om tandvårdsförsäkringen Mot.

Motion 1987/88:Sf257 av Kenth Skårvik m. fl. (fp) ^

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Sf257 tggJ

E9

av Kenth Skårvik m. fl. (fp) ^

om tandvårdsförsäkringen Mot.

1987/88
Sf257—264

1. Inledning

Tandhälsan hos det svenska folket har förbättrats avsevärt de senaste åren.
Till följd av att så gott som alla barn erhåller fluorsköljning i skolan har
mycket goda resultat uppnåtts. Tandhygienisternas arbete för att förbättra
människors sätt att sköta sina tänder har också påverkat tandhälsan positivt.

Men mycket återstår fortfarande att göra. Tandvårdsförsäkringen har
förlorat något av de syften som avsågs när den infördes. Patientandelen av
den totala kostnaden har stigit så mycket att den i dag ibland nästan
överstiger det belopp som patienten hade fått betala innan försäkringen
infördes. Samtidigt har tandläkarnas ersättning från tandvårdsförsäkringen
urholkats. För att komma till rätta med de här problemen utan alltför stora
kostnader för tandvårdsförsäkringen krävs att den omorganiseras. Detta
utvecklas vidare i motionen.

Människors möjligheter att själva välja tandläkare måste förbättras.
Därför bör etableringskontrollen avskaffas. På så sätt uppnås en effektiv
tandvård till lägsta kostnad.

2. Fri etableringsrätt för tandläkare

Det är väsentligt att den enskilda medborgaren själv kan välja vilken
tandläkare han eller hon vill gå till. Det måste finnas ett fritt val mellan
privatpraktiserande tandläkare och folktandvården. Om det råder konkurrens
mellan olika tandläkare och mellan tandvård som bedrivs av olika
huvudmän säkerställs att verksamheten bedrivs så effektivt som möjligt.

Folkpartiet anser därför att det skall finnas en fri etableringsrätt för
tandläkare. Det skall vara möjligt för tandläkare att ansluta sig till
tandvårdsförsäkringen oavsett var han eller hon bor.

Etableringskontrollen infördes när det rådde stor brist på tandläkare. I dag
är situationen helt annorlunda.

Därmed har det grundläggande motivet för etableringskontrollen fallit.
Det är folkpartiets uppfattning att det är bättre att låta människors
efterfrågan på tandvård styra etableringarna än att de avgörs i administrativ
ordning. I stället har regeringen genomdrivit en permanent etableringskontroll.

1 Riksdagen 1987188.3sami. NrSf257-264

Om man möjliggör ett fritt val av tandläkare leder detta också till att Mot. 1987/88

kostnaden minimeras. Det blir betydligt mer kostsamt att låsa sig till att Sf257

folktandvården skall byggas ut i takt med att privata tandläkare upphör med
verksamheten.

Regeringen anför numera att det främsta skälet för att begränsa tandläkarnas
anslutning till tandvårdsförsäkringen är de begränsade ekonomiska
resurser som står till buds för tandvården.

Det är mycket tveksamt om de totala kostnaderna för tandvården hålls
nere genom etableringskontroll som minskar konkurrensen. Den socialdemokratiska
tandvårdspolitiken innebär en strävan mot att landstingen skall
svara för en viss minsta del av vuxentandvården oavsett om det finns
efterfrågan på tandvård från folktandvården eller inte.

De undersökningar av tandvårdens kostnader som gjorts visar att de
privata tandläkarna har lägre kostnader än folktandvården. I den doktorsavhandling
av Ingvar Westerberg som presenterades förra året framgår att
totalkostnaden per timme i privatvård är 266 kr. jämfört med 389 kr. i
folktandvården. Det pågår ett ambitiöst arbete inom folktandvården för att
bl. a. minska de höga kostnaderna. Förutsättningarna för att dessa strävanden
med sikte på en rationellare verksamhet skall bli framgångsrika torde
vara större om det finns konkurrerande privatpraktiserande tandläkare.

Risken för att en fri etableringsrätt skulle innebära kraftigt ökade
kostnader över tandvårdsförsäkringen bedömer vi som liten. Vi anser att en
fri etableringsrätt ger de största förutsättningarna för att vi skall få en
tandvård som är anpassad till patienternas behov.

Det statsfinansiella läget är sådant att statens kostnader för tandvården
inte kan öka. Statens kostnader för tandvården bör dock inte styras genom en
etableringskontroll som motverkar konkurrens och gynnar den verksamhet
som bedrivs inom den offentliga sektorn.

3. Tandvårdsförsäkringen

Tandvårdsförsäkringen står inför stora problem. Patientandelen av kostnaden
för t. ex. en avtagbar helprotes är i dag tre å fyra gånger högre än vad hela
kostnaden för motsvarande protes var innan tandvårdsförsäkringen infördes.

Även med hänsyn tagen till penningvärdets förändring är alltså en sådan
protes för patienten dyrare i dag med tandvårdsförsäkring än den var t. ex.

1973 helt utan försäkring. En liknande kostnadsutveckling kan iakttas i fråga
om många andra vanliga tandvårdsinsatser.

Denna utveckling beror dels på att tandvårdens reella kostnader stigit
snabbare än den allmänna pris- och lönenivån, dels på att kompensationsnivån
inom tandvårdsförsäkringen sänkts i flera etapper, såväl generellt som
punktvis. Fördyringen för både patienter och försäkring skulle ha varit värre,
om inte privattandläkarna genom ständigt eftersläpande taxor tvingats
subventionera vuxentandvården med en år för år krympande ersättning för
sitt arbete som följd. Folktandvårdens vuxentandvård subventioneras i än
högre grad med ständigt större tillskott av skattemedel.

Att återställa tandvårdsförsäkringen till ungefär ursprunglig kompensationsnivå
och samtidigt genomföra en nödvändig, kraftig höjning av tand

vårdstaxan skulle innebära en mycket betydande utgiftsökning för försäk- Mot. 1987/88
ringen. Sf257

En sådan utgiftsökning är inte möjlig. Å andra sidan kan utvecklingen inte
få fortsätta som hittills. Det skulle kunna medföra att privattandvården
successivt tynar bort. I stället kan landstingen komma att, med en alltmer
dominerande skattefinansiering, åta sig alltmer vuxentandvård, vilket vore
samhällsekonomiskt oförmånligt, eftersom offentlig tandvård har visat sig
vara betydligt dyrare än privat.

Att inordna tandvårdsförsäkringen i sjukvårdsförsäkringen är en idé som
har många förespråkare, inte minst inom tandläkarkåren. Patienten skulle då
betala samma enhetsavgift vid varje tandläkarbesök som gäller inom
sjukvården. Det skulle möjliggöra den nödvändiga höjningen av tandvårdstaxan
utan att det drabbar patienterna. Den ofrånkomliga kostnadsökningen
skulle slås ut på egenavgifterna i hela försäkringen. Det skulle innebära att
läkarvård och sjukvårdande behandling blir något dyrare än nu för patienterna,
medan i gengäld tandvården skulle bli väsentligt billigare.

Riksdagen bör av anförda skäl ge regeringen i uppdrag att göra en översyn
av tandvårdsförsäkringen för att komma till rätta med de nämnda bristerna.

Ett nytt system bör samtidigt utformas så att överkonsumtion av tandvård
inte stimuleras.

4. Specialisttandvården

Det är viktigt att det finns valmöjligheter och konkurrens även inom
specialisttandvården. De begränsningar som gäller för privattandläkares rätt
till specialisttaxa bör därför upphävas.

5. Tandvård för barn och ungdom

Enligt nuvarande bestämmelser svarar landstingen genom folktandvården
för all tandvård för barn och ungdomar t. o. m. det år de fyller 19 år. Detta
innebär att patienter under 20 år själva får betala hela behandlingskostnaden
om de väljer tandläkare utanför folktandvården. Valfriheten för denna
grupp patienter är således starkt beskuren. Med nuvarande regler saknas
dessutom möjligheter för privattandläkare att erbjuda familjetandvård,
vilket är beklagligt från många synpunkter. Mot bakgrund härav måste en
förändring av nuvarande regler för barn- och ungdomstandvård komma till
stånd. Detta bör göras genom att utvidga den allmänna tandvårdsförsäkringen
till att omfatta även barn och ungdomar.

6. Kvicksilverförgiftning

Fortfarande finns många människor som har stora problem med s. k.
mikro-merkurialism (oral galvanism). Denna typ av kvicksilverförgiftning
kan ha uppstått när patienten fått en tandfyllning av amalgam. För att
patienten kostnadsfritt skall få sina fyllningar utbytta krävs att man kan
påvisa ett samband mellan sjukdomen och förekomsten av kvicksilver. Detta

samband har många gånger varit svårt att bevisa. Dessutom har många Mot. 1987/88

patienter upplevt att de blir bemötta med misstro från sjuk- och tandvårdens Sf257

sida.

Problemen för dessa patienter bör inte underskattas. Därför krävs att en
intensiv forskning bedrivs för att i framtiden få fram nya fyllnadsmaterial som
motsvarar amalgamet. Patienter måste också få möjlighet till mera ingående
undersökningar för att finna orsaken till deras problem.

7. Övrig tandvård

Även när det gäller tandvård vid sjukhus och andra institutioner bör
samverkan kunna ske med privatpraktiserande tandläkare. Det finns således
inte någon anledning att förorda att vården skall ges av folktandvårdens
personal.

8. Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av lagen
om allmän försäkring så att etableringskontrollen för privattandläkare
avskaffas,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av tandvårdsförsäkringen
i enlighet med de riktlinjer som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att nuvarande begränsningar för privattandläkares
rätt till specialisttaxa upphävs,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheterna för barn och ungdomar att anlita
annan tandläkare än folktandvårdens,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att en intensiv forskning bedrivs om
andra fyllnadsmaterial än amalgam,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om samverkan mellan privatpraktiserande tandläkare
och institutioner.

Stockholm den 21 januari 1988
Kenth Skårvik (fp)

Margareta Andrén (fp) Barbro Sandberg (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

1 1987/88:So434.

4