Rätten till arbete åt alla i ett europeiskt perspektiv

Motion 1992/93:U506 av Hadar Cars m.fl. (fp)

De länder som deltagit i integrationen i Västeuropa som
medlemmar av EG eller EFTA har kunnat glädja sig åt
många och stora framgångar. Men i ett avseende har
framstegen varit långt ifrån tillräckliga. Trots en betydande
ekonomisk utveckling har arbetslösheten förblivit
oacceptabelt hög även i gynnsamma konjunkturlägen.

Sverige och Schweiz har varit undantag som bekräftat
regeln. I Schweiz fall gäller dock att man reglerat
arbetsutbudet med hjälp av s.k.gästarbetare från
grannländerna -- gästarbetare som skickats hem när
konjunkturen dalat.

I Sverige lyckades vi länge hålla arbetslösheten stången.
Förutsättningarna för detta var en framgångsrik
exportindustri, en (alltför) snabbt växande offentlig sektor,
ett omfattande husbyggnadsprogram, en aktiv
arbetsförmedling, statligt stöd till (ofta misslyckade)
industrietableringar och till omflyttning av arbetssökande
samt en framsynt satsning på utbildning och omskolning av
dem som friställts. Flera av dessa förutsättningar har gått
förlorade och därför är nu arbetslösheten i Sverige på väg
att växa till ''europeisk nivå.''

Statliga storsatsningar på utbildning, vägar, järnvägar,
nybyggen och reparationer fyller i dagsläget uppgiften att
dämpa den öppna arbetslösheten och ökar
förutsättningarna för ekonomisk återhämtning på sikt. Men
de pengar som behövs för verksamheten måste lånas upp på
en kapitalmarknad där staten redan, p g a underskottet i
statsbudgeten, är en stor låntagare. Det pressar upp
räntorna vilket i sin tur gör det svårare att starta och driva
företag med vinst.

Den efterfrågan som staten kan skapa ökar
importbehovet. I den delen blir satsningen med lånade
statliga pengar till glädje för andra länder. Inget fel i det. På
samma sätt tjänar vi i Sverige på när svenska industri- och
tjänsteföretag vinner exportorder till följd av satsningar
som görs av regeringar i andra länder.

Utlandsberoendet sätter ändå gränser för vad länder
som Sverige kan kosta på sig i form av statliga
stimulanspaket. Vill man vid någon tidpunkt i en nedgående
konjunkturcykel söka vända trenden med hjälp av statliga
stimulanser bör insatserna därför samordnas med de andra
länder som befinner sig på ungefär samma nivå i
konjunkturcykeln. Det tjänar alla på.

För Europas del är det EG, och egentligen endast EG,
som kan vara instrument för en sådan samordning. Vid
EG:s toppmöte i Edinburgh fattades beslut som visar att
viljan finns. Men ännu återstår mycket att göra innan EG
och de stater som vill ingå i EG skaffat sig underlag,
beslutsmekanismer och medel för en samordnad
konjunkturpolitik.

Redan under det förhandlingsskede om svenskt EG-
medlemskap som nu förestår bör Sverige verka för att
Gemenskapen skall bli bättre rustad för att föra en
samordnad och aktiv konjunkturpolitik i syfte att hålla
arbetslösheten nere.

Men det räcker inte med detta.

Ekonomisk tillväxt -- en följd av en uppgående
konjunktur -- framställs ofta som det enda egentliga
botemedlet mot hög arbetslöshet. Och visst ökar
arbetstillfällena när ekonomin går uppåt.

Inte ens på toppen av konjunkturvågorna har dock
arbetstillgången i EG/EFTA som helhet svarat mot
människors efterfrågan på arbete. Vi måste därför
konstatera att tillväxt visserligen är eftersträvansvärd -- och
det av många skäl -- men att den inte i sig räcker till att skapa
en god balans mellan utbud och efterfrågan på den
europeiska arbetsmarknaden.

Det förefaller mig inte heller som om alla de berörda
länderna, och inte heller organ som t.ex. EG-
kommissionen, ser kampen mot arbetslösheten som en av
sina allra främsta uppgifter. Det mycket omfattande stöd
som EG lämnat till ekonomiskt eftersatta regioner i bl.a.
Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien har säkert
bidragit till att där dämpa den höga arbetslösheten. I övrigt
verkar man främst ha satt sin lit till den ekonomiska
tillväxten.

För Sverige bör det vara en viktig uppgift att inom den
europeiska gemenskap vi vill tillhöra ta initiativ till en
omfattande och fördjupad diskussion om arbetslivets roll
och om hur den europeiska arbetsmarknaden skall utformas
för att medborgarna i framtiden skall kunna finna arbete i
den utsträckning de önskar och inte behöva oroas av tanken
på arbetslöshet och de ekonomiska, sociala och
psykologiska problem som följer i arbetslösheten spår.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den redan under förhandlingsskedet om medlemskap i
EG bör verka för att Gemenskapen blir bättre rustad att
föra en samordnad och aktiv konjunkturpolitik i syfte att
hålla arbetslösheten nere,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den bör ta initiativ till en omfattande och fördjupad
diskussion inom det integrerade Europa om arbetslivets roll
och om hur den europeiska arbetsmarknaden skall utformas
för att medborgarna i framtiden skall kunna finna arbete i
den utsträckning de önskar.

Stockholm i januari 1993

Hadar Cars (fp)

Ylva Annerstedt (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Carl B Hamilton (fp)

Bengt Harding Olson (fp)