Aktuell debatt om det säkerhetspolitiska läget i närområdet

Aktuell debatt om det säkerhetspolitiska läget i närområdet

Fru talman! En orolig omvärld med upptrappade konflikter och ökade geopolitiska risker ställer krav på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. För ett år sedan hade få kunnat förutspå det läge vi har i dag. Omvärlden har snabbt förändrats, och vi har nu ett akut och osäkert läge på många håll. Samtidigt ser vi en ökad militär aktivitet i Östersjön. Och det har konstaterats att det har bedrivits främmande undervattensverksamhet i vår svenska skärgård. Det är mot bakgrund av detta som Moderaterna i höstas begärde denna debatt. Dramatiken i omvärlden har inte minskat sedan vi begärde debatten.

Jag har tre frågor till utrikesministern.

Med tanke på det förändrade omvärldsläget är min första fråga: Hur ser regeringen på det säkerhetspolitiska läget, och vad innebär det för Sverige?

Min andra fråga gäller säkerhetspolitiken, kopplad till regeringsförklaringen. Där sa statsministern i höstas att alliansfriheten alltjämt tjänar vårt land väl. Alltsedan 2002, under Göran Perssons tid, har det hetat att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Och sedan 2009 har i stället säkerhetspolitiken vilat på konstaterandet att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra. Tydligast uttrycks detta i solidaritetsförklaringen. Men nu har den rödgröna regeringen valt att backa bandet. Förvirringen är stor kring hur den nya formuleringen ska tolkas. Vad menar egentligen regeringen med förändringen i regeringsförklaringen?

Alliansregeringen beslutade om en översyn av Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten. Den rapporten presenterades i höstas, och en rekommendation var att det borde göras en prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del. Men statsministern säger tvärt nej. Jag undrar vad som är fel eller farligt med mer kunskap. Min tredje fråga blir: Varför vägrar den rödgröna regeringen att genomföra en sådan studie?

Fru talman! År 2015 blir ett år av säkerhetspolitiska vägval. Ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut ska fattas. Även under stabila förhållanden är det en komplicerad process. I år är utmaningarna större än vanligt. Utvecklingen i vår omvärld kräver vår fulla uppmärksamhet.

När Ukraina valde att bejaka EU:s demokratiska modell och ett djupgående handelsavtal med EU framför Vladimir Putins auktoritära och korrupta system svarade Ryssland med att annektera Krim och starta och understödja ett separatistuppror. Den ryske presidenten visade att han inte respekterar den europeiska ordning som gällt sedan andra världskriget.

Höstens ubåtsjakt visar att spänningarna ökar både i och runt Östersjön. Riktar vi blicken bortom vårt eget närområde har vi det långvariga kriget i Syrien och Isis härjningar i Mellanöstern. Rebellgrupper är på frammarsch i Mali, och i Kamerun och Nigeria har Boko Haram mördat och kidnappat tusentals människor. De brutala terroristattackerna i Paris för två veckor sedan utgjorde en fruktansvärd påminnelse om det hot som terrorismen utgör.

Utrikesministern svarade i sitt anförande på hur allvarligt man ser på dessa händelser, och jag tror att vi i stort delar beskrivningen av vad som har hänt och händer. Men vad det innebär för Sverige fick jag inte direkt några svar på.

En orolig omvärld med upptrappade konflikter och ökade geopolitiska risker ställer som sagt krav på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har ett ansvar att bidra till internationell fred och säkerhet. Vi har valt att Sverige tillsammans med andra ska bygga vår säkerhet, tillsammans med andra länder och organisationer. Vi ska samarbeta. De hot vi står inför kräver gemensamma lösningar och mer samarbete.

Riksdagens beslut 2009 om solidaritetsförklaringen är ett uttryck för detta. Men vår solidaritetsförklaring ställer också nya och högre krav på att Sverige med trovärdighet ska kunna ge och ta emot stöd, också militärt sådant.

Det vi nu ser omkring oss är att en ny normalbild har etablerats, där risken för incidenter med militära inslag och risken för militära konflikter i vårt närområde har ökat. Därför är det viktigt att Sveriges försvarsförmåga stärks. Alliansen har därför i sin budget presenterat ökade satsningar på försvaret, och vi är med i samtalen om hur inriktningspropositionen ska utformas.

Det räcker dock inte att bara stärka vår militära förmåga. Vi behöver också utveckla och fördjupa våra samarbeten. Det behöver vi göra brett, men det behöver vi också göra i sådant som handlar om den hårda säkerheten.

Alliansregeringen beslutade om en översyn av hur Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten ser ut. Det gjordes hösten 2013. Ambassadören Tomas Bertelman fick uppdraget, och vi fick en presentation av rapporten i höstas med bland annat slutsatsen att det bör göras en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Ett första steg skulle kunna vara att göra en samlad prövning av vad ett medlemskap skulle innebära. Utifrån ett sådant arbete kan sedan den politiska diskussionen fördjupas, därför att vi behöver ha en diskussion också om denna fråga. Moderaterna vill att en sådan studie över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap genomförs.

Vi har en lång tradition av att söka samförstånd över partigränserna i frågor som rör vår säkerhetspolitik. Det är en bra tradition, och därför är det mycket tråkigt att konstatera att Socialdemokraterna och utrikesministern återigen i dag säger tvärt nej till en sådan utredning.

Man kan spekulera i skälen, för jag har inte hört några bra argument. Är man rädd för vad en sådan utredning skulle ge upphov till för diskussion inom det egna partiet eller mellan regeringspartierna, eller mellan regeringspartierna och Vänsterpartiet eftersom det finns en hel del oenighet i synen på vilka samarbeten Sverige ska ha?

Utrikesministern sa också att en sådan här utredning skulle kunna sprida oro. För mig är det svårt att förstå. Om vi i Sverige kommer fram till att vi behöver ytterligare fördjupat studera en fråga, ska vi då skyggt lyssna till vad Kreml eller någon annan tycker om hur Sverige ser på sina internationella säkerhetspolitiska samarbeten?

Nej. Det kan inte vara farligt eller fel att få mer kunskap, och det är det en studie skulle leda till.

Nato är en central organisation för Europas säkerhet och har förändrats i takt med de säkerhetspolitiska utmaningarna i omvärlden. Alliansregeringen tog, med stöd från Socialdemokraterna, viktiga steg för att ytterligare utveckla och fördjupa våra samarbeten med Nato, där Sverige nu bidrar till Natos snabbinsatsstyrka NRF i reservstyrkeregistret. Vi har också skrivit på ett samförståndsavtal om värdlandsstöd, och vi är nu en partner med en särskild ställning som ger oss möjlighet att ha fördjupad diskussion med Nato om säkerhetspolitik och om planering av övningar och insatser.

Utrikesministern talar om alliansfriheten som ett slags värdeladdad överideologi, och jag är inte nöjd med förklaringen till varför förändringen i regeringsförklaringen krävdes. Vi behöver bygga säkerhet tillsammans med andra. Vi ska inte gå tillbaka till en svunnen neutralitetstid.

(Applåder)

Fru talman! Det säkerhetspolitiska läget för Sverige som den här debatten handlar om är högst allvarligt. Jag kan inleda med att säga ett endaste ord: Ryssland.

Enligt överbefälhavare Sverker Göranson har en omfattande rysk militär aktivitet i närområdet kommit att bli den nya normalbilden för Sveriges säkerhetspolitiska omvärld på senare år. Det bör poängteras att denna aktivitet inte enbart är riktad mot oss utan pågår överallt kring Rysslands gränser.

Det ryska kriget mot Georgien som inträffade under hösten 2008 kan man säga var en tydlig varningsklocka för denna tilltagande aktivitet. Även om Georgienkriget naturligtvis är en snårskog av juridiska förvecklingar och politiska beskyllningar från olika håll, tror jag att de flesta håller med om vad kriget hade för bakgrund: Rysslands granne Georgien var i stånd att närma sig västvärlden mot Rysslands vilja. Efter självständigheten 1991, efter Sovjetunionens kollaps, ingick Georgien partnerskapsavtal med EU, blev medlem i Europarådet och WTO, slöt avtal om ett militärt samarbete med USA och ansökte om fullt medlemskap i Nato.

Samtidigt uppgav man att man ville lämna OSS, säkerhetssamarbetet för forna Sovjetstater. Detta tyckte naturligtvis inte Ryssland om utan svarade genom att utnyttja rysklojala separatister som ursäkt för direkt krigföring mot grannlandet, vilket mynnade ut i att landområdena Sydossetien och Abchazien bröt sig ut och utropade sig självständiga från Georgien.

Under våren 2014 uppstod en skrämmande likartad situation i Ukraina i vårt östra närområde. Efter den omfattande folkliga proteströrelsen i Kiev mot den sittande presidenten Janukovytj och för ett ukrainskt närmande till EU, i strid med Rysslands vilja, mer eller mindre återupprepades det som skedde under Georgienkriget.

Det första Ryssland gjorde var att utnyttja rysklojala separatister och specialförband för att bryta ut och annektera Krimhalvön. Därefter hjälpte man de övriga rysklojala östra delarna, med säten i Luhansk och Donetsk, att utropa sig självständiga från Ukraina och initiera det inbördeskrig som fortfarande pågår. Exempelvis placerade man ett stort antal ryska trupper vid den ukrainska gränsen, och man har understött rebellerna med stridande manskap, vapen och materiel samt reguljära stridande förband.

Sammanfattningsvis kan man säga att Ryssland på senare år uppvisat skrämmande exempel på att landet inte drar sig för att använda sina militära styrkor för att lägga sig i andra länders nationella självbestämmande och egna politiska vägval. Inte ens om det leder till krig.

Man vill helt enkelt visa världen att gör man inte som Ryssland vill, då ska det kosta åtskilligt. Allt från förlorade landområden till spillda människoliv.

Fru talman! Det andra ordet jag vill lyfta fram är existensförsvar. Samtidigt som Ryssland gett tydliga signaler om ökad, aggressiv aktivitet i närområdet, samtidigt som den svenska försvarsmakten går ut med att vårt territorium kränks av såväl ryskt militärflyg som av främmande u-båtar har Sverige, fru talman, monterat ned sitt försvar till oigenkännlighet. Det är nu ett försvar som mest duger till att bedriva insatser mot gerillarörelser i utvecklingsländer som Afghanistan eller Mali men inte till att försvara Sverige och garantera vår existens som fri nation.

Ett mått på hur försvaret monterats ned är anslagen till Försvarsmaktens andel av bnp. Under stora delar av kalla kriget och ända in på mitten av 90-talet rörde sig anslagen i storleksordningen 2 ½ till 3 procent. Sedan dess har anslagen minskat drastiskt under såväl röda som borgerliga regeringar. Ja, anslagen till Försvarsmakten har mer än halverats, till omkring 1,2 procent av bnp de senaste åren.

Sedan har vi det fullständigt oseriösa Miljöpartiet, som så sent som för några år sedan hade inskrivit i sina politiska dokument att man ville se ett icke-våldsförsvar i Sverige.

Fru talman! Det här duger inte. Sverige måste ha ett försvar värt namnet, ett försvar som kan stå upp mot kränkningar och ett försvar som kan garantera vår säkerhet när ingen annan gör det.

Det är med stolthet jag säger att Sverigedemokraterna är det enda parti i riksdagen som i dag är berett att investera i ett sådant försvar. Vi har i varje budget vi lagt fram sedan vi kom in i riksdagen tillskjutit mer pengar till Försvarsmakten än något annat parti. I vår senaste skuggbudget tillskjuter vi 24 miljarder mer till försvaret än regeringen under budgetperioden, och vi ger försvaret hela 10 miljarder mer per år från och med 2018. Vi har råd med detta eftersom Sverigedemokraterna är det enda parti som är villigt att dra ned på den extremt kostsamma asyl- och anhöriginvandringen till Sverige. Med de ökade anslagen tänker vi återupprätta Försvarsmaktens förmåga till den grad att vi kan känna oss trygga igen.

Vi vill också att riksdagen bemyndigar regeringen att utnyttja en kredit på högst 50 miljarder kronor i Riksgäldskontoret om krig, krigsfara eller andra extraordinära förhållanden föreligger.

Vi vill utveckla ett nordiskt försvarssamarbete med våra grannländer. Tanken är att eftersom vi har gemensamma intressen i närområdet kan vi också öka vår gemensamma förmåga avsevärt om vi utvecklar vårt samarbete. Detta kan ske utan att för den delen förbinda oss till kostsamma och utsiktslösa insatser i fjärran länder, som ett Natomedlemskap skulle tvingas oss till.

Ett viktigt steg för att ytterligare fördjupa och formalisera delar av det nordiska samarbetet är en försvarsallians med Finland, en försvarsallians med tydliga defensiva intentioner som bidrar till avspänning i stället för upptrappning. En sådan försvarsallians minskar risken för en aggression mot våra två länder och kommer att stärka våra länders försvarsförmåga avsevärt.

Vi vill dessutom införskaffa 100 nya stridsflygplan av typen Gripen E/F samt bibehålla de befintliga av typen C/D, för att ge Sverige ett heltäckande militärt skydd som ger Sverige kraft att bita ifrån.

Sist men inte minst vill vi bereda Försvarsmakten det manskap som krävs samtidigt som vi naturligtvis vill behålla redan anställda soldater. Vi tänker därför successivt återaktivera den svenska allmänna värnplikten igen.

(Applåder)

Fru talman! Utgångspunkten för Miljöpartiets säkerhetspolitik är att skapa en fredligare och säkrare värld för alla, att värna människors liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter, dels här i Sverige, dels utifrån vår bästa förmåga i övriga delar av världen.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har onekligen försämrats, och det är gott att frågan diskuteras i kammaren. Den senaste tidens incidenter i och ovan Östersjön är mycket bekymmersamma, och Rysslands folkrättsvidriga agerande i Ukraina bör bemötas med vårt skarpa markerande. Det har vi gjort, och det ska vi fortsätta att göra. Men det är inte det enda vi ska göra.

Fru talman! Det finns goda skäl att se över vår incidentberedskap och vår försvarsförmåga, vilket regeringen nu gör, inte minst när det gäller personalförsörjningen, underhåll, standardmateriel och övningsverksamheten. Vår nationella suveränitet och territoriella integritet ska värnas.

Men vi ska samtidigt minnas att trots den senaste tidens utveckling gör få seriösa debattörer bedömningen att det direkta militära hotet mot just Sverige har ökat. Det som Miljöpartiet är oroligt för är en incident som orsakar en bredare konflikt i vårt närområde. Det är detta vi bör stärka vår beredskap för och inrikta våra insatser på att förebygga och motverka.

Sett utifrån detta perspektiv är det viktigt att vi agerar på ett sätt som bidrar till avspänning och stabilitet. Vi ska inte bidra till upptrappning, som ökar risken för konflikt eller incidenter. Därför bör den förstärkning av försvaret som regeringen nu arbetar med också kompletteras med insatser för medling, diplomati och konfliktförebyggande åtgärder.

Fru talman! Om vi lyfter blicken något och zoomar ut från Sverige och det omedelbara läget blir det uppenbart att ur ett globalt perspektiv är kriget överfinansierat och freden underfinansierad. Det finns stora behov av att satsa mer på stöd till demokratigrupper i exempelvis Ryssland och bygga fler broar när det gäller utbyten för studenter och civilsamhälle. Vi ska vara tydliga med att vi är redo att vara en konstruktiv och medlande part om man vill välja en annan - fredlig - väg ut ur detta låsta läge. Det ska vara en väg som bygger på just fred, handel, demokrati och ömsesidig respekt.

Vi gröna har lyft upp idén om ett europeiskt fredsinstitut som ska arbeta målmedvetet, strukturerat och långsiktigt med dessa frågor. Det kan te sig naivt i detta läge, men vi måste ständigt arbeta för att vägen till fred alltid ska vara öppen. Det finns stora risker med att ensidigt fokusera på direkta militära hot som det enda problemet och militära instrument som den enda lösningen. Vår utgångspunkt är att det är utrikespolitiken som är den främsta försvarslinjen.

Fru talman! Det finns även behov av att se över Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, men vi föredrar att samverka genom FN, EU samt de nordiska och baltiska länderna, inte minst Finland. Ja, vi ska samverka med Nato som en partner, men vi säger tydligt nej till ett medlemskap i Nato. Det vore att bidra till upptrappning av säkerhetsläget. Ett medlemskap i Nato skulle också undergräva Sveriges möjligheter att vara just en oberoende och konstruktiv medlande part.

Fru talman! I totalförsvaret av Sverige är det också viktigt att vi breddar hotbilden. Vi måste kunna hantera en mångfald av hot, till exempel pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen, tekniska katastrofer, till exempel härdsmältor och cyberattacker.

Vi gröna lyfter ofta fram den typen av breddad hotbild, inte minst miljö- och klimatfrågor, och vi har ofta mött frågande blickar. Men detta har nu förändrats. Senast i går lyfte Barack Obama i sitt State of the Union-tal fram Pentagons rapporter om hur säkerhet och klimat faktiskt hänger ihop. Man menar att klimatförändringarna i framtiden bedöms vara en av de viktigaste faktorerna när det gäller flyktingströmmar, konflikter och krig om land och resurser. Det kan få dominoeffekter som kan få långsiktiga konsekvenser för säkerhetspolitiken, dels i andra delar av världen, dels i vårt närområde, inte minst i Arktis.

Extremväder uppstår allt oftare, och naturkatastrofer blir allt vanligare - också i vår del av världen. Vi minns alla skogsbranden i Sala där olika delar av totalförsvaret spelade en mycket viktig roll.

Vi vill att Sverige ska agera i solidaritet med världens utsatta och krigsdrabbade människor. Vi arbetar på ett konfliktförebyggande sätt, och vi fokuserar på icke-militära medel för att skapa fred samt sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Så bidrar vi till att skapa en fredligare och säkrare värld.

(Applåder)

Fru talman! För 25 år sedan upplevde vi den europeiska våren, hur Berlinmuren föll, hur nya länder såg dagens ljus, hur öst och väst förenades. Hoppet grodde om en ny verklighet på vår kontinent.

Vi byggde ett nytt Europa, trodde vi, där ensam inte är stark, där vi tillsammans med andra bygger en bättre värld, inkluderande naturligtvis en värld i säkerhet. Vi bygger säkerhet här hemma, och vi har gjort det i vårt närområde geografiskt och politiskt genom EU, och vi gör det och har gjort det långt borta.

Den internationella rätten är för oss en självklar grund för arbetet med att bygga säkerhet. Vi har därför en utgångspunkt i FN och FN-stadgan. Vi har en utgångspunkt också i våra europeiska samarbeten, som vi byggt på andra världskrigets erfarenhet. Det må vara Europarådet, OSSE eller de gemensamma säkerhetsarrangemang som följt i Helsingforsöverenskommelsens spår.

I dag är vi medlemmar i Europeiska unionen. Det är en politisk allians, en allians där solidaritetsklausulen innebär att det inte bara är Finlands sak som är vår utan också Baltikums, Polens och de andra medlemsländernas.

Vi bygger samarbete tillsammans med andra i Norden, men vi bygger också samarbete tillsammans med Nato, där den transatlantiska länken är vital för vår säkerhetsmodell.

Våra europeiska säkerhetsöverenskommelser har verkligen baserats på att försöka bygga tillit och förtroende genom öppenhet och transparens i de olika avtal vi kommit överens om. Vi vet att tydlighet är avgörande för att bygga säkerhet - tydlighet inte bara här hemma utan också i betraktarens öga.

Vi ser det när vi ser på Ryssland och den osäkerhet som sprids genom det nya agerande som Ryssland visat. De har de facto brutit upp från de överenskommelser som de iklätt sig genom egna beslut. Det må vara Helsingforsöverenskommelsen, mänskliga rättigheter, OSSE, rätten för varje stat att ha sina territoriella gränser skyddade, att inte använda maktmedel av olika slag, att få välja sin egen väg handelspolitiskt och militärt eller olika unioner. Vi har sett att man bryter mot detta, och vi har hört att man söker en mycket smalare säkerhetspolitisk doktrin.

Här har vi en utmaning. Vi behöver uppgradera vår säkerhetspolitiska analys och vår säkerhetspolitiska diskussion, utifrån den verklighet som vi nu ser och inte utifrån den verklighet som gällde både före vårt europeiska medlemskap och under den europeiska vårens mest blommande period.

För oss är det viktigt att säkerhetspolitiken utformas i breda överenskommelser, för det är så vi visar tydlighet gentemot omvärlden. Det är den svenska traditionen. Vi har sett det genom samtal, breda samtal politiskt. Vi har sett det genom Försvarsberedningen och Försvarsberedningens ställningstagande, som har varit grund för säkerhetspolitiska ställningstaganden och deklarationer.

Därför kom Bertelmans utredning. Bertelmans utredning var en följd av Försvarsberedningen, som i bred enighet önskade en översyn av våra militära samarbeten. Det verkställdes då av den förra regeringen.

När minoritetsregeringen i höstas från denna talarstol klargjorde någonting som man själv enats om men som inte varit föremål för bredare samtal innebar det ett ställningstagande som öppnade en konfliktdörr i stället för att öppna för en diskussion och en dialog om våra säkerhetspolitiska ställningstaganden.

Vi tyckte från vår sida att det var en beklagansvärd handling att regeringen valde att bryta det mönster vi haft och att själv deklarera hur man ville förhålla sig.

Efter den deklarationen fick vi Bertelmans utredning, som tydligt visar att det finns säkerhetspolitiska luckor. För oss är det viktigt att de säkerhetspolitiska luckorna fylls i.

Vi har sagt att vi är beredda att göra en utredning av för- och nackdelar med Natomedlemskap. Vi har inte hört regeringen kritisera Finland för att de har gjort det, inte en gång utan flera gånger. Det har inte inneburit att Finlands säkerhet har försvårats eller att vår säkerhetssituation har förvärrats.

För vår del anser vi att kunskap aldrig är fel, och det är viktigt för ett säkerhetspolitiskt ställningstagande.

(Applåder)

Fru talman! Under det senaste året har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde dramatiskt förändrats och försämrats. Vi ser igen ökade motsättningar, militär upprustning och ökad konfrontation på vår egen kontinent. Det är inte längre svårt att se konturerna av en ny järnridå som sänker sig över Europa.

Vi ser hur respekten för folkrätten undergrävs i Europa genom Rysslands agerande. Rysslands annektering av Krim och agerande i östra Ukraina strider tydligt mot folkrätten. För detta finns det inga ursäkter eller förmildrande omständigheter.

Folkrätten utgör ett fundament för Sveriges säkerhet. Börjar folkrätten urholkas försvåras våra möjligheter att värna Sveriges territorium och vår egen säkerhet. Sverige måste därför vara en konsekvent försvarare av folkrätten - oavsett var folkrätten kränks, oavsett vem som kränker den eller oavsett med vilka motiv den kränks. Och folkrättsbrott måste få konsekvenser. Det gäller också i dag.

Under det gångna året har vi sett allvarliga kränkningar av Sveriges territorium, inte minst genom ubåtskränkningarna i Stockholms skärgård i höstas. Vänsterpartiet ser mycket allvarligt på detta. Vi hoppas att det kan klarläggas vilket land som står bakom dessa kränkningar och att konsekvenserna blir mycket tydliga mot de ansvariga.

Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara militärt alliansfritt, men ska alliansfriheten vara trovärdig måste vi kunna upprätthålla kontrollen över vårt eget territorium. Därför har vårt parti omprövat vår försvarspolitik. Fortsatta nedskärningar i förbandsverksamheten i Sverige kommer att undergräva alliansfrihetens trovärdighet och göra det så mycket svårare att förhindra ett svenskt Natomedlemskap.

Fru talman! Ryssland är i dag ett säkerhetspolitiskt hot, först och främst mot alla i Ryssland som motsätter sig styret i Kreml eller som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga upp. För ryska hbtq-aktivister, urfolksföreträdare, miljögrupper och vänsteraktiva är i dag den egna regimen ett dagligt säkerhetshot. Vi ser också hur Rysslands imperialistiska politik mot sina grannländer utgör ett direkt hot mot befolkningen i flera länder - Ukraina, Georgien, Moldavien och flera av länderna i Centralasien.

Men vi måste också vara ärliga och säga att det i dag är svårt att se att Ryssland skulle utgöra ett direkt militärt hot mot Sverige. Det innebär inte, fru talman, att det saknas säkerhetspolitiska hot mot vårt land, för säkerhet kan hotas av andra än ubåtar och ryska ledare. Därför tycker jag att det är viktigt att vi har modet att bredda perspektiven i denna debatt.

Under 2013 och 2014 gjordes 137 anmälningar om antisemitiska brott bara i Malmö. Under förra året attackerades i genomsnitt en svensk moské varje månad. Var tredje ung transperson i Sverige har någon gång inte vågat gå ut från sitt hem på grund av hoten. 46 sexualbrott mot kvinnor anmäls varje dag i vårt land.

Detta hot och detta hat slår mot småbarnsmamman som bär slöja i Tomelilla, mot Håkan och Roy i Kinna och mot rabbinen i Malmö. Men hotet och hatet slår också mot det svenska samhället i dess helhet.

Vi vet inte i dag vem som kastade in rökbomben mot RFSU:s aborträttsfestival i december. Vi vet inte vem som gjorde sig skyldig till mordbranden i moskén i Eskilstuna. Men vi kan nog vara ganska säkra på att det inte var ryska spetsnaztrupper.

Hatets krafter kan se olika ut. De kan legitimera sin kamp på olika sätt, och de kan kalla sig olika saker, men de förenas i sin vilja att genom hot och våld tysta, marginalisera och till och med utrota delar av vårt samhälle. Därför är hatet mot hbtq-personer, romer, kvinnor och andra delar av vårt svenska samhälle ett grundläggande säkerhetspolitiskt hot mot Sverige.

Fru talman! Vill vi på allvar diskutera det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde - som ju är rubriken för den här debatten - kan vi inte blunda för klimatförändringarna, det enskilt största säkerhetspolitiska hotet mot vårt land. I somras kunde vi se hur Västmanland härjades av den värsta skogsbranden i vårt land i modern tid. I Halland drabbades Getinge av kraftiga översvämningar, som bland annat slog ut dricksvattnet. Vi är ett land som är beroende av våra skogar och vår åkermark, av våra hav och vårt dricksvatten. Vi behöver därför en försvarsmakt som kan värna Sveriges territorium mot ubåtskränkningar men som också har förmågan att möta ett alltmer extremt väder.

Fru talman! Jag har lyssnat på debatten. Jag beklagar att de borgerliga i en tid av så många säkerhetspolitiska hot, som vi ser tydligt i vårt närområde men också här i Sverige, helt verkar ha snöat in på frågan om en utredning av Natomedlemskap. En säkerhetspolitisk debatt i Sverige 2015 måste handla om mer än bara ubåtar och Natoutredningar. Vi måste kunna ha en bredare och modernare syn på säkerhetspolitik än så.

Jag frågar mig, och det är även en direkt fråga till de borgerliga företrädarna här: På vilket av alla de säkerhetspolitiska hot vi i dag ser i vårt närområde och i vårt svenska samhälle är en utredning om Natomedlemskap lösningen och svaret?

(Applåder)

Fru talman! Det är sannerligen ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge som nu omger Sverige och norra Europa. Ryssland har under en lång rad av år gått i en alltmer auktoritär riktning. Man har kombinerat denna politiska utveckling med monumentala satsningar på sitt militära försvar, med tonvikten lagd på massförstörelsevapen.

Vi har också kunnat se under de senaste åren hur ett stort antal länder runt omkring Ryssland kränkts. Ryssland har inte bara, som det har hetat så här långt i debatten, brutit mot folkrätten. Man har de facto också ägnat sig åt väpnade angrepp mot sina grannländer.

Inte heller Sverige har varit förskonat. För snart två år sedan övade ryskt medeltungt bombflyg, utvecklat för att bära kärnvapen, anfall in mot svenskt territorium. I september månad lät sig det sammansatta försvars- och utrikesutskottet informeras om utvecklingen i vårt närområde. På precis samma klockslag ägnade sig Ryssland åt att kränka svenskt territorium söder om Öland.

Under tre års tid har Putin, hans utrikesminister och hans biträdande utrikesminister varnat såväl Sverige som Finland för att närma sig Nato. Man menar från rysk sida att detta skulle öka spänningarna i Östersjöområdet.

Under det här året har det tillkommit en rad faktorer som försvårar den politiskt beslutade utvecklingen i Ryssland, bland annat fallande oljepriser som märkbart inverkar på rysk ekonomi och kraftfulla sanktioner från EU:s och USA:s sida. Det är uppenbart att Ryssland nu står inför en omfattande negativ ekonomisk tillväxt.

Om man vill leta efter farliga ögonblick de kommande åren måste man fråga sig vad som händer när regeringen i Moskva inte längre kan betala ut änkepensionerna och när det inte finns löner till dem som svarar för kollektivtrafiken. Vad kommer Ryssland att göra då?

Det finns flera alternativa utvecklingsmöjligheter. Man kan be om ursäkt. Man kan lämna Krim, och man kan lämna östra Ukraina. Det är naturligtvis det som ska vara vår förhoppning, men vi måste samtidigt inse att det finns andra handlingsalternativ som är långt mer skrämmande för fred och säkerhet i Europa.

Vi ska fatta ett försvarsbeslut, möjligen i vår. Alldeles oavsett hur mycket pengar som den här kammaren är beredd att anslå till det svenska försvaret kommer vi inte på egen hand att kunna möta allvarliga säkerhetsutmaningar från en av världens supermakter.

Det finns skäl att erinra om det uttalande som överbefälhavaren gjorde för tre år sedan, nämligen att han har förmågan att under en vecka försvara detta land i en riktning - om han får mer pengar och fram till år 2019.

Det är mot den bakgrunden vi måste fråga oss vad vi utöver att stärka det svenska försvaret kan göra för att öka svensk säkerhet. Då säger den nytillträdda regeringen: Vi ska fortsätta att samarbeta om säkerhet med andra länder. Man nämner oftast Finland i det sammanhanget. Jag har tidigare frågat försvarsministern om ett sådant samarbete kommer att gälla även i det fall Finland befinner sig i krig. Han har varit mycket tydlig och sagt: Nej, detta är ett fredstida samarbete.

Jag tillhör dem som tror att det finns goda möjligheter att utveckla ett starkt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland, men ett sådant samarbete får naturligtvis inte upphöra i händelse av att det blir allvar. Då är det inte av intresse för Sverige, och det är inte heller av något som helst intresse för Finland.

Vårt alternativ, fru talman, är medlemskap i Nato. Jag tillhör dem som tror att det brådskar. Ett medlemskap ger både kvalitativa och kvantitativa fördelar för svensk säkerhet.

Jag vill säga till alla som hävdar att ett svenskt Natomedlemskap skulle öka spänningarna i Östersjön: Säg inte det! Det är nämligen precis vad Vladimir Putin vill att vi ska säga. När vi inte kan gå med i Nato på grund av rädsla för Rysslands reaktion, då flyttar vi beslutet från den här kammaren över till Moskva.

Ibland händer det att vi försvarspolitiker är lite obevakade och tittar på verkligheten som den är. Detta inträffade i Luftförsvarskommittén, som i sitt slutbetänkande före jul i närmast total enighet skrev: "En reell försvarsförmåga inom bibehållen ekonomisk ambitionsnivå förutsätter, enligt kommitténs uppfattning, en gemensam förmågeutveckling och ömsesidiga försvarsförpliktelser." Så tänker försvarspolitiker när de ser rationellt på Sveriges säkerhetssituation. Undertecknare av detta var bland annat Anna-Lena Sörenson, Peter Jeppsson och Eva Sonidsson.

(Applåder)

Fru talman! Ja, det är en viktig debatt och diskussion som vi har i dag. Det handlar om utvecklingen i vårt eget närområde. Det är ingen hemlighet för någon av oss här i kammaren eller dem som tittar på det här på tv att utvecklingen tyvärr går åt fel håll.

Det har sagts flera viktiga saker i diskussionen. Man har tagit upp Rysslands negativa utveckling vad gäller demokrati, den auktoritära ledningen och den negativa utvecklingen när det gäller rättsstaten. Allt detta skriver jag och Kristdemokraterna under på.

Låt mig lyfta fram tre områden som jag tycker är viktiga att ha klara för sig när vi talar om det här.

Det gäller för det första den ryska upprustningen. 5 000 miljarder kronor satsas på enbart materielförnyelse fram till 2020. Då kommer 70 procent av den ryska krigsmaktens materiel att vara helt ny eller kraftigt moderniserad. I Konungariket Sverige kommer vi att ha i stort sett samma materiel 2020 som vi har i dag, med vissa smärre undantag.

Moderna system som Iskander - ni vet, markrobotar - och S-400-luftvärnsrobotar, stridsvagnar, jakt- och attackflygplan och korvetter tillförs i en allt snabbare takt. Till exempel levererades över 100 moderna stridsflygplan till det ryska flygvapnet förra året.

De modernaste systemen grupperas i västra Ryssland, bland annat i Kaliningrad, det vill säga i vårt eget närområde. Iskanderrobotarna har en räckvidd som når in över Blekinge, över delar av Kalmar och naturligtvis över Gotland.

För det andra: När det gäller aggressiva övningar är den militära övningsverksamheten i Östersjön tillbaka på i princip samma nivåer som under det kalla kriget.

På bara några månader har Sveriges territorium kränkts ett antal gånger. Vi minns ubåtsjakten i oktober, ryska bomb- och jaktplan som övade anfall mot mål i Sverige och passagerarflygplan som varit nära att krocka med ryska militärflyg, inte en gång utan flera gånger. Senast i december höll det på att hända med ett SAS-plan och ett ryskt militärplan. Den svenska försvarsmakten varnade. I och med att transpondrarna är avstängda ser de civila flygplanen inte militärplanet. Försvarsmakten säger åt SAS-planet att inte gå upp mer utan gira. På det viset undviker man en olycka. Detta är djupt allvarligt och någonting som Ryssland gör med avsikt.

Vi ser ett Ryssland som från Georgienkriget 2008 och gaskriserna för några år sedan har blivit alltmer aggressivt i sitt uppträdande mot sina grannar. Ukraina är bara det senaste exemplet. Den här utvecklingen ställer krav på ökad svensk försvarsförmåga.

Ett mått att mäta utvecklingen är att se på den svenska incidentberedskapen. Under 2014 genomförde den svenska incidentberedskapen 50 procent fler uppdrag än året innan.

Alla minns vi också, som jag sade förut, ubåtskränkningen i oktober och annat. Men en annan sak som också hände i början av december var att medeltunga bombflygplan - Tu-95 - kom ut över Östersjön. De har inte flugit över Östersjön på 30 år.

Östersjön har blivit en av de farligaste friktionsytorna mellan ett revanschhungrigt och aggressivt Ryssland och Europas demokratier, alltså den gemenskap vi tillhör.

För det tredje: Ett mycket konkret exempel på ryska påverkansoperationer mot våra baltiska grannar är Rysslands krav på att Litauen, vårt grannland, ska utlämna sådana litauiska medborgare till Ryssland som vägrade att inställa sig till sovjetisk värnpliktstjänstgöring de sista åren innan Sovjet bröt samman 1991. Detta krav framfördes 1995, 2005 och även 2014. Det är ett exempel på hur Ryssland vill påverka.

Förutom att gardera oss mot att den negativa utvecklingen kan leda till händelser som kan drabba även Sverige måste vi göra vårt bästa för att bidra till att skapa stabilitet i Östersjöområdet. I händelse av en kris i närområdet kommer svenskt territorium att vara av stort intresse för alla inblandade. Om det är lätt att snabbt och billigt "låna" svenskt territorium kan det bidra till att eskalera en kris, alltså om någon försöker "låna" en del av Sverige för att därmed hindra den andre från att till exempel använda svenskt luftrum.

För att gardera oss mot oväntade händelseutvecklingar och för att bidra till stabilitet i vårt närområde, det vill säga verka krisdämpande, är det väsentligt att vi vidtar åtgärder.

Jag kommer i mitt nästa anförande att ge exempel på åtgärder som vi kan vidta för att stärka Försvarsmakten.

Men jag vill till sist ställa en fråga till utrikesministern. Hon sa i en intervju den 16 november att svenskarna för första gången är rädda för Ryssland och för vad Ryssland ska ta sig till. Är det i ett sådant läge inte märkligt att man inte vill ta reda på konsekvenserna av ett Natomedlemskap? Varför har man denna rädsla för att få reda på fakta?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för inlägg som speglar engagerade ledamöter och som är spännande för oss alla.

Karin Enström ville ha svar på vad en orolig omvärld betyder för regeringen. Det är precis det som jag har svarat på. Jag har beskrivit verkligheten, och det har vi alla gjort. Alla har här gjort en bred översyn av säkerhetspolitiska hot och utmaningar. Sedan landar de flesta, utom Hans Linde, i att Nato är svaret. Jag tycker inte att det duger.

Vårt svar är att vår säkerhetspolitiska linje ligger fast samtidigt som vi måste förstärka vårt försvar, som flera har pekat på. Vi ska också utveckla och fördjupa de samarbeten som vi har - EU, Nato, Norden, Finland, det vill säga allt det som jag räknade upp och som är grundpelare i vårt säkerhetspolitiska arbete.

Det är Karin Enström, som vill överge den militära alliansfriheten och gå med i Nato, som har förklaringsbördan. På vilket sätt tjänar det oss inte väl att vara militärt alliansfria? På vilket sätt har det inte tjänat oss väl, och på vilket sätt tjänar det oss inte väl i dag? Jag vill att Karin Enström svarar på det.

Ursäkta, men jag tycker ändå att det låter som om det är ni som är rädda för ryssen. Det är ni som säger att det Ryssland som är anledningen till att vi ska gå med i Nato. Något annat argument har jag egentligen inte hört. Det är den ryska aggressionen som gör att vi ska gå med i Nato. Det är det som ni säger. Ni talar om samarbete men söker strid i den fråga som vi vet att vi inte har gemensamt.

Jag tycker att ni beskriver komplexa säkerhetspolitiska utmaningar, men snävar in svaren till Nato. Ni berättar om Sveriges samarbeten, men får det att framstå som om vi vill vara ensamma när vi precis investerar i just motsatsen på alla de fem områden som jag räknade upp från början. Ni talar om en svensk samsyn om säkerhetspolitiken, men vill framställa det som om regeringen står för någonting annat när vi dagligdags arbetar på alla dessa områden - i FN, i Nato och i det nordiska samarbetet tillsammans med Finland.

Ni talar också om utredning som kunskap. Men ni glömmer att säga att anledningen till att Karin Enström, som för fyra månader sedan var försvarsminister, inte startade en sådan utredning väl var att ni inte var helt eniga om denna fråga och att det väl är långt ifrån enighet i era partier. Det är inte heller enighet bland svenska folket.

Så sent som för ett år sedan stod den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt i Sälen och sade att tre villkor skulle vara uppfyllda om vi skulle överge vår säkerhetspolitiska linje, nämligen att det skulle finnas en bred folklig förankring, att det skulle finnas en majoritet i riksdagen och att vi skulle ha Finland med oss. Hur tror ni att det tas emot i Finland, när vi just i dagarna sitter och talar om att fördjupa vårt samarbete och när vi precis har startat Natosamarbetet i Enhanced Opportunities Programme, om vi går ut och säger att vi nu startar en helt förutsättningslös diskussion om Nato igen? Det är klart att det ger en signal som gör att vi upplevs som svajiga.

Ni kan lita på den här regeringen. Vi kommer att stå med huvudet kallt. Vi kommer att jobba med att förstärka vårt försvar, så att det blir alldeles tydligt att vi försvarar Sverige i alla lägen. Vi kommer att förstärka våra samarbeten, vi kommer att hålla fast vid vår militära alliansfrihet, vi kommer att fortsätta att verka för att säkerhetspolitiken ska breddas till det som förmodligen kommer att vara de allra allvarligaste och största hoten och vi kommer att fortsätta att verka genom EU för att se till att vi möter rysk aggression och hjälper Ukraina att lyckas.

(Applåder)

Fru talman! Nu kom det mycket på en gång och många skäl till att vi inte ska göra vissa saker och till att vi ska göra andra saker.

Men jag vill börja med att återkomma till det som är ett av skälen till att vi faktiskt står här i dag och har en debatt om det säkerhetspolitiska läget och en reell debatt om förutsättningarna för hur vi kan utveckla vår säkerhetspolitik.

Det var i regeringsförklaringen som statsministern, utan några föregående överläggningar, sonderingar eller diskussioner som en följd av Försvarsberedningens senaste rapporter, helt uppseendeväckande ändrade formuleringen i beskrivningen av vår säkerhetspolitiska linje. Man ändrade tempus från att den militära alliansfriheten har tjänat Sverige väl till att den alltjämt tjänar oss väl. Men inte nog med det, utrikesministern, det slogs också för första gången fast att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato.

Regeringen kan inte vara förvånad över att frågan kommer upp, för ni har själva bjudit upp till dans.

Det är häpnadsväckande därför att det har skett förändringar. Sverige är inte längre alliansfritt; vi är inte politiskt alliansfria. Redan 2002 beskrev Göran Persson, efter att ha pratat om de här frågorna tillsammans med andra partier, just att alliansfriheten har tjänat Sverige väl. I stället har politiken vilat på konstaterandet att vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Tydligast beskrivs detta i solidaritetsförklaringen. Vi har i bred enighet förklarat att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt.

Den militära alliansfriheten har sedan många år tillbaka inte betonats, och Natomedlemskap har vad jag känner till aldrig stått i regeringsförklaringen. Men i höstas skruvade så regeringen tillbaka bandet och betonar återigen det vi så länge har arbetat med att komma ifrån, nämligen att beskriva vad Sverige inte är och vad Sverige inte ska göra på det säkerhetspolitiska området. Det är ju en gammal debatt, och jag trodde att vi hade kommit ifrån den i och med att vi tillsammans i riksdagen antog solidaritetsförklaringen.

Jag har stor respekt för att man kan ha olika uppfattningar om hur Sverige ska gå vidare och hur Sverige ska fördjupa sina samarbeten. Jag har respekt för att man kan tycka att ett Natomedlemskap för Sverige inte är en bra idé. Då måste man dock förklara det som så smärtsamt kommer fram i Bertelmans utredning. Knastertorrt beskriver han det säkerhetspolitiska dilemma Sverige ändå är i om man accepterar och tror på att en militär konflikt i vårt närområde skulle drabba samtliga länder, även dem som inte är inblandade. En militär konflikt i vårt närområde skulle nämligen involvera även Nato, och vi skulle bli påverkade.

Vi är alltså, vare sig vi tycker om det eller inte, beroende av att Nato finns. Då kan vi inte låtsas som att det inte finns, utan vi måste kunna diskutera frågan. Sedan kan man ha olika uppfattningar, men precis som Kerstin Lundgren beskrev finns det en lucka i vår säkerhetspolitiska linje. Därför tycker vi moderater att det, som ett sätt att fylla luckan, vore bra att faktiskt - också knastertorrt - titta på vad ett Natomedlemskap för Sverige skulle innebära.

Svensk säkerhetspolitik behöver en kraftfull skjuts framåt.

(Applåder)

Fru talman! Sveriges närområde sträcker sig inte bara österut. Vi är en del av Schengensamarbetet, som har luckrat upp de europeiska ländernas gränser så till den grad att resor i Europa och till Sverige närmast är att betrakta som inrikesresor. Mot den bakgrunden finns det även skäl att oroa sig över vad som händer sydväst om Sverige, nere på den europeiska kontinenten.

Framför allt bör vi oroa oss för alla de islamistiska terrorattentat vi har sett på senare tid. Jag tänker på de stora dåden, som det av islamister utförda attentatet i Madrid 2004, vilket krävde 190 döda och 1 400 skadade, eller bombdådet 2005 i Londons tunnelbana - också av islamister - som krävde över 50 döda och 700 skadade. Jag tänker dock även på mindre dåd, som nu senast den dödliga och fega attacken mot den franska serietidningen Charlie Hebdo och en judisk matbutik i Frankrike.

Jag vill påminna er alla om att det splittrade och otrygga Europa vi ser också är ett hot i vårt närområde, eftersom våra gränser dit är nedmonterade. Tack vare alla unionskramare och mångkulturivrare i denna kammare får vi dras med islamistiska terrorister som kan resa runt och planera terrordåd i EU var det än passar dem. Islamisten som valde att spränga sig själv till döds här i Stockholm 2010 var exempelvis inte bosatt i Sverige utan i Luton i Storbritannien.

Fru talman! Den hösten höjdes hotnivån avseende terrorism riktad mot Sverige från lågt till förhöjt hot, och det har varit förhöjt sedan dess. Säkerhetspolisen har år efter år rapporterat om detta hot. Varje gång poängterar man klart och tydligt att terroristhotet inte kommer från vare sig vänster- eller högerextremister, eller från andra grupperingar för den delen. Nej, hotet kommer specifikt från radikala muslimer i Sverige och Europa som reser till Somalia, Jemen och framför allt Syrien för att strida för IS, al-Qaida och andra islamistiska terrorgrupper. Sedan återvänder de till Sverige.

Man uppger till och med att man avslöjat och avbrutit flera fall av islamistisk terrorism med attentatsavsikter mot Sverige, men att det fortsätter att förekomma terroraktiviteter med Sverige som mål. Det började med några få terrorresande individer, med sedan 2012 har ökningen skett explosionsartat. Hittills har minst ett hundratal individer rest från Sverige och anslutit sig till islamistiska terrorgrupper utomlands, och mörkertalet kan enligt Säpo vara över 300. Cirka hälften av dessa har redan hunnit återvända, många med nya, omfattande kontakter till internationella terrorister och en vilja och förmåga att begå blodiga terrorattentat i vårt land.

Ända sedan 2010, fru talman, har vi sverigedemokrater varnat för detta. Vi har gång efter gång i denna kammare krävt och föreslagit åtgärder, utan att få gehör. Det måste exempelvis bli olagligt att resa utomlands och ansluta sig till organisationer som Sverige bedömer vara terrorister. Nu gick statsministern så sent som i går eller i dag ut och tyckte att man skulle kriminalisera detta, och ett sådant förslag är nu äntligen under utredning. Men det räcker inte, fru talman; det är på tok för sent och för fjuttigt.

Sverigedemokraterna kräver dessutom att straffet för grova vapenbrott med särskilt farliga vapen, som kan användas till exempelvis terroristattentat, skärps från minst ett års fängelse i dag till två års fängelse. Då blir det mindre attraktivt för de kriminella att sälja vapen och svårare för potentiella terrorister att få tag på dem. Av samma anledning vill vi också ha bättre gränskontroll, så att vi kan strypa inflödet.

Vi kräver även att lagen om särskild utlänningskontroll måste användas oftare för att utvisa de utländska medborgare med terroristkopplingar som redan finns i landet.

Slutligen, och viktigast av allt, måste vi förhindra islamisterna att återvända till Sverige. Blir man varnad av säkerhetspolisen, som många blir i dag, och ändå väljer att åka till Syrien för att slåss för islamistiska terrorgrupper ska man som tidigare utländsk medborgare kunna bli av med sitt svenska medborgarskap och nekas att återvända hit.

Fru talman! Föga förvånande har oppositionen under denna säkerhetspolitiska debatt fokuserat mycket på Nato. Låt mig då påminna mina borgerliga kolleger om hur man resonerade under de åtta år man satt i regeringen senast.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt ställde upp tre villkor för ett svenskt Natomedlemskap, nämligen

bred folklig förankring

bred parlamentarisk förankring

att Finland också skulle gå med.

I dag är inget av dessa tre kriterier uppfyllt. Ja, folkopinionen har skiftat något under de senaste månaderna, men vi är rätt långt ifrån en bred folklig uppslutning bakom ett svenskt Natomedlemskap. Här i riksdagen är det blott två partier, även om det ibland låter som tre eller fyra, som förespråkar ett Natomedlemskap.

Men tomma tunnor skramlar mest - det vi hör när vi pressar lite är nämligen att man bara vill utreda Natofrågan, inte nödvändigtvis gå med. Jag vill påminna mina borgerliga kolleger, fru talman, om att vi faktiskt har skurit i budgeten för statliga utredningar. Det föranleder att man prioriterar något i vilka förslag man utreder, och gärna tar det man faktiskt vill genomföra. Det vore att slösa med skattemedel att använda statliga utredningar som verktyg för att bedriva oppositionspolitik. Den kan oppositionen gott få bekosta själva.

Fru talman! Vi behöver ingen utredning för att känna oss trygga i ställningstagandet att Sverige inte ska gå med i Nato. Vi vill se ett Sverige som kan göra sina egna grundläggande säkerhetspolitiska ställningstaganden, där vi inte binder upp oss i säkerhetsförpliktelser som utgår ifrån ett geopolitiskt tänkande som är främmande för vår utrikespolitik.

Vi vill se ett Sverige som kan driva sina egna politiska linjer internationellt, inte minst i frågor om nedrustning och konflikthantering. Och vi vill inte ingå i en allians under ett kärnvapenparaply, då vi tagit tydlig ställning mot kärnvapen. I stället vill vi fokusera våra ansträngningar på god diplomati, konfliktförebyggande åtgärder och möjligheten att vara en oberoende och konstruktiv part i medlandet för en fredlig värld ut ur detta låsta läge.

Fru talman! Säkerhet bygger vi med ekonomisk styrka, handel, kontakter människor till människor, insatser för hållbar utveckling och med robusta samhällen där människor känner delaktighet och framtidstro. Men, fru talman, vi får inte blunda för att våra åsikter inte alltid delas av andra. Vi ska jobba brett, men grunden, den hårda kärnan, måste vi säkra.

Den grundläggande plattan för vår säkerhet definieras inte bara av oss utan också av vår omvärld. Vi har sett Rysslands agerande i Armenien, Georgien och Ukraina och annekteringen av Krim, och vi ser deras agerande visavi Baltikum och i deras egen miljö, samt i OSSE, Europarådet. Det är en ny verklighet.

Rysslands agerande mot våra grannar är ett agerande mot oss. Solidaritet handlar om vår solidaritet med dessa grannar. Då är det viktigt att vi tydliggör vår hållning och rätar ut de frågetecken som upplevs här i kammaren men också av andra därute, för säkerhet handlar också om öppenhet, transparens och tydlighet.

Vi vill inte se en blixt från en klar himmel eller en fotnot som när det gällde EU-medlemskapet en gång i tiden. Vi tror inte heller att en ensidig säkerhetspolitisk linje från en minoritetsregering är hållbar.

Centerpartiet landar inte i att Nato är svaret på alla frågor. Det har vi inte sagt. Däremot tycker vi att det är viktigt att frågan utreds. Vi vill stärka det militära försvaret här hemma, ingen tvekan. Men, fru talman, är det verkligen säkert att det som tjänat oss väl historiskt tjänar oss väl i en ny verklighet?

Vi söker inte strid. Tidigare regeringar visar just detta, och det säger flera från nuvarande regering. Vi sökte inte strid. Vi sökte samarbete och hanterade frågan på det sätt som vi var överens om. Men den nya minoritetsregeringen, möjligen påhejad av Vänsterpartiet, sökte uppenbarligen strid genom att inte invänta Bertilmans utredning. De hade en helt egen formulering om vår säkerhetsdoktrin.

Jag hör från utrikesministern att man ska lita på regeringen, men vi är rätt många som har upplevt att hållbarheten i regeringens olika besked är rätt svajig. Vi har sett en minoritetsregering som säger sig vilja samarbeta men som i den viktiga frågan säkerhetspolitiken uppenbarligen inte har det intresset, och det beklagar jag.

Som sagt har Centerpartiet inte tagit ställning för medlemskap i Nato. Vi är snarare skeptiska. Men att utreda är en metod att svara på frågan och värdera om gamla sanningar också är framtidens sanningar. Det behöver ju inte alltid vara så.

Till sist hoppas jag att alla i den här kammaren ser att terrorism har olika ansikten. Vårt grannland Norge, icke EU-medlem, såg Breivik. Glöm inte det!

(Applåder)

Fru talman! När folkpartisten Allan Widman stod i den här talarstolen talade han om "vi" försvarspolitiker. Det är ett "vi" som jag inte känner mig speciellt inkluderad i, dels därför att jag inte är försvarspolitiker, dels, och kanske framför allt, därför att jag inte ser säkerhetspolitik som en snäv försvarspolitisk fråga. Det blir ju så tydligt att om man sätter likhetstecken mellan säkerhetspolitik och försvarspolitik blir perspektiven väldigt snäva, ensidiga och oerhört omoderna.

I morse lyssnade jag på tv på förintelseöverlevaren Hédi Fried. Det var ett gripande samtal. Hon sade i går i en artikel att nu, för första gången sedan 1945, är hon rädd. Det är ord som borde vara en väckarklocka. Vi måste se att antisemitismen finns här och nu i Sverige och att antisemitismen är ett säkerhetspolitiskt hot mot vårt samhälle, på samma sätt som antiziganismen, transfobin, islamofobin och andra former av hat mot delar av vårt svenska samhälle faktiskt är ett säkerhetspolitiskt hot. De här hoten och det här hatet skapar oro och rädsla, en oro och en rädsla som begränsar möjligheten för stora delar av det svenska samhället att delta i samhällsdebatten eller i det offentliga rummet. Det är också ett säkerhetspolitiskt problem och en säkerhetspolitisk utmaning som jag hade önskat att fler här hade kunnat få plats med på sin dagordning och sin agenda.

Fru talman! Jag noterade att det inte tog många minuter efter att ryska trupper tagit kontrollen över Sevastopol innan det ryska folkrättsbrottet togs som intäkt för att kräva i Sveriges riksdag att man skulle öka försvarsanslagen och kräva ett Natomedlemskap.

Inget ont som inte för något gott med sig, skrev den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg i en debattartikel strax efter Rysslands militära intervention, för nu kunde ju Mikael Odenberg vinna poäng mot dem han kallade räknenissar på Finansdepartementet.

Folkpartiet var inte så mycket bättre. Det tog inte många minuter efter Rysslands annektering av Krim förrän Folkpartiet sade: Det här är ett argument för mer svensk kärnkraft.

Trots att vi har denna allvarliga säkerhetspolitiska kris i Europa har vi diskuterat mer om Gotland än om Krimhalvön i denna talarstol det senaste året. Och jag tycker att denna debatt är ännu ett exempel på hur man försöker vinna inrikespolitiska poänger i stället för att diskutera det allvarliga läget i Europa.

Vi i Vänsterpartiet räds inte en försvarspolitisk debatt, och vi räds inte en debatt om Nato. Argumenten mot ett Natomedlemskap är starka. Men det här är inte en seriös debatt om de säkerhetsutmaningar som Europa står inför.

Jag måste nog säga att Björn Söder har utmärkt sig i den här debatten genom att göra de kanske mest osmakliga inrikespolitiska poänger på det som nu händer runt om i Europa. Han försöker använda den kris vi står inför för sin islamofobiska agenda. Jag vill då fråga Björn Söder vem som har sagt följande: Vad är det som säger att den så kallade normaliseringen slutar med att bisexuella, homosexuella och transpersoner ska normaliseras? Varför inte personer som begått tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.

Vilken imam var det som sa detta, vilken militant islamist? Nej, sanningen är att det är du, Björn Söder, som har skrivit exakt de här orden på din egen blogg.

Jag vill också fråga dig: När du jämför mig och alla andra hbtq-personer i detta land med pedofiler och personer som begår tidelag, tror du då att du bidrar till att öka eller minska min och alla andra hbtq-personers säkerhet? Tror du att du bidrar till att minska eller öka hatbrotten i det svenska samhället mot mig och mina bröder och systrar som också är hbtq-personer?

Nej, Björn Söder, du är en del av problemet i detta land. Du är inte en del av lösningen.

(Applåder)

Fru talman! Nu börjar den här debatten delvis att handla om andra saker, allvarliga och angelägna men kanske ändå inte inom ramen för den rubrik som denna aktuella debatt bär.

Hans Linde säger att vapen är omoderna. Det är ju en bra uppfattning, men den delas tyvärr inte av Rysslands president Vladimir Putin. För honom är vapen verksamma politiska redskap som han har visat världen att han är beredd att använda.

Dessvärre gäller det inte bara konventionella vapen utan också kärnvapen. Ryssland är världens största kärnvapennation, och i sin militära doktrin har man också planerat för förutsättningen att använda dessa vapen.

Fru talman! Jag blir förbryllad när Hans Linde gång efter annan talar om det som har hänt på Krim och det som händer i östra Ukraina för folkrättsbrott. Det är förvisso folkrättsbrott, men den beteckningen är lite klinisk och diplomatisk. Det som Ryssland utsätter Ukraina för är väpnat angrepp, ingenting annat, Hans Linde. Jag tycker att man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn.

Det är korrekt att om Sverige inte hade haft kärnkraft hade vi i likhet med många av våra grannländer runt Östersjön haft ett starkt beroende av Vladimir Putin och den politik han representerar. Tack och lov har Socialdemokraterna i den nuvarande regeringen ännu inte gett upp tanken på denna alternativa energitillförsel, som är så viktig för vårt land.

Gotland är viktigt. Regeringen säger ibland att ett väpnat angrepp mot Sverige enskilt är osannolikt, och det är möjligen sant. Men om det som händer i Ukraina skulle leta sig fram till de baltiska länderna på det ena eller andra sättet kommer Gotland i omedelbart strategiskt fokus. Ön kommer att vara avgörande för dem som vill föra militär hjälp till Baltikum, och den kommer att vara avgörande för dem som vill stoppa sådan hjälp till Baltikum. Det innebär därför ett risktagande för Sverige att denna ö är fortsatt demilitariserad.

Utrikesministern säger att vi ska stärka vårt försvar. Då var det tur att regeringens budget inte gick igenom före jul. Hade så varit fallet skulle försvarsanslaget minskat med 150 miljoner under 2015 och med 300 miljoner kronor vart efterföljande år.

Utrikesministern tycker att det var ett dåligt beslut att avveckla den svenska värnplikten. Jag instämmer delvis i det och skattar mig lycklig att utrikesministern tillsammans med sina kolleger i regeringen har möjlighet att återinföra värnplikten. Den möjligheten har tyvärr inte jag.

Utrikesministern undrar vad Finland ska tycka om Sverige börjar utreda ett Natomedlemskap. Faktum är att Finland har gjort detta vid tre tillfällen i bred politisk enighet. Det enda som skulle hända är alltså att vi kommer i kapp Finland i detta avseende, och i kapp är vi ännu inte.

Skälen för ett Natomedlemskap är kvantitativa. Sverige har 9 miljoner invånare medan Ryssland har 143 miljoner invånare. Det finns dessutom kvalitativa fördelar. Det påstås att Tage Erlander en gång på 50-talet fick frågan: Vad gör du om Ryssland hotar med kärnvapen? Han lär ha svarat: Jag ringer Washington.

Jag konstaterar, fru talman, att det inte finns några andra alternativ i dag.

Fru talman! Ingen av oss vet när en kris kan inträffa. Att öka vår förmåga i närtid är därför helt avgörande. Jag ska lyfta fram tre saker som Kristdemokraterna anser bör göras.

Vi saknar tusentals soldater och kommer så att göra under flera år. Vi har därför föreslagit att man ska kalla in gamla värnpliktiga till repetitionsövningar. Vi är glada över att regeringen har öppnat för det, men det är viktigt att det kommer igång redan i år så att förbanden kan öva och få upp förmågan. Precis som i fotboll måste man öva för att det ska fungera.

En annan sak är beredskapskontroller. Vi måste kolla om den existerande organisationen fungerar. Samtlig personal i ett förband eller ett regemente måste åka ut till den fysiska geografiska plats där krigsuppgiften ska utföras och se hur många fordon och hur mycket personal man har. Vi vet ju att 1 000 fordon står i reparationskö, och det duger inte i ett sådant här läge.

Det är viktigt med beredskapskontroller. Det håller Ryssland på med hela tiden. För varje försvarsmakt som vill vara på riktigt är det viktigt att kontrollera att allt fungerar.

Gotland har nämnts. Det går inte att komma förbi Gotlands betydelse. Alla i kammaren vet att den som har kontroll över Gotland har kontroll över Östersjön. Därför är det viktigt att vi i väntan på en permanent placering där ser till att ha övningsverksamhet med kvalificerade markstridsförband under i princip hela året. Det skulle vara en viktig markering och hjälpa till med säkerheten i vårt närområde.

I mitt anförande var jag inne på Nato. Det är liksom elefanten i rummet. Man kan inte tala om detta utan att komma in på Nato. Vad jag inte sa var att Nato skulle vara svaret på alla frågor. Ingen enda sak här i världen kan väl lösa allt, men det är dumt att inte ta reda på fakta.

I tidningen uttryckte utrikesministern att svenskarna är rädda, och det var kanske konstigt uttryckt. Men som ansvarsfulla politiker måste vi vara beredda att titta på vad vi kan göra för att stärka Sverige, och vi ska absolut stärka försvarsmakten.

Vi är redan den mest aktiva partnern till Nato. Som Bertelman sa är det ingen utanför Sveriges gränser som riktigt förstår vad vår solidaritetsförklaring betyder eftersom vi inte har förmågan. Han sa också att vi har nackdelarna eftersom vi i princip uppfattas som Natomedlem, men vi får inte § 5-skyddet.

Låt oss göra en rejäl utredning. Det har Finland gjort. Det är inte farligt, det gör inte ont och det skadar inte. Det handlar om fakta.

Det ska inte bara vara en liten klubb som håller på med dessa viktiga frågor. Precis som när vi tittade på ett EU-medlemskap måste det göras en bred utredning. Korten ska läggas på bordet. Vad är fördelarna och nackdelarna? Vad väger över? Genom ett Natomedlemskap skulle vi kunna hjälpas åt att bevaka till exempel Östersjön. Låt oss därför lugnt och sansat titta på detta.

Låt mig till sist ställa en fråga till Björn Söder. Det är bra med engagemanget för försvaret, men i omröstningarna i EU-parlamentet röstar ni på ett märkligt sätt. Ni röstar som om Putin satt i EU-parlamentet. Det skapar förvirring. Varför har ni denna dubbla agenda?

Fru talman och ärade ledamöter! Detta blir roligare och roligare, tycker jag.

Karin Enström är förvånad över att den rödgröna regeringen efter åtta år i opposition ger en säkerhetspolitisk inriktning i regeringsdeklarationen. Ni kanske har haft tråkigt, men det handlade om att markera för militär alliansfrihet och mot Natomedlemskap. Här är det alls icke okänt vad det socialdemokratiska partiet står för och inte heller vad Miljöpartiet står för. Jag tycker därför att det är ett något svagt argument.

Skyddsargumentet är, om jag hör er rätt, det tyngsta Natoargumentet. Mer sällan nämns de försvarsförpliktelser som förstås följer med det under ett kärnvapenparaply. Det kanske också bör nämnas någon gång i Natodebatten.

Låt oss försöka se vad som förenar oss i denna debatt. Vi har en gemensam syn på närområdet och vår omvärld. Det har denna debatt tydligt klargjort. Vi vill ha och har, som jag förstår det, en bred samsyn på säkerhet. Det inkluderar klimat, cyberpandemier, fattigdom, ojämlikhet, terrorismens olika ansikten och den ryska aggressionen, alltså den mycket allvarliga situationen i vårt närområde.

Vad gör vi då? Jag tror att vi måste dra olika slutsatser och kanske enas om att vara oeniga när det gäller Nato. Men låt oss fortsätta den här debatten i god svensk tradition, inte minst i den nationella säkerhetsstrategin. Och låt oss se till att debatten får en folklig förankring. Det är bättre än en expertutredning i slutna rum.

(Applåder)

Fru talman! Den fråga vi måste ställa oss, inte bara i dag utan också dagarna och åren framöver, är: Vad gynnar vår säkerhet allra bäst? Det måste vara utgångspunkten när vi driver vår utrikespolitik och vår säkerhetspolitik och när vi talar om de hot och utmaningar och den förändring till det sämre vi nu ser, både i världen längre bort och i vår nära omvärld.

Vad gynnar svensk säkerhet allra bäst? Om det är utgångspunkten blir det lite svårt att förstå alla krumbukter kring varför regeringen vägrar att ens titta på frågan.

Vi kan komma fram till olika ståndpunkter, och vi har olika ingångsvärden. Men vad gynnar svensk säkerhet bäst?

Om vi tittar oss omkring ser vi att det är ett sämre omvärldsläge än tidigare, och vi har svårt att se vad framtiden kommer att innebära. Men det finns vissa saker vi kan förutse, och dem ska vi naturligtvis ägna oss åt: demografi, klimatförändringarnas effekter och så vidare.

Det finns dock annat som kan ske väldigt snabbt. Vi kan se globala trender som snabbt kan förskjutas, och det kan uppstå nya konflikter. Vi lever i en orolig omvärld med nya hot och stora utmaningar. Bland dessa utmaningar finns de gamla hoten kvar, och där är svaret ofta hård säkerhet. Vi måste självklart samarbeta på alla dessa områden.

Svaret för mig på frågan om vad som gynnar svensk säkerhet bäst är mer samarbete, inte mindre. Stabila och långsiktiga samarbeten som i alla fall till viss del gör oss tryggare inför framtiden och ger oss mer inflytande. Ensam är inte stark.

(Applåder)

Fru talman! För att sammanfatta debatten har varken borgerliga eller socialdemokratiska regeringar lyckats skydda Sverige från inre och yttre hot i vårt närområde. För drygt ett år sedan, före Ukrainakrisen, talade övriga partier inte om vikten av vårt försvar.

Alliansregeringen såg Försvarsmakten som en ko man kunde mjölka på pengar för att finansiera annat. Det var lika dumt och naivt som 1925 års försvarsbeslut.

Sent ska syndaren vakna, heter det. Efter att oroligheterna i Ukraina utbröt kunde vi se de borgerliga partierna tävla om vem som var mest försvarsvänlig. Det är inte trovärdigt. Men det är inte bara allianspartierna som ska ges skulden. Mycket av nedmonteringen började redan innan, under den socialdemokratiska regeringen.

Fru talman! Vad gäller yttre hot går Försvarsmakten på knäna, nedmonterad till oigenkännlighet och utan förmåga att säkra vårt lands territorium. Sverige kränks i nuläget kontinuerligt av ryskt stridsflyg och utländska ubåtar.

Vad gäller inre hot har vårt gränsskydd nedmonterats till den grad att internationella terrorister kan resa hit obehindrat oavsett var de har sitt näste i Europa. Samtidigt finns det inte ens resurser nog att kartlägga om det rör sig om 100 eller 300 islamister från Sverige som har anslutit sig till terroristgrupper utomlands eller hur många av dessa som har återvänt hem med förmåga och vilja att utföra terrorattentat här.

Fru talman! Det är bara Sverigedemokraterna som är villiga att minska dagens ansvarslösa invandringspolitik för att frigöra resurser och göra något åt dessa problem.

Det är bara vi sverigedemokrater som vill stärka gränsskyddet, skärpa straffet för olagligt innehav av särskilt farliga vapen, utvisa utländska terrorister från vårt land och neka redan utresta islamistiska terrorister att återvända.

Det är bara vi som vill satsa på försvaret, köpa nya stridsflygplan, skapa ett starkt nordiskt försvarssamarbete, snarast ingå en försvarsallians med Finland och återaktivera värnplikten.

Det är bara vi som vill och det är bara vi som kan återupprätta tryggheten i vårt land.

(Applåder)

Fru talman! Under debatten har det legat ett stort fokus på militära hot. Det är visserligen rimligt givet den senaste tidens utveckling, men det finns ändå goda meriter i att bredda perspektivet.

Vi ska inte förminska de militära hoten mot vår säkerhet, men vi måste också vara tydliga med att långsiktigt är det enskilt största hotet mot mänsklighetens säkerhet klimatförändringarna.

Tänk om vi kunde se samma engagemang från oppositionen när det gäller hotet från klimatet - att man begär aktuella debatter, statliga utredningar eller ökade resurser. Det vore mycket välkommet.

Klimatförändringarna kommer att minska mängden tillgängliga landområden, odlingsmark och färskvatten. Det kommer att bli konflikter om dessa resurser. Detta kommer att driva fram flyktingströmmar, skapa fattigdom, oroshärdar och ojämlikhet. Det är den enskilt största utmaning som mänskligheten står inför. Jag skulle önska att vi fokuserade något mer på den frågan.

Fru talman! Jag vill ta fasta på folkpartisten Allan Widmans vurm för kärnkraften i syfte att bli fri från ryskt energiberoende. Låt mig påminna samma Widman om att 62 procent av allt uran som används i svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland.

Jag har två problem med ryskt uran: dels att det är uran, dels att det är ryskt. Ur ett europeiskt perspektiv vore en av de enskilt viktigaste säkerhetsåtgärderna att storsatsa på förnybar energi så att vi frigör oss från beroende av den ryska energin, oavsett om det är olja, gas eller uran.

Det är dags att vi släpper 1900-talets tänkande och går vidare med en moderniserad hotbild.

Fru talman! Vi befinner oss i en ny säkerhetspolitisk omvärld - det har den här debatten visat. Det är inte på grund av Sveriges enskilda val som vår omvärld har ändrats utan på grund av att närområdet har ändrats och på grund av president Putins politiska och militära strategiska vägval.

Det förändrar förutsättningarna för oss alla. Vi hör om en nationell säkerhetsstrategi här, men vi bygger ju säkerhet tillsammans med andra, inte bara själva. Vi bygger säkerhet genom att hävda varje lands rätt till sina vägval, till territoriell integritet och till politiska militära vägval.

Ryssland har valt en annan väg, och det påverkar vårt närområde och därmed Sveriges säkerhet. Det är viktigt att de säkerhetsluckor vi kan se fylls igen för att bygga ett robustare säkerhetspolitiskt system i vårt nya Europa.

Till sist, fru talman, hörde jag regeringen kritisera oss för att söka strid. Så är det inte alls, tvärtom - titta på de åtta åren! Vi har inte sökt strid om Nato. Vi har gått på Försvarsberedningens linje att utreda militära samarbeten. Vem är det som söker strid? Inte är det vi.

Vi söker däremot ny kunskap när regeringen nu har valt att lyfta in Natofrågan på det sätt den har gjort. Vi söker ny kunskap utifrån Bertelmans utredning, och vi vill ha en bred samsyn om säkerhetspolitiken, precis som vi tycker att det är viktigt att hävda inriktningsbeslutet på en bred grund.

Fru talman! Rubriken på den här debatten har varit "det säkerhetspolitiska läget i närområdet". För mig har det då varit naturligt att också prata om de säkerhetspolitiska hot som vi i Vänsterpartiet ser i vårt närområde. Det handlar om Rysslands agerande i Ukraina. Det handlar om klimatförändringarna. Men det handlar också om de säkerhetspolitiska hot som vi ser här och nu i det svenska samhället och som tar sig uttryck i hat och hot mot stora delar av vårt samhälle.

För det blir jag kritiserad för att jag lämnar ämnet. Det säger en hel del om det sorgliga tillståndet i den svenska debatten om försvars- och säkerhetspolitik. Trots att Europa står inför den kanske största säkerhetspolitiska krisen på 20 år och trots att klimatförändringarna blir alltmer akuta, trots att det inte saknas exempel här i det svenska samhället på hur människors vardag begränsas av hat och hot har den svenska borgerligheten helt fastnat i en debatt om en utredning om Natomedlemskap.

Jag ställer samma fråga igen som jag ställde i mitt första anförande: Är en Natoutredning svaret på alla de säkerhetspolitiska utmaningar och problem som vi ser i Sverige och vårt närområde?

Jag väntar fortfarande i denna kammare på en seriös debatt om hur vi ska kunna vända utvecklingen i Europa, väntar på att få höra en idé, en tanke, ett förslag om hur vi ska återupprätta respekten för folkrätten och demokratins principer i Europa.

För Vänsterpartiet är det självklart att när andra vill skapa konfrontation och ökade motsättningar och gräva skyttegravar på vår kontinent måste Sveriges roll vara att konstruktivt visa att det finns en annan väg för Europa.

Jag misstänker att det inte ger några större rubriker i kvällspressen att prata om vikten av dialog och diplomati. Men det är min och Vänsterpartiets övertygelse att det är dialog och diplomati - inte Natoutredningar och yviga gester i den här talarstolen - som kommer att ge oss tillbaka säkerhet i Europa.

Sist av allt: Nej, Björn Söder, det är inte Sverigedemokraterna som står för tryggheten i Sverige. För många av oss som lever i det svenska samhället utgör du, ditt parti, er politik och er retorik en del av vår dagliga osäkerhet och otrygghet.

Fru talman! Jag är inte säker på vem som har de yvigaste gesterna här i kammaren i dag. Men låt mig säga till Hans Linde, på ämnet politisk diplomatisk dialog och demokratibistånd, att detta inte är något som tas emot med öppna famnen i Ryssland längre. De utländska rättssubjekt som försöker stimulera den folkliga demokratin i Ryssland stämplas i dag som utländska agenter. Utländska massmedier visas på dörren. Vad beträffar politisk och diplomatisk dialog med Vladimir Putin tycks det mig, när jag bara följer nyhetsrapporteringen, att den oftast faller på hälleberget.

Jag vill också tillfoga: Jag tycker inte att Vänsterpartiet utgör ett trovärdigt säkerhetspolitiskt alternativ. Under den tid som jag har arbetat med de här frågorna har Vänsterpartiet varit det parti som har velat dra ned mest på det svenska försvarsanslaget, helt i motsats till den retorik som Hans Linde utvecklar. Det är Vänsterpartiet som säger nej till varje form av säkerhetspolitiskt samarbete - det må gälla Nato, Norden, EU eller något annat.

Ett tag när jag lyssnade på Björn Söder tänkte jag: Där har vi en person som har förstått skälen till att Sverige måste söka medlemskap i Nato. Den bild som Björn Söder tecknar av det militära försvaret är minst sagt drastisk. Det skrämmande är att han i stor utsträckning har rätt. Det bekräftas också av de uttalanden som myndighetschefen gör.

Men givet det tillstånd som vi har i det svenska militära försvaret är ändå min fråga, Björn Söder: Hade inte ett närmande till Nato och ett utvecklat säkerhetspolitiskt samarbete varit till fördel?

Fru talman! I den här debatten har jag från Kristdemokraternas sida försökt visa på det allt tuffare säkerhetspolitiska läget och att vi måste ta höjd för en tuffare framtid och måste se om vårt hus och särskilt se vad vi kan göra för att i närtid stärka vår förmåga. Jag har särskilt lyft frågan att det är viktigt att vi kommer igång med repetitionsövningar, att vi kan få mannar, kan öva och få effekt. Det är viktigt att visa upp för svenska folket men också för omvärlden, liksom att vi har beredskapsövningar.

Det är beklagligt att Socialdemokraterna tycks ha något slags beröringsskräck för en Natoutredning. Det är inte fråga om att söka Natomedlemskap i morgon, utan det handlar om att titta på alternativen och vad som skulle kunna bli fördelarna. I det läge vi befinner oss i är det dumt att inte ta reda på förutsättningarna.

Som USA:s ambassadör till Sverige påpekade för oss ungefär för ett år sedan: Tänk på att en försäkring ordnar man innan något händer. En brandförsäkring måste man ordna innan något händer. Han påpekade också att Ukraina på ett sätt är mer knutet till Nato än vi är. Detta är viktigt för Sverige att se över i en tuff tid.

Avslutningsvis: Björn Söder får i annat sammanhang ge svar på hur det kommer sig att Sverigedemokraterna i EU-parlamentet enligt olika kontroller som har gjorts har hamnat som det näst mest Putinkramande partiet, tillsammans med Le Pens parti. Det finns stora frågetecken kring det agerandet.

Fru talman! Tack för en stimulerande debatt! Vi möter i dag våra medmänniskor i vad som har kallats en ödesgemenskap. Uppgiften är att skapa gemensam säkerhet i en tid med nya förutsättningar.

Min och regeringens slutsats är att vår nuvarande säkerhetspolitiska linje och de samarbeten med EU, Norden och Baltikum - och Nato - som jag har beskrivit är det som bäst tjänar Sveriges intressen. Vi vill och ska diskutera säkerhetspolitik inklusive Nato i en bred och öppen folklig debatt och inte gömma detta i en utredning.

År 2014 var det varmaste året någonsin på jorden sedan mätningarna började 1880. Som vi redan har hört har president Obama sagt att Pentagon betraktar klimatförändringarna som ett mycket stort säkerhetshot. Cyberhot måste också bekämpas, i syfte att försvara de teknologier som sprider möjligheter och välstånd. Att ojämlikheten växer och att närmare 1 miljard människor inte kan äta sig mätta är också ett säkerhetshot. Globala epidemier och att personer reser från Sverige till Irak och Syrien för att strida med Isil gör att den globala terrorismen blir en skrämmande konkret säkerhetsuppgift.

Mitt inledningsanförande började på Majdan i Kiev, och jag vill avsluta där, för torget rymmer så många ukrainares framtidsdrömmar. Det är också platsen där bara porträtten är kvar av människor som dog när de kämpade för att de ville välja väg för sitt land. De ville välja en europeisk väg till ett EU som har bytt hjältemod på slagfälten mot tålamod vid sammanträdesborden.

Hur vi nu hanterar vår ödesgemenskap och skapar säkerhet i vårt närområde är en diskussion som förhoppningsvis bara har börjat. Jag har hört mycket samarbetsvilja här, och det är jag glad för och tackar för. Jag tackar för debatten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.