med anledning av prop. 1990/91:9 Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.

Motion 1990/91:Fi5 av Lars Werner m.fl. (v)

Höjning av kvoten

Förslaget att öka internationella valutafondens
(IMF) resurser från cirka 90 miljarder SDR
(Särskild dragningsrätt = 7,97kr) till cirka 135
miljarder SDR motiveras med att åtskilliga av
fondens medlemmar har fortsatt stora
betalningsbalansrubbningar. Desutom understryks
att åtskilliga östeuropeiska stater inom kort -- som
nya medlemmar -- kommer att behöva utnyttja
fondens resurser i betydande omfattning. För
Sveriges del handlar det därför om att höja sin kvot
med 549,7 miljoner SDR (= 4 400 miljoner
kronor), vilket är en mycket hög summa,
motsvarande 1/3 av SIDAs budget.

Innan Sverige beslutar om en sådan betydande
kvothöjning i IMF måste det först tydligare
klargöras varför fonden avser att göra denna
höjning. Dessutom är det nödvändigt att föra en
principiell diskussion om skuldkrisens orsaker,
verkan och vad IMFs åtgärder hittills inneburit --
och vad de kommer att innebära -- för såväl gamla
som nytillkommande skulddrabbade stater.

Höjningen har inte föranletts av att fondens
likviditet är otillfredsställande. Utlåningen har de
senaste åren varit mindre än återbetalningarna,
vilket IMF själv uppger i sin årsrapport.
Efterfrågan på lån har minskat från U-ländernas
sida till följd av skuldkrisen.

Östeuropa i samma fälla som tredje världen

Att IMF nu vill öka sitt kapital beror istället
framför allt på att flera östeuropeiska stater avser
att söka medlemskap för att få finansiell hjälp till
sina kollapsade ekonomier. Deras utlandsskulder
växer nu snabbt. Hela Östeuropa har nu cirka 170
miljarder dollar i skulder, av dem svarar Sovjet
ensamt för 60 miljarder dollar.

De presumptiva nya östeuropeiska IMF-
medlemmarna är politiskt instabila och riskerar att
hamna i samma skuldfälla som många av tredje
världens länder redan har gjort.

Innan Sverige fattar beslut om höjning av sin
kvot är det därför nödvändigt att studera vad IMF-
lånen hittills medfört för de skuldtyngda länderna i
tredje världen.

U-länderna uppmanades att ta lånen under
1970-talet. IMF, Världsbanken och kommersiella
banker drev på och lockade med bra villkor och
låga räntor. Det inlånade kapitalet användes inte
enbart för produktiva investeringar. Många
diktaturer lånade pengar för att finansiera
upprustning. 40 % av skulderna beräknas ha militär
bakgrund. En del av lånen har också flyktat direkt
från låntagarlandet till hemliga bankkonton i
Schweiz.

Löftet från IMF om bra villkor och låg ränta för
lånen till U-länderna hölls inte. Oljechocken och i
synnerhet USAs snabbt höjda ränta förändrade
läget fullständigt. Drivkraften bakom detta var
USAs ekonomiska politik och upprustning.

Sedan skuldkrisen bröt ut 1982 har U-ländernas
skulder snabbt vuxit till en katastrof. Många länder
har betalt mer i skuldtjänst än den ursprungliga
skulden. Så har t.ex. Mexico betalat 56 miljarder
dollar mer i skuldtjänst än de fått i lån.

Plundring av U-länder

Skuldkrisen pumpar kapital från U-länderna till
I-länderna. 1982--1988 var nettotransfereringen av
kapital från Syd till Nord 200--300 miljarder kronor
om året. Det motsvarar en Marshallplan årligen.
Idag är det i praktiken U-länderna som ger bistånd
till I-länderna!

Resultatet av skuldkrisen är gigantiska
nedskärningar i U-ländernas budgetar som leder till
en social utarmning som kan mätas bl.a. i ökad
barnadödlighet. Enligt UNICEF kommer 50
miljoner barn att dö av fattigdom före sekelskiftet.
Den brasilianske arbetarledaren och
presidentkandidaten ''Lula'' har mycket träffande
beskrivit situationen som ''det tredje världskriget''
där ''inte soldater utan barn mister livet'', ''ett krig
om skulderna och huvudvapnet är räntan, ett vapen
dödligare än atombomben''.

IMF bär i detta ''krig mot tredje världens barn''
ett stort ansvar. Det är bl.a. IMFs
strukturanpassningsprogram, som U-länderna
tvingas att anta, som leder till social utarmning,
svält och kravaller.

Det finns ingenting som tyder på att IMF avser
att förändra sin politik mot den tredje världen. Inte
heller kan vi förvänta oss en bättre politik mot de
tilltänkta nya medlemmarna i Östeuropa. Risken är
att vi snart också kan få se ''IMF-riots'', IMF-
kraveller, i Östeuropa. De säkerhetspolitiska
aspekterna på detta nya problem får inte förbigås.

En höjning av Sveriges kvot till IMF är inte
motiverad mot bakgrund av Sveriges mål för
biståndspolitiken, som är resurstillväxt, ekonomisk
och social utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet, demokratisk samhällsutveckling
och omsorg om miljön.

Exemplen Vietnam och Sydafrika

På grund av IMFs odemokratiska uppbyggnad
har USA ett mycket stort inflytande över fondens
politik. Aktuella exempel på det är IMFs hållning
mot Vietnam och mot Sydafrika.

Vietnam är ett av de nio länder som släpar efter
med sina betalningar. Vietnam har en skuld på 130
miljoner dollar till IMF. Landet vägrar dock inte att
betala. Senast i mars 1989 betalade landet 8,48
miljoner dollar. För att hjälpa landet att klara upp
sina mellanhavanden med IMF bildades en
informell grupp med Frankrike, Japan, Sverige och
Nederländerna. Inte heller har Vietnam motsatt sej
att genomföra reformer som IMF krävt. Ändock
tillåter inte IMF Vietnam att reglera sin skuld. Det
är USA som -- av politiska skäl -- vägrar gå med på
en lösning som skulle göra det möjligt för Vietnam
att få mjuka IDA-lån.

IMF håller däremot på att ändra inställning till
Sydafrika. Beslutet från 1985 att inte bevilja
Sydafrika krediter håller på att omprövas. Det
framgår mycket tydligt i en hemlig IMFrapport
(från 15 augusti 1990) som Center for International
Policy i Washington kommit över.

I juni sammanträffade en IMF-delegation med
Sydafrikas finansminister och centralbankschef.
Dessa och andra möten mellan IMF och Sydafrika
har starkt kritiserats av FNs
avkolonialiseringskommitté.

Samtidigt som FN och anti-apartheidrörelsen
manar till fortsatt bojkott av Sydafrika arbetar IMF
i motsatt riktning.

Det är absurt att Sverige med höjning av sin
kvot skulle bidra till en organisation som vägrar att
finna en lösning med det fattiga Vietnams
skuldbetalningar, men aktivt arbetar för att få ge
lån till apartheids Sydafrika.

Ändring av fondens stadgar

IMF bildades på Bretton Woods-konferensen
1944--45. IMF, och Världsbanken, kom in i FN-
systemet först senare. Därför har de inte samma
demokratiska struktur som i övriga FN; ett land --
en röst.

Idag domineras IMF helt av de västerländska
staterna och då i synnerhet av USA. I-länderna
med 16,5 % av jordens befolkning har 60,4 % av
rösterna i IMF. U-länderna med 83,5 % av jordens
befolkning har bara 39,6 % av rösterna.

Organisationens struktur, arbetssätt och
rekrytering fungerar på ett mycket slutet sätt.
Parlament och allmänhet har ringa insyn i fondens
verksamhet och planer.

En växande internationell opinion har vänt sig
både mot IMFs och Världsbankens odemokratiska
och slutna system. Utöver U-länderna själva har
t.ex. också Brundtlandkommissionen framfört
kravet på demokratisering.

I detta läge väljer IMF istället att föreslå en än
mer stärkt I-landskontroll och att direkt frånta ett
antal U-länder deras rösträtt.

USAs diktat

Det är USA som ligger bakom förslaget, som
dessutom är villkorat: Om inte U-länder med
betalningsdröjsmål fråntas rösträtten så blir det
ingen höjd kvotinsats från USAs sida.

Om förslaget skulle drivas igenom innebär det
att följande länder förlorar sin rösträtt: Sudan,
Zambia, Peru, Liberia, Panama, Vietnam, Sierra
Leone, Somalia och Demokratiska Kampuchea.

Kan någon tro att dessa länder, som redan har
minimala röstandelar, kommer att skynda sig att
betala inför hotet att berövas sin rösträtt? Nej, det
handlar om att skaffa IMF och det rika ''Nord''
ännu ett politiskt påtryckningsmedel mot det
utsugna 'Syd''. Redan har åtta av de nio länderna av
IMF avstängts från tillgång till den internationella
lånemarknaden.

Om Sverige skulle delta i denna USAs
utpressningspolitik innebär det att vårt land än
tydligare lierar sej med ''Nord'' i Nord--Syd-
konflikten. Det skulle vara mycket olyckligt
eftersom Sverige, kanske mer än något annat
västerländskt land, har möjlighet att spela en
progressiv och medlande roll i denna växande
världskonflikt.

Alternativa vägar

Inga tecken tyder på att IMF avser att ändra sin
lånepolitik vare sig mot tredje världen eller de
nytillkommande östeuropeiska staterna.

Det finns därför skäl för Sverige att med egna
medel visa sitt stöd för alternativa vägar -- för
sådana finns.

En rad personligheter, organisationer, FN-
organ och stater har presenterat alternativa
utvecklingstrategier för tredje världen. Strategier
som i flera fall genom nedrustning vill föra över
resurser från militära ändamål till social och
ekonomisk utveckling. Dessa initiativ bör Sverige
aktivt stödja.

Sverige borde också aktivt arbeta för att,
tillsammans med de nordiska staterna och EFTA,
forma strategier för utveckling av de östeuropeiska
ekonomierna. En utveckling som -- till skillnad från
IMFs strukturanpassningsprogram -- tar hänsyn till
människa och miljö.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9
punkterna 1 och 2 gällande höjning av Sveriges kvot
i Internationella valutafonden,

2. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9
punkt 3 gällande föreslagen ändring av
Valutafondens stadgar,

3. att riksdagen hemställer hos regeringen om
initiativ till reformer för demokratisering av IMF,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att IMF som FN-organ ovillkorligen
måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot
Sydafrika.

Stockholm den 24 oktober l990

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Bengt Hurtig (v)