Utförsäljning av statsföretagen

Motion 2000/01:N210 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Sammanfattning

Genom att äga 63 bolag helt eller delvis har staten stor makt
över svenskt näringsliv. Detta trots att det inte finns någon
anledning för staten att genom ägande och styrning av
företag konkurrera med privata näringsidkare.

Vi anser inte att staten, med skattepengar i botten, skall snedvrida den
svenska konkurrenssituationen och därmed inverka hämmande på
verksamheter som skulle må bättre av en friare tillvaro. För att bland annat
främja arbetsmiljöerna, förbättra konkurrenssituationen, öka allmänhetens
aktieägande och ge de i dag statligt ägda företagen förbättrade möjligheter på
den internationella marknaden föreslår vi att ett 30-tal av de statligt ägda
bolagen privatiseras i ett inledande skede.

Dessutom bedriver en rad myndigheter konkurrensutsatt verksamhet,
vilket leder till att konkurrenssituationen på marknaden påverkas. Vi föreslår
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag för att
avveckla denna typ av konkurrenssnedvridning.

Vidare bör staten för varje bolag där statlig ägarinblandning föreligger
omgående motivera varför så är fallet. De företag vars koppling till staten inte
kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan, som vi kräver att regeringen
omgående presenterar.

Privatiseringarna måste ske på ett ansvarsfullt sätt så att företagens
framtidsförutsättningar stärks. Politikerinflytandet över kommersiella beslut
måste bort. Dessutom är det viktigt att privatiseringarna genomförs på ett
sådant sätt att staten får bra betalt och att försäljningarna bidrar till att
sprida
aktieägandet.

Händelseutvecklingen i Telia är bara ett av många exempel på vad statligt
ägande kan få för konsekvenser. Förhoppningsvis kan den dock fungera som
varningslampa och avskräckande exempel.

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konkurrensutsättning och försäljning av kommunala och
landstingskommunala företag och verksamheter.1

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av statlig
verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram motivering till varför vart
och ett av bolagen med statlig ägarinblandning även i fortsättningen bör
ha en sådan.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en avveckling av sådan myndighetsverksamhet som snedvrider
konkurrensen.
5.
1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.

Styrning genom statligt
ägande

En av socialdemokratins grundpelare är att genom politik
detaljreglera tillvaron för medborgarna. Alla barn skall i den
socialdemokratiska världen placeras på kommunala daghem,
föräldrar får inte disponera stödet till barnomsorgen, skolan
skall vara likriktad och så många som möjligt skall bo i
allmännyttiga hyreslägenheter. Staten och kommunerna
disponerar två tredjedelar av en normalinkomsttagares
inkomst i enlighet med riksdagsmajoritetens önskemål.

Den väldiga floran av statligt ägda bolag är ytterligare en konsekvens av
detta synsätt. Genom sitt ägarinflytande i en stor del av svenskt näringsliv kan
staten påverka försäljningen av allt från plåster till skogsplantor. Detta makt-
utövande är av ondo för det svenska näringsklimatet.

Undersökningar och erfarenheter under främst 1990-talet, samt nu under
våren 2000 i Statskontorets rapport "Staten som kommersiell aktör", visar på
en rad konkurrensproblem i gränslandet mellan offentlig och privat
verksamhet. Problemen bottnar ofta i att privata företag har svårt att
konkurrera med offentliga aktörer som erbjuder varor och tjänster till
betydligt lägre priser till följd av att verksamheten delvis sker med stöd av
skattemedel.

En viktig förutsättning för en fungerande och effektiv konkurrens är att
lika villkor gäller för alla, såväl privata som offentliga aktörer. Endast
därigenom kan marknadens signalsystem fungera, vilket resulterar i att bara
den överlever som kan erbjuda de varor och tjänster som konsumenterna
efterfrågar, till bästa möjliga kvalitet och till lägsta möjliga pris.

Det finns vissa grundläggande skillnader mellan offentliga och privata
aktörer som gör att de inte agerar enligt lika villkor. Den viktigaste
skillnaden
är att en offentlig aktör alltid ytterst garanteras av skattemedel med följden
att
den finansiella risken är mindre än i ett privat företag. Utöver att statliga
bolag sällan försätts i konkurs har man ofta tillgång till billigare riskkapital
med staten som upplånare. De politiska ställningstaganden som ligger till
grund för den offentliga aktörens verksamhet är ytterligare en avgörande
skillnad mellan offentliga och privata aktörer.

- De konkurrensproblem som direkt kan härledas till att offentliga aktörer är
verksamma på konkurrensutsatta marknader kan delas in i fem olika
kategorier:

- Korssubventionering mellan anslagsfinansierade myndighetsuppgifter och
avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet eller mellan monopolmarknader
och konkurrensutsatta marknader.

- Uppdragsverksamhet bedrivs tillsammans med myndighetsutövning som
ger myndigheten en särställning när det gäller att ta hem uppdrag.

- Intressekonflikter och jävsituationer, t.ex. i samband med upphandling, då
myndigheten både agerar som beställare och anbudsgivare för ett uppdrag.

- Unik tillgång till strategisk infrastruktur m.m. till följd av nuvarande eller
tidigare monopol.

- Konflikter i övrigt till följd av att myndigheten/verksamheten både styrs av
politiska och kommersiella intressen.

Statens
företagsverksamhet

Företag med statligt ägande svarar för en mycket stor del av
svenskt näringsliv. Tio statligt ägda företag finns bland
Sveriges 50 största företag räknat efter omsättning. Av de 63
företagen med statligt ägande verkar 80 procent på fullt
konkurrensutsatta marknader medan 20 procent är
lagstadgade monopol eller företag med helt eller delvis
ensamställning. Totalt är de 63 företagen, enligt
Näringsdepartementet, värda cirka 500 miljarder kronor och
har omkring 230.000 anställda. Den totala försäljningen
1999 uppgick till 310 miljarder kronor.

Av de (till omsättningen) 22 största företagen med statligt ägande visade
27 procent år 1999 på förlustsiffror. Hela 17 av 22 företag visade på sämre
resultat 1999 jämfört med 1998.

Statlig kommersiell verksamhet utgör ett betydande problem för en fri och
rättvis konkurrens. Sakförhållandet bekräftas av Statskontorets rapport Staten
som kommersiell aktör (2000:16). Rapporten visar bland annat följande:

- Hälften av alla myndigheter och statliga företag bedriver konkurrensutsatt
verksamhet i påtaglig omfattning.

- Det finns ett stort utbud av statliga tjänster på konkurrensutsatta områden
som endast till en del sammanfaller naturligt med myndigheternas
kärnverksamheter.

- Bärande motiv till varför den konkurrensutsatta verksamheten skall
bedrivas saknas ofta.

- En fjärdedel av de statliga myndigheternas och bolagens verksamhet på
konkurrensutsatta områden har märkbar och negativ effekt på marknadens
funktionssätt.

Trots statens dominans över företag i Sverige har det aldrig
funnits några bestående och hållbara förklaringar till varför
staten skall äga företag. Motiven har varierat över tiden. I
industrialismens barndom ansågs det viktigt att staten kunde
utöva inflytande över användningen av naturresurserna,
senare har motiveringarna ofta varit av regionalpolitisk eller
beredskapsmässig karaktär. I vissa fall har staten även ansett
det angeläget att ta över nedläggningshotade företag, som
sedan behållits.

Det är uppenbart att inte heller den nuvarande socialdemokratiska
regeringen har någon klar strategi angående de statliga bolagen.
Näringsminister Björn Rosengren säger sig "inte kunna avge någon entydig
uppfattning om vilka företag som staten bör äga". Inte heller finns det i den
numera årligen utkommande regeringsskrivelsen "Företag med statligt
ägande" några motiv i anslutning till bolagen med statlig ägarinblandning om
varför de bör vara statliga.

Vi föreslår att bevisbördan bör ligga på regeringen som i den nämnda
skrivelsen i anslutning till varje bolag med statlig ägarinblandning skall
motivera varför staten även i fortsättningen bör vara inblandad. De företag
vars koppling till staten inte kan motiveras bör ingå i den privatiseringsplan
som vi också kräver att regeringen omgående presenterar.

Dåliga exempel

Allmänt

Staten har flera olika roller. När det t.ex. gäller vägar och
järnväg bör staten vara beställare av nybyggnation och
underhåll. Däremot kan utformaren och brukaren vara
privata företag eller personer. När en ny väg skall byggas
skall det ske genom upphandling där de privata företagen har
samma möjligheter och förutsättningar som de offentliga.
Nya finansieringsformer kan i framtiden komma till stånd
där staten tillsammans med privata företag bygger och
konstruerar vägar och järnvägar. Statens roll kan därmed
komma att delas med privata företag inom väg- och
järnvägsområdet.

Statens uppgift är inte att bygga nya statliga bredband utan snarare att se
till att avregleringen, konkurrensen och marknadsekonomin fungerar.
Angelägna utbyggnader som inte är kommersiellt möjliga kan komma till
stånd genom att staten upphandlar bredbandstjänster. Staten skall heller inte
med skattemedel låsa sig vid en speciell teknik eftersom teknikutvecklingen
går så fort. Dock har staten en viktig roll som föregångare och användare av
den nya tekniken.

Staten skall helt enkelt inte syssla med sådant som andra kan göra lika bra
eller bättre.

Telia

Vi har under lång tid krävt en privatisering av Telia. De
första privatiseringskraven ställdes redan 1994/1995, men de
socialdemokratiska regeringarna har trots detta fortsatt att
misshandla ett av Sveriges största och mest kunskaps-
intensiva företag genom att kräva att det skall kvarstå i
statlig ägo. Det bästa hade varit om man för flera år sedan
lyssnat på våra råd och sålt Telia, då företagets försprång på
den avreglerade svenska telekommunikationsmarknaden var
stort. Genom sin passivitet bär socialdemokraterna ett stort
ansvar för de försäljningsintäkter och affärsmöjligheter som
har gått förlorade.

Nu har äntligen en, tyvärr ganska liten, del av Telia privatiserats. Telia blir
därmed en folkaktie, efter många besvikelser och en onödigt lång och för
skattebetalarna ytterst kostsam väntan. Kostnaden är en konsekvens av den
väg som den socialdemokratiska regeringen föreskrev för Telias del. Genom
den första fusionen i världen mellan två tidigare statliga telemonopol skulle
Telia förenas med norska Telenor. Detta skulle bli inte bara den hittills
största
försäljningen av ett svenskt statligt företag utan dessutom århundradets största
nordiska affär. Fortsättningen är välkänd:

- Krav på gemensam statlig ägarkontroll från två regeringar i minst 17 år

- Krav på "kommersiellt" beslutsfattande i företaget

- Krav på länderkvoterad styrelse

- Politiska ägaravtal med olika tolkning i förslagen till respektive parlament

- Politiserade företagsvärderingar

- Ständiga politiska krismöten

Inte oväntat sprack affären under dramatiska former, där
verkligheten ofta överträffade dikten. Under processen
förlorades åtskilliga miljarder kronor, genom tappade
kunder, missade affärer och misslyckat fusionsarbete.
Relationerna Sverige-Norge har lidit mycken skada,
förtroendekapital har förstörts och smittoeffekterna till andra
områden är betydande. Telia som bolag har allvarligt skadats
och förtroendet för politiken har försvagats. Telia-Telenor-
affären är därmed ett praktexempel på varför statliga företag
skall privatiseras. Affären utgör förhoppningsvis också
slutpunkten på en era av statlig företagsamhet.

Efter massiv marknadsföring av Teliaaktien valde mer än en miljon
svenskar att köpa den. PR-kostnaden i samband med delprivatiseringen av
Telia beräknas ha uppgått till 171 miljoner kronor. Därtill kommer Telias
generella marknadsföring. Under 1999 uppgick denna till 1.355 miljoner
kronor.

Många är i dag besvikna över aktiens dåliga kursutveckling, som till stor
del torde bero på att företaget fortfarande ägs till 70 procent av staten. Det
är
nu hög tid att hela Telia privatiseras - för företagets, skattebetalarnas och
aktieägarnas skull. Den statliga ägarkontrollen måste avvecklas inom
överskådlig tid, det statliga regelverket inom teleområdet klargöras och
småsparare ges bättre incitament att bli delägare.

Vi har i en tidigare motion krävt att regeringen inför riksdagen presenterar
en särskild plan för hur man skall säkerställa konkurrensen på marknaden för
telekommunikationer. För konsumenternas skull måste konkurrensen på
telefonins, och framför allt den mobila telefonins, område skärpas;
accessnätet måste öppnas för alla, full nummerportabilitet måste gälla vid
byte av telebolag och en starkare reglermyndighet med större befogenheter
för konkurrensfrämjande åtgärder måste skapas.

Goda exempel

Företagen kan utvecklas friare

Processen med Telia-Telenor är inte ett exempel på en
framgångsrik privatisering. Men sådana finns.
Privatiseringsarbetet 1991-1994 hade en stor omfattning,
trots svårigheterna i spåren av 1980-talets kasinoekonomi
och den internationella valutakrisen hösten 1992. Under
mandatperioden 1991-1994 överfördes 20 statliga företag
helt eller delvis i privat ägo. Utvecklingen i de privatiserade
bolagen har varit god efter försäljningarna. Över en kvarts
miljon människor blev aktieägare för första gången. Kvinnor
och boende på landsbygden var överrepresenterade i denna
grupp. Antalet aktieägare i Sverige steg från 3,2 till 3,8
miljoner personer under perioden.

Under våren 1992 ställde staten ut köprätter för alla sin aktier i SSAB.
Dessa köprätter byttes mot aktier under 1994. Under 1992 såldes även statens
hälftenägande i Svalöf AB samt nästan hela ägandet i
avfallskonverteringsföretaget SAKAB. Under 1993 såldes 75 procent av
aktierna i försvarsindustrikoncernen Celsius till allmänheten, de anställda
samt institutionella ägare. Våren 1994 sålde staten 49 procent av aktierna i
skogsföretaget Assi Domän genom en bred spridning till allmänheten. Vidare
såldes statens ägarandel i OK Petroleum och i Cementa. Senare samma år
gjordes ytterligare en bred ägarspridning av större delen av statens aktier i
läkemedelsföretaget Pharmacia. Stadshypotek omvandlades till aktiebolag,
från att ha varit hypoteksförening. Därmed blev låntagarna aktieägare i
bolaget.

590.000 personer köpte aktier i Assi Domän vilket motsvarade 6,9 procent
av hela svenska folket. Pharmaciaaktier köptes av 520.000 personer. Detta
gjorde aktierna i dessa bolag till de i relation till befolkningen mest spridda
aktierna i Europa.

Ägandet i de väsentligt mindre företagen Celsius och SSAB spreds till
56.000 respektive 68.000 nya ägare. Aktierna blev därmed några av de mest
spridda på Stockholms Fondbörs.

Sammanlagt inbringade försäljningarna 23 miljarder kronor till
statskassan. Kostnaderna för försäljningarna var vid en internationell
jämförelse mycket låga. Totalkostnaden blev cirka 500 miljoner kronor eller
2,1 procent av köpeskillingen. Privatiseringarna under mandatperioden 1991-
1994 medverkade också till att bredda och förbättra riskkapitalmarknaden i
Sverige.

Privatiseringar skall inte enbart ge intäkter till staten. Det är också viktigt
att de privatiserade företagen stärks genom försäljningarna. Så skedde också
vid försäljningarna mellan 1991 och 1994. De privatiserade företagen gavs
konkurrenskraftiga ägarstrukturer med ett renodlat kommersiellt tänkande
utan statliga skygglappar och politiska ägarambitioner. Privatiseringarna har
gjort allmänhet, media, investerare, kunder och leverantörer mer
uppmärksammade på företagen.

SSAB:s problem med de amerikanska tullmyndigheternas synpunkter på
påstådda dolda statssubventioner till bolaget har i princip försvunnit. Celsius
Industrier fick genom börsnoteringen helt andra möjligheter att skapa
allianser, samarbetsavtal och konsortier. Förvärvet av Nobel Tech hade aldrig
kunnat genomföras utan börsintroduktionen och tillgången till börskapital.

Assi Domän hade aldrig kunnat bildas av helstatliga ASSI och Domän
samt börsnoterade NCB utan en börsnotering av den nya företagsgruppen. Nu
fick bolaget finansiell styrka att kunna agera aktivt och offensivt inom den för
Sverige så viktiga skogsnäringen.

Assi Domän

För att sprida ägandet och ge bolaget Assi Domän tillgång
till externt riskkapital beslutade regeringen år 1994 att sälja
49 procent av aktierna i Assi Domän, motsvarande 53,5
miljoner aktier. Av dessa aktier reserverades 70 procent för
privatpersoner och anställda i Assi Domän och NCB.
Resterande 30 procent (16 miljoner aktier) såldes till
svenska och utländska institutioner i ett anbudsförfarande,
för att få ett marknadsmässigt pris.

I juni 1999 bildades Sveaskog AB som ett av staten helägt skogsbolag.
Bolaget bildades genom att Assi Domän AB förde över cirka en tredjedel av
sina skogstillgångar till ett dotterbolag som delades ut till aktieägarna vid
ordinarie bolagsstämma den 14 juni 1999. I samband därmed erbjöd sig staten
att byta in aktier i Sveaskog mot aktier i Assi Domän som tillhörde staten.
Erbjudandet fick stor anslutning och staten fick i ett första skede 98 procent
av aktierna i Sveaskog. Tvångsinlösen pågår.

Genom detta minskade statens ägarandel i Assi Domän från 50,2 procent
till 35,5 procent.

Celsius

Under 1993 såldes 75 procent av statens aktier i
försvarsmaterielkoncernen Celsius till 56.000 nya ägare
bland den svenska allmänheten samt till institutionella ägare.
Priset till institutioner fastställdes genom ett
anbudsförfarande.

Trots den allmänna nedgången för försvarsindustrin till följd av minskade
försvarsanslag i Sverige och i omvärlden har Celsius lyckats visa vinst nästan
alla räkenskapsår.

Saab AB lämnade den 16 november 1999 ett offentligt erbjudande på
samtliga aktier i Celsius AB. Regeringen beslöt att acceptera erbjudandet
avseende statens A- och B-aktier i Celsius AB.

Pharmacia

Under 1994 gjordes en stor ägarspridning av nästan samtliga
statens aktier i läkemedelsföretaget Pharmacia till 520.000
svenska aktiesparare.

Bolaget fortsatte att utvecklas positivt efter privatiseringen med ökad vinst,
ökad skatteinbetalning och en börsutveckling något över generalindex. Efter
sammanslagningen med det amerikanska läkemedelsbolaget Upjohn i slutet
av 1995 blev dock utvecklingen svagare, men bolaget visar nu tecken på en
bättre utveckling.

Statens resterande innehav i Pharmacia & Upjohn såldes i januari 1999.

SSAB

SSAB bildades år 1978 genom en fusion mellan landets tre
största krisdrabbade handelsstålverk, varav ett redan ägdes
av staten. Privatiseringen inleddes år 1986 när staten överlät
en tredjedel av samtliga aktier till ett antal institutionella
ägare. Nästa steg togs våren 1989 när staten tillsammans
med de nya delägarna placerade drygt 23 procent av
aktierna på marknaden.

Privatiseringen av statens 48 procent av aktierna inbringade cirka 2.153
miljoner kronor och aktierna spreds till 68.000 svenska aktiesparare.

SSAB har efter den slutliga privatiseringen haft en god utveckling och
anses i dag tillhöra ett av de mest välskötta och vinstgenererande
stålföretagen i världen. Vinsten har ökat, liksom bolagets skatteinbetalningar.
Aktiekursen har utvecklats i takt med generalindex.

Nordbanken

Nordbanken introducerades på Stockholms fondbörs i
november 1995, efter drygt tre år med staten som ensam
ägare. Privatiseringen föregicks av ett omfattande
rekonstruktionsarbete av den borgerliga regeringen, vilket
var nödvändigt för att rädda banken efter bank- och
finanskrisen i spåren av 1980-talets kasinoekonomi.

Hösten 1996 gjorde Nordbanken en inlösen av drygt 32 miljoner aktier,
motsvarande 15 procent av totalt utestående aktier. Praktiskt taget hela
inlösen (99,98 procent) om fem miljarder kronor avsåg aktier ägda av staten.
Statens ägarandel i Nordbanken reducerades därmed från 65,5 till 59,4
procent.

I november 1997 sålde staten 24,5 miljoner aktier till ett värde av cirka sex
miljarder kronor (till svenska och internationella institutionella investerare
samt allmänheten i Sverige) och i december ytterligare 28,5 miljoner aktier
(till institutionella investerare), motsvarande cirka 1,1 miljarder kronor till
ett
värde av 37,50 per aktie. Samtidigt fick man sju aktier för varje gammal aktie.
Till följd av försäljningen minskade statens ägande i Nordbanken Holding
från 59,4 procent till 42,5 procent.

Det är beklagligt att den socialdemokratiska regeringen vid försäljningen
av aktier i Nordbanken 1995 endast erbjöd den svenska allmänheten 25
procent av aktierna, medan utländska placerare erbjöds 50 procent.
Socialdemokraterna föredrog uppenbarligen utländska institutioner framför
svenska folket som ägare. Vid de privatiseringar som genomfördes av den
borgerliga regeringen erbjöds över 60 procent av aktierna till den breda
allmänheten.

Genomförandet av Nordbankens delprivatisering skall ses mot bakgrund
av den återinförda dubbelbeskattningen på aktieutdelningar, skärpningen av
reavinstbeskattningen och diskrimineringen av svenska försäkringsbolags
placeringar i svenska företag. Med dåliga villkor för svenskt ägande minskar
naturligtvis möjligheterna att locka svenskt ägarkapital.

Skadligt att staten styr
och ställer

Inga motiv för statligt ägande

Staten redovisar sällan några skäl till ägandet i enskilda
företag. Inom kommunikationssektorn äger exempelvis
staten både företag som arbetar under monopolliknande
former och företag som är utsatta för allt hårdare konkurrens
på en internationell marknad. Vi anser att staten omgående,
för varje bolag där staten har ägande, måste presentera
motiveringar till den statliga inblandningen.

Med början under 1980-talet har en ny syn på statligt företagsägande vuxit
fram i samhället. Enligt denna syn är privatiseringar mer en praktisk än en
ideologisk fråga. Skälen till förändringen är flera. En orsak är de allt
starkare
kraven på tydliga och aktiva ägare i företagen. När staten själv äger företag
samtidigt som den har ansvaret för att fastslå reglerna för näringslivet uppstår
en olämplig otydlighet i ägarrollen.

En annan orsak till den nya synen på privatiseringar är de allt mer
ansträngda statsfinanserna i flera länder. Detta tvingar staterna att
koncentrera
sina resurser på det allra viktigaste och överlåta risktagande och ägande till
andra. Genom att sälja statliga företag kan finanserna förbättras och
skattesänkningar eller angelägna satsningar på andra områden genomföras.

En tredje orsak är att privatiseringar leder till en högre effektivitet.
Överlastade statsapparater blir av med uppgifter och skötseln av företagen blir
effektivare med nya, tydligare ägare. Privatiseringarna innebär vinster, både
för staten och för de nya ägarna.

Enstämmig kritik mot statligt
ägande

Den nya, pragmatiska synen på privatiseringar har i flera
länder lett till att partier som själva anser sig stå till vänster i
politiken argumenterar för och genomdriver privatiseringar
av statliga företag.

Det brittiska Labourpartiet har förstått fördelarna med ett minskat statligt
företagsägande och accepterar sedan flera år privat ägande även inom
områden som vård och utbildning. I Danmark har den socialdemokratiska
regeringen medverkat till att privatisera det danska televerket.

I Sverige är situationen en annan. De svenska socialdemokraterna har varit
starkt bidragande till att sprida vanföreställningar om privatiseringar, t.ex.
att
dessa kostar skattebetalarna pengar samt att privatiseringar försämrar
tillgången på riskkapital.

Regeringens rabatterade utförsäljningar har kostat skattebetalarna flera
miljarder. Dessutom har de ofta inneburit att staten trängt sig före i kön
efter kapital på börsen. Den planerade utförsäljningen av Pharmacia
döms t.ex. ut av alla bedömare. Vi motsätter oss sådana ideologiska
privatiseringar. (Socialdemokratisk partimotion 1994)

Den socialdemokratiska regeringens ideologiskt grundade
motstånd mot privatiseringar kvarstår uppenbarligen. Detta
trots tidigare nämnda goda exempel, samt den massiva
kritiken mot styrningen av den statliga företagssektorn.
Hösten 1997 kritiserades den socialdemokratiska regeringen
av Riksdagens revisorer för styrningen av de statliga
bolagen. Kritiken rörde allt från dålig information till
riksdagsledamöterna till otydliga målformuleringskrav.
Samordningen av ansvaret hos de olika departementen
bedömdes som bristfällig och kompetensen otillräcklig.
Revisorerna såg en mängd faktorer som försvårade arbetet
som aktiv ägare.

Mer kritik går att finna i Ds 1998:64, en rapport av Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi (ESO) med namnet Staten och bolagskapitalet -
om aktiv styrning av statliga bolag. Bland annat hänvisar rapporten till
internationella studier - svenska saknas - angående konsekvenserna av
statligt ägande: "Om de internationella studier som refereras i rapporten äger
relevans för svenska förhållanden finns det således samhällsekonomiska och
statsfinansiella motiv att diskutera statens roll som ägare liksom åtgärder för
att minska de kostnader som är förknippade med statligt ägande." Vidare
konstateras: "Om staten alltjämt kommer att vara en stor bolagsägare i
Sverige finns det anledning att behandla styrningen och uppföljningen av
dessa bolag betydligt mera seriöst än i dag." Rapportens slutsats är att det är
angeläget att diskutera trovärdighetsproblemet i samband med statligt ägande.

Regeringens svar på kritiken var att till det nya "superdepartementet"
rekrytera fem personer, med finansiell bakgrund, till en ny enhet för det
statliga ägandet. De eventuella förhoppningar denna organisatoriska
förändring ledde till har emellertid neutraliserats av Björn Rosengren. På
frågan om det statliga ägandet är alltför stort svarar han: "Nej, varför det?"
(DI 990825). "Statens målsättning är att bygga värden, det kan krävas både
köp och försäljningar" (DN 990627) har han framhållit och tillagt att han
exempelvis gärna vill växla över mer skog till statliga Sveaskog eftersom han
tycker att svenska staten skall vara en stor skogsägare.

Statskontoret har, som tidigare berörts, i rapporten Staten som kommersiell
aktör på regeringens uppdrag kartlagt och analyserat den verksamhet som
statliga myndigheter och bolag bedriver i konkurrens med privata företag.
Resultatet, som presenterades under våren 2000, är graverande. Många
statliga myndigheter och bolag säljer varor och tjänster i konkurrens med
privata företag. En del av denna verksamhet visar sig ha en hämmande effekt
på särskilt små företags möjlighet att etablera sig och växa på marknaden.
Orsaken är de i grunden skilda villkor som gäller för statliga och privata
aktörer och som gör att de inte konkurrerar på lika villkor.

En av socialdemokratiska ministrar ofta citerad rapport är den som nyligen
presenterades av den amerikanska investmentbanken Merrill Lynch. I
rapporten tycks Merrill Lynch mena att man i Sverige kommit långt vad
gäller att affärsmässigt styra de statligt ägda bolagen. En sådan uppfattning är
faktiskt lätt att få för den som läser texterna om målen för statens
ägarpolitik.
Dock är texter och teori en sak medan praktik och verklighet är något annat. I
verkligheten märks nämligen inte mycket av denna affärsmässighet.
Författaren till rapporten (Richard Woodworth) menar också, precis som vi
moderater sedan länge gjort, att ytterligare steg mot privatisering måste tas.
"Sverige genomför för närvarande ett stort experiment, när man försöker göra
de statliga företagen mer affärsinriktade utan att samtidigt privatisera dem.
Dessutom försöker man att blanda statligt och privat ägande. Ännu vet vi inte
hur det kommer att lyckas", säger han.

Rimliga ramar och regler

Starka skäl att sälja

Statens främsta uppgift inom näringspolitiken är att skapa
ramar och regler för företagens verksamhet och bidra till att
skapa gynnsamma förutsättningar för långsiktig tillväxt, fler
företag, fler arbetstillfällen och god konkurrens.

En riktigt genomförd privatisering av de statliga företagen skall:

- Renodla statens roll som lagstiftare och normgivare

- Stärka de privatiserade företagen

- Sprida intresset för sparande i aktier till nya grupper och bredda
riskkapitalmarknaden

- Ge staten inkomster som kan användas till andra mer angelägna ändamål

Statligt ägande kan aldrig fullt ut förenas med en sund och
rättvis konkurrens, även om riktlinjerna är att företagen skall
drivas under strikt kommersiella villkor. Politiker kan
påverkas av motstridiga intressen i sin dubbla roll som ägare
och lagstiftare. Detta försvagar trovärdigheten för staten
både i rollen som regelsättare och i rollen som ägare samt
hämmar riskvilligheten och entreprenörsandan hos andra
aktörer på marknaden. En ofrånkomlig följd av statligt
företagsägande är att företag med statligt ägarkapital indirekt
subventioneras i förhållande till företag som får söka sitt
riskkapital på marknadens villkor. Avkastningskraven och
konkursrisken i privata företag medför att dessa inte kan
göra samma affärsuppgörelser som statliga företag.

Likabehandling och rättvisa mellan konkurrerande företag på en marknad
kan bara uppnås om staten står neutral, vilket innebär att staten bör avstå från
att själv äga och driva företag. Ett spritt ägande och en ekonomi med sund
konkurrens på lika villkor innebär att marknadsekonomin vitaliseras.

Genom försäljning av statliga företag avlastas också staten uppgifter som
den inte nödvändigtvis behöver ta på sig. Därmed kan staten ägna sig åt
andra, viktiga uppgifter som ingen annan än staten kan ta ansvar för.

Offentligt ägda företag kan påverkas negativt av sin ägarstruktur. De kan
bli redskap för politiska ambitioner som hämmar deras utveckling genom att
företagen tvingas göra andra prioriteringar än de rent affärsmässiga.

Statligt ägande kan även vara ett hinder för tillväxten på
exportmarknaderna, eftersom andra länder kan uppfatta det statliga ägandet
som en dold subvention. Även annan internationell expansion, t.ex.
företagsuppköp, sammanslagningar och joint ventures, kan hindras på grund
av statligt ägande eftersom utländska motparter kan uppfatta det som hotfullt.

Genom privatiseringar kan företagen ges en konkurrenskraftig struktur och
kompetenta ägare. De statligt ägda företagen får genom privatiseringar
tillgång till riskkapitalmarknaden via börsen, vilket kan öppna möjligheterna
för ytterligare kapitaltillskott. Företag som inte utvecklas enligt normala
företagsekonomiska principer hamnar i ett sämre läge, vilket innebär att de
anställdas trygghet minskar och att skattebetalarna förlorar pengar.

Förbättrad tillgång på riskkapital

Privatiseringarna bör genomföras på ett sätt som bidrar till
att långsiktigt bredda riskkapitalmarknaden. Detta bör främst
åstadkommas genom tre huvudtyper av åtgärder:

För det första bör skattesystemet reformeras så att svenskars ägande av
svenska aktier underlättas. En målsättning bör vara att den svenska ägar- och
riskkapitalbeskattningen blir likvärdig med den i våra viktiga
konkurrentländer.

För det andra bör man sträva efter att öka intresset för svenska aktier och
möjligheten att köpa sådana genom breda spridningar av aktier till
allmänheten och anställda, på samma sätt som skedde vid privatiseringarna av
SSAB, Celsius, Assi Domän och Pharmacia.

Det är viktigt att privatiseringarna möjliggör ett svenskt ägande av
näringslivet. Trenden mot placeringar av svenskt sparkapital i utländska
fonder, försäkringar eller investmentbolag med utländsk beskattning
motverkar det svenska ägandet i Sverigebaserade företag. Detta är djupt
olyckligt. En riskkapitalmarknad som i alltför hög grad domineras av
institutionella aktörer riskerar att bli nervöst ryckig och bitvis
svårförutsebar.

För det tredje bör ett ökat enskilt ägande av näringslivet också erhållas
genom att anställda ges möjlighet att äga aktier i de företag där de arbetar.
Detta kan åstadkommas genom att de skatteregler som i dag missgynnar
vinstdelningssystem elimineras.

Försäljningen skall stärka
företaget

Försäljningen av de statliga företagen måste ske på ett
ansvarsfullt sätt. Varje enskilt företag skall bli starkare och
mer konkurrenskraftigt efter slutförd privatisering. Det
innebär att starka hänsyn måste tas till företagens intressen,
bl.a. vid valet av tidpunkt för försäljning, ägarstrukturen och
metoderna för genomförande.

En viktig princip är naturligtvis att skattebetalarnas intressen skall tas
tillvara vid prissättningen av aktierna. Det innebär att marknaden måste kunna
bedöma företaget efter förtjänst. Exempelvis bör omstruktureringar vara nära
slutförandet och därmed överblickbara för aktiemarknaden.

Aktier till alla!

Det finns vidare anledning att söka stärka
riskkapitalmarknadens funktion vid försäljningarna genom
att bredda aktiesparandet till en allt bredare allmänhet och
därmed öka den långsiktiga kapaciteten för tillförsel av
inhemskt riskkapital. Detta innebär att hänsyn måste tas till
det allmänna marknadsläget.

Genom att erbjuda aktier i de statliga företagen till en bred allmänhet kan
intresset för privatiseringarna ökas samtidigt som riskkapitalmarknaden
breddas.

Enligt vår bedömning är riskkapitalmarknaden i dag förhållandevis stark -
om de rätta förutsättningarna ges. För att uppnå långsiktigt godtagbara
avkastningsmöjligheter i syfte att stärka riskkapitalmarknaden måste Sverige
ha skatteregler som är likvärdiga med dem som gäller i andra jämförbara
länder. Den diskriminerande beskattningen av svenskt riskkapital som
återinfördes efter valet 1994 leder till ett ökat utländskt ägande och kontroll
av svenskt näringsliv.

Utländskt ägande är principiellt riktigt, men det är inte sunt att det
utländska ägandet ökar därför att svenskt ägande missgynnas. Åtskilliga
tecken tyder dessutom på att delar av det ökande utländska ägandet
finansieras av svenskt sparande i utlandet. Det svenska riskkapitalet trängs ut
till utlandet på grund av dubbelbeskattning av aktieutdelningar. På så sätt
medverkar den nuvarande beskattningen till att öka utlandsägandet av
näringslivet utan att långsiktigt öka skatteintäkterna.

Vi föreslår att dubbelbeskattningen av avkastningen på riskkapital
upphävs.

Anställd - och delägare

Delaktig blir välmotiverad

Dagens, och än mer morgondagens, arbetsmarknad kommer
att kännetecknas av ett närmare samband mellan den
enskilde anställde, arbetets organisation och genomförande
och företagets framgång. De anställda kommer att ha ett
större personligt ansvar för arbetsuppgifterna och resultatet.
Det är då också rimligt att de skall kunna få del av företagets
vinst.

Av denna anledning har många företag med anställda, kollektivt eller
enskilt, avtalat om att dessa skall göras delaktiga i företagens vinst.
Härigenom blir medarbetarna direkt delaktiga i företagets resultat. Genom att
på detta sätt sprida det individuella ägandet och stärka känslan av
samhörighet inom företaget kan lönsamheten förbättras. Sparandet ökar och
intresset för fortsatt sparande kan stimuleras.

För socialdemokraterna utgör vinstdelningssystem ett problem. Det leder
till enskilt sparande och enskild kapitalbildning och strider därmed mot
arbetarrörelsens kollektivistiska grundsyn.

Socialdemokraterna har därför konsekvent genomfört åtgärder i syfte att
försämra förutsättningarna för vinstdelning genom att göra sådana system
dyra för arbetsgivaren och mindre attraktiva för arbetstagaren.

Vi har för vår del konsekvent motsatt oss sådana försämringar. I stället
hävdar vi att frivilliga vinstandelssystem borde stimuleras, till exempel
genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare
borde möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet övervägas.

Anställda i börsnoterade och andra företag måste också få möjlighet att
spara i aktier i det egna företaget utan att en eventuell skillnad mellan
marknadsvärdet och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi anser att
skattefrihet bör gälla för alla anställdas aktieköp i det egna företaget utan
annan begränsning än att köpen skall ha skett på samma ekonomiska villkor
som tillämpas för utomstående.

Delaktig blir välmående

Undersökningar visar att sjukfrånvaron är lägre hos privata
företag än i offentlig sektor, beroende på att privata företag
erbjuder en bättre arbetsmiljö än vad den offentliga
arbetsgivaren gör samt genom att inflytandet över de egna
arbetsuppgifterna är större.

Hos privata företag finns en delaktighet och ett gemensamt mål, nämligen
att företaget skall gå bra. Och om det går bra, kan de anställda få del av
detta.
På så sätt får även arbetets krävande och obehagliga delar en mening och ett
sammanhang.

All verksamhet kan inte utföras i privata företag, men mycket av det som i
dag görs i stora offentliga enheter kan göras i små privata företag. Alla lagar
som styr arbetsmarknaden kan inte avskaffas, men mycket kan göras för att
man på den egna arbetsplatsen skall kunna besluta om tiderna för arbetet,
arbetsuppgifterna och belöningar i arbetet. En privat produktion med klara
samband mellan prestation och belöning, delaktighet, motivation och
flexibilitet är hälsosammare än dagens överbelastade och stela offentliga
sektor.

Avveckla kommunala
monopol

Konkurrensutsätt verksamhet

I Sverige utgörs en stor del av ekonomin av offentlig sektor
som är skyddad från såväl utländsk som inhemsk
konkurrens. En lång rad verksamheter drivs i näst intill
monopolform. Hit hör skolan, sjukvården, åldringsvården
och barnomsorgen.

Genom friskolesystemet skapas emellertid konkurrens och privata
alternativ inom utbildningen. Införandet av fler stiftelsehögskolor ökar
mångfalden och konkurrensen i den högre utbildningen.

Införande av vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng kan öka kvaliteten och
sänka kostnaderna för barnomsorgen samtidigt som en helt ny marknad
öppnas för tusentals nya småföretagare, ofta kvinnor.

En allmän sjukvårdsförsäkring, fritt val av egen läkare och fri
etableringsrätt för läkare och sjukgymnaster leder till att vårdmonopolen
faller och att konkurrensen främjas.

All kommunal verksamhet med undantag för ren myndighetsutövning bör
upphandlas i konkurrens. Det skapar utrymme för valfrihet och mångfald
samt ger kommunerna möjlighet att prioritera det som inte kan utföras av
andra.

Det är angeläget att lagen om offentlig upphandling kompletteras så att det
införs lagkrav på att all verksamhet där förutsättningar för konkurrens finns
skall upphandlas, om någon så begär. Privata entreprenörer skall ha rätt att
utmana offentlig näringsverksamhet.

Privatisera kommunala bolag och
affärsverksamheter

Antalet kommunala bolag är omkring 1.500. Allt fler av
dessa bolag bedriver verksamheter inom områden där privata
företag sedan länge varit verksamma. En stor andel av de
kommunala bolagen går med stora och ständiga förluster. De
kommunala bolagen har dessutom påfallande ofta varit
förknippade med de kontokortsskandaler som avslöjats i
flera kommuner.

Det finns uppenbara brister när det gäller konkurrensvillkoren mellan
offentliga och privata bolag. Ett kommunalt bolag bedriver sin verksamhet
med skattemedel som eget kapital och med skattebetalarna som risktagare och
yttersta garanter. Detta ger kommunala företag ett övertag på bekostnad av
företag som drivs av de egna medborgarna.

Kommuner skall inte bedriva näringsverksamhet. De verksamheter som i
dag drivs i bolagsform bör privatiseras eller avvecklas. Även kommunala
affärsliknande verksamheter som bedrivs i förvaltningsform bör säljas eller
avvecklas. För att underlätta försäljningar av verksamheter bör dessa i vissa
fall avgränsas till egna kostnadsställen med eget budget- och
förvaltningsansvar, för att sedan bolagiseras. Därefter bör det
konkurrensutsatta bolaget slutligen säljas, exempelvis till de anställda.

Lagen om offentlig upphandling är otillräcklig. Offentligt ägda bolag och
förvaltningar konkurrerar i tilltagande grad på ojämlika villkor.
Konkurrensverkets erfarenheter från de ärenden som anmälts till verket är
alarmerande. I flera fall är det omöjligt att överklaga driften av
näringsverksamhet i offentlig regi då verksamheten inte grundar sig på
formella beslut, utan har startats genom informella beslut med hjälp av
resurser som står till den offentliga sektorns förfogande. Möjligheten för
medborgare att överklaga kommunal näringsverksamhet måste därför stärkas.

Det bör i lagen om offentlig upphandling införas en regel som gör offentlig
näringsverksamhet olaglig om den inte beslutats formellt av stat eller
kommun.

Privatisering och avveckling av kommunal affärsverksamhet innebär stora
omvandlingsprocesser som måste skötas med stor varsamhet. Det är viktigt
att privatiseringsprocessen leder till fördelar för alla och att konkurrensen
blir
mer rättvis. Kommuner och landsting skall ges ett bra pris för verksamheter
som avyttras och de sålda företagen stärkas genom privatiseringen.

Många av de kommunala företagen verkar inom bostads- och
energiområdena. Det är områden där risktagandet och kapitalbehovet tidigare
har varit mycket begränsat. När monopolen på energiområdet slopats genom
avregleringen av elmarknaden ökar kraven på kompetens, kapital och
risktagande dramatiskt. Inom bostadssektorn har lägre inflation, stor andel
tomma lägenheter och ändrade finansieringsvillkor även där ställt kraftigt
ökade krav. En privatisering ökar möjligheterna för företagen att få
kompetenta ägare.

Sprid ägandet i de statliga
bolagen

Privatisera - nu!

Vi anser att i första hand ett 30-tal av de statliga företagen
bör privatiseras, helt eller delvis. Privatiseringarna kan delas
in i tre olika grupper:

- Breda aktiespridningar över börsen.

- Direktförsäljningar

- Bolag eller verksamheter under någon form av strukturering eller med
behov av omstrukturering där ägarbreddning eller försäljning kan bli
aktuell.

Eftersom alla de aktuella företagen är unika och i behov av
olika former av omstruktureringar måste de behandlas
individuellt. I vissa fall kan det vara aktuellt att sälja
börsposter (t.ex. OM-gruppen, Telia, Noridic Balting
Holding), i andra fall kan det handla om försäljning till
folkrörelser (t.ex. Svenska Spel till idrottsrörelsen), att bryta
monopol och genomföra strukturförändringar (Apoteket)
eller att finna helt andra lösningar (Samhall).

Följande bolag finner vi vara aktuella för omstruktureringar i ett inledande
skede:

Apoteksbolaget
Arlanda flygplats
Assi Domän
Landvetter flygplats
Lernia AB
LKAB
Nordic Baltic Holding AB
OM Gruppen AB
Posten AB
Samhall AB
SAS Gruppen
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)
Statens järnvägar
Sveaskog
Svenska Lagerhusaktiebolaget
Svenska rymdaktiebolaget
Svenska skogsplantor AB
Svenska Spel AB
Svensk Bilprovning AB
Svensk-Danska Broförbindelsen
Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB
Sveriges Rese- och Turistråd AB
Telia
Teracom
Vasakronan AB
Vattenfall AB
Vin & Sprit AB
Vägverket Produktion

Särskilda kommentarer

Vattenfall

Vattenfall AB, som är Nordens ledande elproducent och
elleverantör, verkar på en alltmer avreglerad elmarknad.
Bolag i denna kapitalintensiva bransch, med förhållandevis
små kapitalströmmar, behöver en hög andel ägarkapital för
att kunna agera långsiktigt och effektivt. Vattenfall besitter
ett unikt svenskt kunnande och stora möjligheter finns att
erhålla betydande exportintäkter. För det erfordras emellertid
tillgång till riskkapitalmarknaden.

Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har
försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga
trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror på
hur de politiska vindarna blåser och om rimliga möjligheter finns att den
politiska styrningen av bolaget upphör.

För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera
på den internationella marknaden är det av yttersta vikt att Vattenfall AB
börsintroduceras. Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som
på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i den alltmer
internationellt integrerade energimarknaden. För att återupprätta Vattenfalls
effektivitet och trovärdighet som kommersiellt företag bör politiseringen av
styrelsen upphöra. Då blir dessutom Vattenfall friare att expandera utomlands
och möjligheten att bli en europeisk storspelare, som uppenbarligen är
ambitionen, ökar.

De misstag som den socialdemokratiska regeringen gjort i samband med
handhavandet av Telia har kostat Sverige miljarder kronor. Genom att inte
upprepa liknande misstag med Vattenfall kan många arbetstillfällen och
miljarder kronor komma de svenska skattebetalarna till godo. Genom att
Vattenfall blir frikopplat från staten blir det heller inte lika anstötligt att
bolaget gör förvärv i Norge, Finland, Tyskland, Tjeckien och Polen.

Vägverket

Vägverket har som central förvaltningsmyndighet ansvar för
utbyggnad, drift och underhåll av det statliga vägnätet.
Verket är den största enskilda beställaren av vägbyggnad
och vägunderhåll i landet. Samtidigt bedriver Vägverket
egen produktion av dessa tjänster genom Vägverket
Produktion och Vägverket Konsult. Denna dubbelroll skadar
tilltron till ett objektivt upphandlingsförfarande. Därmed
minskar också förutsättningarna för största möjliga
samhällsekonomiska effektivitet.

Mellan år 1992 och 1998 vann Vägverket Produktion 70 procent av alla
driftupphandlingar. Riksrevisionsverket har konstaterat att kontraktspriserna
är omkring 25 procent lägre på de områden som är konkurrensutsatta jämfört
med dem som inte är det. Det är en grundmurad uppfattning bland
konkurrenter på marknaden att Vägverket Produktion ofta underprissätter vid
anbudstävlingar avseende vägunderhåll. Riksrevisionsverket,
Konkurrensverket och Statskontoret har under senare tid granskat Vägverkets
konkurrensutsatta verksamheter. Dessa granskningar utmynnar alla i
slutsatser som rimligen borde innebära att Vägverket Produktion och
Vägverket Konsult avskiljs från myndighetsuppdraget.

Revisionsfirman Öhrlings har på Näringsdepartementets uppdrag utrett
förutsättningarna för en eventuell bolagisering av Vägverket Produktion och
Vägverket Konsult. Öhrlings utredning visar att en bolagisering av Vägverket
Produktion är fullt möjlig och att Vägverket Konsult lämpligen bör läggas
ned och verksamheten säljas. Mot bakgrund av de rådande förhållandena
anser vi att sådana åtgärder bör vidtas snarast. Det bolagiserade Vägverket
Produktion måste därefter säljas till annan ägare.

Teracom

Teracom AB har idag etablerat ett de facto-monopol på
marknaden för utsändning av TV och radio. Utbyggnaden av
det digitala mark-TV-nätet innebär att företagets
dominerande ställning förstärks ytterligare.

Bakgrunden är att regeringen valt att använda företaget som ett verktyg för
mediapolitiska ambitioner samt att Sverige saknar en integrerad lagstiftning
på telekommunikations- och rundradioområdet. En sådan integrerad
lagstiftning diskuteras nu i samband med 1999 års kommunikationsöversyn
inom EU.

I syfte att undvika att Teracoms monopol på utsändningarna av radio och
TV stärks är det nödvändigt att skyndsamt få till stånd en integrerad
lagstiftning samt att privatisera Teracom.

De svenska flygplatserna

Formerna för hur flygplatser och flygtrafiktjänsten är
organiserade skiljer sig starkt åt mellan olika länder. Det
svenska systemet med en sammanhållen organisation för allt
som har med civil luftfart att göra återfinns bara i Norge och
Finland. Andra europeiska länder har en organisation som
bygger på att produktionsfunktionerna hålls för sig -
tillsammans eller i skilda organisationer - och
myndighetsfunktioner för reglering av luftfarten för sig -
ofta som en del av ministerierna. Inte heller är det vanligt
med sammanhållna flygplatssystem som i Sverige. Sådana
finns bara i Norge, Finland, Spanien och Portugal.

Utvecklingen mot privat ägande av flygplatser blir allt vanligare i
omvärlden. Flera faktorer har varit drivande. Regeringar i olika länder har
kommit under allt starkare press att reducera sina utgifter - inte bara vad
avser investeringar utan också i fråga om sådant som kan anses vara subsidier
till offentlig service. Allt fler anser också att de offentliga organen inte är
särskilt effektiva s.k. service providers.

Ett ytterligare skäl till privatiseringarna är de stora investeringar som krävs
för att möta kraven från den ökande flygtrafiken. ICAO - FN:s
flygorganisation - bedömer att 350 miljarder US dollar behövs i ytterligare
flyginvesteringar. Privatiseringar ger nya möjligheter att mobilisera nytt
kapital. Den globala finansmarknaden har dessutom upptäckt att flygplatser är
utmärkta investeringar, något som troligen ökat tempot i privatiseringarna.

Även i Sverige förekommer bolagsformen. Flertalet av de kommunala
flygplatserna är kommunala aktiebolag.

Arlanda står i likhet med andra storflygplatser inför miljardinvesteringar
under den närmaste tioårsperioden. Den första etappen av
kapacitetsutbyggnaden, inklusive rullbana tre, beräknas till fem miljarder
kronor. För att klara dessa investeringar bör Arlanda, i likhet med andra stora
internationella flygplatser, privatiseras. Då behöver inte statsbudgeten
belastas. Det är inte bara linjenätet som kan ge inkomster utan även Arlandas
möjligheter för t.ex. konferenser, butiker och restauranger. Redan nu driver
Luftfartsverket LFV AirportCenter AB, för sin kommersiella utveckling.

Privatiseringar bör vidare ske av Landvetters och Sturups flygplatser.
Även på dessa växer trafiken kraftigt och det finns goda möjligheter till
lönsamhet.

På sikt bör landets samtliga flygplatser privatiseras. Statens uppgift blir då
att köpa trafik och inte att finansiera och/eller driva terminalanläggningar.

Svensk Bilprovning AB

Svensk Bilprovning kännetecknas inte av högsta kvalitet.
Den service bilägare möter lämnar ofta mycket övrigt att
önska. Svensk Bilprovning har ett monopol på bilprovning.
Detta måste brytas. Staten äger 52 procent av aktierna i
Svensk Bilprovning. Det är sannolikt en viktig
bakomliggande faktor till de långa köer som kännetecknar
statens bilprovningar. För Sveriges åkare riskerar de långa
väntetiderna att resultera i körförbud, förlorade intäkter och
förlorade arbetstillfällen. Detta är oacceptabelt. Företaget
bör privatiseras.

Apoteksbolaget

Apoteksbolaget har sedan 1971 monopol på detaljhandel
med läkemedel. Sverige är det enda land i OECD som har
monopol på läkemedelsförsäljning. T.o.m. försäljningen av
receptfria läkemedel är monopoliserad, vilket medför en i
jämförelse med andra länder låg servicenivå. I Sverige finns
ca 900 apotek, d.v.s. ca ett apotek på 10.000 invånare. I vår
omvärld är det vanligt med ett apotek på 2.000 - 3.000
invånare. Även i relativt små städer har man därför såväl
helg- som nattöppna apotek, en service som är naturlig i en
konkurrensutsatt vårdverksamhet.

1998 hade Apoteket en omsättning på 23,5 miljarder kronor. Av
omsättningen kom inte mindre än 7 miljarder kronor från försäljning av
receptfria läkemedel, hårschampo, hudkrämer och liknande. Den privata
handeln önskar naturligtvis att få konkurrera om den delen. Men
Apoteksbolaget har tvärtom uttalade expansionsidéer. Företaget hoppas kunna
öka sortimentet och ta marknadsandelar från privathandeln för t.ex.
egenvårdsprodukter och andra livsstilsprodukter.

Fullföljs denna tendens har man kommit långt från den ursprungliga
apoteksverksamheten och under skydd av monopolet gett sig in i
verksamheter, som i en normal ekonomi skulle vara konkurrensutsatta.

Svenska Lagerhus AB

Svenska Lagerhus AB är ytterligare ett exempel på ett
helstatligt företag som ändrat sin verksamhet från den
ursprungliga uppgiften. 1954 beslöt riksdagen att bolaget
skulle förvalta de statliga lagerhusen, ha hand om lagring av
spannmål, frö, fodermedel samt att driva annan verksamhet
som är förenlig med lagerrörelsen. Omsättningen för 1998
var 139 miljoner kronor och företaget hade 68 anställda.

För fem år sedan var bolagets verksamhet till 80 procent lagring, i dag
endast till 47 procent. "Tjänsteförsäljningen har ökat", säger VD Göran
Nylander på Lagerhus hemsida. Han tillägger: "Detta har varit av stor
betydelse för Svenska Lagerhus, bland annat på grund av att vi måste
kompensera oss för den pågående neddragningen av statens
beredskapslagring." Man har lagt fast en ny affärsidé som rymmer fem
affärsområden, och visionen är att bolaget skall ses som en naturlig
samarbetspartner för både privata och statliga kunder. Det finns
uppenbarligen ingen anledning att bolaget skall vara statligt ägt.

Konkurrenssnedvridande
myndighetsverksamhet

Många statliga myndigheter och bolag säljer varor och
tjänster i konkurrens med privata företag. En del av denna
verksamhet visar sig ha en hämmande effekt på särskilt små
företags möjlighet att etablera sig och växa på marknaden.
Orsaken är de i grunden skilda villkor som gäller för statliga
och privata aktörer och som gör att de inte konkurrerar på
lika villkor.

Statskontoret har i rapporten Staten som kommersiell aktör på regeringens
uppdrag kartlagt och analyserat den verksamhet som statliga myndigheter och
bolag bedriver i konkurrens med privata företag. Effekter på konkurrens och
tillväxt har studerats närmare i fem fallstudier. Dessutom har Statskontoret
gått igenom tidigare rapporter och studier som tar upp frågan om kommersiell
statlig verksamhet ur ett konkurrensperspektiv. Egna och andras studier ligger
till grund för ett antal förslag till åtgärder i syfte att minska
konkurrenssnedvridningarna.

I de fall där det saknas motiv för statliga aktörer att bedriva kommersiell
konkurrensutsatt verksamhet föreslår Statskontoret att verksamheten förbjuds.
I vissa fall finns det motiv för staten att bedriva kommersiell verksamhet. För
all sådan verksamhet föreslår Statskontoret följande tre generella åtgärder:

- Definiera begreppet uppdragsverksamhet i lag och specificera
uppdragsverksamheten närmare i myndigheters instruktioner

- Reglera ett krav på särredovisning av "avgiftsintäkter i konkurrens"

- Inrätta en tillsynsfunktion för offentlig kommersiell och konkurrensutsatt
verksamhet.

Vi anser att myndigheter inte skall syssla med verksamhet
som snedvrider konkurrensen och som inte är
myndighetsutövning. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag för att avveckla denna typ av
konkurrenssnedvridning.

Stockholm den 22 september 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)