med anledning av prop. 1998/99:131 Ny svensk filmpolitik

Motion 1999/2000:Kr2 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd)

Ett samlat filmavtal

Den övergripande frågan som riksdagen har att ta ställning
till när det gäller filmen är om den godkänner en fortsatt
avtalslösning eller om den föredrar en helt statligt
finansierad filmpolitik. Kristdemokraterna anser, precis som
regeringen, att en avtalsmodell är att föredra. I
propositionen markeras också att inför varje ny avtalsperiod
bör villkoren för en fortsatt avtalslösning jämfört med en
helstatlig modell prövas.

Konsekvensen av detta bör vara att riksdagen först beslutar om de yttre
ramarna, om vi skall ha ett samlat filmavtal eller inte och vad som i så fall
skall ingå i detta. Därefter sluter parterna avtalet. Det är därför förvånande
att
den öppna arenan ersatts av slutna dörrar och att regeringen väljer att
förelägga riksdagen ett avtal kring vilket parterna redan enats. Det enda
förbehåll som gjorts från statens sida är, enligt propositionen, att avtalet
kräver regeringens godkännande. Det borde inte bara vara riksdagens
formella godkännande man söker, utan ett reellt sådant. Ett avtal med staten
som part kräver en tydlig demokratisk förankring. Den politiska processen
hämmas när varje invändning kan innebära att det slutna avtalet måste
förhandlas om. Förfaringssättet måste därför kritiseras.

Riksdagens godkännande kräver också en större kännedom om de
ekonomiska konsekvenserna än vad regeringen i nuläget vill avslöja. Detta är
en allvarlig brist som vi vill påpeka redan i inledningen och till vilken vi
återkommer med en mer detaljerad argumentation längre fram i motionen.

Vi föredrar således avtalsmodellen före en helstatlig satsning och anser
också att det finns mycket att vinna på att ha ett samlat avtal där såväl
produktion som distribution och filmkulturell verksamhet skall ingå. Vi anser
dock att regeringens filmsatsning är alltför endimensionell. Den koncentreras
i alltför stor utsträckning till den materiella tillgången på film. Filmmediets
påverkan på människor är en viktig del i den nationella filmpolitiken. Vi
kristdemokrater vill lyfta fram detta mer än vad propositionen gör. Vi saknar
också en diskussion när de gäller de vägledande begreppen etik och
jämställdhet. Den etiska aspekten är helt frånvarande i propositionen vilket är
en stor brist. Vidare lägger vi väsentligt mycket mer i begreppet jämställdhet
än den i och för sig viktiga satsningen på att bryta den manliga dominansen
bland filmskaparna. Regeringen har inte heller sett något behov av att
efterlysa mer forskning om och på vilket sätt populärfilm och film med
våldsinslag påverkar framför allt barn och ungdom. Detta är beklagligt.

Inriktningen på insatserna
för filmen

Kristdemokraternas utgångspunkt är att det finns ett behov
av en nationell kulturpolitik och att film skall omfattas av
denna. Vi menar att kulturen fyller grundläggande mänskliga
behov och medverkar till att ge både mening och helhet i ett
samhälle som ofta präglas av uppdelning och splittring. Så
har också filmen sin funktion när det gäller att t.ex. uttrycka
sig konstnärligt, påverka och förklara omvärlden, roa,
informera och även bidra till igenkännande och
identifikation. På så sätt fyller den olika behov hos olika
människor. Det är därför viktigt att göra filmen tillgänglig
för alla och att främja ett aktivt deltagande inom denna del
av kulturlivet.

En kristdemokratisk filmsatsning har en bredare ambition än regeringens
och utgår från följande nyckelbegrepp: kvalitet, helhet, tillgänglighet jäm-
ställdhet och framsynthet

Kvalitet

Utgångspunkten är att svensk kvalitetsfilm skall vara
föremål för statligt stöd. De räcker emellertid inte att
markera att kvaliteten har en avgörande betydelse och är
central i sammanhanget, eller att föra en kvalitetsdiskussion
som aldrig leder fram till några slutsatser. Om vi skall
använda kvalitetsbegreppet som vattendelare för vilka som
tilldelas stöd krävs att kvalitetsbegreppet tydliggörs. Vi
måste från statens sida slå fast vad vi menar med
kvalitetsfilm och ansvaret för att presentera en definition
som riksdagen kan ta ställning till vilar på regeringen. Man
bör således snarast återkomma till riksdagen med en sådan.

I arbetet med att ta fram en kvalitetsdefinition bör utgångspunkten vara att
filmskapande är en kreativ process, ett skapande som kan likställas med
andra konstnärers arbete. Definitionen får med andra ord inte bli för stelbent
och inskränkt, utan uppmuntra den konstnärliga friheten, bredden och
mångfalden. Ett gångbart alternativ kan fortfarande vara1963 års utförliga
definition: "en förnyelse av filmens uttrycksmedel och formspråk,
angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess
verklighetsuppfattning eller samhällskritik, graden av psykologisk insikt och
andlig nivå, lekfull fantasi eller visionär styrka, episka, dramatiska eller
lyriska värden, den tekniska skickligheten och övriga artistiska komponenter
i filmen". Definitionen måste dock diskuteras ordentligt för att därefter bli
föremål för ett formellt beslut.

Helhet

Produktion och distribution är självklara stödmottagare inom
ramen för ett filmavtal. Det finns emellertid ytterligare
delmoment som bör räknas in bland huvuduppgifterna. Så är
det till exempel viktigt att den filmkulturella verksamheten
lyfts in bland dessa. Till denna hör bl a behovet av
restaurering av den svenska färgfilmen.

Motivet för att ge statligt stöd till filmverksamhet, oavsett om det handlar
om produktion eller distribution, är att filmen skall komma människor till
del. Med andra ord handlar film om interaktion, ett möte med publiken. Om
filmpolitiken bara handlade om den materiella tillgången till film hade
filmpolitikens mål uppfyllts i den stund mötet kommer till stånd. För oss
kristdemokrater är detta emellertid bara början på den process som
filmverksamhet handlar om. Ett samlat filmavtal skall därför ses i sitt
sammanhang. Vad händer när åskådaren möter filmen? Hur tar vi människor
till oss film? Hur bearbetar vi våra filmupplevelser? Om och i så fall hur
hanterar vi det vi sett? Dessa frågor ur betraktarperspektivet är centrala och
måste finnas med i en statlig filmsatsning. Utifrån ovanstående resonemang
föds behovet av mer kunskap om filmmediets påverkan på människor. Inte
minst gäller detta populärfilmen. Samtidigt kan just filmen vara det medel vi
behöver för att bearbeta upplevelser. Den medverkar till igenkännande, att vi
bättre kan förstå oss själva och vår omgivning och filmen som pedagogiskt
verktyg är därför viktig att värna och ta till vara.

Det etiska ansvaret

I mötet mellan film och publik uppstår frågan om den etiska
dimensionen och det etiska ansvaret. Ligger det etiska
ansvaret på den förtroendevalde, producenten, distributören
eller åskådaren eller är det ett delat ansvar? Detta är frågor vi
inte kan blunda för och där våra svar blir vägledande för
filmsatsningen i alla led. Yttrandefriheten är en viktig
förutsättning för att demokratin skall fungera bra och det är
viktig att slå vakt om den. Vårt eget behov av frihet måste
dock kombineras med ansvar för och hänsyn till andra
människor. Öppenhet och tolerans men också respekt för
andra människors integritet och livsåskådning måste därför
vara grundläggande vid all konstutövning. I Filminstitutets
kulturella ansvar borde ligga att initiera en diskussion om
dessa frågor.

Tillgänglighet

Arbetet med ökad tillgänglighet måste hela tiden vara
pågående och intensifieras. Det handlar om social, kulturell,
geografisk, fysisk, ekonomisk tillgänglighet. Att göra det
lättare för människor att tillgodogöra sig film både som
konsument men även som producent.

Jämställdhet

Jämställdhet måste omfatta alla led och dimensioner i
filmavtalet. Att kvinnor skall ha möjlighet att producera film
på samma villkor som män borde vara en självklarhet. Att
verkligheten ser annorlunda ut gör att vi med kraftfulla
åtgärder måste medverka till snara förbättringar.

Jämställdhet handlar också om att göra filmen tillgänglig oavsett vilka
särskilda behov och förutsättningar den enskilde individen har. Det handlar
t ex om de funktionshindrades möjlighet att ta sig in på biografer och att där
kunna ta del av film. Regeringens beskrivning och framtida satsning är
mager och ofullständig. Vi återkommer till detta längre fram.

Framsynthet

2000-talets filmsatsningar bör också beakta den tekniska
förändringsaspekten. Hur kommer villkoren för att
producera, distribuera och visa film att se ut i den nära
framtiden? För att kunna svara upp mot de stora kraven på
handlingsberedskap och kunna måna om den svenska
filmens utrymme inom denna sektor bör regeringen noggrant
följa den snabba utveckling som sker inom detta område.

Kvinnliga filmskapares
förutsättningar

Filmutredningen redogör för den obalans som finns när det
gäller kvinnliga och manliga filmskapares möjlighet att få
stöd. Av 109 filmer med stöd under avtalsperioden hade
endast 19 procent en kvinnlig regissör, 12 procent en
kvinnlig producent och 17 procent en kvinnlig
manusförfattare. Samtidigt utgör kvinnorna bland Svenska
Teaterförbundets filmmedarbetare som jämförelse 47
procent. Även när det gäller t ex Dramatiska institutet råder
en jämn könsfördelning. Detta visar att den manliga
dominansen bland de filmskapare som fått stöd under
avtalsperioden är anmärkningsvärd och att snedfördelningen
måste brytas. Att förbättra de kvinnliga filmskaparnas villkor
är en mycket viktig uppgift för en ny filmpolitik.

Ett sätt att åstadkomma detta kan vara regeringens förslag att vid ansökan
om förhandsstöd skapa alternativa beslutsingångar. Genom att styrelsen dels
anlitar en filmkonsulent, dels anlitar en nämnd som består av en filmkonsu-
lent och ytterligare fyra ledamöter frångår man den koncentration av makt
som idag präglar ansökningsförfarandet. Vi kristdemokrater ser med nöd-
vändighet att styrelsen eftersträvar en jämn könsfördelning vid tillsättandet
av konsulenter och nämndledamöter.

Barn och ungdomsfilm

Att prioritera insatser som riktar sig till barn och ungdomar
är en av filmpolitikens viktigaste uppgifter. Att lära sig tyda
de budskap och den information som möter dem i det
omfattande mediebruset blir allt viktigare för barn och
ungdomar. Utifrån detta hade vi velat se en mer genomtänkt
satsning när det gäller barnfilm. Vi kristdemokrater stöder
utredningens förslag att 20 procent av de båda fondernas
medel för förhandsstöd skall avsättas till långfilm för barn
och ungdom. Regeringen väljer även här att inte precisera sig
och når därmed inte ända fram när det gäller att särskilt
värna barnfilmens ställning.

Vi skulle vilja se en mer genomtänkt satsning när det gäller barn-
filmskonsulenter. Avtalet anger, enligt propositionen, att Filminstitutet skall
anlita konsulenter för bedömningen av bl a vilka barn- och ungdoms-
filmprojekt som skall få förhandsstöd. I stället för att kompetensen måste
inhämtas för varje tillfälle anser vi att det finns mycket att vinna på att
inrätta
en fast barnfilmskonsulent. Genom att det är samma person som sköter
bedömningen skapar man en kontinuitet i arbetet. Det är också viktigt att
barnfilmskonsulenten integreras i Filminstitutets arbete och inte verkar iso-
lerad från andra bedömare. För att ytterligare säkerställa att bedömningarna
görs på kvalitativt bästa sätt bör arbetet regelbundet följas upp och
utvärderas.

Barnfilmssatsningen bör inte begränsas till produktionen av film, utan
även riktas till målgruppen; barnfamiljen. Att staten verkar för att det skapas
barnfilm av god kvalitet innebär samtidigt att vi vill se fler barnfamiljer på
biograferna. Som det är i dag måste många familjer avstå från bio på grund
av de höga biljettpriserna. Vi anser att det ligger ett stort värde i att
familjer,
oavsett hur dessa ser ut, ges möjlighet att se filmer tillsammans. En
gemensam kulturell mötesplats för barnfamiljen blir ett forum som ökar
möjligheten till gemensamma upplevelser.

Forskning kring barns
filmkonsumtion

Att barn och ungdomar skall uppmuntras att se film är en
självklar utgångspunkt. Ungdomar är redan i dag de största
konsumenterna av film. Trots detta finns i dag knappast
någon forskning kring barns möte med film. Viktiga och
obesvarade frågor är t ex vilken slags film som barn själva
väljer och suger åt sig, vilket förhållningssätt de har till
mediebruset, hur de regerar på våldsskildringar och hur de
bearbetar de sina upplevelser. Det är självklart att sådan
forskning skall prioriteras, vilket också borde ha framgått av
filmavtalet.

Regional filmsatsning

Kristdemokraterna delar regeringens uppfattning att en av de
viktigaste uppgifterna för den nya svenska filmpolitiken är
att stärka filmens roll i kulturlivet och att säkerställa
tillgången till ett brett utbud av värdefull film i olika
visningsformer i hela landet. Inte minst gäller detta barns och
ungdomars möjlighet till eget skapande. Vi stödjer därför
den satsning som gjorts och fortsättningsvis kommer att
göras på regionala resurscentrer för film och video, både
vad gäller verksamhetens innehåll, stödstruktur och utökade
ekonomiska ramar.

Innehållsmässigt kan satsningen förutom verksamhet för barn och ungdom
användas till spridning och visning av kvalitetsfilm eller fungera som
plantskolor för unga filmare. En liten men viktig del av verksamheten utgör
produktion och distribution av kort- och dokumentärfilm som i dag är
försummad. Detta stöd är viktigt, inte minst ur kvinnosynpunkt, eftersom fler
kvinnor väljer denna form av filmproduktion.

Den regionala satsningen bygger på ett ömsesidigt engagemang, dvs att
landstingen, kommunerna eller andra huvudmän måste satsa minst lika
mycket som staten gör. Denna stödstruktur rimmar väl med vår uppfattning
att statsbidragen skall vara stödjande, inte styrande, för verksamheten.

För att de statliga medlen till regionalt utvecklingsarbete på filmområdet,
samt att det regionala ansvaret för filmkultur och filmnäring skall kunna
fortsätta att växa och stabiliseras är det viktigt att man på regional nivå kan
göra en långsiktig planering av verksamheten. För att så skall kunna ske
fordras en relativ stabilitet i medelstilldelningen, såväl från den statliga som
den regionala nivån.

Avtalet innebär att av de medel som under ett räkenskapsår inflyter till
stiftelsen skall minst 20 % användas för stöd till regional verksamhet. För att
erhålla stöd till regional verksamhet krävs att bidrag lämnas från landsting,
kommun eller annan huvudman med ett belopp som minst motsvarar det stöd
som lämnats inom ramen för avtalet.

Mot bakgrund av detta, samt att hela avtalets konstruktion, bland annat,
vilar på den tioprocentiga avgiften från biobesök i landet finns det risk för
att
denna modell kan utgöra ett instabilt instrument för den regionala
verksamheten. För att kunna göra en realistisk och långsiktig planering av
den regionala verksamheten skulle vi föredra att en fast minimisumma
årligen anges som skall ses som en garant för ett regionalt stöd, på samma
sätt som det i avtalet anges en fast högsta summa om 3 miljoner kronor
årligen.

Filmdistribution utanför
biografer

Propositionen ägnar stort utrymme åt distributionsfrågan och
kommer med ett flertal förslag som i bästa fall kan leda till
större tillgänglighet. En stor del av koncentrationen sker
emellertid till biograferna även om filmen i skolan berörs
ytligt. Vi skulle vilja se en vidgad distributionssatsning där
biograferna utgör en målgrupp, medan övriga institutioner
såsom skolor, museer, vårdsektorn etc utgör en annan.
Denna senare del är viktig inte minst när det gäller kort- och
dokumentärfilmen, eftersom biograferna generellt visar mest
långfilm. Eftersom propositionen också tydligt utvecklar
biografsidan vill vi här ägna utrymmet åt den andra, även om
båda är viktiga.

Den som vill visa film utanför biografer möter i dag en rad svårigheter, till
största delen beroende på att ansvaret för distributionen av film ligger på
olika bolag och institutioner. Det råder således en oklarhet när det gäller att
hitta rätt distributör samt osäkerhet när det gäller ersättningsfrågan. För att
skapa en mer ändamålsenlig hantering förslår vi därför att Filminstitutet får
ett samordnande ansvar. AV-centralerna och biblioteken skall inte behöva
samverka med flera centrala distributörer, utan kan med Filminstitutets hjälp
få en mer renodlad roll som förmedlare av film. För att skapa en kraftfull
organisation för spridning av kort- och dokumentärfilm skulle Filminstitutet
ta ett ansvar för att främst AV-centraler och bibliotek löpande informeras om
kort- och dokumentärfilmsproduktionen

AV-centralerna och biblioteken har en central roll när det gäller filmen i
skolan. De nya läroplaner som i dag styr skolverksamheten har inneburit att
spelfilm, kort- och dokumentärfilm på ett annat sätt än tidigare kommit att
fylla en viktig roll i skolans arbete. Arbetet går i dag mer än tidigare ut på
att
förbereda eleverna för det informationssamhälle som möter dem i vardagen.
Kunskapen presenteras sällan i färdiga paket utan eleverna tränas till urval,
sammanställning och analys. I detta arbete blir filmen både en viktig
inspirationskälla och kunskapsbank samtidigt som dess innehåll i sig kan bli
föremål för analys. Elevers eget filmskapande bör ges stark prioritet.

Film i skolan

En annan viktig förutsättning för att filmen i skolan skall
kunna utvecklas är skolbioverksamheten. För att denna skall
fungera krävs emellertid tillgänglighet till kopior av populära
filmer medan de fortfarande är aktuella. En satsning på
parallellkopiering för skolanvändning vore därför önskvärd
både när det gäller svenska och internationella
kvalitetsfilmer

Positivt är att redan idag har verksamheten med film i skolan vuxit till en
livlig verksamhet. Idag fördelar institutet ett särskilt stöd till lokal film-
kulturell verksamhet för barn och ungdom (skolbio); till detta följer ett
filmpedagogiskt studiematerial. Statistiskt material visar att 154 av Sveriges
kommuner bedrev regelbunden skolbioverksamhet under läsåret 1997/98,
varav 90 kommuner fick stöd från Filminstitutet. Idag bidrar Filmbranschen
med rabatter på film och biografhyror och genom skollanseringar av viktiga
och engagerande filmer. Parterna i 2000 års filmavtal har enats om att avtalet
skall omfatta ett stöd till film i skolan. Stödet skall omfatta medel till
spridning av kort- och dokumentärfilm och för en fortsatt skolbioverksamhet.
För att stöd skall ges krävs att bidrag lämnas från landsting, kommun eller
annan huvudman med ett belopp som minst motsvarar det stöd som lämnas
inom ramen för detta avtal Vidare krävs en pedagogisk plan.

Det är bra att avtalet tar med kommuner och landsting i arbetet så att de,
efter tre år, själva kan prioritera verksamheten med skolbio, ett arbete där de
regionala filmresurscentrumen, som pådrivande, har en viktig roll. Detta
arbete bör alltså utvecklas och stödjas så att ännu fler kommuner omfattas av
skolbioverksamheten.

En filmsatsning för barn och ungdomar måste också innehålla bearbetning
av det upplevda. I detta arbete är Filminstitutets handledningar för hur man
kan arbeta med filmen samt lärarseminarier och visningar mycket betydel-
sefulla. Särskilt viktigt är det att detta material också inkluderar populärfilm
som barn och ungdomar själva väljer eller kommer i kontakt med. Detta är
nödvändigt för att de skall utveckla förmågan att kritiskt orientera sig i
medieutbudet. Materialet bör göras tillgängligt för samtliga yrkeskategorier
som arbetar med barn och ungdomar.

Vi kristdemokrater vill se utvecklat pedagogiskt material för att detta syfte
skall kunna uppnås.

Kristdemokraterna vill också lyfta fram det viktiga arbete som bedrivs av
Våldsskildringsrådet. Härifrån kan skolorna få tillgång till pedagogiskt
material som bidrar till att öka medvetenheten om påverkan av våld i filmer.
Det är viktigt att information om denna verksamhet sprids, förslagsvis via
Filminstitutets pedagogiska material.

Film för alla, även
funktionshindrade

"Det är en allmän kulturpolitisk ambition att kulturen skall
kunna erbjudas alla och att människor med
funktionsnedsättning bereds möjlighet att använda sin
kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella
färdigheter"

Så utmärkt inleder regeringen det viktiga avsnittet om de funktions-
hindrades tillgänglighet till film. Av de stora orden blir emellertid inte mer
än en kort formulering om att medel skall avsättas för att göra film mer
lättillgänglig för funktionshindrade, genom t ex textning och syntolkning.
Om regeringen menar allvar med sin satsning på de funktionshindrade borde
man ha större precision när det gäller att identifiera målgruppen och högre
grad av konkretion när det gäller förslagen än vad som nu är fallet. Är t ex
astmatiker en målgrupp när regeringen talar om filmens ökade tillgänglighet
och vilket mål har man för att öka de rullstolsburnas tillträde till biograferna
och biografutrymmena? Det handlar t ex om ökad tillgänglighet och infor-
mation till allmänheten. I detta arbete har filmindustrin ett stort ansvar. För
Kristdemokraterna räcker det inte med vaga löften. Vi vill i stället ställa oss
bakom en satsning som redan på initiativstadiet har förutsättningar att lyckas.
Vi vill i detta sammanhang också poängtera hur viktigt det är att medlen för
textning och syntolkning säkras.

Oberoende översyn av
Filminstitutet

För att möjliggöra en överblick av Filminstitutets kostnader,
styrning och kontroll samt bedöma huruvida styrelsens
bemanning är tillräcklig, för stor eller för liten
rekommenderade Filmutredningen en oberoende översyn av
institutet. Eftersom avtalet dessutom ger Filminstitutet ett
tyngre kulturpolitiskt ansvar delar Kristdemokraterna
utredarens uppfattning om att en översyn vore värdefull.
Regeringen har dock valt att inte följa rekommendationen.
Vi kan inte finna tillräckliga skäl för detta ställningstagande
i propositionen och föreslår därför att en översyn kommer till
stånd.

Handlingsoffentlighet

De statliga stöd som stiftelsen Filminstitutet skall fördela
motsvarar stöd som på andra områden fördelas av offentliga
institutioner. Därför bör dessa förvaltningsuppgifter omfattas
av handlingsoffentlighet. Detta var Filmutredningens
uppfattning och Kristdemokraterna menar att regeringen
borde tagit fasta på det. I stället argumenterar regeringen för
att det är omöjligt att skilja ut vilka medel som är allmänna
och vilka som utgör bidrag från andra än staten vid
stiftelsens handläggning av ärenden. Detta är
anmärkningsvärt eftersom regeringen så sent som i april i år,
med all rätt, rekommenderade riksdagen att göra
offentlighetsprincipen tillämplig för den del av verksamheten
hos Sveriges Riksidrottsförbund som utgör myndighets-
utövning. Om man ställer krav på åtskillnad mellan statliga
och andra medel i ett fall bör detta självklart gälla även för
Filminstitutet. Detta är också Riksrevisionsverkets
uppfattning. För oss kristdemokrater är det ett demokratiskt
ansvar att Filminstitutets förvaltningsuppgifter är föremål för
offentlig insyn och därmed omfattas av
handlingsoffentlighet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samlat filmavtal,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en kvalitets-
definition som ligger till grund för begreppet kvalitetsfilm och som
föreläggs riksdagen för diskussion och beslut,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det etiska ansvaret och Filminstitutets roll
beträffande detta,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om medelsavsättning från fonderna för förhandsstöd
till långfilm för barn och ungdom,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en särskild barnfilmskonsulent,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av mera forskning kring barns
och ungdomars konsumtion av film,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regionalt stöd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad tillgänglighet till film för funktions-
hindrade,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en oberoende översyn av Filminstitutet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handlingsoffentlighet för delar av Filminstitutets
verksamhet.

Stockholm den 16 september 1999

Gunilla Tjernberg (kd)

Inger Davidson (kd)

Dan Kihlström (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Maj-Britt Wallhorn (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Fanny Rizell (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Erling Wälivaara (kd)

Desirée Pethrus Engström (kd)