med anledning av prop. 1989/90:44 om statlig medverkan vid finansiering av export m.m.

Motion 1989/90:N23 av Lars Norberg m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:N23

av Lars Norberg m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1989/90:44 om
statlig medverkan vid finansiering av export
m.m.

Bakgrund

Propositionen behandlar huvudsakligen förslag till vissa ändringar i den statliga
exportkreditnämndens (EKN:s) verksamhet. Den berör också det halvstatliga
kreditinstitutet, AB Svensk Exportkredit (SEK).

EKN kan betraktas som ett statligt försäkringsinstitut. Dess ursprung kan
återföras till 1930-talets ekonomiska kris, då staterna sökte få i gång handelsutbytet
för att få fart på världshandeln och minska arbetslösheten. Man gav
då garantier till exportföretag emot kommersiella och politiska risker vid exportaffärer
på billiga villkor.

Statligt ingripande i marknaden av denna typ skedde i de flesta industriländer
och har fortsatt med vissa variationer alltsedan dess. Verksamheten
hade en högkonjunktur under 1970-talet då industriländerna genom ökad
export till mindre utvecklade länder sökte öka sina exportinkomster för att
kunna betala den allt dyrare oljan. Därvidlag grundlädes också den s.k.
skuldkrisen. EKN:s verksamhet expanderade, och 1980 var den försäkrade
kreditvolymen 70 miljarder kronor. Därefter har volymen sjunkit till ca 50
miljarder kronor. Samtidigt har kreditförlusterna stigit, och de ackumulerade
förlusterna i EKN utgör nu 2,2 miljarder kronor. Man kan av propositionen
utläsa att möjligheterna att återvinna detta belopp bedöms som små.
Regeringens ambition är nu att i fortsättningen avgifter och förluster skall
täcka varandra.

För framtiden föreslår regeringen att krediterna skall indelas i kortfristiga
(n-systemet) och långfristiga (LT-systemet). Vid beviljande av garanti i nsystemet
skall enbart affärsmässiga kriterier anläggas. När det gäller LT-systemet
så skall inte bara kreditrisken beaktas utan också i vad mån den planerade
exporten uppfyller ”de industripolitiska målen”, vilket uppenbarligen
kan motivera större risktagande än normalt.

Dessa industripolitiska mål formuleras i propositionen på det sätt som de
formuleras av de flesta avancerade industriländer: industriell tillväxt skall
främjas, nya idéer skall föras ut på marknaden, produktutveckling skall
främjas, särskilt s.k. högteknologi. Enbart sysselsättning eller regional utveckling
anses inte vara ett tillräckligt skäl. LT-systemet bör ej användas för

att lösa akuta kriser, men kan vara en bidragande orsak till att man tar ökade Mot. 1989/90
risker. N23

Inte överraskande anför regeringen att ”med tanke på den pågående EGintegrationen
bör samarbetet med garantiinstitut i utlandet stärkas”.

Propositionen avvisar tanken att export av miljöteknik skulle kunna vara
ett tillräckligt skäl för att ta särskilda risker.

Mot de förslag som framläggs i propositionen vill vi anföra följande:

De garantier som EKN-systemet enligt propositionen föreslår är dels rent
affärsmässiga, dels samhällsekonomiskt motiverade. Samtliga n-garantier,
men också åtskilliga LT-garantier, är av den rent affärsmässiga typen. Det
rör sig här om ganska normala åtaganden av försäkringskaraktär. Det förebringas
inte i propositionen några vägande skäl varför staten skall ägna sig
åt en sådan verksamhet som lika väl kan skötas av banker och försäkringsbolag.
Det förefaller som endast traditionens makt gör att den frågan helt förbigåtts.

Vi menar att EKN-systemet ej skall syssla med rutinmässig försäkring av
normala kommersiella risker.

Däremot finns det behov av statligt ingripande i undantagsfall när det gäller
att få till stånd affärer som bedöms som samhällsekonomiskt starkt motiverade,
eller av andra skäl önskvärda ur samhällets synpunkt, även om de
vid en renodlad privatekonomisk analys ter sig alltför riskfyllda. Det gäller
fall där inhemsk utveckling, sysselsättning och regionalpolitik i nationens intresse
bör främjas. Det gäller miljöfrågor där svensk teknik, om den introduceras
i närbelägna länder, minskar våra egna miljöskador. Det kan slutligen
röra sig om introduktion av människo- och miljövänlig teknik i u-länder eller
andra länder med specifikt stödbehov. I sådana fall bör staten ingripa.

Vi föreslår sålunda att exportkreditnämndens verksamhet i fortsättningen
inskränks till att bevilja exportkreditgarantier enbart i fall då de kommersiella
riskerna bedöms vara så stora att en ur samhällets synpunkt önskvärd
exportaffär annars inte kommer till stånd.

De kriterier som bör beaktas är bl.a.:

1. Främjande av svensk teknikutveckling, om den samtidigt bedöms gagna
mottagarlandet. Det senare är särskilt viktigt i fråga om u-länder.

2. Främjande av regional utveckling i Sverige. Minskning av risker för arbetslöshet.

3. Främjande av utvecklingen i u-länder.

4. Främjande av spridningen av miljöteknik, särskilt i vårt närområde,
men även i u-länder och andra kreditsvaga länder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition 1989/90:44
avsnitten 3.1.2, 3.1.3, 3.1.7 och 3.1.8,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, i motsats
till regeringens uttalande i 3.1.5, exportkreditnämnden icke bör
samarbeta med garantiinstitut i utlandet,

3. att riksdagen av regeringen begär ett omarbetat förslag till rikt

linjer för det statliga exportfinansieringsstödet enligt de riktlinjer som Mot. 1989/90

framförs i motionen. N23

Stockholm den 20 november 1989

Lars Norberg (mp)

Kent Lundgren (mp)

Krister Skånberg (mp)

Roy Ottosson (mp)
Åsa Domeij (mp)

9

I

I

gotab 99258. Stockholm 1989