Rättssäkerhet vid beskattning

Motion 1989/90:Sk802 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Sk802

av Bo Lundgren m.fl. (m)
Rättssäkerhet vid beskattning

Inledning

En väl fungerande skattelagstiftning är beroende av att medborgarna känner
lojalitet till systemet. Ett orimligt högt skattetryck, ett komplicerat och
ibland orättvist system och en omfattande byråkrati verkar i motsatt riktning.

Sänkta skatter är. i kombination med en klar och generellt utformad lagstiftning.
viktiga förutsättningar för att nå en ökad rättssäkerhet inom beskattningsområdet.

Under de socialdemokratiska regeringsåren har den ena lagen efter den
andra som inneburit att statens intresse satts i första hand stiftats. Balansen
mellan staten och den enskilde har alltmer förskjutits till den enskildes nackdel.
Det har under de senaste åren förekommit flera uppmärksammade fall,
där enskilda människor kommit i kläm genom felaktiga ageranden från myndigheternas
sida. Personer har utan grund delgivits misstanke om grovt skattebedrägeri
och till följd härav utsatts för husrannsakan, betalningssäkring
och skingringsförbud. 1 massmedia har de framställts som skattefuskare och
hamnat i ohållbara privatekonomiska situationer.

För att undvika övergrepp och för att återskapa balansen mellan staten
och den enskilde skattebetalaren måste flera åtgärder vidtas. Skattebetalare
skall ha rätt till ersättning för kostnader i samband med skattemål. 1 den mån
felaktiga myndighetsingrepp gjorts skall staten vara skyldig att betala skadestånd.
En skattskyldig skall, i den mån ett beslut om betalningssäkring vilar
på felaktig grund, alltid ha rätt till skadestånd.

Sverige har sedan lång tid tillbaka slagit i skattetaket. Det höga skattetrycket
medför att skatteplanering fått en ökad betydelse både vad gäller enskilda
och juridiska personer. Dessutom ökar intresset för skatteflykt. I syfte
att motverka detta har skattelagarna därför kompletterats med olika former
av detaljregleringar. Dessutom har en speciell lag mot skatteflykt, den så
kallade generalklausulen, införts. Den mängd bidrag och subventioner som
förekommer i skilda sammanhang har också påverkat skattelagstiftningen i
vissa avseenden. Sammantaget har detta resulterat i ett komplext och svåröverskådligt
skattesystem. Rättssäkerheten är i fara i och med att den enskilde
skattebetalaren inte alltid kan förutse skattekonsekvenserna vid en

företagen rättshandling. Det finns alltför många exempel på hur enskilda
personer drabbats av höga skattekrav, som de på grund av skattelagstiftningens
komplexitet inte kunnat förutse.

Förbud mot retroaktiv skattelagstiftning

I grundlagen finns förbud mot retroaktiv skattelagstiftning. Lagändringar
som är till men för skattskyldiga får inte ha retroaktiv verkan. De får i normalfallet
inte träda i kraft förrän efter det en proposition förelagts riksdagen.
Det är emellertid möjligt för regeringen att genom meddelande till riksdagen
redovisa ett kommande lagförslag. Det kan då få verkan efter det meddelandet
avlämnades.

I några sammanhang, bland annat på nyårsafton 1988, utnyttjade den socialdemokratiska
regeringen det sistnämnda förfarandet på ett sätt som i realiteten
innebär en retroaktiv skattelagstiftning. Det finns därför anledning se
över hur retroaktivitetsförbudet skall utformas i syfte att undvika de tveksamma
fall som under senare år godtagits.

I vissa fall godtas lagändringar med retroaktiv verkan under ett löpande
beskattningsår. Ett exempel på detta är de förändringar vad gäller avsättning
till investeringsfonder och rätten till lagernedskrivning som beslöts av riksdagen
den 15 december 1989. Besluten innebar en försämring avseende beskattningsåret
1989. Att dessa åtgärder inte formellt stred mot retroaktivitetsförbudet
beror på att beslut om lagernedskrivning och avsättning till investeringsfond
anses bli tagna på bokslutsdagen. Så länge riksdagen under
löpande beskattningsår men före bokslutsdagen beslutar om ändringar är
dessa således inte formellt att betrakta som retroaktiva.

1 detta fall måste grundlagen skyndsamt ändras så att inga lagändringar
som kan innebära försämringar med retroaktiv verkan får företas.

Tolkningsföreträde för skattebetalarna

Skattelagstiftningen skall utformas klart och generellt så att den blir entydig
och lätt att förstå. Den bör också utformas så att anvisningar i olika former
kan begränsas.

Skattelagstiftningen måste vara samordnad med civilrättsliga regler. En civilrättslig
giltig handling skall också gälla vid bestämmande av skattekonsekvenser.

Ingen lagstiftning kan emellertid göras heltäckande med avseende på olika
tänkbara transaktioner. Det går därför inte att undvika att skattelagstiftningen
blir föremål för tolkning i rättsliga instanser. Det är av bland annat
förutsebarhetsskäl nödvändigt att skattedomstolarna följer förarbetena till
lagstiftningen, dvs skatteutskottets betänkande, propositionen och en bakomliggande
utredning. I den mån varken lagstiftning, förarbeten eller tidigare
praxis ger klart belägg för hur en viss fråga skall avgöras bör taxeringen
fastställas till den skattskyldiges fördel.

I detta sammanhang vill vi också aktualisera den typ av problem som uppstår
när gällande lagstiftning får orimliga icke avsedda konsekvenser. Som
exempel härpå kan nämnas det så kallade Sally Kistnerfallet.

Det är inte rimligt att enskilda personer skall kunna hamna i en ohållbar

Mot. 1989/90

Sk802

3

ekonomisk situation beroende på att alla konsekvenser av en lagstiftning
inte har kunnat förutses. 1 ett rättssamhälle kan exempelvis möjlighet till inhibition
av tillämpningen av en sådan lagstiftning införas.

Regeringen bör snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag om
hur en sådan "nödbroms” skall kunna utformas.

Avskaffa generalklausulen

Lagen mot skatteflykt, den s k generalklausulen, hör inte hemma i ett rättssamhälle.
I och med att denna lagstiftning finns kan inte den enskilde skattebetalaren
förutse hur en viss rättshandling skall behandlas skattemässigt.
Även om den skattskyldige följt såväl gällande lagar som rättspraxis kan likväl
beskattning ske på annat sätt och därmed leda till högre skatt. Den av
regeringen aviserade skärpningen av lagen skulle ytterligare urholka rättssäkerheten.
Nuvarande lag, som fått förlängd giltighetstid, bör i stället upphävas.

Ersättning för kostnader i skattemål

Riksdagen beslöt våren 1989 om vissa möjligheter till ersättning för kostnader
i skattemål. Huvudregeln skall emellertid vara att den skattskyldige själv
svarar för sina kostnader, oavsett utgången och oavsett vem som anfört besvär.
Skatteförvaltningens kostnader täcks i sin helhet inom ramen för beviljade
anslag.

Med hänsyn till den komplicerade lagstiftningen och den stora ekonomiska
betydelse utgången i ett skattemål kan få är detta förhållande inte rimligt.

En ovillkorlig rätt till ersättning för kostnader i samband med ett skattemål
måste därför införas då en skattskyldig vinner målet. Oavsett vem som
anfört besvär har den skattskyldiges kostnader i dessa fall orsakats av felaktiga
ställningstaganden inom skatteförvaltningen.

Även i de fall en skattebetalare delvis vinner ett mål eller förlorar det bör
ersättning för kostnader kunna utgå. Storleken på ersättningen får då bedömas
med utgångspunkt i varje enskilt fall och lämpligen fastställas av den
domstol som fattar beslut i skattemålet. I de fall då besvär anförs av skattemyndigheterna
i syfte att utforma praxis och i mål där skattelagstiftningen
inte är entydig skall den skattskyldige ha full ersättning för sina kostnader.

När skattemyndigheterna inte är tillfreds med beslut som fattats av de två
första instanserna - taxeringsnämnd och länsrätt - bör den liksom nu kunna
föra talan i högre instans, men då alltid, oavsett om det allmänna eller den
enskilde vinner målet, på det allmännas bekostnad. Detta skulle på sikt medverka
till en bättre skattelagstiftning och en högre kompetens inom skatteförvaltningen.

Skadestånd vid felaktig myndighetsutövning

I den mån någon person drabbas av frihetsberövande, husrannsakan eller
betalningssäkring som visar sig sakna laglig grund måste staten ikläda sig

Mot. 1989/90

Sk802

4

skyldigheten att tillerkänna personen i fråga skadestånd med så stort belopp
att full kostnadskompensation erhålles. Hänsyn måste också tas till den
good-will-försämring, som kan bli följden av en negativ mediabevakning.

Förenklad självdeklaration

Det förenklade deklarationsförfarandet innebär för flertalet löntagare att
man undertecknar ett intyg på att inga andra inkomster har uppburits än dem
för vilka kontrolluppgifter finns hos skattemyndigheterna. Enligt vår uppfattning
kräver rättssäkerheten att deklaranten erhåller uppgift om vilka
kontrolluppgifter som kommit skattemyndigheten till del. Ett förenklat deklarationsförfarande
bör utformas på så sätt att inkomna kontrolluppgifter
finns förtryckta på deklarationsblanketten. Deklaranten kan då kontrollera
huruvida de uppgifter som inkommit till skattemyndigheterna är korrekta
och denne kan också kontrollera att samtliga uppgifter är tillgängliga. Detta
system förutsätter en förändring av gällande tidsgränser för avlämnande av
självdeklaration.

Taxering i första instans

Taxeringsarbetet måste präglas av rättvisa och likformighet. Det bör utföras
skyndsamt med hänsynstagande till det skydd de enskilda skattebetalarna
erfordrar.

Beslut om avvikelse från avgivna deklarationer till den enskildes nackdel
måste fattas i sådan tid före taxeringsarbetets avslutande att de enskilda skattebetalarna
har god tid att begära omprövning. Sådant beslut bör därför vara
den enskilde tillhanda senast en månad före taxeringsperiodens utgång.
Skulle tidsgränsen inte följas får beslut om avvikelse till den skattskyldiges
nackdel inte fattas.

Det är också av största vikt att beslut om verkställd taxering blir klart och
fullständigt motiverade. Deklaranten skall kunna kontrollera beslutet och
kunna utgå från detsamma vid en eventuell omprövning. Ett återinförande
av straffansvaret för tjänstefel bör även i detta avseende kunna vara till fördel.

Riksdagen har beslutat att skattemyndigheterna skall kunna fatta beslut
om eftertaxering. Eftersom en eftertaxering innebär att en tidigare fastställd
taxering rivs upp är det emellertid av principiellt stor betydelse att sådana
beslut i stället, som tidigare, fattas av länsrätten.

I samband härmed bör också förutsättningarna för eftertaxering omprövas.
Nyligen avgjorda taxeringsmål visar att iänsskattemyndigheterna bedömer
möjligheterna att använda eftertaxeringsinstitutet på olika sätt. En
olikformig taxering mellan länen uppkommer. Med tanke på det komplicerade
skattesystemet kan det allmänna inte ställa orimligt stora krav på den
enskilde skattebetalaren. Det bör således vara tillfyllest om i deklarationen
lämnats de upplysningar skattebetalaren rimligen kan inse bör lämnas. Om
taxeringsnämnden underlåtit att inom ramen för sitt arbete utreda den aktuella
skattefrågan skall i princip möjlighet till eftertaxering inte föreligga.
Genom att ställa högre krav på taxeringen i första instans ökar också rättssäkerheten
för den enskilde.

Mot. 1989/90

Sk802

5

Skärpt skattesekretess

Enligt sekretesslagen är beslutsmotiveringen om avvikelse från självdeklaration
offentlig.

En sådan beslutsmotivering kan för den enskilde innehålla känsliga uppgifter
om ekonomi och personliga levnadsförhållanden. Röjandet av sådan
information kan i många fall vålla allvarlig skada. Inför risken att integriteten
inte är säkert skyddad kan det också befaras att deklaranten underlåter
att lämna nödvändiga uppgifter för en korrekt taxering.

Sekretesslagen bör därför ändras så att den del av beslutet som inte är
föremål för längdföring inte i något fall skall kunna offentliggöras. Det innebär
att rätt till meddelarfrihet i det här avseendet inte heller bör föreligga.

Taxeringsrevision av ADB-baserade räkenskaper

Skattemyndigheterna får i samband med taxeringsrevision tillgång till företagens
egna datasystem och deras tekniska utrustning. Dessutom får myndigheterna
rätt att inhämta uppgifter om personer som företagit rättshandlingar
med aktuellt företag.

Taxeringsrevision skall givetvis kunna utföras hos företag som har sin redovisning
på ADB. Den får emellertid inte läggas upp på ett sådant sätt att
otillbörligt intrång i företagens eller tredje persons integritet kan förekomma.
Med hänsyn härtill bör därför gällande lagstiftning ändras.
Taxeringsrevision bör endast få ske för kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldigheten
fullgjorts i enlighet med gällande bestämmelser. Den bör
bara få företas hos den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen eller
är skyldig att föra räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen eller hos annan
juridisk person, som inte är dödsbo eller myndighet. Vid granskning av
ADB-baserade räkenskaper bör det vara den reviderade själv som på revisorns
begäran tar fram aktuella uppgifter.

Avskaffa bevissäkringslagen

Eftersökning enligt bevissäkringslagen är i princip detsamma som husrannsakan.
Sådan får företas hos den som är skäligen misstänkt för brott varav
fängelse kan följa samt i vissa andra fall. För att klart markera gränsen mellan
skatte- och skattebrottsutredning bör eftersökning inte få göras av skatteadministrationens
personal.

Enligt vår mening föreligger det uppenbar risk för att rättssäkerheten kan
eftersättas vid tillämpningen av bevissäkringslagen. De regler som finns för
genomförande av husrannsakan är, enligt vår mening, tillfyllest när det gäller
möjlighet till ingripande vid misstanke om skattebrott.

I den mån deklarations- och uppgiftsskyldiga inte vill lämna ifrån sig material
för granskning är vitesinstitutet fullt tillräckligt som påtryckningsmedel.
Bevissäkringslagen för skatte- och avgiftsprocessen bör därför upphävas.

Reformerad betalningssäkring

Moderata samlingspartiet har under en lång följd av år påpekat att betalningssäkringslagen
utformats så att rättssäkerheten i vissa fall har eftersatts.

Mot. 1989/90

Sk802

6

Den starka kritiken föranledde regeringen att lägga fram en proposition som
i viss män skapade bättre garantier mot att enskilda drabbades av felaktiga
beslut om betalningssäkring. Riksdagen beslöt hösten 1989 i enlighet med
propositionen.

Propositionen v ar emellertid inte tillräckligt långtgående. Betalningssäkringslagen
bör därför ändras enligt följande:

★ Riskrekv isitet.

Genom riksdagens beslut kommer betalningssäkring liksom hittills att användas
när en skattskyldig visserligen har dålig ekonomi men inte är insolvent.
kanske därför att skattefordringarna ännu inte är förfallna till betalning.
Betalningssäkring kan alltså i praktiken tillgripas redan innan konkursgrund
föreligger och i själva verket vara en åtgärd som framkallar en konkurs.
Staten kan således inför en befarad konkurs genom beslut om betalningssäkring
säkerställa sin fordran till förfång för gäldenärens andra borgenärer.

Betalningssäkring bör endast omfatta de fall då det så kallade sabotagekravet
är uppfyllt, vilket bör uttryckas genom att det skäligen kan befaras
att gäldenären inte kommer att betala fordringen.

★ Motivering av beslut om betalningssäkring.

Av propositionen om betalningssäkring framgick att domstolarna i sina beslut
om betalningssäkring inte sällan lämnar en bristande redovisning av skälen
för beslutet. En bestämmelse om motivering av beslut om betalningssäkring
bör därför införas i lagen.

★ Muntlig förhandling.

Eftersom ett beslut om betalningssäkring innebär ett kraftigt ingrepp i gäldenärens
förfoganderätt över sin egendom är det synnerligen viktigt att denne
får tillfälle att personligen komma till tals med domstolen. Muntlig förhandling
bör därför inte få vägras när en gäldenär begär att sådan skall hållas.

★ Hävande av beslut om betalningssäkring.

Beslut om betalningssäkring skall normalt gälla i sex månader, vilket är en
skälig avvägning mellan den enskildes krav på en tidsbegränsning och det
allmännas behov av tid för utredning. Denna tidrymd räcker till för att utreda
även komplicerade mål. Tidsfristen skall därför inte få förlängas enbart
av det skälet att utredningsmaterialet är omfattande. En förlängning av perioden
bör endast få ske om den skattskyldige förhalar utredningen, vilket
bör komma till uttryck i lagtexten genom att det anges att synnerliga skäl
skall föreligga. En sådan förlängning skall gälla högst en månad i taget.

★ Tidsfrist för handläggning av mål om betalningssäkrad fordran.

Med tanke pä de negativa effekter som betalningssäkring innebär för gäldenären
räcker det inte med en tidsfrist som gäller väckande av talan i länsrätten
beträffande den aktuella fordringen. Handläggningen av ett sådant mål
i länsrätten bör prioriteras och bestämmelser införas om att det skall prövas
inom ett år från beslutet om betalningssäkring. Förlängning av denna tids

Mot. 1989/90

Sk802

7

frist bör endast kunna ske om den skattskyldige har förhalat målets handläggning.

★ Det allmännas företrädare i mål om betalningssäkring.

Det är i betalningssäkringsmål angeläget att det allmännas talan förs av ett
fristående allmänt ombud med en gentemot skattemyndigheten oberoende
ställning. Detta bör gälla generellt beträffande det allmännas ombud i skattemål
och således föranleda en förändring av nuvarande länsskattemyndigheter
så att besvärsenheterna bryts ut.

★ Förmånsrätt.

Betalningssäkringslagen har, som bestämmelserna för närvarande är utformade,
längre gående rättsverkningar än kvarstad vad gäller förmånsrätt vid
konkurs. En betalningssäkring bör emellertid inte medföra förmånsrätt om
statens fordran inte är fastställd vid konkurstillfället.

★ Strikt skadeståndsansvar.

Risken för felaktiga beslut är större i betalningssäkringsmål än i annan statlig
verksamhet. Det är därför från rättssäkerhetssynpunkt självklart att en enskild
skall ersättas för all skada som han eller hon lidit på grund av ett felaktigt
beslut om betalningssäkring, oberoende av om skadan vållats genom fel
eller försummelser vid myndighetsutövningen. Eftersom risken för fel inte
heller kan undvikas vid beslut om betalningssäkring för fastställda fordringar
bör ett strikt skadeståndsansvar föreligga även i dessa fall.

Till skillnad från vad som beslöts av riksdagens majoritet hösten 1989 bör
skadeståndsansvaret vara strikt även i den meningen att alla styrkta skador,
även sådana av mindre omfattning, bör ersättas fullt ut. Det så kallade väsentlighetskravet
bör därför tas bort. Inte heller kan beslutet hösten 1989
om en begränsning till ren förmögenhetsskada godtas. Alla skador bör, som
tidigare sagts, vara ersättningsberättigade.

★ Ersättning för biträde.

Med tanke på att riskerna för felaktiga beslut är stora i betalningssäkringsmål
bör ett skadestånd också omfatta den enskildes kostnader för att tillvarata
sin rätt. Den av riksdagen hösten 1989 införda bestämmelsen om att ersättning
inte lämnas för kostnader för biträde eller utredning bör därför tas
bort.

★ Begränsning och jämkning av skadeståndet.

Då fel begås från myndigheters sida bör deras ansvar av principiella och moraliska
skäl inte begränsas till en viss nivå på skadan utan också så vitt avser
beloppet vara strikt. Den införda självrisken på 5 000 kronor vid ersättning
bör således slopas.

Det bör finnas möjlighet att jämka skadestånd. Detta bör emellertid endast
få ske om det finns ett klart orsakssamband mellan den skattsskyldiges
handlande och det felaktiga betalningssäkringsbeslutet eller om det annars
är uppenbart oskäligt att ersättning utgår. Även i dessa avseenden bör betalningssäkringslagen
ändras.

Mot. 1989/90

Sk802

8

Besvär över taxering

I ett stort antal fall tar behandlingen av ett besvär flera år i länsrätten. Detta
är synnerligen otillfredsställande. En målsättning måste vara att besvär skall
vara prövade senast vid utgången av året efter taxeringsåret.

Det är angeläget att det allmännas talan förs av ett fristående allmänt ombud
med en gentemot skattemyndigheten självständig och oberoende ställning.
En förändring i detta avseende brådskar, särskilt med hänsyn till de
dubbla roller som enskilda tjänstemän ikläder sig, dels som taxeringsnämndsordförande,
dels som taxeringsintendenter. Riksdagens beslut om
att inordna ombuden för det allmänna i skattemyndigheten bör därför ändras.
Som vi tidigare påpekat bör, när det allmänna för talan i högre instans än
länsrätten, även den skattskyldiges kostnader alltid bestridas med offentliga
medel.

I syfte att ytterligare stärka den enskildes ställning bör den ränta staten
tillgodogör sig i de fall en taxering höjs inte löpa för längre tid än till utgången
av året efter taxeringsåret.

Reglerna om anstånd med erläggande av icke lagakraftvunnet skattebelopp
måste förtydligas. En generell rätt till anstånd bör införas så länge taxeringsbeslutet
inte vunnit laga kraft. Endast i den mån den skattskyldige på
ett otillbörligt sätt försöker undgå betalning genom s k okynnesbesvär bör
anstånd vägras.

Det är helt orimligt att den skattskyldiges motpart, taxeringsintendenten,
i praktiken avgör anståndsfrågan. Uppbördsenheten bör efter självständigt
ställningstagande besluta om anstånd.

Skattetillägg

Det administrativa sanktionssystemet med skattetillägg och förseningsavgift
måste vara så utformat att det uppfattas som ett rättvist system av de skattskyldiga.
Reglerna om skattetillägg måste utformas på ett sådant sätt att hänsyn
kan tas till omständigheter i det enskilda fallet. Lagen bör därför ändras
så att den medger en mera flexibel tillämpning.

”Lex Hjortberg”

Det svenska systemet för uppbörd av skatter och socialförsäkringsavgifter
förutsätter ett ansvar för den som skall betala in skatten. Enligt uppbördslagen
kan en arbetsgivare, som underlåtit att verkställa skatteavdrag för en
anställd, bli betalningsskyldig för denna skatt.

Lagstiftningen inom detta område är bristfällig. Entydiga och generella
bestämmelser saknas för när en uppdragsgivare måste ikläda sig ansvaret för
en uppdragstagares skatter och avgifter. De nya möjligheterna till eftergift
av betalningsskyldighet, som riksdagen beslutade om hösten 1986, löser inte
problemen.

Enligt vår uppfattning skall uppdragsgivaren inte kunna åläggas betalningsansvar
för preliminärskatter och sociala avgifter om uppdragstagaren
vid avtalets ingående är registrerad för betalning av preliminär B-skatt eller
för redovisning av mervärdeskatt. Ej heller skall, oaktat att ingen av dessa

Mot. 1989/90

Sk802

9

förutsättningar är uppfyllda, betalningsansvar kunna krävas om det är uppenbart
att ersättningen för uppdragstagaren utgör intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse.

Avskaffa ”angiverilagen”

En särskild lag om avdrags- och uppgiftsskyldighet är inte erforderlig med
hänsyn till de bestämmelser som redan finns i upppbördslagen. I taxeringslagen
finns bestämmelser om och i vilka fall kontrolluppgift skall lämnas. Vi
föreslår därför att ifrågavarande lag omedelbart avskaffas.

Övriga åtgärder

Utöver lagstiftningen har föreskrifter, allmänna råd och uttalanden från såväl
riksskatteverket som länsskattecheferna stor betydelse för taxeringsresultatet
för enskilda människor. Det är naturligtvis svårt att helt undvika att
olika former av anvisningar utfärdas inom skatteförvaltningen. Genom en
mera generell och entydig lagstiftning kan emellertid dessa avsevärt begränsas.

Regeringen förefaller vilja gå i motsatt riktning. Den vill uppenbarligen få
rätt till delegation i större skala än vad som f n gäller. Det framgår exempelvis
av direktiven till utredningen om indirekta skatter.

Enligt vår mening måste det därför kraftigt understrykas, att det är riksdagen
som skall besluta om statens inkomster. Beskattningsrätten skall inte till
någon del överlåtas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.

Det torde ankomma på utskottet att utarbeta erforderliga författningsändringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av skattelagstiftningen i syfte att skapa
klara och generella regler,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tolkningsföreträde för enskilda skattebetalare,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ”legal nödbroms”
i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar avskaffa lagen mot skatteflykt,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ersättning för
kostnader i skatteprocessen i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att en skattskyldigs kostnader för skatteprocess
i högre instans än länsrätt alltid skall bestridas med offentliga
medel om det allmänna för talan över tidigare beslut,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om skadeståndsregler
vid myndighetsutövning i enlighet med vad i motionen anförts,1]

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förenklad självdeklaration
i enlighet med vad i motionen anförts.

Mot. 1989/90

Sk802

10

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande tidsgräns för
meddelande om beslut om avvikelse från självdeklaration,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i taxeringslagen
beträffande bättre motiverade beslut,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att beslut
om eftertaxering skall fattas av länsrätt,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring vad avser
förutsättningarna för eftertaxering,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt sekretess
vid beslut om avvikelse från självdeklaration,2]

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler
för taxeringsrevision i enlighet med vad i motionen anförts,

13. att riksdagen beslutar avskaffa bevissäkringslagen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av betalningssäkringslagen
i enlighet med vad i motionen anförts,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandlingen av besvär över taxering,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
gentemot skattemyndigheten fristående organisation att föra det allmännas
talan i taxeringsprocessen,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler
för anstånd med erläggande av skatt vid besvär enlighet med vad i motionen
anförts,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler
för skattetillägg i enlighet med vad i motionen anförts,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av uppbördslagen
vad avser betalningsskyldighet för uppdragstagares skatt i
enlighet med vad i motionen anförts,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av arbetsgivarbegreppet
i enlighet med vad i motionen anförts,1]

20. att riksdagen beslutar avskaffa lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksdagens beskattningsrätt,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande utredning och förslag om förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning.2]

Stockholm den 10 januari 1990

Bo Lundgren (m)

Hugo Hegeland (m) Karl-Gösta Svenson (m)

Knut Wachtmeister (m) Ewy Möller (m)

Mot. 1989/90

Sk802

Ingegerd Troedsson (m) Margit Gennser (m)

‘) 1989/90: L601 :) 1989/90:K205 ') 1989/90:Sf206

11