med anledning av prop. 1995/96:148 Lokal samverkan mot arbetslösheten

Motion 1995/96:A35 av Barbro Johansson m.fl. (mp)

En förbättrad lokal samverkan mellan de olika organ som på
olika sätt kommer i beröring med arbetslösa och med
arbetslöshetsbekämpning är både nödvändig och ytterst
angelägen. Den nuvarande splittringen medför för berörda
personer ofta en besvärande rundgång mellan olika
ersättningssystem och handläggande instanser. För berörda
myndigheter leder splittringen ofta till dubbelarbete, minskad
flexibilitet och en försämrad effektivitet.

Förslaget om en försöksverksamhet med ökad lokal samverkan är därför
ett välkommet om ock mycket litet steg i rätt riktning. Vi förutsätter att det
kommer att följas av fler och mer genomgripande förslag till reformering. I
motionen föreslår vi att försöksverksamheten utökas och ger också förslag
till riktlinjer för ett mer genomgripande reformarbete.

Problembild

Många instanser är på lokal nivå engagerade i att bekämpa
arbetslösheten och att arbeta med stöd och rehabilitering till
människor med en blandad problembild i form av sjuklighet,
svag ställning på arbetsmarknaden och kanske också sociala
problem. Bland de viktigaste instanserna kan nämnas
arbetsförmedlingen och AMI, försäkringskassan och
kommunernas socialtjänst. Det är väl omvittnat från många
håll att arbetet inte alltid bedrivs tillräckligt effektivt. Samma
person kan ofta vara aktuell hos flera av dessa instanser och
upplever ibland att han/hon blir skickad runt på ett olyckligt
sätt. De många inblandade myndigheterna har ofta olika mål
och kulturer, vilket ytterligare försvårar ett konstruktivt
samarbete.

Arbetet försvåras också av uppdelningen på många olika ersättningssystem
som finansieras ur olika påsar. För individen leder det ofta till att frågan om
vilken ersättning som skall utgå blir viktigare än att rätt åtgärd sätts in. För
myndigheterna blir det ofta en kamp om att slippa betala och att sända över
det ekonomiska ansvaret för en individ till en annan kassa.

Den här problembilden är inte på något sätt ny. Det har också gjorts många
lovvärda försök på lokal nivå att förbättra samarbetet mellan berörda
myndigheter i form av olika slags samrådsorgan, samlokalisering och försök
till ekonomisk samordning. I vissa fall har begränsade framgångar uppnåtts
åtminstone under pågående projektperioder. I andra fall har man lyckats
sämre.

Institutionella förändringar
behövs

En genomgående erfarenhet är dock att det är svårt att
åstadkomma stora och varaktiga förbättringar inom de
nuvarande legala, organisatoriska och ekonomiska ramarna.
Detta framgår vältaligt av alla de ansökningar och förslag om
förändrade institutionella förutsättningar som lämnats in till
regeringen från olika lokala intressenter. Två av
ansökningarna - totalt ett 50-tal - får visa på spännvidden i
de inkomna förslagen.

Vara kommun ingår i projektet "Det finns bruk för alla" som drivs ihop
med tre andra Västgötakommuner. Kommunen vill tillsammans med försäk-
ringskassan, arbetsförmedlingen och primärvården starta ett pilotprojekt där
kommunen ges helhetsansvaret för verksamheter, ledning och resurser inom
dessa områden. En gemensam styrelse för verksamheterna skall etableras och
verksamheterna bedrivas gemensamt under en enhetlig ledning. Verksam-
heterna kan därvid struktureras på ett helt annat sätt än idag. Som exempel på
tänkbar strukturering nämns en "försörjningsenhet" med delar som idag
sköts av arbetsförmedling, försäkringskassa och socialkontor. En "rehabilite-
ringsenhet" med delar från arbetsförmedling, AMI, försäkringskassa, social-
kontor och primärvård. En förebyggande folkhälsoenhet. Avgörande för
framgång är också att alla nuvarande ekonomiska resurser slås ihop till en
påse som står till den sammanslagna organisationens förfogande.

Kommunförbundet i Västernorrland vill tillsammans med lokala intressen-
ter att det bildas "arbetsförbund" i varje kommun av de lokala huvudmännen
- länsarbetsnämnden, försäkringskassan, kommunen och landstinget. För-
bunden skall disponera de medel som i normala fall är budgeterade för
respektive huvudman: länsarbetsnämndens medel för aktiva åtgärder, a-
kassemedlen, försäkringskassans arbetsmarknadsrelaterade medel, kommu-
nens medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och socialbidrag samt
landstingets medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsförbundet
skall bl a verka för att nya arbetsmarknader etableras vid sidan om den
normala, för att människor uppmuntras att varva studier med arbete och för
att arbetsmarknadsinsatser värderas i vidare perspektiv, t ex regionalt eller i
ett näringsperspektiv.

Gemensamt i båda dessa och många andra ansökningar är att man anser
det nödvändigt med genomgripande institutionella förändringar för att
åstadkomma en förbättrad samverkan. Sett mot dessa önskemål är den
försöksverksamhet som föreslås i propositionen synnerligen begränsad.

Miljöpartiet anser det angeläget att all den lokala erfarenhet som
ansökningarna representerar tas till vara genom att ett genomgripande
reformarbete snarast initieras. Reformarbetet bör omfatta en översyn och
samordning av berörda ersättningssystem och en samordning eller samman-
slagning av i första hand arbetsförmedlingarna, försäkringskassan och den
del av kommunens socialtjänst som handlägger socialbidragen.

Samordning av
ersättningssystemen

Idag finns en stor flora av ersättningssystem för människor
som är sjuka, arbetslösa, har sociala problem och/eller
befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller
utbildning. En bättre samverkan på lokal nivå skulle avsevärt
underlättas av en samordning eller sammanslagning av de
olika ersättningssystemen. Det gäller både ersättningarna
med kort och lång varaktighet. Dessa ersättningar är nu
under utredning av dels sjuk- och arbetsskadekommittén,
dels utredningen om arbetslöshetsersättningen.

Enligt de signaler som hittills framkommit från utredningsarbetet riskerar
det att sluta i att splittringen mellan de olika systemen snarast kan öka
ytterligare. Den nya ohälsoförsäkringen skall enligt direktiven vara inkomst-
beroende och baserad på renodlat medicinska kriterier. A-kasseersättningen
skall tidsbegränsas genom en "bortre parentes" utan att det klart sagts ut vad
som skall komma efter denna för långvarigt arbetslösa. Ett förslag som
diskuterats är en "försörjningsgaranti" på socialbidragsnivå. Om detta
genomförs skulle man ytterligare cementera uppdelningen mellan olika
sektorer. Det skulle få stor ekonomisk betydelse om en person med en
blandad problembild kom att klassas som sjuk eller "bara" arbetslös, vilket i
sin tur skulle försvåra den önskvärda lokala samverkan mellan olika organ.

I stället bör man, enligt vår uppfattning, gå den motsatta vägen och
avdramatisera skillnaderna genom en harmonisering av ersättningssystemen.
När det gäller långvarig sjukdom och/eller arbetslöshet kunde det t ex ske på
den garantinivå som nu diskuteras i den långvariga s k "månadsersätt-
ningen". Det skulle då ha mindre betydelse i vilket "fack" en person ersätt-
ningsmässigt insorterades och krafterna kunde i stället koncentreras på att
hitta bästa möjliga rehabiliterings-/åtgärdsprogram för individen.

Ersättningen skulle också kunna användas på ett friare sätt än idag. För
individer med en rimlig chans att återvända till den reguljära arbetsmark-
naden kan ersättningen utgå även vid aktiva rehabiliterings-/utbildnings-
eller andra åtgärder. Det är också viktigt att även individer som inte bedöms
kunna återgå till den ordinarie arbetsmarknaden erbjuds olika alternativ att
göra aktiva insatser för medmänniskor och närmiljö. Detta kan ske genom att
utveckla lokala alternativa "arbetsmarknader" som inte konkurrerar med den
reguljära arbetsmarknaden. Insatserna skall vara frivilliga och anpassas efter
vars och ens egen förmåga och intresseinriktning.

En sammanförd lokal
organisation

Det bör, enligt vår uppfattning, utredas för- och nackdelar
med att lägga samman arbetsförmedlingens,
försäkringskassans och en del av socialbyråns verksamhet på
lokal nivå till en sådan organisation. Det gäller främst den
del av socialbyrån som sysslar med utbetalning av
socialbidrag. Figur 1 visar en tänkbar principskiss för en. Det
bör betonas att figuren skall ses som ett exempel och att
också andra lösningar kan vara tänkbara.

Figur 1 Principskiss för en sammanslagen
lokal organisation

Den personlige handläggaren har en central roll i
organisationen. Handläggaren är personlig kontaktman för ett
antal klienter och fattar själv alla beslut som rör klienten i
samråd med denne. Det gäller både beslut om olika slags
placeringar eller hjälp, remisser, m m och beslut om
ekonomisk ersättning. Handläggaren skall ha en god
allround-kännedom om alla de alternativ och resurser som
kan stå till klientens förfogande liksom om
ersättningssystemen (som blir mycket enklare än idag med
ett mer enhetligt ersättningssystem).

Genom denna uppläggning får klienten en fast punkt i tillvaron. Han
riskerar inte att bli bollad runt mellan olika myndigheter som ständigt för-
söker skjuta problemen ifrån sig. Den personlige handläggaren kan aldrig
frånsäga sig ansvaret. Handläggaren lär med tiden känna klienten väl.
Organisationen blir effektiv och resursbesparande både för samhället och för
klienten.

För att ytterligare höja kompetensen, servicen och effektiviteten kan man
tänka sig att varje personlig handläggare specialiserar sig på en viss grupp av
klienter. En kanske på ungdomar som har problem att finna sig till rätta, en
på personer med alkoholproblem, en på ensamma mammor, en på äldre
arbetslösa, en på personer med psykiska problem, etc.

Till sitt förfogande har klienten, assisterad av den personlige hand-
läggaren, ett stort antal alternativ såväl inuti som utanför organisationen.

Den traditionella arbetsförmedlingen är naturligtvis förstahandsalternati-
vet om det bedöms att klienten har en chans på den reguljära arbets-
marknaden. Den personlige handläggaren skall själv kunna hjälpa till i viss
omfattning och ge råd och hänvisa till arbeten med hjälp av platsjournaler,
dataterminaler, etc. Vid behov av mer kvalificerad hjälp och rådgivning skall
han kunna hänvisa till experter inom organisationen.

För att om möjligt kunna få arbete på den reguljära arbetsmarknaden skall
klienten kunna få nödvändig hjälp och stöd av olika resurser utanför organi-
sationen: sjukvård, socialtjänst, rehabiliteringsresurser, utbildning, med
mera.

Där det bedöms att klienten för närvarande inte har några utsikter på den
reguljära arbetsmarknaden, kan han erbjudas insatser på en alternativ "lokal
arbetsmarknad". Här samlas dels huvuddelen av de nuvarande arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna. Dels utvecklas nya former där personer som
långvarigt eller permanent hamnar utanför den ordinarie arbetsmarknaden
erbjuds att på frivillig bas och efter förmåga göra insatser för närsamhälle
och medmänniskor.

Den sammanslagna organisationen bör ha en nära kommunal anknytning
genom att dess styrelse har en majoritet av kommunala företrädare.
Finansieringen kan bygga i huvudsak på nuvarande finansieringskällor där
staten står för huvuddelen men kommunerna också bidrar med en del.

Fortsatt hantering

Arbetet för en ökad lokal samverkan mot arbetslösheten
måste bedrivas på flera fronter samtidigt. Kortsiktigt kan en
sådan försöksverksamhet som föreslås i propositionen vara
en, om ock liten, ingång. Denna försöksverksamhet får dock
inte tas som förevändning för att inte också pröva de mer
genomgripande reformer som många lokala intressenter
önskar.

Vi tillstyrker propositionens förslag om en försöksverksamhet. Dock anser
vi inte att den skall begränsas till bara tio kommuner respektive tre kommu-
ner när det gäller den utvidgade möjligheten att anvisa arbetslivsutveckling. I
stället bör alla kommuner som visar ett seriöst intresse få möjlighet att
förbättra den lokala samverkan i enlighet med riktlinjerna i propositionen.
Detta betyder inte nödvändigtvis att det måste ske en vetenskaplig
utvärdering i alla deltagande kommuner om detta anses alltför betungande.

Parallellt med att denna försöksverksamhet inleds bör regeringen arbeta
vidare med förslag till de mer genomgripande reformer som efterlyses av
många och som vi också skissat på ovan. När det gäller ersättningssystemen
kan detta ske genom tilläggsdirektiv till pågående utredningar. Arbetet för att
möjliggöra sammanslagna lokala organisationer kan ske genom en särskild
utredning som får i uppdrag att kartlägga för- och nackdelar med en
sammanslagning. Parallellt med en sådan utredning bör regeringen snarast
återkomma med förslag till försöksverksamheter som går de lokala
intressenter till mötes som vill pröva idéer som går längre än i den nu
aktuella propositionen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att den i propositionen föreslagna
försöksverksamheten får genomföras utan de begränsningar av antalet
deltagande kommuner som anges i propositionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till pågående utredningar om
ersättningssystemen vid ohälsa och arbetslöshet, m.m.,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om sammanslagna lokala
organisationer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mer långtgående försöksverksamheter med lokal
samverkan.

Stockholm den 28 mars 1996

Barbro Johansson (mp)

Roy Ottosson (mp)

Eva Goës (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Annika Nordgren (mp)