med anledning av prop. 1991/92:38 Inriktningen av den ekonomiska politiken

Motion 1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s)

I en motion från det socialdemokratiska arbetarepartiet
redovisas vår syn på den övergripande ekonomiska
politiken. Vi framhåller där också betydelsen av arbetslivets
förnyelse.

En förnyelse av arbetslivet sker nu i ett allt snabbare
tempo, där målen måste vara att förbättra arbetsmiljöerna,
förebygga ohälsa, förbättra rehabiliteringen och på sikt
skapa det goda arbetet. Denna utveckling beror dock inte
på någon slump, utan är följden av en medveten
socialdemokratisk politik.

Arbetslivets förnyelse är i själva verket en av de
avgörande frågorna för framtiden när det gäller att klara
våra mål om tillväxt, konkurrenskraft, arbete åt alla och
välfärd.

För den enskilde är målet det goda arbetet en
självklarhet. Tyvärr stämmer ungdomars förväntningar på
arbete och arbetsförhållanden för ofta dåligt överens med
vad industriarbeten eller styrda och rutinbetonade service-
och vårdarbeten kan erbjuda. För framtiden blir frågor som
arbetets innehåll, samverkan, ansvar och befogenheter
avgörande när ungdomar söker sig ut på arbetsmarknaden.

För arbetsgivarna är det goda arbetet en förutsättning
för att på längre sikt kunna rekrytera personal, öka
produktiviteten, minska kostnaderna och därmed öka
konkurrenskraften. Frågor om arbetets organisation och
innehåll, förebyggande arbetsmiljöarbete och ett aktivt
rehabiliteringsarbete är här avgörande.

Socialdemokratins offensiv för arbetslivets förnyelse
inleddes med tillsättandet av arbetsmiljökommissionen.
Därefter har bl.a. följande insatser gjorts.
Arbetslivsfonden inrättades för att ekonomiskt stödja en
förändring av arbetsplatserna och en aktiv rehabilitering.
Samtidigt bedrivs en viktig informationsinsats.
Produktivitetsdelegationen tillsattes för att analysera
produktivitetens utveckling.Ändringar i lagstiftningen
har gjorts som tydliggör arbetsgivarens ansvar för
arbetsmiljöarbetet, ökar aktiviteten inom området ute på
arbetsplatserna samt renodlar företagshälsovårdens roll.
Rehabiliteringsverksamheten har organiserats för att en
snabb rehabilitering skall komma till stånd och en särskild
rehabiliteringspenning införts, som garanterar lönen under
rehabiliteringsperioden.Arbetarskyddsstyrelsen har fått
kraftigt ökade resurser för sin tillsynsverksamhet och
försäkringskassorna har fått ekonomiska möjligheter till
rehabiliterande insatser.Förslag har utarbetats om s.k.
personalekonomiska bokslut.En översyn har inletts
rörande flexibla arbetstider, arbetsrätten och
kompetensutvecklingen i arbetslivet.Inom
arbetsmarknadspolitikens ram har en stark prioritering
skett av utbildning både på och utanför arbetsplatserna
samt ökade möjligheter givits för att aktivera de
arbetshandikappade.

Resultaten av denna politik har inte heller låtit vänta på
sig.

Fler och fler arbetsgivare inser vikten av
förnyelsearbetet och då inte minst betydelsen av
arbetsorganisatoriska förändringar. Arbetslivsfonden har
hittills satsat 2 500 milj.kr. i olika projekt ute på
arbetsplatserna. Av dessa medel har cirka 1 000 milj.kr. gått
till projekt som förutsätter en förändrad arbetsorganisation.
Ca 800 000 anställda är berörda av projekten. Av fondens
medel har vidare 1 900 milj.kr. gått till privata sektorn och
av dessa cirka 325 milj.kr. till företag med mindre än 50
anställda.

Produktivitetsdelegationen slår i sitt betänkande (SOU
1991:82) fast att många företag kraftigt kunnat öka sin
produktivitet genom att modernisera sin
arbetsorganisation. Samtidigt konstateras också som
uppenbart att en moderniserad och förbättrad
arbetsorganisation innebär en betydande
produktivitetspotential för framtiden.

Framgångarna kan också avläsas i statistiken. År 1990
minskade för andra året i följd antalet anmälda
arbetsskador, både arbetsolyckor och arbetssjukdomar.
Den uppåtgående trenden för belastningsskador är också
bruten. Det totala antalet nybeviljade förtidspensioner
minskade också 1990 jämfört med de tre föregående åren.
Sjukfrånvaron minskar. Ett trendbrott skedde 1990
beträffande det s.k. ohälsotalet. Detta tal har kontinuerligt
ökat sedan 1982 men det minskade nu från 46,6 dagar 1989
till 46,0 dagar 1990. Denna positiva utveckling fortsätter,
om den socialdemokratiska politiken fullföljs.

Arbetsmarknadens parter har ett självklart ansvar för
arbetslivets förnyelse och en viktig roll att spela i det viktiga
förändringsarbetet. Därför har de också hittills deltagit
aktivt i Arbetslivsfondens verksamhet. Detta har också lett
till att program rörande arbetslivets förnyelse nu finns i
många branscher.

Den socialdemokratiska regeringen inledde också en
dialog med parterna rörande ett aktivare
produktivitetsarbete ute på arbetsplatserna. Detta
resulterade i att SAF, LO och PTK enades om att ta upp en
bred diskussion i syfte att starta ett långsiktigt och
målmedvetet arbete med produktivitetsfrågor.
Samarbetsprogram bör kunna uppnås.

Detta är en glädjande utveckling som bör stimuleras.
Det är då inte minst viktigt att balansen mellan parterna inte
rubbas till löntagarnas nackdel. Regeringens propåer om att
minska anställningstryggheten och tunna ut
medbestämmandet i företagen bör därför avvisas.

Likaså är det angeläget att en omfattande
utbildningsverksamhet bedrivs i dessa frågor.
Arbetsgivarna kan få olika former av ekonomiskt stöd för
kompetensutveckling ute på arbetsplatserna, t.ex. av
Arbetslivsfonden eller inom arbetsmarknadspolitikens
ram. Det är också angeläget att löntagarna har resurser för
att bygga upp sin kompetens för ett aktivt
förändringsarbete. De s.k. MBL-medlen spelar här en
avgörande roll.

Arbetslivsfonden har inlett en kampanj tillsammans med
flera andra myndigheter och i samverkan med
arbetsmarknadens parter för ett friskare arbetsliv. Sådan
informationsverksamhet har stor betydelse. I samarbete
med Produktivitetsdelegationen har Arbetslivsfonden
bedrivit ett informationsarbete rörande betydelsen för
produktiviteten av arbetsorganisatoriska och liknande
förändringar. Detta arbete bör fonden fortsätta men i mer
samordnad form och på ett tydligare och intensifierat sätt
samt i samverkan med arbetsmarknadens parter. Fonden
bör få i uppdrag av regeringen att snarast genomföra en
bred informationsverksamhet riktad mot arbetsgivare och
löntagarorganisationer rörande ett aktivt förändringsarbete
ute på arbetsplatserna vad gäller arbetsinnehåll,
arbetsorganisation m.m. samt dessa frågors betydelse för
produktiviteten.

Utöver detta vill vi också uppmärksamma ett initiativ på
arbetslivspolitikens område som regeringen redovisar i den
ekonomisk-politiska propositionen.

Förebyggande och rehabiliterande arbete betyder
mycket för att förebygga ohälsa på arbetsplatsen och
därmed också minska det personliga lidande som uppstår
samt arbetsgivarnas och samhällets kostnader för ohälsa.
Riksdagen beslutade under våren att ge arbetsgivarna ett
större ansvar för detta arbete och att på olika sätt snabba
upp och förbättra arbetet med rehabilitering.

I detta arbete har företagshälsovården en central roll. I
dag har cirka 85 % av de anställda tillgång till
företagshälsovård. Samtidigt kan konstateras att
anslutningsgraden av anställda i små företag är väsentligt
lägre, uppskattningsvis bara mellan 20 och 30 %. Behoven
av anslutning är självfallet lika stor för de mindre företagen
som för de större. Det är därför viktigt att stimulera
anslutning för de små företagen, när företagshälsovården
byggs ut. För att göra detta beslutade riksdagen i våras att
fr.o.m 1 januari 1992 fördubbla det s.k.
småföretagstillägget, så att det utgår med samma belopp
som grundbidraget. Dessutom höjdes
nyanslutningstillägget till en nivå motsvarande två
grundbidrag. Därefter höjde den socialdemokratiska
regeringen grundbidraget från 276 kr. till 300 kr.

Regeringen meddelar nu att man kommer att sänka
grundbidraget fr.o.m. 1 januari 1992 till 276 kr. Dessutom
skall finansieringen av företagshälsovården på nytt ses över.
Vi motsätter oss denna sänkning. Den innebär bl.a. att
småföretagens anslutning till företagshälsovården
försvåras. Samtidigt begränsas möjligheterna att ytterligare
bygga ut företagshälsovården. Detta strider mot tanken på
en företagshälsovård för alla. Vi ser inte heller några skäl till
att på nytt utreda företagshälsovården. Det har just skett.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en fortsatt förnyelse av arbetslivet bör ske med den
inriktning som anges i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att arbetslivsfonden bör få ett uppdrag med den inriktning
som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tidigare beslutad höjning av bidraget till
företagshälsovården för 1992 skall ligga fast,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att någon ny översyn av företagshälsovårdens finansiering
inte är erforderlig.

Stockholm den 20 november 1991

Mona Sahlin (s)

Kjell Nilsson (s)

Georg Andersson (s)

Lahja Exner (s)

Sten Östlund (s)

Monica Öhman (s)

Johnny Ahlqvist (s)

Berit Andnor (s)