med anledning av prop. 1998/99:84 Lag om skatt på avfall

Motion 1998/99:Sk27 av Bo Lundgren m.fl. (m)

Avfallsskatten dålig för
miljön

Inledning

I propositionen 1998/99:80 Lag om skatt på avfall föreslår
regeringen ett införande av en avfallsskatt. Skatteförslaget
går i princip ut på att allt material som förs in till en
avfallsanläggning beskattas med 250 kronor per ton. Avdrag
från skatten får göras för vissa avfallsslag och för avfall som
förs ut från anläggningen. Det finns flera anledningar till att
säga nej till denna proposition. Skatten straffar de
återvinnings- och behandlingsverksamheter som bedrivs vid
befintliga deponier. Följden blir en snedvridning av
konkurrensen som får till följd att miljömässigt väl
fungerande verksamheter som bedrivs inom
avfallsanläggningar tvingas att lägga ner eller flytta ut.
Skatten innebär också en styrning som får till följd att avfall
i större utsträckning kommer att förbrännas vilket varken
gynnar materialåtervinning eller biologisk behandling. En
annan negativ effekt av den föreslagna avfallsskatten är att
våra samlade utsläpp av koldioxid sannolikt kommer att öka
väsentligt. Sammantaget är det mycket tveksamt om det
finns några hållbara miljöargument överhuvudtaget som
motiverar införandet av avfallsskatten. Risken är uppenbar
att skatten blir styrande på ett ur miljösynpunkt felaktigt sätt
och att skatten bland annat motverkar att materialflödena
sluts i naturliga kretslopp.

Rötning av avfall i bioceller

Rötning av avfall i bioceller är ett sätt att både utvinna energi
och näring ur avfallet. Eftersom tungmetaller och andra
miljögifter binds fast stabilt i rötresten kan näring utvinnas
genom uppsamling av lakvatten. Detta kan användas som
gödslings- och bevattningsmedel i t. ex. energiskogsodlingar.
Biocellen fungerar på detta sätt som ett ekologiskt filter som
kan avgifta samhällets restprodukter. En skatt på avfall i
enlighet med regeringens proposition skulle försvåra och i
värsta fall helt stoppa utvecklandet av den här typen av
miljövänlig teknik för omhändertagande av avfall.
Cellrötning i röt- och bioceller är exempel på metoder som
klarar även rötning av hushållsavfall. Införandet av
avfallsskatten riskerar att leda till att större delen av
hushållsavfallet istället körs till förbränningsanläggningar.

I propositionen föreslås att reaktorrötning ska vara skattebefriad, men det
sägs ingenting om befrielse för rötning i röt eller bioceller. De sistnämnda
metoderna är ur miljösynpunkt fördelaktiga inte minst på mindre deponier
och det är därför inkonsekvent av regeringen att föreslå skattebefrielse enbart
för reaktorrötning. Vid moderna biocellsanläggningar uppsamlas den
producerade biogasen effektivt vilket gör att risken för emissioner av växt-
husgaser från en sådan anläggning är mycket liten.

En positiv sidoeffekt av rötning av avfall i bioceller är att den rötrest som
lämnas till långtidsförvar i en deponi fungerar som en kolsänka. Totalt i
Sveriges deponier fastläggs årligen ca 400 000 ton organiskt kol för långtids-
förvar. Detta motsvarar det organiska kolet i 3 000 km2 fullvuxen granskog.
Effekten av den föreslagna avfallsskatten skulle i värsta fall bli att vi i
jämförelse med nuläget skulle tillföra atmosfären lika mycket koldioxid som
om vi årligen avverkade 3 000 km2 granskog utan att återplantera.

Styrning mot förbränning

Avfallsskatten får som resultat att allt mer avfall går till
förbränningsanläggningar vilket motverkar såväl
materialåtervinning som biologisk behandling. Satsningar på
ökad källseparering och materialåtervinning kommer att få
stå tillbaka eftersom skatten medför att det blir billigare att
istället lasta om avfallet för transport till förbränning. Enbart
utsikterna om att en avfallsskatt kommer att införas har
medfört att avfall redan nu styrs över mot
förbränningsanläggningar. Flera befintliga
förbränningsanläggningar planerar att fördubbla sin
kapacitet. Transporterna av avfall kommer i och med en
koncentration till färre och större anläggningar att öka. Det
finns också en risk att man genom stora investeringar i
anläggningarna låser upp utvecklingen och att det blir svårt
för andra alternativ att hävda sig. Kommuner anslutna till
förbränningsanläggningar har knappast några incitament för
att satsa på materialåtervinning eller på att minska
mängderna avfall.

Ekonomiska incitament finns det som en följd av den föreslagna skatten
däremot för förbränning av blandat avfall. Vid förbränning av blandat avfall
behöver aktörerna inte betala avfallsskatt och de slipper dessutom kostnader
för sortering av avfall. Men en förbränning av blandade avfall omöjliggör ett
kretslopp av näringsämnen. Förorenat material i avfallet kontaminerar askan
från det renare materialet och gör att askan måste deponeras.

Eftersom det är vikten på avfallet som bestämmer hur mycket skatt som
ska betalas får man också den effekten att incitamenten ökar för att förbränna
avfall som väger mycket. Rent konkret kan följden bli en ökning av
förbränningen av hushållsavfall som håller hög vattenhalt.

Styrningen mot förbränning av avfall är inte positiv för miljön. Ökad
förbränning leder till ökade utsläpp av såväl växthusgaser som försurande
ämnen. På det internationella planet kan man se att länder som USA och
Australien stänger sina anläggningar för förbränning för att istället satsa på
materialåtervinning i kombination med olika biologiska metoder.
Sammanfattningsvis är det olyckligt att med en skatt styra över avfallshante-
ringen mot förbränning och därmed försvåra utvecklandet av andra lösningar
som är bättre ur miljösynpunkt.

Skatten ger ökad administration men
sämre miljö

Den föreslagna skatten på avfall skapar ökat krångel och gör
att väl fungerande verksamheter som idag bedrivs inom
många deponiområden får problem. Det är ur kontroll- och
miljösynpunkt bättre att ha dessa verksamheter kvar inom
deponierna än att genom skatten driva ut dem. Skattens
utformning med undantagsregler och avdrag vid utförsel av
avfall riskerar att leda till så kallad "kreativ" bokföring och
diverse metoder för att slippa att betala skatt. Detta kan i sin
tur leda till konstlade materialflöden och absurda lösningar
där det bland annat kan mixtras med vattenhalten för att få in
så liten vikt och ut så stor som möjligt. Eftersom planeringen
ute i landet redan är i gång för att med diverse kreativa
metoder lösa avfallshanteringen vid deponi utan att behöva
betala denna skatt är det mycket troligt att statens nettointäkt
blir betydligt mindre än beräknat.

Det är principiellt fel att med en skatt försvåra teknikutvecklingen vad
gäller nya och miljömässigt bra behandlingsmetoder. Kommunernas och de
enskilda avfallsbolagens möjligheter att utarbeta och utveckla lokala ekono-
miskt och ekologiskt hållbara lösningar försvåras. Biogasutvinning ur
deponier är exempel på lokalt anpassade energisystem där den biologiskt
lättnedbrytbara delen av avfallet används. Det är av yttersta vikt att denna typ
av ekologiskt och ekonomiskt hållbara system där man kan ersätta fossila
bränslen och drivmedel och samtidigt reducera mängderna avfall som
slutgiltigt läggs på deponi inte omöjliggörs av den av regeringen föreslagna
avfallsskatten.

Skatten ökar också risken för illegal deponering. Hittills är vi i Sverige
relativt förskonade från illegal deponering av avfall men det är troligt att
skatten gör att dessa problem ökar. Följden kan bland annat bli ökad ned-
skräpning i skog och mark.

En allvarlig brist i regeringens förslag till avfallsskatt är att det saknas en
miljökonsekvensbedömning av avfallsskattens effekter. Det är alldeles
uppenbart att en skatt på avfall verkar styrande när det gäller hur olika
aktörer väljer att hantera sitt avfall. De olika konsekvenserna av en sådan
styrning är inte alltid de mest uppenbara. Generellt sett borde det vara ett
minimikrav att det görs en ordentlig miljökonsekvensbedömning av de
samlade miljöeffekterna av förslag som syftar till att styra avfallshante-
ringen. Det sistnämnda är ytterligare en anledning till varför det är viktigt
att
avslå regeringens proposition om skatt på avfall.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1998/99:84 i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 28 april 1999

Bo Lundgren (m)

Göte Jonsson (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Ingvar Eriksson (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Carl G Nilsson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)