Arbetet med legitimationsreformen avseende lärare och förskollärare

Fru talman! I dag ska vi debattera utbildningsutskottets betänkande om arbetet med legitimationsreformen avseende lärare och förskollärare. Socialdemokraterna yrkar bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Efter sex år med den borgerliga regeringen sjunker fortfarande kunskapsresultaten, och oroväckande många elever lämnar grundskolan utan att ha nått kunskapsmålen och vara behöriga till gymnasiet. Trots att många lärare gör fantastiska insatser ökar kunskapsklyftorna. Tvärtemot den svenska skolans uttalade uppdrag att kompensera för elevernas hemförhållanden är föräldrarnas utbildningsbakgrund i allt större utsträckning en avgörande faktor för hur ett barn klarar skolan. Vi socialdemokrater vill att alla barn ska få en skolgång som rustar dem för livet, som stimulerar kunskap, kreativitet och kritiskt tänkande och som tar fram deras intressen, kreativitet och skapande förmåga. Skolan ska ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att klara en snabbt skiftande framtid, och den ska hjälpa eleverna att hitta ett yrke att utbildas och utvecklas inom. I dag är forskarna ense om att det är i mötet med en skicklig lärare detta sker. Det är helt enkelt avgörande för om eleven ska klara skolan. Därför måste varje barn få möta välutbildade och motiverade lärare. Runt om i landets skolor finns gott om skickliga och älskade lärare som arbetar hårt för sina elever. Men det finns anledning att oroa sig för läraryrkets framtid. Så här skriver Skolverket i sin lägesbedömning för skolan 2013: Det är mycket oroväckande att svenska lärare är mindre nöjda med sitt yrkesval än genomsnittet för andra EU- och OECD-länder. Så många som varannan lärare överväger att byta yrke. Några ljusglimtar finns, till exempel ökar intresset för lärarutbildningen, men över lag är bilden problematisk. Detta ger naturligtvis anledning till oro. Inget är viktigare för elevers framgång i skolan än att de möter skickliga lärare. Det vet vi alla. Trots det ser vi att läraryrkets attraktivitet inte alls står i proportion till det viktiga uppdrag lärarna har. Det är lärarna som skapar grunden för vårt samhälles framtida välstånd och framgång, och därför har vi socialdemokrater föreslagit en nationell samling för läraryrket. Vänder vi inte utvecklingen för läraryrket vänder vi inte heller utvecklingen i skolan. Fler begåvade studenter behöver välja lärarutbildningen, fler skickliga lärare behöver vilja vara kvar i läraryrket och lärare behöver en arbetssituation som gör det möjligt att ständigt utveckla och förbättra utbildningen. Läraryrkets attraktivitet måste höjas. Det var också huvudsyftet när den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning om auktorisation av lärare. Vi socialdemokrater menar att lärarlegitimationen är en bra utgångspunkt för att stärka attraktiviteten i yrket. Vi är överens med regeringen och med lärarnas egna organisationer om att det stärker läraryrkets status. Det underlättar rekryteringen till läraryrket och stärker den svenska skolan. Vi vet ju att en större andel elever når kunskapsmålen om de undervisas av behöriga lärare, och i dag är det verkligen vad som behövs för en framgångsrik skola. Med det sagt, fru talman, har vi socialdemokrater också haft viktiga invändningar. När riksdagen fattade beslut om legitimationen den 2 mars 2011 pekade vi socialdemokrater på att regeringens förslag var bekymmersamt på en del punkter. Genomförandet av lärarlegitimationen omfattar tusentals individuella bedömningar av många års varierade lärarutbildningar vid ett flertal lärosäten. Uppgiften att genomföra legitimationsbedömningarna är omfattande och komplex. Detta var ingen överraskning för regeringen. Vi påpekade vikten av att inte förhasta sig utan låta allt falla på plats innan arbetet drog i gång. Det kanske inte är så förvånande att regeringen inte lyssnade på oppositionen. Men man kunde åtminstone ha lyssnat på utredaren, på lärarna och på lärarnas egna organisationer. De framhöll tydligt vikten av ett ordnat införande med långsiktiga, tydliga och väl förankrade spelregler. Men regeringen gjorde tvärtom. I stället för att först lyssna, låta det ta lite tid och sedan agera så spikade regeringen snabbt ihop en lösning, den enda lösningen, på hur det skulle gå till. Därefter har genomförandet präglats av att regeringen på punkt efter punkt har tvingats till den ena helomvändningen efter den andra. Beslutet om lärarlegitimation hänger också ihop med hur dagens lärarstudenter ska kunna starta sitt arbete som lärare. Redan när riksdagen beslutade om lärarlegitimation pekade vi socialdemokrater på att regeringens förslag var bekymmersamt när det gäller hur introduktionsåret skulle utformas och genomföras. Vår tanke med introduktionen var att den skulle bestå av både praktik, handledning och lärande. Eftersom detta är en självklar del i lärarlegitimationen för en ny lärare är det också ett nationellt ansvar att skapa förutsättningar för att alla studenter ska få sitt introduktionsår efter avslutad utbildning. Men i dag finns det flera hinder för att introduktionsåret ska fungera. Det är utformat så att lärarstudenten måste visa upp sitt examensbevis för att få en mentor, och många rapporterar att lärosätena inte delar ut examensbevis i tid. Det betyder att flera färdiga studenter inte får sitt introduktionsår och att de hindras i starten på sin lärarbana. Det är svårt att skaka av sig misstanken att regeringen helt sonika har dumpat introduktionsåret i huvudmännens knä. I stället behövs här ett nationellt ansvar för att se till att alla studenter får en plats. Man behöver också säkra det avancerade innehåll i utbildningen som krävs under det här året för att det ska bli mer än en förlängd provanställning. Unga, nyutbildade lärare behövs i skolan. De ska inte fastna i moment 22-liknande situationer som hindrar dem från att starta sitt arbetsliv. De ska kunna lita på att de får en introduktion där de kan fördjupa sin förståelse och lära sig mer - inte bara visa vad de redan lärt sig och hur väl de kan utföra det. Den osäkerhet som nu gäller för introduktionsåret är varken bra för lärarutbildningen, för läraryrket eller för eleverna. Fru talman! I dag ser vi effekterna av regeringens förhastade och oövertänkta hantering av legitimationsbeslutet. Genomförandet har präglats av sena besked och en ryckighet som fått många lärare och lärarstudenter att förtvivla inför sina utsikter att få en legitimation med rimlig arbetsinsats och inom rimlig tid. Många huvudmän drar sig för att använda Lärarlyftet på grund av otydliga och kortsiktiga regler och oklara besked om vad som kommer att gälla. Många uppskattade lärare blir utan möjlighet att läsa upp sina kunskaper genom en rimlig valideringsinsats. De ställs inför krav på att läsa långa tider trots att de har gått en utbildning till lärare. Alltför många lärarstudenter får problem i starten på arbetsmarknaden. Kortsiktigheten kritiseras från flera håll. I stället för att lyssna till dem som har kunskap i frågan och först reda ut förutsättningarna har regeringen försökt ta varje ny fråga på volley. Det är pinsamt hur regeringen behandlat landets lärare så här. Det är inte ansvarsfullt mot en verksamhet med tusentals anställda, i synnerhet inte verksamheter som faktiskt har vår framtid i sin hand varje dag. Fru talman! Förutom lärarlegitimationen pågår stora förändringar i skolan. Skolorna arbetar med nya läroplaner, nya kursplaner, ämnesplaner, ny betygsskala, betyg i årskurs 6 och fler nationella prov. Alltsammans påverkar lärarnas förutsättningar att göra ett bra jobb och att känna tillfredsställelse med sin arbetssituation. I sin lägesbedömning för 2013 framhåller Skolverket vikten av långsiktiga planeringsförutsättningar för skolan. Man skriver: "Staten behöver vara ihärdig i sitt stöd till kommuner och fristående skolor och ytterligare satsningar bör kopplas till de insatser som redan pågår. Skolor och förskolor behöver långsiktighet för att klara av att möta de utmaningar som den svenska skolan idag står inför." Fru talman! Det tristaste som finns är att säga vad var det vi sade. Därför säger jag i stället: Låt oss nu gemensamt hitta vägar fram för att säkra långsiktigt goda förutsättningar för lärarlegitimationen och för att stärka läraryrket i framtiden! Här gäller det faktiskt inte att vara den som är mest påhittig och kommer med de mest kreativa idéerna. Här handlar det framför allt om att ge skolan en fast förankring i professionen och i forskningen. Det behöver lärarna, den svenska skolan och framför allt eleverna i Sverige, i dag och i framtiden. (Applåder)

Fru talman! Varje elev har rätt att möta engagerade, kompetenta och behöriga lärare i klassrummet. Det är en utgångspunkt för vår politik. Vi i Miljöpartiet har ansett och anser fortfarande att lärarlegitimation för lärare och förskollärare är en bra sak som förhoppningsvis kommer att bidra till att höja statusen hos lärare och förbättra utbildningen för barn och elever. Men det har ju varit en del problem på vägen. Kravet på lärarlegitimation är en statlig åtgärd. Det är någonting som vi här i riksdagen har kommit överens om, och det är självklart så att det har medfört extra kostnader för kommunerna och för skolorna i Sverige. Det vi har krävt är att regeringen ska presentera de merkostnader som reformen medför för kommunerna och för skolorna. Vi har krävt en finansieringsplan för lärarlegitimationen inklusive kostnadsberäkningar för den kompetensutveckling som kommer att behövas för att alla lärare och förskollärare ska nå upp till de kompetenskrav som lärarlegitimationen ställer. Det här behöver finansieras fullt ut. När regeringen då inte riktigt gjorde det blev vi bekymrade. Förra året gav därför riksdagen regeringen i uppdrag att återkomma med en finansieringsplan. I Utbildningsdepartementets betänkande stod det bland annat följande: "De kostnader som finns och som uppstår på grund av legitimationsförfarandet måste identifieras och en finansieringsplan arbetas fram där statens och huvudmännens kostnader ingår." Fru talman! Den så kallade finansieringsplanen som regeringen nu har presenterat svarar inte helt och fullt mot riksdagens uppdrag till regeringen. Regeringens finansieringsplan saknar hela kostnadsberäkningen, vilket gör det svårt för oss och även för andra att avgöra om resurserna är tillräckliga. Bland annat saknar regeringen en finansieringsplan när det gäller medel till huvudmännen för kompetensutveckling, anställning av vikarier med mera i samband med införandet av lärarlegitimationen. Av den anledningen kan inte regeringens skrivelse anses uppfylla kravet i riksdagens beställning om finansieringsplan för lärarlegitimationen. Det tycker vi är allvarligt. Både Skolverkets kostnader för administration och skolhuvudmännens kostnader för kompetensutveckling, anställande av vikarier och så vidare måste framgå. För att reformen införande av lärarlegitimation ska falla väl ut och bli en lyckad beståndsdel i en bättre skola måste lärare som behöver kompetensutveckling för att nå upp till de nya behörighetskraven få goda möjligheter till en sådan fortbildning. Lärarlyftet II syftar också till en sådan möjlighet. Det är en statlig satsning mellan 2012 och 2015 med inriktning att få lärare i grund- och gymnasieskolan att bli behöriga i de ämnen som de undervisar i. Tyvärr ser vi att alltför många utbildningsplatser står tomma. Det beror ju till stor del på brist på resurser. De kommunala företrädarna vittnar om att de inte har råd att ersätta lärare för den kompetensutveckling de behöver. I den situationen kommer huvudmännen förmodligen antingen att ta pengar från skolans verksamhet för att finansiera Lärarlyftet II eller också måste lärarna själva betala för att utbilda sig i ämnen som de i decennier har undervisat i. När staten brister i ansvar för kompetensutveckling av alla lärare som ska göra verklighet av reformen brister man ju i ansvar. Något annat som jag också tycker är väldigt allvarligt är introduktionsåret. Det är i dag ungefär 40 procent av de nyexaminerade lärarna som inte får plats i en introduktionsperiod. Att få en mentor hör till ovanligheterna. Det finns en del högskolor som har den här mentorsutbildningen, men de platserna stod också tomma. Fru talman! Att inte redovisa alla kostnader som lärarlegitimationsreformen medför för kommunerna och skolorna är inte helt rätt. Det kom tydligt fram under en utfrågning av Utbildningsdepartementets statssekreterare för ett par veckor sedan. Då sade han helt öppet att beredningen av den här propositionen kunde ha varit bättre och att finansieringsplanen borde ha innehållit de aspekter som vi berörde. Det här är vår kritik. Det är det den handlar om. Kommunerna och därmed skolorna ska inte drabbas och tvingas till besparingar som i slutänden faktiskt drabbar eleverna. Fru talman! Avslutningsvis vill jag naturligtvis yrka bifall till den gemensamma reservationen i betänkandet.

Fru talman! Vi lever i ett ganska komplext samhälle, och jag tror inte att någon här kan vittna om att vi har sett den mest perfekta reformen vare sig 2011, 1990 eller 1970. Alla reformer kan innehålla behov av justeringar som görs under tiden. Släpper man prestige, som kan vara en tråkig sjukdom i politiken, inser man också att de kan göras om för att göra allting bättre. Betänkandet är ju föranlett av en skrivelse från regeringen, och anledningen till den är att det finns ett tidigare tillkännagivande från utbildningsutskottet om oron över en av de största reformerna i skolvärlden, den om lärarlegitimation. Bakgrunden är att det har varit en stor röra vad gäller lärarnas utbildning och behörighet. Det har funnits en massa olika utbildningar under årens lopp. Vi har haft olika behörighetsgivande myndigheter. Det har varit problem med gamla examina och vad kurserna avsett. Det har visat sig bli problem när man skulle skicka in sina examensbevis via post eller via mejl. Så reformen har inte varit helt oproblematisk, och en del problem kunde man inte förutse från början. Delvis beror det här också naturligtvis på att kommunerna i många fall har struntat i gamla behörighetsregler. Det är därför det har varit en djungel av olika examina och behörigheter i skolan. Det tjänar inte någonting till att nu prata så mycket om historien, för nu är det ett betänkande vi pratar om, men för 15-20 år sedan fanns det alltså 25 procent obehöriga lärare på gymnasiet. Tanken är naturligtvis att vi ska få bättre lärare, att vi ska höja statusen på läraryrket. Syftet är naturligtvis vår omsorg om eleverna. Staten måste ta ett lite större ansvar. Det gör vi nu. Vi stramar upp skolan och lärarutbildningen, och vi inför alltså en lärarlegitimation. Vi höjer statusen på yrket för att detta ska kunna bidra till att fler duktiga studenter vill bli lärare. Det yttersta syftet är som jag sade naturligtvis omsorgen om våra elever. En utvärdering bör naturligtvis kunna utvisa vilka fallgropar man ska undvika i framtiden när man ska genomföra stora reformer och därmed undvika alltför många justeringar - men det är alltid lätt att vara efterklok. När vi skriver 2016-2017 kommer reformen att ha satt sig, och alla kommer att inse att den var mycket bra. Den är en av alla politiska partier och lärarfacken omhuldad och av få kritiserad reform, möjligtvis för att det har visat sig vara en del problem på vägen. Så småningom ska förslag läggas fram som ska göra valideringen av vissa äldre utbildningar enklare och bättre. I detta nu finns förslag om att ge behörighet till äldre lärare som har varit i yrket länge men som har saknat formell behörighet. Vad gäller vidareutbildning och Lärarlyftet i framtiden tycker vi också att många kommuner måste ta ett större ansvar. När i många fall 50 procent av budgeten i en kommun går till skolan måste även kommunstyrelser och arbetsutskott i det avlånga Sverige inse att det är av största vikt att varje kommun satsar rejält på skolan. Möjligen kan man som allianspolitiker glädja sig åt att undersökningar har visat att det är något bättre skolresultat i alliansstyrda kommuner, men det är en klen tröst. Om vi inte här kan förmå alla kommuner att satsa rejält på sina skolor måste vi naturligtvis ytterligare förskjuta ansvarsfördelningen. Fru talman! Jag hyser stor tilltro till att departementet noggrant och nära kommer att följa implementeringen av denna reform och även tillse att finansieringen är sådan att reformen blir lyckosam. Jag yrkar avslag på reservationen och bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! I Värmdö finns en lärare, Karin, som har undervisat i 13 år på gymnasiet. Karin blev direktrekryterad till en skola innan hon riktigt hade gjort klart sin utbildning till lärare. Hon blev fort uppskattad, och hon har arbetat i både friskola och kommunal skola. Hon drev det pedagogiska utvecklingsarbetet, och hon deltog i panelen om digitalt lärande på Skolforum. Hon utvecklade konceptet Ungdomsparlamentet som finns i såväl Värmdö som Stockholms stad. År 2012 vann Karin utmärkelsen årets värmdöbo efter att nöjda elever och föräldrar hade uppmärksammat hennes insatser i skolans värld. Men när Karin skulle ansöka om legitimation fick hon beskedet att hon måste läsa upp 65 poäng, två och ett halvt års halvtidsstudier, därför att hon hade missat en sammanfattning i en C-uppsats på sin utbildning. Karin började plugga, men den orimliga arbetstiden, 70 timmar med arbete och pluggande i veckan, höll inte. Hon kunde inte överklaga. Det skulle inte hjälpa fick hon veta, och i dag är Karin sjukskriven med utmattningsdepression. En högpresterande, engagerad och kunnig lärare, en förebild för elever och andra lärare, har klappat ihop och lämnat klassrummet. Var det detta Moderaterna ville åstadkomma med den förhastade hanteringen av lärarlegitimationen? Var det en klok användning av hennes och våra gemensamma resurser?

Fru talman! Vi är inte här för att diskutera enskilda fall. Jag skulle säkert också kunna leta fram ett antal människor som har ansett att reformen är lyckosam. Det är bara att beklaga att Karin i detta fall har fått utmattningssymtom och är sjukskriven. Menar verkligen Cecilia Dalman Eek att denna berättelse ska äventyra en hel reform?

Fru talman! Det jag menar äventyrar reformen är slarvigheten som präglar genomförandet av den. Reformen äventyrar alltför många lärares tilltro till sin framtid i skolan. Jag läste tidigare ur Skolverkets lägesredogörelse. Varannan lärare funderar över att lämna yrket, och reformen är en del av detta. Det är många som har berättat om detta. Jag är säker på att Michael Svensson också har fått höra den typen av vittnesbörd från många lärare. Införandet av lärarlegitimationen är ett bra beslut, men genomförandet är slarvigt. Ni behöver givetvis ta ställning till hur det ska bli bättre. Det behöver Karin och hennes kolleger höra mer om, det vill säga hur det ska bli lugn och ro. Det handlar om att få kunskap om hur besluten ska hanteras framöver och se till att det slarviga genomförandet inte återupprepas. Karin är ett enskilt fall, men alla enskilda fall tillsammans blir många.

Fru talman! Vi kan vara överens om att vi vill ha någon typ av körkort i form av behörighetsregler och legitimation för samtliga lärare. Det innebär naturligtvis att om man har missat en uppsats, som jag själv gjorde i historia för ett antal år sedan, att man får läsa till om man i framtiden vill undervisa i skolan, förutom den kompletterande pedagogiska utbildningen. Det här gäller naturligtvis för alla. Det är det som kallas att ha ett rättssäkert samhälle och ett rättssäkert system. Men det finns också undantag som görs under reformens genomförande. Det finns exempelvis musiklärare och danspedagoger som behöver en kortare komplettering. Det är väl alldeles utmärkt att regeringen och departementet tar till sig dessa fakta. När jag har deltagit i debatter i kommuner har jag beklagat att vi har så olika glasögon på oss, men jag tycker att samtliga reformer har mottagits med enormt stor tacksamhet. Många lärare och rektorer har sagt: Äntligen en riktigt bra reform. Det tycker jag att man också ska lyssna på.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen. I detta betänkande behandlar utskottet endast regeringens skrivelse Arbetet med legitimationsreformen avseende lärare och förskollärare tillsammans med en motion skriven av delar av oppositionen. Skrivelsen innehåller dels en finansieringsplan för arbetet med legitimationsreformen, dels en rapport om hur arbetet fortskrider. Detta tycker inte delar av oppositionen är tillräckligt och har därför reserverat sig, trots att vi nu har en nationell samling i frågan om hur arbetet med lärarlegitimationerna ska fortsätta, i form av en enig regering, båda lärarförbunden och Skolverket. Fru talman! Betydelsen av lärare som är välutbildade och har djup ämneskunskap, kompetens att lära ut för den åldersgrupp man arbetar med och en förståelse för läraryrket - att det inte är vilket yrke som helst utan fordrar så pass mycket specialkunskap att det är ett yrke som borde ha inneburit ett "körkort", en legitimation - är en fråga som Folkpartiet har drivit länge. Det var en glad dag när vi tillsammans i Alliansen kunde fira att vi fått majoritet i kammaren och att arbetet med legitimationsprocessen nu kunde påbörjas. Föga anade ens den mest luttrade av oss vilken röra vi stod inför. Det visade sig att kommunerna hade mycket dålig koll på vilken utbildning deras anställda hade - om de var ämnesbehöriga, behöriga alls eller inte det minsta. Inte ens lärarna visste vilken behörighet de hade på grund av otydliga regler tidigare för både behörighet och lärarutbildningen som sådan. Ämneskurser kunde heta lite hipp som happ och ha ett mycket varierande innehåll som inte alls behövde ge den kompletta kunskap man behövde för att vara behörig. Ansökningarna om legitimation som skickades in till Skolverket för bedömning var i många fall inte kompletta, definitivt inte digitala - något Skolverket hade räknat med men inte till den milda grad - och man fick äska mera pengar och be om uppskov hos regeringen. Så har också skett. Kravet på legitimationen har senarelagts och mer pengar tillskjutits - enligt de önskemål som inkommit. Regeringen följer arbetet noggrant, och samtal förs kontinuerligt, vilket regeringen tydligt redovisat liksom finansieringen av reformen. Skolverket har fått de pengar som har ansetts behövas. Det gäller även för innevarande år. Hur mycket pengar som ska ges framöver blir en fråga i budgeten och måste avgöras efter hand när vi ser hur arbetet med att utfärda legitimationer fortskrider. Vad gäller finansieringen av kommunens arbete, som väl är vad oppositionen är orolig för, kan man säga att diskussioner förs kontinuerligt med SKL. Dessutom måste vi också se att kravet på behöriga lärare fanns redan före legitimationsreformen. Kommunerna borde redan ha ordnat fortbildning för lärare som är duktiga men som så att säga har kvackat i något ämne som de inte hade utbildning för. Kommunerna som arbetsgivare är de som borde ha haft koll på läget. De borde ha haft koll på lärarnas behörigheter och kunskaper för att kunna planera sin undervisning. Fortbildning är arbetsgivarens ansvar, men staten går ändå in med resurser för att finansiera Lärarlyftet II, eftersom vi anser att det är av så stor vikt att man kan se det som ett delat ansvar mellan huvudmannen, den enskilde läraren och staten. En lärare som har läst flera ämnen på universitetet före anställningen har själv tagit studielån för att finansiera studierna. Det kan då inte vara rimligt att den som inte har läst alla ämnen som den undervisar i helt plötsligt ska få alla studier finansierade genom detta - ett förslag som oppositionen lägger. De pengar som kommunerna lägger på Lärarlyftet kommer till sist skolan och därmed eleverna till del. Det är duktiga, kunniga lärare som är den enskilt viktigaste faktorn för att höja skolresultaten - det är nog alla överens om. För övrigt tror jag inte att det kommer som någon överraskning att Folkpartiet gärna säger ja till ett ökat statligt ansvar. Men då ska det vara både ansvar och befogenheter genom en förstatligad skola. Man kan liksom inte få russinen och behålla kakan, utan man måste bestämma sig. Regeringen presenterade den 26 april nya övergångsregler i legitimationssystemet för yrkeserfarna lärare, med fullt stöd från båda lärarfacken, efter att ha lyssnat in önskemålen från de olika aktörerna. Utgångspunkten är fortfarande att behörighetskraven i reformen ligger fast. Lärare ska vara behöriga i de ämnen de undervisar i. Huvudvägen till behörighet är genom behörighetsgivande utbildning vid universitet och högskolor. Legitimerade lärare som saknar behörighet i ett ämne men under lång tid har undervisat i detta ska dock under en övergångsperiod kunna få sin yrkeserfarenhet tillgodoräknad och validerad. Som avslutning skulle jag vilja citera Lärarnas Riksförbunds avgående - jag vågar väl säga eminenta, eftersom hon är på väg att avgå - ordförande Metta Fjelkner. Hon säger så här: Det är viktigt att regeringen och lärarnas fackliga organisationer är eniga om att regelbundet utbyta erfarenheter om legitimationsreformens fortsatta genomförande. Sedan kommunaliseringen har det varit en total oreda när det gäller lärarnas behörigheter, och det tar tid att rätta till år av felaktigt beteende. Genom den här överenskommelsen står Lärarnas Riksförbund upp för legitimationen, som med tillhörande behörigheter på lång sikt kommer att vara den viktigaste reformen för att åstadkomma bättre resultat i skolan. (Applåder)

Fru talman! Som redan har framkommit under debatten diskuterar vi en skrivelse från regeringen som heter Arbetet med legitimationsreformen avseende lärare och förskollärare . Precis som företrädare i debatten har sagt tidigare: För lite mer än två år sedan var det många i utskottet som var glada och kände att den legitimationsreform som man hade arbetat för under många år faktiskt var på plats, för att fatta beslut om i Sveriges riksdag. Det fanns flera anledningar till beslutet. En del av den enighet som vi kunde se handlar om att vi alla vet betydelsen av duktiga lärare, som i mötet med eleverna förmår väcka motivation och väcka intresse för olika ämnen men också för de stora sammanhang som vi ser på olika sätt. Det var ett sätt att försöka höja kvaliteten i den svenska skolan. Att det fanns en viss otålighet från oss alla för att våra reformer skulle få genomslag får vi väl också visa på, liksom att vi i debatten var mycket tydliga och sade: Vi kommer att följa den här reformen mycket noga, för vi vet att vi kan komma att behöva göra justeringar. Därför är jag inte så förvånad över att vi också har fått göra en del justeringar, för med stora reformer behöver man göra det. Precis som mina företrädare från allianspartierna har sagt i debatten handlar det nu om att vi har tittat över reformen och att vi har fått göra en del justeringar. Vi såg att det var betydligt mer komplicerat än vad man trodde. Vi var beredda på en komplicerad process, men till exempel inte på att it-systemet inte skulle fungera och att man inte riktigt skulle ha it-mognad när det gällde att skicka in olika former av ansökningar som förväntades. Inte desto mindre är det en mycket viktig reform. Det är viktigt att den blir bra. En del som staten har tagit stort ansvar för handlar om kompetensutvecklingen, att stärka den på olika sätt. Då är Lärarlyftet II en viktig del. Den ger under ett antal år kommuner och andra enskilda huvudmän möjlighet att arbeta med den fortbildning som man ser att man behöver för att kunna ge möjligheter för lärare att komplettera sina utbildningar för att bli behöriga och därmed kunna få en legitimation. Tina Acketoft från Folkpartiet berättade om de övergångsregler som aviserades i april, så dem tänker jag inte gå in på nu. Vi kommer givetvis att fortsätta att följa implementeringen. Givetvis ser vi också med stor tillförsikt på att man kommer att genomföra detta på ett bra sätt. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting och framför allt tillsammans med de fackliga organisationerna och Skolverket har pekat på de möjligheter som vi har att ytterligare stärka den här reformen för att den ska bli riktigt bra. Därför tycker jag att det är viktigt att visa på att det inte är en enskild aktör som springer i väg i den här frågan, utan det är vad som tidigare kallades nationell samling. Därmed, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionen. (Applåder)

Fru talman! Jag har egentligen bara en fråga. Det är om inte Alliansen är lite bekymrad över det som du tog fram som så viktigt: kompetensutvecklingen. Den tycker också jag är central i detta med Lärarlyftet II. Jag tycker att den är otroligt viktig. Det som bekymrar mig är att det står så många platser tomma. Det är så många lärare som har fått säga nej till utbildningen även om de har kommit med, när de får veta att deras kommun eller deras skola inte betalar något och de själva inte har råd att betala. Det tycker jag är ett stort bekymmer. Hur ser du på det?

Fru talman! Tack för frågan! Självklart ser vi att Lärarlyftet II är en oerhört viktig reform, om jag kallar den så, eller en kompetensutvecklingssatsning eller fortbildningssatsning, just för att skapa behörighet och ge möjlighet till legitimation och stärka kompetensen hos de lärare som arbetar inom förskola och skola. Jag är också likt Agneta Luttropp bekymrad över att det inte finns möjligheter att fylla platserna. Men jag ser det också som viktigt att varje aktör tar sitt ansvar. Vi har från den nationella nivån visat - med det stöd som går till Lärarlyftet II - varför detta är så viktigt. Men det är kommunernas och enskilda anordnares huvudansvar att svara för den fortbildning som krävs. Därför ser jag att det är ett delat ansvar där vi tar våra olika delar. Därför har också regeringen tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting haft en diskussion kopplad till hur man ska ordna lärares behörighet och ser därmed också positivt på Lärarlyftet II.

Fru talman! Jag tror att Ulrika och jag är mycket överens om att den här utbildningen eller kompetensutvecklingen är mycket viktig i Lärarlyftet II. Men fortfarande undrar jag: Hur länge kan man sitta still i båten och bara tänka att det är kommunernas fel, om de inte skickar lärare till skolbänken? Till slut måste man väl ändå från nationell nivå göra något, så att de intentioner som man har med Lärarlyftet II, nämligen de som Ulrika precis räknade upp, verkligen uppnås. Om inte de lärare som behöver det går där har man ju missat en stor del av intentionerna.

Fru talman! Det är ingens fel att platserna är tomma. Att det finns ett utbud av utbildningsplatser är oerhört viktigt, och jag beklagar att de inte fylls, men jag skulle inte säga att det är någons fel att de inte fylls. Med lärarlegitimationsreformen och de övergångsregler som har blivit klara under april tror jag att efterfrågan kommer att öka, för det har tydliggjort det som en del kanske upplevde som frågetecken i reformen. I de kontakter som jag har med olika kommuner lyfter man fram behovet av fortbildning och att man verkligen försöker utnyttja de platser som finns i Lärarlyftet II. Jag hoppas att alla kommuner och andra anordnare kommer att ta det ansvaret också.

Fru talman! Jag skulle också vilja upprepa det som borde gå fram, nämligen att vi diskuterar en skrivelse från regeringen som har kommit för att utskottet ville ha en hyfsat klar bild av vad som skulle hända med legitimationsreformen för lärare och förskollärare. Med anledning av den skrivelsen, som åtminstone enligt min och allianskollegernas granskning var väldigt klargörande, har S, MP och V väckt en motion. Därefter har utskottet hanterat detta, och här är det betänkande som det finns en reservation i. Det var angeläget för mig att ta upp det här, för den reservation som finns från oppositionen handlar om att man saknar kostnadsberäkningar som är tillräckligt tydliga. De är ofullständiga, säger man, och man är inte övertygad om att det finns tillräckligt med pengar för att fortsätta med legitimationsreformen. Man vill ha med både Skolverkets kostnader för administration och skolhuvudmännens kostnader för kompetensutveckling. Fru talman! Det första vi fick höra här var Socialdemokraternas representant Cecilia Dalman Eek som målade upp en fullständig eländesbild av den skola vi har i landet och det som händer i reformarbetet. Jag har sällan hört det så, och jag blir förvånad. Jag blir förvånad, för de förklaringar som finns har i många avseenden historiska rötter. De finns kvar efter reformer som har genomförts de senaste decennierna, och sedan finns det andra som är påbörjade nu och som har ledtider, det vill säga att det kanske tar uppemot fyra, sex eller till och med åtta år innan våra förslag är genomförbara. Det är viktigt att vi ser den långa tidsperiod som det faktiskt handlar om när det gäller utbildning. Det handlar om människor, och det är ett sammanhang där allt hänger ihop med vartannat. Vad säger då reservationen egentligen om den politik som S, V och MP för? På fem punkter kan man analysera fram att de vill ha en detaljstyrning från regeringen. Det handlar om att det i princip ska vara klart in i minsta detalj vilka kostnadsberäkningar som ska vara. Man har en misstro mot att regeringen ska ge tillräckligt med pengar, så att det räcker till reformen. Man har en egen fixerad och tydlig bild av hur det egentligen ser ut i skolorna i kommunerna, och man hyser misstro mot att kommunerna kommer att fullgöra sitt uppdrag som huvudmän. Dessutom hyser man misstro mot hur skolledningarna kommer att hantera sitt ledarskap. Vi i Alliansen har gudskelov en helt annan bild. Vi säger nej till detaljstyrning. Myndigheter och huvudmän kan och vill ta sitt ansvar. Vi har tilltro till regeringen, och jag skulle vilja fråga oppositionen om man har något enda exempel på att det har behövts pengar till legitimationsreformen som regeringen inte har tillskjutit. Tvärtom är det så att när det gäller administrationen tillsköt vi mer än vad myndigheten äskade. Detta är viktigt för oss, för det finns en långsiktighet i regeringen. Också utskottet har visat att vi vill att det här ska bli en väl genomförd reform. Därför vill vi ha stora öron och lyssna in vad man säger i verksamheten, vad SKL säger, vad lärarnas förbund säger och så vidare. När det gäller utslaget kan vi i dag inte med säkerhet avgöra varför det finns tomma platser på Lärarlyftet. Jag har varit tillräckligt mycket ute i skolverksamhet för att veta att det finns väldigt många faktorer som hör samman med detta. Det handlar om att eleverna i varje enskilt läge, oavsett vilka reformer vi genomför, måste få sin undervisning, den bästa tänkbara undervisningen. Jag kan inte låta bli att tillåta mig att ta upp något vi läste om i skolan, åtminstone en del av oss som har tillräckligt många år på nacken, nämligen femårsplanerna i gamla Sovjet. De var riktigt tydliga med vad man skulle göra på fem år, och jag måste säga att jag är innerligt glad för att vi inte har några liknande femårsplaner för en legitimationsreform där vi ska veta allt precis och inte får ge utrymme för att det kan hända saker på vägen. När det gäller kommunernas ansvar som huvudmän vill jag framhålla att kommunaliseringen genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister. Den genomfördes med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen, alltså att beslut skulle fattas på lägsta möjliga nivå. Så länge vi har en ordning av den typen ska vi stå upp för de principerna, och det gör vi när vi lägger fram det på detta sätt. Jag har stor respekt för skolledningarna. De sköter det konkreta arbetet väldigt bra. Med frihet, tydliga mål, tydliga riktlinjer för vad som ska göras, med medel när man äskar det och när behov finns, med möjligheter till utbildning och kompetenshöjning finns och med en tydlighet i den skollag vi har sköter skolledningarna ett arbete utifrån sina praktiska förutsättningar så gott de kan och med strålande resultat i de allra flesta fall. Fru talman! Det är viktigt att ha planer för finansiering och uppföljning av processer, men den kontrollen får inte övergå gränsen till detaljstyrning och exakthet inom ett verksamhetsområde som är både komplext och i någon mån levande och oförutsägbart. Länge har vi inom utbildningssektorn hävdat att verksamheten når målet när den genomförs i riktning mot målet, för det är så man kan mäta. Med stor ödmjukhet inför skeenden som inte alls lätt låter sig konkretiseras eller mätas i exakta siffror erkänner vi därför den redovisning som regeringen har gjort i sin skrivelse. Vi tycker att vi har fått en tydlighet. Utskottet och regeringen har med all önskvärd tydlighet aviserat att man hela tiden följer upp. Vi vill följa upp. Vi vill inte tillåta något som helst slarv och tar inte emot någon anklagelse om detta. I stället är detta en viktig reform som vi följer hela vägen. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen. (Applåder)