Allmänpolitisk debatt - Infrastruktur

Fru talman! Det finns något som förenar allt vi vill åstadkomma i vårt land. Fler människor i arbete, företag som växer, en fungerande välfärd, klimatomställningen, ett starkare totalförsvar – allt detta förutsätter att vi har en sak på plats, nämligen en fungerande infrastruktur.

Vägarna som tar oss till jobbet, järnvägen som fraktar industrins varor, bussen som tar barnen till skolan, transporterna som ser till att maten kommer till butikerna och att ambulansen kommer fram i tid – vi tänker kanske inte på infrastrukturen så mycket när den fungerar, men vi märker direkt när den inte gör det. När infrastrukturen brister begränsas människors frihet, företagens möjligheter och ytterst hela samhällets förmåga att fungera.

Fru talman! Sverige har en alldeles för hög arbetslöshet. I ett sådant läge borde det vara självklart att investera i det som stärker vår konkurrenskraft och skapar fler arbetstillfällen. Samtidigt kräver klimatomställningen ett modernt och effektivt transportsystem där både människor och gods kan ta sig fram på ett hållbart sätt.

I dag vill jag lyfta fram framför allt två perspektiv som måste få betydligt större plats i svensk infrastrukturpolitik.

Det första handlar om motståndskraften. Vi lever i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Sverige rustar sin militära förmåga. Det är nödvändigt och välkommet. Men vad hjälper det att vi stärker vår militära förmåga om järnvägen inte klarar transporterna, om broarna inte bär och om viktiga vägar slås ut och alternativa rutter inte finns? Det handlar förstås om att man ska kunna förflytta militär materiel men också om att man ska kunna transportera livsmedel, läkemedel och människor och om att sjukvården ska fungera och industrin fortsätta producera även när samhället utsätts för stora påfrestningar. Poängen är att vi inte kan bygga ett starkt totalförsvar på en sönderfallen infrastruktur.

Det andra perspektivet handlar om demokratisk kontroll. Under lång tid har vi i Sverige haft en övertro på att marknaden ska lösa allt, även sådant som i grunden är samhällets gemensamma ansvar. Men när tågen inte går, vägarna inte håller och underhållet brister spelar det faktiskt ingen roll för människor hur många företag och konsulter som har fått betalt för att sköta jobbet. Det som spelar roll är att det fungerar. Vi har byggt ett system där ansvaret delats upp mellan allt fler, samtidigt som kontrollen över helheten försvagats. Det håller inte – inte för människors vardag, inte för svensk konkurrenskraft och definitivt inte för ett land som måste stärka sitt totalförsvar.

Därför vill vi socialdemokrater återta kontrollen över järnvägsunderhållet för att se till att vi underhåller det vi har med större effektivitet och mer respekt för varje skattekrona och att staten har den kunskap och den förmåga som krävs för att ta ansvar. Samhällets viktigaste funktioner måste styras av människors behov, inte av marknadens logik.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att infrastruktur är människors möjlighet att leva sina liv. Det är Sveriges möjlighet att växa. Det är vår förmåga att möta klimatomställningen och att stå starka när omvärlden skakar. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill vara.

(Applåder)

Fru talman! Den förra mandatperioden var historisk när det gällde att få på plats reformer och satsningar som bygger en starkare framtid för Gotland. Det handlar om nya elkablar till fastlandet som säkrar vår elförsörjning bortom 2030, en ny reservhamn på norra Gotland som stärker vår beredskap och miljardinvesteringar på Tofta skjutfält som bidrar till hela Östersjöns säkerhet. Sammantaget innebar den förra mandatperioden att omkring 20 miljarder kronor investerades på Gotland i försvaret, beredskapen, elförsörjningen och infrastrukturen. Men nu riskerar allt det här att ställas på ända.

Fru talman! I somras fick Moderaterna med samarbetspartier på plats ett tillfälligt stöd som gör det billigare för gotlänningar att korsa kommungränsen med båt och flyg. Det är första gången sedan 1994 som det blir märkbart billigare att korsa kommungränsen. Men ju längre vänsterpartierna stökar med regeringsbildningen, desto större är risken att det stödet inte finns kvar efter den 1 januari. Trots att vänsterpartierna har lovat lägre båtpriser, inte bara för gotlänningar utan för alla, verkar Gotlandsstödet nu gå om intet när de i stället fokuserar på att bråka med varandra.

Fru talman! I början av 2027 börjar ett nytt trafikavtal gälla för båttrafiken till Gotland. I detta avtal sänks överfartshastigheten på många avgångar, till följd av de beslut som Socialdemokraterna medverkade till under våren 2022. Det minskar förvisso utsläppen, men man ska vara ärlig med att det också flyttar Gotland längre bort från fastlandet.

Fru talman! Efter svåra år har Gotland äntligen fått tillbaka flygtrafik på två linjer: Arlanda och Bromma. Det är välkommet, för när det finns konkurrens om passagerarna pressas priserna på biljetterna, och fler kan få vardagen att gå ihop. Därför är det på sätt och vis sorgligt att alla fyra partier till vänster, inklusive Centerpartiet, på sina respektive partistämmor har fattat beslut om att snabbstänga Bromma flygplats. Mycket tyder på att detta skulle bli ett av de första beslut man fattar om de här fyra partierna bildar regering.

Fru talman! Trots löften om vägpriser för alla, olika typer av Gotlandspaket och prat om att staten ska ta ett större ansvar för Gotlands tillgänglighet ser det nu mörkt ut för alla gotlänningar som ibland behöver korsa kommungränsen med båt eller flyg. Dyrare båtbiljetter, långsammare överfarter och färre möjligheter att ta flyget kommer såklart att gå ut över människors vardag och företags förutsättningar.

Fru talman! Kanske är ett extra val inte så farligt ändå, för det var väl få eller inga gotlänningar som hade det här på näthinnan när de gick till röstbåsen i september.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Fru talman! Arbetarklassen runt om i landet är helt beroende av att kunna resa kollektivt. När jag varje morgon klockan 04.32 klev på elvans spårvagn i Kortedala var alla sittplatser upptagna. Där finns undersköterskor, vårdbiträden, lokalvårdare, lagerarbetare och en och annan kock. Arbetarklassen möts på en spårvagn i Göteborg klockan 04.32 alla veckans dagar. Detta är människors vars vardag är helt beroende av att de kan resa kollektivt.

Fru talman! Det är lite fint när en högerregering väljer att bedriva vänsterpolitik med en halvering av priserna i kollektivtrafiken, om ens bara för en stund. Men låt mig vara tydlig och understryka att detta är just vänsterpolitik.

Vänsterpartiet har länge drivit frågan om lägre biljettpriser genom den så kallade Sverigebiljetten. I Göteborgs kommun har vi länge drivit och arbetat för en subvention av månadskortet, något som också blev verklighet under 2026. Detta är en subvention som kommer att ligga kvar, för satsningar på kollektivtrafiken behöver vara långsiktiga.

Fru talman! I Stockholm såldes 117 600 månadskort under en dag. Det visar tydligt på behovet av rimliga priser i kollektivtrafiken. Det här är något som är positivt både för hushållens ekonomi och, inte minst, för klimatet om vi kan få ned resandet med bil.

Det är tydligt att en tillgänglig kollektivtrafik med rimliga priser behövs. Dock räcker det inte med tillfälliga satsningar, och här är Sverigebiljetten ett konkret förslag där regionalt resande i hela Sverige skulle kosta 450 kronor.

Fru talman! Vi behöver göra permanenta satsningar på kollektivtrafiken, inte minst för att det är helt orimligt att finansiera insatser med lånade pengar.

(Applåder)

I detta anförande instämde Andrea Andersson Tay (V).

Fru talman! Jag är här för att tala om Sveriges längsta flaskhals – den 27 mil långa järnvägssträckan mellan Gävle och Härnösand, Ostkustbanan.

Den är en viktig pulsåder i det svenska järnvägsnätet längs med Norrlandskusten som förbinder norra och södra Sverige. Den förbinder arbetsmarknadsregioner från Stockholm och upp längs med Norrlands kuststäder. Den är otroligt viktig för näringslivet och industrin i norra Sverige.

Den är en del av Botniska korridoren och ingår i det europeiska stomnätet. Ostkustbanan är därmed utpekad som en strategiskt viktig del i att binda ihop den europeiska infrastrukturen.

I och med Rysslands fullskaliga invasion och Sveriges inträde i Nato tillkom ytterligare en viktig dimension: Vår järnvägsinfrastruktur är en viktig del av Sveriges robusthet och beredskap i händelse av kris och ytterst krig.

Fru talman! Vad finns det för likhet mellan en epatraktor och SJ:s snabbtåg som trafikerar denna sträcka? Mellan Härnösand och Sundsvall är det 53 kilometer. Med SJ:s snabbtåg – ett tåg som kan gå i 200 kilometer i timmen – tar det numera uppemot en och en halv timme att färdas denna sträcka. Det ger en snitthastighet på 35 kilometer i timmen. Det skulle alltså gå lika snabbt för mig att färdas i en epatraktor mellan Härnösand och Sundsvall som att färdas i snabbtåget.

Detta är inte SJ:s fel, utan det handlar om ett slitet, 100 år gammalt enkelspår i katastrofalt skick med nedsatt hastighet, underhållsarbete, mötande tåg och en överbelastning som gör att alla tåg väntar på varandra – och detta på en järnvägssträcka som alltså är utpekad som en del av Europas stomnät och som är en strategiskt viktig pulsåder för att binda ihop norra och södra Sverige. Det är fullständigt oacceptabelt.

Fru talman! För drygt ett år sedan ledde extrema skyfall i Ångermanland till att två tåg spårade ur, och såväl Norra stambanan som Ostkustbanan stängdes av. För tre år sedan spårade ett snabbtåg fullastat med passagerare ur på grund av ett skyfall vid Hudiksvall.

Det är alldeles uppenbart att vi behöver investera i Nya Ostkustbanan och ett dubbelspår mellan Gävle och Härnösand. Det är järnvägsinvesteringar som måste ses som en del av en större helhet och inte bedömas isolerat.

Nu byggs Norrbotniabanan, vilket är efterlängtat och viktigt och något vi i Miljöpartiet har kämpat för i decennier. Men utan Nya Ostkustbanan går stora delar av potentialen förlorad. Den ökade kapaciteten för godstransporter och persontrafik genom Norrbotniabanan, som är nödvändig för norra Sverige, kommer att fastna i denna flaskhals, som blir än mer belastad – Ostkustbanan.

Norrbotniabanan och Nya Ostkustbanan – dessa två hänger ihop. Genom att bygga Nya Ostkustbanan kan vi fyrdubbla godskapaciteten. Vi binder ihop arbetsmarknadsregioner. Vi minskar restiden från Stockholm till Sundsvall till två timmar och från Stockholm till Umeå till fyra timmar. Vi säkrar infrastrukturen och gör den mer robust. Vi bidrar till att flytta över tunga transporter från väg till järnväg.

Mitt budskap till er alla i dag är tydligt: Nya Ostkustbanan måste byggas fullt ut, och vi i Miljöpartiet är redo att sätta spaden i backen.

(Applåder)

Fru talman! I politiken talar vi ofta om vikten av medborgarengagemang, men det sätts alltför sällan på prov. Därför vill jag i dag lyfta ett exempel från mitt hemlän Jönköpings län.

Under många år planerades en ny järnvägssträckning mellan Byarum och Tenhult, två orter strax söder om Jönköping. Projektet drevs av goda ambitioner – restider skulle kortas och infrastrukturen utvecklas. Men något hände. Ett antal engagerade människor började granska underlagen. De satte sig in i tekniska rapporter, trafikprognoser och samhällsekonomiska bedömningar. De organiserade sig, förde fram sina argument och visade att det kunde finnas andra vägar framåt.

Det är lätt att tala varmt om civilsamhället när människor tycker som en själv. Det verkliga testet kommer när människor utmanar etablerade planer och myndigheters bedömningar, och i det här fallet gjordes just det. Jag tycker att vi ska känna viss stolthet över att politiken faktiskt lyssnade. Att ompröva ett stort infrastrukturprojekt är inte ett tecken på svaghet utan ett tecken på styrka. Det visar att beslut kan grundas på nya fakta och nya perspektiv.

Fru talman! Omprövningen har dessutom öppnat nya möjligheter. I stället för att lägga alla resurser på en ny järnvägssträckning finns nu förutsättningar att utveckla den infrastruktur som redan finns. För oss i Jönköpings län handlar det bland annat om den befintliga järnvägen genom Tabergsdalen. Det är lätt att se den som en lokal bana, men jag menar att det är att underskatta dess betydelse.

Stråket mellan Värnamo och Jönköping binder samman några av länets mest dynamiska arbetsmarknader. Här finns industri, handel, tjänsteföretag och en snabbt växande logistiksektor. Inte alla dessa jobb kräver en akademisk examen, men de kräver att människor kan ta sig till arbetet. De kräver att arbetsgivare kan rekrytera från ett större område än den egna kommunen, och de kräver att unga människor kan se en framtid i hela regionen. Just därför är kompetensförsörjning och transportpolitik i grunden samma fråga.

Den befintliga järnvägen genom Tabergsdalen har potential att bli en viktig del av lösningen. Enligt de analyser som har presenterats kan en upprustning ge kortare restider samtidigt som stationer nära där människor faktiskt bor kan behållas. Men här finns också en risk: Vi får inte nöja oss med att stoppa ett projekt, utan vi måste också ha modet att genomföra det bättre alternativet.

Om staten nu ser möjligheten att både utveckla järnvägsförbindelsen mellan Värnamo och Jönköping och skapa en säkrare och mer framkomlig väg mellan Ulricehamn och Jönköping måste ambitionerna vara tillräckligt höga. Ingen tjänar på halvdana lösningar – inte företagen, inte pendlarna och inte skattebetalarna.

Fru talman! Lärdomen från Byarum och Tenhult är större än själva järnvägsfrågan. Den visar vad som kan hända när kunniga och engagerade medborgare tar ansvar för sin bygd. Den visar att politiken ibland ska våga ompröva, och den visar att vi måste vara beredda att fullfölja när vi väl har omprövat. Låt därför inte detta stanna vid ett stoppat projekt! Låt det bli början på en långsiktig satsning som stärker både kompetensförsörjningen och tillväxten i Jönköpings län.

Fru talman! Detta är mitt livs första anförande i denna kammare. Jag är alldeles strax klar, men jag vill avsluta med en uppmaning till oppositionspartierna. Infrastrukturinvesteringar måste överleva både val och regeringsskiften. Därför hoppas jag att någon från oppositionen väljer att begära replik på mitt anförande och ger invånarna i Jönköpings län beskedet att inte heller oppositionen tänker svika de satsningar på väg och järnväg som nu kan stärka länets utveckling och kompetensförsörjning. Det är Jönköpings län värt.

Fru talman! Varje morgon ställer miljontals människor klockan för att ta sig till jobb och studier. Samtidigt transporteras varor genom landet på väg till kunder i Sverige och resten av världen. För att allt detta ska fungera krävs något som vi ofta tar för givet, nämligen en fungerande infrastruktur.

För ett avlångt land som Sverige är infrastrukturen avgörande. När pendlingsmöjligheterna förbättras blir det lättare att ta sig till jobb och studier, och då växer arbetsmarknaden samtidigt som företagen får bättre möjligheter att hitta rätt kompetens. Därför är infrastrukturen också en viktig del av arbetslinjen. Den stärker förutsättningarna för tillväxt, företagande och konkurrenskraft.

Infrastrukturen handlar dock inte enbart om ekonomi och arbetsmarknad utan är även en viktig del av vår beredskap, fru talman. Sedan Sveriges inträde i Nato har det blivit ännu tydligare att de transportstråk som används av pendlare och företag i vardagen är samma stråk som samhället är beroende av när det utsätts för påfrestningar. I ett allvarligt läge måste människor, materiel och förnödenheter kunna transporteras genom landet.

Betydelsen av fungerande infrastruktur blir särskilt tydlig i Västsverige. Här finns en stor del av den svenska industrin, flera av landets viktigaste transportstråk, Landvetter flygplats och Göteborgs hamn. När transporterna fungerar stärks förutsättningarna för företag och sysselsättning i hela landet, och när de inte fungerar påverkas verksamheter även utanför regionen.

Under den förra mandatperioden fattades flera viktiga beslut för att stärka svensk infrastruktur. Den ekonomiska ramen för den nationella planen utökades från 799 till 1 171 miljarder kronor. Samtidigt låg fokus på att ta hand om den infrastruktur vi redan har, minska underhållsskulden och åtgärda de största flaskhalsarna.

Fru talman! För mig som kommer från Alingsås är detta väldigt tydligt. Staden delas nämligen av Västra stambanan och E20, två transportleder som har stor betydelse för både Västsverige och resten av landet.

Den 30 april 1855 togs det första spadtaget för Västra stambanan. Mer än 170 år senare fylls perrongerna på Alingsås station varje morgon av människor på väg till arbete och studier. Samtidigt är sträckan en av landets mest belastade järnvägar, där pendeltåg, regionaltåg, fjärrtåg och godståg samsas om samma utrymme. Kapaciteten räcker inte till, och det märks varje dag för dem som är beroende av järnvägen.

Därför var beskedet under den förra mandatperioden så viktigt. När Trafikverket presenterade den nationella planen omfattade planeringen nya dubbelspår mellan Olskroken och Partille. Men den moderatledda regeringen valde att gå längre och utökade planeringen hela vägen till Alingsås.

Bara några hundra meter från Alingsås station finns dock nästa stora flaskhals: E20. Den som någon gång har kört genom Alingsås behöver ingen avancerad trafikanalys för att förstå utmaningen. Här går en europaväg rakt genom staden. Tung trafik och långväga transporter samsas med lokal trafik, rondeller, trafikljus och till och med ett obevakat övergångsställe. Det är svårt att försvara på en väg med så stor betydelse för både Västsverige och resten av landet.

Fru talman! Nu är det dags att ta nästa steg. Planeringen av Västra stambanan måste följas av handling, och samtidigt behöver en långsiktig lösning för E20 komma på plats. Problemen märks tydligt i Alingsås, men det som står på spel är mycket större än så. Det handlar om hur väl Västsverige kan fortsätta vara en motor för jobb, företagande och tillväxt i Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Johanna Rantsi (båda M).