med anledning av prop. 1989/90:37 om ingripanden mot olovlig kontorisering, m. m.

Motion 1989/90:Bo33 av Knut Billing m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: B o33

av Knut Billing m. fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:37 om
ingripanden mot olovlig kontorisering, m. m.

Moderata samlingspartiet framförde mycket stark kritik mot förslaget till ny
plan- och bygglag vid riksdagens behandling av detta. Den grundläggande
kritik vi då framförde äger fortfarande full giltighet. Enligt vår uppfattning
borde PBL förändras i följande avseenden:

Enligt PBL gäller s.k. genomförandetider på mellan fem och femton år.
Detta betyder att byggrätten kan gå förlorad. Vi anser att en markägare skall
äga rätt att bygga utan tidsbegränsning inom detaljplanelagt område.

PBL föreskriver att översiktsplaner skall upprättas och avse hela kommunens
yta. I teorin skall planerna inte vara bindande, men i praktiken kommer
de att ha en styrande verkan. Vi menar att det bör vara frivilligt för kommunerna
om de önskar upprätta översiktsplaner. Om sådana planer upprättas
bör de innehålla olika utvecklingsalternativ.

Systemet med områdesbestämmelser bör avskaffas. Såsom vi utvecklar
nedan skall reglering av byggande ske med detaljplan.

PBL-systemets detaljplaner öppnar möjlighet att styra markanvändningen
på ett långtgående sätt. Det innebär att kommunala politikers inflytande
ökar på de enskildas bekostnad.

PBL innehåller regler som urholkar äganderätten. Vi menar att då kommun
beslutar om intrång skall full ersättning utgå till markägaren.

De förändringar av PBL som nu föreslås i propositionen är således inte
tillräckligt långtgående, och vi avser att under allmänna motionstiden i januari
återkomma med förslag till lagändringar. Flertalet förslag gällande
PBL innebär dock en viss förbättring jämfört med nuläget. Det finns emellertid
inslag i regeringens proposition som vi inte kan biträda. Detta skall vi
utveckla närmare nedan.

Preskriptionstiden för ansökan om handräckning m. m.

Enligt propositionen skall den tioåriga preskriptionstiden slopas när det gäller
byggnadsnämndens rätt att ingripa genom ansökan om handräckning och
föreläggande om rättelse för att återföra olovligt kontoriserade lägenheter
m. m. till bostäder.

Ett flertal remissinstanser, bl.a. Fastighetsägareförbundet, Sveriges bostadsrättsföreningars
centralorganisation och Sveriges advokatsamfund, har
riktat kritik mot förslaget. Mäklarsamfundet har bl.a. framhållit att nuva

Mot.

1989/90

Bo33-37

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Bo33-37

rande regler om tio års preskriptionstid överensstämmer med övriga regler i
samhället, t.ex. flera av reglerna i jordabalken. Andra remissinstanser har
ifrågasatt om inte förslaget innebär viss rättsosäkerhet.

Denna uppfattning delas inte av departementschefen. Enligt honom kan
”den som avser att köpa ett hus utan större svårigheter ta reda på hur lägenheterna
i huset får användas eller på annat sätt gardera sig mot överraskningar
som kan hänföras till det förhållandet att en lägenhet i huset olovligen
används, t. ex. som kontor”. Departementschefen uttalar vidare att det är
”naturligt” att beskriva användningen av en bostadslägenhet för otillåtet ändamål
som olovlig så länge användningen pågår.

Vi motsätter oss propositionens förslag i denna del. Vi menar att departementschefen
alltför lättvindigt har behandlat de allvarliga invändningar som
kan resas mot förslaget.

Preskriptionsbestämmelserna i 10 kap. 27 § andra stycket PBL fördes över
till PBL från den tidigare gällande lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. I den proposition som innehöll förslag
till den nämnda lagen anförde departementschefen (statsrådet Ingvar Carlsson)
bl.a.: ”Jag anser att den i förslaget bestämda preskriptionstiden är
lämpligt avvägd.” Han klargjorde vidare att han inte kunde ansluta sig till
ett förslag som gick ut på att det skulle åligga ägaren till byggnaden att visa
att den olovliga åtgärden vidtagits tidigare än tio år från det byggnadsnämnden
tog upp ärendet till prövning.

Departementschefen anförde: ”En sådan ordning skulle kunna leda till
otillfredsställande resultat, särskilt i sådana fall då växlingar i äganderätten
har förekommit under 10-årsperioden.” Därefter fortsatte departementschefen:
”1 anslutning till förslaget om preskription erinrar JK om att en av
grundtankarna i det nu framlagda förslaget är att man så snabbt som möjligt
skall få till stånd rättelse i det olovligt utförda. Med hänsyn bland annat till
att anledning att kräva rättelse rimligen måste minska ju längre tid som förflyter
från det den olovliga åtgärden vidtogs ifrågasätter JK starkt, om ingripanden
genom handräckning och dylikt verkligen skall ske sedan en viss
längre tid förflutit från den tidpunkt då det olovliga byggandet påbörjades.
JK framhåller också att, om man inte drar en gräns av detta slag, vissa praktiska
bekymmer uppkommer, till exempel för den spekulant på en fastighet
som vill kontrollera att det hus som han ämnar köpa och som uppförts 40 år
tidigare överensstämmer med byggnadslovshandlingarna. Ytterligare några
remissinstanser påpekar behovet av skyddsbestämmelser mot ingripanden
med återställningsåtgärder efter en viss längre tids förlopp.” Departementschefen
förklarade att bl.a. på de skäl JK anfört fann han det vara befogat
med den aktuella preskriptionstiden (prop. 1975/76:164, s. 58 f.). I samma
lagstiftningsärende uttalade lagrådet att det inte hade någon erinran emot
att en preskriptionsbestämmelse skulle införas och att tio år fick anses vara
en för detta fall lämplig tid.

Vi delar den uppfattning som framfördes av dåvarande bostadsministern
Ingvar Carlsson och ifrågavarande lagråd. Vi vill samtidigt framhålla att det
är vanligt förekommande med preskriptionstider i vår rättsordning. Enligt
exempelvis brottsbalken gäller en preskriptionstid på 25 år om fängelse på
livstid kan följa å brottet. Det betyder att bl.a. brotten mord, grov mord

Mot. 1989/90

Bo33

2

brand och högförräderi preskriberas efter 25 år. Man kan visserligen inte direkt
jämföra preskriptionsbestämmelser för sådan brottslighet med preskriptionsbestämmelser
gällande exempelvis byggande. Inte desto mindre
ter det sig egendomligt att ingripande på grund av olovlig kontorisering skall
kunna ske utan någon begränsning i tiden medan de nämnda allvarliga
brottsbalksbrotten preskriberas efter 25 år.

Bygglovsprövningen vid ändrad användning av en
bostadslägenhet

Enligt propositionen skall inom områden med detaljplan bygglov kunna vägras
för ändrat användningssätt av bostadslägenheter, även om detaljplanen
saknar bestämmelser om byggnaders användningssätt. Av propositionen
framgår att i en detaljplan kan meddelas bestämmelser om att en byggnad
skall användas för bostadsändamål. Finns sådana bestämmelser i en plan kan
byggnadsnämnden alltså vägra bygglov för en ändrad användning av byggnaden.
Enligt propositionen är det emellertid inte ovanligt att stadsplaner som
numera skall gälla som detaljplaner saknar bestämmelser om hur en byggnad
skall användas, och det förekommer också att nya detaljplaner saknar
sådana bestämmelser. För att en byggnadsnämnd i ett sådant fall skall kunna
vägra bygglov för ändrad användning av bostadslägenheter krävs det att nya
planbestämmelser om användningssättet meddelas. Enligt departementschefen
är detta ”inte tillfredsställande”.

Vi motsätter oss den föreslagna lagändringen. Vi menar att den enskildes
intressen måste sättas i första hand i sådana situationer. Saknar detaljplaner
av ett eller annat skäl bestämmelser om hur en byggnad skall användas skall
inte den enskilde drabbas av detta. Propositionens förslag kommer att leda
till stor rättsosäkerhet. Riksdagen bör därför avslå förslaget.

Outhyrda bostadslägenheter

Enligt propositionen skall hyresnämnden kunna meddela beslut om särskild
förvaltning av en fastighet om en fastighetsägare underlåter att hyra ut bostadslägenheter
och det med hänsyn till bostadsförsörjningen är uppenbart
oförsvarligt att lägenheterna står outhyrda.

Detta förslag har kritiserats av ett flertal remissinstanser. Här kan nämnas
bostadsdomstolen, hyresnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Svea hovrätt, Fastighetsägareförbundet och Svenska arbetsgivareföreningen.
Kritiken har avsett bl.a. att det är fråga om ett allvarligt ingrepp i
äganderätten liksom att behovet kan ifrågasättas. Länsstyrelsen i Stockholms
län anser inte att förslaget kommer att öka utbudet av lägenheter.

Enligt departementschefen finner han det ”naturligt” att göra det möjligt
att ingripa mot fastighetsägare som låter bostadslägenheter stå tomma. Det
åberopas vidare att en fastighetsägare som inte uppfyller de krav som samhället
skäligen bör kunna ställa på honom i fråga om förvaltningen av fastigheten
bör kunna fråntas förvaltningsansvaret. Departementschefen menar
att han inte ser några principiella invändningar mot att allmänna bostadsförsörjningssynpunkter
skall kunna åberopas för ett ingripande.

Vi delar för vår del inte departementschefens uppfattning. Tvångsförvalt

Mot. 1989/90

Bo33

3

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Bo33-37

ning av fastighet är en mycket ingripande åtgärd. Det måste krävas synnerli- Mot. 1989/90

gen starka skäl och noggrant angivna förutsättningar för sådana ingripanden. Bo33

Propositionens förslag uppfyller inte dessa krav. Tvärtom är motiven så lösligt
angivna att detta i sig är ägnat att skapa rättsosäkerhet. Mot denna bakgrund
bör förslagen avslås av riksdagen.

Komplementbyggnader m. m. till en- och tvåbostadshus
utanför samlad bebyggelse

Enligt propositionen skall utanför detaljplan bygglov inte behövas bl.a. för
att uppföra komplementbyggnader, murar eller plank i omedelbar närhet av
en- och tvåfamiljshus som ej ingår i samlad bebyggelse. Kommunen skall
emellertid genom områdesbestämmelser kunna besluta att bygglov skall krävas.

Vi motsätter oss att kommunen på det nämnda sättet skall kunna införa
krav om bygglov. Redan då PBL antogs av riksdagen reserverade vi oss från
moderat sida mot en sådan ordning. Systemet med områdesbestämmelser
ger kommunerna möjlighet att ta tillbaka en given rättighet. Vi anser att systemet
med områdesbestämmelser skall utmönstras ur PBL. Om en kommun
av något skäl vill reglera byggandet skall detta ske genom att detaljplan upprättas.
Därmed kan man klart och entydigt fastlägga kommunens och den
enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter. För övriga områden,
dvs. all icke detaljplanelagd mark, kan man slopa lämplighetsprövning och
bygglov för en- och tvåfamiljshus och motsvarande under förutsättning att
grannes rätt inte träds för när.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om slopande av den tioåriga
preskriptionstiden när det gäller byggnadsnämnds rätt att ingripa
genom ansökan om handräckning och föreläggande om rättelse
för att återföra olovligt kontoriserade lägenheter m. m. till bostäder,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att bygglov skall
kunna vägras för ändrat användningssätt av bostadslägenheter, även
om detaljplanen saknar bestämmelser om byggnaders användningssätt,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag om att hyresnämnd skall
kunna meddela beslut om särskild förvaltning av en fastighet om en
fastighetsägare underlåter att hyra ut bostadslägenheter,

4

4. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10) så att Mot. 1989/90
planinstitutet områdesbestämmelse avskaffas. Bo33

Stockholm den 13 november 1989

Knut Billing (m)

Bertil Danielsson (m)

Margareta Gard (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

Jan Sandberg (m)
Erik Holmkvist (m)

5