med anledning av prop. 2000/01:135 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001-2005

Motion 2001/02:L2 av Christel Anderberg m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Vi är alla konsumenter. Det är vi som skall välja våra bas- och konsumtionsvaror och få ekonomin att gå ihop. Det är vi som skall lösa de eventuella problem vi stöter på. Besluten som skall styra marknaden skall därför överlåtas åt människorna.

Den socialdemokratiska regeringen har övergått från att skapa konsumenträttigheter till att skapa ett system för styrande av konsumenternas val. Detta åstadkoms genom centralisering. En sådan politik tar makten från konsumenterna och ger den i stället till statliga förmyndare.

Konsumentmakten är endast skenbar när statliga organisationer tar över rådgivning och planering. Problemet är inte bara att konsumentens egen kapacitet förringas. Resultatet blir också att varor och tjänster fördyras, eftersom producenterna övervältrar de extra kostnaderna på konsumenterna. Vi tvingas alla att vara med och betala för statens konsumentpolitik. Eftersom Sverige redan är ett högprisland i internationell jämförelse, blir effekten för den svenska konsumenten dubbel.

Trenden går således mot en ökad centralisering av konsumentmakten i Sverige. Dessvärre saknas en diskussion av hur prisnivåer och konkurrens samverkar, och vilka effekter detta har för konsumenterna.

Vi vill vända på dessa trender och ge makten till konsumenten. Våra konsumentpolitiska mål är:

• att ge förtroendet och makten till konsumenterna, genom en mer avreglerad konsumentpolitik och ett sunt underifrånperspektiv,

• att kunskap ger trygghet; barn och ungdomar skall kunna lära sig grundläggande privatekonomi i skolan, för att som vuxna bli kunniga konsumenter,

• att stimulera konkurrens på marknaden genom motverkande av konkurrens- och handelshinder,

• att arbeta för en fungerande inre marknad och genomförande av en gemensam europeisk valuta,

• att Konsumentverkets förlagsverksamhet, samt provtagnings- och forskningsverksamhet privatiseras och sköts oberoende av staten,

• att prioritera reformeringen av EU:s jordbrukspolitik,

• att all märkning av varor skall vara frivillig,

• att stimulera modeller för utomrättslig lösning av konsumenttvister.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 3

2 Innehållsförteckning 5

3 Förslag till riksdagsbeslut 6

4 Inledning 6

5 En skenbar konsumentmakt 7

5.1 Från den enskilde konsumenten till staten 7

5.2 Centralstyrd konsumentrådgivning 7

5.3 Onödig detaljstyrning 8

5.4 Vem vinner på en omfattande konsumentlagstiftning? 8

5.4.1 Varför ifrågasätta systemet? 8

5.4.2 Vad kostar regeringens konsumentskydd? 9

5.4.3 Sverige som högprisland 9

5.4.4 Tullar och subventioner fördyrar ytterligare för konsumenterna 10

6 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001–2005 – en kritisk analys 11

6.1 Inledning 11

6.2 Konsument i välfärdsland 11

6.3 Mål och inriktning 12

6.4 Vägledning, information och utbildning 13

6.5 Ideella organisationer 13

6.6 Den finansiella marknaden 13

6.7 Säkerhetsfrågor 14

6.8 Konsumentforskning 14

6.9 Prisinformation 15

6.10 Nyligen konkurrensutsatta marknader 15

6.11 Märkning 16

7 En moderat konsumentpolitik 16

7.1 Mål och inriktning 16

7.2 Öka konsumenternas egna kunskaper 17

7.3 Prioritera konkurrens som konsumentpolitisk satsning 17

7.4 Avreglera Konsumentverket 18

7.5 Avskaffa tullar och handelshinder 18

7.6 Produktsäkerhet även för offentliga tjänster 19

7.7 Låt märkning av varor vara frivillig 20

7.8 En genomtänkt modell för tvistlösning 20

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål och inriktning av konsumentpolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.

4. Riksdagen begär att regeringen avyttrar Konsumentverkets förlags- och provtagningsverksamhet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om starka och självständiga forskningsinstitutioner.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av produktsäkerhetslagen, så att denna skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls av den offentliga sektorn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivillig märkning av varor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utomrättslig tvistlösning.

4 Inledning

Vi är alla konsumenter och behöver basvaror, mat, kläder och andra produkter i vårt dagliga liv. Vi skall få ekonomin att gå ihop och våra hushållskassor skall avgöra vad som skall inhandlas och hur handeln skall gå till. Detta är lätt att glömma bort när man hör diskussioner om lämpliga produkter, tariffer och medborgaraspekter på handel och marknad.

Att regeringen genom sin politik försöker styra över konsumenternas fria val är förmynderi. Det vittnar om en felaktig människosyn att inte lita på människors kapacitet att själva kunna värdera varor och tjänster, utan att i stället ivra för statliga myndigheters och verks överinseende av den dagliga konsumtionen.

Regeringen säger sig vilja värna ”svaga” konsumenter. Men svaghet är inte en egenskap, utan ett tillstånd som kan förändras.

Sist och slutligen är det vi konsumenter som skall bestämma vad vi vill betala för. Därför skall besluten flyttas närmast människorna och överlåtas till deras bedömning.

Tron på den enskildes kapacitet är grundbulten i ett sunt samhälle. En modern konsumentpolitik måste därför ge människor utrymme att själva fatta beslut om sin konsumtion. När man flyttar beslutanderätten ifrån människorna till statliga organisationer skapar man en konstgjord konsumentmakt och den enskilde konsumentens betydelse i beslutsfattandet minskar. Det är viktigt att alla ges möjligheter att hävda sin rätt i ett konkurrensutsatt näringsliv. Detta ställer krav på en fungerande marknad utan pekpinnar från staten.

5 En skenbar konsumentmakt

5.1  Från den enskilde konsumenten till staten

Regeringens konsumentpolitiska proposition presenterar ett antal förslag som till sitt innehåll kan synas välmenande, men är feltänkt genom att man strävar bakåt, i riktning mot mer centralstyrning.

Genom att centralisera beslutsfattandet och stärka statsbidragsfinansierade organisationer, vill man överlåta enskilda människors ansvar för pengar samt köp och avtal av civilrättslig karaktär till staten eller dess institutioner.

Dagens lagstiftning har redan till viss del en skev syn på det kommersiella förhållandet. ”Värnlösa konsumenter” ställs emot ”elaka näringsidkare”, flankerade av en heltäckande juridisk stab. Sanningen är dock ofta en annan. De flesta svenska småföretag har ingen egen juridisk kompetens, utan får lägga mycket tid och arbete på att tränga igenom de lagar och förordningar statsmakten lägger på dem.

5.2 Centralstyrd konsumentrådgivning

Den privata tjänstesektorn spänner över ett brett spektrum av olika branscher och sysselsätter cirka 1.639.000 svenskar. Det handlar om allt ifrån vård till detaljhandel och IT. Därmed utgör sektorn en betydande del av den svenska ekonomin. Den nya ekonomin handlar i själva verket om den nu snabbt pågående omvandlingen av ekonomin till ett tjänstesamhälle, där allt fler löntagare får sin utkomst från en expanderande tjänstesektor.

Den privata tjänstesektorn måste naturligtvis ges förutsättningar att vara konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv. Detta kräver ett bra klimat för arbete och företagande, sunda lagar och regler, anständiga skattenivåer etc. Det kräver också att stat och kommun inte snedvrider konkurrensen genom att syssla med annat än kärnverksamhet.

I vårt högutvecklade samhälle finns det behov för konsumenter att söka vägledning hos specialister. Komplicerade transaktioner som husköp, försäkringsplaceringar etc. har skapat ett gott utbud av duktiga mäklare. Verksamheterna är också kringgärdade av lagstiftning som syftar till att kontrollera och kvalitetssäkra. Det finns också privata organisationer som bevakar konsumenternas intressen. Två exempel, som finns att tillgå kostnadsfritt på Internet, är Consumer Intelligence och Spara Pengar.

Offentligt finansierade konsumentrådgivare är inte det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar, eller att hjälpa konsumenterna. Uppkomna problem och missförstånd torde i de allra flesta fall kunna hanteras av representanter för ortens handel och konsumentföreträdare, det vill säga frivilliga organisationer.

5.3 Onödig detaljstyrning

Sedan 1970-talet har detaljhandeln successivt flyttats ut till städernas ytterområden. Anledningen har varit bostadsbyggandets planering, krav på framkomlighet, markpriser samt parkeringsmöjligheter. Detta har kommit konsumenterna till godo genom konkurrens, breddat utbud och sänkta priser.

Den nuvarande regleringen av handelsetableringar i kommunernas detaljplaner leder till försämrad konkurrens. Under den borgerliga regeringen ändrades lagstiftningen så att det inte längre var möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel. Kommunerna skulle i sin planering kunna ta hänsyn till näringsfrihet och främjandet av en effektiv konkurrens.

Under de senaste åren har det emellertid förekommit fall där Boverket och länsstyrelser underkänt detaljplaner antagna av kommunfullmäktige genom att säga nej till etablering av stormarknader. Detta ligger inte i konsumenternas intresse. Det är en kommunal angelägenhet att bestämma hur den egna marken skall disponeras, varför det är rimligt att besluten fattas av kommunen, som är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor. Länsstyrelser och Boverket bör endast kunna upphäva planer när dessa strider mot uttalade riksintressen.

Dåvarande Statens pris- och konkurrensverk gjorde 1991 en undersökning av hur etableringar av stormarknader i externa lägen påverkade prisbilden på livsmedel. Vid jämförelsen av en kommun som hade handel utanför stadskärnan och en som inte hade det visade det sig att prisnivån på livsmedel var upp till nio procent lägre i kommunen med externhandel.

De lagstadgade möjligheterna att i en detaljplan styra handelsändamålet bör tas bort, eftersom det strider mot konsumenternas intresse av sund konkurrens och lägre priser.

5.4 Vem vinner på en omfattande konsumentlagstiftning?

5.4.1 Varför ifrågasätta systemet?

Under de senaste åren har tonläget skärpts i debatten om konsumentpolitik. Begreppet konsument är liktydigt med utsatt.

Ångerveckor och informationsplaner läggs till köpeavtal, i stället för att uppmuntra den grundläggande principen pacta sunt servanda (avtal skall hållas, dvs. att kund och säljare skall stå vid sin överenskommelse).

Möjligheten till ångerrätt och rådgivning av en vägledare ter sig naturligtvis positivt för den osäkre konsumenten. Man kan dock med fog argumentera för att dessa företeelser i slutänden reducerar konsumenten till just den värnlösa varelse regeringen beskriver honom eller henne som.

Det finns sedan länge en vilja hos konsumenter att betala lite extra för hög kvalitet, säkerhet och extra god service. Anledningen till att det kostar extra är att handlaren måste ha fler anställda, högre beredskap och själv rensa ut allt som inte håller måttet. Trots merkostnaden väljer ändå många att ta den utgiften, eftersom de upplever att trygghet och service är värda att betala extra för.

Ett tydligt exempel är de frivilliga garantierna, utöver själva konsumentköpsgarantin som man kan köpa när man införskaffar elektronikvaror av olika slag (televisionsapparater, mobiltelefoner etc.). Ett annat exempel är installationskostnader för nya, datarelaterade produkter. I erbjudandet om bredbandsuppkoppling erbjuds modem, med eller utan instruktioner, med telefonsupport, eller till och med möjligheten att få hembesök för komplett installation. Självfallet är det en prisskillnad på de olika alternativen.

Problemet med den socialdemokratiska konsumentlagstiftningen är inte att varor och tjänster inte skall ha en acceptabel grundnivå, eller att oskäliga avtal inte skall kunna ogillas, utan att det inte kommer att gå att avstå ifrån att betala de speciella trygghetsförsäkringarna. Bit för bit fördyras det vi som konsumenter handlar.

Konsumenterna får inte själva avgöra vilken skydds- eller genomförandenivå de vill lägga sig på, utan alla måste vara med och betala extrakostnaderna för ogenomtänkta köp och statens jämförelser av dammsugarmodeller.

5.4.2 Vad kostar regeringens konsumentskydd?

Priserna höjs när socialdemokraterna omyndigförklarar de svenska konsumenterna. Den relevanta frågan är huruvida konsumenterna som grupp gynnas mer av att kunna ångra sig i två hela veckor efter ett köp på distans, om handlarens merkostnader samtidigt gör att många konsumenter inte har råd att köpa varan?

I en nyligen genomförd undersökning konstaterades att anpassningen av marknadsföring till konsumenter på Internet, och hänsynstagandet till de olika personuppgiftslagar som gäller i tio undersökta EU-länder, krävde 700.000 kronor i jurist- och expertarvoden. Mängden av regler som skall anpassas till varje enskild medlemsstats konsumenter komplicerar handeln. Få småföretag har de ekonomiska möjligheterna att dra nytta av e-handelns fördelar eftersom regelverket är så komplicerat. Det är i första hand konsumenterna som drabbas av detta, eftersom de går miste om pressade priser, bättre service och högre kvalitet, vilket hade kunnat bli resultatet av en bredare e-handel och därigenom en sund konkurrens.

Vad notan blir i slutänden är det ingen som vet i dagsläget. Vad vi vet är att den del av notan som hamnar på skattebetalarnas bord är på drygt 121 miljoner kronor för att driva Konsumentverket och på drygt 16 miljoner kronor för Allmänna reklamationsnämnden.

5.4.3 Sverige som högprisland

De svenska priserna på varor och tjänster är höga. I genomsnitt ligger den svenska prisnivån cirka 20 procent över EU-nivå och cirka 30 procent över OECD-nivå.

En anledning är den svaga svenska valutan. Den fortgående försämringen av penningvärdet sedan 1970-talet har medfört att importerade varor, halvfabrikat och råvaror har blivit avsevärt dyrare. Under den allra senaste tiden har den svenska kronan försvagats kraftigt gentemot såväl den amerikanska dollarn som euron. Detta kommer att innebära ökade priser på många varor.

Ytterligare en orsak till de höga priserna i Sverige är våra höga skatter. All skatt måste i slutänden tas ut i högre priser på varor och tjänster. På detta sätt läggs till exempel inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt och energiskatter på priserna. För en svenskproducerad vara utgör nästan hälften av priset just skatt.

En stark variabel som gör att prisnivåerna för den svenska konsumenten är högre än det internationella genomsnittet är bristande konkurrens. Företagskoncentrationen i Sverige är hög. Undersökningar från bland annat Konkurrensverket visar att det finns klara tecken på att det råder ett samband mellan koncentrationen i detalj- och partihandeln och prisnivån. Det finns betydande välfärdsvinster som kan realiseras om konkurrensen stärks och prisnivån därigenom faller. Fördjupade studier av detta samband är därför av stor vikt för inriktningen av den ekonomiska politiken, samt för de myndigheter som arbetar med att stärka konkurrensen och värna om konsumentintresset.

5.4.4 Tullar och subventioner fördyrar ytterligare för konsumenterna

Genom mätning av statiska effektivitetsvinster kan man ge en bild av problemen med tullar. En undersökning från amerikanska Heritage Foundation visar att länder som har en genomsnittlig tullnivå på högst fyra procent har en per capita-inkomst på 17.000 dollar. Detta jämförs med länder som har tullnivåer på 20 procent eller mer, där per capita-inkomsten endast är 2.000 dollar.

Tullmurar har en fördyrande effekt på konsumtionsvaror. Ett exempel på hur detta fungerar är priset på socker. EU föreslog att man skulle slopa tullarna på allt utom vapen till de 48 fattigaste länderna från och med år 2004. Särintressen förmådde dock ministerrådet att förskjuta avregleringen till år 2009. EU betalar nu 6:50 kr/kg till producenterna för socker, medan världsmarknadspriset är 2:50 kr/kg (prisuppgift från januari 2000).

Detta innebär en fördyring för konsumenterna. Svenska konsumenter äter drygt 40 kg socker per person och år. I en familj på fyra personer blir prisskillnaden 4 personer x 5 år x 40 (6,5–2,5) = 3.200 kronor.

Till de extra kostnaderna måste man också lägga kostnaderna för subvention av sockerproduktion. Dessa subventioner betalas av skattemedel. Varje subvention av en vara måste alltså först betalas i skatt, för att sedan åter betalas i form av ett högre pris för konsumenten. De stora vinnarna är producenterna, medan konsumenterna förlorar.

EU:s jordbrukspolitik (CAP), med tullar, bidrag och exportsubventioner, kostar EU-medborgarna cirka 50 miljarder dollar om året.

En svensk tvåbarnsfamilj skulle spara cirka 12.000 kronor om året om EU:s jordbruksprotektionism avskaffades. Motsvarande siffra när det gäller textilprotektionismen uppges vara cirka 1.000 kronor om året.

Tullar och protektionistisk politik slår också hårt mot de fattigaste länderna i världen, som är beroende av sin export. CAP hindrar u-länderna från att exportera fritt till EU och leder till uteblivna inkomster för dessa länder med cirka 20 miljarder dollar per år. Detta motsvarar 40 procent av all u-hjälp.

6 Handlingsplan för konsumentpolitiken 2001–2005 – en kritisk analys

6.1 Inledning

Ett politiskt handlingsprogram bör ta sin utgångspunkt i en helhetsbeskrivning av den aktuella situationen inom ett politikområde. En analys av nuläget följs av en beskrivning av de mål och strategier som regeringen tidigare haft som sin utgångspunkt. Dessa tas sedan i beaktande i en avvägning av hur måluppfyllelsen har fungerat.

Regeringens proposition innehåller dessvärre ingenting av det ovanstående. Det saknas en redogörelse och en utvärdering av tidigare konsumentpolitik, vilket gör att de föreslagna målen förefaller hänga i luften, utan förankring i någon helhetsanalys av läget.

Nationalekonomisk teori talar om fenomenet moral hazard. Detta innebär att ju större skydd lagstiftaren ger någon av aktörerna på en marknad, desto mer vårdslös tenderar denne att bli. Ett exempel är en konsuments betalningsansvar vid förlust av kontokort, vilket också berörs i propositionen. Om konsumenten kan undvika betalningsansvar i stor utsträckning blir konsumenten mindre noggrann med sitt kort, vilket leder till högre kostnader för kortutgivarna. Samtliga kortinnehavare drabbas i slutänden av ökade kostnader.

Lagstiftaren bör alltid göra övervägande om så kallad moral hazard när man vill reglera en marknad till en aktörs fördel. Regeringens proposition saknar dock helt konsekvensanalyser i detta avseende, varför följderna av den föreslagna konsumentpolitiken blir svåröverskådliga.

6.2 Konsument i välfärdsland

Regeringen skriver om hushållens ekonomiska situation och förutspår härvid en fortsatt stabil utveckling. Två problem bör uppmärksammas i denna del.

För det första visar de senaste siffrorna från ledande konjunkturinstitut en betydligt mer negativ utveckling än vad regeringen hittills räknat med. Konjunkturinstitutet, Nordea och Svenskt Näringsliv förutspår en tillväxt på under två procent för resten av året. En lägre tillväxt leder till försämrad hushållsekonomi och ett minskat konsumtionsutrymme. De timade händelserna i USA borde också föranleda en mer noggrann analys av den svenska ekonomin.

För det andra visar regeringen ingen verklighetsförankring i det att man skulle uppmärksammat sambandet mellan skatte- och konsumentpolitik. Man konstaterar att hushållens finansiella tillgångar inte varit så låga sedan början av 1990-talet, och att över 50 procent av hushållens lån tagits i bostadsinstitut. Sedan följer generella skrivningar om regeringens ekonomiska politik. Det framgår dock ingenstans att man sett sambandet mellan högskattepolitiken och det minskade konsumtionsutrymmet.

Trots löften i valrörelsen 1998 om ett bättre klimat för företagande har socialdemokraterna under mandatperioden inte vidtagit några som helst åtgärder för ett mer företagsamt, konkurrensinriktat Sverige. Utan konkurrens och företagande har konsumenterna ingen makt.

Det bästa sättet att säkra konsumenternas rätt är att öka hushållens finansiella tillgångar, samt att främja konkurrens genom att motverka koncentration och handelshinder. Konsumenterna ges makt genom sin förmåga att välja mellan olika varor och tjänster, men detta tycks regeringen inte vilja se.

6.3 Mål och inriktning

Regeringen föreslår fem målsättningar för konsumentpolitiken.

Målformuleringarna är i sig inte anmärkningsvärda; att stärka konsumenters ställning och inflytande, ge konsumenter efterfrågad information, samt att skapa kloka regler för produktsäkerhet och miljöskydd är eftersträvansvärt i ett konsumtionssamhälle. Sammantaget leder dock delmålens formulering samt de enskilda förslagen i måluppfyllande syfte till en bild av en konsumentpolitik som snarare fjärmar sig från konsumenterna än ger dem verkliga möjligheter att själva välja.

Främst vänder vi oss mot formuleringen att konsumentpolitik är fördelningspolitik. Den välinformerade konsumenten kan själv hushålla med sina resurser och göra de val han eller hon finner nödvändiga. Att staten skall ta på sig rollen som främjare av hushållning med resurser liknar planekonomi av ett slag som inte varit aktuellt sedan Sovjetunionen föll. Det är en otidsenlig tanke, och en tanke som inte leder till större makt för den enskilde konsumenten.

Enligt vårt förmenande bör kunskapsmålet sättas främst. Genom att vara informerad och uppdaterad kan en enskild konsument själv skapa sig en bild av förhållandena inom den marknad han eller hon skall agera på, och själv göra sina val. Kunskapsmålet torde vara det övergripande medlet för att uppnå samtliga konsumentpolitiska mål. Samtidigt måste staten akta sig för att tala alltför mycket om vägledning. Att skapa regler för information och upplysning är en helt annan sak än att vägleda enskilda människor i deras dagliga val. Det är inte statens sak att berätta för människor vad de skall välja. Det är statens uppgift att ge människor förutsättningar att kunna välja själva.

6.4 Vägledning, information och utbildning

Regeringen föreslår att varje kommun, på frivillig basis, skall tillhandahålla konsumentvägledning. Man håller dock dörren öppen för att lagstiftningsvägen kontrollera att denna frivilliga prestation tillhandahålls.

Offentligt finansierade konsumentrådgivare är inte det bästa sättet att använda skattebetalarnas pengar, eller att hjälpa konsumenterna. Uppkomna problem och missförstånd torde i de allra flesta fall kunna hanteras av representanter för ortens handel och konsumentföreträdare, t.ex. frivilliga organisationer.

Vi har sedan tidigare framhållit vikten av att konsumenterna ges möjlighet att själva göra sina överväganden och val, baserat på kunskap och information. I avsnitt 7.2 återkommer vi till en mer individcentrerad politik för konsumentmakt.

6.5 Ideella organisationer

Regeringen föreslår tillsättande av en arbetsgrupp med syfte att undersöka hur ideella organisationer och folkrörelser kan få ett ökat inflytande i konsumentpolitiken.

Det bör härvid anmärkas att dessa organisationer redan har ett starkt inflytande genom sin verksamhet och dialog med konsumenterna i samhället. En statlig utredning riskerar att slå in öppna dörrar.

I de allra flesta fall tillvaratar konsumenterna sina egna intressen genom marknadens mekanismer. Man är som konsument också tillförsäkrad representation och inflytande genom sitt deltagande i den demokratiska processen.

Man bör också ge akt på risken att ideella organisationer inte alltid är representativa, det vill säga de företräder inte alltid samtliga konsumenter. I en diskussion om ett ökat inflytande måste man således beakta olika organisationers legitimitet.

6.6 Den finansiella marknaden

Regeringen konstaterar att utvecklingen på det finansiella området varit snabb och att flera av våra trygghetssystem genomgått stora förändringar. Avregleringar och internationalisering har skapat nya marknader för konsumenterna.

Inledningsvis förtjänar att anmärkas att regeringens formuleringar förutsätter att den enskilde konsumenten snarare skadas än gynnas av valfrihet. Man medger att avregleringarna skapat större valfrihet och att konkurrensen lett till prispress och förbättrade villkor. Man skriver dock sedan att ”felaktiga val kan få stora negativa konsekvenser”. Regeringen torde emellertid svårligen kunna fastställa vad som utgör rätt eller fel val för en konsument.

Det framgår att regeringen överväger civilrättslig lagstiftning om rådgivaransvar vid finansiell rådgivning. Det krävs noggranna överväganden och konsekvensanalyser om en sådan generell lagstiftning skall införas. Generella regler om ansvar skulle i första hand drabba banktjänstemän, eftersom den största andelen rådgivning sker över disk på bankkontoren. Konsekvensen kan bli att den enskilde konsumenten inte längre får tillgång till rådgivning till samma kostnad och i samma utsträckning som idag. En reglering kan således slå tillbaka mot konsumenten.

Det bör även anmärkas att det i dagsläget finns allmänna principer för rådgivaransvar utvecklat i praxis. En konsument som lidit skada på grund av bevisat vårdslös rådgivning torde också kunna få saken prövad i Allmänna reklamationsnämnden. De aktörer som sysslar med finansiell rådgivning följer i stor utsträckning nämndens rekommendationer.

Vi motsätter oss att Konsumentverket speciellt skall verka för särskild information om etiska fonder. Vad som för tillfället anses politiskt korrekt och därmed etiskt torde svänga med opinionen, och således förändras relativt ofta. Allmän information om olika fonders innehåll torde vara tillräcklig, emedan den redan är omfattande och fungerar väl.

6.7 Säkerhetsfrågor

Att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet är ett av de övergripande målen för regeringens proposition och tillika ett prioriterat område för EU.

Vi instämmer i vikten av ett väl utvecklat standardiseringsarbete. Sverige bidrar redan till detta genom sitt medlemskap i EU.

Vad avser barns säkerhet instämmer vi i att produkter måste vara säkra att använda för barn. Det pågående standardiseringsarbetet på Konsumentverket, samt inom EU, fungerar väl i detta avseende. Härvid vill vi särskilt påtala föräldrarnas ansvar för att tillse att de produkter som barnen använder håller en hög säkerhetsnivå.

Vi välkomnar en översyn av den svenska produktsäkerhetslagstiftningen och hemställer om en utvidgning av densamma till att omfatta även tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet (se avsnitt 7.6).

6.8 Konsumentforskning

Regeringen presenterade i sin proposition 2000/01:3 Forskning och förnyelse ett antal prioriterade forskningsområden. Även i förevarande proposition läggs detaljerade förslag på hur forskningen skall styras i en viss riktning inom konsumentområdet. Regeringen påtalar vikten av att forskningsfinansiärer ”samarbetar när det gäller konsumentforskning”.

I vår motion Ub6 med anledning av proposition 2000/01:3 påtalade vi att riksdag och regering skall avhålla sig från att detaljstyra forskningsanslag. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta av det ena eller det andra slaget begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan.

Forskning är naturligtvis centralt inom ett område som konsumentpolitik, enär det genererar underlag för arbetet med att förbättra information om och till konsumenter. En fri forskning har dock alla förutsättningar att uppnå dessa mål. Statens uppgift är således inte att detaljstyra, utan att skapa förutsättningar för utveckling och bibehållande av starka och självständiga forskningsinstitutioner.

6.9 Prisinformation

Det är positivt att regeringen uppmärksammat de oacceptabelt höga priserna i Sverige, jämfört med övriga EU- och OECD-länder. Dessvärre föreslås inga av de strukturförändringar som krävs för en ökad konkurrens och medföljande prispress. Vi återkommer till detta nedan i avsnitt 7.3.

Regeringen förutskickar en översyn av prisinformationslagen. Vi instämmer i att en sådan bör göras, men då utifrån tesen att minska tidsödande och krånglig lagtillämpning. Förutom det direkta konsumentintresset bör småföretagens situation uppmärksammas i denna översyn. Man bör återinföra KO:s skyldighet att bevisa att den krävda informationen i en viss situation har särskild betydelse för konsumenterna.

Vi noterar att regeringen skriver att ”...svenska konsumenter kan tjäna mycket pengar på att handla vissa produkter över gränserna”. Det korrekta termen torde vara spara, i den korrekta informationens intresse.

Regeringen överväger att ge i uppdrag till berörda myndigheter att ”undersöka prisnivåerna på de produktgrupper där det kan finnas anledning att tro att det finns utrymme för prissänkningar”. Det är endast i planekonomiska samhällen som det är statens uppgift att lägga sig i enskilda producenters prissättning. Regeringen borde i stället koncentrera sig på strukturförändringar i konkurrensfrämjande syfte.

6.10 Nyligen konkurrensutsatta marknader

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen uttrycker en vilja att fortsätta den pågående liberaliseringen av tjänster i allmänhetens intresse. Vi emotser en fortsatt privatisering i konkurrensfrämjande syfte.

Regeringen konstaterar att civilrättsliga regler får ökad betydelse för konsumenter även inom det offentliga området (kommunal barnomsorg till exempel). Detta får, enligt regeringen, dock inte leda till att medborgarperspektivet går förlorat. Det kan synas vara en udda formulering, enär konsumenter är medborgare, och alla medborgare omfattas av civilrätten. Diskussionen om medborgares rätt att lämna synpunkter på en viss grundläggande standard leder till ökad centralisering och konsumentperspektivet går förlorat i kollektiviseringen. Den enskilde konsumenten är väl skickad att ställa krav på de produkter han eller hon vill ha, utan att man ovanifrån anlägger ett medborgarperspektiv på näringsliv och marknad.

6.11 Märkning

Det finns i dag ett antal inskränkningar i konsumenternas möjligheter att träffa ett fritt val utifrån sina egna behov och önskemål. Dessa inkluderar protektionism, onödiga märkningsregler och orimliga krav på produkters säkerhet på olika sätt.

Det behövs information om olika produkters beskaffenhet för att konsumenterna skall kunna göra väl underbyggda val. Detta ställer höga krav på innehållsdeklaration, så att man vet vilka komponenter en vara innehåller. Det finns dock risk att konsumenterna missgynnas när hysterin avseende speciell etisk märkning, jämställdhetsmärkning eller andra detaljmärkningar leder till minskat utbud och ökade kostnader.

När staten lagstiftar om märkning av varor fastställs en viss nivå på etik, jämställdhet, djurskydd etc. Märkning som konkurrensmedel försvinner – utrymmet att bjuda ut varor baserat på att de har vissa egenskaper minskar. Konsumenter efterfrågar god produktinformation om vilka åtgärder företagen vidtar för att uppfylla efterfrågade kriterier. Detta behov tillgodoses av företagen genom att de, genom frivillig märkning av olika slag, marknadsför och säljer produkter som konsumenterna efterfrågar.

Självreglering och god branschsedvänja är bättre än lagar och regler om statlig märkning. Ett bra företag sköter sin verksamhet, och medvetna konsumenter väljer de företag de vill handla med och av.

7 En moderat konsumentpolitik

7.1 Mål och inriktning

Genom en mer avreglerad konsumentpolitik, med ett sunt underifrånperspektiv, ger vi tillbaka konsumenterna förtroendet och makten. Konsumenterna måste åter myndigförklaras.

Den princip som skall ligga till grund för konsumentpolitiken, liksom all annan politik, är att kunden alltid har rätt. Det är den enskilda medborgaren som skall få göra sitt val, och tryggt kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd. Regeringens förmyndarpolitik tar ifrån den enskilde konsumenten dennes inflytande och bestämmanderätt, och minskar således den verkliga konsumentmakten.

De praktiska konsekvenserna av detta synsätt är att konsumentpolitiken i sin helhet måste decentraliseras och att konkurrensens betydelse för konsumenterna måste poängteras.

7.2 Öka konsumenternas egna kunskaper

Kunskap ger trygga konsumenter som känner att de har ett verkligt inflytande över sin vardagliga konsumtion. Att ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande konsumentkunskap och privatekonomi är den bästa konsumentsatsningen.

Av de undersökningar som den konsumentpolitiska kommittén företagit framgick det att konsumentfrågorna har en otydlig roll i skolan och att den gränsöverskridande karaktären ofta medför att området inte prioriteras i undervisningen. En studie angående överskuldsättning och skuldsanering har pekat på att det finns en omedvetenhet både i samhället och bland överskuldsatta hushåll om betydelsen av hushållsplanering och budgetering. Studien visade också att skolans ansvar för dessa kunskapsområden inte är tydlig och att ämnet inte prioriteras.

Skolungdomar bör därför ges möjlighet att lära sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i grundskolan. Privatekonomi bör också vara ett möjligt tillvalsämne på gymnasiet.

Kunskap är makt. Konsumentvägledarnas kunskap bygger på Konsumentverkets databaser. Dessa bör öppnas för allmänheten så att informationen blir lättillgänglig. I världens IT-tätaste land är folk lika kloka och lika duktiga att ta fram information som någon vägledare. För dem som inte har dator hemma kan man ställa datorer på bibliotek, och utbilda någon att hjälpa den som är ovan att använda den nya tekniken. Man kan också ringa till Konsumentverkets växel Konsument Direkt eller något liknande. Då kan kommunerna spara in både personal och kringkostnader.

7.3 Prioritera konkurrens som konsumentpolitisk satsning

Konkurrensen på den svenska marknaden skall öka genom att nya företag etablerar sig och konkurrenshinder tas bort. Den inre marknaden skall stimuleras och EMU skall införas.

Fasta spelregler och konkurrens på lika villkor är viktiga förutsättningar för att marknadsekonomin skall fungera. I marknadsekonomins natur ligger att gamla lösningar ständigt får vika för nya som är bättre ägnade att tillfredsställa konsumenternas varierande krav.

Konkurrens är den bästa garantin för att konsumenter skall få så bra varor och tjänster som möjligt, till rimliga priser. Det är också av avgörande betydelse för den internationella styrkan hos svenskt näringsliv att konkurrensen upprätthålls på hemmamarknaden.

Moderat konsumentpolitik syftar till att öka den konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat näringsverksamhet, att avveckla offentliga monopol och minska offentligt ägande i näringsverksamhet. Det krävs också systemförändringar i form av skattesänkningar och fler avregleringar för att stimulera marknaden. Med ett stort och brett utbud ges konsumenterna möjlighet att göra egna val: att välja och att välja bort.

Den europeiska inre marknaden är gynnsam för svenska konsumenter eftersom den skapar ett större utbud av varor och tjänster.

Införandet av EMU kommer att underlätta för konsumenterna på ett antal sätt; dels slipper man växlingsavgifter samt förluster vid förändrade växelkurser, dels ökar konkurrensen mellan detaljhandeln i olika medlemsstater, eftersom prisskillnaderna blir uppenbara då priser anges i samma valuta. Detta sätter press på de länder som har höga priser – däribland Sverige.

Handelsändamålet i plan- och bygglagen skall tas bort för att främja konkurrensen. Etablering av detaljhandel bör styras av konsumenternas efterfrågan och företagsekonomiska överväganden, i enlighet med av kommunfullmäktige beslutade detaljplaner. Kommunen har möjlighet att underlätta etablering av detaljhandel i stadskärnan bland annat genom att främja framkomlighet och parkering.

7.4 Avreglera Konsumentverket

Konsumentverkets uppgifter är för närvarande alltför omfattande och leder dessutom till splittring av verksamheten. Verkets myndighetsuppgifter bör skiljas från verkets övriga uppgifter, i syfte att effektivisera verksamheten. Konsumentverkets myndighetsfunktion bör begränsas till det rent produktkontrollerande, samt tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningens efterlevnad.

Konsumentverkets förlagsverksamhet med bokutgivning och publikation av tidskriften Råd & Rön, samt provtagningsverksamhet, bör privatiseras.

Svenska konsumenter kan ställa krav på producenter, handlare och andra aktörer, inklusive den offentliga sektorns serviceorgan, genom att agera gemensamt. En sådan utveckling förutsätter att samverkan i organisationer tillåts byggas upp nedifrån. Ett allomfattande statligt ansvarstagande leder till passivitet och skapar en dyr och oftast otymplig byråkrati som hela tiden ligger efter utvecklingen på det område den är satt att verka inom.

För att konsumentsammanslutningar av olika slag skall kunna bildas, växa och ta på sig större uppgifter måste den offentliga insatsen gradvis tonas ned. Bara på detta sätt kan frivilliga och oberoende konsumentrörelser, som utgår från den enskildes behov och intressen, få fotfäste i Sverige.

7.5 Avskaffa tullar och handelshinder

Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik måste prioriteras.

Tullhindren skall avskaffas, så att Europas konsumenter inte behöver betala överpriser på grund av protektionism. En fullständig frihandel innebär också att medborgarna i de fattigaste länderna i världen kan förändra och förbättra sina livsvillkor genom att kunna exportera fritt.

Den europeiska jordbrukspolitiken (CAP) skall avregleras. Systemet introducerades för att försäkra Europas befolkning om livsmedelstillgång, under en tid då en övertro på statens roll för medborgarna florerade. CAP har dessvärre visat sig vara kontraproduktivt, genom att priserna på livsmedel för konsumenter har blivit onödigt höga. Målet måste vara att integrera den europeiska jordbrukspolitiken med världsmarknaden. Detta skulle leda till en stabilisering av världsmarknadspriset, samt lägre priser och ett mer konsumentinriktat utbud i Europa.

7.6 Produktsäkerhet även för offentliga tjänster

Moderaterna har länge drivit frågan om att utvidga produktsäkerhetslagen. Redan vid behandlingen i riksdagen 1988/89 framhöll vi att lagen också måste omfatta varor och tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet. Stegvis har vår inställning fått ett allt bredare stöd. Riksdagen har i samband med tidigare behandlingar dock inte varit berett att ställa sig bakom vårt förslag om att utvidga produktsäkerheten i denna riktning.

Sverige är inne i en period av omfattande strukturomvandling. Tidigare gränsdragningar mellan offentlig och privat verksamhet suddas ut allt mer. I allt större utsträckning erbjuds medborgarna ett utbud av tjänster från privat och offentlig verksamhet inom samma verksamhetsområde. Tjänstesektorn är på stark frammarsch och anses av många vara en förutsättning för att vi skall ta oss ur den besvärliga arbetsmarknadssituation som Sverige befinner sig i.

För konsumenterna innebär nuvarande lagstiftning påtagliga nackdelar beträffande möjligheterna att överblicka regelverken. Dessutom föreligger risken att vissa tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den stora fördelen med att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta även tjänster som erbjuds i offentlig verksamhet är att lagstiftningen därigenom bättre skulle kunna fungera som en garanti och därmed förstärka konsumentskyddet.

Produktsäkerhetslagstiftningens nuvarande utformning är inte konkurrensneutral. Enligt vår mening är detta klart otillfredsställande eftersom det innebär en risk för att likartade verksamheter kan utsättas för olika slags kontroll beroende på vem som är huvudman för verksamheten. Med vårt förslag skulle risken för att denna situation uppstår elimineras.

Efter det att riksdagen behandlat produktsäkerhetsutredningens ställningstaganden och regeringens förslag har en hel del hänt. Inom ramen för den Europeiska unionen pågår ett omfattande arbete inom det konsumentpolitiska området. Regeringen anser att Sverige skall vara ett föregångsland i detta arbete. Mot denna bakgrund anser vi att det är befogat att på nytt väcka frågan om en utvidgning av produktsäkerhetslagen till att omfatta även varor och tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

7.7 Låt märkning av varor vara frivillig

Märkning av varor (etisk märkning, jämställdhetsmärkning, miljömärkning etc.) skall vara frivillig.

Märkning av varor bör tillåtas vara ett konkurrensverktyg snarare än ett statligt kontrollmedel. Som tidigare anförts medför lagstadgad märkning merkostnader för konsumenterna, samtidigt som effekterna är svårkontrollerade på mikronivå.

Seriösa företag övervakar sin tillverkning och informerar sina presumtiva kunder om förfaringssätt. The Body Shop är ett utmärkt exempel på företag där djurskydd och miljöhänsyn är en del av själva affärskonceptet. Medvetna konsumenter väljer bäst själva vilka företag som producerar sina varor på ett sätt som passar deras intressen och val.

7.8 En genomtänkt modell för tvistlösning

Modeller för lösning av konsumenttvister utom rätta skall stimuleras. Regeringen har sedan 1994 försökt införa större möjligheter till processföring i framför allt konsumenttvister. Vi menar att en bättre modell vore att anamma de moderna principerna för utomrättslig lösning av konsumenttvister, så kallad ”alternative dispute resolution” (ADR).

Kommissionen uppmuntrar framväxten av modeller för utomrättslig tvistlösning, därför att sådana instrument är lättillgängliga för konsumenter, visar goda resultat och saknar många av de nackdelar domstolsprocesser har. EU-parlamentet har också nyligen antagit ett betänkande avseende utomrättslig reglering av konsumenttvister.

Kommissionen rekommenderar att ADR skall ha en självständig, oberoende ställning, samt ge samma service till konsumenter som till näringsidkare. Förfarande och resultat skall vara offentliga. Förfarandet skall också vara effektivt, inte fordra juridiskt ombud, vara utan kostnad eller ges till mycket rimliga kostnader, samt vara snabbt. Förfarandet skall endast vara bindande för parterna om parterna innan förfarandets början informerats om att så är fallet. Förfarandet får inte vara en följd av en avtalsklausul som påbjuder utomrättslig tvistlösning med preklusion av rätten att föra anspråket till domstol. Parterna skall, om de vill, få representeras av ombud.

Vi ställer oss bakom inrättandet av ett nätverk för utomrättslig, gränsöverskridande tvistlösning. Konsumenterna får härigenom stor egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till domstol.

Stockholm den 21 september 2001
Christel Anderberg (m)
Henrik S Järrel (m)	Elizabeth Nyström (m)
Berit Adolfsson (m)	Anne-Katrine Dunker (m)
Anders Sjölund (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Tomas Högström (m)