med anledning av prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring

Motion 1996/97:A46 av Barbro Johansson m.fl. (mp)

Behovet av helhetssyn

Dagens socialförsäkringssystem har växt fram ur olika
historiska förutsättningar och uppvisar tillsammans en brokig
bild, som är svår att förstå för de flesta. Mycket kan göras för
att samordna system och göra dem billigare, enklare och mer
lättbegripliga.

Den översyn som de senaste åren skett i ett flertal utredningar har inte lett
till förslag om den nödvändiga förenklingen och samordningen av socialför-
säkringssystemen. Problemet verkar vara att ingen tar det nödvändiga
helhetsgrepp som behövs. I stället har ogenomtänkta improvisationer hastats
fram och sedan tagits tillbaka på ett sätt som gör att många far illa.

Propositionen om en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring är
visserligen mer genomarbetad än dessa improvisationer. Men fortfarande är
det ett isolerat förslag som bara berör ett delområde inom socialförsäkrings-
systemet och som verkar ha utarbetats utan någon som helst tanke på samord-
ning med de andra systemen, trots löften från regeringens sida att man nu
skall ta ett helhetsgrepp. Flera grundläggande frågor är fortfarande olösta och
förvisas till nya utredningar. Den viktigaste av dessa gäller vad som skall
hända med dem som är långvarigt arbetslösa efter ersättningsperiodens slut i
a-kassan.

Ett samlat förslag

Nu behövs ett helhetsgrepp på socialförsäkringarna på
samma sätt som när den samlade översynen av
skattesystemet gjordes! Miljöpartiet har presenterat ett
konkret förslag (motion 1996/97:Sf225 Helhetssyn och
grundtrygghet i socialförsäkringar) till ett sådant
helhetsgrepp.

Socialförsäkringarna skall främst vara ett socialt skyddsnät som skall ge en
grundläggande försörjning till den som av olika anledningar inte kan försörja
sig själv. Systemet skall vara heltäckande så att så få som möjligt faller
mellan stolarna och tvingas leva på socialbidrag. Det innebär bland annat att
kvalifikationsregler och andra krav skall utformas så att så få som möjligt
utestängs.

Försäkringarna skall i första hand tillgodose en grundtrygghet som alla
solidariskt och efter förmåga skall bidra till att finansiera. Det bör inte vara
en uppgift för det statliga försäkringssystemet att i varje läge garantera att
människor för all framtid skall kunna behålla en en gång uppnådd högre
konsumtionsstandard. En sådan garanti blir alltför dyrbar och kan lika väl
tillgodoses av var och en med eget sparande eller försäkring. Det är viktigare
att knappa skatteinkomster i första hand används för att garantera en bra
standard i den gemensamma vården, omsorgen och utbildningen. Detta bör
också ligga mer i välbeställda personers intresse än att i varje läge få en
statlig garanti för sin konsumtionsstandard.

För att tillgodose kraven på helhetssyn och grundtrygghet bör socialförsäk-
ringssystemen utformas med en kortvarig del (omställningsförsäkring) och en
del som skyddar vid långvariga inkomstbortfall.

Omställningsförsäkringar

Kortvariga försäkringar skall ge ett skydd vid tillfälliga
inkomstbortfall på grund av sjukdom, föräldraskap,
arbetslöshet m.m. samt ge ett skydd under en
omställningsperiod om inkomstbortfallet riskerar att bli
långvarigt. Försäkringen kan utformas som en modifierad
inkomstbortfallsförsäkring med en högre ersättningsnivå i
procent vid låga inkomster och en något lägre procentuell
ersättning vid högre inkomster (s.k. brutet tak).

En lämplig maximal tid för den kortvariga omställningsförsäkringen kan
vara två år. Av tradition har vi i Sverige olika organiserade försäkringar vid
olika typer av inkomstbortfall. Vid sjukdom och föräldraskap finns en allmän
statlig försäkring medan skyddet vid arbetslöshet traditionellt har organiserats
via arbetslöshetskassor knutna till fackliga organisationer. Även om vi
principiellt skulle föredra en allmän statlig försäkring även vid arbetslöshet,
har den nuvarande ordningen fungerat i stort sett bra och bör därför kunna
bibehållas om den, som regeringen föreslår, kompletteras med en fristående
kassa för den som av olika skäl inte kunnat eller vill bli medlem i en
fackföreningsanknuten kassa.

Även om de kortvariga försäkringarna är åtskilda bör strävan vara att göra
dem så lika som möjligt. Det gäller till exempel ersättningsnivåer, regler för
inkomstberäkning, golv- och taknivåer samt övergångstider mellan kort- och
långvariga försäkringar. Administrationen av trygghetssystemen på lokal nivå
kan slås ihop och förenklas.

Skydd vid långvarig ohälsa och
arbetslöshet

När ohälsa eller arbetslöshet varar en längre tid blir det allt
mer angeläget att samordna eller slå samman försäkringarna
för olika slags inkomstbortfall. Problemen för människor
med långvariga inkomstbortfall är ofta sammansatta och kan
bero på svag ställning på arbetsmarknaden, viss sjuklighet
och ibland även sociala problem. Vi reagerar starkt mot den
strävan efter "renodling" av olika försäkringar som präglat
de senaste årens utredningar inom socialförsäkringarna. Den
är en teoretisk konstruktion som mest verkar ha kommit till i
en kameral strävan att kunna bokföra kostnaderna på rätt
konto. För alla dem med mer sammansatta problem leder en
sådan renodling till en ökad risk att ingen försäkring riktigt
passar in, att man blir bollad mellan olika myndigheter och
riskerar att helt hamna utanför.

Vi föreslår därför att försäkringar vid långvarig (mer än två år) ohälsa eller
arbetslöshet samordnas till en försäkring. Denna bör ge en grundtrygghet, i
princip lika för alla, på ungefär samma nivå som garantibeloppet i dagens
förtidspensioner.

Lokal samordning

Social- och arbetsmarknadspolitiken på lokal nivå försvåras
inte bara av att dagens socialförsäkringar är så olika
uppbyggda, på ett sätt som inte är konsekvent och
genomtänkt. Den av oss föreslagna förenklingen och
sammanslagningen skulle göra den lokala samordningen
enklare.

Även den organisatoriska splittringen på olika ansvariga myndigheter är ett
stort problem. FleraMånga instanser är på lokal nivå engagerade i att
bekämpa arbetslösheten och att arbeta med stöd och rehabilitering till
människor med en blandad problembild i form av sjuklighet, svag ställning
på arbetsmarknaden och kanske också sociala problem. Bland de viktigaste
instanserna kan nämnas arbetsförmedlingen, försäkringskassan och kom-
munernas socialtjänst. Samma person kan ofta vara aktuell hos flera av dessa
instanser och upplever ibland att han/hon blir skickad runt på ett olyckligt
sätt. De många inblandade myndigheterna har ofta olika mål och kulturer,
vilket ytterligare försvårar ett konstruktivt och effektivt samarbete.

Miljöpartiet anser att en genomgripande organisatorisk reform av arbets-
marknadspolitik, socialförsäkringar och socialpolitik på lokal nivå är nöd-
vändig. Syftet med reformen skall vara att förbättra samordningen och effek-
tiviteten i den totala organisationen. Det kan ske genom att de lokala
arbetsförmedlingarnas och försäkringskassornas organisation och personal
överförs till kommunerna, som får det administrativa huvudansvaret för de
samlade verksamheterna. Inom kommunen läggs verksamheterna samman
med i första hand de kommunala verksamheter som betalar ut socialbidrag
och svarar för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kommunen avgör själv
lämplig nämnd- och förvaltningsorganisation.

Vidgat utredningsuppdrag

Vi föreslår att uppdraget vidgas för den i propositionen
aviserade utredningen om vad som kan göras inför och efter
en utförsäkring ("den bortre parentesen"). Utredningen, som
bör vara parlamentarisk, bör även få i uppdrag att utreda en
total sammanslagning av försäkringsskyddet vid långvarig
ohälsa och arbetslöshet samt en organisatorisk
sammanslagning under kommunalt huvudmannaskap av
arbetsförmedlingarnas, försäkringskassornas och delar av
socialtjänstens verksamheter. Ett sådant vidgat
utredningsuppdrag är naturligt, eftersom inget separat skydd
vid långvarig arbetslöshet i praktiken kan utformas utan att
man också kommer in på dessa delar.

Kompensationsnivå och
dagpenningnivåer

Osäker finansiering

Vi instämmer i regeringens bedömning att det är angeläget
att höja kompensationsnivån i arbetslöshetsförsäkringen,
framför allt för de lågavlönade, som idag har mycket svårt att
klara sig med en ersättning på bara 75 %. Det är också
angeläget att höja stödbeloppet i det kontanta
arbetsmarknadsstödet, som från och med 1998 utgår som
grundbelopp i den sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen.

Höjningen av kompensationsnivån i arbetslöshetsförsäkringen måste sam-
ordnas med en motsvarande höjning i andra försäkringar, framför allt sjuk-
och föräldraförsäkringen. En sådan höjning har också aviserats från 1998. Det
är dock fortfarande oklart hur dessa höjningar sammantaget skall finansieras.
Det finns viktiga delar i regeringens förslag till finansiering som vi inte kan
acceptera. Hit hör skärpningen av arbetsvillkoret för arbetslöshets-
försäkringen. Det är orimligt att nivåhöjningen skall finansieras av att ännu
fler ställs helt utan försäkringsskydd. Strävan bör tvärtom vara att göra
försäkringen mer heltäckande. Vi kan inte heller acceptera förslaget att i
praktiken avskaffa tandvårdsförsäkringen som ett sätt att finansiera höjda
ersättningsnivåer i sjuk- och föräldraförsäkringarna.

I avvaktan på en klarare bild över finansieringsmöjligheterna och det stats-
finansiella läget de närmaste åren föreslår vi för närvarande en begränsad
höjning av ersättningsnivåer och grundbelopp. Ersättningsnivån bör höjas till
80 procent för inkomster upp till en brytpunkt vid 4,2 basbelopp, f.n. ca
12.700 kr/mån. För inkomstdelar över 4,2 basbelopp bör ersättningsnivån
vara 40 procent. Stödbeloppet i KAS alternativt grundbeloppet i den nya
försäkringen bör höjas till samma nivå som det hade före den senaste
sänkningen, 246 kr/dag. Vi kommer att senare under året, i samband med
vårpropositionen eller senast i samband med höstbudgeten pröva möjligheten
att finansiera en ytterligare höjning av ersättningsnivån och/eller brytpunkten
samt av grundbeloppet. Den prövningen måste då gälla samtliga berörda
försäkringar.

Gemensamt tak

Det av regeringen föreslagna ersättningstaket 580 kr/dag
uppnås vid ersättningsgrundande inkomst på knappt 16.000
kr/mån eller ca 5,3 basbelopp. Det är faktiskt en sänkning
jämfört med nuvarande regler. Detta kan jämföras med
motsvarande tak i sjuk- och föräldraförsäkringarna som
infaller vid ersättningsgrundande inkomster på 7,5
basbelopp, en gräns som det då och då har framförts förslag
om att höja.

Vi kan inte se något rationellt skäl till varför det skall vara olika tak i de
olika försäkringarna. Har en person mindre behov av ersättning om
inkomstbortfallet beror på arbetslöshet än om det beror på sjukdom?

Vi föreslår i stället att taken samordnas på ett sådant sätt att det är kost-
nadsmässigt neutralt. Det skulle innebära ett tak vid ersättningsgrundande
inkomster på 6,5 basbelopp, f.n. ca 19.600 kr/mån, i samtliga försäkringar.
Den högsta dagersättningen i a-kassan skulle då bli 589 kr/dag.

Arbets- och medlemsvillkor

Regeringens förslag innebär en skärpning i flera avseenden.
Arbetsvillkoret förlängs från nuvarande fem till sex månader
samtidigt som flera typer av arbeten med statligt stöd inte får
räknas in i arbetsvillkoret. Regeringen har inte heller tagit
fasta på ARBOM-utredningens förslag att föreslå ett mindre
strängt krav för nytillträdande på arbetsmarknaden. Som
motiv för skärpningarna anför regeringen att rätten till
arbetslöshetsersättning under en första ersättningsperiod bör
bygga på en fast förankring på arbetsmarknaden. För
återkvalificering till en ytterligare ersättningsperiod är dock
kraven betydligt mindre stränga.

Regeringens syn att försäkringen endast skall gälla dem som "har en fast
förankring på arbetsmarknaden" är ett hån mot alla dem som ställs utanför.
Resonemanget bygger på en föråldrad syn på arbetsmarknaden, där de allra
flesta förutsätts vara tillsvidareanställda i stadigvarande arbeten. För dessa
skapas system som garanterar standardtrygghet under nästan evig tid. Medan
allt större spärrar ställs upp mot grupper med tillfälliga anställningar och
nytillträdande ungdomar som får allt svårare att överhuvudtaget få fotfäste på
arbetsmarknaden.

För att underlätta för dessa grupper föreslår vi att arbetsvillkoret tills
vidare
sätts vid 4 månaders arbete med minst 70 timmar per månad, alternativt
förvärvsarbete med 300 timmar under en sammanhängande tid av 120 dagar.
Preciseringen av hur det alternativa arbetsvillkoret måste fördela sig på 30-
dagarsperioder verkar onödigt krångligt och föreslås utgå. Vidare föreslår vi,
i likhet med bl.a. TCO, SACO och AMS att alla anställningar där det
föreligger normalt anställningsförhållande bör kunna räknas med i
arbetsvillkoret.

Att utöver arbetsvillkoret för att få ersättning också ha ett särskilt arbets-
villkor för att bli medlem i a-kassa verkar inte nödvändigt. Vi föreslår därför
i
likhet med LO:s remissvar att den regeln slopas.

Vi föreslår också att regeringen initierar en mer omfattande kartläggning av
de grupper som idag blir utestängda från ett fullgott försäkringsskydd och
föreslår åtgärder när det gäller arbets- och andra kvalifikationsvillkor som tar
sikte på förhållandena på en framtida mer rörlig arbetsmarknad.

Övriga frågor

Åldersgräns för ersättningsperiod

Vi avvisar förslaget att flytta åldersgränsen för förlängd
ersättningsperiod på högst 450 ersättningsdagar från 55 till
57 år. I dagens arbetsmarknadsläge är det mycket svårt för
äldre att åter få arbete. Så länge det inte har preciserats vad
som skall hända efter ersättningsperiodens slut bör
nuvarande åldersgräns finnas kvar.

Utbetalning av statsbidrag

Det kan vara en administrativ förenkling för staten att bara
betala ut statsbidrag en gång per månad. Det är dock viktigt
att det även i fortsättningen skall vara möjligt för
arbetslöshetskassorna att göra utbetalningar under olika tider
under månaden, oberoende av när statsbidraget inkommer.
Det kräver att kassorna har en viss likviditet att ligga ute med
pengar, vilket är viktigt att tillgodose när omläggningen av
utbetalningsrutinerna sker.

Avstängning från rätt till ersättning

Avstängning från rätt till ersättning för människor som sagt
upp sig själva från sina arbeten (eller som det uttrycks i
lagstiftningen "lämnat sitt arbete utan giltig anledning") har
skärpts under senare tid. Detta har motiverats med en önskan
att stävja missbruk men innebär samtidigt problem för dem
som kan ha haft fullt legitima skäl att sluta sin anställning. I
dagsläget tillämpas dessa strängare regler även om psykiska
och andra orsaker till uppsägningen understöds av läkarintyg.
Avstängningstiden bör därför minskas till 20 dagar i stället
för i propositionen föreslagna 45 dagar i de fall där arbetet
skulle ha varat mer än 10 dagar.

Ersättningsrätt för företagare, m.m.

Propositionen innebär en ökad möjlighet för företagare som
exempelvis innehavare av småjordbruk m.m. att få ersättning
i vissa fall, vilket vi välkomnar. Vi stöder förslaget att beslut
om företagares ersättningsrätt bör ske efter en samlad
bedömning i det enskilda fallet. Samtidigt anser vi att
ytterligare ansträngningar bör göras för att se över och
precisera villkoren för företagare, uppdragstagare,
kulturarbetare och andra både när det gäller kvalificeringen
till a-kassa och fortsatt rätt till ersättning. Bakgrunden är att
denna typ av arbete kommer att bli allt vanligare i en
framtida, mer rörlig, arbetsmarknad.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en helhetssyn på socialförsäkringssystemen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vidgat uppdrag för planerad utredning om vad som kan göras
inför och efter en utförsäkring,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansieringen av höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringarna,

4. att riksdagen beslutar att ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen
skall vara 80 % av dagsförtjänsten för inkomstdelar motsvarande upp till 4,2
basbelopp i årsinkomst och 40 % för inkomstdelar däröver,

5. att riksdagen beslutar att stödbeloppet i KAS resp. grundbeloppet i den
sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen skall vara 246 kr per dag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samordnad taknivå i alla försäkringar,

7. att riksdagen beslutar att högsta dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen skall vara 589 kr,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetsvillkor och utestängande,

9. att riksdagen beslutar att arbetsvillkoret skall vara fyra månaders arbete
minst 70 timmar per månad alternativt 300 timmar under en
sammanhängande tid av 120 dagar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
anställningar där det föreligger normalt anställningsförhållande bör kunna
räknas med i arbetsvillkoret,

11. att riksdagen avslår regeringens förslag om krav på medlemskap för att
bli medlem i en arbetslöshetskassa,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kartläggning av grupper som i dag blir utestängda från
försäkringsskydd,

13. att riksdagen beslutar att gränsen för förlängd ersättningsperiod på 450
dagar skall gå vid 55 års ålder,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbetalning av statsbidrag,

15. att riksdagen beslutar att avstängningen från rätt till ersättning skall
vara 20 ersättningsdagar för den som lämnat sitt arbete utan giltig anledning i
de fall arbetet skulle ha varat mer än 10 dagar,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ersättningsrätt för företagare m.m.

Stockholm den 27 mars 1997

Barbro Johansson (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Roy Ottosson (mp)

Eva Goës (mp)

Per Lager (mp)