Allmänpolitisk debatt - Sjukvård och välfärdsfrågor

Fru talman! Ett samhälle som tar tillvara var och en av oss och som ger oss alla samma chans förutsätter – som vi socialdemokrater ser det – en hög grad av jämlikhet och solidaritet. Det som allra bäst utjämnar livschanserna och ökar jämlikheten i vårt samhälle är den generella och solidariskt finansierade välfärden – att vi betalar efter förmåga och får tillbaka efter behov. När förskolan, skolan, vården och omsorgen håller högsta möjliga kvalitet överallt och för alla ökar friheten och jämlikheten, och vårt samhälle blir starkare.

Under valrörelsen talade några partier om att staten borde driva delar av välfärden i stället för kommuner och regioner, men det blev aldrig tydligt hur ett ökat avstånd mellan medborgarna och beslutsfattarna skulle förbättra kvaliteten.

Det finns däremot en uppgift som staten skulle behöva ta på större allvar än i dag, och det handlar om att säkra välfärdens grundfinansiering. En fjärdedel av välfärdens finansiering bygger på statsbidrag – statsbidrag som inte automatiskt höjs när kostnaderna stiger. Det innebär att staten kan hålla statsbidragen på en till synes anständig nivå och ändå i praktiken minska sitt bidrag till välfärden.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner hade det under åren 2022–2024 krävts uppräkningar av statsbidragen med sammanlagt omkring 18 miljarder kronor för att möta kostnads- och behovsutvecklingen. De faktiska uppräkningarna uppgick bara till 10 miljarder, och för 2026 hade ytterligare 3 miljarder behövts. När priserna stiger men statsbidragen inte följer med blir det sämre skola och mindre välfärd. Därför gick Socialdemokraterna till val på att värdesäkra de generella statsbidragen till kommuner och regioner.

Fru talman! En kommun kan inte planera sin skolverksamhet ett år i taget. En region kan inte bygga upp sin sjukvård utifrån tillfälliga ekonomiska besked. Det handlar om att rekrytera personal, utveckla verksamheter och göra investeringar som ska hålla under lång tid. Då måste också finansieringen vara långsiktig. Med värdesäkrade statsbidrag skulle kommuner och regioner veta att statens generella bidrag åtminstone följer inflationen. Det ger bättre förutsättningar att planera och ta ansvar.

Fru talman! Den socialdemokratiske före detta socialministern Gustav Möller förknippas med en paroll som fortfarande borde vägleda oss: ”Endast det bästa är gott nog åt folket.” Detta säger något viktigt om välfärdens grundidé. Det säger oss att den gemensamma skolan, sjukvården och äldreomsorgen inte ska vara något andrahandsalternativ och att kvalitet och trygghet inte ska vara förbehållet den som har råd att betala själv.

Höga ambitioner för välfärden måste dock också följas av ett ansvar för finansieringen. En stabil och pålitlig grundfinansiering är ett viktigt steg för att ge välfärden den långsiktighet och stabilitet som krävs. Om endast det bästa är gott nog åt folket måste vi också ge välfärden förutsättningar att bli just så bra.

(Applåder)

Fru talman! Tänk dig att du är gammal, så gammal att du behöver kommunens hemtjänst. Tänk dig att du ramlar hemma i ditt kök och blir liggande på golvet. Du kommer inte upp själv. Du har ett trygghetslarm på armen. Du trycker på knappen, men ingen kommer. Du blir liggande och får ligga så till nästa dag. Visst låter det hemskt? Men detta är faktiskt vad som har hänt i vårt land.

Givetvis handlar detta om extremfall, och de är få. Det handlar om få hemska fall, och när kommunerna får kännedom om dem görs en utredning och en anmälan till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Det är så vi gör i Sverige när något blir fel.

Räcker det? Nej, menar jag, för något väsentligt saknas. Det som saknas är den drabbades perspektiv. Vad är det egentligen som har hänt när en människa ligger på golvet i timmar utan att få hjälp? Jo, hennes människovärde har kränkts, och när det sker räcker det inte att byråkratin jobbar. Det måste också till någon form av gottgörelse från kommunens sida gentemot den drabbade.

Fru talman! Jag kommer därför att nu under allmänna motionstiden lämna in ett förslag om att kommunerna måste skapa ett system för ekonomisk kompensation till alla dem som drabbas av allvarlig vanvård inom den kommunala äldreomsorgen.

Redan i dag kan en individ som anser sig allvarligt felbehandlad stämma kommunen och få ett skadestånd. Men för att göra det krävs att du själv anlitar ett ombud och startar en rättsprocess. Är du gammal och skröplig orkar du förmodligen inte det. Rimligt är därför att kommunen själv, utan att en domstol tvingar den, betalar ut en ekonomisk ersättning när den har gjort allvarliga fel.

Inom sjukvården finns redan ett motsvarande system med patientförsäkringen. Blir en patient felbehandlad får hon ersättning av regionernas gemensamma försäkringsbolag. Det kan förvisso diskuteras hur väl denna försäkring fungerar, eftersom de belopp som betalas ut kan vara anmärkningsvärt låga, men den finns i alla fall där. Motsvarande försäkring finns inte inom den kommunala äldreomsorgen.

Fru talman! Jag kommer samtidigt också att föreslå att kommunerna ska vara skyldiga att inrätta motsvarigheten till en patientnämnd för äldreomsorgen.

Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att alla regioner måste ha en patientnämnd dit patienter kan vända sig när de anser sig vara felbehandlade av vården. Händelser inom den kommunala sjukvården kan också anmälas dit. Men det rör sig då endast om sjukvård, i enlighet med vad som föreskrivs i hälso- och sjukvårdslagen. Äldreomsorg utförs i enlighet med socialtjänstlagen, och där finns inte motsvarande krav på att det ska finnas en nämnd som granskar alla fall av vanvård.

Vilka insatser som definieras som omsorg och vilka som definieras som sjukvård kan ibland flyta ihop. Omsorgen kan vara omfattande och lika betydande för den enskildes hälsa som sjukvården.

Allvarliga fall av vanvård kan i värsta fall leda till döden. En människa som blir liggande på sitt köksgolv efter att hon har fallit kan ha brutit höftbenet. Det är kommunens hemtjänst som då har ansvaret för att kontrollera om detta har hänt.

Fru talman! Dessa förslag tror jag inte har någon höger- eller vänsterprägel. Därför vill jag uppmana kammarens ledamöter att ansluta sig till motionen när den så småningom behandlas.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet och det uppenbara engagemanget för äldreomsorgsfrågor. Det har vi i Vänsterpartiet väntat på att få höra från Tidöpartierna – i synnerhet från Moderaterna, som också hade äldreministerposten under den tidigare mandatperioden.

Ledamoten talar varmt för dem bland våra äldre som blivit offer för vanvård i äldreomsorgen. De fallen har vi läst om gång på gång. Vi har haft äldre som legat i skållhett vatten och där man har tvingats amputera kroppsdelar därför att de inte fått hjälp i tid. Vi har haft äldre som legat i dagar i sin egen urin för att hemtjänstpersonalen inte har kommit i tid. Vi har till och med haft äldre som dött på grund av att de drabbats av stroke men inte fått hjälp i tid.

Min fråga är: Var fanns Moderaterna under de senaste fyra åren när man inte tog tag i de fall som uppdagades?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att hon ville respondera på mitt anförande. Det vittnar om att jag kanske kan få stöd av Vänsterpartiet för den här motionen när den så småningom behandlas. Det skulle vara intressant att veta om ledamoten kan tänka sig att argumentera för min motion när jag väl har lagt fram den.

Vem har det yttersta ansvaret för de tragiska fall som ledamoten berättar om? Ja, det är alltså kommunerna. Det man alltid måste kontrollera först är i vilken kommun de otäcka fall hon beskriver skedde, vad kommunen gjorde och varför det blev så där. Jag känner inte till de fall som ledamoten talar om.

Det är nämligen inte Sveriges äldreminister som har ansvaret för att se till att vården faktiskt utförs på ett korrekt sätt.

Fru talman! Vänsterpartiet kommer i en rödgrön regering inte att stötta en motion. Vi kommer att lägga fram klara propositioner med förslag på förbättringar inom äldreomsorgen. Det är det första.

Sedan frågar ledamoten i vilka kommuner dessa fall har uppdagats. Det har framför allt varit i borgerligt ledda kommuner där LOV har varit praxis. Min fråga till ledamoten är: Tycker ledamoten att det är viktigt att vi avskaffar LOV för att säkra kvaliteten i äldreomsorgen?

Fru talman! Moderaterna kommer självklart inte att verka för att avskaffa LOV. Vi vill tvärtom utöka lagen.

Jag kan ge ett exempel från min egen hemkommun, där Vänsterpartiet ansvarar för just äldreomsorgsfrågorna. Ledamoten kanske känner till den hemska historien om de våldtäkter vi hade i Uppsala. Där råkade det vara Vänsterpartiet som var ansvarigt för den nämnden, och det blev ju inte mycket bättre av den saken.

Men som sagt: Jag uppmanar ledamoten att stödja motionen när den kommer till riksdagen.

Fru talman! Svensk LSS-omsorg bygger på en enkel men grundläggande princip: Människors frihet, självständighet och möjlighet att delta i samhället fullt ut ska inte påverkas av en funktionsnedsättning.

LSS ska ge den enskilde möjlighet att leva med trygghet, värdighet och självbestämmande. En väsentlig del i detta är personlig assistans, det stöd som gör det möjligt för människor att klara sin vardag, utvecklas och vara delaktiga i vårt samhälle på lika villkor.

Fru talman! Personlig assistans diskuteras ofta i samband med välfärdsbrott och oseriösa aktörer som lurar det offentliga på skattepengar och samtidigt sviker de människor som är beroende av samhällets stöd. Där ska vi vara tydliga: Välfärdsfusket ska bekämpas med full kraft, och varje skattekrona ska gå till rätt ändamål.

Vi får dock inte låta kampen mot de oseriösa aktörerna överskugga förutsättningarna för alla de seriösa verksamheter som varje dag gör ett ovärderligt arbete. För dem handlar det om att få ekonomiska förutsättningar att bedriva en trygg, högkvalitativ och långsiktigt hållbar omsorg.

Fru talman! Indexeringen av personlig assistans kan för många framstå som en teknisk och avlägsen sakpolitisk fråga. Men för den som är beroende av personlig assistans, för anhöriga och för de medarbetare som varje dag kämpar för omsorgstagarna är den långtifrån abstrakt.

När ersättningen inte följer kostnadsutvecklingen ökar pressen på verksamheterna, på personalen och ytterst på den enskilde. Det riskerar att innebära sämre arbetsmiljö, svårare kompetensförsörjning och mindre utrymme att ge den omsorg och det stöd som individen har rätt till. Det är inte värdigt.

En rättighet måste vara mer än en formulering i lagtext. Den måste också kunna fungera i människors vardag.

Om vi menar allvar med självbestämmande, delaktighet och individers rättighet att på lika villkor delta i det offentliga rummet måste ersättningen också ges verkliga förutsättningar att upprätthålla detta. Därför behövs en långsiktig och ansvarsfull indexering som följer kostnadsutvecklingen och motverkar den ekonomiska urholkning som nu år efter år varit en verklighet.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill se en LSS-omsorg som präglas av trygghet, kvalitet och värdighet, inte av ständigt ökande ekonomisk press. Vi ska bekämpa välfärdsfusket. Vi ska värna om skattebetalarnas pengar. Och samtidigt ska vi också stå upp för den enskilde som är beroende av samhällets stöd och för de seriösa aktörer som varje dag säkerställer att LSS fungerar i praktiken med trygghet, kvalitet och kontinuitet. Det är att ta LSS på allvar. Det är vårt ansvar, och det är dags att skapa bättre förutsättningar på riktigt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Liselotte Forsberg, Denice Westerberg och Leonid Yurkovskiy (alla SD).

Fru talman! Jag välkomnar verkligen att Sverigedemokraterna sätter fokus på det viktiga området personlig assistans för de människor som behöver samhällets stöd i form av en personlig assistent.

Denna fråga har återkommande diskuterats här i riksdagen. För två år sedan tog vi i socialutskottet tillsammans fram ett förslag om just det som ledamoten tar upp: långsiktigt stabila förutsättningar för finansieringen av den personliga assistansen. Vi kom överens om en indexering. Riksdagen röstade för ett sådant genom ett tillkännagivande.

Det kunde ske då de fyra oppositionspartierna fick stöd av Sverigedemokraterna i omröstningen 2024. Året därpå röstade Sverigedemokraterna inte för. Min fråga är: Varför?

Fru talman! Jag välkomnar replikskiftet, och jag välkomnar även ledamotens intresse för LSS-frågor.

Vi behöver bibehålla fokus och diskutera framtidens förutsättningar för svensk LSS-omsorg. Hur ska den vara upplagd? Hur ska den finansieras? Hur ska det gå till i praktiken?

Sverigedemokraterna står upp för en tydlig linje som går ut på att man ska ge det stöd som den enskilde enligt lag har rätt till. Detta ska man tillmötesgå. Vi har därför föreslagit ett förstatligande av delar av LSS. Vi ser nämligen att denna rättighet inte finns i hela landet.

Jag välkomnar att vi diskuterar detta, och jag skulle vilja ställa en motfråga till ledamoten. Kommer Socialdemokraterna att ställa sig bakom ett förstatligande av delar av LSS för att säkerställa att människor får den omsorg och det stöd de enligt lag har rätt till, oavsett var i landet de bor?

Fru talman! Vi socialdemokrater har varit tydliga med att bidraget till den personliga assistansen behöver indexeras, eftersom det behövs långsiktigt stabila ekonomiska förutsättningar. Detta enades vi oppositionspartier om för ett par år sedan. Sverigedemokraterna stödde det.

Jag välkomnar att Sverigedemokraterna i dag åter säger att de vill stå upp för behovet av en indexering som ger stabila förutsättningar för den personliga assistansen.

Fru talman! Det är viktigt att riksdagen uppmärksammar frågan ytterligare, och jag välkomnar möjligheten att se över indexeringen. Sverigedemokraterna har tagit ställning för att det ska ske en ansvarsfull indexering av den personliga assistansen. Samtidigt ska den fullt ut och i hela landet ge det stöd som man har rätt till. Det är en väldigt viktig fråga för mitt parti och även för mig själv.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet. Han lyfte upp att frihet, självständighet och möjlighet till delaktighet i samhället är de viktiga delarna i den personliga assistansen. Han konstaterar också att den har urholkats och att en viktig orsak till det är den låga ersättningen till assistansbolagen. I förlängningen handlar det om hur assistansen kan utföras.

Under förra mandatperioden togs initiativ för att höja ersättningen och framför allt för att indexera den. I juni 2024 var vi överens i kammaren om att göra detta. Likväl har regeringen, som Sverigedemokraterna stödde under mandatperioden, inte gjort någonting.

På vilket sätt kan kampen mot de oseriösa lösas när man från SD:s sida inte tar ansvar för frågan?

Fru talman! Tack, ledamoten, för repliken!

Det är bra att vi får en större diskussion i Sveriges riksdag om detta så att fokus återigen riktas på området.

Jag vill återigen poängtera att indexeringen är en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Mitt partis hållning har länge varit att en indexering ska genomföras.

Lagens mening är att man fullt ut ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra. Då gäller det att vi får till en indexering.

Att ta tag i oseriösa aktörer handlar inte direkt om en indexreglering av personlig assistans, utan där kommer andra rättspolitiska verktyg in, något som vi nu under fyra år har tagit tag i.

Vi behöver dock säkerställa att LSS-omsorg finns att tillgå i hela landet, och där ser vi brister. Vi kan bland annat se det i centerpartistiskt ledda Sundsvall. Där har man gång på gång haft synnerliga brister inom LSS-området.

Fru talman! Det blir inte riktigt seriöst när Sverigedemokraterna säger att man ska ta bort de oseriösa aktörerna inom branschen när de samtidigt under hela förra mandatperioden gav så låga anslag. I slutändan blir det bara de oseriösa som är kvar, eftersom de seriösa inte klarar av att bedriva någon verksamhet med de anslag som man får.

Den sverigedemokratiska sidan har haft fyra år på sig att höja anslagen. Varför har ingenting hänt?

Fru talman! Jag delar inte ledamotens synsätt som han initialt tar upp i sin replik. Jag tycker att Sverigedemokraterna har lyft upp frågan, och vi kommer att fortsätta göra det.

Sverigedemokraterna har tagit ställning för en indexering av den personliga assistansen. Vi kommer att fortsätta verka för det. Det är Sverigedemokraternas mening. När man har en regeringsöverenskommelse får man kanske inte allt; man får inte 100 procent sverigedemokratisk politik när vi inte har egen majoritet. Jag kommer att fortsätta kämpa för dessa frågor.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Jag tycker att det är lite roligt med Tidöpartierna. När de väl är i opposition är helt plötsligt välfärdsfrågorna, alltifrån äldreomsorgen till LSS, viktiga för dem. Det välkomnar jag starkt. Jag hoppas att engagemanget fortsätter oavsett om de är i opposition eller vid makten.

Jag vill även ta upp det som kollegorna nämnde om tillkännagivandet om assistansersättning. Det var det som ledde till att vi i Vänsterpartiet KU-anmälde tre av Tidöregeringens ministrar med anledning av att de svek sitt löfte om att indexera assistansersättningen, och det skedde gång på gång. Dels följde de inte upp tillkännagivandet, dels lovade de gång på gång att genomföra det.

Tyckte ledamoten att det var rätt av Tidöregeringen att inte gå vidare med tillkännagivandet om indexering av assistansersättningen?

Fru talman! Jag delar inte ledamotens synsätt; jag tycker inte att det är roligt att Tidöpartierna är i opposition. Det hade nog varit roligare om vi hade varit i majoritet.

LSS-omsorg är fortsatt en viktig fråga för Sverigedemokraterna. Det har det varit de gångna fyra åren och även dessförinnan. Sverigedemokraterna har alltid haft väldigt bra politik på LSS-området och stått upp i kampen för att alla människor ska kunna vara med i vårt samhälle på lika villkor, i enlighet med lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Sverigedemokraterna gick till val på att vi skulle fortsätta med indexeringen av ersättningen för personlig assistans, och det gjorde vi tillsammans med Liberalerna genom Sverigelöftet. Det visar återigen att vi värderar den här typen av frågor, och det är viktigt för både mig och mitt parti att vi kan fortsätta detta arbete.

Röstar man på Sverigedemokraterna ska man få Sverigedemokratisk politik. Men har Sverigedemokraterna inte egen majoritet får man inte heller 100 procent av Sverigedemokraternas politik.

Fru talman! Tack, ledamoten, för redogörelsen för Sverigedemokraternas politik! Men jag fick inte svar på min fråga, som var: Vad anser ledamoten om att Tidöregeringen, med Sverigedemokraterna som största parti i regeringsunderlaget, valde att inte gå vidare med det tillkännagivande som riksdagen riktade till regeringen om en indexering av assistansersättningen? Tycker ledamoten att det var rimligt av Tidöregeringen och Sverigedemokraterna att göra så i det fallet?

Fru talman! Jag uppfattade att jag svarade på ledamotens fråga. Vi kanske får diskutera detta återigen vid ett senare tillfälle, om hon upplever att hon inte fått svar på frågan.

Jag tycker att jag har redogjort för att det är viktigt för både mig och mitt parti att vi fortsätter att hålla fokus på LSS-frågan och att vi håller fokus på indexeringen av ersättningen för personlig assistans – det är det som möjliggör att många personer i vårt land faktiskt kan vara med och delta i samhället på lika villkor. Men det finns fortfarande en diskrepans; det ser inte ut så i hela landet, och det är ett problem.

(Applåder)

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans regering har straffat den som har blivit sjuk, den som förlorat jobbet och barnfamiljer som kämpar för att få vardagen att gå ihop. De har också straffat arbetare som sliter och äldre som har byggt upp vårt land. Vad har deras dom varit? Jo, att leva ett liv i fattigdom.

Leif har en ovanlig blodcancer och tumörer som sprider sig. Hans läkare anser att han är för sjuk för att jobba, men trots det har han blivit utan sjukpenning. Försäkringskassan bedömer att han sannolikt kan klara av jobb som inte kräver att han står upp långa perioder eller där han kan variera arbetsställning.

Då är det väl bara att packa och flytta ut i skogen eller något, sa Cathrine när hennes sjukpenninggrundande inkomst, SGI, blev nollad. För Cathrine innebär det att hon får klara sig på sin man och på sin halva sjukersättning efter en gammal arbetsskada från monteringstiden på Volvo. Det är cirka 7 500 kronor i månaden.

Minns ledamöterna Ellen, den 47-åriga kvinnan i SVT-programmet Frågan är fri? Hon frågade statsminister Ulf Kristersson hur mycket han tjänade, varpå hon berättade att hon själv får drygt 12 000 kronor före skatt i sjuk- och aktivitetsersättning och därför behöver låna pengar av sin mamma för att få ekonomin att gå runt. I början av året fick hon en höjning av ersättningen, men bara med 85 kronor.

Doris, 80 år, är en av Sveriges fattigpensionärer med en total pension på 16 557 kronor före skatt – trots att hon började arbeta redan som 15-åring och har jobbat ett helt liv i många slitsamma låglöneyrken, som personlig assistent och lastare i gruvan. Doris säger att hon har rättat munnen efter matsäcken. Hon letar extrapriser i matbutikerna och funderar ibland två gånger på om hon verkligen har råd att hämta ut sina mediciner.

Dennis och Kamilla med Storm, 16 månader, bor i Malmö. Båda är lärare. I Danmark får hon full lön när hon blir sjuk. Han får ingen lön alls första sjukdagen och sedan 80 procent. När han känner sig småsjuk går han oftast till jobbet ändå. Det är lättare att kämpa sig genom en arbetsdag än att förlora pengarna, säger Dennis.

Med a-kassans nya regler ska Thomas leva på 5 000 kronor i månaden. Det kommer att vara lyx att ta en kopp kaffe på kaféet, säger han.

Ett av åtta barn i Sverige lever i fattigdom. Det är 276 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet i Sverige i dag. Trots det har barnbidraget inte höjts på åtta år, och allt färre barnfamiljer får bostadsbidrag.

Fru talman! Straffen för var och en av dessa människor har utfärdats med berått mod av Tidöregeringen. Samtidigt har man tagit pengar från socialförsäkringarnas budgetpost för att sänka skatten för framför allt sig själv och de allra rikaste med uppemot 120 miljarder kronor på fyra år. Man har slaktat socialförsäkringarna, som ska vara vårt trygghetssystem.

Vänsterpartiet gick till val på att göra det billigare att leva och drömma. Det vallöftet kommer vi att förverkliga i en rödgrön regering med en rödgrön majoritet i riksdagen. Vi vill höja barnbidraget och frysa hyrorna för att på sikt sänka dem med hjälp av höjt bostadsbidrag som fler kan ta del av. Vi vill avskaffa karensavdraget, höja pensionerna och göra så att sjukförsäkringen blir värdig igen.

Ingen människa i vårt samhälle ska, fru talman, lämnas efter för att man blir sjuk, arbetslös eller åldras. I Vänsterpartiets Sverige tar vi hand om varenda invånare, inte bara de allra rikaste.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! Jag vill prata om den eskalerande psykiska ohälsan hos barn och unga. Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. I Kalmar län, där jag bor, går 20 procent av alla flickor mellan 13 och 17 år på bup. För tio år sedan var andelen 13 procent. I mitt län har antalet barn som får behandling hos bup fördubblats de senaste fem åren.

Vi är många som länge pekat på att bup behöver mer resurser. Ett gediget arbete har gjorts på många håll i landet. I Region Kalmar län har medelväntetiden för behandling på bup minskat med över två månader det senaste året. Men trots det är utvecklingen när det gäller antalet barn som behöver bup fortfarande explosionsartad. Vi har skapat ett samhälle där barn måste få insatser från hälso- och sjukvården och medicineras för att orka leva.

Centerpartiets vision är att dagens unga ska tillhöra den friskaste generationen någonsin. För att lyckas krävs kraftfulla reformer. Barns och ungas vardag måste förändras i grunden, och jag vill lyfta tre områden där förändringar behöver göras.

För det första måste sociala medier begränsas och beskattas. Nu finns det ett bra underlag för att lagstifta om åldersgräns för när barn får använda sociala medier, och detta arbete måste fortsätta.

Centerpartiet vill gå längre. Vi är beredda att införa en beskattning av sociala medier-bolagen och vill snarast tillsätta en utredning om hur den ska utformas. Principen är att sänka skatten på det som skapar värde, som arbete och företagande, och beskatta det som skadar. Vi ser helst en skatt eller avgift som baseras på hur skadliga och beroendeframkallande algoritmerna är. Detta ska ge bolagen ekonomiska incitament att förändra sina plattformar. Hittar de lösningar som gör apparna mindre skadliga minskar också behovet av beskattning. Kostnaden ska ligga på bolagen, inte på användarna.

Svenska företag har en lång tradition av att bidra till samhällsutvecklingen. De här bolagen gör i stället stora vinster på affärsmodeller vars negativa konsekvenser i hög grad bärs av barn, unga, familjer och samhället. Det måste vi få ordning på.

För det andra måste vi stärka det som får barn och unga att må bra. Fysisk aktivitet, kultur och sociala sammanhang ska bli mer tillgängliga genom stärkt stöd till föreningar, idrottsliv och studieförbund. Skolan ska ha dagliga pulshöjande aktiviteter och samarbete med lokala idrotts- och friluftsföreningar för att få in mer rörelse under och i samband med skoldagen.

För det tredje: De som söker vård för psykisk ohälsa ska få en kontaktperson, en fast vårdkontakt, som stöd mellan skolan, socialtjänsten och hemmet. Det hjälper särskilt barn och unga med komplexa och långvariga sjukdomstillstånd, där behovet av en utsedd kontaktperson som håller ihop vårdinsatserna är särskilt stort.

Jag har på nära håll sett familjer där barns psykiska ohälsa lett till att föräldrar bränner ut sig och blir sjukskrivna i den kamp det innebär att samordna alla kontakter kring barnet. Inget barn ska behöva kämpa ensamt, och ingen ung människa ska lämnas utan stöd.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Brihall (C).

Fru talman! Äldreomsorgen behöver fler medarbetare samtidigt som konkurrensen om arbetskraften hårdnar. Detta anser jag vara en av välfärdens absolut största utmaningar.

Jag kommer från Västerbotten. Det är ett stort län med stora möjligheter men också stora avstånd och växande utmaningar när det gäller kompetensförsörjning. I kommuner som Åsele, Sorsele och Dorotea är kompetensbristen inte en framtidsprognos. Den är en verklighet just nu.

När en undersköterska eller sjuksköterska inte kan rekryteras i omsorgen märks det direkt i den äldres vardag. Det blir en fråga om trygghet.

Fru talman! Vi vet att antalet äldre kommer att öka kraftigt de kommande åren samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar. Därför kan vi inte utforma arbetsmarknadspolitiken som om hela Sverige hade samma förutsättningar.

I en storstad finns ofta flera arbetsgivare och utbildningsvägar. I en mindre inlandskommun kan avsaknad av några få medarbetare få stora konsekvenser för en hel verksamhet.

Därför behöver vi fler utbildningar nära människor, bättre möjligheter till vidareutbildning och fler vägar till yrken inom äldreomsorgen utan att människor ska behöva flytta. Om vi inte skapar sådana möjligheter riskerar kompetensbristen att fördjupas, särskilt i de delar av landet där behoven redan är som störst.

Fru talman! Alltför ofta talar vi om hur fler ska rekryteras till äldreomsorgen. Minst lika viktigt är varför så många lämnar den. När arbetsbelastningen är hög, bemanningen för låg och scheman med delade turer och täta helgpass sliter ut personalen är det inte konstigt att människor söker sig vidare. Varje gång en erfaren medarbetare slutar förlorar äldreomsorgen kunskap, kontinuitet och trygghet. Ingen äldreomsorg kan byggas på att personalen inte orkar stanna kvar.

Därför är jag glad över och välkomnar att regeringen under sommaren har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell plan för kompetensförsörjningen i äldreomsorgen. Det är ett viktigt erkännande av de utmaningar som kommuner och verksamheter brottas med varje dag.

En långsiktig nationell strategi kan bidra till att fler söker sig till äldreomsorgen, till att fler väljer att stanna kvar och till att kompetensen kan stärkas i hela sektorn. Men en plan i sig bemannar inga verksamheter. Det krävs också politiska prioriteringar som gör det möjligt för kommunerna att behålla och utveckla sin personal. Planen måste dessutom ta hänsyn till verkligheten i hela landet, inte minst i mindre kommuner.

Fru talman! Framtidens äldreomsorg avgörs inte av hur många planer vi skriver. Den avgörs av om det finns människor som vill utbilda sig till, arbeta i och stanna kvar i äldreomsorgen. Utan kompetent personal finns ingen god äldreomsorg. Utan hållbara arbetsvillkor finns ingen långsiktig kompetensförsörjning.

Det ska gå att åldras med värdighet, trygghet och kvalitet i hela Sverige. För att det ska vara möjligt måste vi också säkerställa att äldreomsorgen har den kompetens den behöver. Det ansvaret vilar på oss i denna kammare.

Fru talman! Tack, Veronica, för ditt inlägg om Västerbottens förutsättningar för kompetensförsörjning. Jag uppskattar det senfärdiga uppvaknandet hos Kristdemokraterna när det gäller behovet av en arbetsmarknadspolitik som funkar för hela landet. Det är hög tid att vi ser till att ha en arbetsmarknadspolitik som också funkar för Västerbotten och de förutsättningar vi har i vårt län.

Det jag undrar gäller finansieringsfrågan. SKR har beräknat att köpkraften hos kommuner och regioner under den gångna mandatperioden har minskat med 30 miljarder kronor. Som du själv lyfter fram är det svårt att rekrytera, svårt att behålla och svårt att se till att allt går ihop. Varför har inte Kristdemokraterna sett till att kommuner och regioner, inte minst i Västerbotten, har fått de medel som är nödvändiga för goda arbetsvillkor och för att man ska kunna vara konkurrenskraftig på arbetsmarknaden?

Fru talman! Tack, ledamoten – som inte är partikollega men ändå västerbottning! Vi vet ju exakt hur förutsättningarna ser ut i mindre kommuner.

Min tidigare erfarenhet är ju som kommunpolitiker. Äldreomsorgen är ett kommunalt ansvar. Men när det gäller finansieringen får jag som ny ledamot i denna församling återkomma till dig, Malin, när vi ser de ställningstaganden som görs och hur en framtida regering ser ut.

Det är absolut viktigt att vi uppvärderar yrkena i äldreomsorgen. Det är där vi måste börja. Vi får återkomma till finansieringen och hur mycket som kommer att krävas.

Jag får påminna båda ledamöterna om tilltalet i kammaren. Vi talar genom talmannen och duar inte varandra.

Fru talman! Jag vill skicka med att Socialdemokraterna i valrörelsen har drivit stenhårt att vi behöver indexera statsbidragen och se till att kommuner och regioner har de medel som krävs för att vara en konkurrenskraftig arbetsgivare och kunna säkra den välfärd som erbjuds till invånarna i Sverige. Det är centralt att vi genomför detta.

Kristdemokraterna tillhörde det block som kämpade mot detta med näbbar och klor. Jag hoppas att Veronica kan vara en röst för att Kristdemokraterna i mycket högre grad ska prioritera dessa statsbidrag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för att du ställer frågorna till mig!

I mitt anförande talade jag mycket om vidareutbildning, alltså möjligheter till kompetensutveckling i yrket. Vi som sitter i denna kammare har ett nationellt ansvar. Vi kan inte betrakta arbetsmarknadspolitiken på samma sätt över hela landet när förutsättningarna ser så olika ut.

Fru talman! Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en av Sveriges viktigaste frihetsreformer. Den bygger på en enkel men avgörande princip: Att människor med omfattande funktionsnedsättningar ska ha samma rätt som andra att leva ett självständigt liv.

Men i dag ser vi hur denna frihet steg för steg begränsas. Runt om i Sverige avslås ansökningar, assistanstimmar dras in och människor tvingas gång på gång bevisa behov som aldrig har förändrats. Det gäller inte bara assistans utan alla insatser enligt LSS.

Häromdagen kunde vi i tidningen Norran läsa om Linus, som flyttade med sin mamma från Haparanda till Skellefteå. I Haparanda hade han 51 timmars personlig assistans i veckan. Efter flytten fick han inte en enda timme. Vi talar om samma människa, samma funktionsnedsättning och samma behov, men två kommuner gör helt olika bedömningar.

I TV4 kunde vi nyligen höra om Henrik, som lever med sjukdomen ms. När hans behov ökade ansökte han om fler assistanstimmar. Efter åtta månaders väntan kom beskedet. Det blev inga fler timmar. Tibro kommun drog in hela hans assistans. Till Nyheterna sa han: Jag har ingen livskvalitet. Det känns som att man sitter i fängelse.

Före sommaren träffade jag Martin hemma i Göteborg. Vid 41 års ålder drabbades han av en massiv stroke. Samtidigt som han kämpade för sitt liv på intensiven föddes hans dotter. Sex år senare lever Martin med omfattande funktionsnedsättningar. Han behöver personlig assistans för att kunna vara pappa, make, vän och en del av samhället.

Men den stora kampen efter stroken har inte handlat om att återhämta sig. Den har handlat om att få sin rätt till assistans erkänd av Göteborgs stad. Kommunen beviljade honom i det senaste beslutet 33 timmar i veckan. Förvaltningsrätten bedömde att han behövde drygt 69 timmar. Göteborgs stad drev frågan vidare till kammarrätten, som sänkte antalet till 49 timmar.

Fru talman! 20 timmar i veckan kanske inte låter så mycket för den som själv kan gå upp ur sängen, äta sin egen middag och lämna sitt hem när den vill. Men för den som är helt beroende av andra människor är 20 timmar skillnaden mellan frihet och ofrihet.

Linus, Henrik och Martin är tre människor med olika livsöden. Men de har en sak gemensam: De tvingas kämpa mot det samhälle som en gång lovade dem stöd. Det är just detta som är orimligt. En livslång funktionsnedsättning upphör inte för att man flyttar över en kommungräns. Behovet av hjälp försvinner inte för att en ny handläggare gör en ny bedömning.

Den personliga assistansen infördes för att människor skulle få makten över sina liv, inte för att deras liv skulle styras av kommunala budgetar och utdragna rättsprocesser.

För oss liberaler är linjen tydlig. Vi vill få ett slut på de återkommande överprövningarna i fråga om varaktiga behov och se ett samlat statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Rätten till stöd ska inte avgöras av vilken kommun man råkar bo i. Det är hög tid att sätta stopp för det som just nu pågår runt om i Sverige.

Fru talman! LSS är inte bara en fråga om omsorg. Det är en fråga om frihet, självbestämmande och människovärde.

Linus, Henrik och Martin ska få leva sina liv – inte ägna sina liv åt att kämpa för rätten att leva dem.

Fru talman! Tack, ledamoten Pär Gustafsson, för anförandet och för det engagemang som ledamoten visar för de här väldigt viktiga frågorna kring LSS-lagstiftningen och människors möjlighet att leva ett fullgott liv med hjälp av personlig assistans! Jag tänker också på de livsöden som ledamoten lyfter upp: Linus, Henrik och Martin.

Nu har vi lämnat en mandatperiod bakom oss. Det saknades inte förslag under den mandatperioden för att komma till rätta med de problem som ledamoten lyfter fram. I mars 2023 hade vi en statlig utredning färdig om förstatligande av assistansen för att kunna skapa en likvärdighet över hela landet. Därefter har regeringen inte agerat. Trots att Liberalerna har varit en del av denna regering har ingenting hänt.

Vad är det som gör att Liberalerna har tänkt prioritera den personliga assistansen under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag får tacka ledamoten för att jag som ny i kammaren får ha detta replikskifte.

Jag kan konstatera att regeringen vid flera tillfällen, under mandatperioden som har gått, har höjt schablonersättningen inom assistansen. Den har även möjliggjort en ordning där Försäkringskassan framöver ska ta fram budgetunderlag om kostnadsutvecklingen inom assistansen – också för att säkerställa att assistansersättningen följer kostnadsutvecklingen framåt.

Det tycker jag i grunden är en väldigt bra ordning. Liksom har sagts i tidigare replikskiften tror jag att det är rätt väg att gå att vi har goda underlag som vi kan fatta beslut utifrån i den budgetprocess som väntar under hösten.

Fru talman! Sanningen är att den avgångna regeringen har staplat utredning på utredning både när det gäller den personliga assistansen och andra områden. Man har haft utredningar om förstatligandet av assistansen, ledsagningen, färdtjänsten och tolktjänsten. Man har haft möjlighet att genomföra förändringar under den mandatperiod som har gått, men det har man inte har gjort, utan man har bara skjutit detta framför sig. Precis före valet tillsattes ytterligare utredningar.

Är Liberalerna den här gången beredda att faktiskt agera och inte bara prata?

Fru talman! Precis som ledamoten redogjorde för tillsatte regeringen en utredning i maj där målet var att värna assistansen som frihetsreform och att arbeta mot ett statligt huvudmannaskap. För Liberalernas del kan jag konstatera att vårt mål verkligen är att assistansen ska förstatligas. Det har det varit redan från början, när vi drev igenom den här reformen här i Sveriges riksdag.

Fru talman! Tack, ledamoten, för engagemanget kring de viktiga LSS-frågorna!

Vi har kunnat läsa om och följa många förskräckande exempel på hur det går till i Sverige. Det var därför den socialdemokratiska regeringen tidigare tillsatte den utredning som har nämnts i debatten om att förstatliga huvudmannaskapet för den personliga assistansen. Det var nämligen en viktig reform för att få likvärdighet över landet.

Det fanns en bred politisk enighet om behovet av en utredning, och det fanns en bred politisk enighet om resultatet och förslagen i den utredningen. Sedan har den legat på regeringens bord.

Jag har under den tidigare mandatperioden suttit i socialutskottet. Jag har haft många debatter i den här frågan, bland annat med liberaler, om varför ingenting händer. Den har legat stilla och tyst i ett skåp på Regeringskansliet i fyra år.

Fru talman! Precis som jag konstaterade i det tidigare replikskiftet får jag säga att det är väldigt roligt att som ny i kammaren få debattera de här frågorna. Jag hoppas att flera andra liberaler också kommer att göra det i kommande debatter.

I den budgetprocess som snart ska påbörjas här i huset har jag all anledning att återkomma till de här frågorna och om hur vi från Liberalernas sida ser på arbetet framåt.

Som jag sa tidigare är vi från Liberalernas sida väldigt tydliga med att vi vill se ett förstatligande, och vi hade velat se ett förstatligande redan från början. Det ser verkligen mörkt ut, det som händer ute i landet. I rödgröna Göteborg har jag ägnat hela våren åt att debattera de här frågorna. Besluten för personer med livslånga funktionsnedsättningar omprövas gång på gång, och det måste få ett slut.

Fru talman! Jag är helt enig med ledamoten om att detta måste få ett slut. Vi har sett många exempel från många delar av landet om behövande som faller mellan stolar. Det är därför det behövs en ny lagstiftning. Det är därför vi socialdemokrater har drivit på för att vi ska få ett statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen.

Liberalerna har lyft frågan i riksdagen, men vad de har gjort i regeringen är för mig en gåta. Jag välkomnar att ni fortsätter att vara tydliga, men det krävs också politiska beslut.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan konstatera att regeringen har återinfört en ordning där Försäkringskassan nu ska räkna fram vad assistansersättningen ska kosta. Det är något som tidigare regeringar hade tagit bort.

Från Liberalernas sida har vi varit tydliga i den valrörelse som varit. Vi vill först se en höjning med 7 procent. Det var vad vi sa till väljarna. Därefter vill vi se en indexering som följer kostnadsutvecklingen.

Det är Liberalernas besked, fru talman.

Fru talman! ”Jag hade drömmar och framtidsplaner, men sedan 2020 står mitt liv stilla. Mina gamla kompisar har precis tagit studenten. Jag har inte ens gått ut grundskolan. Jag lever, men det är inget liv. Jag lever bara för min familjs skull.”

De allra flesta av oss minns väl coronapandemin och hur vi för att hindra smittspridning fick fira jul utan släkt, inte kunde gå på restaurang eller besöka äldre anhöriga. Vi som kunde arbeta hemma fick göra om köket till kontor och ha möten framför skärm, medan andra gick till jobbet med munskydd och visir.

Vi tvingades tyvärr också ta farväl av människor som inte överlevde sjukdomen. I dag känns pandemin för många av oss väldigt långt borta. Vi minns den, men vi är glada att den är över. Vi kan umgås igen, resa, arbeta och leva våra liv ungefär som innan.

I början av året mötte jag Ima och Julina, som blev smittade när de var 13 år. Mina inledande ord är Julinas. Nu är båda 19 år och lever med kronisk smärta i kroppen, rusande puls, extrem trötthet, huvudvärk, sjukdomen POTS och epilepsi. Ibland är det en övermäktig ansträngning att bara ta sig ur sangen. För dem tog sjukdomen inte slut. Covid härjar fortfarande i deras kroppar.

Jag har också träffat Karolin. Hon är 34 år och arbetade som sjuksköterska. Hon var en av alla de välfärdshjältar som vi applåderade. Hon stod längts fram i frontlinjen. Hon blev sjuk våren 2020 och har efter det fått flytta hem till sina föräldrar för att klara vardagen. Hon säger: ”Efter sex år är livet helt satt på paus. Jag har berövats möjligheten att arbeta, leva självständigt och bilda familj.”

Ungefär 300 000 personer i Sverige lever med långtidscovid eller postcovid. Av dem har 150 000 så allvarliga symtom att de inte kan arbeta, studera eller ens klara de mest grundläggande sakerna i vardagen.

Det är långtifrån en liten patientgrupp. Postcovid uppfyller kriterierna för att vara en folksjukdom. Men som om det inte vore nog att vara svårt sjuk behöver de som är sjuka dessutom bevisa att de är det.

I Svenska Covidföreningens enkät uppgav 68 procent att de hade känt sig misstrodda av vårdpersonal och 43 procent att de inte blir tagna på allvar när de berättar om sin sjukdom. 63 procent har känt skam för att de är sjuka. 19-åriga Ima har inte ens en läkarkontakt.

Detta kostar naturligtvis också. Prislappen är 25–30 miljarder kronor om året när förlorad livskvalitet, arbetsförmåga och vårdkostnader räknas in.

Jag har lovat Ima, Julina och Karolin att synliggöra dem och alla andra som drabbats. Det kommer jag att göra den här mandatperioden. Jag kommer aldrig acceptera att de här människorna försvinner ur samhällsdebatten bara för att deras sjukdom inte längre dominerar nyhetssändningarna.

Forskning visar att postcovid kan medföra långvariga förändringar i kroppen. Kunskapen om sjukdomen har ökat, och rekommendationer för vård och rehabilitering har tagits fram. Ändå återstår stora brister i den svenska vården.

Svenska Covidföreningen har presenterat sju krav till oss politiker. De kraven är både rimliga och angelägna, och vi behöver arbeta vidare med dem. De som har drabbats måste få ett erkännande. Vi måste säkerställa att alla oavsett var i landet de bor får tillgång till den kompetens, vård och behandling som de behöver.

(Applåder)

Fru talman! Det talas ofta om att hela Sverige ska leva. Men när det gäller förlossningsvården har utvecklingen gått åt motsatt håll. Sedan 1973 har antalet förlossningsenheter minskat från cirka 95 till omkring 44. Mer än hälften har försvunnit samtidigt som Sveriges befolkning har vuxit med flera miljoner människor.

Detta är ingen slump. Det är resultatet av politiska beslut. Det är beslut om att centralisera och beslut om att prioritera effektiviseringar och budgetkalkyler framför närhet och trygghet. Konsekvensen är att många kvinnor och familjer har fått allt längre till närmaste BB.

Ingen annan patientgrupp skulle acceptera beskedet att man måste resa 15 eller 20 mil för att få akut vård. Men när det gäller gravida kvinnor verkar det plötsligt vara rimligt. Kvinnor tvingas ge sig ut på vägarna mitt under värkarbetet. Familjer kör genom vintermörker och snöstormar med förhoppningen att hinna fram i tid.

Fru talman! Det är inte värdigt ett modernt välfärdsland, och det är inte jämlik vård. Tillgången till trygg förlossningsvård ska inte avgöras av vilket postnummer man råkar ha. Samtidigt står Sverige inför en demografisk utmaning. Under 2024 föddes det lägsta antalet barn på över 20 år, och fruktsamheten är den lägsta som någonsin uppmätts i vårt land.

Självklart finns det många orsaker till att färre barn föds. Men då måste vi också ställa oss frågan: Är detta verkligen rätt tidpunkt att göra familjebildningen svårare? Vilket budskap skickar vi till unga människor när samhället inte ens kan garantera att det finns en förlossningsavdelning inom rimligt avstånd?

Vi hör samma argument varje gång ett BB läggs ned: Det är effektivare, det är billigare och det höjer kvaliteten. Men effektiviteten mäts alltid i kronor och ören, aldrig i människors trygghet. Kvaliteten mäts i statistik och kalkylblad, men sällan i den oro som blivande föräldrar känner när avståndet till vården blir allt längre.

Fru talman! När ett BB stängs försvinner inte bara en avdelning. Kompetensen försvinner, barnmorskor flyttar, akutberedskapen försvagas och hela ortens framtidstro påverkas.

Varje nedläggning skickar dessutom ett tydligt budskap till människor på landsbygden om att deras trygghet är mindre värd. Det är ett budskap som vi måste sluta att skicka.

Om vi menar allvar med att hela Sverige ska leva måste människor kunna föda sina barn i trygghet, oavsett var de bor. Förlossningsvården är inte en kostnadspost bland andra. Den är en investering i nästa generation.

Ett samhälle som inte kan erbjuda trygghet när ett barn ska födas måste fråga sig vad ordet välfärd egentligen betyder. Därför måste utvecklingen vändas. Sverige behöver fler familjer som vågar tro på framtiden, inte fler BB-avdelningar som stängs.

Fru talman! Välkommen till Sveriges riksdag, ledamoten Forsberg!

Det var ett intressant anförande som vi kan säga mycket om. Vi kan tala om BB-fåtölj, som finns i Skåne, där det knappast är 15–20 mil till närmaste förlossningsklinik eller liknande.

Jag har två frågor som jag skulle vilja att ledamoten resonerar kring utifrån det anförande som hon haft.

Den ena frågan gäller hur en förstatligad sjukvård med en generaldirektör i Stockholm skulle föra vården närmare människor i glesbygden. Tror verkligen ledamoten att generaldirektören kommer att sitta och tänka ”Vi ska öppna fler förlossningsplatser i glesbygd”?

Den andra frågan är: Hur tycker ledamoten att hennes anförande rimmar med att Sverigedemokraterna var med och skar ned 600 miljoner på kvinnovården under förra budgetåret?

(Applåder)

Fru talman! Tack för jättebra frågor! Som du sa är jag väldigt ny i det här sammanhanget. Jag får läsa på lite mer, men det här är en grej jag brinner för.

Jag kommer från Mora i Dalarna. För många år sedan hade vi ett av Sveriges bästa BB. Jag kan tyvärr inte svara just nu, men det är någonting som jag kommer att läsa vidare om. Jag kommer att skriva upp ditt namn, för jag är lite namnblind, så kan vi diskutera det vidare; det tycker jag absolut.

(Applåder)

Jag får påminna om tilltalet. I kammaren talar vi genom talmannen och duar inte varandra. Ett tips är att säga ”ledamoten” eller för- och efternamn på meddebattören.

Fru talman! Tack, ledamoten Forsberg, för svaret! Jag har stor förståelse för att det inte är lätt som ny ledamot. Men som ABF-ordförande i den nybildade avdelningen ABF Öresund är jag glad för att ledamoten ändå är beredd att ta till sig den uppenbara brist på kunskap som hon visar när hon företräder sitt parti här i talarstolen. Ledamoten borde verkligen ta ansvar för hur Sverigedemokraterna behandlade svensk välfärd under föregående mandatperiod.

Fru talman! Tack, ledamoten, för förståelsen i detta nya sammanhang!

Jag kommer att jobba vidare med det här. Jag brinner för välfärd och landsbygd, så vi kommer säkert att höras av vid fler tillfällen.

Fru talman! Sverige har under lång tid haft betydligt högre narkotikarelaterad dödlighet än våra grannländer. Varför ser det ut så?

Jo, när vi har kallat det för missbruk och lagt skulden på individen har dessa länder kallat det för beroendesjukdom. När vi har krävt drogfrihet innan stöd och boende sätts in har övriga länder satt in effektiva åtgärder för att lindra skada och rädda liv.

Fru talman! Det är hög tid att Sverige går från att ligga i topp när det gäller narkotikarelaterad dödlighet till att ligga i framkant när det gäller samordnad behandling, stöd och boende.

Samsjuklighet handlar om människor som drabbats av svår beroendesjukdom tillsammans med allvarliga psykiska symtom. Det handlar också om anhöriga, om barn och föräldrar som lever tätt ihop med den drabbade och som drabbas av följdverkningarna.

Fru talman! Låt mig lyfta två perspektiv. Kvinnor med samsjuklighet har en mångdubbel risk att utsättas för psykiskt, fysiskt, ekonomiskt och sexuellt våld. Vi vet att kvinnor också kan tvingas sälja sina kroppar för att finansiera både sin egen och andras tillgång till droger.

När kvinnan söker hjälp bortser man från detta, och hon får inte sällan hjälp på samma ställe som förövaren. Att sitta i samma väntrum när man söker vård eller bo på samma jourboende underlättar inte direkt för den som vill lämna en destruktiv relation. Därför behöver vi ha genusperspektivet med när vi formar denna vård.

Låt mig också inta barnperspektivet. Barnrättsorganisationerna vittnar om att barn fortfarande hamnar mellan stolarna när föräldrarna har en egen psykisk sjukdom. Fokus ligger fortfarande på den vuxna. Vi har under de senaste åren nåtts av rapporter om barn som levt i allvarlig omsorgssvikt med ett omänskligt lidande och där detta i vissa fall till och med har lett till barnets död.

Dessa barn är det varje beslutsfattares plikt att bära med sig. I varje beslut måste vi ställa oss frågan: Kan detta leda till att barnets rätt stärks? Det har jag gjort efter ett yrkesliv med dessa barn. Jag kommer att föra deras talan här i talarstolen.

Den samsjuklighetsreform som håller på att sjösättas handlar i högsta grad om ett gemensamt ansvar. Det handlar om att bygga ett samhälle där människor inte behöver navigera mellan olika system och olika vårdaktörer och gång på gång mötas av väggar däremellan när de är trasiga och sköra och som mest behöver en sammanhållen vård.

Nu har vi chansen att ge förutsättningar för kommuner och regioner att ge samordnad vård, och då ökar också möjligheten att minska lidandet och upptäcka våldsutsatthet. Vi har övergått till mer effektiva insatser. Vi har tillåtit sprututbyte och LARO, men vi har fortfarande inte testat brukarrum. Vi måste ta fler steg.

Fru talman! Ytterst handlar denna reform om vår syn på människan och om att välfärden ska finnas där och vara anpassad till henne, inte tvärtom. Låt oss därför denna mandatperiod göra samsjuklighetsreformen till verklighet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Daniel Bernmar (V).

Fru talman! En stark välfärd ger människor frihet. Den gör livsresor möjliga, skapar trygghet och bygger ett framgångsrikt samhälle. Välfärden är inte en marknad. Den är vårt samhällskontrakt – ett löfte om att den som behöver stöd, vård eller omsorg också ska få det.

Under lång tid har marknadslösningar och privata vinstintressen fått allt större utrymme. Skattepengar som skulle ha gått till undervisning, vård och omsorg blir i stället privata vinster. När lönsamhet får styra riskerar människors behov att komma i andra hand, kvaliteten att försämras och tilliten till välfärden att urholkas.

Vi socialdemokrater vill säkra välfärdens resurser, stoppa vinstjakten i skolan och ta tillbaka den demokratiska kontrollen. Lärare ska inte tvingas välja vilken elev som får stöd och vilken elev som inte får det. Resurser ska fördelas efter elevernas behov, inte efter möjligheten att locka lönsamma elever, pressa kostnaderna eller sätta glädjebetyg.

Den som har störst behov ska också få vård först och i tid. Vården ska inte bli konsumtionsdriven, leda till onödig behandling eller ge gräddfiler åt dem som har råd att köpa sig före i kön.

Inget barn ska placeras i händerna på kriminella som driver HVB-hem, och inga äldre ska behöva möta minutstyrning eller för låg bemanning.

Fru talman! När privata verksamheter stänger så snart lönsamheten sviktar står kommuner och regioner ändå kvar med ansvaret. Välfärdens medarbetare bär upp vårt samhälle, och de förtjänar mer än applåder. De förtjänar en god arbetsmiljö, rimliga villkor, slopat karensavdrag och rimliga pensioner som det går att leva på.

Vi behöver bli fler i välfärden. Om vi inte vänder utvecklingen hotas både kvaliteten och vår gemensamma trygghet.

Det är ofta kvinnor som arbetar i välfärden, och det är ofta kvinnorna som tvingas kompensera när den inte fungerar. Därför handlar satsningar på välfärden också om arbetsvillkor, ekonomisk frihet och jämställdhet.

Vi väljer välfärden framför skattesänkningar för dem som redan har mest. En stark välfärd är inte välgörenhet, utan det är grunden för frihet, jämställdhet och Sveriges framtid. Välfärden ska inte styras av vem som är lönsammast utan av vem som behöver den mest. Genom att sätta människa före marknad och behov före vinst upprätthåller vi samhällskontraktet och skapar frihet för alla.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en ensamhet i vårt samhälle som vi sällan talar om, nämligen ensamheten efter brutna familjeband. Det handlar om föräldrar som har förlorat kontakten med sina vuxna barn och om mor- och farföräldrar som inte längre får träffa sina barnbarn. Detta är ett fenomen som internationellt kallas ”go no contact”. Det är ett växande fenomen som påverkar den enskilda människan och som även kan få förödande konsekvenser för samhället i stort.

Jag vill vara mycket tydlig, fru talman: Självklart finns situationer där det är nödvändigt att bryta kontakten, exempelvis vid våld eller övergrepp. Det är inte dessa situationer jag pratar om i dag.

I vår tid talar vi väldigt mycket om att sätta gränser i stället för att lösa konflikter. Det finns familjer där relationer bryts efter konflikter och missförstånd som kanske hade kunnat lösas. Tänk på mamman som väntar på ett telefonsamtal som aldrig kommer, på mor- och farföräldrar som inte längre vet hur deras barnbarn ser ut eller på den äldre föräldern som går mot livets slut utan att få återse sina barn!

Hur vanligt är detta i Sverige? Det märkliga svaret är: Vi vet inte. Det är just detta som är problemet. Det saknas tillräcklig svensk kunskap om hur många vuxna barn och föräldrar som helt har brutit kontakten med varandra och hur många mor- och farföräldrar som därigenom också har förlorat kontakten med sina barnbarn. Internationell forskning visar dock att familjebrytningar mellan vuxna barn och föräldrar inte är något marginellt fenomen.

Folkhälsomyndigheten konstaterar att ensamhet är ett folkhälso- och samhällsproblem. År 2025 satsade regeringen 48 miljoner för att kommunerna skulle arbeta för att motverka äldres ensamhet. Det räcker dock inte med musikunderhållning och kommunala fikastunder.

Vi vet att ofrivillig ensamhet och social isolering förknippas med ökad risk för psykisk ohälsa och suicid. Det är inte bara de äldre som drabbas när kontakten mellan mor- och farföräldrar och barnbarn bryts. Det gör även barnbarnen, som kanske inte ens förstår varför kontakten har upphört. När familjebanden bryts är det inte bara två vuxna som förlorar varandra, utan detta påverkar familjedynamiken över flera generationer.

Fru talman! Vi talar ofta om äldres ensamhet, men hur får vi mer kunskap om konsekvenserna av brutna familjerelationer och bättre möjligheter till samtalsstöd och försoning där det är möjligt?

Många drabbade vågar inte ens berätta av rädsla för omgivningens frågor. Därför uppmanar jag regeringen att uppmärksamma brutna familjerelationer i arbetet mot ofrivillig ensamhet, psykisk ohälsa och suicid. Alla relationer kan inte räddas, och alla relationer ska inte räddas, men där det går behöver vi satsa rätt resurser och göra rätt insatser för att bekämpa ofrivillig ensamhet.

Fru talman! Vi lever i dag inte upp till den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Låt mig prata om den vårdkö som det oftast inte talas så mycket om men som nästan alla svenskar har mött!

Det handlar om att inte få tid på sin vårdcentral. När man väl kommer dit får man träffa olika läkare varenda gång. Trots att vi alla mycket väl vet att det leder till att människor med kronisk sjukdom drabbas av fler sjukhusinläggningar har väldigt lite hänt när det gäller att öka antalet allmänläkare i Sverige. Det talas ju om att sjukvården ska effektiviseras, men vi vet att kontinuitet är det klart effektivaste i vården.

Vi kan jämföra med en skolklass. En lärare som är ansvarig för 50 elever i ett klassrum i stället för 20 kan inte bedriva undervisning av god kvalitet för alla. Det blir brandkårsutryckningar och etisk stress. Man missar elever som faller mellan stolarna. Detta är i dag realiteten för svenska allmänläkare, och därför behöver de bli fler.

En klok distriktsläkare sa att man kan likna politikernas misslyckande med att förstärka den svenska primärvården med att skruva upp plattan med pastavattnet till tvåan och hoppas att det ska börja koka. Det sjuder knappt.

Fru talman! Vi behöver sätta fart på kokplattan, och därför behövs en kraftfull nationell mobilisering och handling likt den vi kan se i försvarsfrågorna. Det behövs breda överenskommelser och en samlande beredning där det finns enighet kring uppskalning över tid. Varför har vi inte denna modell på plats för att skala upp svensk sjukvård och dubblera antalet allmänläkare? I stället för att ta det politiska ansvaret har man haft en nästan religiös tilltro till att marknadens gudar ska komma in och fixa detta, men – surprise – det har de inte gjort här heller.

Lagen om valfrihet med fri etableringsrätt infördes i Sverige 2008. Lagen gör att affärsmässighet överordnas vårdbehov. Nu har vi facit på många sätt. Andelen allmänläkare på befolkningsnivå har inte ökat, utan vi har tvärtom fått en ojämlikare sjukvård. Mindre vårdcentraler har köpts upp av stora koncerner, och vi har sett fusk, oegentligheter och kriminalitet i sällan skådad utsträckning i vår sjukvård. Privata vårdgivare kan öppet bryta mot hälso- och sjukvårdslagen genom att prioritera dem med försäkring före andra. Det är hög tid att införa etableringskontroll och skrota lagen om valfrihet.

När Sverige kom ut ur pandemin stod alla politiker på rad och lovade att vårdpersonalen skulle få bättre villkor. De applåderade och kastade gratulationer över personalen för dess heroiska insatser. Sjukskrivningarna har dock fortsatt att öka på grund av att resurserna inte räckt till. Att jobba i svensk sjukvård har blivit en högriskfaktor för ohälsa.

Vi borde göra som våra grannländer, fru talman, och skrota karensavdraget, korta arbetstiden och sätta ett tak för hur många patienter en sjuksköterska kan ansvara för. Då kommer vi att få fler vårdplatser. Temperaturen i sjukvården kommer att gå ned om vi tar krafttag för att fördubbla antalet allmänläkare, indexerar, ökar statens finansieringsansvar för sjukvården och skapar en primärvård med delaktighet och kontinuitet för patienterna i stället för valfrihet för vinstdrivande koncerner att köpa upp vårdcentraler med fri etablering.

(Applåder)

Fru talman! En kommunbudget kan gå ihop samtidigt som vardagen i välfärden sakta går sönder. Kommunen kan prioritera och ställa om för att kostnaderna ska matcha intäkterna, men om balansen uppnås genom att det blir färre kollegor i äldreomsorgen och genom att stödet i skolan minskar har besparingarna ett högt pris. Det betalas av den personal som ska hinna mer och av de människor som möter en välfärd som man har dragit ned på.

Jag har lett Sala kommun under kostnadskrisen. Jag vet vad ansvaret innebär för att få ekonomin att gå ihop när kostnaderna rusar och statsbidragen inte håller jämna steg. När budgetbeslutet är fattat finns behoven kvar.

Vi prioriterade och tillförde mer pengar. Men när mat, uppvärmning, räntor och löner blir dyrare äts förstärkningarna upp av ökade kostnader. Då blir det mindre kvar till de stora behoven, som fortsätter att finnas. Det handlar om mer tid för eleverna, bättre arbetsmiljö i äldreomsorgen och större trygghet för den som behöver välfärden.

Fru talman! Skolan och äldreomsorgen ska fungera i hela Sverige – i Möklinta, i Västerfärnebo, i Ransta och inne i Sala. Barn som behöver hjälp att lära sig läsa och räkna ska få den hjälpen. Hemtjänstens personal ska ha tid att ge en god omsorg. Den som behöver hjälp ska kunna lita på att den finns där.

Kommunerna ska ansvara för sina budgetar. Men ansvaret för att statens bidrag ska hålla jämna steg med kostnaderna ligger hos regeringen. Under förra mandatperioden valde Tidöpartierna att inte ta en tillräckligt stor del av ansvaret för kostnaderna som steg. Varningarna kom från hela landet. Ändå fick kommunerna hantera smygbesparingar från regeringen när statsbidragen inte räknades upp tillräckligt. I verkligheten betyder det att tjänster inte tillsätts, att vikarier inte rings in och att stöd till elever får vänta.

Fru talman! Lägre inflation nu ger inte automatiskt personalen kollegorna tillbaka. Följderna av flera års besparingar finns kvar. Det är där vi i Sverige befinner oss nu.

Ett första viktigt steg är givetvis att värdesäkra de generella statsbidragen. De måste följa kostnadsutvecklingen, så att statens finansiering inte urholkas när kostnaderna stiger. Detta återställer inte tidigare besparingar. Men det ger i alla fall kommunerna och regionerna en stabil grund att stå på. Det gör att man kan planera sin bemanning, ge stöd i tid och få en rimligare vardag.

Hela Sverige ska fungera. Från norr till söder ska människor kunna lita på en trygg välfärd. Det löftet ska hålla också i klassrummet i Möklinta och i äldreomsorgen inne i Sala.

En kommunbudget kan gå ihop samtidigt som vardagen i välfärden sakta går sönder. De beslut som vi fattar här påverkar vardagen runt om i hela Sverige. Kommunerna ska ta sin del av ansvaret, men då måste regeringen också ta sin del. Det är dags att värdesäkra de generella statsbidragen.

(Applåder)

Fru talman! Under tre fjärdedelar av mitt liv har välfärdens ekonomiska förutsättningar försämrats. Regering efter regering har prioriterat att sänka skatter på bekostnad av vår gemensamma välfärd. Efter över trettio år av nedskärningar går det inte längre att sminka över alla allvarliga brister vi ser. Den svenska skolan och sjukvården har nått nya rekord i ojämlikhet. Vi kan alla se att LSS-reformen sakta men säkert urholkats och malts ned av nedskärningar och juridifiering.

Samtidigt har arbetsvillkor försämrats och löner stagnerat i hela välfärdssektorn. Många av dem som arbetar i välfärden bär bokstavligt talat välfärden på sina axlar med sin egen hälsa som insats. Ett ansvar som vi borde bära gemensamt bärs i praktiken i stället av personal, brukare och patienter.

Fru talman! För att klara ett bibehållet åtagande i kommunsektorn hade statsbidragen behövt vara 18 miljarder kronor högre i regeringens budgetar under förra mandatperioden. Det har egentligen varit snarlikt varje mandatperiod, om än inte tillnärmelsevis lika extremt. Många kommuner, inklusive min egen hemkommun Göteborg, såg med fasa hur den förra regeringen valde skattesänkningar för rika framför uppräkning av statsbidragen.

Den förra mandatperiodens regering har, precis som tidigare regeringar faktiskt, fortsatt att lägga på nya arbetsuppgifter, särskilt på kommunerna. Det kan i och för sig vara bra ibland, som reformen för att få en ny socialtjänstlag, men inte när det saknas adekvat finansiering. Det är ett mönster som har upprepats ända sedan LSS-reformen på 90-talet.

Redan 2009 konstaterade forskare vid Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet, i en rapport beställd av finansutskottet till finansutskottet, att i princip samtliga reformer var underfinansierade eftersom finansieringsprincipen är satt på undantag.

Det går inte heller att diskutera välfärdens finansiering utan att peka på den skatteorättvisa som finns inbyggd i systemet. I dag kan det skilja så mycket som 4 kronor per hundralapp i kommunalskatt över vårt avlånga land. Det är en skillnad som inte går att hänföra till kvalitets- eller ambitionsskillnader. Det är helt enkelt kostnads- och intäktskillnader, vilket är helt i strid med Sveriges ambition om en jämlik välfärd i hela landet.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att dessa problem är skapade av politiken och måste korrigeras av samma politik. Det är tydligt att utjämningssystemet inte fungerar som det är tänkt. Vänsterpartiet vill därför genom förändringar i utjämningssystemet halvera den skatteorättvisa som finns mellan kommunerna.

Välfärden behöver också mer resurser. Det behövs också bättre villkor för personalen och mindre kaosprivatiseringar.

Vänsterpartiet vill i ett första steg öka de generella statsbidragen med 8 miljarder och avsätta 30 miljarder över tio år till ett särskilt kvinnolönelyft. Men det räcker såklart inte. Vi måste också indexera statsbidragen och slutligen stoppa kaosprivatiseringarna, stänga ned vinstjakten i välfärden och säkerställa att de cirka 5 miljarder som årligen går till vinster i stället går tillbaka till skattebetalarna.

Fru talman! Att stärka det sköra mötet mellan den som är i behov av stöd och den som ger stöd är helt centralt för Vänsterpartiet. Vi är fast beslutna att bygga Sveriges välfärd starkare under de kommande fyra åren.

(Applåder)

Fru talman! Jag kommer från Västervik, en kommun i norra Kalmar län, som har såväl stad som landsbygd, små samhällen och långa avstånd.

Under många år har jag varit kommunpolitiker och suttit i sammanträdesrummen och vänt och vridit på budgetar för att försöka få pengarna att räcka till skola, äldreomsorg och alla verksamheter som människor är beroende av. Något jag har lärt mig är att det här i Stockholm är lätt att tala om effektiviseringar och prioriteringar, men det är betydligt svårare att sitta hemma i kommunen och avgöra vilken verksamhet som ska få mindre pengar i kärva tider.

Fru talman! Sverige ser olika ut. Förutsättningarna för att driva välfärden skiljer sig åt stort mellan våra kommuner. En skolklass med 22 elever behöver en lärare, men en skolklass med 12 elever behöver också en lärare. Och läraren ska ha lön, klassrummet ska värmas upp och barnen ska ha undervisning och det stöd de behöver. Men kostnaderna minskar inte automatiskt i samma takt som elevantalet gör, och i en landsbygdskommun är det inte alltid lätt att slå ihop skolor. Det kan handla om stora avstånd och barn som måste kunna ta sig till skolan inom rimlig tid.

Det är också därför vi har ett kommunalt utjämningssystem i landet, så att kommuner med olika förutsättningar ska kunna erbjuda en likvärdig välfärd. Men det räcker inte.

Fru talman! Det finns ytterligare ett problem med välfärdens finansiering: De generella statsbidragen till kommuner och regioner räknas inte upp när priser och löner stiger. Det betyder att pengarna tappar i värde om inte vi i riksdagen fattar nya beslut om tillskott.

En kommun kan alltså få fler kronor från staten än året innan men ändå ha mindre pengar kvar till att bedriva sin verksamhet. När staten inte kompenserar för kostnadsökningarna blir det kommunpolitikerna som får hantera konsekvenserna. Det är de som i kärva tider får diskutera färre lärare, större barngrupper eller minskad bemanning i äldreomsorgen. Jag vet hur de diskussionerna går till, för jag har själv suttit i dem. De som får leva med konsekvenserna är barnen, de äldre och de sjuka.

Fru talman! Vi behöver därför införa en uppräkning av de generella statsbidragen till kommuner och regioner, precis som vi socialdemokrater föreslog före valet. Det handlar om att värdesäkra pengarna, skapa långsiktighet och ge kommuner och regioner bättre förutsättningar och möjligheter att planera sin verksamhet.

Utjämningssystemet ska hantera skillnaderna mellan kommunerna, och indexeringen ska se till att finansieringen fungerar år efter år och inte urholkas. Det är två helt olika saker, men bägge är lika viktiga för att välfärden ska fungera i hela landet.

Välfärdens medarbetare är inga budgetposter som enkelt kan justeras bort. Det är läraren som möter barnen varje morgon. Det är undersköterskan som hjälper våra äldre. Det är sjuksköterskan som finns där när vi behöver vård.

Fru talman! Jag har tagit steget från kommunpolitiken till Sveriges riksdag, men jag har inte lämnat de kommunala budgetdiskussionerna bakom mig. Jag har tagit med mig de erfarenheterna hit, för jag vill att de beslut som vi fattar i den här kammaren ska fungera i verkligheten. Det är dags att ge kommuner och regioner långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Det är dags att värdesäkra välfärden.

(Applåder)

Fru talman! ”Det goda hemmet” – samhället – ”känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

Det har nu gått 36 055 dagar sedan Per Albin Hansson höll sitt berömda tal om det svenska folkhemmet i den allmänna remissdebatten i riksdagens andrakammarsal. Han fortsatte:

”Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

Fru talman! Hur ser det då ut i Sverige i dag? Nu på morgonen presenterade Sveriges stadsmissioner sin årliga fattigdomsrapport. Den visar att 730 000 personer år 2026 lever i fattigdom. Det är dubbelt så många som för bara fem år sedan. Rädda Barnen skriver i sin barnfattigdomsrapport att 276 000 barn lever i fattiga hem.

Samtidigt ser vi att Sverige är ett av de länder i världen som har flest dollarmiljardärer per capita: 46 stycken. Då är det lätt, fru talman, att återvända till Per Albin Hanssons anförande i remissdebatten: Det goda samhället känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta.

Det finns flera förklaringar till den accelererande utvecklingen. I spåren av pandemi och krig i vår omvärld har levnadsomkostnaderna ökat så att den ensamstående mamman som jobbar heltid inte har pengar till näringsriktig mat åt sina barn.

Det har fattats beslut i denna kammare som har spätt på denna utveckling. Det konsekventa motståndet mot höjda barnbidrag, som hade gjort stor skillnad för den ensamstående mamman, är bara ett exempel, men det finns fler exempel på hur de val som vi i denna kammare gör påverkar samhällets skydd mot fattigdom.

Fru talman! Vi behöver ett samhällskontrakt som grundas på ömsesidig tillit mellan stat och individ, där staten garanterar välfärd, skydd och rättvisa medan individen bidrar med arbete, skatt och samhällsengagemang. Den utveckling vi nu ser, med kraftigt ökade klyftor och en skenande fattigdom, riskerar den tillit på vilken vårt samhällskontrakt vilar. Därför är det inte enbart av omtanke om enskilda människor som hamnat i nöd som fattigdomen behöver bekämpas. Det är av minst lika stor vikt att det sker för att värna vårt samhällskontrakt. Det är genom tryggheten och tilliten mellan människor som vi får ett starkt samhälle där varje individ kan känna hopp om framtiden.

I torsdags när jag var på väg hem mötte jag Stockholms stadsmissioner på Centralstationen. Det kändes fint att kunna bidra med en slant till två mål mat för behövande, men det skulle, fru talman, kännas ännu finare om vi här i Sveriges riksdag kunde fatta konkreta beslut som leder till att antalet fattiga människor minskar och att vårt samhällskontrakt därmed stärks – helt enkelt fatta beslut om en ny riktning för Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att det ibland kan kännas som att man har blivit lite missplacerad. Jag förstod att de debatterade karensen i går, så jag kanske ska specificera att jag skrev socialförsäkringssystemet.

Ledamöter! Vår tid saknar inte utmaningar. För oss politiker finns det mängder av saker att ta tag i. Det handlar om internationella händelser i form av krig, svält och klimatkris.

I Sverige ser vi också en ökad andel människor som lever i social och materiell fattigdom. Under de senaste åren har denna andel ökat med hela 3,5 procent. Inflation och kostnadsökningar är en del av förklaringen, men det handlar också om hur Tidöpartierna tydligt har valt att inte prioritera vanligt folk. Fokus har lagts på skattesänkningar för rika, och arbetsmarknadsreformerna har pausats.

Fru talman! Detta påverkade givetvis både företag och anställda. Konkurserna ökade. Varslen duggade tätt. Många människor blev av med jobbet och tvingades förlita sig på akassa.

Stadsmissionerna flaggar också för att skuldsättningen ökar. Det handlar inte om konsumtion eller överkonsumtion, utan det handlar om överlevnadskonsumtion. Det handlar alltså om lån till el, mat och hyra som man sedan inte har råd att betala tillbaka.

Marginalerna är små, och för många personer betyder de där hundralapparna väldigt mycket. Har du råd att låta ditt barn gå på en idrott? Kommer det att finnas pengar kvar till en födelsedagspresent? Det finns många exempel på hur människors livssituation påverkas. Ett sådant exempel är just karensavdraget.

Fru talman! Under ett antal år har ojämlikheten ökat på arbetsmarknaden. I dag ser vi hur många med administrativa uppgifter kan jobba hemifrån ifall de känner sig lite förkylda, till skillnad från de personer som arbetar med kroppen, till exempel poliser, undersköterskor, byggnadsarbetare, butiksanställda och lärare. Många av de yrkesgrupper som återkommande påverkas jobbar dessutom i kontaktyrken, alltså yrken där man möter eller rent av arbetar nära människor som är sjuka.

Fru talman! Det finns flera perspektiv i den här frågan. Det kan bland annat innebära att man smittas på sitt arbete och sedan i praktiken straffas för att man gör rätt. Det finns en annan dimension, och det är att man faktiskt kan tvingas välja mellan att ta ett karensavdrag och förlora en del av sin inkomst, som man kanske inte har råd att avstå från, och att ta sig till jobbet. Det är helt orimligt att man ska behöva välja mellan att ta en ekonomisk smäll eller att gå till jobbet och smitta andra. Karensavdraget är en klassfråga, och den bör förpassas till historien.

Fru talman! Jag vill också påpeka att de övriga nordiska länderna – Danmark, Finland, Norge och Island – inte har något karensavdrag. Det är samtidigt välmående länder där företagen går bra.

Det finns flera exempel i Sverige på företag som själva har tagit bort karensavdraget och i efterhand kunnat konstatera att de har tjänat på det. Trots kostnaden för att ta bort karensen har deras totala sjuklönekostnader sjunkit. Det beror ju på att människor återgår i arbete snabbare efter en sjukskrivning och att de inte går till jobbet och smittar sina kollegor när de är sjuka.

De som måste vara på plats för att utföra sitt arbete ska inte straffas ekonomiskt för att de gör det rätta när de stannar hemma när de är sjuka. Det är hög tid att vi avskaffar denna orättvisa.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle, socialt liksom ekonomiskt, och det påverkar människors hälsa.

Ofta är det sjukvården som möter och hanterar konsekvenserna av ojämlikheten. Vårdpersonalen ser det här varje dag. De arbetar på förlossningen, på vårdcentralerna och på akuten. De möter oss genom livets alla skeden.

Jag har mött personal som berättar om patienter som inte har råd med sin medicin efter förändringar i högkostnadsskyddet som har gjort individens egen insats större. Sjuka äldre drabbas särskilt hårt. Tänk på vad det innebär att som vårdpersonal veta vilken behandling en människa behöver men samtidigt möta verkligheten att patienten kanske inte har råd att följa ordinationen.

Därför måste vi lyssna på vårdpersonalens vittnesmål. De ser hur politiska beslut och samhällsförändringar påverkar människor i praktiken, och vittnesmålen är tydliga.

En vårdcentralsläkare som har ett rimligt antal patienter att ansvara för skapar den mest effektiva och jämlika vården. Allmänläkarna måste också ha rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. Det handlar om arbetsmiljö. Med ett rimligt antal patienter finns det bättre möjligheter att skapa kontinuitet, bygga förtroende och ge varje patient den uppmärksamhet som behövs. Men såväl patient som allmänläkare måste också känna tillit och förtroende för att resten av vården och välfärden har sina förutsättningar på plats, och det kräver sina resurser.

Fru talman! Våra gemensamma resurser ska gå till människor, vård och omsorg, inte till oseriösa aktörer som utnyttjar välfärdssystemen. Vi måste bekämpa välfärdsbrottsligheten, för det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Att patienter i beroendeställning till vård riskerar sin livskvalitet hos en oseriös aktör är därför bland de värsta svek man kan tänka sig. Jag har i mitt tidigare uppdrag mött just dessa patienter och sett hur de har farit illa. Jag har sett att vi som välfärdsstat har arbete kvar att göra. Det kräver ett ledarskap som sätter patientsäkerheten först i alla lägen och i alla möten.

Fru talman! Vi kan inte tala om kvalitet utan att tala om arbetsvillkor. Vi kan inte tala om kontinuitet utan att ge personalen förutsättningar att stanna kvar. Vi kan inte kräva mer förebyggande arbete om verksamheterna ständigt tvingas fokusera på att få det dagliga arbetet att gå ihop. Därför behöver vi indexera statsbidragen till välfärden. När behoven stiger i en åldrande befolkning måste finansieringen följa med. Annars urholkas välfärdens resurser år för år samtidigt som behoven växer. Indexerade statsbidrag skulle ge bättre förutsättningar för långsiktig planering, stabil bemanning och verksamheter som kan arbeta förebyggande i stället för att enbart hantera akuta problem, för en jämlik välfärd byggs inte av goda ambitioner allena. Den byggs av människor som får rätt förutsättningar att göra sitt jobb.

Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Därför måste finansieringen följa verkligheten.

(Applåder)

Fru talman! År 1981 erkände Sveriges riksdag svenskt teckenspråk som dövas förstaspråk. Sverige blev därmed det första landet i världen att ge ett teckenspråk ett sådant erkännande. Det var ett historiskt beslut.

År 2009 fick vi en språklag som slår fast att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Lagen säger också att den som är döv eller hörselskadad ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda språket. Det är tydligt, och det är ett ansvar som har beslutats i Sveriges riksdag. Men det är ju en sak vad vi skriver i våra lagar och en annan hur det fungerar i verkligheten.

Svenskt teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik, egen historia och egen kultur. Det är dövas modersmål. Det är språket som används för att samtala, diskutera, uttrycka åsikter och vara en del av samhället. Ändå är dövas möjlighet att använda sitt språk långt ifrån självklar.

Fru talman! För att döva ska kunna delta i samhället på lika villkor är tillgången till teckenspråkstolk helt avgörande. Den som använder svenskt teckenspråk ska inte gång på gång behöva förklara varför det behövs en tolk, inte behöva försvara sin rätt att kommunicera på sitt eget språk, och rätten till kommunikation ska inte vara ett lotteri. Tänk dig vad det innebär att vara beroende av att det finns en tolk när du ska gå på ett möte, när du ska söka ett arbete, när du ska föra fram dina synpunkter, när du ska gå på ett föräldramöte eller när du ska engagera dig i en förening – sådant som vi hörande aldrig behöver fundera över.

Fru talman! Teckenspråk är inte ett hjälpmedel. Det är ett språk. Och teckenspråkstolkning handlar inte om någon extra service. Det handlar om att människor som använder olika språk ska kunna mötas och kommunicera på lika villkor. Vi pratar ofta om vikten av att människor engagerar sig i föreningslivet, i politiken och i samhällsdebatten. Men då måste vi också skapa likvärdiga förutsättningar för detta, för demokrati handlar inte bara om rätten att göra sin röst hörd. Det handlar också om att faktiskt ha möjlighet att delta, påverka och bli lyssnad på. Därför är tillgången till teckenspråkstolk så mycket mer än en praktisk fråga. Det är en fråga om språk, om jämlikhet och om demokrati.

Fru talman! I år har det gått 45 år sedan Sveriges riksdag erkände teckenspråk som dövas förstaspråk. Vi har en språklag som pekar ut samhällets ansvar. Men ett språk skyddas inte enbart genom att vi erkänner det i lagstiftningen. Det måste också finnas verkliga möjligheter att använda språket. Vi kan inte nöja oss med att säga att alla ska ha möjlighet att delta i demokratin om vi samtidigt accepterar att människor hindras från att delta på grund av bristande tillgång till tolk. Det handlar inte om särskilda förmåner. Det handlar om samma rätt att vara delaktig i samhället som andra. Vi har erkänt svenskt teckenspråk. Nu måste vi också leva upp till det ansvar som det erkännandet leder till.

(Applåder)

Fru talman! Det sägs att det första tecknet på civilisationen var ett läkt lårben. Att kunna få hjälp av andra vid ett benbrott som gjorde individen extremt sårbar för omvärlden inledde avstegen från ett liv som var brutalt, ensamt, plågsamt och djuriskt. I stället växte insikten om att vi alla gynnas om vi tar hand om varandra.

Bevisen för människans instinkt att värna varandra för vårt gemensamma bästa kom redan före det organiserade jordbruket, de stora städerna och konungarna och drottningarna. Men var i världen nådde den insikten längre än i vårt eget land, välfärdsstaten Sverige?

Den svenska välfärden är en stolthet för oss svenskar. Det är ofta den som kommer på tal utomlands, och den är ofta det första folk reagerar på med häpnad när de besöker vårt land. Den är ett löfte som alla i denna församling gynnats av, nämligen att du har rätt att bemötas med respekt och omsorg oavsett var du bor och vilka dina föräldrar är.

Fru talman! Välfärdens löfte riskerar dock att brytas. De flesta märker det allra mest när saker går snett: När man har ett barn som inte får det stöd det behöver för att få en sjyst start i livet eller när man kontaktar vården och möter personal som stressat behöver rusa till nästa patient. Man märker det på minskade öppettider och avveckling av service samt genom exemplet med 84-åriga Rut, som förlorade söndagssteken på äldreboendet.

För dem som arbetar i välfärden är detta ständigt närvarande. Det handlar om svårigheterna att erbjuda villkor och status som lockar in tillräckligt många kvalificerade kollegor och om det konstanta behovet att springa snabbare och försöka arbeta effektivare – trots att duschen tar den tid som duschen tar. Samtidigt aviserar regeringen rekordsatsningar som snart äts upp av prishöjningar. De stora orden speglar inte den levda verkligheten.

Vi behöver därför värdesäkra välfärden så att stöden till välfärden följer prisutvecklingen, så att debatten om vår välfärd inte döljs bakom dimridåer om rekordsatsningar och så att människor kan leva i insikt om att man kommer att bemötas med den respekt man förtjänar.

För att det ska fungera måste vi såklart också bekämpa alla de marknadsmisslyckanden som spridit sig i den svenska välfärden. De leder till att resurser prioriteras fel, vilket gör att landsbygdsbor får sämre välfärd för pengarna än storstadsbor. De leder till att utländska riskkapitalbolag bygger lyxvillor för skattebetalarnas pengar, och de leder till att organiserad brottslighet infiltrerar omsorgen och driver HVB-hem som slungar ungdomar djupare in i kriminalitet.

Tidöregeringen har under fyra år accepterat att vi tappar kontroll över svensk välfärd. Det är dags för ett skifte. Vi måste göra upp med marknadsmisslyckandena, vi måste säkra att skattebetalarnas pengar går till just skattebetalarnas väl och vi måste göra upp med underfinansieringen av svensk välfärd.

(Applåder)