om en säkerhetspolitiskt förankrad

Motion 1987/88:U406 av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Margaretha af Ugglas m. fl. (m)
om en säkerhetspolitiskt förankrad
nedrustningspolitik

Mot.

1987/88

U406

Sammanfattning

Sveriges deltagande i den internationella politiken för rustningskontroll och
nedrustning kommer genom utvecklingen på detta område att få allt större
betydelse för vår egen säkerhetspolitiska situation.

Det kommer, som 1984 års försvarskommitté visat, att ställas allt större
krav på att vårt deltagande i detta arbete bygger på ett väl utvecklat samspel
mellan de försvarspolitiska och de utrikespolitiska delarna av säkerhetspolitiken.

Som också regeringen framhåller i budgetpropositionen ställer utvecklingen
i vårt närområde och det ökade strategiska intresset för vår del av
världen stora krav på säkerhetspolitiskt inriktade analyser och ingående
kunskaper, inte minst om utvecklingen i Europa, för att ge underlag för beslut
och svenskt agerande inom nedrustningspolitiken.

I motionen kräver vi därför ett anslag för ett tvärinstitutionellt forskningsprojekt
vid Försvarets forskningsanstalt inom området ”Europeisk stabilitet
och nedrustning”.

I motionen framförs också förslag till inriktning av det svenska förhandlingsarbetet
vad gäller konvention mot kemiska vapen, arbetet för en
bättre anslutning till icke-spridningsavtalet, arbetet på att åstadkomma ett
fullständigt stopp för kärnvapenprov samt vad gäller s. k. negativa säkerhetsgarantier
för kärnvapenfria stater.

Anslaget till s. k. fredsrörelser föreslås utgå oförändrat jämfört med föregående
budgetår. Projektanslaget för politiska och andra organisationers arbete
med fredsupplysning föreslås, med tanke på att medel från ett nytt
fredslotteri kommer att tillföras, minskas med två miljoner.

För att stärka den säkerhetspolitiska forskningen, och för att ge vårt land
en röst i den allt viktigare internationella dialogen mellan forskningsinstitut
på det strategiska området, föreslås en succesiv utbyggnad av Utrikespolitiska
institutet och budgetmedel för två nya forskartjänster vid detta.

A. Nedrustningspolitikens förutsättningar

Den ideologiska och politiska motsättningen mellan de öppna och demokratiska
samhällena i Väst och de totalitära staterna i det av Sovjetunionen
kontrollerade Östblocket, är grunden för den globala militära spänning,
som är det internationella nedrustningsarbetets stora utmaning.

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr U406

Den militära maktbalans, som byggts ur dessa motsättningar, präglar de Mot. 1987/88

säkerhetspolitiska förhållandena i vår omvärld liksom de överväganden som U406

svensk säkerhets- och nedrustningspolitik har att utgå ifrån.

Stabilitet mellan nationer och allianser är inte bara en fråga om militär
styrka och balans, även om det inte går att bortse från den betydelse den militära
balansen har. Andra faktorer, inte minst politiska, måste vägas in.

Kulturellt och ekonomiskt samarbete kan aldrig i sig upplösa de spänningar,
som har sin rot i skilda politiska system. Men de kan, liksom kontakter mellan
människor och folk, vara ett sådant stöd för frihetens och fredens idéer
att de långsiktigt påverkar de faktorer, som är den militära spänningens
grund.

En fred som bygger på förtryck av hela länder eller folk kan aldrig ge säkerhet
mot våld eller bli bestående. Därför måste strävan att minska de vapenarsenaler,
som är ett hot mot vår globala överlevnad, gå hand i hand
med strävan till en utveckling, som bygger på respekt för de grundläggande
mänskliga rättigheterna och alla folks rätt till frihet.

Majoriteten av jordens befolkning lever under förtryck och ofrihet.

Oändligt många lever under mer eller mindre varaktiga krigsförhållanden.

Det ständigt levande väpnade våldet är i många länder ett avgörande hot inte
bara mot människors trygghet utan också mot utveckling och framåtskridande.

Vare sig konflikter och krig har sin grund i den globala spänningen mellan
Öst och Väst eller har sitt ursprung i motsättningar mellan religioner, kulturer,
etniska grupper eller politiska åsiktsriktningar bottnar det väpnade våldet
i tron på att man med militära medel kan vinna det man inte kan uppnå
med politiska medel. Arbetet för nedrustning måste därför bedrivas så att
möjligheten att med militära medel vinna det, som inte kan uppnås politiskt,
blir så liten som möjligt. Samtidigt måste tron på de politiska medlen
bli så stor som möjligt.

En viktig insikt är att varaktig fred inte kan grundas på förtryck och ofrihet
för nationer eller individer. Många av de krig, som i dag utkämpas, har
sin grund i en frihetssträvan, som inget förtryck i längden kan förkväva.

B. Ideologiska utgångspunkter:

Sveriges riksdag har 1983 efter en motion från moderata samlingspartiet
fastslagit följande:

”Självfallet finns det ett samband mellan förtryck och orättvisor å den
ena sidan och rustningar och krigsrisk å den andra. Arbetet för frihet från
förtryck och orättvisor i alla länder är också ett arbete, som ökar förutsättningarna
för en varaktig fred. Det finns således även av detta skäl anledning
för Sverige att fortsatt aktivt verka för mänskliga rättigheter och alla
folks frihet. Detta arbete bör bedrivas i alla därtill ägnade fora. (UU
1983/84:1)”

Enligt moderata samlingspartiets uppfattning sammanfattar detta väl vår
syn på det oupplösliga samband, som finns mellan en varaktig fred och strävan
efter frihet och oberoende. 2

C. Säkerhetspolitiska utgångspunkter Mot. 1987/88

U406

Den svenska säkerhetspolitiken syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet
och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i former, som vi själva
väljer, trygga en nationell handlingsfrihet. Denna ska göra det möjligt att
inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt,
socialt, kulturellt och varje annat avseende efter våra egna värderingar.
I samband därmed ska vi utåt verka för internationell avspänning och en
fredlig utveckling.

I dessa ordalag har Sveriges riksdag under en följd av år uttryckt målsättningen
för svensk säkerhetspolitik.

Säkerhetspolitikens grund är försvarspolitiken. Säkerhetspolitiken utformas
i ett samspel mellan försvars- och utrikespolitiken och dess linje är
alliansfrihet syftande till neutralitet i krig.

1984 års försvarskommitté visade i sin analys av svensk säkerhetspolitik
inför 90-talet att det nordeuropiska och nordatlantiska området fått ökad
strategisk betydelse och att detta, tillsammans med motsättningar mellan
stormaktsblocken och på grund av den militärtekniska utvecklingen, lett till
att Sveriges läge blivit mera utsatt i samband med kriser och väpnade konflikter
i vår omvärld.

I sina ställningstaganden till svensk nedrustningspolitik konstaterar försvarskommittén
i sitt slutbetänkande, att vi här liksom i säkerhetspolitiken i
övrigt har att utgå från att den internationella säkerhetspolitiska miljön domineras
av supermakterna och deras allianser, av kärnvapnens existens och
av kopplingen mellan kärnvapnen och kärnvapenstrategierna och de konventionella
vapnen.

Man fastslog också att frågor rörande de konventionella styrkeförhållandena
och stabiliteten i Europa bör ägnas ökad uppmärksamhet i den svenska
nedrustningspolitiken.

Med dagens utveckling kommer den internationella rustningskontrolloch
nedrustningspolitiken sannolikt att få allt större direkt betydelse för vår
egen säkerhetspolitiska situation och för de militärstrategiska förutsättningarna
för vår säkerhet.

Det kommer att ställas allt större krav på att vårt deltagande i denna bygger
på ett väl utvecklat samspel mellan de försvars- och de utrikespolitiska
delarna av säkerhetspolitiken.

D. Nedrustningsförhandlingar

Sverige har traditionellt spelat en aktiv roll i de olika multinationella förhandlingar,
som ägnas rustningskontroll och nedrustning.

Vår alliansfria ställning är därvid ofta en tillgång. Vårt intresse av en fredlig
värld är en självklarhet och vi kan inte uppfattas som ett hot mot någon.

Alla realistiska och väl avvägda nedrustningsinitiativ bör ligga i svenskt
intresse. Men vi har speciellt intresse av åtgärder, som kan öka stabiliteten
och minska krigsrisken i de delar av världen, som har direkt betydelse för
vår egen nationella säkerhet.

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr U406

Även i det nedrustningspolitiska arbetet måste vi av resursskäl prioritera Mot. 1987/88

vissa uppgifter. Våra möjligheter att som liten alliansfri nation påverka för- U406

loppen är också många gånger begränsade.

Det kan anses självklart, att vi ska fortsätta arbeta på väl inarbetade områden
där vi genom erfarenhet och kompetens kunnat påverka viktiga frågor,
såsom i kemivapenförhandlingarna inom FN:s nedrustningsdelegation.

När vi ska ge oss in på nya områden bör de egna säkerhetspolitiska värderingarna
väga tungt.

1984 års försvarskommitté studerade på regeringens uppdrag hur vår politik
i internationella nedrustningsfrågor bättre ska kunna samordnas med
och förstärka övriga delar av säkerhetspolitiken. Detta kan enligt kommittén
ske bland annat genom att överväga vilka tänkbara rustningskontrollåtgärder,
som är särskilt betydelsefulla för Sveriges säkerhet och hur de påverkar
vårt totalförsvar.

Försvarskommittén menade, att genom en koppling mellan nedrustningspolitiken
och det etablerade studiesystemet för totalförsvarets planering,
skulle man kunna identifiera framtida säkerhetspolitiska påfrestningar och
peka ut områden för svenska nedrustningspolitiska initiativ.

Man säger också:

”En systematisk säkerhetspolitisk beredning av möjliga nedrustningspolitiska
initiativ och en grundlig analys av möjliga säkerhetspolitiska konsekvenser
av tänkbara förhandlingsresultat torde ytterligare öka våra möjligheter
att på det nedrustningspolitiska området aktivt främja svensk säkerhet
och föra en nedrustningspolitik, som tar sikte på vad som kan vara
uppnåligt i vår säkerhetspolitiska miljö och på det som kan vara av särskild
vikt för vår säkerhet.”

Svenska insatser i det internationella arbetet för nedrustning har kunnat
bygga på ett avancerat försvarstekniskt kunnande. Detta i förening med vår
alliansfria politik har också gjort att vi har kunnat erbjuda kunskap och aktivt
deltagande i verksamhet syftande till att bygga upp kontrollsystem för
nedrustningsavtal. Detta är en inriktning inom nedrustningsarbetet, som
passar vår säkerhetspolitiska profil och våra egna säkerhetspolitiska intressen.

a. Tillträde till förhandlingar

Svenska förhandlings- och expertinsatser har på viktiga områden, som de
multilaterala kemivapenförhandlingarna och i provstoppsfrågan, skaffat oss
en ställning och ett inflytande över viktiga nedrustningsfrågor, som inte får
äventyras. Detta har kunnat ske med hjälp av den plattform, som alliansfriheten
och en betydande försvarspolitisk sakkunskap givit oss. Mycket tyder
dock på att nedrustningsförhandlingar av stort intresse för oss i framtiden
alltmera kommer att föras bilateralt mellan supermakterna eller förläggas
till alliansförhandlingar, dit vi inte utan vidare har tillträde.

Det kommer därför att finnas ytterligare ett skäl för en koncentration av
nedrustningsarbetet till områden med speciellt intresse för Europa och vår
egen säkerhet. Vi bör i det internationella arbetet kunna skaffa oss en be- 4

tydande trovärdighet som experter på och som legitima intressenter just i Mot. 1987/88

frågor, som uppenbart har stor betydelse för Europa och speciellt det nord- U406

europeiska området. Det bör ge oss ökad möjlighet att med tyngd hävda det
svenska intresset av acceptabel insyn i och möjlighet att påverka förhandlingar,
om vi kan visa väl underbyggt och kunnigt engagemang i frågor, som
har betydelse för stabiliteten i vårt närområde.

Förhandlingar om nedrustning i Europa kommer med någon form av anknytning
till ESK att föras mellan militärallianserna. Speciell upmärksamhet
bör alltfort ägnas frågan hur Sverige och de övriga alliansfria och neutrala
staterna på ett godtagbart sätt ska kunna få, inte bara fortlöpande och tillräcklig
information om, utan också möjlighet att framföra sina synpunkter i
dessa förhandlingar.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

b. Förberedande forskningsarbete

Under medverkan av flera myndigheter gjordes under Stockholmskonferensen
en väl sammanhållen analysverksamhet. Detta arbete hade stor
betydelse för de svenska möjligheterna att påverka förhandlingsarbetet och
resultatet av denna viktiga del av ESK-processen.

Europaprojektet gav också värdefulla erfarenheter. Här tog man i ett
samarbetsprojekt mellan flera myndigheter fram ett såvitt möjligt på egna
svenska analyser byggt material avseende militärstrategiska, militäroperativa
och militärtekniska förhållanden i Centraleuropa. Detta har givit en nyanserad
bild av styrkerelationerna mellan de militära blocken i Europa, av
dynamiken i tänkbara militära handlingsmöjligheter samt av på olika områden
existerande kvantitativa och strukturella obalanser mellan dem.

Europaprojektet är en god utgångspunkt för ett större och mera djupgående
arbete med framåtsyftande inriktning.

Visst forskningsarbete inriktat mot området förtroendeskapande åtgärder
pågår. Detta är ett annat exempel på värdefullt arbete inriktat på att ta fram
underlag för politiska ställningstaganden och för själva förhandlingsarbetet.

Sedan ett par år bedrivs också i samarbete mellan FOA (försvarets forskningsanstalt),
UD och Statens rymddelegation ett utredningsarbete inriktad
på möjligheterna att bedriva satellitövervakning. Arbetet befinner sig ännu
på forskningsstadiet. Om det ska utvecklas till praktiskt användbar övervaknings-
eller underrättelseverksamhet behöver avsevärda resurser tillföras.
Det är sannolikt att en sådan utbyggnad även skulle kunna tillgodogöras
det nedrustningspolitiska arbetet, t. ex. i form av deltagande i internationellt
samarbete på verifikationsområdet.

Grundläggande forsknings- och analysverksamhet på rustningskontrollområdet
genomförs vanligen inom FOA eller av FOA i samarbete med andra
myndigheter. En bred överblick av ett område, samtidigt som kvalificerad
analys av delområden görs, fordrar en tvärinstitutionell samverkan.

FOA har tidigare genomfört breda analyser med säkerhetspolitisk framåtsyftande
inriktning t. ex. av problemområdet ubåtsskydd.

Betydelse av en sådan säkerhetspolitisk beredning av framtida nedrust- 5

ningspolitiska initiativ, som försvarskommittén förordat, understryks av re- Mot. 1987/88

geringen i årets budgetproposition sålunda: ”Utvecklingen i vårt närområde U406

och det ökade strategiska intresset för vår del av världen ställer betydande

krav på säkerhetspolitiskt inriktade analyser som underlag för beslut och

svenskt agerande. Det är också ett starkt svenskt intresse att ha ingående

kunskaper om de ledande stormakternas politik och om utvecklingen i

Europa”.

Moderata samlingspartiet kan helt instämma i denna bedömning. Nedrustningspolitiken
är en viktig del av säkerhetspolitiken och stor omsorg
bör, som regeringen också anger, fästas vid att göra säkerhetspolitiskt inriktade
analyser som underlag för det svenska agerandet. De ökade kraven
bör dock leda till att också ökade resurser för sådana analysers genomförande
avdelas.

Vi hemställer därför att anslaget F5. Forskningsverksamhet för rustningsbegränsning
och nedrustning tillförs 3 miljoner kronor, avsedda för ett
tvärinstitutionellt forskningsprojekt vid FOA av området ”Europeisk stabilitet
och nedrustning”.

En sådan rubrik bör kunna rymma de olika komponenter av strategisk
analys, studium av styrkeförhållanden, möjliga förändringar av dessa, av
teknisk utveckling och av militära och säkerhetspolitiska doktriner samt av
förhållandena mellan dessa och militära styrkestrukturer. Det gäller också
våra egna förhållanden och deras relation till omvärlden i olika tänkbara alternativa
utvecklingsmodeller.

I. Förhandlingar mellan supermakterna:

Under det gångna året har ett betydelsefullt genombrott skett i förhandlingarna
mellan supermakterna. Det vid toppmötet i Washington i december
mellan supermaktsledarna ingångna avtalet om skrotning av landbaserade
medeldistansmissiler tillgodoser inte bara de krav, som framfördes i
Nato:s s. k. nolloption från 1981. Genom att även vissa robotar med kortare
räckvidd än de, som avsågs i den ursprungliga nolloptionen blivit inkluderade,
går det längre. Det tillgodoser därmed också betydligt vidare krav än de
den europeiska fredsrörelsen vid åttiotalets början vågade ställa.

Även om avtalet innebär avlägsnande av endast en mindre del av de totala
kärnvapenarsenalerna kan det få stor betydelse. Det är det första avtal,
som verkligen innebär en nedrustning av befintliga kärnvapen. Det innebär
också att Sovjetunionen lämnat den tidigare koppling som gjorts mellan
kraven på stopp för det amerikanska strategiska försvarsinitiativet SDI å
ena sidan och nedrustning på kärnvapenområdet å den andra.

Det innebär dessutom att USA och Sovjetunionen enats om ett kvalificerat
verifiaktionssystem för att kontrollera avtalets efterlevnad. Detta kan
allmänt betyda ett genombrott också på verifikationsområdet. Avtalet är
också ett framsteg för principen att ett nedrustningsavtal inte behöver vara
strikt symmetriskt i fråga om antalet stridsspetsar eller vapenbärare. Man
har också tagit hänsyn till strukturella olikheter i de båda supermakternas

rustningar. Detta kan få betydelse vid hantering av de besvärliga frågorna 6

om nedrustning av de konventionella styrkorna, där kvantitativa obalanser Mot. 1987/88
till Warszawapaktens förmån råder. U406

Det förefaller sannolikt att SDI-programmet haft betydelse för återupptagandet
av de strategiska förhandlingarna mellan supermakterna och för
det ändrade klimat, som synes råda i dessa. Den nya beredvillighet från
Sovjetunionens sida som visats att genomföra nedskärningar av offensiva
system och tillmötesgå långtgående krav på verifikation av överenskommelsen,
synes ha sin grund i strävan efter ett avtal, som hindrar USA att gå vidare
med sitt strategiska försvarsinitiativ.

Experter från Väst tycks mena, att SDI aldrig kan bli det heltäckande försvar
mot strategiska kärnvapen som den uppgivna avsikten är. Men det är
möjligt att det från sovjetiskt håll upplevs som tillräckligt hotande för att allvarligt
störa den strategiska balansen. Att Sovjetunionen, med sina stora
ekonomiska problem och behov av satsningar på ABM-system (försvarssystem
mot ballistiska strategiska missiler), är troligt. Det är också möjligt att
man fruktar det allmänna teknologiska försprång, som de enorma forskningssatsningarna
i SDI kan innebära.

Om INF-överenskommelsen verkligen ska bli en vändpunkt måste avlägsnandet
av de landbaserade medeldistansvapnen följas av framsteg inom
andra områden.

Den ovillkorliga koppling mellan SDI-komplexet och kärnvapennedrustning
i allmänhet, som Sovjetunionen i samband med Reykjavikmötet syntes
göra, synes genom att INF-avtalet ha övergivits.

I de strategiska förhandlingar, som nu under tidspress genomförs, förefaller
sambandet vara svårare att frångå. Där är det viktigt att supermakterna
kan enas om hur ABM-avtalet, och särskilt dess artikel V, där det stadgas
om utveckling, testning och utplacering av försvarsssystem mot rymdbaserade
missiler, ska tolkas. Tyvärr synes det föreligga oenighet i
efterhand, om vad som verkligen överenskommits vid toppmötet i Washington
då det gäller ABM-avtalets fortsatta efterlevnad.

Supermakterna förfogar över sjö- och luftburna system med samma räckvidder
som de nu bortförhandlade missilerna, liksom över de strategiska arsenaler,
för vilka man i nästa steg lovat reduktioner. I de senare ingår luftburna
kryssningsmissiler. Man har också diskuterat sjöbaserade kryssningsmissiler,
icke ointressanta i vårt säkerhetspolitiska närområde. De
förutsätts begränsas men ej beröras av de begränsningsalternativ, som för
närvarande är aktuella inom START-förhandlingarna.

Ett genombrott angående de konventionella styrkorna, analys av och
eventuell ”förhandling” om de militära styrkeresursernas anpassning till officiella
säkerhetspolitiska doktriner samt ytterligare framsteg vad gäller förtroendeskapande
åtgärder av det slag, som förhandlas inom ESK, torde
vara en förutsättning för framsteg vad gäller de s. k. slagfältskärnvapnen.

Regeringen förordar i propositionen, utan att närmare ange på vilket sätt
eller i vilka fora det ska genomföras, ett svenskt stöd för den gamla tanken
om en ”korridor fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa”.

Sedan medeldistansvapnen avlägsnats, och med de förhandlingsutsikter
som nu är aktuella mellan supermakterna, ter sig en smal korridor fri från

slagfältskärnvapen som en otillräcklig och felaktigt strukturerad målsätt- Mot. 1987/88
ning. Mera övergripande lösningar har redan diskuterats mellan supermak- U406
tema.

Ett svårt tekniskt och förhandlingspolitiskt problem är att avgränsa slagfältskärnvapen
från vapen med dubbel kapacitet, dvs. även användbara för
konventionella stridsspetsar. Lösningen av denna problematik kan komma
att bli avgörande, bland annat för i vilket forum eventuella förhandlingar
om dessa vapen ska drivas.

Det är dock knappast troligt att det kommer att bli i något av de multilaterala
fora, där Sverige deltar som förhandlande part.

II. Multilaterala nedrustningsförhandlingar:

En liten alliansfri stats förmåga att påverka supermaktsförhandlingarna är
ringa. Men det är naturligt att svenska företrädare ändå i olika sammanhang
framför våra synpunkter på utvecklingen även inom de områden, där förhandlingarna
huvudsakligen bedrivs bilateralt mellan supermakterna. Vårt
eventuella inflytande ligger då i den sakliga tyngd våra argument kan ha.

Som moderata samlingspartiet tidigare påpekat, har tyvärr svenskt engagemang
på kärnvapenområdet under de senaste åren i några fall, t. ex. i det
s. k. frysinitiativet, inneburit en snävare begränsning och ett mindre konkret
perspektiv än det som supermakterna samtidigt haft förhandlat utifrån. Genom
framstegen i deras förhandlingar är nu det komplicerade och samtidigt
begränsade frysinitiativet obsolet. Det synes också under den gångna generalförsamlingen
ha tonats ned av regeringen.

Störst inflytande kan Sverige ha i de multilaterala förhandlingar där vi
deltar som fullvärdig part. En av dessa, där bland annat viktiga kärnvapenfrågor
avhandlas, är FN:s nedrustningsdelegation, CD (conference on Disarmament)
i Genéve.

1. CD i Genéve

a. provstopp

Försök att åstadkomma ett fullständigt kämvapenprovstopp står sedan flera
år på CD:s dagordning. Betydande svenska insatser har under åren gjorts
och görs fortfarande i detta sammanhang. Ett fullständigt förslag till avtalstext
med tekniska annex om detaljutformning av t. ex. verifikationsmekanismer
har lagt fram. Det pågår också ett ”frivilligt” arbete med övervakning
av det existerande partiella provstoppsavtalet. Sverige medverkar i
samarbete med USA, Sovjetunionen och Australien i detta. Moderata samlingspartiet
konstaterar med tillfredställelse att regeringen i budgetpropositionen
föreslår anslag för modernisering av den seismologiska anläggningen
i Hagfors och för uppbyggnad av en internationell datacentral vid
FOA, båda viktiga förutsättningar för deltagandet i denna verksamhet.

Tidigare har det flera gånger förefallit som om man, inte minst genom
svensk medverkan varit nära att komma överens om ett mandat för reala

förhandlingar om ett fullständigt provstopp. Under det senaste året har det 8

dock stått klart, att supermakterna vill koncentrera sitt intresse för prov- Mot. 1987/88
stoppsförhandlingar till de bilaterala kontakterna dem emellan. U406

Från svensk sida bör dock arbetet fortgå på att få tillstånd en multilateral
real förhandling inom CD.

Den svenska förhandlingsdelegationen, som har mycket stor erfarenhet
av just denna fråga, bör ha stor frihet att i anslutning till utvecklingen, också
beträffande vad som samtidigt händer i de bilaterala supermaktsförhandlingarna,
utforma metoderna för att åstadkomma detta.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

b. Icke-spridningsavtalet

Ett av de viktigaste avtal som existerar på kärnvapenområdet är Ickespridningsavtalet,
ingånget 1970.

I detta förbinder sig länder, som inte förfogar över kärnvapen att avstå
från att tillverka eller inhandla sådana. Kärnvapenmakterna åläggs att avstå
från spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi till nya länder samt att
själva minska sina kärnvapenarsenaler.

Det internationella atomenergiorganet IAEA kontrollerar att avtalet efterlevs.
De länder som ansluter sig till avtalet måste tillåta inspektion av sina
anläggningar inom kärnteknikområdet, t. ex. kärnkraftverk.

Kärnvapenmakterna är enligt avtalet undantagna från denna kontroll.

USA, Storbritannien och Sovjetunionen, liksom även Frankrike, som står
utanför avtalet, har ändå erbjudit sig att ställa delar av sina civila kärnenergiprogram
under IAEA:s kontroll.

1985 års granskningskonferens slog enigt fast, att avtalet är väsentligt för
internationell fred och säkerhet. Man ställde sig bakom dess huvudsyften,
som är att främja icke-spridning av kärnvapen till nya länder, upphöra med
kärnvapenkapprustningen samt genomföra nedrustning och dessutom främja
samarbete mellan staterna på den fredliga kärnkraftens område.

Med undantag av USA och Storbritannien uttalade konferensen också
krav på snara förhandlingar om fullständigt provstopp.

Supermakterna kan genom INF-avtalet sägas ha beträtt en väg, som kan
leda till ett uppfyllande från deras sida av en del av avtalet, stipulerad nedrustning
av kärnvapenarsenalerna.

Viktigt är fortfarande också att verka för att fler stater ansluter sig till avtalet.
Detta gäller inte minst som vissa stater, som visar osäkerhet beträffande
viljan att avstå från kärnvapen, finns i oroliga delar av världen såsom
Syd-Afrika och i Mellan-Östern.

Från svensk sida synes det speciellt angeläget att engagera sig i denna fråga,
inte minst då den svenske statsministern deltar i det s. k. sexnationsinitiativet.
Detta är en grupp regeringschefer, som vill bilda opinion i kärnvapenfrågan
och bland annat förespråkar ett fullständigt provstopp.

Av initiativets sex deltagare företräder hälften länder, som inte anslutit
sig till ickespridningsavtalet. Viktiga s. k. tröskelstater är Indien och Argentina,
militärt tunga makter i sina delar av världen och kända som aktiva
motståndare till avtalet. 9

Att gruppens trovärdighet i kärnvapenfrågor undergrävs av detta är up- Mot. 1987/88

penbart. Sverige, som tidigt hade kapacitet att tillverka och skaffa egna U406

kärnvapen, anslöt sig omedelbart till ickespridningsavtalet. Vi har därmed
förbundit oss att inte tillverka, skaffa egna kärnvapen liksom att inte exportera
klyvbart material. Vi har underkastat oss internationell kontroll av
våra kärnkraftsanläggningar.

Den svenske statsministern, bör om han ska fortsätta samarbetet inom
det s.k. sexnationsinitiativet, öka sina ansträngningar att förmå främst Indien
och Argentina att ansluta sig till icke-spridningsavtalet.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

c. Kemiska vapen

Ett av de bästa exemplen på långsiktiga och internationellt erkända svenska
insatser, är försöken att åstadkomma ett förbud mot kemiska vapen. Detta
har skett med utnyttjande av vår forskningskompetens och en genom åren
betydande förhandlingserfarenhet på området.

Avgränsningen mellan vapen och civil kemisk industri, den betydande risken
för spridning av denna förhållandevis enkla teknologi till andra länder,
liksom de betydande svårigheterna att åstadkomma mekanismer för att
kontrollera avtalets efterlevnad, är faktorer av betydelse för det fortsatta arbetet.

Ett problem, som ännu inte uppmärksammats i större utsträckning är risken
för att många länder kommer att ställa sig utanför en eventuell konvention.
Detta kan befaras, inte minst med tanke på att många länder särskilt
i tredje världen, står utanför icke-spridningsavtalet. Vid utarbetandet
av konventionen bör uppmärksamhet ägnas åt att den utformas så, att det
politiska priset för icke-anslutning blir högt.

Med tanke på den potentiella risken för spridning av kemiska vapen till
nya länder måste en överenskommelse, som hindrar utveckling, tillverkning
och lagring av kemiska vapen, fattas inom ramen för ett globalt arbete. Regionala
överenskommelser är bl. a. med tanke på lättheten att transportera
kemiska vapen inte tillfredsställande. En överenskommelse bör vara strukturell,
dvs. hindra tillverkning, lagring och användning överhuvudtaget.

Förhandlingarna bör därför även fortsatt bedrivas i CD och bara där. Sverige
måste motarbeta försök att flytta över hela eller delar av arbetet på att
åstadkomma en användbar konvention på området kemiska vapen från CD
till något annat forum.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Moderata samlingspartiet begärde under förra året med tanke på den
mycket stora insats Sverige gjort inom området kemiska vapen förstärkningar
av våra förhandlingsresurser vid CD i Genéve. Detta avslogs av riksdagen.
Allt tyder på att den svenska delegationen även fortsatt kommer att
få bära en stor del av förmedlande och sonderande kontaktarbete i ett kritiskt
förhandlingsskede. Vi hälsar därför med tillfredsställelse att regeringen
i årets budgetproposition har bifallit vårt krav genom att föreslå en förstärkning
av förhandlingsdelegationen i Genéve. 10

d. Negativa säkerhetsgarantier Mot. 1987/88

Vid FN.s särskilda session om nedrustning 1978, samt i senare samman- U406
hang, har kärnvapenmakterna gjort vissa åtaganden att förbinda sig att inte
med kärnvapen angripa kärnvapenfria stater. Detta brukar kallas negativa
säkerhetsgarantier.

USA har deklarerat att man inte med kärnvapen ämnar hota eller angripa
kärnvapenfri stat, som är ansluten till NPT eller annan bindande utfästelse
att inte skaffa kärnvapen. Undantag görs för den stat som, förbunden med
kärnvapenmakt, angriper USA eller dess allierade. Storbritannien och
Frankrike har gjort liknande utfästelser. Dessa bör Sverige såsom alliansfri,
kärnvapenfri stat, ansluten till NPT, till fullo kunna tillgodogöra sig. Kina
har gått längst och utfäst sig att icke vara den första att tillgripa kärnvapen i
en konflikt och att icke använda dem mot kärnvapenfri stat. Sovjetunionen
förutsätter, även om man gjort generella åtaganden om icke första bruk av
kärnvapen, tydligen en ny internationell konvention. Anslutning till ickespridningsfördraget
tycks inte räcka. Sovjetunionen förklarar sig i stället beredd
att ingå lämpliga bilaterala överenskommelser med kärnvapenfria stater.
Detta är från svensk synpunkt oroande. Det är svårt att se hur en bilateral
överenskommelse i en säkerhetspolitisk fråga skulle kunna förenas
med vår önskan att utesluta varje inblandning i svensk säkerhetspolitik.

Sverige saknar säkerhetspolitiskt bindande avtal med andra stater och åtnjuter
inte heller några positiva garantier från någon annan stat. Detta är en
grundläggande princip i vår neutralitetspolitik.

Från svensk sida har tidigare framhållits att kärnvapenmakternas ensidiga
garantier skulle kunna samordnas till gemensamt deklarerade garantier för
att stärka de kärnvapenfria staternas säkerhet. För Sveriges vidkommande
är det av avgörande betydelse att en negativ säkerhetsgaranti inte utformas
så att vi hamnar i ett avtalsförhållande till den garantigivande kärnvapenmakten.
Ett sådant avtalsförhållande skulle kunna leda till krav från kärnvapenmakten
på att få granska och lämna synpunkter på vår säkerhetspolitik
och på vår planering för t. ex. befolkningsskydd.

Med reservation för vilket värde överhuvudtaget garantier från stormakter
gentemot mindre stater har när det verkligen gäller deras egna intressen,
förtjänar frågan om negativa säkerhetsgarantier ytterligare att övervägas.

Enligt svensk uppfattning räcker det om kärnvapenmakterna gör legalt bindande
och generellt verkande åtaganden att avstå från bruk av kärnvapen
mot kärnvapenfri stat eller kärnvapenfri zon. Av den kärnvapenfria staten
eller zonen bör i gengäld inget annat krävas än att den avstår från kärnvapen
genom anslutning till icke-spridningsavtalet, genom att ingå i kärnvapenfri
zon eller på annat legalt bindande sätt. Efter att under en följd av
år ha varit föremål för ringa intresse har frågan om negativa säkerhetsgarantier
rönt ökat uppmärksamhet i CD under det gångna året och ett par
förslag har lagts fram.

Sverige bör bevaka detta noga. Med tanke på de olika förslag om kärnvapenfria
zoner som förts fram i olika delar av världen bör det vara en angelägenhet
för en alliansfri stat som Sverige att driva frågan om generella
negativa säkerhetsgarantier inom FN:s ram. Sådana skulle beträffande 11

kärnvapenfria områden kunna fylla samma behov som avtal om kärnvapen- Mot. 1987/88

fria zoner vad gäller de kärnvapenfria staternas egen säkerhet. Detta kan då U406

uppnås utan att dessa behöver göra avkall på principer av den natur t. ex.

Sverige har när det gäller att undvika bilaterala avtal med säkerhetspolitisk
innebörd.

Regeringen bör under året överväga möjligheterna att utarbeta ett
svenskt förslag om negativa säkerhetsgarantier avsett för CD. Eftersom de
övriga nordiska länderna inte är företrädda i CD bör därvid synpunkter,
som kommit fram i nordiska diskussioner beaktas.

Riksdagen bör hos regeringen begära sådana överväganden.

2. Den europeiska säkerhetskonferensen

Nedrustningsförhandlingar syftar till att begränsa vapenarsenalerna medan
arbetet i den europeiska säkerhetskonferensen, ESK, syftar till att motverka
och undanröja de konfliktanledningar som skulle kunna utlösa användning
av vapen. Genom de förtroendeskapande åtgärderna på det militära
området söker man också försvåra i synnerhet överraskande användning
av vapen i lösningen av mellanfolkliga konflikter.

Den europeiska säkerhetskonferensens mål är att inom tre sakområden
eller korgar, definierade i slutdokumentet från den grundläggande konferensen
i Helsingfors år 1975, främja fred. säkerhet och förståelse mellan
Europas länder och folk. Detta sker genom ett samarbete mellan Europas
länder samt USA och Canada. Den första korgen upptar dels de s. k. principerna,
såsom gränsers okränkbarhet, icke bruk av våld vid lösning av konflikter
samt att iaktta de grundläggande mänskliga rättigheterna. Här finns
också arbetet för förtroende-skapande åtgärder på det militära området.

Den andra korgen behandlar samarbetet inom teknologi, handel, kultur
miljövård och information. I den tredje korgen ligger frågor om mänskliga
kontakter, föreningsfrihet, rörelsefrihet och andra frågor inom komplexet
grundläggande mänskliga rättigheter.

Den hittills mest konkreta delen av arbetet inom ESK har varit försöken
att befästa respekten för de mänskliga rättigheterna och öppna gränserna
för ett naturligt umgänge mellan de europeiska folk, som trots sin gemensamma
historia och kultur genom den sovjetiska diktaturstatens grepp om
Östeuropa så tragiskt har skilts åt. Först genom respekt för nationers rätt till
självbestämmande och för individens medborgerliga rättigheter och individuella
frihet kan man skapa den avspänning, som är förutsättningen för
att internationell säkerhet ska kunna bygga på förtroende i stället för på
maktbalans.

Med den inriktning det säkerhetspolitiska arbetet inom ESK fått, har det
också öppnats intressanta möjligheter att, genom förtroendeskapande åtgärder
och restriktioner på det militära området, minska risken för överraskande
angrepp och hindra att vapnen kommer till användning.

12

ESK:s framtid:

Under den pågående uppföljningskonferensen i Wien går också utvecklingen
mot att nedrustningsförhandlingar kan komma att få sin plats inom
ESK:s ram. Dessa kommer, som det ser ut i dag, att föras enbart mellan militärallianserna,
alltså med de 23 stater som ingår i Nato och Warszawapakten.

Under den delkonferens, som hösten 1986 avslutades i Stockholm, behandlades
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, s. k. CSBM, på det
militära området. Konferensen får betraktas som förhållandevis framgångsrik
och den svenska delegationen, sammansatt av erfarna förhandlare, militära
experter och säkerhetspolitiskt kunniga forskare kunde göra en betydelsefull
insats i förhandlingsarbetet. Samtidigt fick man en värdefull erfarenhet
av - på grund av de förhandlade åtgärdernas natur - att tvingas
göra en rent militär utvärdering av effekterna av olika förslag.

De rustningskontrollåtgärder, som ser ut att bli aktuella i kommande förhandlingar,
inte minst inom ESK, ser ut att bli alltmer militärt betydelsefulla
och kan bli en allt viktigare komponent i de militära styrkerelationerna
och för maktbalansen i Europa.

Samtidigt som det är viktigare än någonsin med en realistisk och omsorgsfull
planering är det svårare än förr att förbereda svenskt agerande inom de
”militära” delarna av ESK. Vi vet ännu inte på vilket sätt vi kommer att få
möjlighet att följa eller få tillträde till den del av förhandlingarna, som ska
innefatta nedrustning. Redan under Stockholmskonferensen kunde man
skönja risker för att uppgörelser mellan militärallianserna kan komma att få
en utformning, som i vissa lägen kan försvåra de neutralas säkerhetssträvanden.
Risken för detta kan öka, om de neutrala staterna inte längre
som fullvärdiga förhandlingsdeltagare får följa processen. Samtidigt kan det
innebära en fördel att inte på det symmetriska sätt som präglat ESKuppgörelserna
behöva underkasta sig restriktionsåtgärder. Med tanke på de
neutralas ojämförligt mindre försvarsresurser skulle sådana kunna drabba
dem ofördelaktigt.

Sverige kommer dock att deltaga fullt ut i den del av förhandlingen som
ska fortsätta arbeta med förtroendeskapande åtgärder. Ett visst framåtsyftande
forsknings- och utvecklingsarbete på detta område pågår och det behöver
fortsättas. Med tanke på de försvarspolitiska kunskaper och tekniska
resurser, som de olika alliansfria och neutrala staterna förfogar över, kan
det förutsättas att ett förhållandevis tungt ansvar för att ge dessa förhandlingar
tillräcklig tyngd och intresse, kan komma att vila på svensk kreativitet
och uthållighet. Detta gäller särskilt som det finns en risk för att de
alliansbundna staterna, som givetvis även har mycket större förhandlingsoch
utvecklingsresurser, kan komma att koncentrera dessa till 23-statsförhandlingarna.
Redan under innevarande budgetår måste betydande intresse
ägnas förberedelserna för en svensk handlingsberedskap inför det fortsatta
arbetet inom ESK. Detta gäller till en början bland annat för att försöka påverka
avgränsningen av de båda områdena förtroendeskapande åtgärder å
den ena sidan och nedrustning å den andra så att så många tunga frågor som
möjligt kommer att beröras i 35-statsförhandlingen.

Inom ramen för det av oss tidigare i motionen föreslagna utvecklingspro- Mot. 1987/88

jektet Europeisk stabilitet och nedrustning kan frågor både tillhörande U406

35-statsförhandlingarna område och alliansfrågorna belysas. Genom ett sådant
arbete bör vi kunna få en stabil grund för goda kommande svenska insatser
i de militärpolitiska och rent säkerhetspolitiska delarna av ESKförhandlingarna
eller i anslutning till dessa.

Balansen inom ESK

Det förefaller som om man i förhandlingarna i Wien kommer att nå enighet
kring de bärande principerna för ESK-arbetet. Betydande tyngd åt de militära
förhandlingarna inom första korgen behövs också för att upprätthålla
den traditionellt högt prioriterade balansen mellan ESK:s korgar. Det finns
risk att ”tyngden” i denna del av den första korgen minskar, om alltför
många viktiga frågor, t. ex. doktrinfrågor och restriktionsåtgärder hamnar i
de alliansstaterna förbehållna nedrustningsförhandlingarna.

Behov finns också av framsteg på de ekonomiska, miljöpolitiska och informationsteknologiska
områdena inom den andra korgen. Där är bland annat
avgränsningen mot vad som ska behandlas i andra internationella organ
ännu oklar.

De frågor, som under ESK:s uppföljningskonferens i Wien visat sig vara
mest svårlösta är frågorna om de mänskliga dimensionerna, om de mänskliga
rättigheterna och den för oss självklara rättigheten att få resa ut och in i
sitt eget fosterland. De östeuropeiska staterna visar fortfarande upp stora
brister vad gäller efterlevnaden av de principer, som redan överenskommits.

Att det under dessa förhållanden är svårt att komma vidare mot nya överenskommelser
är uppenbart. De s. k. Helsingforsgrupper, som med början i
Moskva bildades i slutet av sjuttiotalet för att följa hur avtalen efterlevdes
synes fortfarande ha svårigheter att arbeta, t. ex. i de baltiska staterna. I
Moskva, där den ursprungliga Helsingsforsgruppen genom fängslanden,
förvisningar och övergrepp helt eliminerades, har nu nya grupper uppstått.

De sammanhålls av Pressclub Glasnost, som nu anslutit sig till den internationella
Helsingforsfederationen. Detta fick ske telefonledes sedan dess
representanter vägrats utresa till det möte federationen i oktober höll i Wien.
Den internationella federation, som har säte i Wien, och för närvarande
svensk generalsekreterare, driver ett outtröttligt och kvalificerat arbete för
att sprida kunskap om Helsingforsdokumentet och bevaka dess efterlevnad.

Det är ett självklart krav på signatärmakterna att medborgarrättsgrupper,
vars arbete består i spridning av kunskap om och kontroll av efterlevnad av
Helsingsforsdokumentets dimensioner om de mänskliga rättigheterna ska få
verka i enlighet med deklarationens anda ska få verka i sina hemländer. Det
är viktigt att Sverige opinionsmässigt stöder och inom ESK bevakar dessa
gruppers rättigheter.

Vad gäller frågan om vad regeringen planerar för det fortsatta arbetet inom
ESK är uppgifterna i propositionen, liksom i övrigt när det gäller det
nedrustningspolitiska arbetet, ytterst knapphändiga. Den ökning av ekonomiska
resurser som anges under punkten F:2 är endast skenbar, eftersom 14

hälften belöper sig på kostnader för efterlevnad av de överenskommelser Mot. 1987/88
som ingicks i Stockholmskonferensen, och inte till själva förhandlings- eller U406
utvecklingsarbetet.

Vilka reella personella och andra resurser som kan komma att behövas
för själva förhandlingsarbetet, är bl. a. beroende av hur många av eventuella
delkonferenser, som kommer att infalla under det kommande budgetåret.

Det är också viktigt, att t. ex. via det förberedande expertarbetet upprätthålla
en viss personell kontinuitet på detta komplicerade område.

Vad ovan anförts om riktlinjerna för fortsatt svenskt arbete inom ESK
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

E. Fördelning av resurser för en effektiv svensk nedrustningspolitik:

Sveriges av tradition engagerade arbete inom den internationella nedrustningspolitikens
ram har tveklöst ett brett stöd hos svenska folket.

Under anslaget F, Nedrustnings- och säkerhetspolitiska frågor, anslås medel
för det nödvändiga forsknings- och utvecklingsarbete som stöder nedrustningspolitiken
och för säkerhetspolitisk forskning vid Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI) samt vid Utrikespolitiska institutet.

I förhållande till vad som avdelas för dessa ändamål anslås under samma
anslag stora summor på den verksamhet för upplysning och studier på området
fred och nedrustning, som bedrivs av olika ideella föreningar eller
sammanslutningar, s. k. fredsrörelser.

Moderata samlingspartiet delar inte regeringens uppfattning att svenska
folkets fredsvilja är beroende av att fredsrörelser och andra ideella organisationer,
med statliga medel, bedriver s. k. fredsupplysning.

Vissa av de organisationer, som åtnjuter statsbidrag för denna typ av
verksamhet kan säkerligen fortleva helt utan statsbidrag och därmed också
med större integritet behålla beteckningen non-governmental organisations,
en beteckning, som i internationella sammanhang många gånger kan vara
av betydelse då det gäller tillträde till konferenser m. m. Detta gäller uppenbarligen
t. ex. arbetarrörelsens fredsforum, som har tillgång till det socialdemokratiska
partiets och fackföreningsrörelsens mycket stora ekonomiska
resurser.

Det anges i propositionen att behovet av att inom folkrörelserna bygga
upp kunskap på freds- och nedrustningsområdet är stort.

Vi har ingen anledning ifrågasätta denna bedömning, men finner det inte
befogat att för den skull inrätta ett nytt forskningsanslag. Kvalificerade kunskaper
inom området fred och nedrustning, även anpassad till folkrörelsernas
behov, torde finnas att tillgå, bland annat med hjälp av de institutioner
vid universiteten i Lund, Uppsala och Göteborg, som förfogar över speciella
professurer i fredsforskning. Den nyinrättade delposten Studier och forskning
under detta anslag bör utgå.

De reella resurserna under anslaget F:5 Forskningsverksamhet för rustningsbegränsning
och nedrustning, vilket bekostar större delen av den 15

forskningsverksamhet, som är grundläggande för den höga tekniska kvalité- Mot. 1987/88
ten på det svenska nedrustningsarbetet, föreslås av regeringen minska järn- U406
fört med tidigare.

Det kan också nämnas att den enda instans, som när det gäller freds- och
säkerhetspolitisk upplysning, riktad till den svenska allmänheten, kan garanteras
utarbeta materialet i samklang med den officiella svenska säkerhetspolitiken,
är Styrelsen för psykologiskt försvar. Under annan huvudtitel
föreslås för denna myndighet, som även, och huvudsakligen, har andra uppgifter,
och som särskilt prioriterats i 1987 års försvarsbeslut, ett totalanslag
på 8 miljoner, vilket inte innebär någon reell ökning.

Mot denna bakgrund kan vi inte finna det befogat med en trettioprocentig
ökning av anslaget F:3.

Vi föreslår oförändrat anslag vad gäller de s. k. grundbidragen till organisationerna,
dock med en omfördelning som regeringen därvid kan komma
att göra. Denna bör ske med utgångspunkt från att organisationer med seriös
verksamhet eller utan andra ekonomiska resurser av betydelse, kan få
ökat stöd medan andras minskar.

Med tanke på att ett nytt fredslotteri kommer att tillföra medel för projekt,
föreslår vi att projektanslaget minskas med två miljoner jämfört med
föregående budgetår.

Anslaget F:3 föreslås således, sådan det föreslagna nya anslaget till studier
och forskning utgått, anvisas med sammanlagt 13000000 kronor.

Säkerhetspolitisk forskning

a. förstärkning av den säkerhetspolitiska forskningen

För att långsiktigt skapa en större kunskap om den svenska säkerhetspolitiken,
inte minst på det utrikespolitiska området är forskningsverksamheten
vid universitet och högskolor liksom vid en rad andra institut som
FOA, Sipri och Militärhögskolan av stor betydelse. Det är viktigt att t. ex.
samhällsvetenskapliga forskningsrådet uppmärksammar möjligheter att vid
universitet och högskolor stödja projekt med säkerhetspolitiskt relevant inriktning.

Organisatoriskt har den säkerhetspolitiska forskningen en svag ställning
vid våra universitet och högskolor. Ingen professur med inriktning mot säkerhetspolitisk
forskning finns i dag i Sverige.

En avsevärt mindre medelsram än den regeringen föreslagit för delposten
Studier och forskning under anslaget F:3 skulle genom anknytning till de
etablerade statsvetenskapliga institutionerna med betydligt högre effekt ge
tillskott av för hela samhället viktiga kunskaper, än den inriktning regeringen
föreslagit. En sådan anknytning och förstärkning av forskningen på detta
område skulle öppna nya utbildningsmöjligheter för studenter och forskare.

Eftersom resurserna för vad som benämnes freds- och konfliktforskning synes
goda, bör en inriktning mot säkerhetspolitisk forskning i stället eftersträvas.
I olika sammanhang har under flera år riksdagens försvarsutskott

såväl som utrikesutskottet uttalat sig positivt om behovet av en sådan för- 16

stärkning. Vi hemställer att riksdagen ånyo uttalar sig för behovet av en så- Mot. 1987/88

dan förstärkning och hos regeringen begär förslag till hur den ska ske. U406

b. Utrikespolitiska institutet

Av speciell betydelse är - och kan framför allt med större resurser bli - den
forsknings- och föreläsningsverksamhet, som bedrivs vid Utrikespolitiska
institutet.

Forskningsverksamheten försvåras av ständiga ekonomiska problem och
har under en följd av år skjutit en del av dessa framför sig.

Institutet har i sitt budgetäskande för 1988/89 begärt en höjning av statsbidraget
för forskningsverksamheten med 237000 kr. för att klara akuta
ekonomiska problem, vilka ej längre kan skjutas på framtiden. Detta har
endast till en mindre del tillstyrkts av regeringen.

Institutet har under senare tid organiserat sin verksamhet i olika programområden,
som är särskilt relevanta för Sveriges utrikes-, säkerhets- och
nedrustningspolitik. Man bedriver också en mycket aktiv utåtriktad verksamhet
av hög kvalitet.

Mot denna bakgrund hemställer vi att institutet för den nu löpande verksamheten
vid forskningsavdelningen får den anslagsökning som begärts,
varvid anslaget för forskningsverksamheten i dess nuvarande omfattning
bör utgå med 2 267 000 kronor.

c. utbyggnad av institutets verksamhet

En inhemsk säkerhetspolitisk forskning kan i större utsträckning än den omfattande
forskningen i andra länder förväntas intressera sig för frågor av
speciell vikt just får svensk säkerhetspolitik och för förhållandena i vår närmaste
omgivning.

Det är också viktigt att vi kan deltaga som en kvalificerad part i den viktiga
och allt intensivare internationella dialog, som förekommer framför allt
mellan fria forskningsinstitut med inriktning på strategiska studier. Såväl
vår egen säkerhetspolitik som vårt agerande i den internationella nedrustnings-
och rustningskontrollpolitiken måste såvitt möjligt stå på egna
ben. Att ge Sverige ett internationellt namn i meningsutbytet på det strategiska
området fordrar att vi bygger upp ett institut med tillräckliga resurser.

Utrikespolitiska institutet är det naturliga embryot för en sådan verksamhet.
Jämfört med liknande institut i andra europeiska länder, för att inte tala
om i USA, är dock dess resurser blygsamma. De bör stegvis utbyggas.

Som ett steg i denna riktning föreslår vi att institutet under kommande budgetår
tillförs ekonomiska medel för ytterligare två forskartjänster med inriktning
på strategiska studier. För detta bör ett anslag på 500 000 kronor utgå.
Sedan denna förstärkning etablerats, bör anslaget fortsättningsvis ingå i
det ordinarie statsbidraget till forskningsverksamheten vid Utrikespolitiska
Institutet.

17

Hemställan Mot. 1987/88

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad som i
motionen anförts om svensk anknytning till nedrustningsförhandlingar
i anslutning till ESK,

2. att riksdagen beslutar under anslaget F.5 Forskningsverksamhet
för rustningsbegränsning och nedrustning anslå ett belopp om 3 milj.
kr. för ett tvärinstitutionellt forskningsprojekt vid FOA varvid anslaget
kommer att uppgå till 24219000 kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad som i
motionen anförts om inriktningen av det svenska arbetet i CD i Généve
för att åstadkomma ett fullständigt kärnvapenprovstopp,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad som i
motionen anförts om svenska ansträngningar inom det s. k. sexnationsinitiativet,

5. att riksdagen som sin meniringen tillkänna vad som i
motionen anförts om det svenska arbetet vad gäller förhandlingar i
CD i Généve om en konvention mot kemiska vapen,

6. att riksdagen hos regeringen begär överväganden om utarbetandet
av ett svenskt förslag om negativa säkerhetsgarantier på sätt som i
motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om riktlinjer för det fortsatta svenska arbetet inom
ESK,

8. att riksdagen under anslaget F.3 med den fördelning som i motionen
angivits anslår 13000000 kr.,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna behovet av
en förstärkning av den akademiska säkerhetspolitiska forskningen
och hos regeringen begär förslag om hur detta ska åstadkommas.,1]

9. att riksdagen under anslaget F.6 Forskningsverksamhet vid utrikespolitiska
institutet under budgetåret 1988/89 anvisar ett reservationsanslag
av 2267000 kr.,

10. att riksdagen för att möjliggöra en stegvis utbyggnad av utrikespolitiska
institutets forskningsverksamhet med två nya forskartjänster
för ändamålet anslår 500000 kr.

Stockholm den 21 januari 1988
Margaretha af Ugglas (m)

Anita Bråkenhielm (m) Gunnar Hökmark (m)

Ivar Virgin (m) Lennart Blom (m)

Nic Grönvall (m) Mona Saint Cyr (m)

Inger Koch (m)

1 1987/88: Ub588

18

Systems AB. Göteborg 19K8