med anledning av prop. 1989/90:81 om ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården, m.m.

Motion 1989/90:So14 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: So 14

av Lars Werner m.fl. (vpk)

med anledning av prop. 1989/90:81 om
ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och
sjukvården, m.m.

I propositionen föreslås en återgång till det ledningsansvar som fanns före
den 1 januari 1983 då den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen (HSL)
trädde i kraft och då läkarna hade rätt både till den medicinska och den administrativa
ledningen vid hälso- och sjukvårdens olika enheter inom landstingen.
Det föreslås även i propositionen att ledningsansvariga ska kunna
delegera arbetsuppgifter och att det för varje patient ska finnas en ansvarig
läkare samt slutligen förslag om att öka möjligheterna att flytta till långvård
eller serviceboende i annat landsting eller i annan kommun.

Det är i dag mycket vanligt för att inte säga regel att läkare häftigt protesterar
mot förslag som syftar till att ge andra personalgrupper det administrativa
ansvaret vid en hälso- och sjukvårdsenhet. Läkarförbundet får nästan
alltid, vid sådana tillfällen, gå in med centrala förhandlingar för att bevara
eller begränsa andra yrkesgruppers möjlighet att ta administrativa chefstjänster.
I detta sammanhang beror det knappast på ett kompetenshävdande
utan snarare ett uttryck för revirtänkande.

Det är viktigt både för patienter och anställda att administrationen av en
arbetsplats fungerar tillfredsställande och då går det inte att slentrianmässigt
lägga hela ledningsansvaret på läkargruppen. Vpk anser därför att en lagstiftning
som ger läkarna, utom undantagsvis, hela ledningsansvaret motverkar
möjligheterna att ge detta ansvar till den mest kompetente. En sådan lag
minskar även landstingskommunernas möjlighet att organisera ledningsfrågorna
efter de lokala förutsättningarna.

Det dubbla ledningsansvaret togs bort år 1982 och detta sågs då som en
stor demokratisk och organisatoriskt vinst. I dag finns det över 200 hälsooch
sjukvårdsenheter där den administrativa ledningen ligger vid sidan av
den rent medicinska. Det finns inga rapporter om att dessa skulle skötas
sämre än andra utan snarare är det så att dessa enheter fungerar mycket bra.
Med det nya förslaget till lagstiftning avbryts denna positiva utveckling.

Varje läkare har ett eget medicinskt ansvar. Det finns en särskild statlig
ansvarsnämnd som har tillsynen över läkarnas verksamhet. Vpk är för att
denna tillsyn byggs ut exempelvis med en patientombudsmannafunktion.
Med detta anser vi att det medicinska ansvarsdelen organisatoriskt är tryggad
och att 14 § i HSL kan utgå. Då kan varje arbetsgivare i samarbete med
facken och olika personalgrupper skapa den lämpligaste organisationen och
ge ledningsansvaret till dem som är bäst lämpade för uppgiften. Frågan om

det medicinska ansvaret kan därför med fördel hänvisas till tillsynslagen Mot. 1989/90

(TL) och de oklarheter som kan tänkas finnas bör utredas genom tilläggsdi- So 14

rektiv till den sittande s.k. tillsynsutredningen.

Det är också olyckligt att formulera en gemensam lag för ledningsansvar
för så vitt skilda hälso- och sjukvårdsområden som det här är fråga om. Här
finns barna- och mödravårdscentraler, skolhälsovård, förlossningsverksamhet,
vårdhem, psykiatri som exempel på spännvidden av ett ledningsansvar.

Särskilt inom psykiatrin kommer förslaget att bli kännbart. Det finns här
vårdideologiska krafter som fronderar mot varandra. Flertalet läkare har av
hävd och utbildning en medicinsk och biologisk inriktning på vården och behandlingen
medan psykologerna inte bara hämtar sin kunskap ur naturvetenskapen
utan måste, för att ha framgång, använda sig av beteende- och
samhällsvetenskapen.

Det blir på så sätt två skilda förankringar som kommer att stå mot varandra.
Inom sådana områden som mödra och barnavård, social- och yrkesmedicin,
rätts-, barn- och ungdomspsykiatrin, för att ta några exempel, kan
det bli särskilt allvarligt att frångå HSL:s öppna ledningsprincip och i en lag
detronisera den för uppgiften mest lämpade. Lagstiftningen kommer på så
sätt att låsa administrationen till medicinska överväganden. Detta trots att
det så många gånger har uttalats att patienten även behöver ha ett medinflytande,
en god information och personal som engagerar sig i hans tillfrisknande.

Vpk vill ha en fortsatt demokratisering av vården, organiserandet i vårdlag
ser vi som ett sätt att få demokratin att fungera. Vi vill att det ska ske en
decentralisering så att hälsovårdsorganisationen ligger så nära patienten som
möjligt och att denne ska få stora möjligheter att påverka den vård som ges.

Vi tror att propositionens förslag om ändrat ledningsansvar kan motverka
dessa strävanden.

Mot propositionens diskussion om en ansvarig läkare för varje patient vill
vi bara rikta en anmärkning mot resonemanget om att den ansvarige läkaren
ska ställa en säker diagnos. En sådan existerar knappast i sinnevärlden och
i praktiken arbetar man med arbetsdiagnos och sannolik diagnos. I övrigt
instämmer vi i att det vore bra om varje patient hade sin läkare. Vi är dock
emot en total låsning. Patienten bör ha rätt att byta ansvarig läkare.

Beträffande propositionens resonemang om delegering så tycker vi att
detta enbart förstärker den bild av en hierarkiskt uppbyggd ledningsfunktion
i tider när det är inne med tal om ”tillplattade” organisationsformer och lokala
lösningar.

Slutligen vill vi beträffande möjligheterna att flytta till långvårdskliniker i
andra landsting och till serviceboende i andra kommuner anföra att detta
inte får göras mot anhörigas och/eller vårdtagarens uttryckliga vilja. Vpk anser
att en sådan passus borde ingå i HSL och i socialtjänstlagens bestämmelser
om serviceboende.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1989/90:81 om ledningsansvaret
inom den offentliga hälso-och sjukvården m.m.,

2. att riksdagen hos regeringen begär att tillsynsutredningen (TUR) Mot. 1989/90

gör en översyn av läkarnas yrkesansvar i syfte att få konkretare under- Sol4

lag och klarare regler för detta ansvar.

Stockholm den 22 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Gudrun Schyman (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

14