Skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor

Motion 1990/91:L607 av Lars Norberg m.fl. (mp)

Normalt gäller för företag som bedriver farlig
verksamhet s k strikt ansvar. Det betyder att den som
bedriver verksamheten skall ersätta skador föranledda av
verksamheten oberoende av om uppsåt eller vårdslöshet
har förelegat eller ej. Ansvaret är dessutom normalt
obegränsat, exempelvis enligt flyg- eller
järnvägsansvarighetslagen.

När det gäller konsekvenser av kärnkraftsolyckor är det
emellertid annorlunda. Enligt atomansvarighetslagen är
reaktorinnehavaren strikt betalningsansvarig men endast
för skador upp till 800 miljoner kronor. Därefter inträder
statligt ansvar för tillkommande skadestånd upp till 3 000
miljoner. För skador som kostar mer än 3 000 miljoner finns
ingen ansvarig. Den drabbade allmänheten får stå sitt eget
kast. Detta är orimligt, och det ter sig särskilt orimligt för
den del av befolkningen som i folkomröstning och politiska
val tagit ställning mot kärnkraften. Likaledes är det orimligt
att alla vuxna män mellan 18 och 65 år kan beordras delta i
katastroflindrande arbete vid en kärnkraftsolycka.

Detta måste ändras. Det finns ingen anledning att
kärnkraften i skadeståndsrättsligt avseende skall behandlas
annorlunda än någon annan miljöfarlig verksamhet. Det
måste vara statens skyldighet att tillse att ingen organisation
får bedriva en verksamhet med stora möjliga
skadekonsekvenser med mindre än att organisationen kan
garantera ersättning för skador som verksamheten kan
förorsaka på tredje mans liv, hälsa och egendom.

Frågan har flera gånger behandlats av riksdagen, senast
våren 1990 (1989/90:LU23). Lagutskottet hävdar att en
lagstiftning som kräver obegränsat ansvar av
reaktorinnehavare skulle strida mot 1960 års
Pariskonvention. Internationella konventioner brukar
normalt reglera relationer mellan fördragsländerna. I detta
fall så regleras vilka garantier som ett land ställer upp om
dess verksamhet vållar skada i ett grannland. Skulle det
verkligen vara så, att Pariskonventionen förhindrar att
svenska reaktorinnehavare avkrävs fullständigt
skadeståndsansvar för skador på inhemsk befolkning och
svensk egendom, så bör Sverige snarast frånträda
konventionen, eller se till att den blir ändrad. Det enda
rimliga kravet är ju att obegränsat ansvar skall gälla även
för skador som överskrider nationsgränserna.

Vi kan väl inse att reaktorinnehavaren inte har möjlighet
att svara för tänkbara skador. Harrisburgkatastrofen har
kostat mer än vad det kostade att bygga anläggningen. I
Tjernobyl talar man om kostnader på 100 till 200 miljarder
kronor och väntade kostnader av okänd storlek. Vi inser
också att inget försäkringsbolag eller grupp av bolag är
villiga att teckna försäkringar av den storleksordningen.
Det återstår då bara två moraliskt anständiga lösningar.
Antingen ikläder sig svenska staten det fulla
skadeståndsansvaret eller också skall staten se till att
verksamheten upphör. Att låtsas som om problemet inte
existerade är en klart omoralisk attityd.

När det gäller kostnader för Tjernobylolyckan i Sverige
har staten enligt en utredning av näringsutskottets kansli
1989 (1988/89:NU25) lagt ut c:a en halv miljard på
konsekvenslindrande åtgärder. Vad den därutöver kostat
kommunerna och allmänheten är det ingen som vet. Vad
man vet är att det åsamkat samekulturen obotlig skada. Och
inte heller kan man mäta det psykiska lidande som vållats
människor i de utsatta områdena, som fått sin
husbehovsodling av grönsaker omintetgjord, som oroar sig
för skador på småbarn som utsatts för stor strålning de
första dagarna efter olyckan, som inte kan bedriva jakt och
fiske som förut. Alla sådana oersättliga kostnader gör det
givetvis än mer angeläget att de som drabbas åtminstone får
ersättning för de beräkningsbara kostnaderna fullt ut. Det
kan konstateras att om kostnaderna för
Tjernobylkatastrofen i Sovjet är av storleksordningen 200
miljarder svenska kronor, så är detta ett belopp som vida
överskrider vad som omsatts i hela det svenska
kärnkraftsprogrammet i byggnadskostnader och
driftkostnader sedan starten med Oskarshamn 1 i slutet av
60-talet.

Att staten kan beordra alla vuxna medborgare under 65
års ålder att utöva tjänsteplikt vid en eventuell stor
kärnkraftskatastrof ter sig för många upprörande. Men än
mer upprörande är det att staten samtidigt begränsar sitt
ekonomiska ansvar till 3 miljarder. Dessutom är det
uppenbart att en stor kärnkraftsolycka leder till förluster
som aldrig kan ersättas, både för nationen och för
individen, även om obegränsat ansvar förelåg.

Vi kräver sålunda en lagändring så att reaktorägaren
ikläder sig obegränsat skadeståndsansvar för
kärnkraftsolyckor, alternativt att sådant ansvar avkrävs
staten. Det förra alternativet torde dock vara liktydigt med
att förbjuda kärnkraft, eftersom inga privata bolag torde
kunna ta hela ansvaret för en sådan olycka. Och
försäkringar torde bli omöjliga att teckna.

Därtill är det hög tid att antingen utträda ur
Pariskonventionen eller verka för att obegränsat ansvar
även skall gälla över nationsgränserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att atomansvarighetslagen skall ändras så att obegränsat
skadeståndsansvar inträder för reaktorinnehavare,
alternativt svenska staten, vid ett eventuellt reaktorhaveri i
Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige internationellt skall verka för att obegränsat
skadeståndsansvar vid kärnkraftsolyckor skall gälla även
över nationsgränserna.

nStockholm den 10 januari 1991

Lars Norberg (mp)

Elisabet Franzén (mp)

Eva Goe s (mp)