En ny lag om personnamn

Herr talman! I dag ska vi debattera propositionen En ny lag om personnamn. I vårt betänkande med samma namn slår vi fast att våra personnamn är viktiga. Vad jag heter och vem jag är ligger väldigt nära varandra. Ett namn ger individen en identitet och en möjlighet att visa samhörighet med andra människor. Våra efternamn uttrycker vilken familj och vilken släkt vi tillhör. Namnet skapar relationer både i nutid och historiskt. Ett namn kan ärvas under många generationer.

Personnamn bidrar också till att skapa vår gemensamma identitet. Man kan känna igen varandra på ett personnamn som finns i en särskild kulturkrets. Till exempel talar Mac för rötter från norr om London, och så är det även med många andra namn.

Lagregleringen av personnamn, i första hand en fysisk persons efternamn och förnamn, är ganska modern. Det var under 1800-talet som personnamnen kom. Dessförinnan var det framför allt adel, sjömän, militärer och knektar som hade personnamn och efternamn, men i övrigt kunde namn bytas fritt och nya tas.

År 1963 fick Sverige en samlad namnreglering. Den 1 januari 1983 ersattes den av den nuvarande namnlagen.

Regleringen av personnamn präglas av en avvägning mellan offentligrättsliga och privaträttsliga hänsyn. Samhället har ett intresse av namnstabilitet, av att bevara namnskicket. I det ligger att genom namn görs det möjligt att identifiera medborgarna. Det kan också förhindra sådana namn som vi upplever som olämpliga, som blir en börda för dem som bär dem. Det finns även behov av att skydda till exempel vissa immaterialrättsliga intressen. Men framför allt har namnet en betydelse för mig själv. Det är här som utskottet har landat, att vi ger en större möjlighet för den enskilde att uttrycka vem man är genom sitt namn.

Eftersom rätten till ett visst efternamn är nära förknippad med personligheten, som jag sa, omfattas den också av rätten till ett privatliv enligt Europakonventionen. FN:s barnkonvention ger barnet rätt till sin identitet, och där nämns särskilt rätten till ett namn.

En ny lag om personnamn ska införas i och med att vi i dag kl. 16 beslutar om en ny lag om personnamn. Vi vill att regleringen ska moderniseras och förenklas för att stärka enskildas möjlighet att själva välja sina namn.

Det ska vara möjligt att förvärva ett dubbelt efternamn. Varför då? Blir det inte bara långt och besvärligt? Vi vill öppna för den här möjligheten därför att det kan uttrycka en samhörighet mellan två olika namntraditioner. De som så önskar bildar en ny enhet.

Ett dubbelt efternamn ska bestå av två enkla efternamn som var för sig kan förvärvas som efternamn. Den som förvärvar ett dubbelt efternamn ska få bestämma ordningsföljden mellan namnen och om dessa ska vara förenade med bindestreck eller inte. Den som har ett dubbelt efternamn ska få ansöka om byte eller ändring av namnet. Men det ska inte längre vara möjligt att förvärva mellannamn. Det är egentligen den stora nyheten i dagens betänkande.

Syftet är att stärka den enskildes möjlighet att själv välja sitt namn och att göra lagstiftningen mer tillgänglig för den enskilde. Det innebär bland annat att de automatiska förvärven av efternamn genom födsel och adoption avskaffas, att alla efternamn ska förvärvas genom ansökan och att det ska finnas många möjliga efternamn att förvärva. Bland annat ska de vanligaste efternamnen i Sverige bli fria att förvärva för alla, alltså namn som fler än 2 000 personer bär.

Det ska också bli möjligt att förvärva ett dubbelt efternamn och enklare att byta namn, och hinder mot att byta namn flera gånger ska tas bort. För att förenkla hanteringen av namnärenden föreslår regeringen att Skatteverket ska bli ensam namnmyndighet, och utskottet instämmer i detta. Ikraftträdandet sker den 1 juli 2017.

Om detta är nästan alla eniga. Men det finns reservationer, och jag vill peka på allianspartiernas reservation nr 1. Jag yrkar, herr talman, också bifall till reservation nr 1.

Namnlagskommittén föreslog att det i samband med en äktenskapsskillnad ska finnas en möjlighet att förvärva sin makes efternamn som ett led i ett dubbelt efternamn, om maken samtycker till detta. En sådan situation skulle exempelvis kunna bli aktuell om en person som inte tidigare har förvärvat sin makes efternamn vill uppnå namngemenskap med de gemensamma barnen.

Regeringen har inte gått vidare med detta förslag. Som skäl anförs att makarna hade kunnat uppnå namngemenskap under äktenskapet samt att det lär vara mycket ovanligt med sådana önskemål. Allianspartierna gör en annan bedömning än regeringen. Därför har vi reserverat oss och menar att det i samband med en äktenskapsskillnad ska finnas en möjlighet att förvärva sin makes efternamn som ett led i ett dubbelt efternamn, om maken samtycker till detta. Det kanske inte skulle bli så många som utnyttjar detta, men det borde ändå vara möjligt.

Herr talman! I dag debatterar och diskuterar vi här en ny namnlag. Det är ett efterlängtat förslag som vi i riksdagen har att ta ställning till i eftermiddag.

Dagens namnlag infördes 1983, som Tuve Skånberg sa. Mycket i den var naturligtvis en modernisering av det som var innan, och det finns några delar där som jag ska återkomma till.

Namn engagerar naturligtvis, till exempel vad man heter i förnamn. Vi vet att föräldrar ibland ger sina barn förnamn som barnen kanske inte alltid tycker så väldigt mycket om. Men det som kanske har engagerat flest människor är att barn till sambor får båda föräldrarnas efternamn. Men barn till föräldrar som gifter sig kan inte få båda föräldrarnas efternamn utan bara den ena förälderns efternamn. Detta har jag träffat många föräldrar som är otroligt upprörda över. Därför känns det extra tillfredsställande att det är en av de saker som vi kommer att ändra på.

Jag har också träffat människor som tycker att vi har en otroligt gammal syn på namn. För människor som ska gifta sig och vill ha dubbelt efternamn, både hon och han, har det inte varit möjligt. Vi kan ju inte ha dubbla efternamn.

Vad är det då vi gör? Tuve var lite inne på det. Det är bland annat att barn inte längre automatiskt får ett efternamn, utan man får ansöka om efternamnet, som kan vara ett dubbelt efternamn, mammans efternamn eller pappans efternamn. Det här känns bra.

Men, som sagt, den viktigaste aspekten av detta är de dubbla efternamnen och att man tar bort det vi nu har som kallas mellannamn. Det är en befrielse eftersom det inte finns någon som vet vad ett mellannamn är.

Jag har själv ett mellannamn. Alla som gifte sig efter 1983 och har dubbla efternamn har egentligen mellannamn. Men i princip är det ingen myndighet och ingen någonstans i detta land som behandlar ett mellannamn på det sätt som tanken nog var. Därför är det en befrielse att vi går tillbaka till att det är två efternamn – det som alla tror att vi har.

Emellertid får man ha kvar sitt mellannamn om man har ett, men man kan också byta så att det blir två efternamn. Det känns bra.

Något annat som känns bra är att man kan få ta ett nytt efternamn. Det vanligaste är kanske att man tar någon av sina föräldrars förnamn och lägger till –son eller –dotter. Det kan vara ett naturligt sätt att skapa gemenskap och tillhörighet, och det är bra att vi vidgar den möjligheten. Dessutom blir de vanligaste efternamnen fria att välja för alla.

Därtill kommer det att bli enklare att byta förnamn. Det känns också bra. Vi vet att föräldrar ibland är väldigt kreativa när de hittar på förnamn till sina barn. Det kanske inte alltid är roligt att ha det förnamn man fick av sina föräldrar, och då kan det kännas bra att få byta.

Ny namnmyndighet kommer att bli Skatteverket, som framöver kommer att sköta allt som har med namn att göra.

Så till frågan där den socialdemokratiskt ledda regeringen valde att inte följa utredningens förslag. Som motivering angav man att det är en mycket liten fråga. Det gäller möjligheten att i samband med skilsmässa kunna ta makens eller makans efternamn med hans eller hennes medgivande. Varför man har valt att inte följa utredningen i denna del är för mig obegripligt. Det är säkert inte speciellt många personer som skulle vara intresserade av att göra detta. Men för dem som har detta genuina intresse eller behov, kanske framför allt för att få namngemenskap med sina barn, blir det här obegripligt.

Jag hoppas att jag kan få ett svar från regeringens representanter på vad det var som gjorde att just denna del valdes bort. De människor som drabbas av detta kommer att tycka att det är lika obegripligt som mellannamn och hela den biten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Herr talman! Äntligen! Den 1 juli 2017 kommer vi alla att kunna byta namn till Urban Ahlin. Visst är det fantastiskt vad vi kommer att kunna spara pengar genom att använda ett och samma namn på samtliga bänkar här inne och på alla arbetsrum. Observera att jag säger ”kan” inte ”ska”.

Att namnlagstiftningen berör märks inte minst på alla de reaktioner jag får när jag diskuterar detta med människor. Det märks också på alla de mejl som har strömmat in i mejlkorgen den senaste tiden. Människor är oroliga för vad som kommer att hända med deras efternamn och undrar om det kommer att bli fritt fram för vem som helst att ta det och så vidare.

I underlaget, och även av Tuve Skånberg, framhålls att namnlagstiftning är en ganska ny företeelse i Sverige och att man i slutet av 1800-talet i princip kunde välja och byta namn fritt. Jag skulle nog snarare beskriva det som att det var kyrkan och prästen som satte upp reglerna för vilka namn som tilläts och att man i de namnlagar som infördes nedtecknade de regler som i stort redan gällde.

Om man innan namnlagen fanns, till exempel i slutet av 1800-talet, ville döpa sin son till både ett pojknamn och ett flicknamn och inför prästen motiverade det med att kön bara är en social konstruktion är i alla fall jag ganska övertygad om att prästen hade sagt nej och döpt barnet efter eget huvud. Sedan hade han skrivit i kyrkböckerna något i stil med ”Föräldrar med svagt förstånd. Församlingen döpte barnet till Lukas.”

Jag har hört mer sentida historier där prästen inte har accepterat föräldrarnas namnval och då föreslagit andra namn varpå föräldrarna känt sig tvingade att ändra. Så helt fritt att ta vilket namn man vill har det nog inte varit under överskådlig tid bakåt.

Vi ser ingen anledning att ta bort ärftligheten av efternamn från mamma till barn eftersom man redan lätt kan byta detta efternamn om man vill.

Det finns en nytta med att ha ett givet namn även om föräldrarna senare vill byta namnet. När min äldsta dotter föddes fick hon namnet ”flicka Lundvik” på prematuravdelningen i Helsingborg. Men när denna lag gått igenom blir väl benämningen ”flicka nr 23” eller något ditåt. Får socialdemokraterna som de vill blir det kanske ”hen nr 23”. Det är ingen stor grej, men det riskerar att bli mer opersonligt när inget givet namn finns.

Det blir också lite löjligt att barn till gifta par med gemensamt efternamn inte automatiskt får det efternamnet. Det är nästan så att man saknar den där 1800-talsprästen som talade om vad barnet skulle heta, punkt slut.

Herr talman! Vi sverigedemokrater tycker att delar av den nya lagen är bra. Att vi nu tar bort mellannamn och i stället gör det möjligt att bära två efternamn är en av de bättre förändringarna. Vi är alla resultat av två släkter som möts, och då kan det vara av intresse att poängtera detta genom att behålla båda släkternas efternamn. Det kan man vilja både vid äktenskap och när man får barn, om man vill att barnet ska bära båda sina föräldrars efternamn.

Det finns dock ingen anledning att man ska kunna lägga till ett efternamn som man helt saknar släktskap till. Att det endast gäller vanligt förekommande efternamn bör diskuteras. Om vanligt förekommande efternamn är alla efternamn som bärs av mer än 2 000 personer i Sverige är bland annat Hult och Ahlin vanliga efternamn, och fler än 10 000 heter Falk. Vanligt förekommande efternamn i Sverige är även Hussein, Mustafa, Ahmed, Ahmad och givetvis Mohamed.

Varför man över huvud taget gör namn fria att ta för någon som helt saknar släktskap till namnet har vi svårt att se någon uppenbar fördel med.

Herr talman! Jag förstår att det i grunden handlar om ett försök att minska bindningen mellan släkt, land och kultur – att man genom att göra namn till något mindre strikt tror sig kunna ta bort de bindningar som finns via släktled och det land vi ärvt. När man planterar en ny planta i trädgården rycker man upp alla plantor som redan finns där för att alla ska få samma möjlighet att växa upp samtidigt.

Man tänker att när ingen känner att de har ärvt landet så ska invandrare lättare passa in. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra. Det är ingen lösning.

Man har missat några av de mest grundläggande detaljerna. Människor kommer i stor utsträckning att följa tidigare namnkultur och fortsätta att ta och ärva namn, som man tidigare har gjort. Jag tror också att ytterst få människor bara vill ta ett namn.

Argumentet att invandrare lättare skulle kunna ta försvenskade namn faller också ganska platt. Det utgår från ett tänk att alla som kommer hit inte vill något hellre än att bli och vara svenska – eller i alla fall låtsas vara svenska för att lättare få jobb. Verkligheten är att de allra flesta människor är stolta över sitt ursprung och sin släkt och gärna vill lyfta fram sitt ursprung, även om det på det personliga planet kan vara till nackdel. Om en arbetsgivare väljer bort mig för att jag bär ett utländskt namn vill jag nog inte ha det jobbet heller. Den nya namnlagen kommer alltså inte att ge några effekter på det sättet; det tror jag knappast.

En annan sak man helt har missat när det gäller detta med att passa in är att man om man ska passa in i någonting behöver en kultur att anpassa sig till. Det blir inte lättare att passa in när den kultur som finns rivs ned. Det blir som att bygga torn med runda klossar, vilket är mycket svårare än att bygga med fyrkantiga klossar. En liten uppmaning till regeringen är alltså att sluta fila på hörnen i den svenska kulturen, för det hjälper ingen. Vill vi att människor ska passa in måste vi vara tydliga med vad de ska passa in i.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte tror att särskilt många kommer att vilja byta namn till Urban Ahlin den 1 juli 2017. De allra flesta kommer att vilja behålla sina namn och ha namn som säger något om deras person. De flesta vill nog också följa 1800-talets normer för namn, där släktskap styr namnet – även om en viss uppluckring givetvis har varit välkommen.

Med det vill jag yrka bifall till vår reservation, det vill säga reservation nr 2.

Herr talman! Centerpartiet anser att den enskilda människans frihet att utforma sitt eget namn behöver öka. Den svenska namnlagen är föråldrad och delvis även osystematiskt utformad. Detta har skapat hinder i vardagen för många människor att bära det namn de själva vill ha, och därför behövs det en ordentlig reformering av namnlagen.

Centerpartiet och Alliansen välkomnar att regeringen nu har lagt fram ett förslag till en helt ny lag om personnamn. Förslaget leder till betydande liberaliseringar, och samtidigt blir det administrativa regelverket mer enhetligt. De viktigaste nyheterna är att de vanligaste efternamnen blir fria för alla att förvärva, att hindret för att ändra namn flera gånger tas bort och att möjligheten att förvärva ett dubbelt efternamn återinförs.

Förslaget bygger i allt väsentligt på det betänkande som 2013 lades fram av den parlamentariska Namnlagskommittén. Vi i Centerpartiet stöder i huvudsak propositionen. Det finns dock två punkter där förändringar och förtydliganden kunde ha gjort lagen bättre, som vi ser det.

Vi i Centerpartiet och Alliansen anser att regeringen skulle ha följt Namnlagskommitténs förslag att det ska finnas möjlighet att i samband med äktenskapsskillnad förvärva sin makes efternamn som ett led i ett dubbelt efternamn, men under förutsättning att maken samtycker till det. En sådan situation skulle kunna bli och är aktuell om man inte tidigare har förvärvat sin makes namn men vill uppnå namngemenskap med de gemensamma barnen. Regeringen går alltså inte vidare med detta förslag, vilket vi anser att den borde ha gjort.

En annan del jag vill lyfta fram är från Alliansens följdmotion. Det handlar om att ansökningar när det gäller namnärenden normalt ska lämnas in elektroniskt. Vi ser att införandet av en ny lagstiftning också skulle kunna vara en naturlig tidpunkt att övergå till principen att digital ansökan i namnärenden ska vara huvudregel.

Herr talman! Jag yrkar i enlighet med alliansmotionen i civilutskottet att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen.

Herr talman! I Sverige går det inte att välja att bli en vanlig Svensson – för namnet Svensson är i dag upptaget.

Det är åtminstone 15 år sedan vi liberaler började ligga på om att man skulle se över namnlagen, och till slut fick vi till en utredning. Nu kommer liberaliseringen av namnlagen. Det är ett bra betänkande, och regeringen följer förslagen i det på nästan alla punkter. Vår gemensamma alliansreservation handlar om den punkt där man väljer att inte följa förslaget i betänkandet, vilket mina allianskollegor förtjänstfullt har fört fram. Vi tror också att en ny namnlag för framtiden ska hanteras med just framtidens verktyg, och därför trycker vi på vikten av digitalisering.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Äntligen återinförs rätten till dubbelnamn, och det blir en administrativ struktur för alla namnärenden. Allting hamnar hos Skatteverket. Det blir helt enkelt enklare för alla. Just detta med att inte få ha dubbelnamn är det vanligaste som folk har haft synpunkter på när det gäller namn. Man vill behålla sitt efternamn men också visa samhörighet med familjen. Att göra det möjligt med dubbelnamn betyder att människor kan visa namnsamhörighet. Det är dessutom ett slag för jämställdheten, för det vanligaste är fortfarande att en kvinna byter efternamn till mannens vid giftermål. Möjligheten att bilda ett gemensamt dubbelnamn innebär att ingen part behöver ge upp sitt namn.

Att ge möjlighet att förenkla namnbyten har helt enkelt väldigt många fördelar, för ”What’s in a name? That which we call a rose / By any other name would smell as sweet.”

O Romeo Romeo varför är du Romeo? Förneka din familj, välj bort ditt namn. Eller svär bara att du älskar mig Så är jag inte mer en Capulet. Det är ditt namn som är min fiende. Du är ju du, inte en Montague. För vad är Montague? Inte hand, inte fot,Arm, ansikte eller nån annan delAv människan. O var nåt annat namn!Vad är ett namn? Det som vi kallar rosSkulle ju dofta lika underbartVad det än hette. Och om Romeo barEtt annat namn skulle han ändå varaAllt det han är. Romeo, lägg av ditt namn, Det är ju inte ens en del av dig.Byt ut detMot hela mig!

Romeo och Julia träffas och blir förälskade i Shakespeares berättelse, och här vill då Julia att Romeo helt enkelt ska lägga bort sitt namn. Hon älskar en person som kallas Montague, inte namnet Montague och inte familjen Montague. Romeo avvisar också sitt efternamn. Det finns flera skäl att tycka att Romeo och Julia har sina poänger, förutom att det faktiskt är en fantastisk text i sig. Dock är både Romeo och Julia här ute och cyklar, tycker jag – Julia, som tycker att Romeo ska ge upp sitt namn för hennes skull, och han, som glatt och villigt dessutom går med på det.

Samtidigt ser vi sprängkraften i just detta med namn. ”What’s in a name?” undrar Julia – ja, en väldig massa, faktiskt. Namn är nämligen inte neutrala. Ett namn betyder något för den som ger det, för den som bär det och för den som hör det eller ser det. Det säger Charlotte Hagström, som har skrivit boken Man är vad man heter – Namn och identitet. Namn skapar samhörighet, tillhörighet och gemenskap. Att bli fråntagen sitt namn är att bli av med sin identitet, och det är ett oerhört maktvapen att använda mot en annan människa.

Vi har sett detta under hela historien. I Amerika fråntogs afrikaner sina namn och gavs slavnamn. Under andra världskriget fråntogs fångar i koncentrationslägren sina namn och gavs nummer. Vi ser det nu i Turkiet, där kurdiska namn fortfarande är mer eller mindre förbjudna. Sedan 2003 är det tillåtet för etniska minoriteter att bära andra namn än turkiska – om de skrivs med det turkiska alfabetet och inte väcker anstöt eller undergräver samhällsmoralen. De får inte heller innehålla q, w eller x, eftersom dessa bokstäver inte finns i det turkiska latinska alfabetet. De är dock vanliga i just kurdiska namn.

Vi behöver inte ens gå till andra länder; vi kan titta på hur det har sett ut här i Sverige. När kyrkan kom till samiska områden på 1700-talet ansågs de samiska namnen hedniska. Barn skulle döpas i den kristna tron, med bibliska namn.

Kurder har många gånger ett namn i sina papper och ett namn som de kallas för hemma. Samma sak gjorde man bland samerna. När man kom hem från kyrkan hade man helt enkelt en ritual till och gav barnet ett samiskt namn.

Att frånta någon hans eller hennes namn, att tvinga på någon en ny identitet, är att avhumanisera och att förtrycka. Detsamma gäller när man styr vad människor får heta. Det ska sägas att det knappast var det som Julia var ute efter.

Säg mig vad du heter, och jag ska säga vem du är. Det finns många undersökningar om vikten av namn och människors attityder till namn. Men det finns en undersökning där man har tittat på människor som har bytt namn. Tidigare har de haft ett namn som kommer från framför allt Afrika eller Mellanöstern. På 1990-talet bytte de till namn som var mer svenskklingande. Dessa människor fick en ökad årsinkomst på mellan 10 000 och 15 000 kronor.

Våra namn ger associationer. Vi förknippar namn med personer som vi tidigare har mött. Vi lägger in mycket känslor i dem. För alla finns det något namn som ger en negativ association och andra som väcker enbart positiva associationer. Jag heter Ingrid efter min mormor. Det var ett namn som jag avskydde när jag var liten. Det var tantigt och pinsamt, och jag ville helst inte säga det högt. Det enda som var bra med namnet Ingrid var att det gav mig initialerna CIA eftersom jag hette Andersson också. Numera är jag mycket stolt över att bära min mormors namn, och min dotter bär ett annat av hennes namn, helt enkelt för att jag ville föra det vidare. Att bära någon annans namn, att bli uppkallad efter någon, är oftast en stor hedersbetygelse.

Herr talman! Jag hade hoppats att jag i dag skulle få stå här och debattera i vetskap om att USA:s nya president skulle heta Hillary Clinton. Så blev det tyvärr inte. Det är ett annat namn som är på allas läppar och inte minst på alla twitterkonton. Men det gör å andra sidan att jag är extra stolt över att jag faktiskt står här i dag och att vi i eftermiddag ska ta beslut om en liberalare och friare namnlag. Det behövs nämligen mer liberalism och frihet i världen, inte mindre. Det betänkande som vi debatterar i dag innebär en liberalisering av namnlagen och gör det möjligt för fler att få heta det som de vill och känner för och det som de tycker är rätt för just dem. Det kanske också skapar en större öppenhet och tolerans för olikheter.

Eftersom efternamn som bärs av fler än 2 000 personer äntligen kan få bäras av vem som helst kan också vem som helst äntligen bli en vanlig Svensson. Det fina i kråksången är att det inte heller spelar någon roll om det är Svensson, eller för den delen det vanligare Johansson, utan det gäller även adliga namn och andra. Det är antalet personer som bär namnet som betyder något. Släpp helt enkelt efternamnen loss! Det är inte vår, men det kommer att bli vår. Det är dags för mer liberalism och frihet i namnlagen.

Herr talman! Tidigare talare har tagit upp en del av förändringarna i den nya namnlagen. Jag skulle vilja sammanfatta det med att den automatiska överföringen av namn tas bort. I princip bygger detta på att man ansöker om och fritt får välja namn.

När det gäller barn blir detta betydelsefullt, till exempel att de kan få syskons efternamn. Det kan vara ett problem om ett par har fått det första barnet som sambor och det andra som gifta. Då kan det bli så att barnen inte har samma efternamn. Det är alltså en viktig förändring.

En annan förändring är att man inte bara ska kunna ta sin förälders efternamn utan även sin förälders förnamn med tillägget -dotter eller -son, lite grann som gäller med isländska namn med dottir. Jag tycker att det är spännande att om ens mamma heter till exempel Ylva ska man få heta Ylvasdotter, Ylvasson, Karlsson eller något annat. Detta visar ytterligare samhörighet. Det handlar inte bara om att det är ett gammalt namn som kanske har funnits i många generationer utan att det faktiskt har en direkt koppling till ens förälder. Som har nämnts här blir det många olika efternamn att välja mellan, och de vanligaste efternamnen blir fria.

Det är också ett stort steg framåt att man ska kunna förvärva ett dubbelnamn och att det inte längre blir så känsligt i fråga om i vilken ordning dessa efternamn ska komma. Den ena kan heta Karlsson Nilsson och den andra Nilsson Karlsson, trots att de vill heta samma sak i familjen. Man får också välja om man ska ha bindestreck eller inte. Man får också byta efternamn.

Allt detta bygger på arbetet i den parlamentariska kommitté som såg över namnlagen och som startade sitt arbete 2009 och avlämnade sitt betänkande 2013. Betänkandet har remissbehandlats, och i stort sett alla remissinstanser är positiva. Även Lagrådet har sagt ja. Denna fråga har vi arbetat med mycket länge, även före 2009. Det känns därför som ett genombrott att det äntligen händer något. Det var ändå väldigt länge sedan 1982 års namnlag kom, och det är mycket som har hänt i samhället och som vi behöver bejaka och förändra.

Som har nämnts är det mycket bra att man inte automatiskt får ett namn när man gifter sig utan att man ansöker om det. Man väljer om man vill behålla sitt namn eller om man vill ha en namngemenskap och samma namn som sin make.

Om man har förvärvat ett efternamn genom att ha varit gift har man redan tidigare kunnat behålla efternamnet från det tidigare äktenskapet. En nyhet är att man kan överföra detta namn inte bara till sitt barn, som man tidigare har kunnat, utan även till en ny make. Orsaken till den förändringen är att man ska uppnå namngemenskap i den nya familjen så att alla, om man vill, ska kunna ha samma efternamn.

När man tar ett nytt efternamn kan man välja bland alla namn som finns, och det har blivit ett större urval, men man kan också bilda ett helt nytt efternamn. Om man väljer att ta ett nytt efternamn är det intressant att ens föräldrar, syskon och syskonbarn också kan ta detta efternamn, till och med mot viljan hos den person som har namnet. Det blir verkligen en större frihet. I de flesta fall tror jag att det kommer att vara någonting som alla går med på.

Detta visar att det är ganska långtgående förändringar som sker här till gagn för den enskildes egen möjlighet att välja namn.

Tidigare talare har nämnt att det ändå kommer att finnas vissa undantag. Man måste ändå väga den enskildes rätt att välja namn mot andras enskilda intressen. Om det skadar någon annan enskild kan det alltså vara ett skäl att inte få välja fritt. Det gäller naturligtvis också om det skadar bäraren av namnet, till exempel ett barn som inte själv kan välja när det är litet.

En annan fråga gäller tidigare släktnamn, där man nu slår fast i lag att man ska kunna byta till ett släktnamn som har funnits i tidigare generationer, och det kan vara så långt tillbaka i tiden som fyra generationer räknat från den som vill byta till det namnet. En del har uppfattat detta som en försämring. Men det är inte så, eftersom praxis redan tidigare har varit att man inte kan gå längre tillbaka i tiden än fyra generationer. Men nu slås det fast i lag. Om man skulle göra undantag från detta och till exempel gå ännu längre tillbaka i tiden krävdes det tidigare synnerliga skäl för att göra det. Nu krävs det särskilda skäl. Man kan säga att det är lite lättare. Framför allt blir det nu tydliggjort vad som gäller i dessa fall.

När det gäller hur man rent konkret ska byta sitt namn sker det genom en ansökan till Skatteverket. Det blir enkelt och tydligt, och man vet vart man ska vända sig. Vi säger att det inte är något hinder att man gör detta elektroniskt. Men det har av en del uppfattats som att det ska vara ett undantag. Men självklart är det så att på samma sätt som man fritt väljer sitt namn väljer man fritt hur man ansöker om namnbyte. Det kan ske antingen via ett brev, via mejl eller på annat sätt. Det viktiga är att det ska ske skriftligt.

När det gäller ansökningar om att byta namn blir det egentligen ingen skillnad mot i dag. Redan i dag kan avgifter för detta tas ut, speciellt om man redan har bytt namn och ska byta igen. Men skillnaden är att man nu får byta namn hur många gånger som helst. Men det tydliggörs också att avgifter kan tas ut som motsvarar Skatteverkets kostnader för administration och personal. Det får också en dämpande effekt om någon skulle sätta i system att in absurdum byta namn. Möjligheten finns, men det kostar i form av en administrativ avgift.

Tidigare talare har nämnt en del kritik. Jag tog upp det här med att man naturligtvis ska kunna göra detta elektroniskt. Det har också tagits upp en del kritik av det här med presumtion av moderns efternamn. Om man för till exempel ett nyfött barn inte kommer in med en ansökan om vilket namn barnet ska ha får det efter tre månader samma namn som den som har fött barnet, alltså modern. Det kommer alltså inte att vara namnlösa barn, men presumtionen att det automatiskt ska vara så finns inte. I stället har man under tre månader chansen att komma in med ett annat namn – eller moderns namn. Detsamma gäller vid adoption; barnet kommer att få ett namn.

Herr talman! Jag har egentligen bara en fråga, och det är den fråga jag ställde även i talarstolen. Det blir väldigt förvånande att vi först har synen att remissinstanserna var positiva, och ändå väljer man att ta bort en av delarna i namnutredningens förslag, det vill säga möjligheten att i samband med skilsmässa ta makens eller makans namn – om den säger ja till det. Varför?

Herr talman! Så som förslaget är utformat kommer det att vara möjligt att byta sitt efternamn under betänketiden i samband med äktenskapsskillnad, och då till makens eller makans efternamn. Detta kommer att kunna ske mot makens eller makans vilja, vilket innebär att man till och med i skilsmässoförhandlingar kan byta namn även om maken eller makan säger nej. Enligt reservationen från de borgerliga partierna ska man i samband med äktenskapsskillnad kunna byta till makens eller makans namn, och det är ju egentligen samma sak. Betänketiden är nämligen i samband med äktenskapsskillnaden.

Det är framför allt i de fall då barn är inblandade jag tror att detta kan bli aktuellt, för annars finns ju ingen anledning att ha namngemenskap med någon man skiljer sig från. Mot den bakgrunden kommer det alltså ändå att vara möjligt. Det gäller ett fåtal fall, men det är klart att möjligheten ska finnas. Det görs då under betänketiden.

Herr talman! Jag kan fortfarande inte förstå att ni inte gick hela vägen med Namnlagskommitténs yttrande. Det kan vara i ett senare läge, där man ändå är helt överens, som man vill kunna ta sin före detta makes eller makas namn just för att få namngemenskap med sina barn. När det inte finns minsta konflikt i detta känns det för mig som en obegriplig inskränkning i möjligheten. Jag tycker bara att det är synd. I övrigt är det en bra lagstiftning, som vi har väntat på ganska länge; jag tycker bara att det är synd att ni inte kunde ta steget fullt ut och helt följa Namnlagskommitténs förslag.

Herr talman! Jag vill säga att vi följer de allra flesta förslagen i utredningen. Jag tror att det är sällan man följer så många förslag i en utredning; det brukar ofta landa lite annorlunda i en proposition. Det allra mesta är alltså med, och jag ser dessutom en väldigt liten skillnad mellan Namnlagskommitténs förslag och det förslag vi har landat i. I och med betänketiden finns ju alla möjligheter att under den tiden byta namn. Det är dessutom en mer långtgående möjlighet eftersom det går att göra mot makens eller makans vilja. Ert förslag handlar ju om att det ska göras med makens eller makans vilja, Ewa Thalén Finné.

Jag tycker inte heller att detta skiljer sig speciellt mycket från förslaget i reservationen från de borgerliga partierna. Där sägs nämligen att det gäller i samband med äktenskapsskillnad, så det handlar inte om flera år efter att skilsmässan har gått igenom. Med tanke på detta tillgodoses önskemålet. Förändringen görs under betänketiden. Det finns egentligen inget vägande skäl för att man långt därefter ska ha namngemenskap med någon man redan har skilt sig från.

Det är i ett fåtal fall detta är aktuellt, men möjligheten finns ändå att under betänketiden byta namn och då få namngemenskap med sina barn – vilket ju är huvudsyftet.

Herr talman! Jag kan inte annat än reflektera lite över att vi i dag vaknade till en något annorlunda värld än den vi hade i går. Det påverkar mig ganska mycket, och troligtvis flera av er andra i debatten också. Detta är en viktig lagstiftning som vi länge har velat ha på plats, men utfallet av valet i USA har givetvis påverkat oss allihop.

Emma Ulla Elisabet Hult – det är mina namn. Alla namnen har jag fått därför att någon annan i min familj har haft dem tidigare, en del som tilltalsnamn eller mellannamn och andra som förnamn. Mitt efternamn har jag fått från min mammas sida. Om fler nu vill heta Hult välkomnar jag det, för jag tycker att det är ett väldigt fint efternamn. Det betyder ”glänta” eller ”öppning i skogen”.

Min mamma har alltid sagt att hon skulle ha en flicka vid namn Johanna, och hade jag blivit en pojke skulle jag ha hetat Axel. Jag är glad att jag blev en Emma. Jag säger ”blev”, för ett namn är så mycket mer än bara någonting vi använder vid tilltal. För mig är mitt namn en del av mig och min identitet. Jag är nöjd och bekväm med det namn mina föräldrar har valt åt mig, men det är det ju inte alla som är.

Den nya namnlagen utfärdades 1982. Då var jag inte född, och det säger en hel del om hur mycket tid som har gått. Det har också hänt mycket sedan dess. Nu har Namnlagskommittén kommit med ett förslag, och regeringen har utifrån det tagit fram en proposition. Precis som vi har hört tidigare är syftet att ge medborgarna större frihet att välja de namn de vill ha, och att göra lagstiftningen lättare att förstå. Den som inte är nöjd med sitt namn kommer nu alltså att få mycket större möjlighet att byta till ett annat.

Jag tänker inte stå här och upprepa allt som har sagts, men det handlar om att man nu kommer att kunna förvärva ett dubbelt efternamn och att barn kommer att kunna ha namn med både ändelsen son och ändelsen dotter. Det kommer även att vara möjligt att göra upprepade namnbyten, om man nu skulle önska det, och det blir även fritt att byta till ett efternamn som fler än 2 000 heter – till exempel Hult, som är ett väldigt fint efternamn. Allt detta görs för att det ska bli lättare för den enskilda att bestämma vad hen vill heta.

Jag tänkte ändå ta ett exempel, för detta är komplicerat – och jag hoppas verkligen att vi inte ska behöva höra om sådana här fall i fortsättningen.

Jag har en vän som fick sitt första barn innan hon gifte sig. De bestämde sig för att barnet skulle ha båda föräldrarnas namn, eftersom de inte hade gift sig. Sedan gifte sig föräldrarna, och för att mamman skulle få samma namn som barnet tog hon pappans namn och fick sitt eget som mellannamn. När de gift sig fick de sitt andra barn – och då fick det barnet snällt pappans efternamn, det vill säga det namn båda föräldrarna hade, medan mammans namn försvann. De skulle vilja heta samma sak i familjen.

Nu får de möjlighet till det, och vi kommer inte att behöva ha den här kringelkrokvägen för att faktiskt heta samma sak i familjen. Man kommer att kunna ha ett dubbelt efternamn. Det finns även många fler exempel som vi nu kommer att råda bot på. Jag vill därför yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman, ledamöter och åhörare! Vi debatterar nu en ny lag om personnamn. Det är hög tid att Sverige får en ny, modern namnlag med större valfrihet. Förslaget innebär att det blir enklare för människor att själva välja både förnamn och efternamn – med vissa undantag, till exempel när det gäller namn som kan verka kränkande eller namn som av olika skäl måste skyddas.

Namnet är viktigt för vår identitet. Det är även viktigt för att samhället ska kunna identifiera olika personer, men främst är namnet viktigt för den enskilda – för mig som person. Namnet visar vem man är och vem man har släktskap och gemenskap med. Eftersom rätten till ett visst efternamn är nära förknippad med personligheten omfattas den också av rätten till privatliv enligt Europakonventionen. Enligt barnkonventionen har barn rätt till sin identitet, som enligt lag visas bland annat i form av namn och släktförhållanden.

Det nya förslaget innebär bland annat att de automatiska förvärven av efternamn genom födsel och adoption avskaffas. Alla efternamn ska förvärvas genom ansökan, och det ska finnas många möjliga efternamn att förvärva. Barnet kan till exempel få mammans eller pappans efternamn, eller bådas. Man kan också välja att ta mammans eller pappans förnamn och lägga till son eller dotter. Detta är jättebra.

En förändring som jag vet att många väntar på är möjligheten att ta ett dubbelt efternamn. I dag är detta inte möjligt, vilket jag själv har fått erfara. Jag och min make hade gärna velat behålla de respektive efternamn som vi hade innan vi gifte oss, samtidigt som vi ville lägga till den andras efternamn. Genom denna nya lag blir detta möjligt, och jag vet att jag inte är ensam om att välkomna denna nya möjlighet.

Efternamnen kan kombineras som man vill. Begränsningen är att inte fler än två efternamn tillåts. Genom att ta ett dubbelnamn stärker man namngemenskapen inom familjen. Det är också bra för jämställdheten.

Jag tycker att det är rimligt att de vanligaste namnen blir fria för alla. Detta gäller efternamn som bärs av 2 000 eller fler. Jag tror inte att alla Andersson eller Svensson blir upprörda över att det blir ytterligare några Andersson eller Svensson i samhället. De flesta remissinstanser har också tillstyrkt detta förslag om att ta bort skyddet för de vanligaste efternamnen.

Det är däremot rimligt att mindre vanliga efternamn, som bärs av bara en eller ett fåtal släkter, är administrativt skyddade. Skyddsintresset blir dock svagare ju fler bärare ett efternamn har.

Långt ifrån alla vill ha ett utmärkande namn. Många gånger handlar ett namnbyte i stället om att befria sig från ett namn som man av olika anledningar inte längre kan identifiera sig med eller vill förknippas med. Det kan till exempel handla om trakasserade personer som vill byta till ett mer alldagligt efternamn, och då måste den möjligheten finnas. Förslaget kan också underlätta för sambor som vill få en namngemenskap.

Det är också rimligt och bra att Skatteverket blir ensam namnmyndighet med den nya lagen, som – om den går igenom – träder i kraft den 1 juli 2017.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)