Äldrefrågor

Fru talman! Socialutskottet behandlar nu äldrefrågor. Vi blir alla äldre varje dag. Att jag blir äldre är kvittot på att jag lever och samlar på mig erfarenheter och kunskaper. Allt fler lever längre och har alltså samlat på sig väldigt mycket kunskaper och erfarenheter. Men ibland är det som att livserfarenhet är något gott upp till en viss ålder men att det sedan blir en belastning att ha många år på nacken. Det är därför vi behöver uppmärksamma, synliggöra och motverka ålderism när den uppkommer.

Fru talman! Med åldrandet följer också risken att vi drabbas av sjukdom. Det innebär att vi behöver hälso- och sjukvård, akuta insatser, behandling och rehabilitering. Ibland behöver vi också omsorg på olika sätt efter våra behov. Att det offentliga gemensamt finansierar vård och omsorg är nödvändigt. Det är välfärdens kärna att vården och omsorgen finns där när vi behöver den.

Det är nödvändigt att vi fortsätter se människor som de personer de är, även när de behöver sjukvård eller omsorg och samtidigt är årsrika. Det går inte att generalisera vad ungdomar behöver, inte heller vad äldre personer behöver. Vi är personer med olika behov och intressen livet ut.

Fru talman! Demens och Alzheimers sjukdom tillhör det som tidigare ofta uppfattades vara naturliga delar av åldrandet och något man fick räkna med. Så är det inte. Drabbas man av demens, Alzheimers sjukdom eller annan kognitiv sjukdom behöver man vård byggd på evidens och beprövad erfarenhet. Vården ska också vara personcentrerad.

Utskottet har samlat sig i ett tillkännagivande till regeringen där vi uppmanar dem att ta fram en ny nationell strategi för demens och andra kognitiva sjukdomar. Jag är väldigt glad över det förslaget och hoppas att regeringen så snart som möjligt tar itu med det arbetet. Förslaget har sin grund i ett motionsyrkande från oss kristdemokrater och ett från Moderaterna. Utskottet skriver så här: ”Målsättningen med strategin bör vara att dessa sjukdomar ska diagnostiseras tidigt, kunna behandlas och på sikt förebyggas. Strategin bör även innefatta socialt stöd till patienterna och dess närstående.”

Låt mig få lyfta fram några saker som behöver utvecklas för att vi ska ha en god vård till personer som drabbats av demens och andra kognitiva sjukdomar.

En utbyggd primärvård där man har rätt till en fast namngiven läkarkontakt har stor betydelse även i det här fallet. Man ska veta namnet på sin läkare, och denne ska ha ett rimligt antal patienter, så att man kan boka tid när det behövs. Får man möjlighet till kontinuitet ökar chansen att man som patient vågar nämna det som känns konstigt men som man inte förstår vad det är. Finns det kontinuitet ökar också chansen för läkaren att påbörja en utredning i tid för att utröna vad det är som dykt upp.

Om man efter en utredning får beskedet att man har en demenssjukdom av något slag är det viktigt att direkt få en uppföljning och känna sig omhändertagen. Det är ett omvälvande besked att få veta att man har exempelvis Alzheimers sjukdom. Det är en kronisk och dödlig sjukdom. Vilken behandling kan ges, och vilken effekt har den? Vad kan jag göra själv för att må bättre?

Att i det skedet få träffa en kurator och kanske en arbetsterapeut kan vara guld värt. Demenssjuksköterskor finns på en del håll, och det är en mycket uppskattad funktion. Man får hjälp att hantera den första tiden efter beskedet och göra sig själv och kanske även närstående mer beredda på den sjukdom som efter hand kommer att utvecklas.

Det här är exempel på vad som kan behöva ingå i nationella riktlinjer vid demenssjukdom. Det är angeläget att de tas fram i bred samverkan mellan patientorganisationer, professionerna, forskare och myndigheter.

Fru talman! Det finns fler tillkännagivanden i betänkandet från socialutskottet. Vi kristdemokrater står bakom samtliga. Det handlar bland annat om en nationell strategi för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre, om att stärka det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer bland äldre och om att regeringen bör se över hur det fallpreventiva arbetet kan stärkas.

Från Kristdemokraternas sida hade vi gärna sett att även reservation 8 vunnit bifall. Den handlar om vikten av att stärka äldreomsorgen genom ökad tillgång till hälso- och sjukvårdsinsatser. Vi har dock inte fått majoritet för den. Därför yrkar jag bifall till reservation 8 från oss kristdemokrater.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 14.

Fru talman! Oavsett ålder vill vi ha ett friskt och bra liv alla livets dagar. Vad vi menar med det är självklart olika utifrån de individer vi är. Att känna trygghet, ha ett aktivt liv, ha nära och kära och kunna bo hemma så länge man önskar och kan – så tror jag att de allra flesta vill ha det. Men det är tyvärr inte alltid livet blir så när man blir årsrik. Då behöver vi kanske lite mer hjälp, och då ska det fungera. Det måste vara enkelt att få hjälp.

Fru talman! Regeringen har i budgeten för i år gjort stora ekonomiska satsningar med både generella och riktade pengar i syfte att förbättra äldreomsorgen. Man har gjort satsningar på pensionärsorganisationer, vilket är jätteviktigt, och inrättat ett nationellt kompetenscentrum för äldreomsorg vid Socialstyrelsen. Från och med den 1 juli 2022 blir det en fast omsorgskontakt i hemtjänsten. Senare under våren ska vi i vårt utskott behandla ett förslag om att den fasta omsorgskontakten året därpå ska ha yrkestiteln undersköterska.

De 29 välfärdsförslag som redovisades i Välfärdskommissionens slutbetänkande i slutet av förra året bereds också. Prioriterade områden är styrning av välfärden, nyttjande av våra offentliga resurser, hållbar kompetensförsörjning, en god arbetsmiljö och digitaliseringens möjligheter i välfärden.

I december 2019 beslutade regeringen om ett äldreforskarråd där forskare med särskild kompetens inom äldreomsorgen ska ingå.

Det här är bra saker, men det behövs säkert mer.

Socialstyrelsen har i uppdrag att årligen undersöka vad de äldre tycker om äldreomsorgen. Svaren har precis samlats in och kommer att redovisas vecka 25. Man har också tagit fram ett underlag som ska vara ett stöd för anhöriga som vårdar anhöriga.

Vi kommer så småningom att få en äldreomsorgslag, vilket är väldigt välkommet, och nästa sommar bli undersköterska en skyddad yrkestitel.

En annan viktig satsning är Äldreomsorgslyftet, där staten finansierar kostnaden för den tid en anställd är borta på grund av studier. Det ger möjlighet att höja personalens kompetens samtidigt som det ger den anställda större möjligheter att studera.

Utan kompetent personal blir det ingen trygg och bra kvalitet vare sig inom hemtjänst, på särskilt boende eller i hemsjukvård. Vi behöver också personal med kompetens att arbeta förebyggande.

Fru talman! Vår vård- och omsorgspersonal gör ett fantastiskt jobb. Jag har träffat så många fina personer som jobbar där. Men de måste uppskattas mer vad gäller lön, bra arbetsmiljö och bra arbetstider som går att förena med ett socialt liv. Det ska vara anställningsvillkor med heltid som norm och rätt grundbemanning. Delade turer och minutstyrda scheman ska bort. Låt personalen få mer tid att göra sina jobb som de proffs de är. Vi måste få bort ohälsosamma scheman, och kompetensutveckling för all personal måste ske regelbundet.

Lika självklart som det är på mansdominerade arbetsplatser att man får riktiga arbetsskor och arbetskläder som är anpassade och lämpliga till arbetet ska det vara inom kvinnodominerade yrken. Det förhindrar tillbud och arbetsskador och minskar sjukdagar för onda ryggar och höfter. Det minskar också risken för att ta med smitta hem eller till arbetsplatsen.

Att få ett bidrag till arbetsskor på 500 kronor vartannat år är inte detsamma som att få gratis arbetsskor. Vill man veta mer om denna kamp kan man gå in på Kommunals hemsida.

Vi måste göra det här om vi ska kunna behålla personalen inom vård och omsorg, kunna nyanställa kompetent personal och vara attraktiva arbetsgivare. Här har kommuner och regioner ett stort ansvar som inte kan vänta, för staten har gjort många satsningar med olika statsbidrag som kan användas för att utveckla arbetstidsmodeller och motverka delade turer. Det är både generella och riktade pengar för att utbilda och anställa mer personal och skapa mer träffpunkter för äldre.

Fru talman! Ingen äldre som behöver hjälp ska känna sig otrygg. Ingen äldre ska behöva känna sig ensam. Ingen ska utsättas för våld. Ingen ska lida av undernäring oavsett ålder. Vi måste också förebygga och förhindra fallolyckor.

Hur upptäcker vi det som ändå sker, och hur förhindrar vi det i fortsättningen? Jag tror inte att det hjälper med ännu fler nationella planer, strategier och riktlinjer, för risken är att det bara ökar på den administrativa bördan för redan hårt ansträngd personal.

Men vi har en socialtjänstlag för omsorg som inriktar sig på äldre. Denna lag är tydlig och bra, och den borde vi trycka mer på och framför allt upplysa fler om. Här står det att äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Det står också att den som behöver stöd och hjälp ska få det. Det står också att socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

Att som äldre få lite mer tid med personalen, att få en fast omsorgskontakt, att ha möjlighet till kontakt med en äldresjuksköterska med specialistkompetens och att bli uppsökt av en biståndsbedömare gör större skillnad än fler riktlinjer och nationella planer.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Jag är glad att ledamoten lyfter upp flera frågor om arbetsvillkoren eftersom de är så angelägna, och här har det hänt alldeles för lite trots att vi har uppmärksammat dem under många år. I budgeten finns bland annat de budgetkompletteringar riksdagen gjorde om att få bort delade turer, och detta är något vi behöver jobba med gemensamt.

Låt mig lyfta upp två frågor. Det här avsnittet handlar om äldrefrågor som både kommuner och regioner arbetar med. En fråga för regionerna rör det tillkännagivande vi förhoppningsvis kommer att få igenom om en strategi för demens och andra kognitiva sjukdomar.

Fru talman! Jag hörde ledamoten säga att det är ointressant med riktlinjer. Men de kommer sig ju av att varenda patientförening jag har träffat, tre stycken bara på förmiddagen i dag, berättar om hur olika det är i landet. De säger att det är ett postnummerlotteri. Det talas om rehabilitering, men i norra Sverige har man inte ens tillgång till det. Vilken hjälp man får beror på var man bor.

Är det inte så att behovet av riktlinjer uppkommer för att vi inte kan ge en jämlik vård? Då har vi att välja på att konstatera det eller försöka åtgärda det.

Hur ser ledamoten på de brister vi har i jämlikhet, inte minst när man är drabbad av demenssjukdom eller annan kognitiv nedsättning? Det är en stor sjukdom som drabbar jättemånga människor.

Min andra fråga rör just arbetsvillkoren inom äldreomsorgen, men kanske i en lite annan mening. Det finns nämligen ett behov av fler chefer, vilket kanske är något förvånande. Men i kvinnodominerade yrken är det vanligt med 30–50 medarbetare per chef medan en chef i ett traditionellt manligt yrke har 5 medarbetare. Jag tycker att det är en jämställdhets- och kvalitetsfråga att man som chef har ett rimligt antal medarbetare. Jag tror att det föder en god utveckling.

Hur ser ledamoten på Kristdemokraternas förslag här?

Fru talman! Jag tackar Acko Ankarberg Johansson för frågorna.

Jag håller med om att vi behöver göra mycket mer. Ingen ska känna att man inte får hjälp och stöd oavsett om det gäller hemtjänst, äldreboende eller sjukvård. Vi har jobbat stenhårt med det i många år, men tyvärr har vi inte lyckats riktigt överallt.

Att vi måste ha en mer jämlik vård håller jag helt och hållet med om, men jag tror att mer personal med rätt kompetens ger de bästa förutsättningarna för att komma längre. Oavsett riktlinjer är det ju personalen som ska utföra arbetsuppgifterna. Kanske är det lite skillnad i hur vi tänker här.

Första ledets chefer tycker jag är en viktig fråga att lyfta upp. Precis som ledamoten sa har de alldeles för många anställda att ta ansvar för. Det är orimligt. Så sker inte inom mansdominerade yrken eller arbetsplatser. Men det finns något som är glädjande. I Äldreomsorgslyftet tänkte man inte på cheferna i första ledet, men vi ändrade på det i andra omgången därför att vi såg behovet av att de får möjlighet till kompetensutbildning men också andra satsningar som skulle göra det lite lättare för dem.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaren!

Vi kan börja med cheferna. Det är viktigt att jobba med detta i varenda kommun. Vi kristdemokrater tror att staten spelar en roll just när pengar ges – att man talar om att en förutsättning för att de ska få ta del av dem är att de arbetar för färre medarbetare per chef. Jag tror inte att det är lämpligt att staten bestämmer hur många eller på vilket sätt det ska göras, men det måste ske i en riktning så att man ser att det blir färre medarbetare per chef. Det är angeläget att göra detta inte minst inom äldreomsorgen. Det är en jämställdhetsfråga och en kvalitetsfråga. Jag hoppas att vi kan hitta gemensamma förslag som gör att vi lyckas bättre i denna fråga framöver.

När det gäller den andra delen, hur jämlikhet ska uppnås, står det i varenda lag att en god vård på lika villkor ska ges. Socialtjänstlagen är också uppbyggd så, men ändå blir det inte så. Lösningen är inte att tro att det räcker med enbart mer personal, även om vi är överens om det. Vi i Kristdemokraterna har tillsammans med Moderaterna och Vänsterpartiet sett till att 4 miljarder årligen ges till äldreomsorgen. Jag är väldigt glad över den satsningen och att den är uthållig. Den behövs. Vi måste också säkerställa att patienterna vet vad de kan förvänta sig.

I dag när man drabbas av demens är det nästan alltid så att man får sin diagnos, inte alltid så tidigt som man borde, och att man sedan stannar i ett tomrum där ingenting händer. Det är alldeles tyst och tomt. Patienten går hem med ett av de tyngsta besked man kan få, om en kronisk och dessutom dödlig sjukdom. Brist på resurser är det alldeles säkert men också brist på kunskap om vad som borde göras. Det är detta som förslaget till tillkännagivande tar sikte på, att omhändertagandet måste stärkas direkt. Inte minst måste de tvärprofessionella team som behövs mycket i det skedet användas – kuratorer, arbetsterapeuter, demenssjuksköterskor och många andra. Det ger ett bättre omhändertagande.

Om patienter och anhöriga kan må bättre under längre tid är det till stor nytta för alla. Vi borde göra detta mycket mer.

Fru talman! Tack, ledamoten, för ytterligare synpunkter och svar!

Jag tror att vi är eniga om många saker rörande problematiken med demenssjukdomar. Vi behöver mycket mer kunskap och kompetens. Riktlinjer i all ära – jag tror ändå att det handlar om kompetent personal och om attraktiva arbetsgivare så att fler stannar kvar i sina yrken och även väljer att kompetensutbilda sig och kanske få mer inriktning där.

Om man frågar ungdomar i dag säger de inte att det är deras stora dröm att jobba inom äldreomsorgen. De har andra drömmar. Men det finns många som verkligen älskar sitt jobb, att arbeta med äldre människor, och vi måste se till att de stannar kvar och blir goda förebilder för ungdomar så att de vill söka sig dit.

Det brukar bli mycket kritik när vi gör riktade satsningar, men vi tycker att det är bra och nödvändigt ibland att göra sådana så att vi ser att de kommer dit de behövs allra mest.

Det var någon mer fråga jag hade tänkt svara på. När det gäller första ledets chefer delar jag verkligen ledamotens synpunkter, fru talman. Vi måste bli mycket bättre där och framför allt se till att de får tid för den enskilda medarbetaren men också för de äldre.

Sedan tänker jag på alla anhöriga som ska hjälpa den som drabbas av demens. De har ofta svårt att veta vart de ska vända sig. Där kan vi förbättra.

Fru talman! Egentligen skulle min kollega Mats Sander haft denna viktiga debatt, men Mats är hemma och är förkyld. Det är tråkigt och synd. Glädjande och roligt är dock att det betänkande som jag nu i stället får förmånen att debattera innehåller inte mindre än fem förslag till tillkännagivanden och uppmaningar till regeringen. Det är fem förslag till tillkännagivanden som vi moderater har varit pådrivande för och som vi nu självfallet står bakom.

Vi moderater står självfallet också bakom alla andra förslag som vi lagt fram för att utveckla äldreomsorgen och skapa bättre förutsättningar för äldre att leva goda och självständiga liv. Men, fru talman, för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall endast till reservation nummer 29, som handlar om att både förebygga och tidigt upptäcka ofrivillig ensamhet.

Fru talman! Ensamhet var ett tema som Bojan återkom till på sin blogg. Bojan var Dagny Carlssons bloggsignatur. Det var så hon blev känd för oss alla. Dagny Carlsson – 100-åringen som började blogga.

Det gäller att inte gamla till sig, var ett av hennes uttryck. Hon skrev om livet, om vad hon gjorde, vad som hände, hur hon uppskattade att vara frisk och hur viktigt det var att maten både såg god ut och smakade bra. Hon skrev om hur tveksam hon var till att börja balansträna men hur roligt hon tyckte att det var när hon väl hade börjat. Och hon skrev som sagt om ensamhet.

Den 28 januari i år skrev hon: ”Ensamhet är hemskt tråkigt, jag vill hellre ha det lite roligt så länge jag lever. Nu när Coronan har lugnat sig lite hoppas jag att mina vänner hälsar på igen. Det är jättetrist att ligga ensam och bara titta i taket.”

Fru talman! Det här är ett försök till hyllning till Dagny och till livet. Dagny fick förmånen att vara frisk i hela kroppen, men kanske särskilt i knoppen. Hon hade börjat planera sitt 110-årskalas men nådde tyvärr inte dit utan gick bort den 24 mars, 109 år ung. Hon använde bloggen i nästan tio år för att inspirera sin omgivning med sin livsgnista, sin kärlek till livet och sin vilja att berätta. Vi har alla mycket att lära av henne.

Det är få förunnat att få leva ett så långt och friskt liv som Dagny fick. De flesta av oss drabbas av sjukdomar som påverkar innehållet i och begränsar längden på livet. För många är det kognitiva sjukdomar och kognitiv svikt som förkortar och begränsar livet.

Att få en kognitiv sjukdom i hjärnan som leder till demens är inte en del av det naturliga åldrandet. Det är sjukdomar som drabbar hjärnan och delar av hjärnan som styr våra sinnen, vår kognition. Sinnena försvagas gradvis, och demens tar över. Demens betyder utan sinne. Det är sjukdomar som det i dag tyvärr inte finns någon bot för. Det finns inga botande mediciner, enbart symtomlindrande. Och det är i allra högsta grad, som nämndes i replikskiftet nyss, också de anhörigas sjukdomar. Anhöriga känner sig ofta utelämnande och ibland helt bortglömda.

Fru talman! Vi moderater tycker att det behövs krafttag för att förbättra vården och omsorgen för personer med kognitiva sjukdomar. Dessa sjukdomar är i dag ett av Sveriges absolut största folkhälsoproblem. 20 000 svenskar drabbas varje år.

Jag är verkligen glad att en majoritet här i kammaren nu ställer sig bakom bland annat det förslag som vi i Moderaterna har lagt fram om att ta fram och genomföra en ny sammanhållen nationell strategi för kognitiva sjukdomar.

Vi vill förstärka primärvårdens möjligheter att ställa tidiga diagnoser. Vi ser framför oss ett system med fast läkarkontakt och insatser inom ramen för ett vårdteam. Vi anser att det behöver inrättas en medicinsk specialitet som innefattar grundläggande aspekter av kognition och förvärvad kognitiv nedsättning.

Vi ställer oss också förhoppningsfulla till forskningen och tror att den en dag kommer att leverera effektiva och kanske rent av botande behandlingar. Innan vi har kommit så långt är det viktigt att ta vara på och förmedla det som vi kontinuerligt har lärt oss. Vi vill lyfta fram de förebyggande åtgärder som forskningen har identifierat för att ge individen bättre förutsättningar att förebygga kognitiva sjukdomar, för att öka möjligheten att leva ett långt och värdefullt liv, som Dagny gjorde.

Fru talman! Låt mig nu kortfattat beröra de övriga fyra tillkännagivandena som vi moderater och en majoritet här i riksdagen nu föreslår till regeringen.

Ofrivillig ensamhet skapar ohälsa och utanförskap. Med en nationell strategi för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre vill vi ta ett samlat grepp för att ta vara på all den kunskap och alla de goda krafter som finns. Det handlar om att stärka livskvaliteten och att förebygga ohälsa. Att tillhöra ett sammanhang, göra sociala aktiviteter tillsammans med andra, ha människor runt omkring sig som bryr sig om en och att göra meningsfulla uppgifter stärker människors livskvalitet och bidrar till bättre hälsa.

Inom sjukvården behöver både primärvården och slutenvården bli bättre på att utveckla sina verktyg för att fånga upp den ofrivilliga ensamheten. Detsamma gäller naturligtvis också kommunerna. Det är verkligen viktigt att se över vad olika aktörer kan göra. Och det är alldeles självklart för oss moderater att det offentliga behöver de ideella organisationerna, civilsamhället, för att kunna minska den ofrivilliga ensamheten.

Fru talman! En form av brott som det talas alltför lite om är våld i nära relationer bland äldre. Forskning visar att fysiskt och psykiskt våld är relativt vanligt i hemmen och faktiskt också på äldreboenden. Många lider i det tysta. Kunskapen hos personalen är ofta begränsad, och i många fall saknas det handlingsplaner. Även för arbetsmiljön och för personalen kan detta våld vara en riskfaktor. Vi anser därför att kunskapen behöver öka om hur dessa brott kan förebyggas och hanteras inom vård och omsorg. Därför vill vi ge regeringen i uppdrag att se över hur det förebyggande arbetet mot våld i nära relationer bland äldre kan stärkas.

Fru talman! Fall och fallskador är den i särklass vanligaste skadeorsaken till inläggningar på sjukhus. Varje år faller cirka 70 000 personer så illa att de behöver läggas in på sjukhus för vård. 50 000 av dem som faller är 65 år eller äldre. Och de samhällsekonomiska kostnaderna för fallolyckorna uppgår enligt MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, till hisnande 22 miljarder om året. Det är alltså mer än vad kostnaderna är för trafikolyckor. Andelen fallskador är störst i åldersgruppen 85 år och äldre och vanligare bland kvinnor än män. Vi känner till många av orsakerna, och det finns mycket evidens. Moderaterna föreslår därför att regeringen ska ge i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att, utifrån all den evidens som finns om balansträning och styrketräning samt deras hälsoeffekter för just seniorer, utveckla nationella riktlinjer gällande träning för seniorer.

Fru talman! Maten och måltidens betydelse känner vi alla också till. Den är central i våra liv. Vi väljer mat utifrån årstid och högtid – smaken, doften och gemenskapen. Dagny skrev, som sagt, om maten. Mat ska smaka gott, och den ska se aptitlig ut. Samtidigt känner vi alla till att alldeles för många seniorer lider av allvarlig undernäring. Det finns flera anledningar till att det kan gå så långt. Här behöver det därför tas krafttag. Undernäring bland seniorer är, som sagt, ett välkänt problem som drabbar på tok för många personer, och det är ett problem som kommer att öka om vi inte agerar. Därför vill vi ge regeringen i uppdrag att ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram underlag för en nollvision när det gäller undernäring bland äldre. Att förebygga undernäring är livsviktigt.

Fru talman! Vi kan nog alla vara eniga om att de äldre förtjänar den bästa vården och omsorgen på sin ålders höst. Vi får aldrig glömma bort att de har slitit och jobbat hårt för att bygga upp vårt välfärdssystem. Och det minsta vi kan göra för att hedra detta är att se till att dessa saker också fungerar på bästa tänkbara sätt.

Ett lands viktigaste uppgift är att säkerställa god välfärd och att ta hand om sina medborgare. Här har vi brustit. Coronapandemin har blottat stora svagheter och brister i svensk äldreomsorg.

Coronakommissionen konstaterar att strategin att skydda de äldre har misslyckats. Dem som vi skulle skydda främst svek vi mest.

Det allvarliga är att detta var sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod helt oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. Samhällsförändringarna i kombination med en alltför svag äldrepolitik har resulterat i en allt annat än en trygg och värdig omsorg för de äldre.

Fru talman! Det som måste hända nu är att Sverige måste ställa om och skapa ett samhälle där alla kan åldras i trygghet och med värdighet.

Utskottet föreslår i dag fem tillkännagivanden till regeringen som rör bland annat en demensstrategi, ofrivillig ensamhet, våld i nära relationer bland äldre, fallprevention och undernäring. Alla dessa områden är viktiga och en pusselbit av många för att säkerställa en god vård och omsorg.

Fru talman! Ett tillkännagivande handlar om ofrivillig ensamhet. Det är en fråga som har aktualiserats väldigt mycket med tanke på den isolering som många äldre har tvingats förhålla sig till under pandemin. Förutom besöksförbudet upphörde också gemensamma aktiviteter på boenden.

Vi vet att ofrivillig ensamhet kan leda till både fysisk och psykisk ohälsa. Detta är ett problem för många äldre i dag, oavsett om de bor i ett kommunalt boende eller i ett eget boende. Det har förvisso gjorts vissa satsningar för att motverka detta. Men vi menar att det behövs fler konkreta åtgärder, och därför uppmanas nu regeringen att ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett förslag till en nationell strategi för att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre.

Fru talman! Äldre som besväras av ensamhet känner sig oftast sjukare och tröttare och äter fler mediciner, vilket leder till ett ökat vårdbehov. Enligt Hjärt-Lungfonden innebär ensamhet en kronisk stress som kan ge fysiska uttryck som att matlusten minskar och kan leda till undernäring. Och just undernäring är ett vanligt problem framför allt bland äldre.

Vi menar att det bör vara en självklarhet att man även på äldre dagar får avnjuta välsmakande och näringsrik mat. Vi vet nämligen att matens kvalitet och tillagningssätt har stor betydelse för de äldres välbefinnande och hälsa.

Även om vi ser positivt på det stöd som har tagits fram av Socialstyrelsen och Livsmedelsverket anser vi att det behövs fler åtgärder för att motverka undernäring bland äldre. Därför ställer vi oss också bakom det förslag till tillkännagivande som innebär att regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett underlag för en nollvision när det gäller undernäring bland äldre.

Samtidigt beklagar jag att det inte finns en majoritet för att besluta om att nattfastan inte bör överskrida elva timmar. Vi menar att det inte får gå för lång tid mellan måltiderna, och det kan bli ett problem under exempelvis nattfastan. De äldre behöver inte sällan gå till sängs tidigt för att personalen ska hinna med att lägga alla innan nattpersonalen tar vid. Därför kan det bli många timmar mellan måltiderna.

Fru talman! Människor i Sverige blir allt äldre. Och det är positivt att livslängden ökar. Nu är det upp till oss att ge verktyg för att människor ska kunna leva hela livet.

Redan i motioner från 2011 lyfte vi fram frågan om fallolyckor och förebyggande åtgärder. Och i dag finns det en majoritet för ytterligare ett förslag till tillkännagivande kring förebyggande arbete, uppföljning och utvärdering. Nya metoder och åtgärder bör övervägas, och det förebyggande arbetet måste stärkas. Fallolyckor är också förknippade med det som jag tidigare har pratat om – mat, måltider och nattfasta. Därför har dessa frågor stor betydelse för att minska risken för fallolyckor.

Samtidigt som allt fler blir äldre måste vi säkerställa att allt fler håller sig någorlunda friska och pigga, annars kommer vi att få stora svårigheter att upprätthålla en god vård och omsorg framöver.

Fru talman! Till sist: De frågor som vi diskuterar här i dag är otroligt viktiga, och det är bra att vi nu får igenom en del tillkännagivanden. Men vi kommer att behöva göra mer, och det behövs ett fokus på riktigt på dessa frågor. Därför menar vi att Sverige behöver en renodlad äldreminister som lägger all sin vakna tid på att jobba med dessa frågor och som kan ta ett brett omtag om äldrepolitiken i Sverige, så att det som hände i början av pandemin aldrig mer ska behöva hända igen.

Jag yrkar bifall till reservation 38.

Fru talman! I dag debatterar vi frågor som rör äldre, och glädjande nog kan vi konstatera att utskottet har hittat fram till en majoritet för inte mindre än fem tillkännagivanden.

Det är fem tillkännagivanden som Centerpartiet har varit med och ställt sig bakom och som handlar om frågor som vi har drivit på olika sätt under hela mandatperioden. De handlar om demens, ofrivillig ensamhet, våld i nära relationer, fallprevention och undernäring. Samtliga fem är väldigt viktiga för arbetet med att stärka äldres hälsa och förskjuta inträdet till vård och omsorg men också för arbetet med att stärka de anhöriga.

Fru talman! Sverige har en åldrande befolkning där fler och fler når en allt högre ålder. Att vi har en befolkning som blir allt äldre är ett kvitto på att vi har kommit långt i Sverige inom såväl hälsa, vård och omsorg som forskning. Det är också ett kvitto på att vår livsstil, vårt samhälle och våra arbeten är ganska sunda. Men en åldrande befolkning innebär även utmaningar. Det ställer nya krav på allt från vård och omsorg till bostäder – utmaningar som vi måste ta till oss och lösa för att våra äldre ska kunna åldras med livsglädje och trygghet.

Fru talman! Under min tid som vice ordförande i kommunstyrelsen i Östra Göinge tog vi fram en strategi som heter Det goda åldrandet. Under arbetet med denna strategi satt jag med vid åtskilliga intervjuer med våra äldre kommunmedborgare för att prata om vad begreppet ”det goda åldrandet” betyder för just dem. I mina minnesanteckningar från dessa intervjuer skrev jag:

Äldre i dag är vana vid att vara aktiva, självständiga, sociala, rörliga och delaktiga i samhället. De orosmoln som våra äldre ser inför de kommande åren ligger främst i ensamhet, förlorad egenmakt och minskad självständighet. Många oroar sig också över att inte kunna få den hjälp de behöver. För att vi ska kunna avvärja dessa farhågor och möta nya förväntningar och behov behöver vi verkligen ta nya grepp och våga stärka våra verksamheter som riktar sig mot äldre.

Minnesanteckningarna från någonstans 2014 eller 2015 stämmer väldigt väl än i dag. Jag tror att orosmolnen ser ungefär likadana ut, och fortfarande behöver vi våga ta nya grepp och satsa på vår äldreomsorg på olika sätt. Tyvärr saknar jag de djärva greppen i det betänkande vi debatterar i dag. Visst flyttar vi fram våra positioner på ett par områden, men de verkliga förändringar vi så väl hade behövt lyser faktiskt med sin frånvaro.

Vi hade behövt stärka den medicinska kompetensen och läkarnärvaron i äldreomsorgen och hemsjukvården. Vi hade behövt ställa skarpa lagkrav på samordning och samarbete mellan kommun och region för att säkra tillgången på just läkare. Likaså hade vi behövt fatta beslut om att stärka det förebyggande arbetet genom att säga ja till Centerpartiets förslag om ett äldrehälsovårdsprogram som hade skapat en helhet och jämlikhet för våra äldre i hela landet. Vi har många gånger samma intentioner och samma mål, men vi vågar inte riktigt ta det där steget att faktiskt skapa helheten.

Fru talman! De frågor vi debatterar i dag skulle man kunna dela upp i två kategorier: de förebyggande och hälsofrämjande insatserna och det som mer handlar om organisatoriska frågor för äldreomsorgen eller den kommunala hälso- och sjukvården. Det som gäller för båda kategorierna, liksom för Centerpartiets politik och förslag, är dock att det hela tiden utgår från den äldre och hur vi kan göra för att möta de behov som våra äldre upplever.

Till skillnad från exempelvis vänsterkanten, som gärna vill begränsa våra äldres valfrihet och frihet, vill vi flytta besluten närmare de äldre och ge dem mer makt över allt från den egna hälsan till vilken hemtjänst eller vårdcentral de vill ha. Genom att ge mer makt åt våra äldre lägger vi grunden för det goda åldrandet. Men – och här kommer ett stort men – ska du som äldre kunna bibehålla makten över ditt liv måste samhället skapa förutsättningar för det. Vi måste göra mer kring det förebyggande arbetet och mer för att stärka äldreomsorgen.

Fru talman! I Sverige finns unika system för hälsovård i form av exempelvis barnhälsovård, skolhälsovård och företagshälsovård. Genom detta förebyggande arbete är vår mödradödlighet och spädbarnsdödlighet bland de lägsta i världen. Kunskapen finns även om hur vi ska skapa en god hälsa och främja den hos äldre, men det är ett område där det saknas nationell samordning.

Det finns flera exempel på lokala program där man med ganska låga kostnader har nått goda resultat för att nyttja samhällets gemensamma resurser på bästa sätt. Därför har Centerpartiet lagt fram ett förslag om ett nationellt äldrehälsovårdsprogram med förebyggande arbete för äldre. Det kan exempelvis handla om information om matvanor, motion och stöd för att förebygga fallskador.

Ett systematiskt förebyggande arbete gagnar den enskilda individen i form av ökad livskvalitet och hälsa och kan ge väldigt stora samhällsvinster. Äldrehälsovårdsprogrammet skulle också, precis som barnhälsovårdsprogrammet, innehålla ett allmänt vaccinationsprogram. Hade vi vågat gå fram med ett beslut om ett äldrehälsovårdsprogram hade vi lagt grunden för ett tryggt åldrande där vi hade kunnat fånga upp ohälsa på ett tidigt stadium och samtidigt ge våra äldre makten över den egna hälsan.

Fru talman! Pandemin har verkligen satt fingret på brister i äldreomsorgen som vi måste ta på största allvar. Det är uppenbart att vi behöver ha en starkare organisation och ett större fokus på kvalitet och medicinskt innehåll. Att äldre i kommunal hälso- och sjukvård nekas syrgas, nekas läkarkontakt och nekas brytpunktssamtal eller att anhöriga inte får vara med under de sista timmarna i livet är inget vi kan acceptera. Här måste vi klara av att organisera oss bättre. En pandemi kan inte och får inte skapa sådana konsekvenser som den faktiskt gjorde.

Fru talman! Det räcker inte längre att dutta lite här och lappa lite där. Det vi måste göra är att satsa på den nära vården, vilket innebär att vi flyttar fokus från sjukhus till primärvård och äldreomsorg. Där ser vi till att varje äldre har en fast läkare som ska fungera som spindeln i nätet, och vi ser till att sjuksköterskor och vårdpersonal som arbetar i äldreomsorgen får det läkarstöd de faktiskt behöver för att kunna ge mer avancerad sjukvård i hemmet.

Fru talman! För ungefär två veckor sedan var jag på besök på hälsocentralen i Borgholm. Borgholms kommun och hälsocentralen med Åke Åkesson i spetsen är verkligen ett föredöme på så många sätt. Här finns verkligen den nära vården på riktigt.

Här sätter man den äldre i centrum och organiserar sig kring honom eller henne. Hemsjukvårdens sjuksköterskor kan alltid få tag på patientens läkare, vilket har resulterat i färre inläggningar, mer avancerad vård i hemmet och nöjdare äldre. Äldre slipper åka ambulans fram och tillbaka till sjukhuset för att få vård eftersom den vården kan ges i hemmet. Man har också utvecklat hemmonitorering av olika hjärtsjukdomar, till exempel för hjärtsviktspatienterna. Den äldre väger sig själv hemma. Resultatet av vägningen kommer till läkaren, och sedan justeras medicineringen efter det.

Den primärvård som finns i Borgholm och det samarbete som finns mellan kommunens hälso- och sjukvård borde finnas i hela landet. Man är verkligen ett föredöme.

Fru talman! Just samarbetet mellan primärvården, den äldres fasta läkare och äldreomsorgen är en nyckel för att vi ska kunna komma framåt. Ska vi kunna skapa en trygg hälso- och sjukvård i hemmet där vårdpersonalen kan utföra mer avancerad sjukvård måste detta samarbete fungera; det är liksom A och O. Varför ska en äldre som ofta bara vill vara hemma och få vård där – och som mår bra av att vårdas i hemmet – behöva åka in till sjukhuset för att exempelvis få dropp eller antibiotika intravenöst när man precis lika tryggt och säkert kan göra det i hemmet?

I dagsläget fungerar det tyvärr inte så i hela landet, och många gånger beror det på en bristande tillgång på läkare. Ska vi sjuksköterskor kunna utföra den typen av medicinska insatser måste vi ha tillgång till just läkare. Därför har Centerpartiet föreslagit en lagändring som säkerställer att alla kommuner har en förpliktande samverkansöverenskommelse med regionen om hur personer som bor i särskilt boende eller får hemsjukvård ska få tillgång till läkarvård och medicinsk behandling.

Fru talman! En annan del av äldreomsorgen som är väldigt viktig och som har varit uppe tidigare i debatten är ledarskapet och kontinuiteten i den kommunala hälso- och sjukvården. Centerpartiet vill se tydligare riktlinjer kring hur många anställda man ska ha under sig som ledare eller chef. Vi vill också se en ledarskapsutbildning som ledare inom välfärdssektorn och den kommunala hälso- och sjukvården ska kunna gå för att vi ska kunna få en bättre arbetsmiljö och ett tydligare ledarskap i kommunal hälso- och sjukvård.

Den sista delen jag skulle vilja ta upp handlar om kontinuiteten och vikten av att ha en kontinuitet som är till den äldres favör.

Kontinuitet mäter man under en tvåveckorsperiod där man tittar på hur många personal som då kommer hem till patienten. Det duger inte att vi i dag har en variation mellan 7 och 24. Det är ett tecken på att lägstanivån inom äldreomsorgen faktiskt måste upp. Centerpartiet vill se en kraftig satsning på just kontinuiteten och införa ett kontinuitetsmål på max 10 olika personer under en tvåveckorsperiod.

Jag står naturligtvis bakom Centerpartiets samtliga förslag och yrkanden, men för att vinna tid yrkar jag bifall bara till vår reservation som handlar om ledarskap, nämligen reservation nummer 15.

Fru talman! Mycket gott har redan sagts från den här talarstolen. Jag hoppas att de 2 procent till försvaret som vi alla har ställt oss bakom inte går ut över den här frågan. Så vill jag inleda.

Vi har under en lång tid av år påpekat risken med nedmonteringen och fragmentiseringen av den svenska välfärden. I dag är vi inte ensamma om att kunna konstatera att coronapandemin tydligt synliggjorde vilka brister detta har lett till specifikt inom äldreomsorgen. Det var ingen slump att det blev som det blev inom äldreomsorgen under covid-19, fru talman.

Nedskärningar och privatiseringar har lett till kraftigt underdimensionerad vård och omsorg. En utbyggd, välfungerande äldreomsorg är även en förutsättning för att kvinnor ska kunna delta fullt ut på arbetsmarknaden och inte behöva ta hand om sina anhöriga, tappa pensionspoäng och så vidare. Att det är ganska vanligt kan vi se i olika undersökningar, fru talman.

Äldreomsorgen måste gå att lita på, inte sant? Det gäller främst för dem som behöver stödet, vården och omsorgen, för personalen som ska ha goda arbetsförhållanden och inte minst för de anhöriga.

Jag tänker prata lite om valfrihetens konsekvenser. Det är jättebra med valfrihet; jag har absolut ingenting emot det. Men trygg äldreomsorg är ingenting jag tänker på när jag ser att vårdföretaget Attendo för några veckor sedan polisanmäldes av Uppsala kommun efter misstanke om omfattande mygel inom hemtjänsten. I förra veckan avslutade kommunen Uppsala, som är en stor kommun, kontraktet med omedelbar verkan. Nu måste 500 äldre skaffa ny hemtjänst, och 200 anställda riskerar att bli av med jobbet. Det är helt oförsvarligt, tycker jag.

År 2020 fick samma bolag 130 miljoner i statligt stöd för att täcka kostnader för skyddsutrustning, kohortvård och lönekostnader på grund av hög sjukfrånvaro. Då tänker jag lyfta Sabbatsbergsbyn, som också medierna har granskat relativt noga. Man sa till de anhöriga att man hade kohortvård, och det stod också på deras hemsida. Men man hade ingen kohortvård. Det blev en trist historia, om man säger så.

Samtidigt har bonusar delats ut till cheferna – 5 miljoner. Andra anställda inom äldreomsorgen, bland annat inom Stockholms kommun, fick ett engångsbelopp på 5 500 kronor för att man hade slitit så pass mycket. Men i det här bolaget fick de anställda 0 kronor.

I och för sig skippade bolaget bonusarna efter ett tag när medierna hade dragit den här historien lite för länge för att det skulle kännas okej för bolagets möjligheter att fortsätta så framöver.

Uppdraget inom äldreomsorgen är bland annat att skydda äldre och för det ändamålet ge personalen rimliga arbetsvillkor så att de kan utföra sitt arbete. Vi vill i vår motion bland väldigt mycket annat att regeringen genomför de lagändringar som krävs för att privata vårdbolag som får statligt stöd inte samtidigt ska kunna dela ut bonusar till chefer. Vi tycker inte att det känns okej. Vart går våra pengar? Vi vill gärna att de ska gå till dem på golvet. Vi säger också att regeringen bör återkräva statligt stöd till privata vårdbolag vid varje fall av bonusutdelning. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 4.

Vi vill förstärka bemanningen inom äldreomsorgen och förutsättningarna för att öka antalet tillsvidareanställningar. Det är jätteviktigt. Äldreomsorgen har varit väldigt beroende av springvikarier, om man får uttrycka sig så, det vill säga timanställda. Det var inte lyckosamt, kan man säga, under pandemin. Därför föreslog vi i budgetmotionen 2019 en modell för arbetsintegrerat lärande med halva tiden studiebidrag och halva tiden lön. Regeringen presenterade också under våren 2020 ett liknande förslag, det så kallade äldreomsorgslyftet, som ska stärka kompetensen inom kommunalt finansierad vård och få alla att utbilda sig. Det är nämligen oerhört viktigt att vi har en äldreomsorg som är rustad med utbildade undersköterskor, vårdbiträden och, som Centerpartiet nämnde tidigare, självklart även hälso- och sjukvårdsutbildad personal. Det kommer vi att prata om senare i andra möten i den här salen, fru talman.

Men detta är ganska triggigt, för nu kommer det att behövas 14 000 undersköterskor och vårdbiträden till den kommunala vården och omsorgen. Då måste man ha en bra arbetsmiljö för dem. Det är absolut A och O. Om vi ska få den här bra vården måste vi ge dem bra löner, bra förutsättningar och trygga anställningar på olika sätt.

Antalet personer som bor i särskilt boende, fru talman, har minskat i kommunerna. I stället satsar kommunerna på att människor ska bo hemma så länge som möjligt. Att fler ska bo hemma så länge som möjligt är väl bra om personerna vill bo hemma så länge som möjligt, men om man ser det som en besparingsåtgärd kan det slå helt snett.

Äldre ska kunna bo hemma så länge de vill och så länge det är möjligt. Men när de har behov av att flytta hemifrån måste de få göra det. Man måste också kunna följa vad som händer ute i kommunerna, och det har man haft ganska dåliga möjligheter och förutsättningar att göra – se vilka avslag som har gjorts och så vidare. Det får vi prata mer om någon annan gång, tror jag, för tiden rinner iväg här.

Det här med boenden är intressant. Jag är själv 66 och skulle alltså omfattas av detta: varierat utbud av boendeformer för personer över 65 år, i synnerhet den här gruppen äldre.

Vi pratar om äldre som om det vore en jätteklump av människor som var exakt samma. Man kan bli äldre väldigt snabbt. Av för mycket riksdagsarbete kan man kanske bli väldigt gammal fort. Men det ser helt olika ut. Det tycker jag ofta är det misstag vi gör när vi pratar om äldre: Vi pratar om dem som om de vore en homogen grupp. De är ju inte det. Det är väldigt olika.

Det är viktigt att kommunerna tar fram olika typer av boenden för äldre som behöver det och som inte vill bo hemma längre. Då finns det exempelvis seniorboende, som en del kommuner har drivit, där det ingår öppna aktiviteter även för personer som bor utanför. Det är ju lite kul när det blir mixat och inte samma människor som möter varandra hela dagarna. Personer som bor i närheten kan komma dit, och man kan ha kaféer, föredrag och så vidare. Jag tror på mer sådant.

En väldigt liten del av personer med demenssjukdom har tillgång till dagverksamhet – mindre än 15 procent, läste vi. Det tyckte vi var oerhört lite, fru talman.

Det behöver också finnas ett varierat utbud av verksamheter för personer som har demenssjukdomar så att de kan delta i olika aktiviteter. Det är viktigt för personen i sig, men det är också viktigt för de anhöriga.

Samtidigt är det också viktigt att lyssna in de anhöriga och personen det handlar om. Det måste finnas förutsättningar för personer som inte kan bo hemma längre att få flytta till ett gruppboende i stället.

Vi vill också utreda stöd och avlastning till anhöriga och hur utbudet av dagverksamheter kan utvecklas för att fler personer med just demenssjukdom ska kunna bo kvar hemma eller flytta.

Socialutskottet lämnade i februari 2021 förslag om ett tillkännagivande till regeringen om uppföljning och utvärdering av det extra ekonomiska stödet till äldreomsorgen. Kommer ni ihåg det, kamrater? Hur som helst, fru talman, vill vi också i likhet med det förslaget betona vikten av att säkerställa att medel som är avsedda för äldreomsorgen faktiskt går till äldreomsorgen och dess verksamhet. Vi skulle vilja ha hearingar med berörda myndigheter och aktörer för att diskutera den frågan.

För tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation 4, som jag sa tidigare. Vi står även bakom övriga reservationer och särskilda yttranden som vi har lagt fram.

Fru talman! Jag är äldst, årsrikast, i denna kammare. Jag är talesperson för Liberalerna i frågor som rör årsrika – inte bara äldreomsorgen utan rakt över. På de sex minuter som vi i socialutskottet har kommit överens om att hålla oss till i denna kammare kan det bara bli några få nedslag från min sida.

Jag tycker att det är väldigt bra med de fem områden där vi föreslår tillkännagivanden om att det ska utvecklas strategier för hur man ska handla. Det beror på att äldreomsorgen och de olika insatserna inom de fem strategiområdena ser väldigt olika ut. Man har inte kännedom om varandras sätt att arbeta. Därför blir det bra att ansvarig myndighet får sammanställa hela kunskapsunderlaget och se vad man kan ta fram som riktlinjer för hela landet. Jag är övertygad om att ute i äldreomsorgen är kunskapen väldigt varierande när det gäller vilka insatser som kan vara lämpliga. Jag tror alltså att detta är utmärkt.

Då hoppas jag att ansvariga myndigheter också tar fram hälsoekonomin i det hela. WHO har ju visat att den ålderistiska synen på årsrika människor, som tyvärr är väldigt uttalad i Sverige, leder till kostnader inom hälso- och sjukvården och sannolikt också inom socialtjänsten.

Jag hoppas att de forskningsenheter som vi har på äldreområdet i Sverige kan få i uppdrag att försöka beräkna vad det kostar att göra fel. Det blir så tydligt när vi ser på detta med att förebygga fall. Det dör 1 500 årsrika människor om året på grund av fall. Detta är i mycket stor utsträckning förebyggbart. En del av förebyggandet handlar om att skriva ut lämpliga läkemedel, alltså läkemedel som man inte får yrsel av och som leder till risk för fall.

Höftledsfrakturer kostar under första året 700 000 kronor per individ. Kan vi förebygga de fallen och minska felaktig läkemedelsanvändning i gruppen kanske vi har råd med det som vi diskuterade här i kammaren för en vecka sedan, nämligen särläkemedel för människor med sällsynta diagnoser.

Vi har pengar i vårt hälso- och sjukvårdsystem, men vi måste använda dem på ett korrekt sätt. Här kommer strategiarbetet in som en väldigt viktig del, som jag ser det.

När det gäller att ta fram en nationell strategi för demens och andra kognitiva sjukdomar har vi bra underlag från Socialstyrelsen och från Nationellt kompetenscentrum anhöriga i Kalmar, men när man går igenom det ser man att det måste få bättre muskler. Det upplevs som rekommendationer.

Jag vill yrka bifall till reservation 25 under punkt 10, som handlar om rätten till dagverksamhet. Detta är väldigt väsentligt. Att vara anhörigvårdare är ett jobb sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet. Då betyder rätt till dagverksamhet väldigt mycket för att anhöriga ska orka att fortsätta ställa upp som de gör.

I en sådan här strategi menar jag att man ska se anhöriga som en del i teamet, med biståndshandläggare, läkare, sjuksköterska och eventuellt andra grupper som behövs för att tillgodose behovet hos en människa med kognitiva symtom och besvär. Vården går nu över till att använda ”kognitiva sjukdomar” som samlingsbegrepp och inte demens, eftersom demens har blivit på något sätt så negativt belastat.

Detta med ensamheten är också viktigt att ta upp. Det handlar om hur civilsamhället har arbetat här och att se hur de pengar som man har fått bäst kan användas i fortsättningen. Här kommer sådant in som mötesplatser i kommunerna, så att personerna kan få ett nytt nätverk när det gamla nätverket har tunnats ur.

Jag vill också ta upp detta med undernäring. Det är också kopplat till fallriskerna. Är man undernärd är det större risk för att man blir yr och faller. En del av strategierna kopplar alltså i varandra.

Eftersom jag vill hålla löftet till socialutskottet om sex minuters talartid avslutar jag här. Med det stora intresse som finns för det här området – 355 motioner, varav 78 behandlas förenklat för att det tyvärr inte har hänt något i de frågorna – tror jag att vi i Sverige vågar bli årsrika även om vi blir dementa.

Nu blev det nio tio sekunders överdrag. Förlåt!

Fru talman! Jag ska inleda med att säga att jag självfallet står bakom alla våra förslag, men för att spara tid yrkar jag bifall endast till reservation 19, som handlar om boende och boendefrågor.

Vilka är då grunderna för ett rikare liv för äldre? Bette Davis lär ha sagt: Ålderdom är ingenting för veklingar. Och det kanske är sant. Men jag tänker att vi nog kan vara lugna, för 70 är ju det nya 50.

Men låt oss pausa en liten stund och fundera på vad jag egentligen säger. Om man bara tittar på hälsan och funktionsförmågan hos dem som är 70 stämmer det faktiskt, för den är betydligt bättre i dag. Men om man tittar på andra aspekter, som erfarenhet, blir skillnaden mellan en 50-åring och en 70-åring något helt annat, liksom när det gäller tankar om framtiden, livstillfredsställelse och mognad. När vi utesluter den typen av exempel bortser vi från att det är stora skillnader mellan en 50-åring och en 70åring, inte bara utifrån aspekten att man är i helt olika faser av livet.

Jag skulle kunna nämna musiksmak som exempel. Den som är 70 i dag var 20 år när Michael Jackson hade fyra hitlåtar samma år. Den som är 80 i dag var 20 år när Bob Dylan släppte sitt debutalbum. Den som är 90 i dag var 20 år när Snoddas sjöng Flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen.

Så olika är det. Ändå blir individer behandlade som att de, när de passerat en viss åldersgräns, bara lyssnar på en viss typ av musik. Många gånger är det dragspelsmusik.

Det är just detta: När man pratar om gruppen äldre ser man den ofta som en väldigt homogen grupp. I själva verket är det individer som har levt väldigt länge. De har hunnit utveckla sin individualitet. De har olika intressen och erfarenheter. Troligen är det i denna grupp som individerna sinsemellan är mest olika varandra, jämfört med andra åldersgrupper. Detta är verkligen en rikedom för samhället. Dessa individer bär på en kunskap och en erfarenhet som vi bör värna och ta vara på, för det berikar.

De svepande beskrivningarna av äldre är helt klart problematiska, men det är också de många gånger likriktade lösningar som vi har, där individens egen vilja och kreativitet inte får plats. Det blir på något sätt som att samhället skapas, konstrueras, så att man mer utestänger än tar till vara och understöder. Vi tycker att det behöver vara precis tvärtom.

En viktig uppgift för samhället är därför att se till att årsrika människor i så hög grad som möjligt kan fortsätta att leva sina liv som de själva vill och att de kan dela med sig av sin erfarenhet och kunskap. Det är viktigt att samhället blir bättre på att ta vara på detta. Det handlar om att det finns tid och plats för mellanmänskliga möten, relationer, eftertanke och etik i vardagen.

Men för en del individer lyser mellanmänskliga möten många gånger med sin frånvaro. I morse när jag var på ett seminarium anordnat av Acko och Dag blev det tydligt hur vi frågar den äldre: Vad behöver du hjälp med i hemmet och när det gäller personlig hygien och handling? Men vi glömmer helt bort att fråga: Hur ser de sociala kontakterna ut? Vilket stöd behöver du där? Det är något som vi i princip helt har glömt bort.

Vi behöver också komma ihåg att fundera på hur vi faktiskt bygger våra samhällen. Vi ser det som att levande stadskärnor är en väldigt bra politik för äldre. Det handlar om att kunna göra sina vardagsärenden i sin närhet. Där kan man då göra sina postärenden. Man kan gå till banken, gå till apoteket, handla mat, gå på kafé eller klippa håret. Det är saker som många gånger ger hälsovinster. Slår butiker igen i stadskärnorna och flyttar ut till externa köpcentrum, dit individer som inte har körkort inte kan komma, är det en stor förlust. Det innebär också att människor i mindre utsträckning kan träffas och lära känna varandra. För den som lever ensam kan samtalet med en expedit faktiskt vara det enda som man har.

Även hur vi bygger boenden är en viktig fråga. Vi vill gärna ha fler särskilda boenden, mellanboenden, kollektivhus och sällskapsboenden. Just det sista är en tanke som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Där är hälften av de boende seniorer, det vill säga 70-plus. I övriga lägenheter bor unga vuxna, 18–25 år, en del som nyss har fått uppehållstillstånd i Sverige.

Det är bra att kunna flytta och bo där man vill, men ibland är det svårt. Man kan vara äldre och trött eller ha lite ont i kroppen. Man kanske inte har pigga släktingar som kan hjälpa till. Då vill jag särskilt passa på att lyfta Miljöpartiets förslag om flyttstöd, som vi tror kan vara väldigt bra för att möta individernas egen vilja.

Fru talman! Att minska ålderismen och se alla som individer samt att underlätta mellanmänskliga möten tycker jag är de mest grundläggande bitarna för att skapa ett rikare liv för äldre.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 mars.)