med anledning av skr. 1992/93:13 Redogörelse med anledning av FN:s konferens om miljö och utveckling år 1992 - UNCED

Motion 1992/93:Jo3 av Margareta Winberg m.fl. (s)

Sammanfattning

Socialdemokraterna vill göra Sverige till ett
föregångsland inom miljöpolitiken. Omställningen mot
långsiktig hållbar utveckling måste drivas vidare. Med
regeringens politik har denna stannat upp. Vi föreslår att en
kommission får i uppdrag att initiera åtgärder för en hållbar
utveckling i ljuset av vad som beslutas vid FN-konferensen
om miljö och utveckling denna sommar. Den bör utnyttja
samma arbetsmetod som framgångsrikt utnyttjades i de
regionala miljöprojekten. Vi föreslår dessutom att denna
kommission får i uppdrag att utarbeta en kraftful
förhandlingsposition inför medlemskapsförhandlingarna
med EG. Vi föreslår vidare att den svenska FN-studien om
militären och miljön drivs vidare samt att regeringen agerar
på övriga, av oss föreslagna områden.

Rio-konferensen

Rio-konferensen var världssamfundets hittills största
möte på toppnivå. Nästan alla världens länder deltog. Få
regeringseller statschefer uteblev, vilket naturligtvis var av
stor symbolisk betydelse. Lika viktigt var att flera hundra
sidor text, med bindande åtaganden och
rekommendationer, kunde antas. Även om dessa inte blev
så långtgående som Sverige önskat bildar de ändå en grund
för fortsatt arbete. De dokument som antogs kräver nya
åtgärder av regeringar, företag, organisationer och enskilda
individer, även i Sverige.

Sveriges roll i miljöarbetet

Vår uppgift är att skapa en långsiktigt hållbar utveckling
som kan förena framsteg för de mänskliga samhällena med
vad människan och naturen tål. Att rädda jordens miljö är
tillsammans med kampen mot fattigdom och krig den
största utmaningen för mänskligheten under de kommande
decennierna.

En värld av fred och framsteg förutsätter internationell
samverkan där arbetet för långsiktigt hållbar utveckling
sätts främst. Vi skall lämna över vatten, jord, luft och andra
naturresurser i ett sådant tillstånd att de kan försörja en
växande befolkning.

Sverige är som nation och kollektiv ett
''rikemanskvarter'' i den ''globala byn''. Vi svenskar tillhör
den fjärdedel av mänskligheten som utnyttjar tre
fjärdedelar av jordens krympande resurser. Det är inte bara
ett uttryck för en djup och alldeles oacceptabel orättvisa.
Det är också en pådrivande faktor i den globala
miljöförstöringen.

Miljöproblemen är internationella till sin karaktär och
kräver därför internationell samverkan. Men i denna
process måste några ta på sig uppgiften att gå före. Sverige
har som ett av världens rikaste länder både möjligheter och
ansvar för att visa vägen.

Socialdemokratin vill använda 1990-talet till att ställa om
vårt sätt att leva och arbeta. Vi har unika förutsättningar för
att genomföra omställningen under rättvisa former. Vi vill
göra Sverige till ett föregångsland inom miljöpolitiken.

Uppgiften är långt större än när vi bestämde oss för att
rena skorstenarnas och avloppsrörens utsläpp. Men den är
inte märkvärdigare än det arbete vi utfört för att på 100

år lyfta Sverige ur fattigdom och misär.

Detta kommer att kräva medverkan av alla, företag,
enskilda, kommuner, stat och organisationer.

Många av de miljöproblem som tidigt pekades ut är på
väg att lösas. Ett målmedvetet politiskt arbete har tvingat
fram ny teknik som minskat miljöskadliga utsläpp från
industrier och förbränningsanläggningar och som gjort det
möjligt att ersätta farliga ämnen med andra som inte är lika
skadliga mot människa och miljö.

Trots att många av de synliga problemen minskat, ökar
hoten mot miljön totalt sett. Sveriges bidrag till de globala
och regionala miljöhoten är också större än vad som
långsiktigt kan accepteras. Vi befinner oss långt ifrån det
som brukar benämnas en långsiktigt hållbar utveckling.

Sett i ett globalt och långsiktigt perspektiv är de
miljöproblem vi står inför mycket stora och mycket olika.
Västvärldens miljöproblem består i allt större utsträckning
av de många små utsläppen med en sammantaget stor volym
medan de stora punktutsläppen från industrierna
fortfarande är dominerande i Öst- och Centraleuropa.
Utvecklingsländernas miljöproblem är i hög grad kopplade
till fattigdomen.

Miljöpolitiken har steg för steg utvecklats. Senast våren
1991 beslutade riksdagen, på den socialdemokratiska
regeringens förslag, om en strategi för hur miljöpolitiken
skall utvecklas de närmaste åren. Flera olika propositioner
innehöll också detaljerade förslag på skilda områden. De
byggde vidare på de riktlinjer som angavs 1988.

I propositionen om ''en god livsmiljö'' angavs att ''ansvar
för miljö och resurshushållning skall prägla samhällslivets
alla områden'' och att ''1990-talets uppgift är att ställa om
samhällets alla verksamheter i ekologisk inriktning''.
Därför måste ''miljöarbetet drivas med styrka under lång
tid''. Innebörden i dessa uppgifter preciserades för skilda
områden som t.ex. trafiken, varuförsörjningen, jord- och
skogsbruket m.m.

Förutsättningarna för ett framgångsrikt miljöarbete
ökar eftersom det vetenskapliga underlaget som beskriver
tillståndet i miljön blir allt mer tillförlitligt. Säkerheten i
vilka miljömål som måste uppnås blir allt större.
Miljöpolitiken måste därför följas upp kontinuerligt.
Resultat behöver analyseras och satta mål skärpas.
Utbyggnaden av miljöövervakningen skall ses i detta ljus.

Samtidigt tar samhällsförändringar lång tid. Det finns
olika trögheter i samhället, t.ex. regler som motverkar
varandra eller skatter som missgynnar ett miljöriktigt
beteende. Möjligheterna att nå långsiktiga mål beror också
på i vilken utsträckning som enskilda människor är beredda
att acceptera förändringar.

Politiken och opinionsbildningen kring dessa frågor
måste därför utvecklas hela tiden.

Det är djupt oroande att regeringen inte tar
miljöpolitiken på allvar utan låter det krasst ekonomiska stå
i centrum av sin politik. Detta kommer att drabba våra
möjligheter att faktiskt fördjupa arbetet med
miljöpolitiken. Regeringen har inte tagit några initiativ för
att förbereda nästa steg i miljöpolitiken.

I det internationella arbetet har Sveriges roll under den
nya regeringen reducerats till anpassning, inte att ta ansvar
och driva på utvecklingen. Vi menar att
europaintegrationen, rätt skött, innebär en stor möjlighet
för utvecklingen mot en bättre miljö.

Vägar mot hållbar utveckling

Allt fler regeringar, företag, organisationer och individer
har kommit till insikt om att den nuvarande utvecklingen
inte är förenlig med vad som krävs på längre sikt.
Slutrapporten från Brundtlandkommissionen hade stor
betydelse för att sätta dessa frågor högre upp på
dagordningen. Dock presenterade inte kommissionen
några konkreta vägar för hur denna process skulle gå till.

Den socialdemokratiska regeringen följde i två steg,
1988 och 1991, upp rekommendationerna från
kommissionen. Inom ramen för FN-konferensen om miljö
och utveckling förbereds nu ett handlingsprogram fram till
och in i 2000-talet, den s.k. Agenda 21. Inom EG pågår
arbete med ett nytt miljöhandlingsprogram, ''towards
sustainability''.

Uppgiften att skapa en långsiktigt hållbar utveckling
måste hela tiden utvecklas och preciseras. I den kommer
oundvikligen konflikter mellan olika mål att blottläggas.

En framgångsrik miljöpolitik kräver en mycket
medveten omställning i miljövänlig och resurssnål riktning
av olika delar av samhället som t.ex. trafik- och
energiförsörjningen, de areella näringarna osv. Viktiga steg
har tagits i sådan strukturförändrande riktning.

Nästa steg i miljöpolitiken måste förberedas redan nu.
Det bör ta fasta på att Sverige aktivt skall medverka i en
internationell utveckling som är varaktigt hållbar. Vi
socialdemokrater menar att Sverige bör spela en aktiv roll i
det fortsatta internationella arbetet. Däri ingår att visa vad
vi själva kommer att göra.

En kommission för hållbar utveckling

I vår motion om en god livsmiljö för hållbar utveckling
krävde vi socialdemokrater att regeringen måste tillsätta en
kommission för hållbar utveckling för att följa upp
konferensens resultat. Riksdagens borgerliga majoritet
avslog detta förslag och regeringen har än så länge inte
hörsammat detta förslag. Regeringens skrivelse
(1992/93:13) om FN:s konferens om miljö och utveckling --
UNCED är en välkommen början men räcker inte, vare sig
för att vi skall nå internationell trovärdighet eller få den
breda nationella uppslutning som krävs.

Skrivelsen är en uppräkning i allmänna ordalag om vad
man tänkt göra någon gång i framtiden. Men ingenting är
konkret. Nu avser man att redovisa åtgärderna till 1993/94
års riksdag. Detta är tvärt emot vad den dåvarande
oppositionen hävdade vid behandlingen av 1991 års
miljöpolitiska beslut. Till det tidigare miljöpolitiska
beslutet måste dessa ytterligare konkreta förberedelser
göras, som kan lägga grunden för den nödvändiga
utvecklingen av miljöpolitiken.

För drygt två till tre år sedan avslutade de regionala
miljöprojekten sina arbeten. Projektetens uppgifter var att
både initiera och lämna förslag till åtgärder för att väsentligt
minska miljöpåverkan inom respektive regioner inom en
tioårsperiod.

Resultaten visar sig nu i form av insatser från kommuner,
företag m.m. Men inte lika välbekant är projektens
arbetsmetod. De var inte bara vanliga statliga utredningar.
Syftet var också att få igång en process hos många fler än de
vanliga myndigheterna. Projektet fick fria händer att pröva
nya ideer och framkomstvägar. Ideer som senare förts
vidare i kommunernas arbete eller inom
företagsverksamhet.

Det finns flera likheter mellan de uppgifter som
miljöprojekten ställdes inför och de uppgifter som bl.a.
Sverige måste ta itu med efter det att Rio-konferensen
avslutats.

Vi måste mer än tidigare arbeta med opinionsbildning
och påverkan av attityder. De flesta åtgärder för en bättre
miljö har hittills kunnat genomföras utan att de inkräktat
på den personliga livsstilen. Nu krävs mer kontroversiella
åtgärder. Vi berörs mer som enskilda individer. Det är ett
viktigt konstaterande ty på många områden har vi kommit
dithän att opinionen än så länge inte är med på de politiska
beslut som med nödvändighet måste fattas.

Ett tecken på detta är att Sverige och de flesta andra
länder inte kommit längre med att t.ex. begränsa trafikens
miljöskador. De styrmedel som varit framgångsrika för att
bekämpa tidigare uppmärksammade problem kommer inte
att räcka i framtiden. Kommande beslut kräver nya
styrmedel och dessa måste vara förankrade bland
människor.

En uppgift för kommissionen bör vara att identifiera de
politiska beslut som behövs för att skapa förutsättningar för
mer hållbara konsumtionsmönster. Här måste
kommissionen arbeta på samma konstruktiva sätt som
miljöprojekt Göteborg och söka samarbete med vetenskap,
företagande och folkrörelser. Allt behöver inte heller ske
inom kommissionens ram. Det viktiga är att framåtsyftande
projekt kommer till stånd.

Ett område man bör arbeta med är hur mer hållbara
transportmönster och trafiklösningar kan skapas.
Miljöprojektet i Göteborg genomförde många
okonventionella ideer och lusten att experimentera och
beställa ny teknik var ett annat kännetecken.

Miljöprojekten uppmärksammade t.ex. den tunga
trafiken. Det finns stora möjligheter att faktiskt minska
transportvolymen och därmed miljöpåverkan, men med
bibehållen servicenivå. Även inom
persontransportområdet finns goda möjligheter till ett mer
effektivt resande. ''Mer men med mindre resurser'' borde
över huvud taget vara ledtemat för kommissionen. Men det
får inte bara bli teori utan också praktik.

Arbetet med att minska avfallsvolymerna och dess
farlighet har stannat upp. Skall de mål som satts upp nås
krävs att nya styrmedel införs steg för steg. Men det krävs
också folklig uppslutning. Avfallet är ett område där vunna
erfarenheter måste värderas men också nya försök sättas
igång.

Behovet av gröna nationalräkenskaper fick ökad
uppmärksamhet genom att Brundtlandkommissionen lyfte
fram begreppet ''hållbar utveckling''. Inom FN pågår sedan
flera år ett arbete att skapa ett nytt system av
satelliträkenskaper för natur-

och miljöresurser. Avsikten inom FN är inte att avskaffa
det system för nationalräkenskaper som tillämpas världen
över. Syftet är att komplettera de nuvarande räkenskaperna
med miljö-

och naturräkenskaper som så långt som möjligt utnyttjar
samma konton, näringsgrensindelning och definitioner som
det av FN auktoriserade systemet för
nationalräkenskaper -- det som också vi i Sverige använder.
Vi behöver miljöräkenskaper för att göra naturen synlig i
ländernas ekonomiska bokföring. I de traditionella
betonggråa nationalräkenskaperna behandlas byggnader
och maskiner som produktivt kapital, vars värde minskar i
takt med att de används. Men naturresurser ses inte som
produktiva tillgångar och deras utnyttjande mäts inte. Ett
land kan göra slut på sina naturtillgångar, förstöra sin
odlingsbara jord, förgifta vatten och luft utan att det
påverkar bruttonationalprodukten (BNP).

Det borde vara en självklarhet att Sverige har en viktig
roll i det internationella samarbetet för att utveckla
miljöräkenskaper. Vi bör ge stöd åt FN:s arbete för att
skapa ett internationellt system av satelliträkenskaper för
natur-

och miljöresurser.

Ett angeläget område är också att mot bakgrund av det
internationella läget ta tillvara resurser som nu används på
den militära sidan för miljösatsningar. En FN-studie inom
området utfördes under svenskt ordförandeskap. Studien
föreslår bland annat att FN skall sätta upp en internationell
miljöräddningstrupp, ordna en kunskapsbank för
erfarenhetsutbyte. Vidare bör varje land undersöka vilka
militära resurser som kan användas i miljöarbetet och göra
upp en nationell aktionsplan. Militära aktiviteter skall
också följa lagar och regler för miljöhänsyn. Militären skall
återställa den miljö de skadat. Regeringen bör fortsätta
arbetet för internationellt stöd för studiens förslag.
Kommissionen bör studera hur studien kan genomföras i
Sverige.

Genom ett tidigt agerande på hemmaplan kan vi också
uppträda trovärdigt i det internationella arbetet. Det
kommer att krävas ett mycket tålmodigt internationellt
arbete de närmaste åren för att se till att Rio-konferensen
inte blir en i raden av andra. För att konferensens förslag
skall få ordentligt genomslag krävs samarbete kring
konkreta åtgärdsplaner i organ av någorlunda gripbar
storlek. Det globala samarbetet har på grund av sin storlek
också brister.

Vårt miljöbistånd bör också ägnas uppmärksamhet av
kommissionen. Rio-mötet strök kraftigt under behovet av
ett ökat stöd såväl för miljö som utveckling samt betydelsen
av att koppla ihop begreppen. Som underlag finns en
rapport utarbetad av SIDA.

Uppföljningen kräver regional samordning

EG erbjuder i dagsläget en plattform för ett utökat
samarbete. Gemenskapen har en stor samlad ekonomisk
styrka och omfattar mer än 350 miljoner människor. De
miljökrav som sätts inom gemenskapen kan på så sätt få en
enorm slagkraft. Det är hur kraftfullt EG vågar agera som i
stor utsträckning kommer att bestämma om vi kommer att
klara såväl globala som regionala miljöproblem.

Trots att Sverige inte är medlem i EG förekommer redan
idag ett informellt samarbete mellan Sverige och EG. Från
den 1 januari
kan vi dessutom utnyttja de ytterligare
möjligheter som EES-avtalet erbjuder.

Miljöpolitiken är ett område där Sverige måste vara
pådrivande för att nå framgång i medlemsförhandlingarna.
En mycket kraftfull svensk förhandlingsposition måste
därför utarbetas. Motsatsen skulle väcka förvåning. Men
hittills har vi inte sett tillstymmelse till sådana förberedelser.
Kommissionen bör därför få i uppdrag att, i ljuset av Rio-
konferensen, ge underlag för en svensk
förhandlingsposition.

En annan självklar uppgift för kommissionen bör vara
att sammanfatta och ge ut Rio-mötets resultat till en bred
svensk publik. Kommissionen måste få en bred
sammansättning med personer från politik, folkrörelser,
näringsliv, fackliga organisationer och vetenskap.
Kommissionen bör snarast möjligt påbörja sitt arbete. Det
är angeläget att inte förlora mer tid! Kommissionen blir
viktig för att den kan bidra till att det samlade
uppföljningsarbetet blir sammanhållet.

Sverige har under flera decennier lyckats föra en
miljöpolitik som inte bara varit nödvändig utan som också
väckt internationell respekt. Att den dessutom givit
svensken i gemen en viss stolthet är ingen nackdel.

Sverige har mer än något annat land möjligheter att visa
vägen för de ytterligare steg som behövs för att klara en
långsiktigt hållbar utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att förbereda nästa
steg i miljöpolitiken och tillsätta en kommission för hållbar
långsiktig utveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utarbetande av en kraftfull
svensk förhandlingsposition gällande miljöfrågorna inför
medlemskapsförhandlingarna med EG,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om FN-studien om militären och
miljön avseende nationella och internationella åtgärder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om konkreta
uppföljningsåtgärder med anledning av Riokonferensen.

Stockholm den 11 november 1992

Margareta Winberg (s)

Ulla Pettersson (s)

Inga-Britt Johansson (s)

Åke Selberg (s)

Inge Carlsson (s)

Kaj Larsson (s)

Sinikka Bohlin (s)

Lena Klevenås (s)

Sverre Palm (s)

Berndt Ekholm (s)

Leo Persson (s)

Kent Carlsson (s)

Elvy Söderström (s)

Björn Ericson (s)