Riksrevisionens rapport om Klimatklivet

Fru talman! Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar, som kräver kraftfulla politiska åtgärder. Våra gemensamma resurser är begränsade, och tiden är knapp om vi ska hinna minska utsläppen tillräckligt mycket för att hålla uppvärmningen under 2 grader i linje med Parisavtalet.

Moderaternas utgångspunkt för klimatpolitiken är därför att utsläppen ska minskas så mycket som möjligt per satsad krona. Sveriges budget är inte oändlig, och därför kräver varje krona en prioritering. Precis som andra politikområden måste klimatpolitiken vara effektiv och ge resultat.

Förra mandatperioden lanserade regeringen Klimatklivet, sin främsta satsning för att minska utsläppen i Sverige. Klimatklivet innebar subventioner till lokala och regionala klimatåtgärder och ett ladda-hemma-stöd för privatpersoner.

Klimatklivet har redan från början kritiserats av en rad expertmyndigheter. I dag debatterar vi just Riksrevisionens skrivelse angående Klimatklivet. Låt mig läsa upp några utdrag från denna skrivelse. Man skriver:

”Enligt Riksrevisionen är marginalkostnaderna högre än vad som enligt Miljömålsberedningens analys krävs för att nå målet till 2030. Riksrevisionens bedömning är därför att Klimatklivet inte är en del av en kostnadseffektiv styrmedelskombination för att nå det svenska klimatmålet till 2030.”

Vidare skriver man: ”Riksrevisionen rekommenderar därför förändringar av stödsystemet som skulle öka kostnadseffektiviteten.”

Men Riksrevisionen kritiserar inte bara starkt Klimatklivet. Riksrevisionen slår dessutom fast att regeringen har återgett en ensidig bild av Naturvårdsverkets rapportering av Klimatklivet till riksdagen. Riksrevisionen skriver följande:

”Riksrevisionen bedömer att regeringen har valt att återge en ensidigt positiv bild av det som Naturvårdsverket rapporterat, och att det även saknats en samlad samhällsekonomisk bedömning av stödets effekter.”

Därför valde Moderaterna att KU-anmäla Isabella Lövin i somras.

Fru talman! Klimatklivet är dyrt, ineffektivt och otillräckligt. Enligt Riksrevisionen är kostnaden för Klimatklivets utsläppsminskningar mellan 1 000 och 4 000 kronor per ton koldioxid. Detta kan jämföras med globala utsläppsminskningar som kostar ungefär 60 kronor per ton koldioxid. Regeringen lägger alltså 2 miljarder på en åtgärd som kostar upp till 4 000 kronor för en utsläppsminskning, medan Moderaterna lägger sina 2 miljarder på utsläppsminskningar som kan kosta så lite som 60 kronor per ton.

Vad säger då regeringen själv om Klimatklivet? Jo, man skriver att Klimatklivet har varit en av de viktigaste åtgärderna för att minska utsläppen av växthusgaser. I budgeten dubblerar regeringen också stödet för denna åtgärd.

Det är alltså uppenbart vem som har mest effektiv klimatpolitik. För att skillnaden i verklig klimatnytta ska vara tydlig inte bara i riksdagsdebatter vill vi moderater att regeringen i sina förslag redan när de presenteras redovisar klimatnyttan. Då skulle det bli tydligt vilka prioriteringar som görs med våra skattepengar.

Fru talman! I går kom ytterligare ett reportage i Dagens Nyheter som handlar om något som vi redan vet, nämligen att regeringens klimatpolitik inte når målen. De tre senaste åren har utsläppen minskat med mindre än 1 procent per år. Siffror från Naturvårdsverket visar att utsläppen ökade med 2 procent föregående år. Det är den rödgröna regeringens klimatfacit – ökade utsläpp.

Sverige står för ca 0,15 procent av utsläppen globalt. Sveriges roll i den internationella politiken är därför framför allt att vara just ett föredöme i klimatpolitiken. För att vara ett föredöme i klimatpolitiken måste vi visa att det med effektiva reformer går att göra stora utsläppsminskningar med begränsade resurser.

Regeringen går nu i motsatt riktning och lägger miljarder av svenska skattepengar på åtgärder som knappt ger något resultat över huvud taget.

Fru talman! Moderaterna yrkar därför bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen.

Behovet av att bekämpa riskerna med global uppvärmning är en av vår tids utmaningar. Men vi har många utmaningar i Sverige, och vi har många utmaningar globalt. Vi har problem med fattigdom generellt och med energifattigdom specifikt. I Sverige har vi problem med vårdköer, en skenande otrygghet och ett krig mellan kriminella gäng som samhället tappat kontrollen över. Att det finns så många utmaningar globalt och i Sverige understryker vikten av en sak: att vi hushållar med våra resurser. Vi behöver inse att de är begränsade och fokusera på att använda dem så effektivt som möjligt.

När det kommer till att bekämpa växthusgasutsläppen i världen är Sverige en liten spelare. Om vi i Sverige ska kunna påverka andra krävs det att våra åtgärder är föredömliga avseende teknikutveckling, effektivitet och påverkan på tillväxt. Utan kostnadseffektiva åtgärder och bidrag till teknisk utveckling föreligger ytterst små möjligheter för Sverige att bidra till att fler länder minskar sina utsläpp i en tid när utsläppen i stället ökar.

Fru talman! Nu står vi ytterligare en gång inför faktumet att oberoende granskare har slagit ned på svensk klimatpolitik, och det gäller återigen Klimatklivet. Riksrevisionen konstaterar i sin skrivelse att Klimatklivet inte når upp till vad som kan sägas vara en effektiv klimatpolitik. Riksrevisionen konstaterar också att beräkningarna av uppnådda utsläppsminskningar till följd av Klimatklivet är falska då utsläppsminskningar dubbelräknas. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det med Klimatklivet råder samma problem vad gäller bristande effektivitet som med tidigare program. På grund av detta är det rimligt att Klimatklivet läggs ned och ersätts av en mer effektiv klimatpolitik, vilket också framgår av den reservation som Sverigedemokraterna står bakom i dag.

Fru talman! När regeringens företrädare bemöter detta brukar argumentationen utgå från något i stil med att de ser problem men att detta är det bästa som finns givet att annan politik, till exempel ännu mer chockhöjda drivmedelspriser, inte har tolerans och acceptans bland folket. Det är dock inget argument för att bedriva politik som inte bidrar till minskade utsläpp på ett ekonomiskt försvarbart sätt. Saknar man idéer för mer effektiv politik finns det gott om utmaningar på andra områden att ta hand om.

Därför är det ganska tragiskt att man fortsätter att exempelvis lägga miljoner ur det här programmet på studiefrämjanden över hela landet för att ”CO2-banta” med ”klimatterapi”. Satsningarna på klimatterapi må kanske inte uppta de flesta av dessa miljoner, men det är samtidigt löjeväckande. Hur kan det fortgå, år efter år, att vi lägger pengar på klimatterapi i studiecirklar för att bekämpa global uppvärmning? Skattebetalarna måste betrakta detta som rent sinnessjuk politik.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen.

Eftersom jag kommer sist bland reservanterna är mycket av kritiken redan framförd. Detta är dessutom kritik som har framförts många gånger tidigare, inte bara härifrån utan i många olika forum runt om i Sverige. Oavsett det har vi absolut ett jobb att göra när det gäller klimatförändringarna i vår värld. Vi ser hur klimatförändringarna påverkar skapelsen.

Som tidigare talare tydligt har påpekat måste vi dock agera och satsa på åtgärder som faktiskt hjälper. Det handlar inte om vilket parti eller vilka regeringar som satsar mest pengar – eller vem som ligger högst i sifferbingon, för att tala med statsministern. Även i det här fallet ser vi att kvantitet går före kvalitet, precis som i exempelvis debatten om skydd av skog. Det är tydligen viktigt att satsa så mycket pengar som möjligt, oavsett vilken verkan det ger. Trots de pengasatsningar den rödgröna regeringen har gjort har alltså utsläppen ökat det senaste året, vilket även Klimatpolitiska rådet påpekat i sin rapport tidigare i år.

Sedan 1990 har de svenska utsläppen av växthusgaser minskat med ca 19 miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav en minskning med nästan 13 miljoner ton skedde under alliansregeringens åtta år. När vi får en ny regering kan omställningen återigen ta fart genom fokus på teknikskifte i stället för på symbolpolitik. Under Alliansens tid vid makten sjönk utsläppen samtidigt som tillväxten ökade.

Att tro att vi ska kunna späka oss själva och sänka vår levnadsstandard för att rädda klimatet och då samtidigt få med oss de utvecklingsländer som verkligen behöver ställa om är som att tro på hjälp från jultomten. Det är tillväxten som genererar pengar och kunskap för att tekniken ska kunna hjälpa oss i omställningen. Vår teknik ska dessutom vara med och hjälpa till att lyfta utvecklingsländerna till en bättre levnadsstandard och ge deras invånare en betydligt bättre levnadsmiljö. Vi kan inte backa in i framtiden.

Fru talman! Det tvistas fortfarande en del om huruvida klimatförändringarna är människoskapta eller om det är naturliga cykler, även om lejonparten av våra forskare och vetenskapsmän är tydligt samstämmiga i att det faktiskt är vi människor som ligger bakom klimatförändringarna genom de utsläpp som vårt levnadssätt genererar. Men oavsett vad man nu tror är orsaken kan det ju aldrig vara fel att göra vår värld till en bättre plats att bo på. Självklart ska vi minska växthusgasutsläppen, och självklart ska vi minimera utsläppen av giftiga ämnen i vår natur. Men vi måste agera smart.

Fru talman! Det övergripande målet för miljöpolitiken är ”att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Då gäller det att satsa på rätt häst, om uttrycket tillåts. Tyvärr har den här regeringen satsat på hästar som har galopperat och därmed diskvalificerats, eller på hästar som egentligen inte skulle ha kommit till start. Det handlar om sådant som klimatångestterapi och koldioxidbantning. Det är alltså pengar som har satsats på kurser där deltagare får lära sig laga vegansk mat, pröva att cykla på elcyklar och prata om tankar och känslor kring klimatomställning. Detta är möjligtvis intressant för den rätte deltagaren, och kanske samvetslindrande, men det är knappast resultatgivande.

Dessutom försöker man underbygga en klimat- och miljöpolitik som bygger på skuld och skam. I våra klimatmål kan vi bland annat läsa att människors hälsa ska utsättas för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas. Kretsloppen ska vara resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen. Vi ska ha en god hushållning med våra naturresurser, och konsumtionen av varor och tjänster ska orsaka så små miljö- och hälsoproblem som möjligt. Självklart kan vi fixa detta – men i en positiv anda och utan skuld och skam.

Fru talman! Riksrevisionens rapport bekräftar till stor del den kritik som inte bara Kristdemokraterna utan även andra aktörer, exempelvis Konjunkturinstitutet, har framfört. Det finns ett stort behov av en offensiv och kostnadseffektiv klimatpolitik. Inte minst behöver vi här i Sverige fokusera på biobränsle, klimatneutralt flyg och elektrifiering av transportsektorn. Mot bakgrund av detta drar vi slutsatsen att Klimatklivet bör avskaffas i sin nuvarande form, till förmån för mer kostnadseffektiva klimatpolitiska åtgärder.

Riksrevisionen konstaterar att regeringen har gett en missvisande rapportering till riksdagen när det gäller Klimatklivet. Naturvårdsverket, som administrerar anslaget, rapporterar både för- och nackdelar med programmet till regeringen. Men i regeringens presentation till riksdagen har regeringen sedan utelämnat kritiken mot det den anser vara kronjuvelen i dess klimatpolitik.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag lägga fram en jämförelse som presenterats i en forskningsrapport från Skogsindustrierna. Man skriver där att Klimatklivet är ett relativt stort program som tarvar 16 procent av statens miljöbudget och att Naturvårdsverket självt bedömer att klimateffekten av alla dessa skattekronor kommer att vara 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter under 16 år. Effekten har ifrågasatts av flera instanser, men oavsett detta ligger alltså den årliga nivån på ungefär samma klimateffekt som den svenska skogen och skogsnäringen fixar på en vecka.

Klimatet är en av vår tids ödesfrågor. Vi måste ta den på allvar genom att se till att vi får valuta för våra pengar. Utsläppen måste ned, och klimatet väntar inte på att folk ska lära sig cykla på elcyklar.

(Applåder)

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att föra fram några av de lokala röster som det handlar om.

I Västernorrland säger man: Det är en stor utmaning för oss att klara det nya klimatmålet. Klimatklivet ger oss bättre möjligheter att lyckas och att samtidigt bidra till en regional utveckling där företagens konkurrenskraft stärks.

Eon Värme i Timrå fick 12,7 miljoner för fjärrvärmeanslutning av Bogrundets plantskola, som ägs av SCA. Den är världens största plantskola och har kapacitet att odla ca 85 miljoner plantor varje år.

Edsele intresseförening i Sollefteå fick 505 000 för att byta ut sin oljepanna. Från det stora till det lilla, men båda är väldigt betydelsefulla.

På Gotland investerar man i Biogas Gotland. Man gör också en energikonvertering på slakteriet, och flera företag inom besöksnäringen satsar på såväl laddstationer för elbilar som byte av oljepannor.

I Uppsala har viktiga investeringar gjorts i kapacitetsökning av biogasanläggningen, ny gastankstation, utbyggnad av laddstationer, ledningsnät för närvärme, utfasning av olja och projektet Jakten på plasten.

I Östervåla har Zetterbergs, som är ett företag som tillverkar lastbilspåbyggnader, fått stöd för att minska energiförbrukningen och för att fasa ut oljeanvändningen.

I Blekinge byggde de en lustgasdestruktionsanläggning och investerade i laddstationer, och lokala företag fick stöd för energikonvertering av sina oljepannor.

I Västerbotten har man bland annat investerat i konvertering från eldningsolja till bioolja, produktion och distribution av uppgraderad biogas, en mängd laddstationer och en tankstation för biodrivmedel.

Fru talman! Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Enligt det klimatpolitiska ramverket, som vi har en stor politisk enighet kring, ska Sverige senast 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären för att därefter uppnå negativa utsläpp. För att lyckas med detta måste vi göra investeringar i olika typer av lösningar som kan leda till kraftfulla utsläppsminskningar i alla samhällssektorer. Vi behöver alltså fler verktyg för att klara detta, inte färre. Och vi behöver minska utsläppen i Sverige, inte bara säga att det ska ske någon annanstans.

Klimatklivet har varit, och är, en väldigt viktig åtgärd för att minska utsläppen. Det är det enskilt största och bredaste statliga stöd som finns för aktörer att söka för att vidta klimatåtgärder av olika karaktär. Det är därmed en stark drivkraft för omställning i hela landet för att nå målen i regionala och nationella klimat- och energistrategier. Det är en åtgärd som leder till kraftsamling.

Under föregående mandatperiod stödde Klimatklivet drygt 3 200 projekt i hela landet. Riksrevisionen har – vilket vi nu diskuterar – utvärderat Klimatklivet. Deras övergripande slutsats är att Klimatklivet i stora delar har genomförts på ett effektivt sätt men att stödet inte är tillräckligt kostnadseffektivt.

Riksrevisionen ser tydliga förbättringsmöjligheter vad gäller genomförande, utformning och rapportering av stödet. De menar att det till exempel skulle vara mer kostnadseffektivt att höja koldioxidskatten. Detta kan dock enligt Riksrevisionen vara svårt att genomföra av andra skäl. De rekommenderar därför förändringar av Klimatklivet som skulle öka kostnadseffektiviteten.

Flera beslut har efter detta tagits för att utveckla och effektivisera Klimatklivet i enlighet med januariavtalet. Mycket utvecklingsarbete pågår nu, och det är viktigt att det arbetet fortsätter.

Genom en utvecklad satsning på Klimatklivet kan vi bidra till effektiva klimatinvesteringar, bland annat med tydligt fokus på mätbara effekter. Då kan vi fortsätta att bygga ut laddinfrastrukturen i hela landet, vilket är en förutsättning för en elektrifiering av fordonsparken. Då kan vi fortsätta att stödja våra kommuner och regioner i deras omställning till fossilfrihet. Då kan vi också fortsätta att stödja svensk industri, som runt om i Sverige arbetar med innovativa lösningar och tekniksprång för att minska utsläppen.

Klimatklivet ger oss bättre möjligheter att lyckas och att samtidigt bidra till en regional utveckling där företagens konkurrenskraft stärks. Det är så vi ställer om och når klimatmålen – tillsammans.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Vi har nu hört från Socialdemokraterna att de står fast vid den förda politiken, nämligen att lägga 2 miljarder på en reform som har betraktats som både ineffektiv och väldigt kostsam.

Marlene Burwick nämnde i sin anförande att ett exempel på vad pengarna för Klimatklivet har gått till är att Eon – alltså ett företag – har fått pengar för att göra den omställning som vi vet krävs. Men samtidigt som Socialdemokraterna talar varmt om en politik som ger industrin förutsättningar att ställa om – vilket jag förvisso kan ställa mig bakom – straffbeskattar de människor som bor på landsbygden och inte har några alternativ till bilen.

Jag undrar om detta verkligen är en rättvis klimatpolitik från Socialdemokraternas håll. Socialdemokraterna och Moderaterna brukar ju vara överens om att vi måste prioritera svensk konkurrenskraft och svensk tillväxt, men hur görs detta genom att straffbeskatta landsbygden och låta landsbygden stå för en oproportionerligt stor del av kostnaden för omställningen?

Slutligen, fru talman, kommer min fråga till Marlene Burwick: Är det verkligen rimligt att människor som har råd att köpa en Tesla ska få skattepengar för att sätta upp en laddstation hemma inom ramen för Klimatklivet? Är det en rättvis klimatpolitik?

Fru talman! Tack, Louise Meijer, för frågan!

Det jag ser när jag läser denna rapport – och det gäller framför allt det arbete som görs runt om i landet, som jag har noterat – är vad Klimatklivet faktiskt gör för sammanhållningen i landet. Det medför incitament för omställning i hela landet. Detta var också en del av Louise Meijers fråga.

För oss socialdemokrater är det oerhört viktigt att se till det finns möjlighet för hela landet att vara med i klimatomställningen. Det är först så vi kan lyckas. Då måste man också se till att ha verktyg som medför att hela landet kan vara med i en omställning. Det är precis det som bland annat Klimatklivet ger, tillsammans med Industriklivet. Detta är två viktiga instrument med vilka vi kan vara med och se till att vi möjliggör omställningen.

Det som står i den rapport vi diskuterar är att man exempelvis skulle kunna använda sig av koldioxidskatt i stället om man inte vill använda detta verktyg. Men om man som parti både argumenterar för att ta bort Klimatklivet och kraftigt vill sänka koldioxidskatten och samtidigt säger att man vill värna klimatet och bekämpa klimathotet är min fråga till Louise Meijer: Hur får man den ekvationen att gå ihop? Vilka effektiva verktyg är det som Moderaterna vill använda för att nå en omställning i hela landet?

Fru talman! Moderaterna står för en rättvis klimatomställning. Det innebär att hela Sverige behöver vara med på vår politik för att göra omställningen – att vi måste vinna ett brett stöd för den. Det innebär också att landsbygden inte kan straffbeskattas eller stå för en oproportionerligt stor del av kostnaden för omställningen.

Fru talman! Marlene Burwick talar fortsatt varmt om Klimatklivet och de åtgärder som Klimatklivet innebär. Samtidigt vet vi – det nämnde också Marlene Burwick i sitt anförande – att Riksrevisionen har haft synpunkter på effektiviteten men också på den additionella nyttan, nämligen att åtgärder som genomförts inom ramen för Klimatklivet är åtgärder som förmodligen ändå hade genomförts. Riksrevisionen säger att för att det ska vara effektivt behöver man göra förändringar i Klimatklivet, och de har pekat ut några sådana som skulle behöva ske.

Då undrar jag: Vilka förändringar är det som Marlene Burwick ser framför sig behöver ske för att Klimatklivet ska nå Riksrevisionens skrivningar om effektivitet och att man inte lägger pengar på saker som skulle ha kommit till oavsett om man hade lagt skattepengar på det eller inte?

Fru talman! Jag noterar återigen att Louise Meijer nämner en rättvis klimatomställning. Med tanke på det anförande Louise Meijer alldeles nyss höll vill jag fråga om rättvis klimatomställning för Moderaterna handlar om att någon annan ska göra en omställning i något annat land där det är billigare att göra en insats än vad det kan vara här.

För oss socialdemokrater är det rättvist att vi alla bidrar, att vi ser till att hela Sverige kan vara med i omställningen. Därför är de olika insatser som vi vill göra viktiga för att verkligen nå hela landet.

Att Klimatklivet ska revideras har vi varit helt eniga om, bland annat efter den kritik som Riksrevisionen har fört fram. Den handlar väldigt mycket om de beräkningar som har gjorts och om vikten av utvärdering, som också har lyfts fram mycket här från riksdagen.

Mycket görs. Men grunden för stödet är att möjliggöra för hela Sverige att vara med i omställningen, och det är precis det som bland annat Klimatklivet innebär.

Fru talman! Klimatläget är allvarligt. De svenska utsläppen ökar till skillnad från under vår tid i Alliansregeringen, då vi ökade tillväxten och minskade utsläppen samtidigt. Det är precis den vägen vi måste gå om vi på riktigt ska ställa om inte bara Sverige utan världen. Vi måste vara ett föregångsland som inte bara visar hur man ska ställa om utan att vi också vill ställa om därför att det är bra.

Riksrevisionens rapport om Klimatklivet, som vi diskuterar i dag, har en hel del berättigad kritik när det kommer till de åtgärder som har genomförts. Det är till exempel helt orimligt att man har kunnat få pengar från skattebetalarna för klimatångestterapi eller att det utgått stöd för att ersätta rapsdiesel med palmoljediesel. Vi har hört flera galna exempel från talarstolen i dag.

När vi nu har ökade utsläpp och får berättigad kritik finns det två vägar att välja. Antingen väljer man att ta ansvar och se till att felen rättas till så att man löser de problem som har varit och skärper och effektiviserar systemen, eller så ställer man sig vid sidan om, skriker och försöker att ta bort saker och ting.

Centerpartiet är ett parti som tror på organisationers och företags kraft i omställningen. Det finns åtgärder som behöver och måste genomföras. Då är det självklart för oss att vara ett parti som tar ansvar, som rättar till fel och ser till att vi minskar utsläppen. Det är därför som vi också har ingått januariavtalet.

Det har varit dumheter från regeringen – från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dem har vi nu tagit bort. Vi effektiviserar stödsystemen. Det går inte längre att få pengar för informationsinsatser, gruppterapi och annat.

Rätt utformad är klimatpolitiken en vinst för Sverige. Det är därför som det är viktigt att resurser läggs här.

När Årjängstravet ställer om från olja till biobränsle använder man den värmländska skogen i stället för den ryska oljan. När Lunds renhållningsverk tar bort metangas från deponierna minskar man utsläppen, samtidigt som man kan använda den gasen för att driva bussar. Det är smart politik som gör skillnad här och nu, och som faktiskt också har fått stöd från Klimatklivet.

Kritiken utgår också från normen att det finns andra saker som är mer effektiva, och det gör det. Man skulle kunna höja koldioxidskatten upp till skyarna, men det medför andra problem som Riksrevisionen väljer att bortse från.

De politiskt sett största kritikerna mot Klimatklivet är de som inte höjer koldioxidskatten utan tvärtom sänker den. Man måste välja vilken fot man vill stå på. Antingen får man kritisera effektiviteten och därmed hitta andra lösningar eller konstatera att man får lösa de problem som varit.

Nyttorna när man lägger utsläppsminskningarna någon annanstans är visserligen stora på klimatområdet. Men då missar man alla de fantastiska möjligheter som finns här i Sverige. Det är ju den svenska landsbygden som sitter på lösningen och har förutsättningarna för att ställa om. De som är vinnare på den här omställningen är de som har skogen, vattnet, vinden och gödsel till biogasen och redan har infrastrukturen utbyggd för elbilen.

Det är en stor miss att lägga problemen på någon annan någon annanstans och betala lite avlatsbrev. När vi flyttar problemen någon annanstans och försöker få någon annan att lösa våra problem missar vi att vi kan minska vårt beroende av olja från Ryssland. En av de stora säkerhetspolitiska vinster vi kan göra är att vidta åtgärder i Sverige, att öka självförsörjningsgraden och sluta skicka pengar till Putins armé eller till kommunistdiktaturen i Venezuela, som vi gör varje gång vi åker till macken och tankar.

Samtidigt är det bra näringspolitik för Sverige. Vi får nya företag, nya innovationer och nya exportmöjligheter som gör att andra länder kan ta efter det vi gör, för det är sant att de svenska utsläppen bara är en blipp på kurvan och knappt det.

Vi behöver vara föregångare. Då behöver vi göra sådant som USA, Indien och Kina också vill göra, för att vara ledare är att gå före och få andra att gå efter.

Det här är faktiskt också hälsopolitik. Med fler elbilar på gatorna får vi minskat buller och minskade partikelutsläpp, och med mindre olja i systemet får vi också mindre kvicksilverproblem och svavelproblem – sådant som gör skillnad här och nu i Sverige.

Att effektivisera Klimatklivet har därför varit en käpphäst för Centerpartiet. Det var otroligt viktigt att komma till rätta med de problem som har varit, för vi tar ansvar. Vi förändrar och förbättrar för minskade utsläpp och för att ta Sverige framåt.

(Applåder)

Fru talman! Tack till er som har debatterat den här frågan hittills i dag! Det här är min första klimatdebatt i kammaren. Det är roligt att få vara här.

(Applåder)

Det är rungande applåder i den välfyllda kammaren i Sveriges riksdag i dag.

Jag blev faktiskt lite förvånad över hur klimatdebatten startade här tidigare. Jag vet inte om ni som lyssnar på debatten noterade att Sverigedemokraterna var uppe och sa att klimatförändringarna är en av vår tids utmaningar. Sedan likställde de klimatfrågan med vårdköer, fattigdom och krig.

Fru talman! Det är bara det att de som är fattiga i världen är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det som driver framtidens krig är klimatförändringar, och det är ganska svårt att ha en fungerande välfärd om vi inte har ett klimat att leva i.

Fru talman! Det är förvånande att det fortfarande finns partier i Sveriges riksdag som raljerar över klimatet på det sätt som Sverigedemokraterna gjorde och som sedan lämnar salen för att inte kunna vara här och försvara sig.

Nu till frågan. Det är självklart att klimatfrågan är vår tids stora utmaning. För att lösa den kommer det att krävas långsiktighet, innovation, forskning och teknikutveckling. Det kommer att krävas entreprenörer och företagsamma människor som driver fram grön tillväxt och grön ekonomi och ser till att vi får verktyg för att ställa om och att Sverige blir konkurrenskraftigt och kan exportera sina innovationer till övriga världen så att den också kan ställa om. Vår politik, industri och forskning behöver vara ledande i världen.

Fru talman! För att lyckas med detta krävs styrmedel såsom skatter för sådant som är dåligt för klimatet och investeringar i sådant som är bra för klimatet. Det behövs radikala utsläppsminskningar, och det får vi inte om vi bara lutar oss tillbaka. Med politiken behöver vi visa i vilken riktning vi vill att samhället ska utvecklas, och det är till ett grönt, hållbart samhälle. Vi ställer om för att både släppa ut mindre och klara de förändringar som tyvärr ofrånkomligen kommer.

Liberalerna har kritiserat Klimatklivet. Precis som Centerpartiet sa gick mycket i klimatpolitiken åt rätt håll under Alliansens tid. Utsläppen sjönk, och vi gjorde flera reformer som drev på den gröna teknikutvecklingen. Därefter hade vi fyra år med en regering som inte var lika bra för klimatet.

Eftersom vi har kritiserat Klimatklivet är vi glada över att Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet också har kritiserat det och delar mycket av vår kritik. Riksrevisionens granskning, som dagens debatt handlar om, bekräftar mycket av den kritik som Liberalerna har fört fram under de år som vi inte har varit med och styrt Sverige.

Fru talman! Det gör mig också glad att vi ser tydliga avtryck av Liberalerna i den budget som har lagts fram inom ramen för januariavtalet. Nu är det inte längre bara S och MP som styr landet, utan de måste förhandla med Liberalerna, som har fått igenom viktiga förändringar. Centerpartiet tog upp några av dessa förändringar, och det står klart och tydligt i budgetpropositionen att Klimatklivet ska ses över och förändras med avstamp i den kritik som Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet har fört fram.

Till skillnad från förra mandatperioden då det inte gick så bra för klimatpolitiken – låt oss vara ärliga med det – ser vi nu med Liberalernas förhandlingsförmåga till att göra Klimatklivet till ett effektivare, bättre och större steg på vägen mot en klimatpolitik för Sveriges omställning. Det blir mer innovation, teknikutveckling, forskning och grönt entreprenörskap. Tack vare det kan Sverige vara den ledande kraft i världen som behövs.

Jag är glad över att Riksrevisionen har bekräftat och delat mycket av Liberalernas kritik, men jag är också glad över att vi nu har fått till en förändring i Socialdemokraternas och Miljöpartiets politik.

Fru talman! Jag tänkte ta tillfället i akt och jämföra lite olika styrmedel. Vi talar om effektivitet, och därför tänkte jag redogöra för vilka åtgärder som enligt nationalekonomin leder till minst välfärdsförlust. Det är nämligen det måttet man ska titta på när man jämför olika åtgärder, alltså vilken åtgärd som skapar snabbast möjliga förändring med minsta möjliga välfärdsförlust.

Det finns tre olika åtgärder. På första plats kommer skatter och utsläppshandel, vilket forskningen säger är överlägset mest effektivt. På andra plats kommer subventioner, vilket forskningen säger kan vara effektivt men inte lika effektivt som skatter. På tredje plats kommer administrativa åtgärder, vilket enligt forskningen är minst effektivt. Det kan röra sig om rena förbud eller olika typer av utfasningslagar och liknande. Detta är vedertaget. Det är helt enkelt så att olika typer av åtgärder är olika effektiva, i enlighet med denna rangordning.

Miljöpartiet är det enda parti i kammaren som står upp för den första åtgärden, det vill säga att det ska kosta att släppa ut och att vi ska använda skatter för att förändra samhället i grunden. Men vi menar att det också kommer att krävas subventioner och administrativa åtgärder eftersom det behövs en folklig uppslutning bakom politiken.

Fru talman! Det Kafkaartade är de partier som väljer att klanka ned på de mindre effektiva åtgärderna och samtidigt gör allt i sin makt för att sabba de mest effektiva.

Moderaterna säger att regeringen lägger miljarder på klimatet medan de själva lägger miljarder på att sabba klimatet. Mer exakt vill Moderaterna minska utsläppsskatten med 7 miljarder, och skatt är som sagt den mest effektiva åtgärden. Moderaterna vill alltså sätta käppar i hjulet för det mest effektiva sättet att få ned utsläppen samtidigt som de i kammaren och i andra sammanhang väljer att kritisera de andra typerna av åtgärder.

Vi har alltså att göra med en typ av dubbel Kafkasmocka, där Moderaterna på alla möjliga plan försöker rasera den klimatpolitik som Sverige har och som Sverige gång på gång prisas för internationellt.

Låt mig zooma in lite på subventioner, för jag tycker att det är särskilt intressant. Det finns två olika subventioner. Den första riktar in sig på lågt hängande frukter och är till sin natur sådan att den kommer att minska additionaliteten i åtgärderna. Riktar man in sig på lågt hängande frukter kommer man att råka få med någon frukt som ändå hade plockats. Den andra subventionen är till för stora tekniksprång. Den missar inte sådant som hade gjorts ändå men kommer att vara mindre träffsäker.

Båda dessa subventioner har sina nackdelar, men vi tror att båda behövs. Läser man de utredningar som har gjorts om Klimatklivet är det uppenbart att en del åtgärder hade vidtagits ändå men att merparten inte hade vidtagits. Vi vill dessutom ha Industriklivet för de åtgärder som handlar om stora tekniksprång.

Vi tror att detta behövs för att få en acceptans för klimatpolitiken. Det handlar om att göra det tillsammans i hela landet.

Låt mig vara lite mer specifik vad gäller Klimatklivet. Generellt sett är det en effektiv åtgärd, vilket Riksrevisionen påpekar i sin rapport. Det har även gjorts andra utvärderingar av WSP, Konjunkturinstitutet med flera.

Det finns givetvis utmaningar med Klimatklivet. Vi har identifierat några av dem och håller på att göra förändringar av Klimatklivet. Vi har bett ansvarig myndighet, Naturvårdsverket, att redovisa hur detta kan göras mer effektivt. Det är ett pågående arbete, och bland annat tar vi nu bort satsningar som inte är riktade mot fysiska åtgärder.

Vad har vi att göra med för åtgärder? Runt om i vårt land vidtas tusentals klimatåtgärder.

Under de senaste fyra åren har Sverige fått minst 30 000 laddpunkter – att jämföra med 2 000 laddpunkter under Alliansens åtta år. Det är en enorm ökning.

Det finns biogastankställen, och vi har biogasproduktion runt om i landet som tar vara på lantbrukets restavfall, vilket skapar jobb och dubbel klimatnytta.

Det senaste inom biogasen är särskilt spännande, fru talman. Det handlar om flytande biogas, och det är otroligt spännande. Branschen säger att 50 tankstationer för flytande biogas håller på att byggas. Detta kommer att vara fundamentalt viktigt för att vi ska kunna ställa om de tunga transporterna. När branschen får frågan varför de gör detta svarar de att det är för att de får stöd för det. Det hade inte skett om inte Klimatklivet hade funnits där. Sammantaget leder alla satsningar till att vi får en minskning med 1 540 000 ton, och det är bara de åtgärder som hittills har vidtagits. Det är alltså substantiella utsläppsminskningar som vi har att göra med tack vare dessa satsningar.

Då måste vi återigen föra tillbaka debatten till att handla om vad vi ska ha i stället. Om man nu, som Moderaterna, så gärna vill ta bort alla pengar och göra drastiska, drakoniska nedskärningar i miljöbudgeten, vad ska vi då göra i stället? Det som man verkar göra nu och som är någon form av skenmanöver är att ta pengar från biståndet, från fattiga länder, och satsa dem på att fylla upp miljöbudgeten. Det är naturligtvis fusk.

Det är ganska magstarkt, jag skulle till och med säga modigt, av Moderaterna att hänvisa till internationella klimatkrediter. DN har gjort en rejäl granskning av detta de senaste veckorna och kommit fram till att det är ett fullständigt luftslott. Bara 2 procent av de internationella krediterna leder till reella utsläppsminskningar. Om man vill prata om effektiv klimatpolitik måste man nog gå hem och göra sin hemläxa.

Nåväl, regeringen satsar miljarder på både Klimatklivet och Industriklivet. Vi bibehåller också höga miljöskatter och höjer dem ytterligare, något som alliansregeringen gav upp under sina åtta år. De stora skillnaderna i svensk klimatpolitik i dag finns här – de som driver på för förändring versus de som vill montera ned det samlade klimatarbetet.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Lorentz Tovatt har hög svansföring i klimatfrågan. Trots den fina retoriken ökade utsläppen med 2 procent förra året, och dessförinnan planade utsläppsminskningarna ut. Detta är Miljöpartiets klimatfacit: ökade utsläpp.

Lorentz Tovatt pratade om alliansregeringen. Det får han gärna göra, för när Moderaterna satt i och ledde regeringen minskade utsläppen med 20 procent.

Fru talman! Lorentz Tovatt frågade, kanske retoriskt, vad man ska göra i stället, om Moderaterna nu vill ta bort Klimatklivet. Det är nästan som att Miljöpartiet ber Moderaterna om råd om vilken politik de ska föra när det gäller klimatet. Det ger vi gärna råd om. Moderaterna tycker att vi ska satsa på elektrifiering. Det gör vi också i budgeten – vi lägger 1,5 miljarder på satsningar på elektrifiering. Moderaterna tycker också att vi ska satsa på en CCS-strategi så att vi kan få till koldioxidlagring här i Sverige och fånga in de utsläpp som till exempel basindustrin står för. Miljöpartiet får gärna kopiera och ta efter det. Det är bara bra om det kan råda politisk enighet om detta.

Fru talman! Jag måste ändå fråga Lorentz Tovatt: Hur försvarar regeringen och Miljöpartiet, och nu även riksdagsledamoten, att man när utsläppen ökar ändå väljer att lägga 2 miljarder på en åtgärd som har bedömts som ineffektiv?

Fru talman! Det är lika bra att vi reder ut detta med utsläppen. Det är helt sant att utsläppen inte minskar tillräckligt mycket. Jag är den första att säga att vi behöver göra mer, och det är också därför regeringen gör mycket mer än oppositionen. Oppositionen gör motsatsen och drar ned på klimat- och miljöskatterna.

Det som ska sägas kopplat till utsläppen, bara så att man förstår vad man pratar om när det gäller dem, är att Naturvårdsverket, när vi tog över makten, sa att vi har ett jättestort utsläppsgap och att vi inte kommer att klara våra mål. Det var en skuld som vi ärvde från alliansregeringen. Sedan har vi infört en radikal miljöpolitik. Vi har bränslebytet, vi har bonus–malus, vi har höjda miljöskatter, vi har en tredubblad miljöbudget och så vidare. När Naturvårdsverket nu tar fram sina prognoser säger de att de ser att gapet minskar.

Givet den politik som regeringen driver igenom, i kontrast till oppositionen och till den dåvarande alliansregeringen, närmar vi oss klimatmålen nu, men självklart ska vi göra mer än så.

När det gäller budgettrixande och siffertrixande pratade Louise Meijer om elektrifiering och sådant. Det man gör rent krasst är att totalt och drakoniskt dra ned på miljöbudgeten, och sedan hittar man på några mindre satsningar som man gör. Vi vet alla här att Klimatklivet har lett till 30 000 laddpunkter. Dessa vill Moderaterna ta bort, och sedan hittar man på en egen minisatsning vid sidan av.

Jag vill återkomma till detta otroligt viktiga som Louise Meijer inte riktigt kan svara på, och det är: Om man kritiserar effektivitet, varför väljer man då att helt sabba det mest effektiva styrmedlet, koldioxidskatten?

Fru talman! Jag får också inleda mitt anförande med att göra vissa korrigeringar. Det som man ska ha klart för sig är att Moderaterna lägger mer pengar på utgiftsområde 20 Klimatet än vad regeringen gör. Det är en försumbar skillnad med 3 miljoner mer, men det är dock mer.

Lorentz Tovatt nämnde tidigare att Klimatklivet har lett till 30 000 laddstolpar. Ja, det stämmer, men bara 8 000 av dessa har varit publika. Det är ju just publika laddstolpar vi behöver. Lorentz Tovatt nämnde också att DN har rapporterat om att mekanismerna för globala utsläppsminskningar inom ramen för Kyotoprotokollet har fungerat dåligt. Ja, det stämmer också, men Energimyndigheten har utvärderat de svenska projekten och visat att de har varit effektiva.

Min fråga till Lorentz Tovatt kvarstår. Klimatklivet är den absolut största satsning som regeringen gör för att få ned utsläppen. Detta måste betyda, enligt logiken, att det också är Klimatklivet som ska leda till de allra största utsläppsminskningarna, i alla fall enligt en rödgrön logik. Då måste jag fråga: Tror Lorentz Tovatt att Klimatklivet kommer att leda till att vi når våra klimatmål, som vi just nu är långt ifrån att nå, under den rödgröna regeringen?

Fru talman! Jag tror inte alls att Klimatklivet ensamt leder till att vi når våra klimatmål. Det är just därför jag säger att vi behöver andra åtgärder också. Det är just därför vi behöver framför allt miljöskatter.

Först och främst, för att gå tillbaka till miljöbudgeten, fru talman, är det som Moderaterna håller på med inte jättesnyggt. Det första man gör är att drakoniskt sänka biståndet. Sedan vill man dessutom ta bort mycket från klimat- och miljöbudgeten. Utöver den sänkning man gör på biståndet flyttar man över en del pengar därifrån till miljöbudgeten, och så får man det att framstå som att man lägger lika mycket som regeringen.

De som hör denna utläggning förstår vad det handlar om: Det är siffertrixande. Vi kan lägga detta vid sidan av och konstatera att det inte är så himla snyggt. Det är dessutom de fattigaste som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Man tar alltså pengar från de fattigaste till att sänka klimatbudgeten. Det är inte bra, helt enkelt.

Sedan har vi det som jag inte fick något svar på och som jag tycker är viktigt, nämligen att man som politiskt parti har som sin viktigaste kritiska ingång i en fråga att något ska bygga på effektivitet. I mitt anförande gick jag igenom hur effektiva olika typer av åtgärder är enligt forskningen. Det är helt uppenbart att skatter är det mest effektiva. Sedan finns det utmaningar med skatter, framför allt att de kanske inte alltid är så populära. Vi menar att vi behöver skatter, men vi behöver också annat.

Om den viktigaste synpunkten från ett parti är att man ska ha en så effektiv politik som möjligt och man sedan ändå väljer att sabba den del av politiken som är mest effektiv och fortsätter att kritisera det andra, hur går det ihop? Hur funkar det logiskt att säga att man ska ha en effektiv klimatpolitik och sedan att man ska sabba det som är mest effektivt? För mig funkar inte detta. Den moderata logiken går inte ihop.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Lorentz Tovatt av nyfikenhet. Riksdagsåret 2016/17 kom det ett tillkännagivande om att vi skulle satsa på en grön gräddfil, alltså ett strategiskt klimatprojekt där man skulle snabba på tillståndsprocessen när industrier ville ställa om till en mer miljövänlig verksamhet. Detta var alltså någonting som regeringen inte ställde sig bakom, så det blev ett tillkännagivande.

I regeringens skrivelse 2018/19:75, som behandlar tillkännagivanden, kan vi läsa om just den här punkten. Där står det att Naturvårdsverket har fått i uppdrag att redovisa en modell för hur man redovisar statistik om miljötillståndsprövningar. Sedan har länsstyrelserna och Domstolsverket i februari respektive mars 2018 redovisat kompletterande uppdrag i regleringsbrev för 2018 om hur de kan bidra till en sammanhållen statistikredovisning avseende miljöprövning. Lite längre ned kan vi läsa att Naturvårdsverket har fått ett nytt uppdrag att förbereda så att myndigheten från och med 2021 kan ansvara för att ta emot, sammanställa, analysera och presentera den statistik som övriga myndigheter har bidragit med.

I skrivelse 75 skriver regeringen alltså enbart om statistik och hur man hanterar statistikuppgifter. Vi är dock rörande eniga om att det är bråttom med klimatomställningen och att vi måste göra saker som är effektiva, vilket vi har pratat om bägge två. En sådan sak är att snabba på prövningsprocessen när det gäller strategiska klimatprojekt, vilket vi har ett tillkännagivande om från riksdagen.

Utifrån skrivelse 75 kan jag inte se att någonting sådant har hänt, trots tillkännagivandet. Det handlar endast om statistikinsamling. Kan Lorentz Tovatt berätta vad som faktiskt händer? Och om regeringen inte ämnar göra någonting med det här – varför?

Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan! Den kanske inte är helt kopplad till det här ämnet, men jag ska ändå svara på den eftersom jag tycker att den är viktig och relevant.

För drygt ett år sedan skrev jag själv en motion där en av attsatserna var just att klimatlagen ska genomsyra all relevant lagstiftning. En av januariavtalets punkter är just den formuleringen.

Nu ska vi precis tillsätta en utredning som tittar på det. Jag ser framför mig kanske inte nödvändigtvis att man hamnar just i en grön gräddfil, för det kan vara ganska svårt att veta vad som ska vara grönt, men åtminstone att utredaren får i uppdrag att titta på hur vi kan landa rätt när viktiga intressen står mot varandra. Hur kan vi landa rimligare och smartare än vad vi kanske gör i dag om exempelvis en vindkraftsetablering står mot ett annat värdefullt intresse? Det kommer vi som sagt att titta på i den här utredningen. Detta ska vi alltså göra framöver.

Medan Kjell-Arne Ottosson ändå står här framme i talarstolen passar jag på att skicka tillbaka en fråga. Kristdemokraterna har de senaste åren och även i år haft en politik som bygger på att man drar ned väldigt mycket på miljöbudgeten. Samtidigt har man framfört kritik mot att vissa satsningar inte skulle vara tillräckligt effektiva. Då undrar jag: Varför väljer man att dra ned? Varför väljer man inte att satsa på det som man själv tycker är mer effektivt? Tycker Kristdemokraterna att vi satsar för mycket på klimatet generellt? Är det vad det handlar om? Eller tror Kristdemokraterna att det är bättre om man helt enkelt inte satsar på klimatet?

Fru talman! Det är glädjande att höra att Lorentz Tovatt vill ta tag i den här frågan. Men detta var alltså riksmötet 2016/17. Nu är vi på riksmötet 2019/20, och det som stod i skrivelse 75 handlar endast om statistikinsamling och inte alls om det som tillkännagivandet tog upp och som Lorentz Tovatt berättar en del om här i talarstolen.

Om vi vill göra något som faktiskt gör skillnad måste vi ta tag i det. Och som jag sa i mitt förra inlägg: Vi har inte hur mycket tid som helst. Det är bråttom. Varför väntar då regeringen och håller på med statistikinsamlande i stället för att göra verkstad av det hela?

Självklart, Lorentz Tovatt, ska vi satsa på miljö- och klimatfrämjande åtgärder som gör skillnad. Där har vi olika syn på vad vi ska satsa på. Till exempel vet jag att Lorentz Tovatt är en förkämpe för tåg. Vi kristdemokrater ser att det inte fungerar med bara tåg i Sverige. Vi måste även satsa på flyg. Därför vill vi satsa på biobränsle för flyg och elektrifiering av flyg, för att ta ett exempel. Vi har CCS. Vi vill samla in CO2 och eventuellt använda till andra saker eller köra ned det i berggrunden. Vi har biobränsle. Den svenska skogen är jätteviktig även för våra bilar. Det finns många satsningar vi kan ta upp. Vi kan fortsätta Industriklivet, en satsning som regeringen har gjort och som är bra, och satsa mer pengar på det. En omställning av industrin är jätteviktig. Som vi såg senast på nyheterna antingen i morse eller i går morse, bland annat från SSAB, är industrin en stor utsläppare av CO2, och därför måste vi satsa pengar på det. Det är helt rätt. Men det måste vara effektivt och kostnadseffektivt.

Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för replikväxlingen.

Vi gör som sagt denna utredning nu, och vi får se vad den landar i. Det återstår helt enkelt att se.

Fru talman! Jag försöker smälta att när jag frågar vad Kristdemokraterna vill satsa på i stället svarar Kjell-Arne Ottosson att han vill satsa på flyg. Jag kan inte riktigt förstå det. Vi vet att flyget i dag inte kan köras klimatvänligt. Så enkelt är det. Det är fakta. Någon gång i framtiden hoppas vi att det kan gå, men nu vet vi detta. Men när jag frågar om man inte kan satsa på någonting annat i stället för dessa neddragningar svarar Kjell-Arne Ottosson alltså flyg. Jag förstår inte det. Det är väldigt motsägelsefullt.

Sedan tog Kjell-Arne Ottosson upp en del andra saker – biodrivmedel för flyg, laddinfrastruktur, CCS och lite olika saker. Allt detta satsar ju vi på. Regeringen har politik på alla de här områdena. Min fråga rörde varför Kristdemokraterna vill dra ned på klimatarbetet och varför man inte väljer att göra någonting annat med pengarna. Tycker Kjell-Arne Ottosson att vi satsar för mycket pengar på klimatet? Det blir ju det som det i praktiken innebär när Kristdemokraterna vill att vi ska minska mängden pengar vi spenderar på klimatet.

Frågan var inte vad Kristdemokraterna har i sin budget nu. Jag vet det, och mycket av det som finns i den budgeten har regeringen redan. Men regeringen vill satsa mer pengar, och det var därför min fråga riktade in sig på just detta med att Kristdemokraterna helt enkelt vill dra ned väldigt mycket på miljö- och klimatarbetet. Det tycker jag är väldigt tråkigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)