis blir ett efterlängtat genomslag i utdömandet av påföljder vid våra domstolar. Utdömda påföljder måste återspegla brottets allvar, sett ur allmänhetens ögon. Brott som begås med hjälp av vapen, sprängämne eller dylikt ska rendera i strängare påföljd.

Med detta betänkande, herr talman, tar vi några steg på vägen mot hårdare tag mot just den organiserade brottsligheten. Mycket återstår att göra, och det vilar ett stort ansvar på regeringen att såväl lyssna och agera på de tillkännagivanden som riksdagen har gett som själv återkomma till riksdagen med genomtänkta förslag som kan bli effektiva redskap mot den organiserade brottsligheten.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Detta ärende och liknande kring organiserad brottslighet ligger mig alldeles speciellt varmt om hjärtat, även om sådana saker inte borde ligga en varmt om hjärtat. Det är väl just därför att jag bor i Södertälje och var kommunalråd där fram till 2006, när jag kom till riksdagen, som jag är lite extra glad över att vi kan fatta beslut i denna fråga.

Jag minns mycket väl den situation som långsamt smög sig på, egentligen under en rad år när man inte riktigt ville tro att brottsligheten var så organiserad som den var. Men man hörde det ryktas mer och mer i korridorerna om vad som försiggick, och sedan blev det synligt, framför allt i samband med Ronnamorden 2010, hur allvarlig situationen i Södertälje var och hur det i princip fanns ett stort kriminellt nätverk som hade slagit klorna i staden.

Det var, som sagt, betydligt värre än man kunde föreställa sig, och det byggde mycket på att vi i Sverige var mycket dåligt förberedda.

Jag minns mycket väl hur positivt det var när vi äntligen kom fram till rättsprocessen. Den fick dessutom tas om en gång på grund av diverse missöden. Jag minns också hur lättad jag blev när domarna föll. Just med tanke på att bland annat den lagstiftning som vi i dag debatterar inte fanns på plats var det inte enkelt att få fram de fällande domarna, trots att alla visste om att brottslighet försiggick.

Det var ett stort steg i Södertälje för att vinna acceptans för det svenska rättssystemet och för tilltron till det som är så viktig. Sverige toppar ofta internationella mätningar när det handlar om att den svenska befolkningen litar på vårt samhälle – på rättssystemet och på att vi lever i ett land där lag och ordning gäller.

Jag vet att många, framför allt i den assyrisk/syrianska och kaldeiska befolkningen i Södertälje, satsade väldigt mycket mod på att våga stå upp och vittna. Det var inte enkelt eftersom de vittnade mot medlemmar i sin egen befolkningsgrupp. Det är en grupp som har levt under förtryck under 500, 600 eller 700 år. Denna befolkningsgrupp var van att hålla ihop.

Då är det desto viktigare att vi i Sverige är tydliga med vad som är rätt och fel och vad som gäller och att det finns verktyg, lagar och regler, så att de som är skyldiga till brott kan dömas.

Det är just den del som handlar om alla dessa steg att lättare komma åt den organiserade brottsligheten som ligger mig varmt om hjärtat. Det är viktigt i vårt land i dag. Det är också viktigt att vi gör detta med rätt balans i förhållande till vårt övriga rättssystem och att vi hittar avvägningen gentemot nuvarande praxis.

När man läser betänkandet från utskottet ser man en hel del avvägningar. Hur detaljerad ska man vara för att göra det korrekt men ändå inte låsa men ändå göra det så tydligt att det inte blir flummigt? Min bild är att detta är ett stort steg på vägen för att få till dessa verktyg och för att komma åt den organiserade brottsligheten.

I Södertälje lyckades faktiskt samhället. Det är naturligtvis en framgång som inte är för evigt. Den prövas varje dag. Det handlar om polisens arbete, Försäkringskassans arbete, Arbetsförmedlingens arbete, kommunens arbete och hela det svenska samhällets arbete. Ingenting är givet. Det är en kamp som pågår varje dag. Men det var ett genombrott att Ronnamorden klarades upp och att de skyldiga fälldes. Nu pågår nya processer kring brott som genomförs med hjälp av välfärdsföretag och så vidare. Man tar nya steg.

Det intressanta är nu hur vi kan gå vidare. Det har visat sig att problem liknande dem som fanns i Södertälje finns i många andra svenska städer. Jag hoppas att vi kan vara lika framgångsrika där. Därför är detta ett viktigt steg för att se till att respekten för rättssamhället fortsätter att finnas i Sverige, så att vi kan ta nya steg mot den organiserade brottsligheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Människor är fantastiska. Vi har en helt otrolig förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar och hitta vägar att tillgodose våra behov.

Till skillnad från reptiler, som agerar på sina mest grundläggande drifter, kan däggdjur lägga ihop två och två. Avancerade däggdjur, som människan, kan tänka abstrakt och om inte förutse så i alla fall göra rimliga gissningar om framtiden, och vi kan organisera oss.

För de allra flesta av oss är spelreglerna tydliga. Vi kanske inte gillar alla lagar, men vi accepterar dem för att vi känner att de ändå på det hela taget tjänar oss väl. Vi kanske inte heller gillar alla sociala koder, men vi finner oss i dem för att vi inser att det måste finnas några slags normer för hur vi förhåller oss till varandra.

Land ska med lag byggas. Det är ett talesätt som jag tror har sitt ursprung i de gamla landskapslagarna från 1300-talet. Jag har för mig att det också var Karl XV:s valspråk.

Så är det, och mer därtill. Samhällen byggs av regler som accepteras av de flesta – inte nödvändigtvis gillas, men accepteras. Genom historien kan anledningarna till att acceptera lagen ha skiftat. I gamla tider hoppades lagstiftaren på att drakoniska straff skulle skrämma till laglydnad, och samma grundidé bar nog fram genom medeltiden och präglar möjligen fortfarande någon liten del av den rättspolitiska diskursen.

Efter att demokratin gjort sitt intåg ligger antagligen en del i acceptansen för lagarna i vetskapen om att de har tillkommit genom en någorlunda rimlig kompromiss mellan allas åsikter och att man ändå har något slags möjlighet att påverka.

Sedan finns det de som struntar i precis allt sådant, som ser lagen som någonting som gäller andra och som inte har några problem att utsätta andra för våld, obehag, skada och fara, så länge det gynnar dem själva. Bland dem finns naturligtvis en massa människor som har haft svårt att ta plats i majoritetssamhället, som av olika skäl inte passat in eller som har valt att inte passa in. De kanske upplever att de inte har eller haft något annat val än att försörja sig på ett moraliskt eller lagligen klandervärt sätt, lever på ersättning som de egentligen inte skulle ha rätt till, fuskar till sig andra fördelar och gör inbrott, stjäl i butiker eller ägnar sig åt mindre bedrägerier. Bedrägerier är någonting som har växt lavinartat med de möjligheter som finns genom den moderna tekniken med näthandel och så vidare.

Sedan finns det de som egentligen skulle ha alla förutsättningar att leva ett hederligt och bra liv, som med både list och organisationsförmåga kan genomföra avancerade projekt och som skulle kunna använda dessa sina begåvningar till att skapa bestående värden till gagn för sig själva men också för alla andra genom den tillväxt som deras verksamheter skulle kunna generera. Men de väljer i stället kriminalitet.

I polisens rapport om organiserad brottslighet från 2015 konstaterar man en utveckling där den kriminella samverkan är alltmer föränderlig. Lojaliteter är inte lika beständiga, och kriminaliteten sker mer i projektform av löst sammansatta nätverk.

Polisen skriver att man nu i större utsträckning ser en organiserad brottslighet där alla samarbetar med alla.

Detta är någonting som också sker gränsöverskridande. I det normala livet hyllar vi de möjligheter som den fria rörligheten ger för vanligt folk och för vanliga företag, eftersom den skapar en grogrund för det välstånd som vi alla tar för givet. Men dessvärre utnyttjar även kriminella globaliseringens möjligheter med gränsöverskridande samverkan mellan exempelvis stöldligor från andra länder med kunskap, utrustning och förmåga att begå vissa brott och inhemska förmågor med kunskap om var och hur dessa brott kan och bör begås.

Det är ibland inte helt lätt att reda ut precis vem i all denna samverkan som ska anses bära ansvar för vad. Stämplingsbegreppet blir inte alltid helt entydigt i de fall där exempelvis en eller flera personer planerar ett brott och mot ersättning låter någon annan utföra det. Man kan tänka sig extremfall där någon inom ramen för till exempel forskning inom kriminologi kartlägger olika möjligheter som sedan utnyttjas av andra för att genomföra kriminalitet.

Alldeles oavsett dessa utmaningar är trots allt den proposition som vi har framför oss i dag ett steg i rätt riktning. Den organiserade brottsligheten utvecklas i, som det verkar, en snabb takt och med stor kreativitet. Vi måste från lagstiftarens sida matcha detta. Det är glädjande att den nuvarande regeringen fullföljer den tidigare alliansregeringens inslagna väg på den linjen.

Lika välkommet som att vi nu genomför detta, lika bra är flera saker som är på gång. Elin Lundgren nämnde många av dem. Förverkandefrågorna, som vi får upp snart, är viktiga. Brott ska verkligen inte löna sig. Likaså är produkten om id-kapningar som kommer bra politik överlag, och den har vi en bred enighet om i utskottet. Men varför stannar regeringen där? Återigen tvingas jag konstatera att idéerna och initiativen i första hand kommer från riksdagen och inte från regeringen. Det är vi i oppositionen som är drivande när det gäller att identifiera rättsfrågornas utmaningar och lansera lösningar på dem.

Genom tillkännagivandeinstrumentet knuffar vi regeringen framför oss, och det är väl i och för sig bra. För bara några veckor sedan fattade vi här i riksdagen beslut om att införa brottet systematiska stölder. Det träffar en viktig men kanske inte alltid så uppmärksammad delmängd av den organiserade brottsligheten – den som drabbar landsbygden och butiker. Den skapar både otrygghet och stor ekonomisk skada och i förlängningen sviktande förtroende för rättssamhället. Det var regeringspartierna emot, men den striden vann vi. För alla som värnar tryggheten i Sverige måste vi vinna mycket mer.

Fru talman! Rättsfrågorna i allmänhet, och kanske frågorna om den organiserade brottsligheten i synnerhet, kräver vårt fulla fokus. Det finns inget utrymme för halvhjärtade ansatser och läpparnas bekännelser. Vi måste sätta kraft bakom orden, eller som man säger på engelska: Put your money where your mouth is. Vi är många som länge har sett en alltmer pressad situation för Sveriges poliser, och det står alltmer klart att den stora omorganisation som i grunden är någonting positivt håller på att halka väldigt snett. Det, i kombination med mycket mer, har försatt polisen i en situation som börjar bli ohållbar.

Om nya lagar – bra lagar – som sätter effektiva instrument i rättsvårdande myndigheters händer ska ha någon effekt måste vi ha personal som kan använda instrumenten. Jag tror att samtliga av oss på oppositionssidan har aviserat satsningar på polisen i våra vårbudgetmotioner. Vi ser och erkänner behovet, och vi räds riskerna och de konsekvenser som en orkeslös poliskår i en havererad organisation skulle innebära.

Från Centerpartiets sida satsar vi 2,4 miljarder över fyra år för att förstärka polisens numerära kompetens. Vi på oppositionssidan har alla avstått från andra satsningar för att kunna prioritera människors trygghet. Regeringen väljer annat, och det är naturligtvis dess fulla rätt. Men det är viktigt att göra alla medvetna om att regeringspartierna inte tycker att det är lika angeläget som vi gör.

Fru talman! Det är bra att regeringen lanserar ett och annat lagförslag, om inte annat som svar på riksdagens alla tillkännagivanden på justitieområdet. För att de nya lagarna ska ha effekt måste vi dock ha en fungerande polis, och då måste enligt min mening resurser till.

(Applåder)

Fru talman! Att bekämpa organiserad brottslighet är inte en tävling i att låta mest hård och restriktiv.

När man utför ett brott ska ett straff tilldelas; det är rätt och riktigt. Straffet ska bestraffa, det ska avhålla personen från att begå nya brott och det ska skapa förtroende för rättsväsendet. Straffet ska verkställas på allra bästa sätt för att minska kriminalitet. Vi har inte ett straffsystem som grundar sig på principen öga för öga, tand för tand. Det tror jag inte heller är någonting vi vill ha. Det är rättsväsendet och staten som tilldömer straffet och beslutar vad det ska vara.

Skulle vi ha ett annat system där vi kanske fokuserade mer på brottsoffret och vad brottsoffret anser skulle vi till slut – vilket en del andra stater har gjort – landa i ett system som slutar i vendettor och blodshämnd. Det är också därför vi har en kriminalvårdsmyndighet och inte en kriminalstraffsmyndighet.

Fru talman! 70 procent av alla fängelsestraff är kortare än sex månader. Det är faktiskt ganska negativt. Det är negativt på det sättet att kriminalvården inte alltid hinner sätta in all den verksamhet som det finns kapacitet till. Man hinner inte riktigt sätta in alla resurser, behandlingar och rehabiliteringar som behövs för att skapa en bra frigivning – för att få personerna att komma ut i samhället på ett bättre sätt.

Är lösningen då att vi ska förlänga alla straff? Nej, det är det självklart inte, bland annat för att det inte finns någon nationell eller internationell forskning som visar att långa straff har någon som helst brottsbekämpande effekt. Vi kan jämföra det lite med att vara riksdagspolitiker riktigt länge, fru talman. Vi märker att den som har varit inom dessa fyra väggar under ganska lång tid och sedan kommer ut har stor svårighet att återanpassa sig till samhället. Då är ju inte lösningen att vara riksdagspolitiker ännu längre.

Vi har ganska få kriminella i Sverige, och det är bra. Därför är det extra viktigt att vi ständigt fokuserar på att minska återfallen. Det är nämligen allas vår skyldighet att skapa ett tryggt samhälle. För att minska återfallen måste vi ha en balans mellan å ena sidan straffen och å andra sidan rehabiliteringen. Allvarliga brott ska självklart resultera i fängelse i mer än ett år, men mindre allvarliga brott ska resultera i villkorlig dom och skyddstillsyn.

Fru talman! I den politiska debatten i dag, och i samhällsdebatten i stort, är det dock hårdare tag man ropar efter. Vi som inte gör det – vi som pratar mer om att vi vill förebygga brott, föra en dialog och se det större sammanhanget bakom att människor blir kriminella – har totalt kapitulerat. Vi är svaga, veka och vågar inte se verkligheten, trots att vi baserar debatten på evidens. Vi baserar den på vad sociologer säger, på vad socionomerna ute i kommunerna säger och på vad psykologer och kriminologer ständigt arbetar med. Att lyssna på evidensen är att förebygga på riktigt.

Jag motsätter mig kraftigt den hetsiga debatten där det ropas på längre och hårdare straff. Om vi ständigt lyssnade på samhällsdebatten menar nämligen många att det bara skulle resultera i att vi fick ännu längre straff – och längre, och längre. Då skulle vi riksdagspolitiker inte syssla med så mycket annat än att ständigt förlänga straffen. Det är inte den vägen jag vill gå.

Fru talman! Straff ska inte baseras på känslor. De ska inte baseras på argument här och nu. Påföljdssystemet vi har i Sverige fyller flera olika funktioner, och det är allas vårt ansvar att upprätthålla ett fungerande straffsystem.

Fru talman! Jag reagerade lite när Linda Snecker höll sitt anförande. Jag tycker att det var lite motsägelsefullt i sina delar. I ena stunden har kriminalvården för lite tid att rehabilitera de intagna under de kortare påföljderna. Då kunde man ju få intrycket att Linda Snecker ville att påföljderna skulle vara längre, men i nästa stund hör vi Linda Snecker säga att det där med påföljder egentligen inte är så hemskt bra. Det gör mig lite oroad, och jag skulle vilja be Linda Snecker klargöra vad hon egentligen menar med det.

Det som faktiskt upprör mig mest är dock när man negligerar brottsoffret i detta. Jag tycker faktiskt att Linda Snecker gör det när hon säger att vi inte kan ha det så att brottsoffret bestämmer processen. Nej, absolut inte – det gör ju våra domstolar. Men på något vis blir det ju också en skyldighet för staten att ställa sig på brottsoffrets sida och värna om det brottsoffer som har utsatts för kriminalitet – för ett brott. Det hoppas jag att Linda Snecker och jag är överens om i alla fall.

Jag vill sätta brottsoffret i fokus, men brottsoffret ska inte bestämma påföljd. Det har vi domstolar till. Men jag blir lite konfunderad när jag hör att vi inte ska ta hänsyn till brottsoffret. Det ger mig vibbar till rikspolischefen Dan Eliassons uttalande om stackars gärningsmannen i stället för stackars brottsoffret. I min värld kommer jag alltid att sätta brottsoffret före gärningsmannen,

Jag vill fråga hur Linda Snecker ser på tiden inom kriminalvården kontra längre påföljd.

Fru talman! Tack för frågan!

Allt det som jag har sagt i dag, hela mitt anförande, baserar jag på en debattartikel av Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg och en rapport från Kriminalvården om strafflängd. Det som jag pratar om är någonting som även Kriminalvården säger.

Kriminalvården menar att man har för lite resurser för att snabbt kunna sätta in allt det som ingår i Kriminalvårdens uppgift. Man ska snabbt kunna sätta in behandling och utbildning för den intagne och kunna upprätta en verkställighetsplan. När personen har avtjänat sitt straff måste han eller hon också ha en fungerande framtid. Det är det som man från Kriminalvården säger.

Vänsterpartiets lösning är inte att straffen ska förlängas för att Kriminalvården ska hänga med, utan snarare att ge Kriminalvården bättre förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag.

Angående brottsoffer är du och jag helt överens, Anders Hansson. Brottsoffer är absolut det viktigaste i hela processen. Men precis som du säger är det domstol som bestämmer påföljden; det ska inte bestämmas av brottsoffren.

Vad jag lyfter fram är den politiska debatten. Du och jag är ansvariga för den, och vi har den här i kammaren, i sociala medier och ute i samhället. Vill man ha ett system där brottsoffret är i fokus kommer hela rättssystemet att haverera. Det absolut viktigaste i rättsprocessen är brottsoffret. Men det är inte brottsoffret som bestämmer påföljden, utan det gör domstolen. Där är du och jag helt överens.

Fru talman! Utan att ha läst den artikel som Linda Snecker hänvisade till tycker jag att Kriminalvårdens problem snarare verkar vara att man anser sig ha för lite resurser. Att i det då väga in straffmätningen och påföljdslängder är kanske, som vi brukar säga, en extensiv tolkning – med reservation för att jag inte har läst artikeln.

Av det som du återger här, Linda Snecker, uppfattar jag det som att Kriminalvården vill ha mer resurser för att kunna erbjuda behandling. Huruvida det sedan avspeglas i påföljdens längd kan vi ju diskutera.

Påföljdens längd blir ju ändå på något vis ett viktigt moment i det hela. Efter att själv ha jobbat inom brottsbekämpning menar jag att risken att sättas i fängelse under en lång eller kort tid förhoppningsvis är avskräckande för många. Det är det som påföljderna syftar till, att de ska vara avskräckande och att brottsoffret ska känna att samhället reagerar och anser att personen har gjort något förkastligt och därför inte ska få befinna sig ute bland andra människor och kanske göra om samma brott.

Vi måste ha stränga påföljder som överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Påföljderna ska vara rimliga för allvarliga brott. Vänsterpartiet brukar ju förorda halvtidsfrigivning, och då minskar fängelsetiden. Hur stämmer det överens med Kriminalvårdens krav på längre strafftider och det allmänna rättsmedvetandet som går ut på att straffet ska vara i överensstämmelse med brottet?

Fru talman! Kriminalvården kräver inte längre strafftider. Man säger inte heller att det behövs mer resurser. Vad Nils Öberg säger i sin debattartikel är att Kriminalvården inte alltid hinner sätta in resurser, eftersom 70 procent av alla fängelsestraff är kortare än sex månader. Det är ganska kort tid för att man ska hinna ägna sig åt myndighetsutövning som ofta tar lång tid.

Det är mycket som ska sättas in för att man ska få en bra verkställighet inom Kriminalvården, och det är bra att kraven är höga.

Men här förs en debatt i riksdagen på lite andra premisser än de vanliga som vi brukar ha i talarstolen. Visst vore det intressant med lite mer stringens och lite större tankar i riksdagsdebatten. Jag märker att det förvirrar, men jag tror att det är bra för samhällsdebatten att vi inte bara fastnar i trånga stuprör. Vi måste våga debattera på ett annat sätt.

Vad jag efterfrågar är vilken evidens som Moderaterna baserar sin politik på när det gäller hårdare tag. Jag instämmer i att det leder till en effekt när man säger att brott medför påföljder. Men Moderaterna går ju emot all nationell och internationell forskning om huruvida längre straff är brottspreventivt. Så ser det inte ut enligt den evidens som kriminologerna lutar sig emot. Här verkar Moderaterna tycka något annat.

Ni har haft justitieministerposten under väldigt lång tid. Då hade ni möjlighet att göra väldigt mycket, men så verkar inte ha skett. Du får jättegärna höra av dig efter debatten om de spännande forskningsartiklar som du har läst, Anders Hansson, som går ut på att det är brottspreventivt med långa straff.

Fru talman! Det här är en spännande debatt där de allra flesta här inne är relativt överens om vad som behövs, även om också skillnader belyses.

Sanningen är ju att Sverige behöver fler aktiva insatser för att angripa den grova organiserade brottsligheten i vårt land. Vi har sett en ökning av mycket grovt våld och skjutningar i Malmö och inte minst i min grannstad Göteborg. Uppgörelser mellan enskilda, utpressningar men även uppgörelser bland kriminella gäng som ofta handlar om narkotikaaffärer har nästan varit vardagsmat. Vi ska väl tacka Sveriges lyckliga stjärna för att inte fler olyckliga har stått i vägen vid uppgörelserna.

Liberalerna har av den här anledningen under det senaste året lagt fram ett antal förslag i justitieutskottet för att få till en skärpt vapenlagstiftning, fler åtgärder mot de illegala vapnen, men vi har också ställt krav på skärpta straff.

Regeringen lämnar nu dessa förslag om ytterligare verktyg för att komma åt fler personer i den organiserade brottsligheten, och det är ett bra tillägg. Vi stöder dem.

På ett antal punkter vill vi gå längre än regeringen. Därför har vi motionerat om ytterligare kriminalisering av förstadier till brott. Till exempel vill vi kriminalisera stämpling och förberedelse till brott av normalgraden – det kan vara vapenbrott men också olaga hot. Till skillnad från utskottets majoritet anser vi att detta är brott som är väldigt allvarliga och som är att anse som straffvärda.

Eftersom utskottet väljer att avstyrka vårt yrkande vill jag yrka bifall till vår reservation nr 2 under punkt 2 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 maj.)