Politik för konstnärers villkor

Fru talman! Debatten i dag handlar om regeringens skrivelse Politik för konstnärers villkor samt ett antal motioner från den allmänna motionstiden.

Till att börja med vill jag konstatera att Sverige ska ha ett rikt och fritt kulturliv. Ett starkt Sverige byggs av flera olika delar. Civilsamhället och föreningslivet är helt avgörande, inte minst i arbetet för att bryta utanförskap och förbättra integrationen och för att bidra till ett Sverige som håller ihop.

Jobben är en av de viktigaste frågorna för Sverige. Inom kulturen och besöksnäringen skapas flest nya jobb, och här får inte minst många unga människor sitt allra första jobb.

Regeringens skrivelse Politik för konstnärers villkor innehåller väldigt mycket text och många självklarheter. Vi ställer oss bakom skrivelsen men hade förväntat oss fler tydliga förslag och framåtsträvande idéer. Detta har också påpekats från flera av intresseorganisationerna.

Vi moderater anser att Sverige behöver en generell översyn av konstnärers och kulturskapares villkor. Detta har vi tidigare framfört i debatten och även i motioner, och det kommer vi att fortsätta påpeka så ofta vi kan.

Inte minst under pandemin har vi sett att många kulturutövare har fått stora problem och minskade möjligheter till jobb och inkomster. Jag kan inte låta bli att nämna något om den mycket problematiska situation som har uppstått under pandemin för våra kulturutövare.

Alla utövare har mer eller mindre påverkats, men de som påverkats allra mest är nöjes- och temaparker, som tappat upp till 80 procent i omsättning, samt teater- och konserthusföretag, som tappat 57 procent i omsättning. Med de negativa ekonomiska konsekvenserna för kulturaktörer och ovissheten om när den akuta krisen till följd av nedstängningar är över råder det också stor ovisshet om framtiden. Från både regionalt och kommunalt håll, från myndigheter inom kulturområdet och från branschorganisationer har det uttryckts en oro för att det fria kulturlivet kommer att ha svårt att återhämta sig när pandemin är över.

Många aktiviteter har ändå kunnat genomföras, om än på helt andra sätt. Vi har sett och ser hur digitaliseringen har gjort stora framsteg även inom kulturens område med konserter och teaterpjäser digitalt och många andra försök att ställa om i stället för att ställa in. Ett av problemen har dock varit, och är fortfarande, hur man ska få betalt av sin publik.

Politik för konstnärers villkor

Tack vare sponsring och kommunala och regionala bidrag har ändå samhället inte varit helt tömt på kulturevenemang. I Sörmland har vi sedan 2018 haft glädjen att genomföra Folk och Kultur, ett fantastiskt samarbete mellan länsteatrarna, regionmusiken, länsmuseerna, Eskilstuna kommun och Region Sörmland. Föreningen Kulturlyftet driver projektet. Folk och Kultur 2021 genomfördes helt digitalt med 12 000 besökare och ett mycket stort antal arrangörer, som tack vare den digitala plattformen kunde nå väldigt många.

Fru talman! Jag vill gärna säga något om företagare i pandemin.

80 procent av de kulturutövare som sökt stöd från det offentliga under pandemin är företag, och de flesta driver sin verksamhet som enskild firma. Vi vet att enskilda firmor har drabbats extra på grund av det regelverk som gjorde att de initialt inte kunde söka stöd. Detta drabbade företag inom kultursektorn extra hårt. De har haft problem att få tillgång till generella krisstöd, och när dessa till slut kom visade det sig att nästan 40 procent av kulturskaparna inte kunde söka då deras omsättning understeg 180 000 kronor om året.

När nystarten efter pandemin kommer måste den vara hållbar, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det betyder att vi måste skapa långsiktigt hållbara lösningar för att trygga återväxten i kulturbranschen. Vi tror på satsningar på utbildningar i bland annat företagsekonomi, kompetensutveckling, satsningar på UF, Ung Företagsamhet, ja, allt som kan göra framtiden mer stabil för våra kulturutövare och deras företag.

Även om många har haft det svårt under pandemin har vissa branscher ändå gått väldigt bra, till exempel byggbranschen. Vad har då byggbranschen med detta att göra, kan man fråga sig. Jo, sedan många år finns det en regel, eller snarare en överenskommelse, som säger att kommunerna bör avsätta 1 procent av projektkostnaderna till konstnärlig gestaltning. Inte minst nu under pandemin är det viktigt att vi förskönar vårt allmänna rum med konst, och här har kommunerna en bra möjlighet att försköna. Jag vet till exempel att Strängnäs kommun, min hemkommun, är duktig på detta. Det är ju i sin hemkommun som barn, ungdomar och vuxna oftast möter konst i sin vardag. Det kan till exempel vara en konstnärlig gestaltning på en skolgård, på ett torg eller på ett äldreboende.

Fru talman! Efter att ha varit engagerad i kulturutskottet i snart fyra månader blir jag förskräckt när jag ser hur många myndigheter och organisationer som är involverade i styrande och tyckande kring våra kulturutövare. Myndighetsstrukturen inom konstens och kulturens område skulle behövas kraftfullt ses över, och målet måste vara att en mindre del av budgetmedlen går till administration och en större del till utövarna. Myndigheten för kulturanalys, Riksutställningar, Riksantikvarieämbetet, Konstnärsnämnden, Kulturrådet, Tillväxtverket, Vinnova, PRV, Statens konstråd - ja, listan är lång. Med min egen erfarenhet som företagare i närmare 35 år ser jag att det inte är hållbart för någon att hålla ordning på alla dessa myndigheter. Vem ska jag vända mig till? Nej, här krävs samordning! Det måste bli enklare att starta och driva företag, även inom kultursektorn. Här finns mycket att göra.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag sammanfatta något av det jag har sagt och vad vi moderater vill.

Vi anser att Sverige behöver en generell översyn av konstnärers och kulturskapares villkor.

Vi anser att staten i grunden ska hålla en ordentlig armlängds avstånd till kulturen och kulturutövarna. Kulturen ska vara fri från politisk klåfingrighet.

Vi anser att kulturutövarnas roll som företagare måste förstärkas och förtydligas.

Vi vill se en ny och tidsanpassad kulturpolitik för 2020-talet.

Vi anser att myndighetsstrukturen inom konstens och kulturens område behöver minskas. Målet måste vara att en mindre del av budgetmedlen går till administration och en större del till utövarna.

Vi vill underlätta för det civila samhällets organisationer att bedriva sin verksamhet, att utvecklas och att därigenom bidra till välfärd och social sammanhållning.

Vi vill slutligen stärka samarbetet mellan civilsamhället, det offentliga och det privata. Vi behöver se betydligt fler projekt inom IOP, idéburet offentligt partnerskap. IOP är än så länge bara i sin linda.

Fru talman! Jag står självklart bakom båda våra moderata reservationer, men av tidsbesparingsskäl yrkar jag endast bifall till reservation nummer 5.

Fru talman! Sverigedemokraterna har sedan inträdet i denna församling motionerat om nya kulturpolitiska mål. Det är de som ligger till grund för all vår kulturpolitik, därav de reservationer vi har i dagens betänkande. Jag vill yrka bifall till reservation 4.

Det vi debatterar i dag grundar sig i regeringens skrivelse om konstnärers villkor, en skrivelse som endast vi inkom med en följdmotion på. Skrivelsen beskriver hur branschen är uppbyggd, vilka åtgärder som regeringen presenterat under coronapandemin och hur komplex branschen är med enskilda firmor, en anställningsform som inte alltid går ihop med befintligt sjukförsäkringssystem och a-kassa. Detta har varit ganska tydligt under pandemin. Det är också något som man pratat länge om inom branschen men som politiken inte har vågat röra. Efter den här pandemin känns det som att något kan hända.

Vi förespråkar en linje som öppnar upp för fler att bidra till samtidskulturen. Näringsliv, stiftelser, privatpersoner, civilsamhället och crowdfunding är några exempel på hur andra länder har lyckats. I Danmark drog man ned på kulturbudgeten till samtidskulturen men lyckades trots det göra mer kultur. Detta fick utskottet lära sig mer om under sitt studiebesök i Köpenhamn innan pandemin. Man kan alltså göra mer för mindre eftersom fler blir engagerade och involverade. Vi borde sträva åt det hållet där fler är med och finansierar.

Är det något vi har lärt oss under pandemiåret är det att kulturen är starkt beroende av statlig finansiering. Utifrån denna beroendeställning finns det flera aspekter att ifrågasätta, vilket vi även har en reservation om.

Att söka anslag inom redan satta ramar riskerar att göra en konstnär mindre fri i sitt utövande och sin konst. Debatten om armlängds avstånd är något som vi välkomnar och som vi ser att fler och fler höjer rösten om. Låt denna debatt utmynna i något konkret, för allas bästa!

Fru talman! En hjärtefråga för mig har ända sedan mitt riksdagsinträde varit våra utbildningar, som det tyvärr inte står mycket om i skrivelsen. Jag har själv gått en utbildning och vet vilket slit det är. Flytta hemifrån tidigt, oftast vid 16 års ålder, till en helt ny stad utan vänner och bekanta. Orolig bostadsmarknad, långa dagar, läxor, matlagning och tvätt utöver lördagsträning - det är inte konstigt att utbildningen inte är något för alla, och det är inte konstigt att inte heller yrket är det.

Från min balettklass är det ingen som dansar klassisk balett längre. Av dem som är kvar inom dansyrket är två omskolade och jobbar som dansare inom modern och nutida dans. Något fler är kvar inom yrket av dem som gick den moderna linjen. Så här ser det ut inom dansen. Alla har inte ambitionen att fortsätta inom yrket, och alla får heller inte den möjligheten. För många slutar det vid examinationen eller strax därefter - om kroppen har hållit och undgått skador, vill säga.

Den stora skillnaden mellan våra utbildningar och bland annat våra grannländers är att vår yrkesutbildning inom klassisk balett och modern dans inte ligger under Operan. I våra grannländer har man Operans balettelevskola eller danselevskola. I Sverige är det kommunen eller Folkuniversitetet som ansvarar för utbildningen, och det ser likadant ut oavsett genre.

Ska vi hålla en hög nivå krävs också ett nära samarbete mellan våra statliga institutioner. Det är på scenen man får scenerfarenhet, något som efterfrågas på audition men som många gånger saknas hos våra svenska elever. Det har blivit bättre, ska sägas, inte minst efter att en översyn gjordes - bland annat på min skola, Kungliga Svenska balettskolan. Men det är inte det enda problemet.

Ett större grepp måste tas om alla våra yrkesutbildningar inom scenkonsten. Bara inom dansen kan jag utan problem nämna sex utbildningar som ger behörighet att gå på audition för dansjobb. Är den svenska dansscenen stor nog för alla nyexaminerade att få jobb? Tillåt mig tvivla. Det behövs en översyn av våra yrkesutbildningar med målet att höja konkurrensen och därmed också nivån. Om detta saknar regeringen förslag.

Som yrkesverksam konstnär och kulturskapare ska man alltid vara beredd att ta ett jobb och flytta på sig med kort varsel. Det händer att man tvingas tacka nej på grund av att man exempelvis inte hittar bostad. Så ser verkligheten ut. Som kulturskapare offrar man mycket, men man får oftast lika mycket tillbaka genom erfarenhet och minnen.

Fru talman! Vi framställs ofta av våra politiska motståndare som att vi vill lägga ned allt som är modernt och nyskapande. Det är såklart helt fel. Vi gör en annan prioritering i vår budget men aldrig en total nedläggning av samtidskulturen som sådan.

I början av mitt anförande angav jag Danmark som ett exempel på föregångsländer. Vi måste lära oss mer av de stora kulturländerna. Vi sverigedemokrater tror att en bredare finansiering av denna del av kulturpolitiken skulle gynna fler. Dessutom gör vi satsningar inom vår budget som kommer att gynna även denna bransch. Det känns viktigt att få sagt i dag.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 3 från Centerpartiet, som gäller en kommittémotion från allmänna motionstiden.

Fru talman! "I just put my feet in the air and move them around." Det är ett känt citat från Fred Astaire, som var en av Hollywoods största filmstjärnor under förra seklet och kanske den största dansstjärnan på film genom tiderna. Fred Astaire svarade på frågan vad han menade med sin dans. Vad var hans budskap med dansen? Jag har ingen längtan efter att bevisa något med min dans, svarade Astaire. Jag bara dansar - I just put my feet in the air and move them around.

Just så kan det vara med dans, ja, med kultur över huvud taget. Den finns där bara för sin egen skull. Kulturen har sitt egenvärde. Samtidigt ger kultur så mycket mer. Konst, kultur och bildning är civilisationens kärna. Där ryms våra samlade erfarenheter i mångfasetterad form. Där kan vi få förståelse för oss själva, varandra, vårt förflutna och vår framtid.

Jag är övertygad om att vi alla kan hitta exempel där kulturen på något sätt har påverkat oss, kanske gett ett nytt perspektiv eller skapat helt nya förutsättningar. Jag kan själv ge många exempel från tiden då jag jobbade som danslärare, exempel där både jag själv och mina elever genom dansen fick erfarenheter och lärde oss något nytt. Det kunde vara allt från små erfarenheter, små upptäckter av något nytt som man inte känt till, till verkligt livsavgörande förändringar i livet. Dansen och kulturen byggde broar, skapade ett bättre samarbetsklimat och bättre förutsättningar och övervann hinder, rädsla och fördomar. Allt det utan att jag från början hade något annat mål med dansen än att sprida den glädje som just dansen betytt för mig.

Man måste som konstnär också få tänka som Astaire - inte behöva bevisa något med sitt konstnärskap utan bara put one's feet in the air and move them around, för vem vet vad det kan leda till?

Fru talman! Jag vill med det här försöka illustrera att kulturen har sitt egenvärde men också bidrar till så mycket mer och hur väsentlig och viktig den kulturella friheten är, inte minst för våra professionella konstnärer.

I Centerpartiet ser vi kulturens betydelse i många dimensioner. Dess unika värde för oss som enskilda människor är en del. Kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande, för personlig och samhällelig bildning och för utmaning av konventioner är andra.

Vi ser hur kulturen bidrar till ett mer tolerant samhälle. Hela samhället har behov av ett brett och omfattande kulturliv. Vi är mångfasetterade både som människor och som samhälle, och vi vet att vi lockas och inspireras av de mest skilda kulturella uttryck. Kulturen hjälper oss att se världen runt omkring oss. Kulturen kan berika oss i alla livets situationer. Den kan roa. Den kan oroa.

De professionella konstnärerna kan fungera som vägledare på denna resa. De kanske roar oss, men de kan också skapa oro så att vi måste tänka till och ta ställning. Konstnärer, tidigare kallade kulturarbetare, är en ofta högutbildad grupp i vårt samhälle som utför viktiga gärningar genom sitt konstnärliga arbete - ett arbete som inte alltid får den ekonomiska uppskattning det absolut är värt.

Samtidigt är många kulturarbetare företagare och frilansare. Centerpartiet ser behovet att förbättra möjligheterna för dessa att exempelvis ta del av socialförsäkringarna. Inte minst har vi sett behovet av detta under pandemin.

Vi har också under pandemin sett vikten av scenkonstallianserna, som är en form som kan utvecklas och stärkas än mer. Utan fria konstnärer, författare, musiker - ja konstnärer i ett brett begrepp - har vi inget fritt och utvecklande kulturliv.

Men för att säkra den konstnärliga friheten behöver konsten också skyddas från direkt påverkan när den betalas av det offentliga - det som brukar kallas för principen om armlängds avstånd.

Fru talman! Vi kan konstatera att när kulturen är offentligt finansierad medföljer också en styrning. Kulturpolitiken är alltid i någon mån instrumentell.

Från Centerpartiet vill vi använda kulturpolitiken för att verka för ett brett och pluralistiskt kulturliv med tillgänglighet för alla. Men vi vill inte, och ska inte, styra vilka kulturella uttryck kulturen sedan tar eller vad den ska gestalta och förmedla. Det är inte politikens uppgift. Kulturens frihet handlar i grunden om yttrandefrihet. Denna yttrandefrihet är viktig för oss att värna. Därför är det också viktigt för oss att politiken bidrar till goda förutsättningar för en mångfald av både kulturformer och perspektiv. Den fria konstnären och den fria konsten har sitt egenvärde. Samtidigt ger kultur så otroligt mycket mer.

Man måste som konstnär få tänka som Astaire, att inte behöva bevisa något med sitt konstnärskap utan bara put my feet in the air and move them around. För vem vet vad det kan leda till?

Herr talman! Vi debatterar politik för konstnärers villkor, och jag ställer mig bakom Kristdemokraternas båda reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 8.

Det börjar lite tvekande och försiktigt. Fru von Meck vill ju inte tränga sig på. Hon är en kultiverad och väluppfostrad kvinna. Hon nöjer sig därför med några artiga fraser om vilken hänförelse hans musik väcker hos henne. Pjotr Iljitj svarar lika artigt att han är tacksam för hennes älskvärda ord.

Två månader senare skriver hon att det är så mycket hon skulle vilja berätta men att hon är rädd att stjäla hans tid. Han bedyrar att så inte vore fallet. Tvärtom skulle han känna sig hedrad om hon ville delge honom sina innersta tankar. Och nästa brev från Nadezjda von Meck är inte bara några rader långt utan flera sidor.

På titelbladet till den fjärde symfonin skriver Pjotr Iljitj Tjajkovskij: Till min bästa vän. Därmed avses fru von Meck. Och nog hade han henne att tacka för mycket. Förutom moraliskt stöd som hon kunde erbjuda erbjöd hon honom också ekonomiskt stöd. Hon löser honom i ett slag från alla hans skulder. Det är något som hon gör med glädje och taktkänsla. Och från november 1877 understöder hon honom med hela 6 000 rubel om året, vilket var mer än 30 gånger av vad en arbetare kunde hoppas på i lön.

Pjotr Iljitj Tjajkovskij kunde med tacksamhet konstatera att mecenaten Nadezjda von Meck fann lycka i hans musik och löste hans ekonomiska bekymmer.

Herr talman! Det är vackert att tala om konstnärlig frihet, att en kulturskapare åtnjuter friheten att använda sin tid till att skapa vad han eller hon vill och hur han eller hon vill. Men jag måste säga att denna frihet för de allra flesta innebär en kamp för ekonomisk överlevnad - att helt enkelt klara vardagen. Det behövs politisk medvetenhet och engagemang för att fatta beslut som ökar förutsättningarna för kulturskapare att uppleva trygghet, i synnerhet eftersom konstnärernas arbetsmarknad skiljer sig från situationen inom de allra flesta yrken. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort är arbeten inom kultursektorn oftast tillfälliga och arbetslösheten hög.

Dessutom är stödformer och försäkringsvillkor inte anpassade efter konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation. För att nå kulturell frihet och mångfald i Sverige måste dessa brister i systemet också uppmärksammas och justeras.

Konst skänker ett mervärde i livet. Det är därför viktigt att de konstnärer och kulturskapare som skapar konstverk, musikstycken, dansverk och böcker som vi alla får glädje av ges goda livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant.

Under pandemin har det blivit uppenbart att kulturarbetarna är mer sårbara än kanske någon annan yrkeskategori. Många kulturskapare har lidit svårt av brist på arbetstillfällen med uteblivna kulturella aktiviteter. Hur regeringen, som är ansvarig för krisstöden, åter ska få igång den kulturella verksamheten i landet ser vi ingen plan för.

Vi kristdemokrater har efterlyst en sådan strategi som tar oss steg för steg tillbaka till en tid där normal ordning råder. Men regeringen ser inte ut att ha förmåga eller intresse av att inge hopp och framtidstro till kulturarbetarna. Och kulturministern ser ut att ha sina intressen på annat håll.

Många konstnärer, och här talar jag om ett brett spektrum av kulturarbetare, är så kallade soloföretagare. De har en enskild firma eller ett handelsbolag. I starten av pandemin blev de inte uppmärksammade över huvud taget. Vi kristdemokrater låg på regeringen under våren 2020, och först i september kom stödet till enmansföretagarna inom kulturen.

Även Finanspolitiska rådet kritiserade nu i dagarna regeringen för att stöden till de allra minsta företagen - enskilda näringsidkare - kommit väldigt sent. Det är allvarligt att regeringen inte prioriterar stöd till de minsta företagarna. Vi stöder de krisstöd som har kommit senare och som har varit många till hjälp, dock långt ifrån alla. Ta bara serietecknarna som ett av flera exempel. De har inte nått upp till de kriterier som ställs för att vara konstnärligt aktiv, som det heter.

Herr talman! I Danmark är det möjligt för företagare att göra skatteavdrag för konst som de köper in. Det har givetvis ökat inköpen och på så sätt gynnat professionella konstnärer. Att på detta sätt sponsra kulturen, och säkert inom flera områden än just konst, är något som vi behöver ta efter i Sverige. Vi kristdemokrater har framfört det i flera omgångar.

Vi ser i vårt land att det offentliga står för det mesta av stödet till kulturen. Det skapar ett slags beroendeställning. Men framför allt dras det ned på kulturen, vilket oroar eftersom den är så livsviktig för människors välmående.

Herr talman! Även den franske impressionisten Claude Debussy kom i åtnjutande av Nadezjda von Mecks pengar. Vem vet om vi hade fått uppleva de storverk som Tjajkovskijs första pianokonsert eller Claude Debussys mästerliga musikstycke Clair de lune och orkestersviten La mer utan fru von Mecks sponsring?

Mitt budskap i dag, som jag tror skulle förändra stora delar av kulturskapandet i Sverige, är: Släpp loss företagarna i Kultursverige, och låt sponsringen bli avdragsgill!

Herr talman! Sverige behöver riktigt bra villkor för människors skapande, människors förståelse och människors bildning. Jag vill att vårt land ska vara öppet och nyfiket, och jag vill att det ska vara fritt att utforska kreativitet. Det ska finnas goda villkor för konstnärer. Jag tänker att en sådan miljö skapas genom insatser på flera olika nivåer och att man måste börja i grunden, med både stora saker och små detaljer.

Jag tror att grunden består av yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag tror att vi ibland underskattar hur viktig den grundstenen är och att vi ibland tar yttrandefriheten och den konstnärliga friheten för given. Det finns hot mot detta som oroar mig. Det finns hot i vår omvärld, och det finns hot även i Sverige.

Grunden består också av trygghet. Attacker mot konstnärer måste beivras. Museer och konsthallar ska kunna visa det de vill, och teatrar och konserthus ska kunna spela det de vill.

Frihet och trygghet är alltså tillsammans viktiga grundstenar, men jag tror också att en befolkning som är nyfiken, kunnig och har en önskan att lära mer är en viktig del av den grund som behövs.

Herr talman! När grunden väl är lagd är nästa steg att skapa goda generella villkor för konstnärer. Pandemin har varit tung. Det har gjorts en hel del insatser för att mildra effekterna, men man kan aldrig täcka de ekonomiska och personliga förluster vi under det senaste året har drabbats av till följd av pandemin. Det måste finnas en långsiktig förståelse för att detta ska kunna byggas upp ordentligt. Det behövs en återstart och en återupprustning.

I dessa goda generella villkor finns också ett behov av att skapa bra grundförutsättningar för att människor ska kunna leva på sitt konstnärskap. Vi måste stå upp för konstnärers rätt att leva på sin konst. Det handlar om upphovsrätten, MU-avtal, biblioteksersättning, visersättning och mycket mer. Konstnärer som skapar måste ha rätt att ta betalt också i en digital miljö.

Det offentliga stödet till kultur är också en del av de generella villkoren, tycker jag. En fortsatt offensiv kulturpolitik behövs under de närmaste åren. Sverige behöver en kreativ återstart, och vi behöver förstå att det är med öppenhet, nyfikenhet och kreativitet som vi bäst möter den tid som kommer efter pandemin. När det gäller de offentliga stöden är det, som flera av oss har varit inne på tidigare, viktigt att vi upprätthåller armlängds avstånd - och den kan ofta bli ännu längre än i dag.

Som många har varit inne på tidigare är det också bra att det finns flera finansiärer så att man inte är hänvisad enbart till det offentliga. Jag tycker att det offentliga ska ha höga ambitioner, men vi behöver också en mångfald av finansiärer. Bra villkor för företagande, bra villkor för stiftelser och bra villkor gällande avdragsrätt vid inköp av till exempel konst skapar en frihet för den som är konstnär att välja andra än den som säger nej till det han eller hon just nu vill göra.

Det är också bra med riktigt bra utbildningar, alltifrån kultur i förskolan via folkhögskolor till högskolan. Det är bra med höga ambitioner också när det gäller den sociala snedrekryteringen, om vi ska lyckas se till att Sverige blir ett intressant och kreativt land på lång sikt. Det är svårt, men vi måste ha ambitionen. Därför är det viktigt att börja tidigt.

Herr talman! Under pandemin har det som vi egentligen redan visste blivit tydligt - ibland smärtsamt tydligt. Många av de system vi har byggt upp i Sverige och som ofta fungerar ganska bra är dåligt anpassade för de villkor som finns inom kulturen. Det handlar om svensk arbetsmarknad, och det handlar om de svenska socialförsäkringarna. Det handlar om akassan, om sjukersättning och om andra system som är till för att skapa trygghet men som inte har fungerat ihop med den arbetsmarknad som finns på kulturens område.

Till exempel har det konstnärliga företagandet ofta drabbats hårt. Det har varit svårt att ge det stöd som har behövts, och jag är den första att erkänna att vi inte alltid har lyckats. Framför allt var det svårt i början, men det kanske har blivit bättre mot slutet. Det är viktigt att se det som under pandemin har blivit riktigt tydligt, nämligen att vissa system är svaga när det gäller att stötta konstnärligt företagande. Den skrivelse som nu presenteras är viktig och bra, herr talman, och nu behövs även konkreta åtgärder för att förbättra på det här området.

Slutligen vill jag återvända till det jag började med: att grunden är frihet. Som Angelika Bengtsson sa tidigare konstaterar SD i sin motion att man vill ändra de kulturpolitiska målen. Man menar att målen för kulturpolitiken bland annat ska vara att den nationella identiteten ska bevaras, stärkas och levandegöras. Vad innebär det egentligen för konstnärer och för konstnärspolitiken? Vad innebär det för konstnärer som gör motsatsen? Jag ser här instrumentell kulturpolitik i sin tydligaste variant, herr talman.

Jag vill att kulturen ska vara fri. Som liberal värnar jag den konstnärliga friheten.

Herr talman! Jag tänkte börja med att läsa ett stycke ur boken En dag ska jag bygga ett slott av pengar av skådespelaren och författaren Evin Ahmad. Hon skriver så här:

"Jag hatade Valhallavägen. Mest av alla gator i hela Stockholm.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla andra var så självklara.

Min rygg blev bara mindre och mindre rak.

.

Jag visste ju att fler hade gått där innan mig .

Men även dom var självklara på sina sätt. Dom kanske hade föräldrar som var akademiker . Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Hur kommer man in i ett klassrum och berättar att man känner folk som blivit skjutna? Eller att ens kompisars föräldrar jobbar dag- och nattskift. Städar lokaler i hela Stockholm.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. .

Jag tänkte på städarna för jag tänkte att dom lika gärna kunnat vara mamma eller pappa. Moster eller farbror .

Jag blev äcklad av mig själv som knallade runt där med min yogamatta och skulle 'slappna av och tänka på andningen'.

Det hände att jag tänkte på att hoppa av utbildningen. Inte för att jag inte skulle klara av det, men för att jag inte bidrog med något hemma. Jag borde plugga något som skulle generera cash. Riktiga cash så att morsan och farsan äntligen fick ta det lugnt."

Herr talman! Den här boken handlar om Evin Ahmad, en av få uttagna till Sveriges mest ansedda skådespelarutbildning på Stockholms konstnärliga högskola. Sett till den sociala snedrekrytering som i dag råder på de konstnärliga utbildningarna måste hon ha varit helt unik i sin årskull. De konstnärliga högskoleprogrammen har i dag tyvärr en ansenlig överrepresentation av studenter med högutbildade föräldrar.

För många här är detta kanske ingen nyhet. Men att siffran är hela 57 procent på de konstnärliga kandidatprogrammen och 62 procent på de konstnärliga magisterprogrammen måste ändå anses vara ett problem - eller snarare ett misslyckande för ett samhälle som strävar efter lika möjligheter och lika rättigheter. Enligt Statistiska centralbyrån har andelen elever med högutbildade föräldrar dessutom ökat sedan 2008. All statistik tyder nu på att de konstnärliga högskoleutbildningarna hör till de mest snedrekryterande när det gäller social bakgrund avseende föräldrars utbildnings- och inkomstnivå.

Man kan fundera på hur detta påverkar kulturen och i förlängningen berättelserna - produktionen av film, litteraturen, teatern och konsten. Den erkända författaren Chimamanda Ngozi Adichie kallar det "the danger of a single story", det vill säga faran med att reproducera samma berättelse och de stereotyper det riskerar att medföra. Hur mycket kulturproduktion handlar i dag om livet i Sveriges glesbygder, om välfärdsarbetare eller om hårt strävande människor i storstadsförorter?

Herr talman! För den som växer upp utan några större ekonomiska marginaler är risken att framtidsvalen främst utgår ifrån hur man säkrar sin inkomst. Drömmar, passioner, drivkraft och kultur blir till slut något som några få har råd med. Hur förklarar exempelvis en ung människa som växer upp i ett arbetarhem för sina föräldrar att den vill bli musiker, konstnär, skådespelare på teatern, författare eller dansare när den vet att den första frågan som kommer att komma är om det går att leva på det?

Herr talman! Går det att leva som konst- och kulturskapare i vårt land? Det är den huvudsakliga frågeställningen för dagens debatt. Senast man tog ett samlat grepp om den här frågan var för hela 20 år sedan, och just därför är den skrivelse som regeringen har överlämnat till riksdagen så oerhört viktig.

Herr talman! Jag har under denna pandemi ägnat ganska mycket tid åt att samtala med olika kulturföretag, fackföreningar, institutioner, egenföretagare och till och med upprop i sociala medier som generöst har delat med sig av hur villkoren de facto är, hur det har sett ut före pandemin och hur det har sett ut under pandemin.

Det går faktiskt inte att komma ifrån att kulturarbetsmarknaden präglas av tidsbegränsade och osäkra anställningar. Det här framgår av samtliga statliga utredningar på området, i regeringens skrivelse och av branschens företrädare.

Det är vanligt att kulturarbetare kombinerar projektanställningar, verksamhet i eget företag och perioder då man försörjer sig på stipendier. Konst- och kulturskapare arbetar under ekonomiskt sämre villkor än andra grupper i samhället med motsvarande krav på utbildning och yrkeserfarenhet.

Den senaste utredningen heter Konstnär - oavsett villkor? och visar att konstnärer har lägre utnyttjande av föräldrapenning, bostadsbidrag och försörjningsstöd trots att de har en lägre genomsnittlig inkomst. Konstnärer har dessutom i mindre grad en kollektivavtalad tjänstepension.

Det är med dessa förutsättningar som konst- och kulturskapare har genomgått pandemins restriktioner och nedstängningar. Fackföreningen Klys beskriver i sitt remissvar till kulturens återstartsutredning att de flesta konst- och kulturskapare varken har omfattats av korttidspermitteringsstödet, omställningsstödet eller omsättningsstödet eftersom mer än hälften är egenföretagare och saknar större fasta kostnader och regelbundna inkomster.

De riktade kulturkrisstöden har därför haft en oerhörd betydelse. Men efter ett helt år har förstås både antalet sökande och behoven kraftigt ökat. Enligt Musikcentrum Riks har en tredjedel av landets professionella musiker och artister redan hunnit byta yrke.

Kulturens framtid är därför en större fråga än den om återöppning och lättnader för publika arrangemang. Vi kan inte med de här kunskaperna gå tillbaka till den tidigare förda politiken. Det är nu hög tid för riksdagens kulturutskott att faktiskt engagera sig för konst- och kulturskapares trygghetsvillkor.

Herr talman! Vi socialdemokrater menar att trygghetspolitik för konst- och kulturskapare kräver fasta anställningar. Det duger inte att det enbart är 240 skådespelare inom teatern som har en fast anställning av 3 000 yrkesverksamma. De fasta anställningarna på kulturinstitutionerna har sedan 2009 års borgerliga kulturutredning minskat till förmån för administrativ personal. Här kan politiken faktiskt byta riktning.

Områden som kräver insatser är centrumbildningarna, scenkonstallianserna och de statliga stipendierna. Här har vi socialdemokrater varit drivande för att höja anslagen. Senast i höstbudgeten förstärkte vi ersättningarna och bidragen med hela 43 miljoner kronor.

Genom att antalet platser utökas och dessa alliansverksamheter breddas till fler områden än just teater, dans och musik skulle fler konst- och kulturskapare omfattas av trygghet mellan olika projekt. Man skulle även ha tillgång till kompetensutveckling och stöd i matchning och förmedling av nya uppdrag. Det gläder mig faktiskt att Moderaterna i sin motion också lyfter allianserna som ett prioriterat område; detta kan bana väg för långsiktighet i politiken.

En översyn av de statliga stipendierna och de upphovsrättsliga ersättningarna är helt nödvändig. Visningsersättningen avseende bild- och formkonstnärer, biblioteks- och talboksersättningen, fonogramersättningen och MU-avtalets utställnings- och medverkansersättning kräver också högre nivåer. Även om viktiga steg togs i samband med höstens budget kan vi arbeta vidare med detta. Detsamma gäller stödet till fria grupper och arrangörer.

Härtill behövs en förstärkt upphovsrättslagstiftning med stöd av DSM-direktivet. En välfungerande upphovsrätt är i dag av grundläggande betydelse för konstnärer sett till digitaliseringens framfart. Regeringen tillsatte förra året en utredning som ska se över ersättningen vid privatkopiering. Detta kommer att redovisas i februari nästa år.

Herr talman! Det här året har visat de stora utmaningar som råder vad gäller konstnärers tillgång till trygghetssystemen. Flera andra här har också varit inne på detta. De statliga stipendierna måste bli sjukpenning och pensionsgrundande. Enskilda företagare måste kunna garanteras social trygghet genom förenklade sjukförsäkringsregler och andra anpassningar av de generella trygghetssystemen.

Även Försäkringskassan och Skatteverket har en betydelse i detta arbete. I regleringsbrevet för 2020 har Försäkringskassan fått ett återrapporteringskrav om att redovisa till regeringen hur myndigheten har arbetat för att utveckla informationen till egenföretagare och personer som har en kombination av inkomstkällor och anställningsformer.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska lämna förslag på hur företagares trygghetssystem kan bli tydligare, enklare och mer förutsägbart. Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2021.

Dessutom har man tillsatt en utredning om en ny och effektivare arbetslöshetsförsäkring för fler, grundad på inkomster, som ska redovisas i juni i år.

Avslutningsvis tycker vi att det skulle kunna sjösättas ett nytt projekt likt Access, som under åren 2006-2009 genererade cirka 1 000 arbetstillfällen inom scenkonsten och på museerna. En modern etapp i motsvarande form skulle kunna bidra till digitaliseringen av det svenska kulturarvet och arkiven.

Herr talman! De professionella konst- och kulturskaparna är fundamentet för ett rikt och levande kulturliv. Deras rätt till trygghet kommer inte bara att främja kultur i hela samhället utan också mångfalden av berättelser och perspektiv. Med trygghetspolitik kan vi motverka snedrekryteringen och låta även dem som drömmer, som har ambitionen och som vill få en chans.

Evin Ahmad skriver i sin bok: I morgon har jag premiär som professionell skådespelare. Jag sa ju att jag skulle klara mig. Vaktmästarens dotter blev skådespelare.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att ta replik. När jag lyssnade på Lawen Redar, som representerar regeringen, ställde jag mig frågan: Vad är viktigast för regeringspartierna? Är det hög nivå på de elever som ska antas till en utbildning, eller är det kvotering?

För mig är svaret ganska enkelt - ska vi höja nivån på hela branschen måste vi också ha en hög nivå på våra elever. Detta leder mig in på den andra frågan, herr talman: Varför vill inte regeringen göra en översyn av våra yrkesutbildningar? Jag tror att det vore nödvändigt med tanke på hur många vi har, med blandade nivåer på utbildningarna.

Varför vill man inte göra en översyn för att se till att man höjer nivån så att alla håller samma, eller i alla fall jämn, nivå?

Herr talman! Angelika Bengtsson målar här upp en bild av att det skulle vara ett problem att höja nivån på de konstnärliga utbildningarna och samtidigt främja att fler människor får ta del av dem. Jag skulle inte vilja ställa dessa saker i konflikt med varandra.

Vill partiet Sverigedemokraterna göra någonting åt att de högskoleutbildningar som vi har på de konstnärliga områdena har en sådan allvarlig snedrekrytering? Jag själv, Angelika Bengtsson och herr talman, har inte föräldrar med akademisk bakgrund. Jag vet vad det betyder att öppna dörrar för människor i den akademiska världen. Jag brinner för den här frågan.

För de konstnärliga utbildningarna menar jag att man skulle behöva höja de estetiska ämnenas status i grundskolan, återinföra estetiska ämnen som obligatoriska i gymnasieskolan, främja talanginsatser, som vi bland annat har i Vänersborg, och fortsätta att främja insatser på högskolenivå.

Jag ställer mig inte emot att göra undersökningar av hur vi höjer den svenska kvaliteten i takt med den globalisering som sker, men jag skulle absolut inte ställa dessa saker emot varandra. Jag vill öppna dörrar för fler in till högskolan och universiteten.

Herr talman! Jag väntar fortfarande på svar på varför man inte vill göra en översyn av våra yrkesutbildningar.

Det går en ganska tydlig skiljelinje mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vi i Sverigedemokraterna väljer att sätta rätt person på rätt plats - har man kvalificerat sig till en viss utbildning ska man vara där för just sin talang och ingenting annat. Det ska inte spela någon roll om man är tjej eller kille. Sexuell läggning eller hudfärg ska inte heller spela någon roll för utbildningen. I slutändan ska ju denna person representera branschen i en internationell värld i dag. För mig är det ganska tydligt.

Jag önskar svar på varför man inte vill göra en översyn av våra yrkesutbildningar. Främst måste det ju vara för branschen som vi har denna debatt. Vi måste främja branschen så att den kan höja nivån och faktiskt konkurrera på samma villkor. Detta gäller inte bara i Sverige, för både jag och Lawen Redar vet att branschen är internationell.

Herr talman! Regeringen gör nu med den här skrivelsen ett omtag vad gäller trygghetsvillkoren för konst- och kulturarbetare. Man kommer ju med en inriktning där man faktiskt vill främja tryggheten med det som vi har som underlag i dag. Det är första gången som det har gjorts på 20 år.

Det är vårt jobb att se till att det blir en grundpelare för den svenska kulturpolitiken under många år framöver att främja stipendierna och göra dem trygga, att se till att fler kan omfattas av trygghetsvillkor via allianser och att centrumbildningarna kan vara en del i att förmedla uppdrag och göra konsten och kulturen ännu större i samhället. Jag skulle vilja påstå att det forum som kulturen i dag utgör har krympts. Det skulle behöva göras till en större del av samhället, exempelvis genom att införliva mer kultur inom vården och omsorgen, inom välfärden, att se till att kulturen får en naturlig plats på arbetsplatserna. Allt detta går att göra, men det kräver politiska insatser.

Det absolut viktigaste som jag vill förmedla i den här debatten där Angelika Bengtsson uttrycker att vi skulle vara för kvotering är att vi faktiskt inte är det. Det stämmer inte; det finns ingen grund för det som Angelika Bengtsson här kastar på mig.

Det som Sverigedemokraterna saknar är en klassanalys, vad det innebär att växa upp med föräldrar utan akademisk bakgrund och vilken vattendelare det har kommit att bli i de konstnärliga utbildningarna i Sverige. Jag menar att det faktiskt också påverkar kulturproduktionen i vårt land och att mångfalden av berättelser hämmas av detta. Inte minst saknar vi berättelser från Sveriges glesbygder, storstadsförorter och så vidare.

Vi vill främja och öppna dörrar för fler, och det kräver tidiga insatser i förskola, grundskola, gymnasieskola och talanginsatser. Att göra en översyn av helheten kommer kanske också att vara nödvändigt, så jag vill inte stänga dörren för det förslag som Angelika Bengtsson här lyfter fram. Men den här skrivelsen handlar om att sätta ramverket för en översyn, vilket inte har gjorts under 20 år, och börja ta politiken framåt i det hänseendet.

Herr talman! Vänsterpartiet har länge drivit på för att stärka villkoren för de professionellt verksamma kulturskaparna. Det är en grupp som har längre utbildning än den genomsnittliga befolkningen men ändå lägre inkomst och lägre uttag i föräldraförsäkring och sjukförsäkring, för att ta några exempel.

Trots att troligtvis alla i vårt land tar del av kultur dagligen och inte skulle vilja vara utan den är det tyvärr så att många av dem som möjliggör de fantastiska upplevelserna inte kan leva på det.

Vi brukar säga att det som behövs för en stabil kulturpolitik är att den ska stödja sig på fyra ben. Det första är den ideella sektorn med alla föreningar och arrangörer, det andra är de offentliga institutionerna, det tredje är de fria grupperna och som ett fjärde ben kommer goda villkor för konstnärerna. Utan bra arbetsförhållanden för konstnärer blir hela bygget ostadigt, och vi kan inte uppnå målet som vi har fastställt här i riksdagen om att mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla hela samhällsutvecklingen. Ska vi få kultur för alla och i hela landet måste det också gå att leva som kulturskapare i hela landet.

Under förra mandatperiodens budgetarbete samarbetade vi med regeringen och såg till att det blev flera höjningar av biblioteksersättningen, till exempel. Vi har också motionerat om stöd till kollektivverkstäder och om tydligare styrning för att få fler aktörer att tillämpa det så kallade MUavtalet, för att nämna några exempel.

Under den här mandatperioden har vi tillsammans med andra oppositionspartier drivit på för att det ska komma till ett garantistöd, så att vi kan få igång hjulen och fler ska våga anställa och sätta igång att planera för kommande aktiviteter efter pandemin.

Regeringen redovisar i sin skrivelse många genomförda åtgärder som vi är överens om. Men i flera fall skulle jag önska att regeringen hade haft en högre ambitionsnivå. Jag tycker att det var bra att Lawen Redar här kompletterade med att Socialdemokraterna är intresserade av en ny accessreform. Vi motionerade om det i höstens budget. Vi tillsatte många miljoner till en större digitaliseringssatsning för att stötta arkiven och museerna som verkligen skulle behöva det. Det skulle också skapa många nya arbetstillfällen.

I den del av skrivelsen som rör hur vi ska få en större mångfald av sökande till de konstnärliga yrkena, den så kallade breddade rekryteringen som vi nyss hörde om här, delar jag helt regeringens problembeskrivning. Det är mycket allvarligt att studenter från arbetarklassen och studenter med utländsk bakgrund är underrepresenterade på de konstnärliga utbildningarna. För att komma åt problemet är det oerhört viktigt med en tryggare arbetsmarknad, bättre ekonomiska villkor och fler utbildningsvägar.

Jag hörde replikskiftet som var här innan och undrar om det är så att barn med föräldrar som inte har högskoleutbildningar är mindre talangfulla. Sverigedemokraterna menar att det är de duktigaste talangerna som ska in på utbildningarna. Är man då mindre talangfull i de konstnärliga uttryckssätten om man har föräldrar som inte är högskoleutbildade? Det tror inte jag. Det är något som inte stämmer i det här systemet.

Det pågår en statlig utredning som tittar på hur högskolorna jobbar med breddad rekrytering. Jag hoppas att man snart kan presentera den. Den har pågått lite för länge, kan jag tycka. Den behöver komma fram med förslag, men jag tror att de ska redovisa sina resultat 2022.

För att vi ska komma åt snedrekryteringen är jag övertygad om att alla barn tidigt behöver tillgång till kulturella uttryckssätt. Det behöver börja redan i förskolan. Men tyvärr verkar det nu inte som att regeringen är beredd att göra någon större kursomläggning för att nå dit. Jag saknar det i skrivelsen.

Från Vänsterpartiet stod vi bakom förra mandatperiodens inrättande av ett nationellt kulturskolecentrum och det statliga bidraget till kommunernas kulturskolor. Men vi ser nu att man måste ta fler steg i den här utvecklingen. Vi föreslår 300 miljoner för att medfinansiera ett borttagande av avgifterna till kulturskolan. Det är först då vi kan säga att kulturskolan är öppen för alla barn. Vi kommer då också närmare barnkonventionens intentioner att ge alla barn rätt till kultur.

För att kunna bereda plats för fler i kulturskolan måste vi också få fler pedagoger. Det är köer i väldigt många kommuner redan nu. Vi beklagar att regeringen inte skjuter till hela summan, 40 miljoner, som var avsatt från början i Kulturskoleklivet, utan bara har skjutit till 20 miljoner. Det finns en stor efterfrågan i kommunerna på mer personal. Och vi vet - det har vi pratat om från alla partier här - att det är många kulturskapare som saknar arbete i dag och står i kö för att komma in på kulturpedagogutbildningarna. Här måste regeringen också agera snabbt.

Vi menar att det behövs ett kulturlyft även i grundskolan och på gymnasiet. Vi har också motionerat om att alla skolelever ska ha rätt att ta del av två professionella scenföreställningar per läsår, för i skolan når man alla barn, och det är där det kan bli mest effektivt att sätta in resurser.

I Norge har man infört en nationell kulturgaranti, den så kallade Skolesekken, som lägger grunden för att fler barn ska upptäcka de konstnärliga yrkena. Dessutom skapar man en bättre struktur, mindre administration och ökad service till de fria scenkonstgrupperna.

I skrivelsen lyfter regeringen fram reformen Skapande skola och hur den långsiktigt kan bidra till ett bredare intresse för att arbeta inom kultur. Och jag instämmer i att det skapas viktiga band mellan elever och konstnärer i den här verksamheten. Men problemet är att i dagsläget når inte Skapande skola alla barn.

Vi tycker också att det är viktigt att stärka de praktisk-estetiska ämnena i skolan. Här behövs det förändringar inom såväl gymnasieskola som grundskola. Vi vet att många skolor har svårt att rekrytera utbildade lärare i de här ämnena i dag. I en undersökning gjord av Lärarnas riksförbund framgick det att många av dagens lärare inom de estetiska ämnena arbetar i undermåliga lokaler och saknar rätt resurser. Ska vi inspirera dagens ungdomar till att bli morgondagens konstnärer måste förutsättningarna för lärande vara goda. Vi säger att det behövs ett riktat kulturlyft för skolan, vilket också skulle skapa fler trygga arbeten för kulturskapare.

Herr talman! Vänsterpartiet hade också velat se fler tydliga förslag för att göra konstnärers arbetsmarknad tryggare och utfallet i försäkringssystemen mer förutsägbart för den som blir sjuk, arbetslös eller föräldraledig.

Regeringens satsning på scenkonstallianserna är förvisso ett steg i rätt riktning, och den förstärkning som gjordes under pandemin har varit nödvändig. Men vi anser att det behövs en större utbyggnad över tid och förespråkar ett fördubblat stöd till scenkonstallianserna.

Problemet med att a-kassan och socialförsäkringen har varit svåråtkomliga för yrkesverksamma konstnärer har varit känt länge och blev än tydligare under pandemin, som flera talare före mig här har nämnt.

Under det senaste året har Vänsterpartiet drivit på i flera olika utskott för att förbättra för de små företagen och särskilt för de frilansare som har enskild firma. De hamnade utanför den första omgången företagsstöd, och fortfarande hamnar många utanför eftersom de ligger under den omsättningsgräns som finns för stöd till enskild firma.

Vi har också föreslagit att den som har sitt företag vilande ska få göra vissa insatser för att få nya uppdrag och ta sig ur arbetslöshet.

Det behövs permanenta förbättringar i försäkringssystemen så att även den som har osäkra eller låga inkomster har råd att vara med i a-kassan, kan kvalificera sig för den och har möjlighet att få ersättning vid sjukdom.

Vi ser fram emot att läsa de utredningar som pågår på området och hoppas att regeringen är beredd att ta ett större tag om de strukturella problem som råder på kulturområdet med snedrekrytering, dåliga arbetsvillkor och ett försäkringssystem som i dag inte är anpassat för frilansare och kombinatörer.

Herr talman och kära åhörare som kanske ser detta på tv eller via riksdagens webbsändning! Jag hoppas att många gör det.

Det här är demokratins hjärta, och demokrati är inget man har utan något man behöver arbeta med varje dag. Har man uppnått demokrati måste man också se till att den inte nedmonteras. Man måste stå upp för den varje dag.

Herr talman! Det demokratiska utrymmet i världen krymper. I många länder går det bakåt och demokratin nedmonteras. Det brukar vara olika steg på vägen när man börjar tulla på demokratin.

I första steget ger man sig det civila samhället och inskränker möjligheten att verka inom det civila samhället och få bidrag, kanske från utlandet. I många länder stiftas terrorlagar som förbjuder att man verkar för de viktiga mänskliga rättigheter som ska upprätthållas i ett demokratiskt land. Det kan handla om kvinnors och barns rättigheter. Vi har sett detta runt om i världen.

I nästa steg ger man sig på journalister, akademiker och kulturskapare och inskränker deras rätt att verka. Många utsätts för hot, fängelse och tortyr och vågar inte längre uttrycka sig utan börjar utöva självcensur.

I det sista steget kommer den formella nedmonteringen av systemet. Då har det gått väldigt långt.

Herr talman! Varför säger jag detta? Vi har ju en mycket välutvecklad demokrati i vårt land, och det är vi alla så stolta över. Men vi måste alltid vara vaksamma på de steg som kan tas även i en demokrati som vår: att man vill inskränka det civila samhället och att journalister, kulturskapare och akademiker inte vågar uttrycka sig för att det finns hot och hat i vårt samhälle som gör att de kanske självcensurerar sig. Då måste vi agera och motverka det hot och hat som vi till exempel ser i sociala medier.

Herr talman! Varför gör man så här när man försöker nedmontera en demokrati? Vad är det man vill komma åt? Jo, det är makten över ordet och i förlängningen makten över tanken. Därför är det så viktigt att vi värnar bland annat armlängds avstånd till journalisterna, public service och konstskaparna i vårt land. Vi måste se till att armlängden är så lång som möjligt, för konsten och kulturen ska finnas där i sin egen kraft. Den ska finnas där för sig själv.

Konsten kanske gäckar, får oss att skratta och får oss att koppla av. Men den ska också kunna vara provocerande och få oss att tänka nytt, tänka utanför boxen och ifrågasätta. Det är väldigt viktigt att vi tillåter det.

Herr talman! Det har varit en tuff tid, särskilt för kulturskaparna i vårt land. När pandemin slog till för drygt ett år sedan blev det verkligen en snedvridning av vilka som drabbades hårt. Till stor del blev det tyvärr kulturskaparna eftersom de inte har kunnat verka. De har av naturliga skäl inte kunnat ha stora föreställningar eller annat. Det blev inte jämlikt i var man kunde inskränka möjligheten att samlas och var man kunde fortsätta att samlas eftersom vi inte hade lagar för det. Nu har vi det genom den tillfälliga pandemilag som vi beslutade om i januari.

Det finns också andra problem. Vi vet att vårt socialförsäkringssystem har hål och sprickor och att det inte är likvärdigt. Vi vet att frilansare med enskilda firmor är otroligt utsatta. I kulturbranschen är många dessutom kombinatörer, och då hamnar man lätt mellan stolarna. Den här blixtbelysningen har verkligen visat vad vi måste förändra.

Då är det skönt att vi i denna samling är överens om att vi måste göra något åt detta, och vi har också börjat jobba med det - från oppositionen till regeringspartierna och samarbetspartierna vill vi göra det bättre. Det handlar om att täcka de hål som finns och se till att man ska kunna verka som konstnär och kunna ta frilansuppdrag utan att vara rädd för att stå utan SGI, föräldrapenning och sjukförsäkring. Man ska inte behöva råka ut för det.

En frodig kultur är viktig för en demokrati, och då måste man också våga vara kulturarbetare. Regeringen tycker att detta är viktigt och försöker därför täppa till de hål man ser.

Scenkonstallianserna är väldigt bra, för de fångar upp många i branschen och ser till att de hamnar inom socialförsäkringssystemet så att de får den trygghet som de annars inte får. Detta vill vi utveckla på fler områden.

Sveriges roll i det internationella samfundet är också viktigt. Vi har länge haft ett bra kulturbistånd och samarbeten som har gynnat den demokratiska utvecklingen i världen genom bland annat stöd till journalister och kulturskapare. Detta bygger vi nu upp ännu mer i ett samarbete mellan Sida och Konstnärsnämnden, vilket jag är stolt över, för detta behövs verkligen.

Sverige har också viktiga fristäder för konstnärer. Här får de en möjlighet att leva och skapa när de inte kan verka i sina hemländer.

Politik för konstnärers villkor

Angelika Bengtsson sa tidigare i debatten att konstvärlden är internationell. Som dansare känner Angelika Bengtsson till att det är en internationell miljö, men ändå vill Sverigedemokraterna dra ned på detta. Man ska inte ha det internationella utbytet, och man ska inte ge bistånd och stöd till konstnärer utanför Sverige. Jag tycker att det är synd att man inte ser den vikt och det värde som Sverige har i omvärlden och det värde som ett internationellt utbyte har för utvecklingen av vår egen konst och våra egna konstnärer här i Sverige.

Herr talman! Det är viktigt att vi, nu när vi går ur pandemin, build back better, som man säger runt om i världen. Vi måste lappa ihop och laga de sprickor som vi ser i vårt samhälle och som har blivit blixtbelysta nu, och vi måste göra tillvaron bättre för våra kulturskapare, för miljön och för vår omvärld.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till kulturutskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)