med anledning av prop. 1992/93:30 Ändring av begreppet arbetsskada

Motion 1992/93:Sf5 av Doris Håvik m.fl. (s)

Nu gällande arbetsskadeförsäkring (LAF) har varit i
kraft sedan den 1 juli 1977. Den ersatte då
yrkesskadeförsäkringen (YFL) som gällt sedan 1954.
Arbetsskadeförsäkringen innebar att det infördes ett
generellt arbetsskadebegrepp och kraftigt höjda
kompensationsnivåer.

År 1980 var antalet anmälda arbetsskador 187 233 och
ökade sedan år från år för att kulminera 1988, då det
anmäldes 257 398
fall. Därefter har antalet arbetsskador minskat och
var 182 110 fall år 1991. Om man enbart ser till
arbetssjukdomarna är utvecklingen densamma. Antalet
arbetssjukdomar, efter samordningstiden, var 1980 19 972
för att 1989 vara 87 240 och 1991 79 101.

Minskningen av antalet anmälda arbetsskador i slutet på
1980-talet torde delvis ha sin förklaring i lågkonjunkturen,
men den satsning på förbättrad arbetsmiljö och
rehabilitering som påbörjats har också bidragit.

Kostnadsutvecklingen illustreras av arbetsskadefondens
ställning. Det fanns ett överskott i fonden fram till 1986,
som då utgjorde drygt 1 miljard kronor. Därefter redovisar
fonden underskott, som 1991 uppgick till 20 miljarder
kronor. Enligt Riksförsäkringsverkets prognos skulle
underskottet i arbetsskadefonden 1997 komma att bli
ungefär 82 miljarder kronor med oförändrade
förutsättningar.

Den socialdemokratiska regeringen beslutade i augusti
1991 att tillkalla en kommitté för att göra en översyn av vissa
frågor inom arbetsskadeförsäkringen. Av
kommittédirektiven framgår att uppdraget avsåg en
kartläggning och redovisning av hur praxis i arbetsskademål
utvecklats. Vidare skulle kommittén överväga vem som
skulle ha kostnadsansvar för de olika ersättningarna till de
arbetsskadade. I kommittédirektiven slås fast två viktiga
principer för utredningsarbetet.Grundprincipen, en
arbetsskada skall ersättas med högre belopp än andra
skador, borde behållas. Ingen principiell ändring av
bevisregeln i 2 kap. § 2 i LAF skulle ske.

Kommittén hann aldrig påbörja sitt arbete. Den nya
borgerliga regeringen beslutade den 5 december 1991 att i
stället tillsätta en särskild utredare. Dennes uppdrag är
enligt direktiven följande.Föreslå förändringar i
arbetsskadebegreppet i syfte att få ned antalet godkända
arbetsskador. Pröva förutsättningarna för att ersätta
nuvarande arbetsskadeförsäkring med en obligatorisk
försäkring som tecknas i privata försäkringsbolag.
Överväga differentierade arbetsskadeavgifter för att
stimulera arbetsmiljöförbättringar. Pröva hur
arbetarskyddsverkets behov av information om
arbetsskador och hälsorisker i arbetsmiljön skall klaras.
Föreslå åtgärder för att nedbringa
administrationskostnaderna för prövning och utbetalning
enligt äldre yrkesskadelagstiftning.

Utredaren har i ett delbetänkande lagt förslag till
förändrat arbetsskadebegrepp och bevisregler.

Nu har regeringen förelagt riksdagen en proposition om
ändring av begreppet arbetsskada.

Vårt förslag

Vi yrkar avslag på hela propositionen av följande skäl.

Regeringen och Socialdemokraterna har kommit
överens om att tillsätta en beredning i syfte att genomföra
en ny försäkringsmodell, som innebär att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten och
att arbetsmarknadens parter ges huvudansvaret för
försäkringarna.

Vi anser att det är fel att i detta läge förelägga riksdagen
förslag som innebär stora förändringar i
arbetsskadeförsäkringens villkor. Dessa frågor borde i
stället behandlas i samband med det övriga
beredningsarbetet. Om arbetsmarknadens parter inom kort
skall överta ansvaret för arbetsskadeförsäkringen, är det
enligt vår mening rimligt att parterna också får diskutera
försäkringens innehåll. Arbetsskadeförsäkringen och
Arbetsmarknadsförsäkringar har många beröringspunkter
och ses i praktiken som ett enda försäkringssystem. Enbart
detta förhållande borde motivera att frågan ingår i det stora
beredningsarbetet.

Dessutom saknas en analys av de totala konsekvenserna
av de föreslagna förändringarna. En betydelsefull fråga i
detta sammanhang är de föreslagna
övergångsbestämmelserna.

Övergångsbestämmelserna innebär att en försäkrad som
anmäler en skada efter lagändringen och som får avslag på
sin anmälan har möjlighet, om skadan inträffat före
lagändringen, att vända sig till trygghetsförsäkringen med
sitt ersättningsanspråk. AMF-trygghetsförsäkring blir
därmed skyldig att pröva skadan i enlighet med de för
skadeåret gällande, gynnsammare, villkoren. Detta kan
komma att medföra en övervältring av stora kostnader på
trygghetsförsäkringen. Beräkningar som gjorts inom AMF-
trygghetsförsäkring pekar på att ersättningen för
inkomstförluster i dessa äldre skador kan komma att uppgå
till mellan 10 och 20 miljarder kronor.

Vid fastställandet av tidigare års premier har det inte
funnits anledning att förutsätta en retroaktiv förändring av
kostnadsfördelningen mellan arbetsskadeförsäkringen och
trygghetsförsäkringen. Erforderliga reserver saknas därför
för att täcka de väntade kraven på ersättning för
inkomstförlust i de äldre skadorna. Frågan om det
ekonomiska ansvaret för tidigare inträffade, men ännu inte
anmälda, skador bör därför, tillsammans med frågan om
arbetsskadebegreppets utformning, överlämnas till
kommande beredning.

Vi socialdemokrater delar inte den borgerliga
regeringens syn på hur utvecklingen inom
arbetsskadeförsäkringen skall angripas. Orsaken till
arbetsskadorna och arbetssjukdomarna måste angripas i
stället för att försämra försäkringen. Försämrad ersättning
minskar inte antalet olycksfall eller skador; det försämrar
endast levnadsvillkoren för dem som drabbas. Det är enbart
om man angriper grundproblemet, dvs försöker förebygga
att skador sker, som en långsiktig förändring till det bättre
kan ske. Bakom den dystra statistiken finns enskilda
människor som utsätts för lidande och som berövats den
sociala trygghet som det innebär att ha ett arbete.

Antalet skador måste minska men detta får inte ske
genom att de ''definieras'' bort.

Tolkningen av vad som skall betraktas som arbetsskada
har emellertid blivit allt mer generös. Det finns behov av en
översyn och analys av hur domstolarnas praxis har
utvecklats. Utifrån detta underlag kan en viss åtstramning
av arbetsskadebegreppet behöva ske.

Med en massiv satsning på arbetsmiljö och rehabilitering
skulle antalet inträffade arbetsskador och sjukdomar
minska mycket kraftigt. På så sätt skulle också samtidigt
kostnaderna sjunka. Det är det rätta sättet att angripa
problemet. Förbättra arbetsorganisationen, jaga skadliga
ämnen, ta bort monotona och tunga moment liksom
bullriga och dragiga miljöer. För att ge arbetsgivarna ett
incitament till insatser för bättre arbetsmiljö, bör
differentierade avgifter prövas.

Vidare bör människornas inflytande över sin egen
arbetssituation öka. Att ge ökat ansvar till den enskilde, och
tillåta initiativ och kreativitet är fler exempel på åtgärder i
rätt riktning.

Genomförandet av det nya systemet för rehabilitering
måste fullföljas. Med en bättre rehabilitering skulle en stor
del av de långtidssjuka kunna återgå till ett arbete. Där bör
företagshälsovården spela en viktig roll. Därför bör
företagshälsovården upprätthållas och utvecklas i stället för
att som nu sker, rustas ned. Vi står fast vid vårt tidigare
framförda förslag att arbetsgivarna bör ges en lagstadgad
skyldighet att ansvara för företagshälsovården.
Försäkringskassorna bör ges större resurser för
rehabiliteringsinsatser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 om ändring
av begreppet arbetsskada.

Stockholm den 12 november 1992

Doris Håvik (s)

Birgitta Dahl (s)

Börje Nilsson (s)

Lena Öhrsvik (s)

Nils-Olof Gustafsson (s)

Maud Björnemalm (s)

Margareta Israelsson

Widar Anderssson

Monica Widnemark