med anledning av prop.1990/91:51 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Motion 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (fp)

I propositionen redogörs för ersättningarna till
sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen för
år 1991. Vidare föreslår regeringen bl.a. ändringar
i högkostnadsskyddet. Dessa ersättningar omfattar
15,262 miljarder kr. Av denna summa utgör 14,772
miljarder kr. den allmänna sjukvårdsersättningen.
Fr.o.m. år 1991 inräknas i denna summa ersättning
för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder
samt tillhandahållande av hjälpmedel. Höjningen
av den allmänna sjukvårdsersättningen utgör
enbart 100 milj.kr. för år 1991.

Under tidigare år har parterna kunnat enas om
storleken på den generella sjukvårdsersättningen.
Detta är dock inte fallet vid denna överföring vilket
till stor del förklaras av den snåla ökningen av den
allmänna sjukvårdsersättningen. Det är därför fel
av regeringen att kalla denna redogörelse för en
överenskommelse.

I det följande tar vi upp några områden som är
viktiga för att sjukvården i framtiden skall kunna
tillgodose behovet av sjukvård och för att
resurserna skall komma till en effektivare
användning.

Avskaffa etableringshindren

Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
som önskar ansluta sig till sjukförsäkringen kan
numera endast göra det om landstinget är villigt att
teckna avtal med dem. Den tidigare fria
etableringsrätten är numera med vissa undantag
begränsad till ersättningsetableringar inom samma
specialitet.

När det s.k. Dagmar-systemet infördes
motiverades detta bl.a. med att detta skulle leda till
en bättre regional balans beträffande fördelningen
av sjukvårdsresurser. Men inget tyder på att
etableringsbegränsningarna som är knutna till
Dagmar-systemet har lyckats förbättra den
regionala balansen.

Erfarenheten har istället visat att systemet har
omvandlat delar av sjukvården till en handelsvara
med minskad valfrihet. Marknadspriset för att
överta en läkaretablering i ett storstadsområde
utgör i dagsläget enligt Svenska läkarförbundet ca
300 000 kr.

Vi anser att det istället måste till positiva
åtgärder för att få balans i läkarförsörjningen.
Läkare bör stimuleras till att ta anställning eller
öppna egen praktik i områden som är
underförsörjda med läkare. Dessa läkare bör
erbjudas ett särskilt investeringsstöd, en högre
ersättning från sjukförsäkringen samt en möjlighet
till nedskrivning av studieskulden.

Inom vissa begränsade områden är
etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster till
försäkringen fri. Men denna frihet har ytterligare
inskränkts i samband med att
stödområdesindelningen ändrades. Numera råder
det därför inte längre fri etableringsrätt inom
Gotlands kommun.

Etableringsbegränsningarna hämmar
förnyelsen av sjukvården och gör det svårare att
uppnå målsättningarna i hälso- och sjukvårdslagen.
Folkpartiet anser därför att samtliga
etableringshinder för läkare och sjukgymnaster bör
avskaffas.

Ge alla rätt till husläkare

Det är angeläget att alla människor har
möjlighet att välja den läkare med vilken de ska ha
varaktiga kontakter, en s.k. husläkare. Inte minst
vid behandlingen av kroniska sjukdomar och
psykosomatiska problem är detta av stor betydelse.
För den som så önskar måste det finnas möjlighet
att välja en specialistläkare till sin husläkare.
Principen om det fria läkarvalet förutsätter att det
vid sidan av den offentliga sjukvården finns
privatpraktiserande läkare. Fördelningen mellan
offentlig och privat vård skall styras av patienternas
val och inte av politiska beslut.

Möjligheten till en husläkare bör finnas inom
den öppna vården. Patienterna bör ges möjlighet
att själva välja sin vårdgivare genom att årligen
registrera sig hos en läkare. Därmed ges även
möjlighet till ett byte av läkare. Läkarna bör kunna
vara både offentligt anställda och arbeta i enskild
regi.

Mycket talar dock för att en minoritet av
personer, främst på grund av sjukdom, psykisk
ohälsa, missbruk, social misär eller liknande, inte
självmant kommer att registrera sig hos någon
läkare. Det tillhör primärvårdens uppgifter att
stödja också dessa människor på bästa sätt. Det bör
finnas möjlighet att erbjuda dessa en läkare och
informera dem om deras rätt att söka denna.

En husläkarreform kan genomföras och
finansieras på flera olika sätt. Ett alternativ till hur
detta skall kunna organiseras förde vi fram i vår
partimotion om sjukvården (So531) under
allmänna motionstiden 1990. Följande är hämtat
från den aktuella motionen.

Vårdcentralerna skall kunna drivas i privat eller
offentlig regi. I bägge fallen bör de få en fast årlig
ersättning för varje patient som registrerats vid
vårdcentralen. Ersättningen från det allmänna skall
vara på samma nivå i båda fallen. Den bör dock
differentieras, i första hand efter patientens ålder.
Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata
husläkare. Genom ett sådant ersättningssystem
minskar risken för överetablering t.ex. i
storstadsområdena. Ersättningssystemet gör att
såväl vårdcentraler som enskilda husläkare får ett
både ekonomiskt och medicinskt intresse att
förebygga sjukdomar och ge patienterna bästa
möjliga vård.

Effektivare akutsjukvård

Dagens brister inom akutsjukvården hänger i
betydande utsträckning samman med att
färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut
därför att det saknas förutsättningar att ge dem
adekvat hemsjukvård eller institutionsvård i
kommunerna. Vi har i vår partimotion med
anledning av regeringens proposition 1990/91:14
om ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m. föreslagit att
primärkommunerna skall ges ett betalningsansvar
för de medicinskt färdigbehandlade inom
akutsjukvården.

Målet med ett betalningsansvar för
färdigbehandlade patienter är att det på längre sikt
knappast skall förekomma några betalningar från
kommuner till landsting. Samhällsekonomiskt
leder därför ett betalningsansvar till stora
besparingar eftersom de färdigbehandlade
patienterna omhändertas på en mindre kostsam
nivå. Samtidigt ökar möjligheten att eliminera
köerna till behandling och operationer.

Sjukvårdens resurser

Den allmänna sjukvårdsersättningen har ökats
med enbart 100 milj.kr. för år 1991. Vid sidan
härom tillförs sjukvården resurser genom
möjligheten att höja vissa avgifter samt genom de
särskilda medel som tillförs försäkringskassan. För
att sjukvården inte skulle behöva vidkännas reella
resursminskningar borde emellertid den allmänna
sjukvårdsersättningen ha höjts med ytterligare 450
milj.kr. för år 1991.

Sjukvårdens bristande kapacitet och betydande
strukturproblem är inte främst en resursfråga. Men
det är fel att i det ansträngda läge
sjukvårdshuvudmännen befinner sig i utsätta dem
för avsevärda reella resursminskningar med kort
varsel. Detta kan knappast undgå att få negativa
konsekvenser på den vård som erbjuds.

Vi säger därför nej till denna besparing.
Resurser motsvarande minst 450 milj.kr. bör
återföras till sjukvården under 1991. Vi anvisar
främst två vägar för detta.

För det första erinrar vi om att folkpartiet redan
i sitt budgetalternativ för 1990/91 anvisade 200
milj.kr. extra till sjukvården för att bekämpa köer.
Hälften härav avsåg första halvåret 1991.

För det andra avvisar vi regeringens förslag om
att höja den tillfällig löneskatten. För landstingens
del kan denna beräknas medföra en ökad
belastning på flera hundra miljoner kronor under
1991.

Sammantaget innebär detta -- till skillnad från
regeringens hållning -- att landstingen kan räkna
med oförändrade reala resurser från staten under
1991. Riksdagen bör genom ett tillkännagivande till
regeringen begära att åtgärder av detta slag vidtas
beträffande sjukvårdens resurser under 1991.

Vi vill vidare erinra om att vi i vår partimotion
om vård och service för äldre och handikappade
föreslagit införande av ett primärkommunalt
betalningsansvar för färdigbehandlade patienter i
somatisk korttidsvård. En sådan åtgärd leder, som
vi betonat ovan, till att patienter kan omhändertas
på en mindre kostsam vårdnivå. Den bör också
kunna leda till minskade utgifter inom
sjukpenningförsäkringen.

Reformen förutsätts till stor del kunna
finansieras genom skatteväxling, men i ett
inledande skede bör också ett statsbidrag utgå.
Även härigenom tillförs alltså landstingen nya
resurser.

Hjälpmedel

Tekniska hjälpmedel har en stor betydelse för de
handikappade människornas livskvalitet. I dag
finns det dock ofta problem med
hjälpmedelsförsörjningen. De handikappades
behov av hjälpmedel prioriteras ofta för lågt i
konkurrens med andra behov landstingen har. Det
bör i princip vara lika självklart att få ett tekniskt
hjälpmedel som det är att få en viktig medicin. Vi
vill erinra om att vi i vår handikappolitiska
partimotion fört fram tanken att staten skall ta ett
större ansvar för detta område bl.a. i syfte att
trygga hjälpmedelsförsörjningen för personer med
svårare problem och av tekniskt avancerade
hjälpmedel.

Vi vill också påpeka att det inom
hjälpmedelshanteringen finns möjligheter till
effektivare resursanvändning. Hjälpmedel som inte
längre används måste komma till användning av
andra som behöver dessa. Det händer dock att
hjälpmedel som inte längre används blir liggande i
olika förrådsutrymmen hos enskilda och på
institutioner. Det bör därför övervägas om
hjälpmedelshanteringen skulle kunna ges ett bättre
resursutnyttjande om någon form av
depositionsavgift infördes på en del hjälpmedel.
Detta skulle ge incitament till att hjälpmedlen
återlämnades när de inte längre fyller sitt syfte.

Bidraget från sjukförsäkringen för hjälpmedel
inordnas fr.o.m. 1991 i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Tidigare har ersättningen
varit fristående. Detta medför att hjälpmedlen blir
en mindre del i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Detta kan leda till att en
mindre del än förut används till
hjälpmedelsförsörjning. Vi anser därför att
hjälpmedelsersättningen även i framtiden skall vara
fristående och inte en del i den allmänna
sjukvårdsersättningen.

Bättre information mellan sjukförsäkring och
sjukvård

Utgifterna för läkemedelsförmånerna har ökat
kraftigt inom sjukförsäkringen. Denna
utgiftsökning beror i stor utsträckning på
utvecklingen av nyare och dyrare läkemedel, men
även på läkarnas förskrivningsvanor och
terapitraditioner. De beslut som läkaren tar om
sjukförsäkringsinsatser i öppen vård får inga
ekonomiska konsekvenser vare sig för dem själva
eller för sjukvårdshuvudmännen. Detta gäller såväl
läkemedelsförskrivningar i öppen vård som
sjukskrivningar. Läkarna får heller aldrig några
rapporter om storleksordningen på de utgifter de
orsakat sjukförsäkringen. Vi tror att detta är
olyckligt och att det försvagar
kostnadsmedvetandet inom sjukvården. Vissa
försök har gjorts för att föra över denna
information från försäkringskassa till läkare. Detta
har uppfattats som ett positivt inslag i arbetet av de
berörda.

Mot bakgrund av detta förespråkar vi att ett
system för återföring av information till läkare
prövas i stor omfattning. Härigenom bör läkarna
regelbundet få upplysningar om vilka utgifter som
deras beslut om läkemedelsförskrivningar och
sjukskrivningar har orsakat socialförsäkringen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om avskaffandet
av etableringsbegränsningarna för läkare och
sjukgymnaster,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rätten till
husläkare,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om sjukvårdens
resurser under 1991,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om tekniska
hjälpmedel åt handikappade,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bättre
information mellan sjukförsäkring och sjukvård.

Stockholm den 20 november 1990

Sigge Godin (fp)

Barbro Sandberg (fp)

Maria Leissner (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)