Våldsbrott och brottsoffer

Fru talman! I dag befinner vi oss i kammaren för att debattera justitieutskottets betänkande Våldsbrott och brottsoffer. Det är ett betänkande med cirka 220 yrkanden från allmänna motionstiden som riktar in sig på våldsbrott, där framför allt mäns våld mot kvinnor är i fokus, hedersrelaterat våld och förtryck, kontaktförbud, stöd till brottsoffer, unga brottsoffer med mera. Detta är 220 yrkanden som visar på vikten av dessa frågor och där man fördömer våldsbrotten och vill förstärka brottsoffrens skydd och rättigheter. Detta är bra därför att allt fler behöver engagera sig i dessa frågor. Men det är också 220 yrkanden som pekar på att mer måste göras när det kommer till framför allt våld mot kvinnor.

Som socialdemokrat är jag därför stolt över att vår regering så tydligt pekar på framför allt två prioriterade områden inom kriminalpolitiken: gängkriminaliteten och mäns våld mot kvinnor.

Fru talman! De senaste 20 åren har fler än 300 kvinnor dödats av sina män. Det är i genomsnitt mer än en kvinna i månaden. Dessutom är 2022 ett mörkt år, då vi redan i maj är uppe i siffror vi normalt ser under ett år.

Tyvärr är debatten kring och mediebevakningen av dessa frågor alldeles för liten. Trots att betänkandet rör många viktiga områden kommer jag att framför allt uppehålla mig vid just mäns våld mot kvinnor, för varenda minut och sekund jag kan använda till att belysa dessa viktiga frågor är värdefulla. Om debatten i dag på något sätt kan bryta tystnaden är det ett tillfälle som måste tas.

Våldsbrott och brottsoffer

Våld mot kvinnor är för oss socialdemokrater det yttersta uttrycket för ojämställdhet mellan män och kvinnor och ett allvarligt problem. Därmed är det självklart också av stor vikt att, för att möta våldet, öka jämställdheten i samhället. Att mäns våld mot kvinnor måste upphöra är därför ett av Sveriges jämställdhetspolitiska delmål, liksom en av vår regerings högst prioriterade frågor. Utgångspunkten är tydlig: Kvinnor ska ha samma möjligheter som män, rätten till ett eget arbete och en egen försörjning samt makten över sitt eget liv.

Fru talman! Det finns många olika typer av våld, och långt ifrån allt våld lämnar märken som syns. I Meningen med våld av Per Isdal kan man läsa följande: "Våld är varje handling riktad mot en annan person som skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får personen att göra någonting mot sin vilja eller att avstå från att göra någonting personen vill."

Våld tar sig alltså uttryck på många olika sätt. Det kan bland annat vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, socialt eller sexuellt. Och tro mig - oavsett uttryck gör det ont och lämnar sår som tar tid att läka.

För att stoppa mäns våld mot kvinnor krävs ett utökat och effektivt förebyggande arbete mot våld. Det är ett arbete som vi måste göra tillsammans och som innebär ett ansvar för många olika aktörer i samhället. Det förebyggande arbetet är därför den första målsättningen i regeringens nationella strategi för att bekämpa och förebygga mäns våld mot kvinnor.

Den socialdemokratiska regeringen jobbar aktivt med att ändra perspektivet kring hur vi ser på och hur vi jobbar med mäns våld mot kvinnor, från fokus på stöd och skydd till fokus på förebyggande arbete. Historiskt sett har samhällets insatser nämligen främst fokuserat på konsekvenserna snarare än på det förebyggande. Det är ett perspektiv som innebär att vi har fokuserat på brotten snarare än på brottens orsaker.

Låt mig vara tydlig: Självklart ska vi skydda alla de kvinnor som behöver skyddas, och alltid ska vi vara hårda mot de män som begår dessa vidriga brott. Men målet måste såklart vara att se till att ingen kvinna någonsin hamnar i den här situationen och att ingen man någonsin igen anser sig ha rätten att utöva våld. På ett grundläggande plan handlar det om att utmana idéer om makt och maskulinitet som rättfärdigar våldet samt utmana de normer som inskränker kvinnors och flickors självbestämmande.

Kanske är det så att ett av de mest effektiva sätten att jobba förebyggande och förhindra att våld utövas och upprepas är ett bredare engagemang av män och pojkar. Män och pojkar måste ta ett större ansvar för att göra upp med normer som rättfärdigar våld, köp av sexuella tjänster, sexuella trakasserier, kränkningar, hedersförtryck med mera. Det gäller även andra begränsningar av kvinnors och flickors handlingsutrymme och livsval.

Bland Sveriges unga män i åldern 16-24 anser 20 procent att jämställdheten har gått för långt - 20 procent! Ta in den siffran och fundera sedan på varför det förebyggande arbetet är så viktigt. Mäns och pojkars ansvar på området måste stärkas genom riktade insatser samtidigt som vi politiskt måste utöka verktygslådan för att få bukt med både brotten och brottens orsaker.

Fru talman! Under förra mandatperioden tog regeringen fram en nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Den strategin lägger grunden för regeringens arbete på många olika plan.

Regeringen har därför ökat statsbidragen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Vi har skärpt straffen för våld och andra kränkningar i nära relationer. Vi har tagit fram långsiktiga satsningar för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har sett till att kvinnojourer och organisationer för brottsoffer nu har mer pengar än någonsin, och vi har skärpt straffen för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Detta är några saker vi har gjort.

Förra året skruvade vi också upp detta arbete genom ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det är ett åtgärdsprogram med 99 åtgärder som förebygger våldet, som ger ett starkare skydd av och stöd till våldsutsatta kvinnor och barn, som effektivt bekämpar brotten och som förbättrar kunskapen om och metoder gällande mäns våld mot kvinnor.

För att bekämpa våldet krävs det stora insatser från flera aktörer, till exempel polis, skola, socialtjänst, kvinnojourer och sjukvård. Brotten måste utredas, gärningsmännen måste straffas och de utsatta kvinnorna behöver självklart hjälp och stöd för att återgå till ett liv utan rädsla. Utsatta kvinnor ska få det stöd och den hjälp de behöver av samhället, men, än en gång: Prioriteringen måste vara att ingen kvinna någonsin ska hamna i den situationen.

För vår feministiska regering kommer frågan om att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor alltid att vara högt prioriterad. Våldet ska bort, hedersförtrycket ska bort och alla kvinnor ska kunna leva sina liv i frihet och trygghet.

Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om brott mot barn, vilket också är en stor del av betänkandet. Sverige är och ska vara ett föregångsland i arbetet med att förebygga och bekämpa våld mot barn. Även om mycket har gjorts för att säkerställa barnets rätt till skydd mot alla former av våld och övergrepp utsätts fortfarande många barn, och mörkertalet är stort. Detta är något vi socialdemokrater aldrig kommer att acceptera.

Att barn tvingas växa upp med våld och övergrepp är för mig som socialdemokrat, mamma och lärare oacceptabelt, och det ska bemötas med samma styrka och insatser som mäns våld mot kvinnor och gängkriminaliteten. Därför är jag tacksam över att regeringen har tillsatt en särskild utredare som senast den 31 december i år ska lämna ett förslag på en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Jag och många med mig ser fram emot den här utredningen.

I och med att denna utredning pågår, fru talman, vill jag avsluta med att yrka bifall till reservation 39.

(Applåder)

Fru talman! I stället för att värna brottsoffren har svenska vänsterliberaler under lång tid satt i system att tycka synd om brottslingar. Kriminalitet förklaras i termer av fattigdom och utanförskap, och det straffrättsliga systemet präglas av låga straff, straffrabatter och villkorlig frigivning.

Brottsligheten ökar, och oron över att utsättas för brott påverkar allt fler i samhället. Enligt Brås trygghetsundersökning uppgav 20 procent av befolkningen att de under 2020 utsatts för brott. Nästan 50 procent av kvinnorna var oroliga att utsättas för sexualbrott, och 33 procent av kvinnorna väljer ofta en annan väg på grund av oro att utsättas för brott.

Fru talman! Även om åklagare yrkar på utvisning undgår dömda gärningsmän många gånger utvisning med motiveringen humanitära skäl eller att gärningsmannen har stark anknytning till Sverige. Men det är inte brottslingar som ska skyddas utan den som utsätts för brott. Den som inte förstår detta sviker inte bara offret och dess anhöriga utan sviker dessutom alla de människor som riskerar att bli nästa brottsoffer.

Att brottsoffer ute på gator och torg riskerar att möta den som slagit och sparkat kort efter det att våldshandlingen begåtts är oacceptabelt. Att inte ställa sig på offrens sida är att sätta omsorgen om brottslingar framför själva kärnan i begreppet rättvisa. Det är fel och någonting som Sverigedemokraterna aldrig kommer att gå med på.

Fru talman! Män och kvinnor ska ha samma möjligheter och rättigheter och därmed också ha lika stor rätt till ett tryggt liv. Men trots att Sverige toppar listorna över världens mest jämställda länder är mäns våld mot kvinnor fortsatt en realitet i Sverige 2022.

Varje år dödas cirka 15 kvinnor av män som de har haft eller har en parrelation med. Men under 2021 mördades 24 kvinnor. I slutet av april i år dödades 3 kvinnor inom loppet av en vecka, och under första kvartalet i år har 12 kvinnor mördats. Trenden är mycket oroande. Trots alla satsningar, och trots att den så kallade feministiska regeringen ofta talar om kvinnors utsatthet och om jämställdhet, ser vi ingen förbättring. Den uppenbara slutsatsen är att det som har gjorts hittills inte är tillräckligt.

Våld och kränkningar i nära relationer utgör ett växande problem. Senfärdigheten med att anpassa den straffrättsliga lagstiftningen till verklighetens behov är ett av vänsterliberalernas stora misslyckanden.

Kvinnovåld skapar en otrygghet för den kvinnliga delen av befolkningen, som i sin tur leder till oacceptabla inskränkningar i kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnovåld är ett jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar. Inte sällan är hotbilden känd sedan tidigare, och mannen kan även ha begått liknande brott mot andra kvinnor.

Många våldsutsatta kvinnor söker vård i nära anslutning till utövat våld, och många av de kvinnor som har mördats av närstående har före mordet varit i kontakt med polis, socialtjänst eller sjukvård. Men trots detta har mordet inte kunnat förhindras.

Kvinnor som har tagit sig ur en relation vittnar om att det har varit deras ansvar att byta namn, flytta och skaffa skyddad identitet för att komma undan en person som rättssamhället inte klarar av att hantera. Det vilar en svekfullhet över detta som är oacceptabel från början till slut.

När en kvinna mördas på det här sättet ska samhället så grundligt som möjligt ta reda på varför något som inte får ske ändå sker. Sverigedemokraterna vill tillsätta en haverikommission varje gång en kvinna dödas av en närstående. Syftet med en haverikommission är att noggrant undersöka och kartlägga orsaker och händelseförlopp som har lett fram till mordet samt att identifiera eventuella brister inom exempelvis myndighetsutövning. Underlaget som samlas in kan även vara till hjälp för att förhindra framtida liknande dödsfall samt underlätta i det brottsförebyggande arbetet.

Fru talman! Vissa förbättringar har genomförts gällande kontaktförbud, men det är inte tillräckligt. Ytterligare åtgärder behöver vidtas.

Det är i dag alldeles för svårt för utsatta kvinnor att få ansökningar om kontaktförbud beviljade mot män som riskerar att utsätta dem för våld. En stor del av dem som ansöker om kontaktförbud får i dag avslag. Kontaktförbud har ett viktigt signalvärde, vilket går förlorat när en stor del av ansökningarna inte går igenom. Dessutom finns det geografiska skillnader i antalet beviljade ansökningar. Beroende på var en ansökan lämnas in kan risken att få avslag dubbleras och mer därtill.

Utfallet av en ansökan om kontaktförbud ska inte vara beroende av i vilken del av landet ansökan sker. Kraven för beviljande av kontaktförbud behöver sänkas, och det behöver bli en enhetlig tillämpning i hela landet.

Fru talman! Den grova kriminaliteten slukar i dag väldigt mycket resurser från övrig polisiär verksamhet. Politiken har abdikerat, och polisen tvingas som en följd av detta prioritera ned allt grövre brott. Vanliga medborgare tvingas möta en vardag där våldet har normaliserats.

Just att polisen hänvisar till att det finns mycket grövre brott som kräver deras uppmärksamhet är synnerligen allvarligt. Dessa brister i rättssystemet ger som konsekvens att cykelstölder, bedrägerier, id-kapningar och mycket mer aldrig utreds. Vardagsbrottsligheten blir som en våt, tung filt över befolkningen - något man får räkna med, helt enkelt.

Men även om brottet synes vara litet kan följderna för den som utsätts bli extremt allvarliga. Den person som har blivit utsatt för en inbrottsstöld i sin bostad vet att det är en enorm kränkning av den personliga sfären. Och utan någon möjlighet till upprättelse är den enda anledningen för en privatperson att göra en polisanmälan att kunna få ut ersättning från sitt försäkringsbolag.

En utredning som läggs ned med motiveringen att brott ej kan styrkas förstärker känslan av otrygghet. Den förstärker känslan av misstro. Den undergräver på sikt förtroendet för hela rättssystemet. Vi kan inte och ska inte ha det så i ett land som Sverige.

Jag yrkar bifall till reservation 22.

Fru talman! Som nämnts här tidigare är det ett väldigt omfattande, innehållsrikt och kreativt betänkande som justitieutskottet har lagt fram, med mängder av yrkanden som bygger på väldigt många idéer från allmänna motionstiden.

Självklart står vi i Vänsterpartiet fast vid både våra motionsyrkanden och våra reservationer. Jag väljer dock att yrka bifall enbart till reservation nummer 9, som jag ska återkomma till.

Det dominerande temat i betänkandet är det könsrelaterade våldet, mäns våld i olika former mot kvinnor och barn. Rådande könsmaktsordning medför att våldet ingår i strukturer av manlig överordning och kvinnlig underordning. Våldet är det yttersta uttrycket för denna maktordning.

Våldet är strukturellt. Visserligen utförs det av individer som behöver ta ansvar - det är inte strukturerna som slår eller våldtar - men det är strukturerna som möjliggör övergreppen och som också påverkar hur samhället, inklusive rättsväsendet, bemöter både offer och förövare.

Alltför ofta visas större lojalitet med aggressorn, angriparen, än med offret - ända in i rättssalarna. Som forskningen visar sätter det också spår i domarna. Man kanske inte friar, men det går att förstå att mannen till exempel har levt i en "jobbig" relation eller till och med att barnet har varit "besvärligt".

Varför har vi då inte kommit längre med de här frågorna? Massor av forskning och erfarenheter från verkligheten vittnar om och beskriver både våldet och brottsoffers olika reaktioner. Det handlar om våldet mitt ibland oss. Det är få som reflekterar över just det. Det är en paradox: Det är så vanligt och samtidigt så ifrågasatt och nedtystat.

Kvinnojourerna har agerat under decennier. Omfångsundersökningen Slagen dam i början av vårt århundrade visade att nästan varannan kvinna hade upplevt våld från män. Bilden förstärktes i NCK:s rapport om våld och hälsa från 2014. Mer än hälften hade där upplevt allvarligt våld från män. Snart får vi ta del av en ny omfångsundersökning, som genomförs av Roks i samarbete med Örebro universitet - samma dramatiska siffror eller ännu värre.

Kvinnor har inga frizoner. Det blev vi också varse under metoo.

Som om inte detta var nog är det också nästan en kvinna som var tredje vecka dödas av en man som hon har eller har haft en relation till. Ibland är siffrorna värre än så, men sällan bättre.

Vad innebär då detta? Ja, det innebär att vi mitt ibland oss har väldigt många kvinnor med erfarenheter av våldet. Vi vet inte hur många män som är förövare. Förhoppningsvis är det inte varannan, men det är troligen ändå väldigt många om de här siffrorna ska vara möjliga. Det innebär i sin tur att många ännu lever i våldet eller har erfarenheter av våldet. Och de vill inte lyfta de här frågorna oavsett vilken arbetsplats de är på eller vilket projekt de förväntas ingå i.

Det här skapar också ett motstånd mot att hantera det här som är så vanligt och så allvarligt. Kvinnor kan uppleva motstånd för att det är för smärtsamt, och männen vill troligen inte aktualisera sitt ansvar. En del agerar tvärtom. Vi har exemplet med Kapten Klänning - polischefen som var jämställdhetsförespråkare och samtidigt var en förövare, vilket han senare blev fälld för.

Det här innebär då kanske nedprioriteringar på grund av ett aktivt passivt motstånd mot att frågorna ska bearbetas vidare. Jag vill att vi också har de erfarenheterna med oss. För vad kan vi som lagstiftare göra då? Ja, vi kan skaffa nya lagar, aktualisera frågorna, ventilera dem och visa att de är viktiga och måste upp till debatt. Vi kan med lagstiftningens hjälp försöka synliggöra och i alla fall bidra till att rubba strukturerna. Men vi måste jobba mycket hårdare både med hur vi bemöter offer och respekterar deras berättelser och givetvis med hur vi ger skydd.

Många, vill jag markera, av dem som är utsatta för brott önskar inte hårdare straff utan att ansvaret placeras och att fler av dem kan säga: Ja, det blev visserligen inte åtal eller fällande dom, men de jag mötte i rättsväsendet gjorde allt de kunde - det kände jag - även om det inte räckte fram till de önskade slutsatserna.

Det vill jag också att vi bär med oss. Men vi måste jobba stärkande för skydd, och vi ska om möjligt också agera förebyggande. Där finns det dessvärre tråkiga forskningsresultat. Det är jättesvårt att agera förebyggande i de här frågorna. Men börjar vi tidigt, i skola och så vidare, kan det vara möjligt att påverka i alla fall kommande generationer.

Jag tror också att vi har en paradox när vi pratar om jämställdheten. Många uppfattar att ju mer jämställdhet vi får, desto mindre våld får vi. Men vi måste också inse att många män provoceras oerhört av jämställda kvinnor eller av en kvinna som har högre rang, lön eller utbildning än vad de har. Det här är också ett spel där vi inte får vara naiva. Jämställda, starka kvinnor utmanar den här destruktiva maskuliniteten.

Vi måste jobba på olika plan där, men vi måste också förhålla oss till att våldet kostar oerhört mycket. När det gäller vad det kostar i pengar har EU:s jämställdhetsorganisationer räknat ut att vi i Sverige belastades med en kostnad på 6,6 miljarder euro under 2019 för det könsrelaterade våldet mot kvinnor.

Vi kan se många ytterligare exempel på det här motståndet som jag beskrev. Jag ska ta ett exempel. I rapporterna som vi har läst nu finns det inblickar i hur polisen arbetar med förundersökningar och bevisupptagningar. Där står det bland annat om vikten av tidig bevissäkring - jag tror att ingen ifrågasätter det - att det har tagits steg framåt under året. Det rapporterar polisen i sin årsredovisning för 2020 när det gäller videodokumentation av målsägande, vilket är en av de viktigaste bevissäkringsmetoderna.

Jag håller med om att det där är jätteviktigt, men det är ingen nyhet. Det var någonting som man lanserade som viktigt när kvinnofridsbetänkandet kom 1995, och det kallades Eslövsmodellen. Det går oerhört långsamt, och den här trögheten måste vi förhindra.

Jag vill egentligen lyfta alla reservationer från Vänsterpartiet och ännu mer, för vi har verkligen inte gjort nog, särskilt inte om vi vill kalla oss ett feministiskt och jämställt land eller feministiska politiker. Men jag vill lyfta fram att vi borde få till stånd en akut hjälplinje, med nummer 115, dit kvinnor kan ringa i akuta lägen och snabbt få hjälp.

Vi vill från Vänsterpartiet med det fånga krislägena. Samtidigt vill vi ha lokala trygghetsteam som kan vara med och stötta kvinnan efter att hon har vågat agera rörande våldet. Vi vet att den perioden är jätteviktig och jättefarlig - den kan till och med vara livsfarlig.

Fru talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande om våldsbrott och brottsoffer. Som på många andra områden tycker en majoritet i utskottet att regeringens arbete inte är tillräckligt. Det visas genom de sex tillkännagivanden som ges i utskottets behandling.

Rättvisa handlar om det rätta handlandet i relation till våra medmänniskor. Rättvisa är ett grundvärde som i en samhällsgemenskap förutsätter en balans mellan alla människors intressen, rättigheter och skyldigheter. Denna rättvisebalans rubbas när någon begår ett brott och handlar orätt. Det är då det offentligas uppgift att skipa rättvisa och att säkerställa balansen så långt det är möjligt.

Det är en väsentlig skillnad mellan att vara brottsoffer och att vara drabbad av exempelvis en olyckshändelse eller naturkatastrof. Brottsoffret är berättigat till upprättelse. Den erhålls bland annat genom att gärningsmannen döms, tar sitt straff och sonar sitt brott. Samhället ska återställa en rättvisa när en orättvisa har blivit begången.

Påföljden tjänar flera ändamål: Den ska ge upprättelse åt brottsoffret, avhålla förövarna från nya brott, uppmuntra till ånger, avhålla andra från liknande handlingar och skydda samhället. Det ska också så långt som möjligt tillförsäkras att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt.

Hela rättsväsendet måste genomsyras av ett tydligt brottsofferperspektiv där brottsdrabbade får ökad uppmärksamhet. Det innebär ett respektfullt och korrekt bemötande från de aktörer som kommer i kontakt med brottsoffret och upprättelse genom att rättsväsendet gör sitt yttersta för att klargöra skuldfrågan, utdöma rättvisa straff och att skadestånd betalas ut.

Bemötandet av brottsoffer är dock fortfarande i flera avseenden bristfälligt. Den drabbade möter ifrågasättande, upplever sig fastna i byråkrati och får inte alltid rätt stöd. Den som har tilldömts ett skadestånd i domstol kan inte räkna med att få beloppet utbetalt utan måste driva frågan själv. Vi kristdemokrater förordar en modell där staten betalar ut skadestånd direkt till brottsoffret efter dom, och sedan kan staten i sin tur kräva in pengarna från förövaren. Detta värnar brottsoffret och kortar tiden till skadeståndsutbetalning.

Fru talman! De ideella organisationerna har stor betydelse för att förebygga våld, hjälpa dem som har utsatts för brott och vara ett stöd för personer som vill lämna kriminalitet eller missbruk. Det finns i dag många aktiva brottsofferjourer i landet. Det statliga ekonomiska stödet till de lokala ideella brottsofferstödjande verksamheterna bör vara långsiktigt och inte projektbaserat. Brottsofferjourerna arbetar med ideella resurser och knappa medel. Kristdemokraterna vill stärka detta arbete.

Fru talman! Sveriges äldre är särskilt utsatta för bedrägerier. Ofta handlar det om faktura- och kortbedrägerier. Situationen är allvarlig, och många äldre drabbas mycket hårt. Det är inte ovanligt att de efteråt känner oro i det egna hemmet, inför att gå ut eller av en sådan enkel sak som att telefonen ringer. Andra skäms över att de har blivit lurade.

Kristdemokraterna vill satsa mer på polisen och skärpa straffen för brott som riktar sig mot äldre. De försvårande omständigheterna behöver ses över. Vi behöver också skaffa en djupare kunskap om äldres utsatthet för brott och genom informationsinsatser stärka äldres beredskap. Så menar vi att risken att drabbas kan minska.

Äldre som drabbas av brott behöver också få hjälp och stöd. Riktade stödinsatser och brottsofferstöd för äldre bör finnas i alla delar av vårt land. Det krävs åtgärder för att öka tryggheten.

Det behövs också ett värderingsskifte till förmån för de goda värderingar som en gång byggde landet starkt. Alla ska kunna känna sig trygga. Friheten får inte begränsas av rädslan för att utsättas för brott, och äldre människor ska bemötas med både värdighet och respekt.

Jag är därför glad över att utskottets majoritet ställer sig bakom ett tillkännagivande som gäller brott mot äldre. Sverige behöver göra mer för att möta denna typ av brottslighet så att våra äldre kan känna större trygghet och slippa utnyttjas av hänsynslösa brottslingar.

Fru talman! Barn som utsatts för våld eller sexuella övergrepp av någon närstående eller har bevittnat något sådant är i ett oerhört underläge. Samhället måste bli bättre på att lyssna på signaler från barn som far illa och vara beredda att agera. Samarbetet mellan rättsväsendet, sjukvården och socialtjänsten måste fungera så att det utsatta barnet inte hamnar mellan stolarna.

Därför är barnahus något som ska vara tillgängligt över hela landet. Barnahus finns i dag på många platser i landet, men de fungerar olika bra. Det gäller inte minst tolkningen av myndigheternas sekretesslagstiftning. För att komma till rätta med detta måste en översyn av sekretesslagstiftningen göras för att säkerställa att de olika parterna i barnahusen kan samarbeta fullt ut för barnens skull. Utskottet föreslår även här att ett tillkännagivande riktas till regeringen också om att arbetet med barnahus ska vara likartat och utbyggt i hela vårt land.

Fru talman! Liksom många har nämnt i tidigare anföranden utsätts många kvinnor och barn för våld. Tusentals kvinnor och barn söker skydd på landets kvinnojourer. Vart tionde barn tvingas uppleva sin pappas våld mot mamma, och var tredje vecka dödas en kvinna av en man hon har haft en relation med. Rätten till kroppslig integritet och ett liv utan våld och förtryck borde vara en självklarhet. Men för många kvinnor ser verkligheten annorlunda ut.

Det är dags att införa en nollvision i praktiken när det gäller våld i nära relationer. Samarbetet mellan myndigheter och aktörer måste förbättras och fördjupas, och handläggningen måste bli effektivare. Det krävs fler insatser och mer uppföljning och att det utvecklas ett långsiktigt stöd. Därför är det viktigt att frågor om våld aktivt ställs av hälso- och sjukvård, tandvård, förskola, skola, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter för att upptäcka och hjälpa de drabbade ut ur våldet.

Med det vill jag yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! I övrigt är det viktigt att regeringen agerar på övriga tillkännagivanden, för att möta utvecklingen vad gäller våldsbrott och för att brottsoffer ska få ökad trygghet och upprättelse. Vi måste bemöta och begränsa våldsbrotten i vårt land. Och vi måste lyfta fram brottsoffret vad gäller såväl bemötande som skydd och upprättelse.

De sex tillkännagivanden som vi debatterar i dag visar att en majoritet i Sveriges riksdag vill gå längre än vad som görs i dag. Det är dags att regeringen agerar.

Vi stöder de tillkännagivanden som utskottet föreslår samt Kristdemokraternas motioner och reservationer. Men jag yrkar som sagt bifall endast till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi om våldsbrott och brottsoffer. Bakom sifforna i statistiken finns ett enormt lidande. Var tredje vecka mördas en kvinna av en man. Nu misstänks tre kvinnor ha blivit mördade under en vecka.

Socialstyrelsens dödsfallsutredningar är otillräckliga. Vi måste hitta svaret på varför ansvariga myndigheter inte gör vad de är ålagda att göra. Det krävs en haverikommission efter varje dödsfall.

Fru talman! En pojke vars mamma mördats ber Gud om en trappa så att han kan komma upp till mamma. En flicka tvingas till umgänge med sin pappa, som har mördat mamma, trots att hon inte vill; hon tycker att det är obehagligt att möta pappa. Det här framkommer i Aftonbladets rapportering om kvinnor som har mördats under 2000-talet och hur deras barn har drabbats. För 200 000 barn i Sverige har hemmet, som ska vara en trygg plats, förvandlats till en brottsplats.

Våld mot barn, mäns våld mot kvinnor, unga killars våld mot unga tjejer, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i samkönade relationer och sexualbrott är allvarlig brottslighet. Lidandet är stort, och offren är många. I det förebyggande arbetet är det viktigt att ha fokus på jämställdhet. Men när våldet väl är ett faktum måste vi tydligt peka på att det är allvarlig brottslighet. Det är brott som får långtgående konsekvenser för offren.

Förebyggande arbete är avgörande. Liberalerna kräver att de förebyggande åtgärderna ska förtydligas genom lagstiftning. Arbetet måste börja redan på förskolan genom att utmana stereotypa könsroller och involvera alla barns och ungas verklighet i arbetet.

Insatser måste även riktas till föräldrar. Det ska vara ett ökat fokus på föräldrars skyldigheter och ansvar. I dag råder en absurd föräldrarätt. När föräldraförmågan inte är tillräcklig måste barn omhändertas.

Fru talman! Det sker en våldtäkt i timmen, dygnet runt och året om. Jag blir förbannad när jag läser om 15-åringar som har utsatts för sexuella övergrepp mot betalning. Det är obegripligt att det beskrivs som sugardejtning. Barn kan aldrig köpas eller säljas. Liberalerna anser att lagen ska ändras. Det är våldtäkt på barn upp till 18 års ålder.

Det är vanligare att barn har utsatts för fyra sexualbrott på nätet än att inte ha varit utsatt för något brott. För 13-åringar har det normaliserats. De tror att det är okej att vuxna män skickar förfrågningar om nakenbilder på barnet. Det är övergrepp som har blivit en del av så många barns vardag. Det är i stort sett inga vuxna som förstår eller pratar om barnens verklighet och utsatthet. Barn är ensamma om sin situation, men de är kloka och har egna strategier för att blocka personer som skickar dickpicks och anmäla konton som sprider bilder på dem nakna.

Relativiseringen av sexuellt utnyttjande på nätet måste få ett stopp. Lagstiftningen måste förtydligas. Det handlar om dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Begreppet barnpornografi är fruktansvärt. Insikten måste öka om att brott på nätet är ett allvarligt övergrepp som kan leva sitt eget liv hur länge som helst. Lagstiftningen måste hänga med i den digitala utveckling som sker.

Fru talman! Var fjärde tjej mellan 16 och 23 år har utsatts för unga killars våld. Samhället måste få upp ögonen för att killars våld mot tjejer är minst lika allvarligt som mäns våld mot kvinnor. Arbetet med att få unga killar att sluta utöva våld mot tjejer måste prioriteras. Kunskapen om att unga tjejer utsätts i så stor utsträckning måste öka, och stödet och skyddet måste förbättras.

Så många barn och unga som växer upp i en hederskultur bestraffas när de vill få tillgång till sina grundläggande fri- och rättigheter. De utsätts för våld, tvingas in i äktenskap, könsstympas, förs ut ur landet och utsätts för ytterligheten: hedersmord. Det är barn och unga som växer upp i familjer där förälskelse och kärlek ses som det största hotet mot familjens heder.

Det är barn och unga som har upplevt ett enormt svek från majoritetssamhällets sida. Ingen brydde sig om deras utsatthet i det parallellsamhälle som har vuxit fram i Sverige. Det är ett samhälle som betraktar, bemöter och behandlar barn med olika måttstockar, en vuxenvärld som anpassar sig till familjens krav i stället för att stå upp för principen om alla barns lika värde.

Förmågan inom rättsväsendet att upptäcka och utreda våldsbrott måste öka. Det krävs bred kunskap om den verklighet som råder för de utsatta liksom om hur våldet påverkar brottsoffren. Men det ska vara ett särskilt fokus på barn.

Det är viktigt att hålla kravet på utredningstider. Dessutom krävs fördjupad expertkompetens på särskilda enheter inom polisen och Åklagarmyndigheten för att öka förmågan att utreda brotten. Kunskapen måste även öka vid Domstolsverket samt hos nämndemän. Så ökar vi de utsattas förtroende för rättsväsendet.

Det krävs även stöd från ledningen och tydlig resurstillsättning för att arbetet ska bli långsiktigt. Så skapar vi förutsättningar för att fler förövare ska bli dömda och offren ska få det bemötande de har rätt till och behov av.

Att tvingas bevittna våldsbrott inom familjen är förödande för ett barn. Liberalerna har, fru talman, drivit på för att ett barnfridsbrott ska införas, men nu måste ytterligare åtgärder vidtas. Barnfridsbrottet borde även omfatta de barn som inte varit i anslutning till våldet men som har upplevt konsekvenserna av våldet, barn som söker skydd och barn som gömmer sig för att undkomma våldet.

Våldet måste även få konsekvenser när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Den förälder som utövar våld mot någon i familjen kan inte ge sitt barn en trygg och tillitsfull barndom. Jag har mött barn som sätter fingret på en central fråga: Ni förstod att det var farligt för mamma att bo med pappa, men ni förstod inte hur rädd jag blev av att tvingas bo ensam med honom. Att som mamma inte veta om barnen kommer att fortsätta tvingas umgås eller bo hos pappan som utövar våldet påverkar om mamman ska våga ta steget och lämna den våldsutövande pappan eller inte.

Fru talman! Politiken måste ta ansvar för att barnen ska fredas från den pappa som slår. Våldsutsatta kvinnor måste känna att vi förstår dem och står på deras sida. Även situationen för barn och kvinnor som lever med skyddade personuppgifter måste utredas. Den som utövar våld ska dömas, och det är förövarens livsutrymme som ska begränsas. Det ska inte vara som i dag då våldsutsatta kvinnor och barn tvingas leva gömda och glömda.

Kontaktförbud handlar om att ge offret en fredad zon. Den zonen är i dag alldeles för liten. Liberalerna vill att ett särskilt utvidgat kontaktförbud ska kunna meddelas i fler fall och kunna gälla en hel kommun eller flera kommuner. Avgränsningen av det skyddade området måste givetvis inte följa kommungränserna utan bedömas utifrån det enskilda fallet och hotbilden. Kvinnors och barns rätt till en skyddad zon måste i betydligt större utsträckning ha företräde framför gärningsmannens rörelsefrihet.

Även kunskapen om äldre som är utsatta för våld är eftersatt. Men våldet är ständigt närvarande. De äldre utsätts för våld av partner, vuxna barn men även anställda inom vården. Tystnaden är stor och skammen likaså. Vi måste se, inse och agera mot allt våld.

"Det är värt vilket pris som helst att se en slocknad blick lysa upp på nytt igen, få se ett leende tändas hos den som tycktes ha glömt bort att le, få se tillit vakna på nytt hos den som inte längre trodde på något eller Någon." Jag tror att många som engagerat sig i kampen mot våld mot barn, mäns våld mot kvinnor, unga killars våld mot unga tjejer, hedersrelaterat våld och förtryck, våld i samkönade relationer och sexualbrott kan känna igen sig i Dom Hélder Câmaras dikt, om dem som har sett blickar som har slocknat.

Det är dessa blickar vi är skyldiga att tända igen genom en tydlig politik som tar ställning för alla utsattas rätt till trygghet och frihet. Ett liv fritt från alla former av våld och förtryck är en rättighetsfråga för alla. Men för tre kvinnor slocknade livet under bara en vecka.

Vi i Liberalerna står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 35.

Jag vill även tacka ledamoten Anna Wallentheim som tog upp den nationella strategin mot våld mot barn. Jag kämpade i ett och ett halvt år för att få Morgan Johansson att gå med på att genomföra den. Jag är helt enig med ledamoten om att när politiken efterfrågar svar på hur vi ska lösa problem kommer vi att få kommuner som tvingas till att vidta betydligt bättre åtgärder.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka för ett engagerat anförande. Väldigt mycket av det som Juno Blom tar upp håller jag med om.

Jag skulle vilja problematisera några saker lite ytterligare där jag tycker att samhället sviker dubbelt och till och med skapar nya arenor som möjliggör våldet. Det gäller frågor om vårdnad och umgänge. Dessa frågor handlar inte om antingen kvinnans eller barnets trygghet utan om dem tillsammans. Ett barn kan inte vara tryggt om mamman riskerar att utsättas för våld, och en mamma kan inte känna sig trygg om barnet riskerar att utsättas för våld eller övergrepp. Jag tror att vi är helt ense om det.

Men hur ska vi komma åt paradoxen att vi driver fram frågor som skyddar kvinnor men inte ser hur barnfrågorna anpassas till det? Detta tycker jag är ett strukturellt svek, och jag hoppas att det ska bli förändringar i detta.

Jag vill även fånga in det du säger om barnfridsbrottet. Vänsterpartiet ville att vi skulle ha följt Nya Zeelands goda exempel fullt ut så att det inte enbart handlar om att barnet såg eller hörde våld utan också de situationer där barnet riskerade att se eller höra det. Denna fråga vill vi fortsätta driva. Hur ställer sig Liberalerna till detta?

Fru talman! Vi har ett förslag i betänkandet när det gäller den sista frågan som ledamoten Nordborg ställer. Vi anser just det som jag tog upp i mitt anförande, nämligen att barnfridsbrottet måste omfatta och förstå hur verkligheten ser ut för barn. Det kan vara syskon som gömmer ett mindre syskon för att man inte vill att lillebror eller lillasyster ska behöva höra. Det kan också vara så att barnen sover och att ett fruktansvärt våld sker under natten så att de vaknar upp och ser ett kök som är sönderslaget och en förtvivlad och utsatt mamma.

Det är viktigt att vi inom politiken inser att barn reagerar olika i de situationer som uppstår. Vissa barn går emellan och gör allt de kan för att stoppa det hela. Andra sätter sig av naturliga skäl i en garderob eller sover och vaknar upp till en fruktansvärd utsatthet. Liberalerna kommer att bistå de förändringar som kan tänkas göras i denna kammare för att skydda barn.

I fråga om vårdnad, boende och umgänge tycker vi i Liberalerna att man redan när någon placeras hos en kvinnojour i avvaktan på utredning ska kunna fatta interimistiska vårdnadsbeslut. Vi vet ju att under just den perioden är riskfaktorn betydligt högre för den våldsutsatta kvinnan och vid också sådant som är kopplat till dödsfallsutredningar. En utredning kan självfallet komma fram till att saker och ting inte har skett som man först trodde. Men om det visar sig att det har förekommit våld måste det påverka vårdnad, boende och umgänge. Det håller vi helt med om.

Fru talman! Tack, Juno Blom, för dina svar!

Jag tycker om din tanke om interimistisk vårdnad. Det skulle göra att man skyddar mamma och barn på ett skyddat boende, särskilt i den krissituation som de befinner sig i. Låt oss därför hoppas på att det skulle kunna bli möjligt eller i vart fall att vi stoppar de vårdnads- och umgängesbeslut som nu är så mycket till fäders förmån.

Det är inte bara föräldrarätten som är stark, utan fadersrätten är många gånger extremt stark. Man litar ibland mer på en man som kan agera snyggt och belevat i domstolen eller inför socialtjänsten än på en kvinna som i ett krisläge kanske inte är fullt så stark i sitt agerande. Jag hoppas verkligen att vi kan bromsa detta och att vi får slut på diskussionen om att gemensam vårdnad alltid är bäst för barnen.

Jag tyckte att det som stod i betänkandet om barnfridsbrottet var svårtolkat. Ni ville utvidga barnfridsbrottet inklusive det här med att se och höra. Det ingår ju redan. Men man kan behöva vidga det hela. Utifrån erfarenheterna i Nya Zeeland tyckte vi att det var viktigt att skriva "riskera att se och höra". Då fångar man in de exempel som du, ledamoten Juno Blom, nyss tog upp. Det skulle vara smart.

Jag tror att ett likgiltighetsuppsåt skulle kunna rädda i dessa situationer så att det ändå handlar om ett barnfridsbrott om en pappa eller styvpappa angriper mamma medan barnen finns i hemmet. Men rent juridiskt blir det finlir, och jag tror inte att allmänheten tänker så här.

Fru talman! Tack, ledamoten Nordborg!

När förslaget kom stod det "direkt anslutning". Någonting som jag drev på innan lagförslaget gick iväg var att man tog bort begreppet direkt anslutning.

I de diskussioner som fördes framkom det ändå tydligt att det inte per automatik kommer att omfatta de barn som kanske har gömt sig i en källare och varken hört eller sett något av våldet men där våldet är ständigt närvarande. Där skulle man kunna förtydliga i förarbetena. Skulle man kunna göra det på ytterligare sätt är jag den första att bistå för att stärka villkoren för barns bästa.

Generellt sett när det gäller vårdnadsfrågor är självklart det bästa för alla barn att ha två omsorgsfulla vårdnadshavare oavsett kön. Men vi måste också mycket tydligare våga se och inse att när en vårdnadshavare har valt att utöva våld mot andra i familjen har den också valt bort förmågan att ge sina barn trygghet och tillit.

I så många fall som jag har varit involverad i lägger man ett stort ansvar på barnen som är i en extremt utsatt belägenhet. I juridiken talar man om att vara i en utsatt belägenhet. Man kan alla dagar i veckan inse att ett barn som levt med, upplevt och även varit utsatt för våld befinner sig i en sådan situation.

Att barn ska behöva bevisa så otroligt mycket för vuxenvärlden innan de blir trodda samtidigt som förövare inte alls har det omvända beviskravet på sig tycker jag är ett svek och någonting som vi behöver ta tag i.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.

Jag tänkte i dag ägna mitt anförande åt våld och mord i nära relationer. Den största delen av mäns våld mot kvinnor begås av någon som kvinnan har eller har haft en nära relation till.

Under 2021 konstaterades 15 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation vid tidpunkten för brottet eller tidigare. Nyligen avled tre kvinnor inom loppet av en vecka där polisen misstänker mord. Det är tre misstänkta kvinnomord på en vecka.

Ett kvartal in i 2022 kan så många som tolv kvinnor ha mördats i Sverige av en person som har varit närstående. Vi vet ännu inte var det kommer att sluta. Men de senaste åren har det sett ut så här.

År 2017 dödades tio kvinnor av en man som de haft en närstående relation till. År 2018 var det 22 kvinnor. År 2019 var det 16 kvinnor. År 2020 var det 13 kvinnor. År 2021 var det 15 kvinnor.

De senaste fem åren har totalt 76 kvinnor mördats av en man som de haft en nära relation till. Det är 76 liv som avslutats alldeles för tidigt och flera barn som förlorat sin mamma.

Athraa, 41 år, knivhöggs ihjäl av sin make dagen efter att hon sagt att hon ville skiljas. Deras fyra små barn blev vittnen till mordet. Siri, 20 år, knivhöggs ihjäl av sin sambo tre veckor efter att ha fött sitt första barn. Sanije, 44 år, knivhöggs ihjäl på Resecentrum i Linköping av sin exman när hon var på väg till möte med socialen. Hon hade nio barn. Detta är några av de kvinnor som mördades förra året. Tillsammans lämnade de efter sig 24 moderlösa barn. Det är 24 barn vilkas mammor inte längre lever.

Fru talman! I januari i år presenterade Socialstyrelsen en rapport där de utredde 75 dödsfall där barn och unga avlidit till följd av brott. Rapporten visar på stora brister i samhällets skyddsnät. Trots att brottsoffer och gärningspersoner har haft omfattande kontakter med olika samhällsaktörer fick de ändå inte det stöd som behövdes.

Utredningen har identifierat ett trettiotal brister. Några av dem är att varken hälso- och sjukvården eller socialtjänsten frågar om våldsutsatthet trots att en person kan ha berättat om en konfliktfylld situation med en partner.

Moderaterna har flera förslag för att förbättra situationen för våldsutsatta kvinnor. Vi vill att det införs en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen så att myndigheter ska dela information med varandra. Det är någonting som Socialstyrelsen också pekar på.

Vi vill kriminalisera kontrollerande beteende så att den psykiska misshandeln som många våldsutsatta kvinnor utsätts för kan få ett stopp. Vi vill att kontaktförbud ska beviljas i fler fall och att personlarm och fotboja ska vara aktuellt.

Vi vill att kvinnomisshandlare ska få högre straff. När de har avtjänat sitt straff ska de kunna dömas till vistelseförbud. De ska kunna förbjudas att återvända till ett område eller till en kommun. Det är dags att det är gärningsmannen och inte offret som flyttar.

Våldsbrott och brottsoffer

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Riksrevisionens rapport om ersättning till rättsliga biträden i brottmål