Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

Herr talman! Biståndspolitiken är sällan en källa till stor friktion när det gäller grunderna. Vi är rimligt överens om att Sverige ska ha en idé om och lägga resurser på att människor ska kunna ta sig ur fattigdom och förtryck. Det skiljer kanske en del i hur vi ser på det målet, hur det ska uppnås och vad som ska prioriteras. Det skiljer sig också ganska mycket i det politiska hantverket. Den nuvarande regeringen har haft betydande utmaningar med det.

I betänkandet är vi osams om en formsak som handlar om hur budgeten skrivs för att det ska vara möjligt att följa upp det som utlovas. Så borde det inte vara. Dessutom är vi osams om en del av politiken, till exempel biståndets prioriteringar.

Därför yrkar jag bifall till vår reservation 4 om prioriteringarna för biståndet. Självklart står vi bakom alla våra reservationer, men vi gör så här för tids vinnande. Ramen ligger fast, så vi deltar inte i budgetbeslutet.

Herr talman! Nya Moderaterna har en plan för biståndspolitiken. Den är ganska enkel. Så här låter den: Moderat politik funkar här också. Det finns inga ursäkter för socialism.

Kortfattat handlar det om att det krävs ordning och reda, mer uppföljning och mer politikutveckling. Det behövs förutsägbarhet. Biståndet måste leverera resultat. Vi kräver en ansvarsfull hantering av biståndsmedlen, transparens och arbete mot korruption.

Det är en svår tid för världen nu. Konflikterna är färre men värre. Det tar tid innan de politiska lösningarna av konflikterna finns på plats. Sverige behöver landa i den knepiga frågan om förhållandet mellan humanitärt bistånd och det mer långsiktiga biståndet. Hur ska biståndet framöver anpassas till hur den faktiska verkligheten ser ut? Vad är den nuvarande regeringens svar? Det är det ingen som riktigt vet. Vi har ställt frågan. Men vi är i alla fall överens om problemet.

Det finns stora möjligheter att förbättra biståndet: mer landfokusering, att stärka stater i risk för sönderfall, att motverka terrorism, att stärka hbtq-personers rättigheter, att arbeta med teknikutveckling, att samarbeta med andra och att utvärdera.

Att bygga fungerande stater ger fungerande samhällen. Det krävs institutioner, äganderätt och respekt för rättsstatens principer. Det behövs mer handel för att stärka ekonomier, men det ligger trots allt lite vid sidan av debatten i dag. Men bistånd som vacciner, SRHR-insatser, alltså insatser för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och att fortsätta kampen för kvinnor och mot mödradödlighet, barnäktenskap och trafficking ger stor effekt och gör skillnad. Det är mycket som skaver i världen i dag. Behoven är oändliga, och vi måste prioritera.

Herr talman! OECD-Dac-definitionen av bistånd ska värnas. Vi vill öka stödet till multilaterala organisationer – det brukar vara FN-systemet – men minska det bilaterala biståndet, alltså biståndet mellan länder. Eftersom resurserna är begränsade krävs prioritering.

Nu kommer det lite förkortningar här, så håll i hatten! Vi ökar på UNHCR, WFP, Unicef, Cerf och Gavi. Vi konstaterar att det krävs en översyn av kärnstödet till de multilaterala organisationerna för att avgöra var det gör mest nytta. Det finns ändå en hel del politisk samsyn i utskottet. Det gäller till exempel SRHR-frågan, som vi tillsammans hjälper regeringen att förstå och driva. Vi delar oron för det krympande utrymmet för det civila samhället. Vi delar engagemanget för hbtq-personers rättigheter och engagemanget för kvinnors rättigheter. Men med en sådan här svag regering måste riksdagssamarbetet fungera, och ibland måste jag säga att det går sådär med förankringen.

Det är bra att Sverige levererar inom biståndet och fortsätter med det goda arbete som har gett oss det fina rykte vi har. Vi förväntar oss inte heller något annat. Men det är oroande när regeringen bara flyter med och lägger lite extra pengar då och då men inte har någon klar idé, någon vass prioritering eller någon rörelse mot politikutveckling och förnyelse i biståndet.

Det är dåligt med ryckigheten och den oproffsiga hanteringen. Jag vill bara påminna om förra årets budgetdebatt, som verkligen var bananas. Det är oroande om Sveriges prioriteringar ändras på grund av vår plats i säkerhetsrådet. Nog kan vi tycka att världen förtjänar bättre än den här ljumma miljöpartipolitiken.

Det finns dock ljusningar. Ett nytt gyllene tillfälle är de nya hållbarhetsmålen. Sverige borde kunna välja några och vara bäst på dem. I stället har regeringen tagit bort den minister som hade samordningsansvaret, tillsatt en delegation som har levererat en debattartikel och lovat att uppdatera det biståndspolitiska ramverket. Men det har ännu inte hänt.

Det är för lite och för sent. Människor har rätt till frihet, trygghet och rättvisa. Utveckling drivs ytterst av människors egen vilja och förmåga. Där är biståndets uppgift att bidra till att skapa förutsättningar för människor att lyfta sig ur fattigdom och förtryck. Kopplingen mellan bistånd och säkerhetspolitik blir allt starkare. Det handlar om att hantera grundorsakerna och minska det globala utanförskapet. Biståndet ska precis som utrikespolitiken vara värderingsdrivet.

Herr talman! Tack, Sofia Arkelsten, för anförandet! Jag är särskilt glad att du understryker att det finns en stor samsyn på många frågor och att det är viktigt att Sverige fortsätter att ha ett gott rykte internationellt, vilket jag kan intyga att vi verkligen har när det gäller ett effektivt, ett långsiktigt hållbart och ett obundet bistånd. Det sistnämnda gör att våra avsikter aldrig ifrågasätts, utan det handlar om att vi verkligen vill jobba långsiktigt med att stärka fattiga människors situation.

Därför välkomnar jag också att Sofia Arkelsten understryker värnandet av OECD-Dacs kriterier för vad som kan räknas som bistånd. Du uppmärksammar också det krympande utrymmet för civilsamhället samt SRHR och starka institutioner och fredsbyggande. Detta är saker där vi är helt överens.

Jag är lite förvånad över att Sofia Arkelsten antyder att vi inte prioriterar. Vi har tydliga prioriteringar inom biståndet som nu läggs fram i det biståndspolitiska ramverket. Fredsbyggande och konfliktförebyggande är en ny stor prioritering som den tidigare regeringen inte hade. Miljö och klimat är den andra stora prioriteringen, och den tredje handlar om jämställdhet. Där gjorde den tidigare regeringen också stora insatser.

Vi är överens om att det finns stora behov i världen just nu. 65 miljoner människor är på flykt, och 130 miljoner är i behov av humanitärt stöd. Därför blir jag förvånad när jag ser att Moderaterna i sin budgetmotion vill sänka biståndet. De vill återgå till det gamla bni-begreppet, vilket innebär att man ska skära bort 1,5 miljarder varje år.

Jag vill fråga Sofia Arkelsten: Vad tänker du prioritera bort, och var tänker du skära ned? Gäller det skolor, vatten, jämställdhet eller konfliktförebyggande? Vad är det som ska bort?

Herr talman! Tack för frågan, som jag anade skulle komma! Moderaterna vill naturligtvis inte sänka, utan vi har kvar den gamla definitionen också i den här budgeten. Detta är också det första året som regeringen har den nya definitionen av hur biståndet räknas ut.

Jag kan personligen tycka att det var tråkigt att vi inte kom längre i den moderata budgetprocessen, men vi har också varit tydliga med att när vi har ordning och reda i ekonomin kommer vi naturligtvis att respektera OECD-Dac.

Herr talman! Jag tackar Sofia Arkelsten för det ärliga svaret. Jag hoppas att Sofia Arkelsten får ett bättre genomslag i sitt eget partis budgetprocess. Moderaterna har en partiledare som mycket tydligt deklarerar att hon vill bli Sveriges nästa statsminister.

Man ger så låg prioritet åt konfliktförebyggande arbete och insatser för att stärka miljö- och klimatarbete i världen att man tycker att detta kan vänta, och man håller därför inne 1,5 miljarder varje år – det blir 6 miljarder på fyra år. Det här är väldigt konkreta insatser som måste skäras ned.

Jag noterar att Sofia Arkelsten antydde att det har funnits en ryckighet i processen. Jag vill påminna om att Riksrevisionen i sin utvärdering av regeringens hantering inte har kallat den tafflig eller oproffsig. Man har däremot berömt regeringens hantering av att kunna ha en beredskap för den avräkningsprocess där vi nu, till skillnad från Moderaterna, tydligt har talat om att vi sätter ett tak på 30 procent för möjliga avräkningar.

Sofia Arkelsten berömmer sig för att vara mycket tydligare och för att ha klart för sig vad hon vill prioritera. Om ni nu ska skära bort 1,5 miljarder om året, det vill säga 6 miljarder på fyra år, vilka insatser är det då som ska bort? Kan Sofia Arkelsten peka på dem? Är det vatten? Är det sanitet? Är det skolor? Är det konfliktförebyggande arbete? Är det SRHR? Vad är det som ska bort? Detta tror jag att väljarna är intresserade av att få veta.

Herr talman! Jag måste verkligen be om ursäkt om det var så att jag antydde att det fanns en ryckighet. Är ni medvetna om hur uselt hanterad budgeten var förra året? Det har blivit marginellt bättre, men regeringen är fortfarande urusel på samordning, att samtala på förhand, att förankra och att hitta samsyn. Det är enbart tack vare att oppositionspartierna och Alliansen är vänliga som vi hittar denna samsyn. Det är för att vi faktiskt redan tycker så.

KU kritiserade hanteringen. Inga formella fel hade begåtts, men ni fick fortfarande kritik i texten. Åjo! Jag ser att statsrådet skakar på huvudet, men jag kan konstatera att ni fick kritik. Vi kan dubbelkolla detta med KU:s ordförande Andreas Norlén – ni fick kritik.

Riksrevisionen säger att det påverkar kvaliteten när det är så där ryckigt. Det är precis så det är! Jag kan också konstatera att stora förslag omfattande flera miljarder hanterades under en kort kväll. Inför regeringssammanträdet på torsdagen fanns det inte ens ett färdigt förslag så att det fanns med på agendan när regeringen skulle fatta beslut. Agendan läggs väl ut vid 6–7-tiden på regeringens hemsida. Jag har ställt en skriftlig fråga om detta, för det måste man göra för att få några svar här, och jag kan bara konstatera att förslaget då fortfarande bereddes i Regeringskansliet.

Samma sak gäller för regleringsbrevet till Sida, som också rörde många miljarder. Jag måste vara tydlig med att jag inte accepterar den extremt oproffsiga hanteringen. Jag tycker att den är tråkig.

Detta är den första budget där ni använder det nya målet. Ni hade tidigare samma mål som vi. I den förra budgeten redovisade ni visserligen båda, men det var det gamla målet som gällde. Jag är inte särskilt orolig för detta.

Herr talman! Sofia Arkelsten började med att prata om att Moderaterna har en plan för biståndet. Sedan sa hon någonting om socialism, och jag väntade bara på att hon också skulle säga att regeringen var trött, för då hade vi fått talepunktsbingo från Moderaterna i den här debatten.

Låt oss titta på den motion som Moderaterna har presenterat. Detta är ett parti som har ambitioner att ta över regeringsmakten och som är det största oppositionspartiet just nu. Vilken är deras plan för biståndet? Var går skillnaden mellan socialism och icke-socialism i svensk biståndspolitik?

Jo, denna skillnad går vid att man vill göra nedskärningar på 1,5 miljarder kronor i biståndsbudgeten. Vem kunde tro att socialismen var så nära i Sverige?

Dessutom vill Moderaterna, som vi hörde från Sofia Arkelsten i talarstolen, göra satsningar på en rad multilaterala organisationer som omfattar drygt en halv miljard. Detta betyder att det budgetförslag som Sofia Arkelsten tänker rösta på i eftermiddag innebär neddragningar på drygt 2 miljarder kronor.

Om någon hade velat göra den typen av neddragningar på ett annat område hade man förväntat sig att få något slags beräkning. Varifrån ska pengarna tas? Vad ska man skära bort? Sofia Arkelsten har nu fått frågan två gången, men hon vägrar att ge några besked. Vilka insatser ska man dra in på? Var ska man göra dessa besparingar?

Jag tycker att detta är ohållbart. Det är inte ansvarsfullt, Sofia Arkelsten. Därför ställer jag samma fråga som Isabella Lövin ställde tidigare. Du kommer att rösta för nedskärningar i biståndet på 2 miljarder i budgeten för 2017. Varifrån tycker du att de pengarna ska tas?

Moderaterna skriver också i sin motion att man vill göra tydligare landfokuseringar och minska antalet länder som Sverige har bilateralt utvecklingssamarbete med. Exakt vilka länder vill Moderaterna att Sverige ska fasa ut sitt bistånd till under nästa år?

Herr talman! Det är alltid uppiggande att nämna ordet socialism, för då vet man att det kan komma en replik från Hans Linde från Vänsterpartiet.

Det är inte nedskärningar som vi föreslår, utan vi ligger kvar på den gamla nivån vad gäller biståndet – det gamla sättet att beräkna bni. Jag är dock medveten om att vi kommer att få mycket smäll och skäll för detta. Jag är också rak med att vi inte kom hela vägen fram, men Moderaterna har en budgetmotion som tar ansvar för ekonomin. Det är det som händer just nu.

Angående vilken vår politik är har jag redan nämnt vad vi vill satsa mer på. Jag har dessutom nämnt vad vi inte vill satsa lika mycket på: det bilaterala arbetet. Beskedet finns i vår motion, och det går bra att läsa den.

Herr talman! Kan ni föreställa er en annan debatt, inom ett annat utgiftsområde, där man skulle säga att man i nästa års budget vill skära ned på försvaret med 2 miljarder kronor? Men man har ingen riktig aning om var pengarna ska tas ifrån. Tänk er att man vill skära ned 2 miljarder på skolan och hänvisar till otydliga skrivningar i en budgetmotion. Sådant hade inte accepterats på något annat budgetområde.

Sofia Arkelsten står här med hög retorik om att det ska vara ordning och reda och tydlighet, men hon kan inte förklara varifrån man ska ta 2 miljarder kronor nästa år. Hon kan inte heller svara på den ganska enkla frågan vilka länder det är som Moderaterna vill fasa ut biståndet till.

Jag tolkar den motion som Moderaterna har skrivit som att man vill fasa ut biståndet till Bolivia, Burkina Faso och Irak. Detta är en gissning, utifrån vad Moderaterna har skrivit.

För Bolivia har vi en ny strategi på plats, som löper fram till 2020. Ska vi avbryta den strategin nu, Sofia Arkelsten? Ska vi bryta de löften vi har gett, bland annat till det civila samhället i Bolivia?

Burkina Faso har precis genomfört det första demokratiska valet i landets historia. Man har ett nyvalt parlament och en nyvald regering. Man är mitt i en demokratisk transition. Är det då verkligen läge för Sverige att dra tillbaka sitt stöd och överge dessa modiga demokrater, som äntligen har erövrat den parlamentariska makten?

Det sista landet är Irak. Tycker Sofia Arkelsten och Moderaterna på allvar – om man tittar på situationen i Irak just nu – att detta är ett bra läge att ta hem det svenska biståndet? Är det ett bra läge, med tanke på den sköra situation som råder i Irak, att avbryta satsningar för fred, säkerhet och statsbyggnad?

Herr talman! Det är en utmaning att hantera Hans Lindes tolkningar av vår politik. Det som står i vår motion är att vi ska lämna de länder där vi redan har påbörjat en nedtrappning och ett avslut vad gäller det bilaterala arbetet.

Jag har sagt att det som vi tycker är viktigt att satsa vidare på är det multilaterala biståndet. Detta betyder inte att vi lämnar länderna vind för våg, utan snarare att man väljer ett annat sätt att arbeta med dem.

På ett sätt är det här en väldigt fin beskrivning från Hans Linde. Behoven är hela tiden orimligt stora. Vi skulle kunna lägga hela statsbudgeten på att hjälpa andra länder. Vi skulle kunna göra hur mycket som helst. Det svåra är inte att önska, utan det svåra är att vi hela tiden måste välja vad som är viktigast. Vad leder till mest krishantering?

Den stora frågan är därför hur vi ska hantera det humanitära biståndet kopplat till det långsiktiga. Just nu finns ingen riktigt bra synergi. Det finns inte någon riktigt bra koppling. Men jag tror att det inte är lika effektivt att ha många och små bilaterala samarbeten, utan jag tror att det är mer kostnadseffektivt och ger bättre resultat att arbeta multilateralt, tillsammans med andra länder.

Herr talman! Bistånd ska bidra till utveckling där andra flöden inte förmår att åstadkomma resultat. I Addis Ababa Action Agenda konstateras att för att kunna leverera i fråga om de nya hållbarhetsmålen krävs ytterligare och annan finansiering.

I dag försvinner 10 kronor från de fattigaste länderna i skatteplanering och ren skatteflykt för varje biståndskrona som kommer in, och tyvärr ökar siffran. Skatteflykt och korruption urholkar bland annat det svenska biståndet.

Hur ser då Moderaterna på regeringens arbete mot skatteflykt?

Herr talman! Vilken konstruktiv och bra replik från Maria Andersson Willner!

Jag tycker att det är viktigt att Sverige står upp för att ordning och reda ska gälla och att vi ska arbeta mot skatteplanering och korruption. Korruption är ju en av de absolut svåraste sakerna att komma åt.

I går träffade vi Afghanistans vice utrikesminister. Då ställde en av ledamöterna i utskottet en fråga om just korruptionen – Afghanistan är vår största biståndsmottagare – och hur de arbetar mot det. Det är osannolikt svårt att komma åt, men om inte Sverige och andra länder ligger på kommer det naturligtvis inte att hända någonting.

I de nyantagna hållbarhetsmålen och en global agenda berörs korruption, bland annat i målet som handlar om bra institutioner, ordning och reda och lagstiftning.

Vad gäller skatteplanering vet jag att Anders Borg, när han var finansminister, slöt ett antal skatteavtal, så Sverige gör sin del där. Jag tycker att det är bra att vi går vidare och arbetar med detta även i biståndet.

Herr talman! Jag har också en fråga till Sofia angående landfokusering. Landfokusering låter jättefint – större koncentration. Fler länder ska enligt Moderaterna fasas ut för att vi ska kunna fokusera mer på dem som finns kvar.

I budgetpropositionen kan vi se vilka länder som skulle fasas ut enligt den borgerliga regeringen. Irak skulle fasas ut, och det har Hans Linde redan tagit upp. Men ibland vänder verkligheten, och då måste vi också vända.

Hade det varit rätt, med den information vi har i dag, att fasa ut biståndet till Irak?

Herr talman! Det är också en bra fråga.

Som det ser ut nu ligger vår budgetmotion fast. Så är det i politiken, att det är som det är tills det är på ett annat sätt, så jag kan inte börja svaja här i talarstolen.

Jag har tittat en del på vilka mottagarländer som har fasats ut de senaste åren från svenskt bistånd, och det är 30 länder. Men jag kan också konstatera att 13 av dem har fasats ut därför att deras egen ekonomi blivit bättre, och det var möjligen inte biståndet som var allena saliggörande och lite grann räddade dessa länder. Det gäller flera länder i Afrika och Indien, som är ett enormt stort och viktigt land, men även Ryssland. Ryssland finns med i vissa biståndshanteringar där vi stöttar det civila samhället. Men det är ändå intressant att se att det finns en rörelse i detta.

Jag tror att man som regering behöver vara väldigt lyhörd. Men det är en motsättning i det lite mer långsiktiga. Det behövs lyhördhet parad med långsiktighet när det gäller biståndet och att man ser världen som den ser ut.

Det är möjligt att det finns utrymme för förbättring.

Herr talman! Vi debatterar utgiftsområde 7 Internationellt bistånd, vilket är ett extremt viktigt område som i många fall handlar om liv eller död. Samtidigt är det ett utgiftsområde som kan skapa framtidstro och hopp för människor som är så utsatta att många här i Sverige inte ens kan föreställa sig det.

Det långsiktiga målet med bistånd måste vara att länder utvecklas till den grad att de inte längre behöver något bistånd. Det tror jag att de flesta av oss är överens om. Genom en grundlig översyn av ineffektivt bistånd, en större koncentration av biståndet till de minst utvecklade länderna och på färre inriktningar kan vi dessutom effektivisera utvecklingsbiståndet.

Med tanke på det lidande vi ser runt om i världen med förtryck, krig, naturkatastrofer och fattigdom är det viktigt att fördela anslagen rätt, varför vi sverigedemokrater prioriterar de hårdast utsatta människorna. Och varje satsad krona ska göra så mycket nytta som möjligt.

Vi vill se ett bistånd som skapar förutsättningar för människor i fattigdom och förtryck att förbättra sina levnadsvillkor utifrån deras grundläggande behov i den omedelbara vardagen. Vi vill även ha ett tydligt fokus på fattigdomsbekämpning och att barnens bästa ska stå i centrum.

Till skillnad från regeringen och de övriga oppositionspartierna är vi djupt kritiska till de massiva avräkningar som görs i biståndsbudgeten till förmån för inhemskt flyktingmottagande i Sverige. Det är enligt oss ohederligt att slå mot hårt utsatta i behov av vår hjälp bara för att kunna syssla med en falsk plakatpolitik här i Sverige.

I går deltog jag i utgiftsområdesdebatten om migration här i kammaren. Jag belyste då den skeva fördelningen för ett år sedan av pengar och hur det påverkar miljontals människor som är i behov av vår hjälp. Även om siffrorna jag tog upp då enbart rörde beräkningarna för 2016, som dock låg i underkant, ser fördelningen i dag ut på liknande sätt. Svensk flyktinghjälp beräknades då kosta 80 miljarder per år och skulle bidra till stöd för 78 000 människor.

Samtidigt hade FN begärt 70 miljarder för att täcka sitt behov för ca 12 miljoner flyktingar. De fick bara ihop hälften, vilket innebär att svensk flyktinghjälp, som bara kunde nå en bråkdel av världens över 65 miljoner flyktingar, kostade mer än dubbelt så mycket som FN:s globala behov. Vem som helst förstår att detta inte är riktigt okej.

Den här typen av fördelning är i mitt tycke fullständigt galen. Med Sverigedemokraternas budget möjliggör vi resurser som skulle hjälpa miljontals fler människor än vad både regeringen och den så kallade oppositionen gör, trots att det på papperet är en mindre ram än regeringens.

Vi satsar på de hårdast utsatta, och vi förfinar inte statistiken genom att räkna in ofantliga belopp som i dag dras av för flyktingmottagandet i Sverige. Tack vare att vi prioriterar bistånd till de mest fattiga och utsatta kan vi med andra ord göra ökningar på flera andra viktiga områden såsom flyktinghjälp, humanitärt bistånd, vatten, sanitet, hälsa och sjukvård samt jordbruk.

Herr talman! Utöver själva fördelningen av biståndet menar vi att det krävs ett antal andra förändringar i biståndspolitiken. Den kanske viktigaste är en mer noggrann kontroll av att biståndet används rätt och att man når önskat resultat.

Regeringen bör upprätta en vitbok över hur stor del av det svenska biståndet det är som har utställts till mottagarländer tidigare genom historien utan att Sverige utvärderat vetenskapligt om medlen alls kommit till någon nytta. På så sätt möjliggör vi en bättre transparens för våra medborgare.

Utöver detta bör stickprovskontroller av svenska biståndsprojekt utföras med hjälp av randomiserade kontrollstudier och kvantitativa effektutvärderingar. Samtliga långsiktiga biståndsprojekt som visar sig sakna dessa utvärderingar bör på sikt avvecklas.

En målsättning med svenskt bistånd bör vara att förstärka länder som går i en positiv riktning. Det får inte löna sig att missköta landets ekonomi och dess välfärdssatsningar eller bryta mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

Med denna princip är det viktigt att Sverige har ett flexibelt system för framför allt de minst utvecklade länderna, då kombinationen med dessa krav ofta blir svår. I dessa fall bör biståndet främst fördelas till det civila samhället och inte genom dess regeringar. I de fall där mottagarländerna bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter eller fungerar kontraproduktivt måste biståndet kunna fasas ut på ett effektivt sätt. Vårt stöd bör i första hand riktas till de absolut svagaste länderna.

Herr talman! Sist men inte minst vill jag tydliggöra vikten av att ha en möjlighet att använda biståndet för att mottagarländer dels ska främja mänskliga rättigheter, dels uppfylla sina åtaganden gentemot sina medborgare.

Vi har bland annat sett hur Afghanistans riksdag röstat emot återtagandet av egna medborgare från Sverige. Detta är oacceptabelt, och regeringen bör vid behov kunna vidta åtgärder.

Sverigedemokraterna står givetvis bakom samtliga SD-reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservationerna 2 och 5.

Herr talman! Jag tackar Markus Wiechel för anförandet. Det var många ord inledningsvis som jag verkligen instämmer i. Vi har en mycket svår situation i världen i dag med människor som är oerhört utsatta för krig och konflikter och en strukturell fattigdom som de har mycket svårt att komma ur om inte de rika länderna hjälper till med både freds- och statsbyggande och de akuta behov som så många har.

65 miljoner människor är i dag på flykt på grund av krig och konflikter som de över huvud taget inte rår för. 130 miljoner är just nu i behov av humanitär hjälp.

Vi har ett mycket ambitiöst bistånd. Vi har också en ambitiös och generös flyktingpolitik och tar emot en del av dem som flyr från krig och konflikter. Vi är stolta över att vi gör både och. Svaga människor ska inte ställas mot varandra i detta sammanhang.

Jag är dock förvånad över Markus Wiechels anklagelser om att svenskt bistånd inte är kontrollerat och inte följer vetenskapliga utvärderingar. Vi har mycket strikta krav på svenskt bistånd, och både det vi ger genom multilaterala organisationer och via Sida och biståndsramen följs upp kontinuerligt.

SD vill sänka biståndet de kommande fyra åren med 10 miljarder kronor. Ni vill ge upp målet om 1 procent av bni till bistånd. Var tänker Markus Wiechel skära ned? Är det i skolor, i sjukvård eller i det långsiktiga fredsbyggande arbetet? Vad kan gå bort? Var tänker du skära ned de 10 miljarderna?

Herr talman! För det första gör vi inte de avräkningar som regeringen gör. Vi minskar avräkningarna med 90 procent. Det kan vi göra just för att vi inte förespråkar samma politik som Isabella Lövin och den övriga reger-ingen. Det gör att vi kan satsa på andra områden såsom humanitärt stöd, vatten, sanitet, hälsa och så vidare.

Vi ger särskilda organisationer som World Food Programme, Unicef och UNHCR betydligt mer pengar än regeringen och kan därför hjälpa betydligt fler människor även om vi har en mindre ram än regeringen.

Sverige ligger i framkant när det gäller utvärderingar, men det betyder inte att det är tillräckligt. Vi har sett hur pengar har slussats till ineffektiva projekt. Vi har också sett hur pengar har gått till palestinska myndigheten, där förtryck av bland andra kvinnor och indoktrinering av barn sker dagligen.

Vi har sett hur pengar indirekt har gått till terroristorganisationer. Än i dag ger regeringen pengar till organisationen Islamic Relief som är en del av Muslimska brödraskapet. Förra året gav regeringen dessutom pengar till Syrian Recovery Trust Fund, en organisation som också är kopplad till radikala islamistiska och salafistiska rörelser i Syrien.

Herr talman! Det är en märklig detaljnivå som Markus Wiechel går in på. Jag kan garantera att det stöd som ges till palestinska myndigheten går via EU:s mekanism för stöd till Palestina. Även Islamic Relief är godkänd av EU och andra aktörer. Markus Wiechels beskyllningar är därför mycket märkliga.

Men det är ett bra sätt att försöka undkomma frågan om var de 10 miljarderna ska tas ifrån. Det kan knappast vara från de marginella stöd som går via de kanaler som Markus Wiechel har tittat på.

Markus Wiechel var också inne på att vi måste ta hårdare tag mot Afghanistan. Jag undrar vad som åsyftas. Handlar det om de 68 000 barn som går i skola i Afghanistan tack vare Svenska Afghanistankommittén? Tänker Markus Wiechel att vi ska villkora biståndet med att Afghanistans regering ska uppträda på ett visst sätt? Hur tänker du?

Vi är noga med att vi ska ha ett långsiktigt, kvalitativt bistånd som ger goda resultat, och det ska vara obundet. Vi ger aldrig bistånd utan att noggrant följa upp att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras och att det är så effektivt som möjligt.

Att kräva saker från regeringar i fattiga och sköra länder har genom historien gett dåligt resultat. Det står väldigt klart i de vetenskapliga utvärderingarna.

När det gäller de 10 miljarderna under de kommande fyra åren räcker det inte att tala om avräkningarna eftersom det är mycket större belopp som Markus Wiechel tänker ta bort. Ska pengarna bara räcka till filtar i flyktingläger?

Herr talman! EU:s godkännande ger jag inte särskilt mycket för, kan jag lova. Vi har tydliga bevis på de kopplingar som finns mellan radikala islamistiska organisationer och Islamic Relief, som faktiskt är en del av Muslimska brödraskapet. Det finns inga tvivel om det. Trots det väljer regeringen att fortsätta att slussa pengar dit. Det kallar jag kontraproduktivt.

När vi har räknat klart på detta har vi en ram på 0,84 procent av biståndsbudgeten. Det är inte mindre än så.

Så till Afghanistan. I mitt anförande sa jag att det är viktigt att regeringen har en möjlighet att agera om så krävs. Vi får se hur Afghanistan hanterar situationen med återtagandet. Men om de inte tar sitt ansvar för sina egna medborgare, vilket alla stater bör göra, måste regeringen kunna vidta åtgärder. Jag syftar inte på att dra bort humanitärt bistånd eller stöd till Unicef eller skolor i Afghanistan. Jag syftar på det direkta stödet till den afghanska regeringen.

Vi måste fokusera på att stötta civilsamhället i Afghanistan där det finns behov. Man när det gäller stödet till den afghanska regeringen ska regeringen kanske tänka efter om man behöver vidta andra åtgärder.

Herr talman! Det är spännande att höra Sverigedemokraterna i en sådan här debatt. Sverigedemokraterna har lite som politisk idé att vara emot internationella samarbeten. Ni vill gå ur EU, och Nato vill ni inte gå in i.

Bistånd är en global angelägenhet. Vilka aktörer vill SD samarbeta med? Får FN godkänt? Hur ska vi göra med EU-samarbetet när det gäller bistånd? Vad gäller för Gates Foundation och religiösa aktörer? Hur tänker ni kring biståndssamarbete?

Herr talman! Samarbeten är bara positivt. Jag och Sverigedemokraterna är positiva till alla former av internationella samarbeten. Det vi motsätter oss, till exempel när det gäller EU, är överstatlighet som inskränker ländernas nationella självbestämmande och medborgarnas möjlighet att påverka sina liv genom beslutsfattarna.

Det finns flera organisationer runt om i världen som både jag personligen och partiet ser positivt på. FN är en mycket viktig aktör i internationellt samarbete, framför allt när det gäller utsatta människor. Det är ett av skälen till att vi vill öka anslagen kraftigt till organisationer som Unicef och UNHCR.

Vi ser också viktiga aktörer i exempelvis Syrien och Irak. Det är organisationer som jobbar i konfliktområdena, till exempel den syrianska kyrkan och olika syrianska församlingar som stöttar utsatta – inte bara kristna utan alla människor som behöver hjälp. Det här är organisationer som kan bidra med stöd i de mest komplicerade områdena, och självklart ser vi det som positivt att samarbeta med dem.

Herr talman! Bilden av SD:s syn på samarbete är radikalt annorlunda för oss som arbetar med er varje dag då vi sitter i samma utskott. Det skaver lite när Markus Wiechel beskriver att SD gärna vill samarbeta när ni generellt är emot allting som rör bistånd på EU-nivå, alltså det samarbete som vi har inom Europa när det gäller bistånd.

Jag har en annan, lite mer teknisk fråga. Hur ser ni på olika typer av bistånd? Det är knepigt att läsa ut det ur er motion. Det som förenar MP och SD kan också vara skepticismen mot till exempel vaccin. Uppfattar du att vaccin är en bra typ av bistånd? Uppfattar ni att SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, aborträttigheternas värnande till exempel, är en bra typ av bistånd? Är det här sådant som ni tycker ska ingå i biståndet?

Herr talman! Vi kan börja med att titta på frågan om bistånd på EU-nivå. Vi anser, precis som när det gäller andra EU-relaterade frågor, att vi kan sköta det bäst här i Sverige. Vi behöver inte EU för att kunna hantera vår biståndspolitik eller fördela de pengar som vi önskar ska gå till biståndet. Det kan vi sköta bättre själva. Sedan ska vi vara generösa, och vi kan givetvis ha olika samarbeten med andra länder, kanske för att effektivisera biståndet eller liknande, men vi sköter det bäst i vårt eget land, precis som andra länder gör. Vi kan använda oss av FN som är ett betydligt bättre internationellt organ för att slussa vidare pengar.

Precis som jag var inne på i mitt huvudanförande är vårt huvudsakliga fokus de mest utsatta. Det handlar framför allt om humanitärt stöd och om satsningar på vatten, sanitet, hygien, hälsa och den sortens stöd. Det som är mindre lyckat i många sammanhang är direkta stöd till olika stater där man inte har rätt kontroll på vad pengarna går till.

Herr talman! Sverigedemokraternas paradgren är inte internationell solidaritet. Sverigedemokraterna pratar om behov i världen och i närområdet kring de omfattande och omänskliga katastrofer för mänskligheten som vi ser i dag, och sedan skär de kraftigt ned på biståndet. Totalt minskar de biståndsramen med 10 miljarder på fyra år.

Hur menar Markus Wiechel att Sverige ska vara med och ta ansvar för utvecklingen i världen när behoven ökar men Sverigedemokraternas engagemang minskar?

Herr talman! Än en gång tycker jag att retoriken här är lite missvisande. Sverigedemokraterna lägger betydligt mer än regeringen på internationellt bistånd. Vi lägger 9 miljarder mer än regeringen på humanitärt stöd till olika organisationer.

Det här är lite märkligt. Regeringen använder sig av flyktingkostnader i Sverige för att höja sitt bistånd. Vi lägger 0,84 procent av bni på bistånd, vilket är en bra bit över FN:s rekommenderade nivå på 0,75 procent.

När det gäller internationellt stöd önskar vi bidra till en positiv utveckling, inte bara genom bistånd utan också genom att främja internationell handel, inte minst med fattiga regioner, och genom att tillåta människor och länder att kunna styra sig själva. Vi vill inte att organisationer som EU, som jag var inne på tidigare, ska bestämma över andra.

Herr talman! ”Vi nöjer oss inte med en kvantitativ målsättning utan fäster större fokus vid kvaliteten och ett bistånd som är inriktat på effektivitet och resultat med de mest utsatta människorna i fokus. Bistånd ska vara till för en positiv utveckling i mottagarlandet och inte för att givarländer ska nå kvantitativa målsättningar.”

Detta är ett direkt citat från Sverigedemokraternas särskilda yttrande. Samtidigt ifrågasätter ni hela det svenska biståndet på grund av att det inte har utvärderats kvantitativt. Vad menar ni egentligen? Är det kvalitet som ska vara styrande, eller nöjer ni er med att Sverige når kvantitativa målsättningar?

Herr talman! Det här med kvantitet kan förvisso tolkas på flera olika sätt, så på så sätt förstår jag frågeställningen. Regeringen använder sig till stor del av kvantitet när man hela tiden pekar på hur mycket man lägger inom biståndsramen. Då bortser man från att uppemot 30 procent av biståndsbudgeten försvinner till inhemska invandringsrelaterade kostnader. Det här är ingen kvalitet, utan det handlar bara om kvantitet.

Vi fokuserar på kvalitet och satsar på de människor som behöver hjälp runt om i världen och inte har rent vatten eller mat för dagen. Det är det vi menar med kvalitet framför kvantitet. Om man åker runt i Turkiet, Jordanien, Libanon och så vidare och pratar med dem som är på plats kan man ta reda på om de generellt önskar kvalitet eller kvantitet. Jag tror nog att de flesta önskar att man kan hjälpa så många som möjligt till det bästa priset som möjligt.

Herr talman! I de här mörka dagarna finns det behov hos oss att få perspektiv på utvecklingen.

Vi kan se tillbaka på millenniemålen som en framgång. Där lyckades världen fokusera sina utvecklingsinsatser. På 15 år klarade vi av att halvera fattigdomen. Då hade vi åtta mål. Vi har nu enats om Agenda 2030 och gått från 8 till 18 mål. Även här, herr talman, kommer det att behövas tydligt fokus, inte minst från svensk sida.

Om vi ska klara att utrota fattigdomen måste vi vara fokuserade. Världens fattigaste koncentreras till vissa delar av världen. År 2011 fanns 60 procent av dem i fem länder.

Herr talman! Grundläggande utbildning är ett område som är centralt för att nå förändring och som frigör människor. Här kan vi också se att vi har lyckats nå framgång under arbetet med millenniemålen. Läskunnigheten för barn i åldern 15–24 år ligger på 91 procent. Barnadödligheten har halverats, och mödradödligheten har gått ned.

När vi tittar tillbaka på 2015 – året då millenniemålen skulle nås – kan vi också se att vi inte bara har lyckats i vårt arbete globalt utan också har lyckats enas om fortsättningen, både med de globala utvecklingsmålen och med klimatavtalet i Paris. Förändrade förutsättningar för vårt arbete framöver föreligger därmed.

Från Centerpartiets sida vill vi se att svenskt bistånd ska uppnå både mervärde och resultat. Vi är tydliga med målsättningen om 1 procent av bni, vi är tydliga med att det ska vara ett i huvudsak obundet bistånd, vi tycker att det är viktigt med Dacreglerna och att de hävdas, och vi har ett fokus med sikte på att vi 2030 måste ha lyckats med att göra både områden och länder biståndsoberoende.

Biståndet kompletterar, och i bästa fall ska det också generera resurser för hållbar utveckling. Vi ser nämligen att det krävs mycket mer än vad biståndet i sig klarar att åstadkomma på den globala arenan om vi ska nå målen i Agenda 2030.

En utrotning av fattigdomen kräver ökat fokus, som jag tidigare nämnt, på de fattigaste människorna i de minst utvecklade länderna. Från vår sida är det naturligtvis helt centralt att vi också tar fasta på klimatavtalet, därför att vi vet att om vi inte lyckas möta klimatutmaningarna riskerar vi de insatser som vi har gjort så här långt när det gäller biståndet. Därför är det centralt att vi fortsatt har ett klimatfokus.

Vi vill också stärka demokrati och jämställdhet och öka respekten för mänskliga rättigheter. Det är centrala punkter för vårt svenska bistånd, där vi brukar vara rätt överens. Men vi ser att det är en oroande utveckling på demokratiområdet. Demokratiindex visar att vi nu tappar kraft globalt. Allt fler länder stryper det civila samhället när det gäller yttrande- och pressfrihet, oliktänkande fängslas, oavsett om det är religion, etnicitet, politik eller hur människor vill leva sitt liv som är grunden för detta. Ofriheten växer alltså.

Då är det viktigt att Sverige fortsatt stöder frihetskämpar. Vi ska vara en humanitär stormakt och är det. Men då kan vi inte bara arbeta förebyggande, utan vi måste också återuppbygga. Utan att vi återuppbygger efter kriser och konflikter kommer vi inte att vara förebyggande, utan då bäddar vi för nästa konflikt. Därför är återuppbyggnadsprofilen viktig för vår del.

Jag noterar att regeringen valde att inte omprioritera när man drog in resurser förra året. När man nu å andra sidan kan tillföra mer pengar på grund av att flyktingavräkningarna minskar används dessa pengar bara för att återföra i fråga om tidigare löften. Annars hade det funnits resurser för att kunna öka också de humanitära insatserna till exempel till UNHCR på detta område.

Herr talman! Jag vill förstärka bilden när det gäller biståndets uppdrag att bidra till en förbättrad miljö. Vi i Centerpartiet har i vår budget, som nu inte är föremål för ställningstagande på grund av att rambeslut redan har tagits, pekat på och föreslagit 500 miljoner i nya medel till Gröna klimatfonden för att stödja insatser för att anpassa länder och minska sårbarheten bland människor. Det är naturligtvis ett fokus i den afrikanska kontexten när det gäller just dessa insatser, inte minst åtgärder för att inkludera hela samhället. Där är landsbygdsdelarna med jordbruket och jordbrukets förutsättningar att växa en viktig del för att utrota hunger, för att nå jämställdhet och för att nå en inkluderande fattigdomsbekämpning.

Herr talman! Jag vill understryka att vi naturligtvis står bakom hela vår budget, men jag yrkar bifall till reservation 6 under punkt 4 gällande prioriteringarna av biståndet.

Herr talman! I dag kommer 34 000 kvinnor, män och barn att tvingas lämna sina hem. I dag tvingas de ansluta sig till de 65 miljoner människor som redan lever på flykt.

I dag kommer 17 000 barn som inte har fyllt fem år att dö, och de kommer att dö alldeles i onödan.

I dag kommer också 800 kvinnor och flickor att dö på grund av att de har blivit gravida, och då är graviditet inte en sjukdom. De kommer att dö för att de har förvägrats rätten till sin kropp, sin sexualitet och sin reproduktion.

Utvecklingsutmaningarna är många, och de är stora. Samtidigt saknas det inte resurser. Vi har aldrig tidigare i mänsklighetens historia varit rikare än vad vi är just nu. Men våra resurser är så djupt orättvist fördelade. Den rikaste procenten av jordens befolkning äger lika mycket som resterande 99 procent. 85 personer äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste. Det är som om Moderaternas riksdagsgrupp tillsammans skulle äga lika mycket som den samlade befolkningen i Kina, Indien, USA och Brasilien.

När vi får rapporter om det obeskrivliga mänskliga lidandet i Aleppo och om värmerekorden i Arktis är det lätt att känna uppgivenhet. Men i det tysta och långt bort från mediernas strålkastarljus går kvinnor och män ihop för förändring. Inte sällan lyckas de också förändra sin verklighet och göra det med stor framgång.

Trots det eskalerade våldet i Afghanistan får just nu 65 000 barn, 62 procent av dem är flickor, utbildning i Svenska Afghanistankommitténs skolor. Alltför många av dessa flickor är de första flickorna i sina familjer som får en möjlighet att lära sig läsa och skriva.

Inne i krigets Syrien ser Lama Mouakea och hennes kollegor i organisationen Syrian Family Planning Association till att kvinnor och flickor får tillgång till preventivmedel och mödravård. Sedan kriget inleddes har de startat 74 nya mobila kliniker.

I Burkina Faso arbetar just nu det första demokratiskt valda parlamentet. Det kunde väljas efter att befolkningen hade avsatt den auktoritäre presidenten Blaise Compaoré efter 27 år vid makten. Man lyckades därefter också avvärja en militärkupp.

I Colombia är man på väg mot fred efter decennier av blodigt inbördeskrig. Moçambique har infört rätt till abort. Argentina har infört världens mest progressiva könstillhörighetslagstiftning för transpersoner. Och i Zambia får äldre för första gången någonsin rätt till en pension.

Textilarbetare i Bangladesh, hbtq-personer i Uganda och journalister i Honduras väntar inte på att vi ska befria dem. De kämpar redan varje dag för förändring. Men de behöver vårt stöd, och de behöver vår solidaritet.

I 62 år har Sverige bedrivit statligt bistånd. Våra misslyckanden och framgångar har lärt oss vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Vårt utvecklingssamarbete kan inte ensamt rädda världen. Men det är ett av våra viktigaste verktyg för att understödja arbetet för demokrati, social rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling som redan bedrivs runt om i världen. För vår historia här i Sverige visar att vårt bistånd rätt utformat kan göra skillnad och kan bidra till förändring. Det är därför som vi i Vänsterpartiet är biståndsvänner. Vi vill se ett stort svenskt bistånd av hög kvalitet. Därför har vi försvarat enprocentsmålet och aktivt drivit på i förhandlingarna med regeringen för att minska avräkningarna 2017. Jag måste nog också erkänna att Vänsterpartiet hade önskat att vi hade lyckats minska avräkningarna betydligt mer än vad som nu framgår av den budget som ligger på riksdagens bord.

I grunden handlar det om att vi vill se en svensk utvecklingspolitik som är långsiktig, samstämmig och förutsägbar. Det handlar om ett svenskt bistånd som tar sin utgångspunkt i behov och önskemål hos dem som känner fattigdomen, förtrycket och orättvisorna i sin vardag.

När starka krafter nu vill urholka biståndet, bland annat genom att låta biståndet finansiera militära utgifter eller genom att använda bistånd som påtryckningsmedel för att tvinga länder i syd att ta tillbaka deporterade flyktingar, behöver vi bli än tydligare med att vi måste värna biståndet.

Här välkomnar jag de tydliga besked som Isabella Lövin gav förra veckan vid biståndseffektivitetstoppmötet i Nairobi.

Sedan 2012 har 90 länder infört lagstiftning som begränsar friheten för det civila samhället. I en tid då utrymmet för det civila samhället krymper behöver vi vara än tydligare med vårt stöd, både runt om i världen och här hemma i Sverige.

Vi ser också hur sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter attackeras världen över och att alltför få givare är beredda att ta strid för SRHR-frågorna. Jag är också glad över att Vänsterpartiet och regeringen har varit överens om att Sverige ska ge Globala fonden ett nytt och omfattande löfte för de kommande tre åren.

Jag tror samtidigt, avslutningsvis, att vi under det kommande året måste vara beredda att kraftigt öka vårt stöd just till SRHR-arbetet efter utfallet i det amerikanska presidentvalet. Vi ser nu en amerikansk konservativ administration komma på plats, en administration som troligtvis kraftigt kommer att attackera och undergräva stödet till mödravård, till preventivmedel, till sexualupplysning och till kvinnors rätt till sin egen kropp. Då måste vi från svensk sida också vara beredda att kliva fram och öka vårt stöd till organisationer som UNFPA och IPPF.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till Liberalernas reserva-tion 8.

Jag besökte Polens huvudstad Warszawa i helgen tillsammans med europeiska liberaler. Vi skulle kraftsamla för att utarbeta strategier för att stoppa den populism som snabbt sprider sig i Europa och världen.

Jag och alla ni här i kammaren minns när kommunismen hade Polen i sitt grepp och när Öst- och Centraleuropa sedan demokratiserades, när planekonomi byttes mot marknadsekonomi och när munkavlen byttes mot yttrandefrihet. Vi vet hur viktigt det var för polska liberaler och socialdemokrater som trotsade regimen att känna att de hade vårt stöd och att det fanns likasinnade på andra sidan järnridån som ropade att ett annat samhälle faktiskt var möjligt.

Vi vet att demokrati inte växer av sig själv. Detta ser vi i Polen i dag och på många andra platser i världen. Vi ser det också i historien – hur demokratin är en trädgård som ständigt måste vattnas. Utan demokrater på plats kan ingenting växa. Därför vill vi liberaler att Sverige, som ett av allt färre progressiva länder i världen, sätter upp demokratisering som ett överordnat mål i utrikes- och biståndspolitiken.

Jag vill att Isabella Lövin och Margot Wallström driver på för att EU:s biståndsstrategier får ett ökat fokus på demokratiinsatser och stöder de goda initiativ som tagits. Ett sådant exempel är EU:s mekanism för människorättsförsvarare, som kommer att kunna ge både akut och långsiktigt stöd – allt från fysiskt skydd till nätverksetablering – till riskutsatta människorättsaktivister i hela världen.

Jag vill också att den rödgröna regeringen ger de svenska utlandsmyndigheterna i uppgift att tydligare prioritera arbetet för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Den svenska rösten utomlands måste verka för att liberala värderingar, inte bara nationella intressen, blir starkare.

Vi behöver fler modiga frihetsprojekt för att stötta människor i diktaturer och auktoritära stater så att alla där kan få tycka, tänka och tro fritt. Jag hoppas att regeringen så snart som möjligt kommer att tillsätta en utredning för att lägga fram en samlad agenda för svenskt stöd till demokratiaktivister.

När jag satt i alliansregeringen som minister öppnade vi tillsammans med kollegor den svenska ambassaden i Havanna med ett internetkafé för dissidenter och andra som ville ta del av ocensurerad information. Kaféet var, vid sidan av det amerikanska konsulatet, en av få platser där kubaner kunde kommunicera fritt. Jag är därför besviken över att regeringen har ställt sig bakom EU:s avtal med kommunistdiktaturen Kuba. Processen har helt saknat insyn från demokratiska krafter på plats i landet, och en del centrala krav har mjukats upp.

Herr talman! I den fattiga delen av världen är bristen på reformer ett större problem än bristen på resurser. De lagstiftande församlingarna i länderna måste själva agera för att städa bort korruption och liberalisera ekonomin. Det är allmänt känt att vi liberaler tycker att stater som genomför demokratiska reformer, främjar mänskliga rättigheter, jämställdhet och öppenhet samt minskar korruption ska belönas för detta i biståndet. Vi bör också från svensk sida kunna låna ut våra duktiga svenska tjänstemän mycket oftare för att hjälpa till att bygga en god förvaltning.

Ett land som jag vill lyfta fram är Tunisien. De har antagit en feministisk konstitution, de har genomfört fria val, de har en stor läskunnighet och de har en av regionens mest välutvecklade ekonomier. Den unga befolkningen längtar verkligen efter frihet. Under 2015 gick landet, enligt Freedom House, över till att vara fritt, och detta måste vi bevaka och bejaka.

Samtidigt vet vi att Tunisien är det land dit flest människor åker för att ansluta sig till Daish. Det är en stor utmaning. Därför är det nu enligt Dacreglerna möjligt att använda biståndsmedel för förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism. Här tycker vi liberaler att Tunisien ska bli ett pilotprojekt som sedan kan appliceras på andra länder, för att hjälpa dem mot den tilltagande radikaliseringen.

Den moderna terrorismen är gränslös. Rekryteringen kan ske i ett land, attentatet utföras i ett annat och basen etableras i ytterligare ett. Här är det viktigt att skapa en stor strategi. Därför fördubblar vi stödet till Tunisien i vår budgetmotion.

Herr talman! Stater som inskränker mänskliga rättigheter ska fasas ut från svenskt bilateralt bistånd. Det långsiktiga stödet till sådana länder ska gå via civilsamhälle, demokratisk opposition eller internationella organisationer. Sverige måste därför ha en mycket tuffare politik mot bland andra den palestinska myndigheten. Vi ser hur kvinnor, homosexuella och oliktänkande kränks där dagligen, och det har inte hållits val där på över ett decennium.

Sverige måste också driva de frågor som är politiskt känsliga globalt. Det kan vara hbtq-personers rättigheter men också abortfrågan. Vi vet att presidentkandidaten Hillary Clinton talade om vikten av att ge våldtäktsoffer tillgång till säkra aborter i exempelvis krigszoner. Nu fick USA i stället en mycket populistisk, konservativ president, och då är det speciellt viktigt att Sverige och andra länder bygger allianser.

Ett barn, en lärare och en penna kan förändra världen, sa 19-åriga Malala Yousafzai, som sköts i huvudet av talibanerna för att hon ville gå i skolan. I bara vart femte land i världen är det lika många flickor som pojkar som är inskrivna i skolan, och därför måste utbildningsbiståndet prioriteras. Det påverkar nämligen nästa generation.

Herr talman! Den som förlorar sin historia förlorar också sig själv. Därför är det viktigt, inte minst för den västerländska civilisationen, att se till att det som har rivits ned under Daishs period med massvåld i Mellanöstern byggs upp igen. Förstörelse av kulturarv är en självklar del av varje totalitär ideologi. Inget folkmord är fullbordat utan kulturell rensning. Därför vill vi prioritera också denna fråga.

Fru biståndsminister Isabella Lövin! Vi vet att ICC i höstas för första gången dömde förstörelse av kulturarv som ett krigsbrott. Vi önskar att detta prioriteras i biståndet på ett mycket skarpare sätt.

Avslutningsvis, herr talman, lever vi i en märklig tid. Det är inte bara utifrån liberala principer och kosmopolitiska övertygelser som det är rätt att stödja de goda krafter som med risk för livet kämpar för demokrati. I dagens värld är det en ren överlevnadsstrategi.

Herr talman! Det är onekligen en dyster bild av världen som målas upp i dagens debatt.

När jag förberedde mig inför detta anförande var min ursprungstanke att jag skulle inleda med att lyfta upp allt positivt och påvisa att biståndet verkligen har gjort skillnad: hur vi kan se en förbättrad tillgång till rent vatten, hur barnadödligheten har minskat och hur fler barn har möjlighet att gå i skolan. För självklart finns dessa ljusglimtar – biståndet räddar liv.

Men när en värld brinner, när despoter som förtrycker och förföljer den egna befolkningen bara blir fler och när bilderna på barn som lider och dör i östra Aleppo, i Mosul och i andra delar av världen aldrig tycks ta slut är det inte läge att bara betona att Sverige minsann är en humanitär stormakt eller slå oss för bröstet för att i alla fall vi lever upp till våra globala åtaganden i en värld som brinner.

Jag menar inte att vi inte ska vara stolta över framgångar eller tappa gnistan för att göra världen bättre. Varje mun som mättas, varje kvinna som kommer in på arbetsmarknaden, varje individ som tillåts älska vem den vill och tillåts tänka, skriva, tala, rösta och be fritt är en framgång, och därmed ökar chanserna till utveckling.

Men jag menar att det med den världsutveckling vi ser och de enorma behoven kanske är viktigare än någonsin att se till att prioriteringarna är så väl avvägda som det bara går. Frågan vi bör fokusera på är: Vilken roll kan och ska Sverige spela i en värld som brinner?

Kristdemokraterna har samma syn som regeringen på hur mycket medel som bör gå till utgiftsområde 7 Internationellt bistånd. Däremot hade vi velat se andra prioriteringar inom budgeten, och det är dessa som jag nu kommer att redogöra för.

För det första gör det rådande världsläget att vi i vårt budgetförslag avsätter mer av den svenska biståndsbudgeten till humanitära hjälpinsatser, detta för att bidra till att skapa trygghet och framtidstro för fler medmänniskor som nu flyr för sina liv.

Förutom att kraftsamla stöd till stora internationella organisationer som UNHCR, World Food Programme och Unicef, det vill säga de organ som har störst verksamhet bland flyktingar och som arbetar med barns säkerhet och rättigheter, anser vi att regeringen måste vara ännu mer kreativ med att nå fram med hjälpen.

På grund av väpnade strider eller diktaturregimer är det inte möjligt att nå fram med bistånd via officiella kanaler. Vi föreslår därför i vår motion att det civila samhället, i form av små frivilligorganisationer och samfund som ofta har kontakter och direkta distributionssystem, bör nyttjas betydligt mer. De arbetar i den direkta frontlinjen i katastrofområden, de har ofta mycket bra lokalkännedom och de finns på plats mer långsiktigt.

För det andra vill Kristdemokraterna se ett ännu tydligare fokus på att stärka demokratiutvecklingen och öka respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Det är minst sagt tragiskt att se hur friheten och demokratin i världen är på stark tillbakagång och hur maktfullkomliga ledare i land efter land klamrar sig fast vid makten – Castro, Mugabe och Abbas. Vi håller alla andan inför vad som ska hända med Kabila i Kongo nu i december. Han verkar inte vilja flytta på sig.

Det har sagts många gånger, men det tål att upprepas: Demokrati är den bästa garanten för fred och säkerhet. Demokratier krigar inte mot varandra. Och det är bara med varaktig och stabil demokrati som grund som social och ekonomisk utveckling kan få ett hållbart fäste i samhällen.

Sverige ska stödja demokratikämpar och verka för stärkt yttrandefrihet och tankefrihet i länder där det begränsas hårt. Flera av det civila samhällets organisationer arbetar särskilt för att stödja oppositionella grupper i repressiva stater runt om i världen. Det arbetet är oerhört betydelsefullt för de enskilda som dagligen riskerar sina egna och sina familjers liv och säkerhet, för att de står upp för dessa fri- och rättigheter.

Vi kristdemokrater föreslår därför i vår motion att en frihetsfond ska instiftas. Den ska fungera lite mer flexibelt för att ge stöd till dem som kämpar, så att de kan verka och leva mer värdigt. Genom historien har vi sett att enskilda personer kan spela en avgörande roll för utvecklingen i ett land. Många gånger får de och deras familjer som sagt betala ett oerhört högt pris för det.

Herr talman! Hälsoinsatser är ofta mätbara. Milleniemålen visar också att detta bistånd har gett mycket bra resultat. Barnadödligheten har minskat från drygt 12 miljoner år 1990 till 6,6 miljoner 2014 – till stor del tack vare satsningar på vaccinationsprogram, insatser mot malaria och ökad tillgång till rent vatten. Men fortfarande dör omkring 18 000 barn under fem år varje dag, vilket har nämnts tidigare i debatten.

Det är inte värdigt mänskligheten 2016. Det är inte rimligt att barn i vår tid ska mista livet på grund av relativt enkla sjukdomar som diarré och lunginflammation. Vi har i dag alla möjligheter att minska barnadödligheten, som till stor del beror på basala och förhållandevis enkelt avhjälpta brister i miljön runt barnen.

Vaccinationsprogram har visat sig vara ett mycket effektivt bistånd som bokstavligen kan rädda liv. Kristdemokraterna anser därför att stödet till Globala fonden och till vaccinalliansen Gavi bör höjas.

För förbättrad mödrahälsa krävs däremot mer långsiktigt arbete. Det behövs fler utbildade barnmorskor på plats i dessa länder. Det avhjälper en stor del av problemen. Men för verklig förändring av kvinnors och flickors situation krävs i många fall förändrade strukturer och värderingar. Många svåra skador och dödsfall sker i samband med förlossning eftersom modern har varit alltför ung för att kroppen ska klara av en graviditet eller en förlossning. Sedvänjan att unga flickor gifts bort måste aktivt motverkas på ett kulturellt och värderingsmässigt plan för att mödradödligheten ska minska.

Herr talman! Det budgetområde som vi nu debatterar leder givetvis till debatt mellan oss, men det leder sällan till stor debatt bland Sveriges medborgare. Det blir sällan till en het valfråga eller kommer upp i tv-debatterna.

Jag tror inte att det beror på att människor inte är intresserade av att göra världen bättre. Jag tror däremot att man vill kunna förlita sig på att skattemedlen används på ett så klokt sätt som möjligt.

I tider då miljontals människor flyr från korrupta och diktatoriska regimer måste vi fråga oss än mer vilket ansvar länders ledare har för att bistå den egna befolkningen och vad vi kan göra för att sätta press på dem. Vi har också ett stort ansvar för att se till att vi bedriver ett kvalitativt bistånd.

Jag står givetvis bakom Kristdemokraternas reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 9.

Herr talman! Bistånd handlar inte om 1 procent av bni, om 46,1 miljarder i biståndsram, om 29 samarbetsländer eller om 20,1 miljarder kronor till Sida. Bistånd handlar om solidaritet och ansvar. Bistånd handlar om praktisk solidaritet mellan rik och fattig, mellan den som har och den som inte har.

Människors vardag skiljer sig åt. Fattigdom och umbäranden kan inte mätas. Att vara fattig är tufft i Sverige, och att vara sjuk eller arbetslös är tufft i Sverige. Men om Sverige hade varit Zambia hade 398 kvinnor dött varje år i samband med graviditet eller förlossning. I Zambia är mödradödligheten 398 per 100 000 födslar. Men 2007 var mödradödligheten 591 per 100 000 födslar. Genom långsiktigt hälsobistånd till Zambia har Sverige kunnat bidra till den minskningen. Det är det bistånd handlar om.

Flera humanitära konflikter har förvärrats under 2016, och antalet människor som flytt till följd av konflikter, naturkatastrofer och fattigdom har ökat kraftigt. De humanitära behoven i världen är historiskt stora. Och det humanitära systemet är mycket ansträngt.

I spillrorna av de samhällen som ödeläggs av krig, väpnade konflikter eller naturkatastrofer har det humanitära biståndet bidragit till att rädda liv och lindra omedelbar mänsklig nöd. Regeringen har särskilt pekat ut kvinnor och flickor som målgrupp för det humanitära arbetet. Sverige måste fortsätta att aktivt driva SRHR-frågorna inom ramen för humanitära insatser. Sverige bör också öka sitt fokus på genusfrågor och skyddsfrågor inom det humanitära biståndet.

Herr talman! Utrikesminister Margot Wallström tog i utrikesdeklara-tionen upp vikten av att svensk utrikespolitik driver på för en starkare koppling mellan utveckling och fred, och att vi ökar vårt fokus på förebyggande av konflikt. Det blir en ond cirkel mellan väpnat våld och underutveckling. Inga varaktiga framsteg kan nås i ett samhälle präglat av våld, konflikt och hot om våld.

Väpnat våld och den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen är ett hinder för hållbar utveckling. FN:s generalsekreterare konstaterade förra året att tillgången till små och lätta vapen är en grundförutsättning för konflikt och våld och att det är en faktor som multiplicerar konflikt och våld. Utöver mänskligt lidande leder användningen av små och lätta vapen till omfattande ekonomiska och sociala kostnader som hindrar länder från att utvecklas.

FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har visat att kostnaderna för väpnat våld vissa år uppgått till 10 procent av bruttonationalprodukten i Guatemala. Väpnat våld kostar Afrika ca 18 miljarder dollar per år. Dessa resurser skulle i stället kunna användas för att stödja utvecklingen i dessa länder och för att bygga upp samhällen med tillgång till skola, vård, infrastruktur och vatten.

Biståndsorganisationer vittnar om hur vapnen försvårar deras vardag och dagliga arbete, hur vapnen hindrar tillträde och möjlighet att ge stöd och leverera bistånd till utsatta människor.

Arbetet mot väpnat våld är därmed inte enbart en fråga om mänsklig säkerhet och hållbar utveckling. Att kunna försäkra oss om att biståndet når fram och får hållbara resultat handlar helt enkelt om kostnadseffektivitet. Med den svenska regeringens prioritering av fred, säkerhet och konfliktförebyggande inom utvecklingssamarbetet kan vi vara ledande i den frågan.

Svenskt utvecklingssamarbete ska bidra till produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor och grundläggande social trygghet. Arbetslöshet, en låg grad av formell sysselsättning, osäkra anställningsförhållanden och undermåliga anställningsvillkor är viktiga orsaker till fattigdom. Genom arbetet för sjysta villkor kan arbetare säkra sin rätt till goda arbetsvillkor, löner, utbildning och social välfärd. Företag får stabilitet och mer köpstarka konsumenter. Därmed gynnas hela samhället.

Swedfund bidrar till samhällsutveckling genom skapandet av jobb med god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor i några av de fattigaste och mest sårbara länderna. Det är riktigt bra att Swedfund nu får ytterligare kapitaltillskott om 400 miljoner.

Herr talman! Människovärdet är universellt, likaså måste solidariteten med fattiga och förtryckta vara universell. Allt bistånd och utvecklingssamarbete ska utgå från rättighetsperspektivet, rätten till liv, till hälsa, till vatten och till utbildning. Det måste utgå från fattiga människors perspektiv. Det är en viktig och bra grund för biståndsarbete. Jag vill med det yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Under en lång tid har vi sett en positiv utveckling i världen när det kommer till krig, våld och konflikt. Vi kunde på allvar tala om världen som en mer fredlig plats med färre konflikter och mindre våld. Det, mina vänner, har varit den långsiktiga trenden och det ger skäl till tillförsikt.

Tyvärr ser vi nu ett trendbrott. Antalet aktiva konflikter i världen stiger igen, och det är en kraftig uppgång i antalet människor som dör till följd av organiserat brott i världen.

Faktum är att vi inte har sett så här många konflikter mellan icke-statliga grupper sedan kalla krigets slut. Mer än 65 miljoner människor befinner sig på flykt i dag. Hjälpbehoven och utsattheten är fullkomligt överväldigande.

För mig är detta en central utblick när vi formulerar och debatterar Sveriges biståndspolitik. Världen behöver mer nödhjälp och humanitärt bistånd. Det behövs akuta insatser med mat, sjukvård och husrum som lindrar nöd och räddar liv. Men humanitära insatser allena räcker inte.

Herr talman! I en mer orolig och våldsam värld behövs det ett bistånd och en utrikespolitik som gör tydliga ansträngningar för att komma åt grundorsakerna till konflikter. Vi behöver på allvar satsa på att bygga fred och förebygga konflikter.

Om vi inte gör det riskerar vi inte bara fler konflikter eller att konflikter sprids och växer. Det kommer också att finnas konflikter som fortskrider år efter år och trasar samhällen och mänskliga öden. Behovet av nödhjälp riskerar att permanentas.

Man brukar säga att fakta sparkar, så låt mig nämna två fakta som är vägledande för mig när det gäller bistånd och global utveckling.

För det första: Människor befinner sig på flykt i drygt tio år i genomsnitt i dag. Miljontals människor har fastnat i ett flyktingskap som tycks vara utan slut. Det är inte bara en ovärdig situation, den är också farlig. Det är en grogrund för extremism och ökad instabilitet.

För det andra: Två tredjedelar av världens fattiga kommer att bo i konfliktdrabbade områden om bara tio år. Det är alltså helt nödvändigt att biståndet har ett konfliktperspektiv.

Om vi inte minskar och förebygger våld och konflikt kommer man inte att kunna utrota fattigdomen. Våld i alla dess former är ett av de största hoten mot en hållbar utveckling. Av de humanitära behoven är det 80 procent som i dag finns i utdragna och humanitära situationer orsakade av just krig och konflikt.

Herr talman! Mot den här bakgrunden gör vi rödgröna nu en tydlig uppgradering av det freds- och konfliktförebyggande arbetet inom biståndet. Bland annat har Sida fått i uppdrag att konfliktsäkra biståndet och lyfta in konfliktförebyggande i alla sina biståndsstrategier.

Vi har ökat fokus på sköra och konfliktdrabbade länder, och vi arbetar systematiskt för att öka kvinnors deltagande i fredsarbetet.

Vi har sjösatt innovationer som förenar humanitära insatser med det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Syrienkrisstrategin, som nu är inne på sitt första år, är kanske det mest kända exemplet på detta.

Under en lång tid har det humanitära och det långsiktiga biståndet ofta varit löskopplade från varandra. För att kunna hjälpa människor att nå tillbaka till ett drägligt liv så snabbt som möjligt måste den här länken stärkas. Vi måste göra insatser för långsiktig utveckling och återuppbyggande redan i ett tidigt skede. Detta är avgörande för att skapa förutsättningar för en framtid efter kriget när freden har fått fäste.

Nyligen hade vi besök av Gustavo Gonzales i Sverige. Gustavo är UNDP:s koordinator för arbetet i Syrien. Han är en av många som har lyft upp Syrienstrategin som ett innovativt internationellt sätt att arbeta. Hans önskan var att Sverige ska ta upp detta i arbetet i säkerhetsrådet för att få fler aktörer att verka på samma sätt. Det är en framgång.

Herr talman! Att förebygga konflikt och främja fred är såklart väldigt komplext. Vi behöver använda en rad olika verktyg, inte minst är det nödvändigt med ett nära samspel mellan bistånd och resten av utrikespolitiken. Därför är jag särskilt glad över den fredsinvestering och satsning på fredsdiplomati som vi nu gör i utrikespolitiken. Det blir en långsiktig förstärkning av vår kapacitet för fredsdiplomati, dialog och medling genom en specialinrättad grupp av diplomater.

Med detta tvärgående fokus på konfliktförebyggande och fredsfrämjande åtgärder skapar Sverige viktiga synergier. I en orolig omvärld behövs det just nu mer än någonsin.

(Applåder)

Herr talman! Det är sällan som jag håller med Miljöpartiet i olika frågor, men när det kommer till humanitärt stöd noterar jag att man ofta har haft en positiv inriktning. Inte minst under den förra mandatperioden kritiserade Miljöpartiet den dåvarande regeringens avräkningar i biståndsbudgeten.

År 2014 tog alliansregeringen ungefär 4 miljarder kronor från biståndet för att lägga på det svenska asylmottagandet. År 2015 tog den rödgröna regeringen, som Miljöpartiet som bekant ingår i, 8,4 miljarder kronor från biståndet, vilket innebär mer än en fördubbling. Man gick från avräkningar på 10 procent upp till avräkningar på 20 procent. För 2016 har man beräknat att ungefär 16 miljarder går till avräkningar, det vill säga nästan 30 procent av biståndsbudgeten.

Det jag undrar är hur Pernilla Stålhammar kan försvara den här politiken. Varför är det helt plötsligt okej att gå från att kritisera att man tar 10 procent till att helt plötsligt försvara att man tar 30 procent från biståndsbudgeten?

Herr talman! Jag tackar för den frågan. Självklart vill vi inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det tycker jag är någonting som Sverigedemokraterna däremot gör genom att man inte vill hjälpa de asylsökande som kommer till Sverige. Man satsar på humanitärt bistånd, och det är ju bra, men samtidigt skär man ned på det långsiktiga biståndet.

Wiechel är nog också medveten om att det var en oerhört exceptionell situation i världen, och att vi fortfarande befinner oss i den. Vi ville verkligen hjälpa till och låta de flyktingar som kom till Sverige söka asyl här. Vi kan göra både och. Vi har ett mycket mer generöst internationellt bistånd än vad Sverigedemokraterna har. Vi går inte utöver de regler som OECD-Dac har satt upp för det som är biståndsfähigt.

Däremot vill ni göra sänkningar. Ni vill inte ta emot asylsökande i Sverige. Dessutom vill ni sänka biståndet på lång sikt med väldigt många miljarder.

Herr talman! Att ställa grupper mot varandra låter fruktansvärt tråkigt. Det vill inte jag heller göra. Men faktum är att när man har begränsat med resurser för att satsa på olika saker måste man ibland prioritera, vilket är en helt annan sak.

I det här fallet prioriterar vi de nödställda och de mest utsatta runt om i världen som i många fall inte har någonting framför människor som har tagit sig till trygghet och sedan sökt sig vidare till Sverige för att få ett bättre liv.

Visst hade vi en exceptionell situation förra året, men det kan inte förklara att man samtidigt prioriterar människor som redan har tagit sig till trygghet framför människor som inte har någonting, människor som i dag i flyktinglägren svälter eller inte har grundläggande förnödenheter, medicin, rent vatten eller andra saker. Det är det här som jag tycker är lite märkligt.

Jag kan tycka att Miljöpartiet i detta fall har gett vika ganska ordentligt i den socialdemokratiskt ledda regeringen. Om det inte är så får Pernilla Stålhammar gärna förklara hur de ändå kan göra dessa prioriteringar.

Som jag tidigare nämnde är det svenska flyktingstödet väldigt ineffektivt. Med mer än ett dubbelt så stort belopp som vad FN använder globalt hjälper man en ytterst liten bråkdel av de människor som behöver hjälp. Det handlar dessutom till stor del om människor som redan befinner sig i säkerhet.

Herr talman! Det här stämmer inte. Vi ger ett jättegeneröst bistånd. Det är mycket generösare än det Sverigedemokraterna ger. Ni skär ju ned oerhört mycket i budgeten – 10 miljarder kronor – om man ser några år framåt i tiden. Det är väldigt mycket pengar.

Dessutom inriktar ni er på att ge mat och att bara ge det kortsiktiga. Därför vill jag återgälda med en fråga till Markus Wiechel: Hur tänker ni er att dessa stackars människor ska komma ur konflikten om ni inte satsar på det långsiktiga arbetet samtidigt?

Vad gäller flyktingmottagandet var vi tvungna att minska antalet asylsökande som kom till Sverige i den akuta situation som då rådde. Miljöpartiet vill att institutionerna byggs upp och att integrationen ökar. På så sätt kan vi sedan öka antalet asylsökande som Sverige kan ta emot.

Situationen i världen är dock exceptionell. Man måste jobba både långsiktigt och ge humanitärt katastrofbistånd. Dessa sätt måste giftas samman, och jag ser inte att Sverigedemokraterna gör det när de skär ned biståndet så radikalt som de gör.

Herr talman! Ärade ledamöter! Förra veckan träffade jag en ung kvinna i Somalias huvudstad Mogadishu. Hon heter Saida, och med hjälp av svenskt bistånd får hon och hundratals andra somalier nu för första gången en utbildning. Hon har aldrig lärt sig att läsa och skriva, men nu får hon en yrkesutbildning för att bli byggnadsarbetare. Det sker mitt i ett Mogadishu som är fullständigt raserat efter 25 år av inbördeskrig. Varenda husvägg är perforerad av kulor. Katedralen ser ut som en ruin och är ett minne av det Mogadishu som en gång var.

Hon stod där i ett ungdomscenter och visade mig en golvplatta av betong som hon just hade tillverkat. När hon började tala om den var det mycket mer än bara ett exempel på ett smutsigt hantverk som hon hade lärt sig. För henne var det ett steg mot att få vara med och bygga upp Mogadishu igen. Hon ville vara med och bygga upp hela landet Somalia igen. Jag har sällan sett en människa stråla så mycket av stolthet som Saida gjorde med sin smutsiga betongplatta mitt i ett raserat Mogadishu.

Herr talman! Det går väldigt snabbt att rasera ett land, men det tar generationer att bygga upp ett land igen till fred och stabilitet efter krig. Kriget i Somalia har skapat ett ofattbart mänskligt lidande och en kraftig tillbakagång för utveckling. Det gäller inte minst kvinnors möjligheter i samhället.

Men mitt i detta elände tas nu för första gången steg mot något nytt. För första gången på nästan 50 år ska val nu hållas i Somalia. Det är inte några perfekta demokratiska val; det handlar om val genom ombud. Men de olika parterna runt om i hela landet har dock kommit överens om detta, och det är ett steg åt rätt håll. När freden steg för steg återvänder kan nya frön av hopp börja gro. Små företag kan startas, skolor kan byggas och sjukhus kan öppnas igen.

Svenskt bistånd räddar liv, men inte bara det. Svenskt bistånd skapar också jobb, stärker rättssäkerheten och är med och bygger stater, precis som i Somalia. Tack vare svenskt bistånd fick förra året 22 000 ungdomar jobb i Somalia. Låt därför även oss känna lite stolthet! Vi är med och ger styrka och egenmakt till dem som inte vill något annat än att vara med och bygga upp sina egna länder.

Herr talman! Under de decennier som har gått sedan vi började ge bistånd har vi lärt oss mycket. Vi har lärt oss att man måste bekämpa korruption, att mänskliga rättigheter måste respekteras och att hela samhället, inte bara regeringen, måste vara med om biståndet ska fungera.

Men vi har också lärt oss att biståndet bara fungerar om det utgår från människors behov. Fattigdomsbekämpning, ingenting annat, måste stå i centrum. Det fungerar inte att använda biståndet som ett tvång för att få fattiga länder att genomföra givarländernas egen politiska agenda. Vi vet nu att detta inte är effektivt bistånd.

Priset för denna läxa har varit högt. Vi har sett många exempel på misslyckade biståndsprojekt, där man har planerat uppifrån och inte har utgått från lokalbefolkningens egna behov. Jag blir orolig när jag märker hur EU-land efter EU-land återigen vill använda biståndet som en piska för att driva igenom sina egna intressen. Detta är inget effektivt bistånd.

Herr talman! Jag har ett budskap till dem som tror att biståndet ska vara en kassako för allsköns olika politiska projekt: Det fungerar inte. Jag är väldigt stolt över att en stor majoritet i denna kammare är överens om att biståndets mål ska vara att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck – ingenting annat. Jag är också stolt över att svenska regeringar under många decennier, oavsett politisk färg, har kämpat för att biståndet ska vara effektivt och att varje krona ska användas rätt.

Herr talman! Jag är glad över att få lägga fram en biståndsbudget som ökar med 2,6 miljarder jämfört med förra året. I en tid då de globala utmaningarna är enorma behövs biståndet mer än någonsin. När många andra länder tvekar eller brister i sitt ansvar vill jag vara tydlig med att Sveriges stöd står fast.

Nästa år vill vi höja stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi höjer biståndet till vatten och sanitet liksom till hjälp för människor som är på flykt. Särskilt viktigt är det att öka stödet till civilsamhället och satsningar på demokrati och mänskliga rättigheter. Runt om i världen ser vi exempel på hur organisationer trycks tillbaka, hur regimer försöker styra medier och hur kritiska röster tystas. Sveriges röst för demokrati, mänskliga rättigheter och civilsamhället ska vara klar och tydlig. För om vi inte bryter denna utveckling byggs nya spänningar in i samhället. Fred och stabilitet hotas.

Herr talman! För två veckor sedan fick vi rapporter om att Arktis är 20 grader varmare än normalt. I denna tid behöver vi länder som går före och tar ansvar och som visar att det är möjligt att bygga en fossilfri välfärdsstat. Det är de fattigaste länderna som annars kommer att lida mest av klimatförändringarna. Därför är vi inte bara den största givaren per capita till FN:s gröna klimatfond. Vi driver också på för att Världsbanken ska sluta investera sina miljarder i kol och olja och i stället gå över till sol, vind och bioenergi. Vi vill ta oss an de stora globala utmaningarna. Det är vad världens fattiga och svenska skattebetalare förväntar sig av oss.

(Applåder)

Herr talman! Det finns många frågor att ställa till statsrådet, men jag tänkte börja med följande. På vilket sätt kommer regeringen att hantera frågan om det humanitära biståndet och kopplingen till det mer långsiktiga? Vi har i världen i dag konflikter som är färre men värre. De tar längre tid. Och det är knepigt att veta om människor behöver det humanitära biståndet eller något mer långsiktigt. Detta har mycket att göra med vilka slags aktörer som finns på plats.

Just nu har vi humanitära aktörer som tar stort ansvar för det mer långsiktiga arbetet. Jag har ställt frågan till statssekreteraren, som på ett förtjänstfullt sätt beskrev problemet men inte så mycket av lösningen. Jag undrar vilken regeringens inställning är. Vart är ni på väg i det här?

På samma tema undrar jag också hur ni arbetar med förnyelse, politikutveckling och teknikutveckling. Det är möjligen det som saknas i biståndsdebatten i dag. Det handlar väldigt mycket om långsiktigheten, och det måste det göra, särskilt efter ryckigheten förra året.

När jag ändå har statsrådet på tråden tänkte jag fråga när det kommer att gå att följa upp budgeten. När kommer det att vara så att den budget vi får till riksdagen är så ordnad att vi kan följa upp de tematiska delarna? Ni behöver det. Jag tror att det är en bra idé att ni förbättrar förankringen i riksdagen. Den är som sagt lite knepig.

Herr talman! Jag tackar Sofia Arkelsten för det. Vad gäller frågan om kopplingen mellan humanitärt och långsiktigt bistånd tar jag gärna återigen Somalia som exempel. Världens största flyktingläger ligger i Kenya vid gränsen till Somalia. Där finns numera ca 300 000 flyktingar från Somalia. Väldigt många av dem är födda i lägret. De har funnits där sedan början av 90-talet. Nu försöker Kenya stänga det här lägret. De människor som lever där lever med humanitärt stöd. Det är ett stuprör där. Vi måste nu med hjälp av utvecklingsbiståndet se till att vi också stöder att de kan återvända och etablera sig i områden i Somalia som är utpekade som säkra. Flyktingarna har i snitt flyktingstatus i 20 år. Vi behöver stödja dem, så att de kan börja arbeta, får makt över sin egen försörjning och kan starta ett eget liv.

Det är några som har antytt att vi inte ökar det humanitära stödet i budgetpropositionen för 2017, men det gör vi. Vi ökar det med 218 miljoner kronor, så det blir ett ökat stöd till de organisationer som jobbar med detta. Men det är också väldigt viktigt att kunna jobba långsiktigt, så att inte fler människor hamnar i krig och konflikter. Statsbyggande arbete och det som Sverige gör exempelvis i Somalia är ett mindre sexigt arbete som inte syns i medierna så mycket. Men där jobbar vi verkligen för att stärka ett fredligt land för framtiden.

Sofia Arkelsten frågade om teknikutveckling. Vi satsar mycket på att förbättra utvecklingsländers förmåga att skriva handelskontrakt, till exempel i WTO-sammanhang. I sådana sammanhang vill vi också stärka deras tekniska kapacitet. Det är oerhört viktigt.

Herr talman! Statsrådet hann inte med frågan om när det kommer att gå att följa upp budgeten. Den här gången tar jag upp detta först, så att det ligger först i raden i nästa svarsomgång.

Jag noterar att kopplingen mellan det humanitära och det långsiktiga kommer att hanteras fall för fall.

Jag undrar också lite grann – och det har att göra med långsiktigheten – hur biståndsministern ser på perspektivet bortom biståndet. Jag pratar inte om exitstrategier, utan snarare om de framgångsfaktorer som gör att länder klarar sig själva och om statsbyggandefrågorna. Det humanitära tar mest kraft, men hur tänker ni när det gäller det som finns bortom biståndet?

En annan fråga som är viktig och som har lyfts av många aktörer, särskilt Läkare utan gränser, är den om en sjukvård under attack. Även Röda Korset, som vaktar den internationella humanitära rätten, är väldigt oroliga över detta. Vad gör Sverige? Gör vi tillräckligt för att kunna hantera de här frågorna? Vi har lyft fram detta ett antal gånger från utskottets sida.

Skulle statsrådet möjligen, trots att tiden är kort, kunna säga någonting om vem som blir ny generaldirektör på Sida? Det är den största myndigheten. Det vore intressant att veta. Just nu är det generaldirektörslöst, och det tycker vi är tråkigt. Vi är också oroliga för att det ska bli en väldigt politiserad tillsättning, men vi förutsätter att det kommer att bli en bra person med stort engagemang.

Herr talman! Tack, Sofia Arkelsten! Rekryteringen av en generaldirektör för Sida går till enligt alla konstens regler. Vi har varit ute med annonsering. Ett antal kandidater prövas just nu utifrån de kriterier som eftersöks. Det är en mycket transparent process. Några politiska tillsättningar kommer över huvud taget inte att ske.

När går det att följa upp budgeten? Vi har haft ett utmanande läge med tanke på flyktingsituationen under förra året. Vi kommer nästa vecka att redovisa svaret på Riksrevisionens utvärdering och synpunkter. Det är viktigt att det ska kunna vara mer förutsägbart. Samtidigt kan man konstatera att Riksrevisionen säger att Utrikesdepartementet har hanterat detta bättre det senaste året. Men det finns givetvis en önskan om att vi ska kunna göra det här på ett mer förutsägbart sätt, inte minst för dem som ska ta emot biståndet. Det är inte så – apropå förra replikskiftet – att vi sitter instängda i ett rum och bestämmer utifrån en tabell. I höständringsbudgeten handlar det ju om vilken kapacitet de olika organisationerna har att ta emot extra tillskott i slutet av budgetåret. De humanitära organisationerna, Unicef, UNHCR, FN:s katastroffond Cerf och andra hade ett väldigt stort behov som de inte hade motsvarande finansiering till. Därför blev det en satsning på dem.

Sjukvård under attack och brist på humanitär respekt är oerhört viktiga frågor. Det är någonting som vi jobbar med, men det är lättare sagt än gjort. Det finns aktörer som inte respekterar principerna, inte minst icke-statliga aktörer.

Herr talman! Jag vill tacka Isabella Lövin, för jag tyckte att hon gjorde flera väldigt viktiga markeringar i sitt huvudanförande.

I morse hade riksdagens SRHR-grupp, en grupp som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, ett seminarium på UD om abort-rätten inom ramen för den feministiska utrikespolitiken. Vi hade talare från det civila samhället och FN-systemet från flera delar av världen. Vi pratade tillsammans om de framsteg som mödosamt uppnåtts de senaste åren, men också om de enorma utmaningar som finns kvar när det gäller att säkerställa alla kvinnors och flickors rätt till sin egen kropp, sexualitet och reproduktion.

Det som var så tydligt var att alla talare hade ett enormt orosmoln framför sig: den nya administrationen i USA. När Donald Trump tillträder i januari är vi många som är övertygade om att bland det första han kommer att göra är att börja skära i USA:s stöd i de här frågorna. Vi vet i dag att USA finansierar insatser för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter för 600 miljoner amerikanska dollar varje år. Mycket av det här kommer troligtvis Donald Trump att välja att skära ned på. Man är den fjärde största givaren till FN:s familjeplaneringsfond, UNFPA. Man går i år in med 75 miljoner amerikanska dollar. Jag har träffat företrädare för UNFPA som redan räknar med att det kommer att gå ned till noll dollar efter Trumps tillträde.

Vad som nästan är ännu värre är att man är helt övertygad om att Donald Trump kommer att återinföra det som kallas ”gag rule”, munkavleregeln. Man kommer att villkora allt amerikanskt stöd till det civila samhället med att organisationerna inte ska jobba för kvinnors rätt till sin egen kropp, vilket skulle vara ett effektivt sätt att tysta många viktiga röster, i synnerhet i syd.

Då blir frågan vad resten av världen gör. Den budget som nu ligger på riksdagens bord kom vi överens om och presenterade innan Donald Trump valdes. Frågan är: Är Isabella Lövin beredd att i januari kliva in och öka stödet till organisationer som UNFPA eller IPPF om vi ser att våra farhågor besannas?

Herr talman! Jag tackar Hans Linde för frågan och oron, som delas av väldigt många över hela världen just nu. Jag märkte den även när jag var i Somalia och inte minst i Kenya. Oron handlar inte bara om SRHR och vilken inriktning den framtida amerikanska biståndspolitiken kommer att ha, utan även om stödet till miljöfonder. USA är till exempel rent monetärt den tredje största givaren till Gröna klimatfonden. Oron handlar också om stödet till demokrati och mänskliga rättigheter, där USA i dag spelar en oerhört viktig roll i många afrikanska länder, exempelvis i Kenya. Frågan är vilken inriktning den amerikanska administrationen över huvud taget kommer att ha.

Jag håller absolut med om att Sverige kommer att behöva stiga in och vara ännu tydligare och troligtvis mer generöst när det gäller SRHR-frågor. Vi är redan största kärnstödsgivare till UNFPA, UN Women och andra. Vi hoppas att också andra länder som delar våra värderingar kan kliva fram.

Vi måste se vad det blir för konsekvenser på andra områden som också är högt prioriterade för regeringen. Det är omöjligt att förutsäga i dag. Jag kan bara konstatera att i dag utser Donald Trump en ny chef för Environmental Protection Agency som är klimatskeptiker. Det bådar inte gott för det framtida klimatarbetet. Vi får väl hoppas att vetenskapen kan vinna i det fallet.

Det är mycket som är oroväckande med osäkerheten i den amerikanska biståndspolitiken. Men mycket beslutas i kongressen. Det får vi också lita på.

Herr talman! Isabella Lövin har självklart helt rätt. Vi har anledning att hysa oro på väldigt många områden. Den nya amerikanska administrationen kommer troligtvis att skära ned och helt ta tillbaka amerikanskt stöd på många områden. Det gäller inte minst på klimatområdet, precis som Isabella Lövin lyfter fram.

Utmaningen när det gäller SRHR-frågorna och många av organisationerna är att det i dag redan är så få givare som är beredda att engagera sig och gå in i frågorna. Det är en liten skara aktörer som är beredda att gå in och till exempel finansiera insatser för att säkerställa att flickor och kvinnor får rätt till säkra aborter.

Här är inte Donald Trump en ensam spelare. Tyvärr har han redan alldeles för många allierade. Det gäller inte minst inom Europeiska unionen där vi ser regeringar i Polen, på Malta och i andra länder som delar hans dagordning och agenda. Det är viktigt att vi nu har en beredskap i Sverige att kunna kliva in snabbt och kunna rädda viktiga insatser från att helt fasas ut eller helt läggas ned.

Man skulle som politiker gärna önska att man helt fick utgå från sina egna prioriteringar, önskemål och vad man själv tycker är viktigast och brinner för. Vi står i ett läge där det är många inte bara viktiga utan livsavgörande insatser på kort sikt som riskerar att avvecklas.

Jag välkomnar Isabella Lövins svar här. Vi behöver i alla politiska partier se under våren hur vi kan agera tillsammans för att öka stödet till de olika organ som nu hotas av en framtida amerikansk administration. Jag hoppas också att vi i den kommande vårändringsbudgeten kan se till att gå in och göra justeringar för att öka stödet.

Jag tror att det kommer att bli helt avgörande att vi går in och tar ett ännu större ansvar för UNFPA, IPPF och andra organisationer som nog tyvärr kommer attackeras från dag ett från Donald Trumps administration.

Herr talman! Tack, Hans Linde! Vi måste naturligtvis se hur det utvecklar sig. Man kan ändå säga att det traditionellt har funnits relativt stor samsyn mellan Republikanerna och Demokraterna i den amerikanska kongressen om amerikansk biståndspolitik, med undantag för SRHR. Många av insatserna är bundna i lag och kanske inte så lätta att ändra på, enligt min bedömning, under ett första år. Det kommer att behöva dras via de ordinarie kanalerna. Vi får helt enkelt avvakta och se.

Vi är väldigt glada att det finns en stor enighet i Sveriges riksdag om SRHR men även om miljö och klimat, demokrati och mänskliga rättigheter. Här är det viktigt att vi får ta ett nytt och ännu större ledarskap i de frågorna om vi ska se en långsiktigt hållbar utveckling helt enkelt.

(forts. § 6)

Fru talman! Häromdagen nåddes vi av beskedet att ledaren och samordnaren för den kristdemokratiska oppositionsrörelsen på Kuba, MCL, Eduardo Gardet, har fängslats. Han väntar nu på rättegång. Det är ett påhittat åtal. Han greps på grund av att han besökt Miami och mött politiker där som uppgetts ha gett stöd för MCL:s kampanj En kuban, en röst.

I Vitryssland ser vi hur vårt systerparti BPF utsätts för konstanta trakasserier i form av småböter till de aktiva. Vi hade ungdomsförbundets ledare på besök här för inte så länge sedan. Han bor hemma hos sin mormor, och han berättade hur han har fått se kyl, frys, ugn och annat bäras ut från mormoderns lägenhet.

I mitt anförande talade jag om vikten av att vi stöttar dessa hjältar som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter och som vill se en förändring.

Jag skulle vilja fråga utvecklingsministern: Hur kan vi på bästa sätt nå dessa aktörer med vårt stöd?

Fru talman! Sedan 2012 har 90 lagar stiftats runt om i världen som begränsar civilsamhällets utrymme och möjlighet att verka fritt. Detta är ett allvarligt tillbakasteg för demokratins och civilsamhällets utveckling i världen.

Regeringen har gett Sida i uppdrag att titta särskilt på hur vi, genom utvecklingssamarbete, ytterligare ska kunna stärka vårt arbete för att stödja civilsamhället. Detta ska naturligtvis ske med tonvikt på mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet, vilket innefattar mediers roll.

Detta är något som vi har jobbat med under lång tid, men det finns anledning att titta på hur vi kan förbättra det arbetet i ljuset av de repressiva tendenser som vi ser runt om i världen.

Yttrandefrihet är en väldigt viktig fråga, liksom journalisters roll. Det är viktigt att vi står upp för dessa värden och hjälper dem som har ett svårt och farligt arbete i sina länder i dessa frågor.

Fru talman! I mitt anförande nämnde jag förslaget om en frihetsfond som skulle kunna vara lite mer flexibel och stödja demokratikämpar även i länder som kanske inte vanligtvis tar emot vårt bilaterala stöd. Är detta någonting som biståndsministern skulle kunna tänka sig att titta närmare på?

När man nu talar mycket om shrinking space vad gäller civilsamhället är det ju en fruktansvärd situation. Men jag bedömer att man lite grann glömmer bort de politiskt aktiva, sådana som kanske har gått från att vara aktivister och medlemmar i olika samhällsorganisationer och som har tagit steget att vilja ta ansvar i politiken. Vi vill att många ska gå den vägen – även om det är en svår väg – så att vi får politiker som är i politiken av rätt anledning, som vill göra samhället bättre i stället för att göra det sämre, vilket nu tycks vara fallet i många länder.

Vi har bland annat de partinära organisationerna som jobbar direkt politiker-till-politiker. Kan Isabella Lövin vara lite mer konkret angående vilken typ av stöd som skulle kunna stötta de politiskt aktiva under dessa tuffa regimer?

Fru talman! Sofia Damm tar upp behovet av mer flexibla stöd. Jag har noterat att det under lång tid har varit starkt fokus på antikorruptionsarbete och på redovisning och kontroll av biståndet. Kanske har detta skett lite grann på bekostnad av att kunna ge dessa mindre, flexibla stöd som behövs ute på ambassaderna för att stödja i de akuta fallen, för att kanske kalla till ett möte eller för att hjälpa till när organisationer behöver stöd under kortare tid.

Vi har nu bett Sida att komma med förslag på hur man kan jobba med detta. Under nästa år tänker vi ta fram en ny strategi för freds- och statsbyggande, med fokus på institutionsbyggande.

Vi har ett stöd till partinära organisationer via Sveriges riksdag. Vi har ett stöd till parlamentariker. Vi har också ett stöd som inte är politiskt färgat, som går till enskilda politiker. Jag tror att det är viktigt att hålla sig där.

Vi har också – vilket är viktigt för väl fungerande politiska system, demokrati och ansvarsutkrävande – ett ökat stöd till och inriktning på institutionsbyggande och rättsstatens principer. Om man har en fungerande rättsapparat har man också en rättslig trygghet i sin yttrandefrihet, i sin åsiktsfrihet och i rätten att få arbeta politiskt.

En förutsättning för att politiker, människorättsaktivister och andra aktivister över huvud taget ska kunna verka fritt är att det är ett rättssamhälle och att det inte sker några godtyckliga arresteringar eller liknande. Vi sätter ökat fokus på detta.

Fru talman! Häromveckan avled Fidel Castro. För oss liberaler kommer Fidel Castro alltid att bli ihågkommen som en kommunistisk diktator som förtryckte det kubanska folket under 49 år. Vi ska komma ihåg att Kuba fortfarande är en kommunistisk enpartidiktatur utan fria medier. Detta var fallet under Fidel Castro, och det är fallet under hans bror Raúl Castro, som nu har övertagit kommunistdiktaturen.

Nu på måndag kommer EU att anta ett biståndsavtal med Kuba, i samband med utrikesministrarnas möte. Den svenska regeringen har ställt sig bakom detta avtal. Liberalerna och Kristdemokraterna har anmält en avvikande mening i EU-nämnden.

På vilket sätt anser biståndsministern att biståndsavtalet mellan EU och Kuba kommer att frigöra det kubanska folket och ge dem demokrati?

Fru talman! Det avtal som Birgitta Ohlsson syftar på är ett avtal om samarbete och politisk dialog mellan EU och Kuba. Det är ett generellt skrivet avtal som öppnar upp för dialog och samverkan inom flera områden, bland annat rörande demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige har aktivt verkat just för att dialogen om demokrati och mänskliga rättigheter ska föras in i dessa förhandlingar.

Detta avtal kommer att ersätta en gemensam ståndpunkt från 1996, som i praktiken har spelat ut sin roll nu när ett flertal medlemsländer – bland andra Spanien – har bilaterala avtal med Kuba. USA har öppnat för en stärkt dialog. Schweiz, Norge, Kanada och en lång rad andra länder bedriver också biståndsverksamhet på Kuba.

Med tanke på Fidel Castros bortgång anser vi att det handlar om en ny situation. Hans bror sitter mycket riktigt vid makten, och det är absolut inte en demokrati.

Men vi måste kunna stödja de demokratiska krafterna i landet och även stödja utvecklingen mot att ta bort monopol och att stödja egenföretagande. Det finns också en viss öppning när det handlar om tillgång till information. Att alliansregeringen öppnade ett internetkafé är ett exempel på stöd som har betytt mycket för Kubas utveckling.

Fru talman! Nota bene: Detta är ett avtal med den kubanska staten. Det är alltså ett avtal med Castrodiktaturen, där det saknas fria medier. Jag vill påminna om att det från januari till augusti 2016 skedde ungefär 8 000 godtyckliga frihetsberövanden av olika demokratiaktivister. Frikyrkor som har kritiserat diktaturen har stängts ned. Vi kan på många fält se hur det politiska förtrycket hårdnar.

EU brukar vara ganska föredömliga i att involvera oppositionen, civilsamhället och andra demokratiska krafter när man tar fram avtal. Men den här gången har dessa grupper stått helt utanför. Detta är anledningen till att jag och många andra under lång tid har varit kritiska till det här avtalet.

Jag vill påminna alla om att läsa Civil Rights Defenders artikel i dag på DN Debatt, där man lyfter fram den här processen. Jag tycker att det är skamligt, rent ut sagt, av Europeiska unionen att helt enkelt stänga ute det kubanska folket från ett väldigt viktigt avtal.

Vi ska också komma ihåg att det finns EU-länder som har stora kapitalintressen på Kuba. De tänker framför allt på mammon och sätter penningen främst, och de har ett väldigt litet intresse när det gäller att stötta demokratiambitioner i landet. Dessa länder har varit pådrivande för att det här avtalet ska bli verklighet.

Jag tycker att detta avtal har blivit oerhört skevt på väldigt många sätt. Vi liberaler är inte motståndare till att Sverige eller EU finns på Kuba, men då ska man finnas där för att stötta dem som kämpar för demokrati, för det blir aldrig demokrati utan demokrater på plats.

Detta är ett avtal direkt med en kommunistisk diktatur som inte tillåter fackföreningar, som motverkar arbetares rättigheter, som motverkar fria medier och som – framför allt – har monopol på makten. Det tycker jag är oerhört fel.

Fru talman! Jag delar Birgitta Ohlssons värderingar när det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Sedan kanske vi inte har precis samma uppfattning i fråga om vilken attityd man ska ha gentemot länder som har stora brister vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati och som gör sig skyldiga till kränkningar av sin egen befolkning. Det blir väldigt få länder kvar på jorden som Sverige skulle kunna ha ett utvecklingssamarbete med om attityden mot sådana länder är att vi inte ska kunna ha några former av samarbete, politisk dialog, memorandum of understanding eller öppningar när det gäller handel eller bistånd.

Nu handlar ju den här debatten trots allt om utgiftsområde 7 och biståndsbudgeten för nästa år. Det är klart att vi ser att i de allra flesta länder, jag skulle nästan säga alla, som vi har ett biståndssamarbete med finns det brister i demokrati och mänskliga rättigheter. Där arbetar vi med att stödja befolkningen, just som Birgitta Ohlsson efterlyser.

Det är egentligen bara två länder som vi ger budgetstöd till, Tanzania och Moçambique. Annars går det svenska stödet till civilsamhällets organisationer, via FN-kanaler och annat, där det finns ett klart avstånd mellan oss som givare och regimer som har brister i demokrati och mänskliga rättigheter. Men vi måste naturligtvis alltid stå upp för de här principerna i våra kontakter med dessa regeringar, och det kan jag verkligen garantera att vi gör. När jag är på resa och träffar andra kolleger i regeringar är det dessa frågor som är uppe till diskussion hela tiden. Det är en metod som jag tror är bättre än isolation.

Fru talman! Tack, utvecklings- och klimatministern, för din medverkan här!

Jag vill följa upp frågan om konfliktlösningar och klimatet som en del av lösningen och för att förhindra nya konflikter.

Parlamenten har ju en tydlig roll i ett sådant arbete. I många av de länder som inte har en fungerande demokrati eller en demokratisk kultur och det inte finns möjligheter att granska regeringarna, något som vi ser som viktigt, och som har ett alltmer auktoritärt styre, är det oerhört viktigt att vi stöttar parlamenten och parlamentarikerna.

Vi pratar om civilsamhället som stöder civilsamhället. Vi pratar om politiska partier som stöder politiska partiers utveckling. Men det är viktigt att vi också ser parlamentens roll i arbetet för att stötta parlamentariker. Här har Sverige ofta gått vägen via UNDP med den roll som UNDP har där.

Jag skulle vilja höra om ministern ser möjligheter att också söka andra vägar för att stötta parlamenten som konfliktlösare, för de är egentligen grunden. Parlamentariker och parlament är ju konfliktlösa i dess bästa form, om man inkluderar hela samhället. Det är ju en av de viktiga funktionerna.

Jag skulle vilja höra om ministern är beredd att ompröva och inte bara gå via de stora multilaterala strukturerna.

Fru talman! Jag vet att Kerstin Lundgren personligen har ett engagemang i organisationen Awepa, som just stöder parlamentariker, och Sverige har stöttat dem via denna kanal.

Parlamentarikers roll är oerhört viktig. Att stödja en demokratisk utveckling kan man göra på olika sätt. Jag tror att ett väldigt viktigt sätt, som Sverige också gör, är att som valobservatörer se till att valen går rätt till. I alltför många av våra partnerländer och biståndsländer förekommer korruption, och själva valprocessen går inte till på ett tillfredsställande sätt. Grunden är att de valda som verkligen representerar har hamnat där genom en folkvilja och inte av andra skäl.

Det finns alltså många sätt att stötta på. Ett sätt som jag nämnde tidigare är att stötta institutioner, rättsstatens principer och ett juridiskt system som stöttar människor, så att de som inte har precis samma åsikter som den rådande makten inte hotas av den rådande makten. Det är oerhört grundläggande för en demokrati.

Vårt stöd måste fördelas på många olika sätt. Och jag tror att också Kerstin Lundgren kan se att det är känsligt att stödja specifika kandidater eller politiska partier i andra länder. Det uppfattas kanske som att vi blandar oss i inre angelägenheter på ett väldigt direkt sätt, och det tror jag att vi måste vara försiktiga med.

Fru talman! Det sistnämnda är någonting som sköts via de partinära organisationerna, att utveckla möjligheter och strukturer för att själva välja parlamentariker. Det är ju inte vi utan andra som ska välja dem, men vi stöttar.

När det gäller att utveckla en politisk kultur som gör att demokratin kan växa är det naturligtvis viktigt att parlamenten fungerar som parlament, att det är där man möts och där konflikter tas upp och löses. Annars måste man lösa konflikter på andra arenor. Därför är naturligtvis parlamenten och parlamentarikernas roll oerhört viktig för att utveckla en modell för konfliktlösning.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp klimatbiståndet. Först vill jag höra om ministern anser att det nu är okej att stötta den gröna fonden med biståndsmedel eller om de medlen ska tas vid sidan av biståndet. Det har ofta varit en diskussion om detta. Från Centerpartiets sida har vi tidigare sagt att det viktiga är att vi går in och stöder utvecklingen av den gröna fonden, så jag välkomnar om Miljöpartiet och regeringen nu delar den uppfattningen.

Jag skulle också vilja höra om det inte vore bra att i det här läget utöka stödet till den gröna fonden ytterligare. Centerpartiet har föreslagit en sådan tydlig satsning, vilket inte minst är viktigt i ett läge där man funderar på vad som kommer att hända med en ny amerikansk administration. Jag skulle gärna vilja höra om ministern är beredd att välja vägen ett ökat stöd.

Fru talman! Jag gratulerar verkligen Centerpartiet till er budgetmotion där ni lägger 500 miljoner kronor till den gröna klimatfonden utöver biståndsbudgeten. Det var något som Miljöpartiet tidigare, när vi inte satt i regering, också hade ambitionen att kunna göra. Sedan kan jag konstatera att när ni i Centerpartiet satt i alliansregeringen kunde ni inte få fram några additionella medel till klimatpengar.

Vad vi driver nu är att de pengar som går till den gröna klimatfonden ska ligga utanför den gamla beräkningsmodellen för bni. Vi har här tidigare i kammaren konstaterat att er kollega i Moderaterna inte har tänkt att ens räkna upp biståndsramen efter den nya beräkningsmodellen för bni. Om ni inte klarade av det tidigare tror jag att ni skulle få väldigt svårt att göra det om ni skulle hamna i en regeringskoalition med Moderaterna efter nästa val. Men vi delar den här principen, så vi skulle gärna kunna samarbeta om den frågan, för det är oerhört viktigt att vi lever upp till löftet i Köpenhamn. Om det finns länder som USA som eventuellt skulle kunna svika det löftet måste andra stiga in, för de fattiga länderna måste ha det här stödet för att klara sig. De måste kunna skydda sig mot de orkaner, havsnivåhöjningar, torka och de problem som blir med en ökad temperatur men också få möjlighet att ställa om till förnybar energi. Här finns det en stor möjlighet för fattiga människor att få tillgång till förnybar energi, och den gröna klimatfonden är ju en nyckel till finansiering för de allra fattigaste.

Här kan vi nog samarbeta i framtiden, Kerstin Lundgren.

Fru talman! Jag blev positivt överraskad av att biståndsministern lyfte fram Somalia i sitt anförande. Det är naturligtvis glädjande för alla att utvecklingen där går framåt och att de snart kommer att ha val där.

Det finns ju en del av Somalia, Somaliland, som faktiskt fungerar och har varit demokratiskt i ganska många år nu. De har en egen regering, egna politiska partier som respekterar demokratiska val, en egen poliskår och egen militär, egna myndigheter och institutioner, och det är förhållandevis fredligt.

Min fråga till biståndsministern är: Varför jobbar inte svenska regeringen mer med Somaliland? Man skulle kunna erkänna Somaliland som självständig stat, upprätta handelskontor där, vilket inte finns i dag, eller, för den delen, jobba med det som redan finns.

Fru talman! Sverige är mycket engagerat i Somalias statsbyggande. Det är ett land som har raserats helt av inbördeskrig och av al-Shababs härjningar. al-Shabab har fortfarande kontroll över stora delar av territoriet.

Vi har givetvis också kontakter med Somaliland, och Somaliland är fullt involverat i statsbyggnadsprocessen. Det är en skör utveckling. Ett antal ledamöter ska väljas från Somaliland och sitta i det federala parlamentet. Samtidigt vill Somaliland inte ingå i det nya federala Somalia.

Dialog är det enda verktyget för en varaktig fred i Somalia. Det finns en stor positiv möjlighet genom den svenska och internationella somaliska diasporan som nu återvänder till Somalia för att bygga upp landet.

Sverige har precis initierat en investeringsfond till vilken svensksomalier och andra kan ge pengar för att starta mikroföretag i Somalia. Här finns det mycket att göra.

Men, Markus Wiechel, ni tar 10 miljarder från biståndet. Det är inte avräkningarna som ni tar, utan ni har 10 miljarder mindre än vad vi har utan avräkningarna. Då kommer ni inte att kunna bidra till vare sig fred eller humanitär hjälp i samma omfattning som regeringen eller något av de andra partierna gör.

Fru talman! Nästa år lägger vi mer än regeringen på bistånd, om man bortser från avräkningarna.

Som jag var inne på tidigare finns det redan fungerande institutioner i Somaliland. Detta område har en helt annan historia än övriga Somalia. Somalia är helt enkelt en konstlad stat med Somaliland å ena sidan och andra områden å andra sidan. Det ena har varit ett brittiskt protektorat och det andra ett italienskt.

Varför ska det vara så svårt för regeringen att rikta sig mer mot Somaliland och inte bara mot de kontakter man har i Mogadishu? Det finns inget handelskontor i Somaliland, och vi har inga formella diplomatiska förbindelser med Somaliland trots att det finns både demokrati och fungerande institutioner.

Somalia är viktigt också för angränsande länder. Människor flyr dit från konflikten i Jemen.

Om vi ska möjliggöra för denna region att bli mer stabil ska man kanske satsa där stabilitet redan finns.

Fru talman! Låt mig understryka att vi har kontakter i Somaliland. Det är inte på något sätt borta från svenskt biståndssamarbete eller från vår karta.

Men givetvis måste vi satsa på att stödja där vi ser en utveckling mot stabilitet och fred. Det kan knappast vara Markus Wiechels mening att vi ska lämna utvecklingen i Mogadishu för att endast inrikta oss på en liten ö av bättre ordning.

Ja, ni har 1 miljard mer i bistånd nästa år. Men ni tar bort 10 miljarder på fyra år, och det måste era väljare bli väl informerade om. Dessa 10 miljarder skulle kunna gå till statsbyggnad i Somalia, till kvinnor och barn, till vatten och till möjligheter för somalier att stanna, försörja sig och bygga upp ett land som blir fredligt på sikt.

Det är det enda ansvarstagande man kan göra i dag. Man kan inte bara avsätta pengar till flyktingläger i Mellanöstern för att flyktingar inte ska komma till Europa.

Vi jobbar seriöst och långsiktigt för att bygga upp en fredlig stat i både Somalia och Sydsudan, som är i ett mycket svårt läge. Vi kan inte släppa fokus på Sydsudan bara för att det inte står med i tidningarnas rubriker eller för att det inte kommer flyktingar därifrån just nu. Vi måste jobba i de länder där vi har ett bistånd. Det får ni stora problem med om ni tar bort 10 miljarder från biståndet.

Fru talman! Hunger, ohälsa, brist på utbildning, brist på vatten och sanitet samt diskriminering av och våld mot kvinnor – många av de missförhållanden som de globala Agenda 2030-målen syftar till att få bukt med – kan lindras om människor får pengar i handen eller på sitt bankkonto.

Fredspristagaren och den amerikanska medborgarrättsrörelsens portalfigur Martin Luther King Jr:s analys av vad som krävs för att utrota fattigdomen en gång för alla är lika aktuell i dag som när han skrev den och mycket relevant i dagens debatt om bistånd.

I sin sista bok Where do we go from here: chaos or community? från 1967 konstaterar King att i stället för att försöka bekämpa problem som skapas av fattigdom är det bättre att avskaffa den. Det enklaste sättet är det mest effektiva, menar King: att helt enkelt se till att människor får pengar att röra sig med genom att införa en garanterad inkomst, en villkorslös basinkomst som går att leva på.

Basinkomsten är mer än en vision. Olika varianter har prövats tillfälligt eller införts permanent på olika håll i världen. Låt mig ge ett par exempel av många. Sedan 2004 har Brasilien stegvis infört basinkomst. Över 60 miljoner invånare får redan del av ett stöd till fattiga barnfamiljer som villkoras med skolplikt. Vårt svenska barnbidrag ges till alla utan villkor.

I Indien har FN-finansierade försök där fattiga bybor fått en liten summa pengar varje månad utan villkor eller krav gett enastående goda resultat. Forskare har följt byborna och jämfört med andra som inte har fått pengar.

Eftersom pengarna delades ut direkt till dem de var avsedda för försvann de inte i byråkrati och korruption. Mottagarna satsade ansvarsfullt på mat, medicin och utbildning. Därtill fick många råd att investera i näringsverksamhet, rent vatten och sanitet. I klartext gick de ihop för att köpa toaletter, och för att försörja sig på sikt köpte de symaskiner med mera. Särskilt kvinnors frihet, trygghet och värdighet ökade markant.

I ett annat försök i en by i det svårt hiv-drabbade Namibia uppnåddes snabbt liknande goda resultat. Särskilt värt att nämna är de utfattiga kvinnor som fick råd att säga nej till mäns sexköp. Det var en livräddande inkomst.

Det finns också ett ökat intresse i världen, inte minst i låg- och medelinkomstländer, för olika typer av kontantstödssystem, inklusive pensionssystem. Det kan vara riktat till fattiga grupper, oftast villkorslöst men ibland med villkor. Ungefär 130 låg- och medelinkomstländer har något system av detta slag. Antalet länder i Afrika söder om Sahara ökar snabbt. År 2015 hade 40 av 48 länder någon form av kontantsstödssystem.

Fru talman! Den brittiska tankesmedjan Overseas Development Institute har på uppdrag av det ansvariga brittiska departementet samlat kompetens från hela världen för att utvärdera kontantstöd vid humanitära kriser. Högnivåpanelen gick igenom över 200 forskningsstudier och andra källor och redovisar sitt arbete i en mycket uppmuntrande och intressant rapport, Doing cash differently: how cash transfers can transform humanitarian aid, från 2015. Huvudbudskapet är klart och tydligt: Ge mer villkorslöst kontantstöd.

Det har visat sig att de allra flesta som befinner sig i nöd och är på flykt undan krig, naturkatastrofer eller annat elände och som får kontantstöd använder pengarna förnuftigt och föredrar att själva få bestämma vad de behöver. Människors värdighet stärks av förtroendet. Lokala marknader gynnas. Minskade kostnader för transport och lagring av varor gör också att mer av biståndet faktiskt går till de behövande.

I rapporten ges några exempel där skillnaden varit betydande. Till exempel skriver man att två och en halv gånger mer av hjälpbudgeten i Somalia gick direkt till de behövande när stödet gavs i form av kontanter i stället för mat. Rapportförfattarna menar att biståndsgivare och hjälporganisationer alltid bör ställa sig frågan: Varför inte kontanter? Och: Om inte nu, när?

Sverige bidrar redan till program med kontantstöd som en del av den humanitära hjälpen till exempelvis palestinska familjer i Gaza och till människor som flytt från Syrien. Det är bra, men kan vi göra mer?

Tillsammans med Valter Mutt och Carl Schlyter har jag föreslagit en ökad satsning på villkorslöst kontantstöd och basinkomst inom svenskt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete, det vill säga att bygga upp system för olika slags kontantstöd som passar de länder vi samarbetar med. Kanske slår jag in en öppen dörr, och i så fall är jag glad. Det skulle vara intressant att höra hur utrikesutskottet och departementet ser på detta. Motionen avslås utan motivering, men någon kanske vill kommentera den här i kammaren.

Alla människor har rätt till ett värdigt liv utan fattigdom, och alla människor vill utvecklas och är inte bara mottagare eller viljelösa offer. Det är två viktiga grundprinciper för svensk politik för global utveckling. Kanske kan man sammanfatta det så här: Att lita på människor och att inte krångla till saker i onödan ger stora fördelar, både mänskliga och ekonomiska, i detta sammanhang lika väl som andra. Därför vill jag lyfta fram det som det brittiska departementet har tagit reda på och erfarenheterna av hur det ser ut runt om i världen.

Fru talman! Jag vill också helt kort nämna ännu en motion av Jabar Amin, Valter Mutt, Carl Schlyter och mig själv om att avskaffa avräkningarna från biståndet som nu går till det inhemska flyktingmottagandet. Sverige måste naturligtvis ha råd att satsa på både och. Vi föreslår därför i motionen att avräkningarna fasas ut successivt så att de försvinner helt inom en tioårsperiod. Skulle det gå snabbare är det naturligtvis varmt välkommet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)