med anledning av prop. 1988/89:46 om inkomstskatten för år

Motion 1988/89:Sk21 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Sk21

av Lars Werner m.fl. (vpk)
med anledning av prop. 1988/89:46 om inkomstskatten för år
1989, extra avdrag för folkpensionärer, uppbörd av B-skatt och
kvarskatteavgift på fyllnadsbetalningar, m.m.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall besluta om en rad
förändringar på skatteområdet. I denna motion behandlas endast de delar
som berör skatteskalorna för 1989.

Sammanfattning av vpk:s förslag

Vpk föreslår att riksdagen fattar beslut om en skattereduktion för 1989, en
reduktion som utgår till nästan alla inkomsttagare. Reduktionen är i procent
störst till de grupper som tjänar minst och i kronor störst till heltidsarbetande

1 normala inkomstlägen.

Vpk avvisar däremot följande förslag från regeringen

- sänkningar av marginalskatterna

- de förändringar av underskottsavdragen som föreslås i propositionen

Vpk föreslår att skattesatsen för inkomster i intervallet 80 000 85
000 kr. sätts så att den kan beräknas till 35%. I denna del tillstyrker
således vpk den skattesänkning som föreslås av regeringen. (Dvs. regeringens
förslag att sänka grundbeloppet, från 20% till 5%, på beskattningsbara
inkomster mellan 70 000 kr. och 75 000 kr.)

Vpk:s förslag till skattereduktion

Vpk föreslår att riksdagen beslutar om en skattereduktion som startar med
500 kr. vid inkomster under 65 000 kr. och därefter stiger till maximalt

2 000 kr. vid en inkomst över 85 000 kr. Vpk vill vidare avtrappa reduktionen
från inkomster över 180 000 kr., så att reduktionen helt försvinner vid
inkomster över 300 000 kr.

Några exempel på reduktionen ges nedan.
Tabell 1

Inkomst	Skattereduktion	Marginalskatt
	i kr. enl. vpk	vpk	nu	prop.
-65 000 kr.	500	35 %	35 %	35 %
70 000 kr.	1 000	35 %	35 %	35 %
80 000 kr.	1 000	35 %	50 %	35 %
85 000 kr.	2 000	50 %	50 %	47 %
150 000 kr.	2 000	50 %	50 %	47 %
180 000 kr.	2 000	64 %	64 %	61 %
225 000 kr.	1 000	75 %	75 %	72 %
250 000 kr.	500	75 %	75 %	72 %
300 000 kr.	0	75 %	75 %	72 %

Propositionens innehåll Mot. 1988/89

Sk21

Regeringen föreslår att statsskatten sänks för alla inkomster över 80 000 kr.

För inkomster i intervallet 80 000— 85 000 kr. (taxerad inkomst efter grundavdrag
70 000-75 000 kr.) sänks grundbeloppet från 20 till 5%. För
inkomster över 85 000 kr./taxerad inkomst 75 000 kr. sänks statsskatten
med 3 procentenheter. Kostnaderna för detta kan uppskattas till
2 874 milj. kr. avseende grundbeloppet samt 5 326 milj. kr. avseende sänkningen
med 3 procentenheter.

I propositionen redovisas konsekvenserna av denna omläggning för
inkomsttagare utan underskottsavdrag enligt följande:

Tabell 2

Lön	Skatteminskning	Skatteminskning i %
80 000	0 kr.	0.0 %
100 000	1 110 kr.	2.9 %
120 000	1 710 kr.	4.0 %
140 000	2 310 kr.	4.4 %
160 000	2 910 kr.	4.6 %
180 000	3 510 kr.	4.6 %
200 000	4 110 kr.	4.6 %
250 000	5 610 kr.	4.4 %
400 000	10 110 kr.	4.2 %

Enligt propositionen skulle detta ge följande ”förändringar av inkomst efter
skatt år 1988 till 1989” vid nedan angivna löneökningar och genomsnittliga
avdrag.

Tabell 3

Lön 88	Snittavdrag 88	Inkomst efter skatt 88	Procentuell ökning av inkomst efter skatt 88-89 vid löneökning på 4 % 7 %
50 000	900	37 313	3.4	5.9
70 000	1 850	50 656	3.4	6.1
80 000	2 350	57 328	3.5	6.2
100 000	4 050	68 966	4.3	6.6
120 000	7 500	80 573	4.8	7.2
140 000	11 500	92 483	5.2	7.5
150 000	13 500	98 438	4.9	6.6
160 000	15 300	103 312	4.6	6.4
180 000	18 900	112 221	5.0	6.8
200 000	22 300	121 028	4.8	6.1
250 000	30 600	137 774	5.2	6.7
400 000	47 400	182 928	7.0	8.7

Av tabell 2 framgår att den som tjänar fyra gånger mer får en tio gånger så
stor skattesänkning.

5

Propositionen innebär vissa reduceringar av värdet av underskottsavdra- Mot. 1988/89
gen, men även om man tar hänsyn till detta blir skillnaden i skatteminskning Sk21

väsentlig, som Tabell 4	framgår av vår uppskattning nedan.
Inkomst 88	Skattesänkning (med typiska avdrag) kr. %
100 000	960	1.4
125 000	1 560	1.9
150 000	2 160	2.2
175 000	2 820	2.6
200 000	3 510	2.9
250 000	4 710	3.4
300 000	5 610	3.5
350 000	6 360	3.4
400 000	7 110	3.4

Tabell 5

Jämförelse mellan vpk:s skattereduktion och regeringens förslag om marginalskatteminskning
(minskningar i kr.)

Inkomst Skattereduktion i kr. enl. vpk Regeringens förslag i kr.

-65 000	500	0
70 000	1 000	0
80 000	1 000	0
85 000	2 000	250
100 000	2 000	1 110
120 000	2 000	1 710
150 000	2 000	2 610
180 000	2 000	3 510
225 000	1 000	4 860
250 000	500	5 610
300 000	0	7 110
400 000	0	10 110

Tabell 6 Jämförelse mellan vpk:s och regeringens förslag (totaleffekt)
	Skattesänkning i kr..
	Vpk (skattereduktion +	Regeringen	(sänkta marginal
Inkomst 88	matmomseffekt)	skatter vid typiska avdrag)
80 000	3 000		0
100 000	4 000		960
125 000	4 000		1 560
150 000	4 000		2 160
175 000	4 000		2 820
200 000	3 550		3 510
250 000	2 500		4 710
300 000	2 000		5 610
350 000	2 000		6 360
400 000	2 000		7 110

Regeringens motiv

Regeringens motiv för att justera skatteskalorna för 1989 är ”att det blir
möjligt att uppnå reallöneförbättringar även vid låga nominella löneökningar”
(prop. sid. 37).

Motivet för justeringen av skatteskalan är således att försöka bromsa Mot. 1988/89

snabba/höga löneökningar och i förlängningen av detta bromsa inflationen Sk21

och stärka industrins konkurrenskraft.

Skattepolitik och samhällsekonomi under 80-talet

Under 80-talet har skatteskalorna förändrats i tre omgångar. Det har varit
kännetecknande för dessa omläggningar att marginalskatten har sänkts och
att stegen i skalan har minskats så att den nu bara omfattar fyra steg.

Konsekvenserna av detta har varit att höginkomsttagare har gynnats. Detta
gäller i synnerhet höginkomsttagare utan eller med små underskottsavdrag.

Det är dessutom troligt att gruppen höginkomsttagare har kompenserat sig
för avdragsbegränsningarna genom att ”justera” sina relativa underskottsavdrag.
Enligt statistik angående underskottsavdrag redovisade inkomsttagare
med 500 000 kr. år 1978 genomsnittliga underskottsavdrag på
101 000 kr. 1986 redovisade denna grupp bara avdrag på 54 400 kr. Relationen
mellan inkomst och avdrag hade förändrats från 1-5 1978 till 1-10 1986.

Det kan noteras att någon motsvarande minskning av underskottsavdragen
inte kan påvisas i normala inkomstlägen. Det är således troligt att effekterna
av minskade underskottsavdrag i nuläget slår relativt hårdare i vanliga
inkomstlägen än i höginkomstlägen.

Skatteomläggningarna förutsatte att höginkomsttagare skulle visa återhållsamhet
med lönekrav. Någon större sådan återhållsamhet har dessa emellertid
inte visat, och detta har förstärkt tendenserna till ökade inkomstklyftor.

Samtidigt som omläggningen av skatteskalorna har gynnat höginkomsttagarna
har det under 80-talet skett en mycket snabb förmögenhetstillväxt i
företagssektorn och bland de hushåll som har kunnat göra placeringar på
finans- och kapitalmarknaden. Detta har medfört att inkomst- och förmögenhetsklyftan
har vuxit under 80-talet.

Frågan om skatteskalor för 1989 och riksmötet våren 1988

Frågan om skatteskalorna för 1989 behandlades av riksdagen och skatteutskottet
våren 1988. Alla oppositionspartierna hade i motioner rest krav på
förändringar av inkomstskatterna för 1989. Utskottsmajoriteten (läs socialdemokraterna)
ville dock inte gå med på någon förändring av skatteskalorna
för 1989. Utskottsmajoriteten formulerade följande yttrande:

Utskottet anser att frågan om de betydande förändringar som föreslås i de
olika motionerna - och som enligt vad som ovan sagts torde komma att
behandlas i RINK - är för tidigt väckt. Ett ställningstagande till sådana
långtgående åtgärder bör enligt utskottets uppfattning följaktligen anstå och
utskottet avstyrker därför de berörda motionsyrkandena (SkU 1987/88:24
sid. 24).

Vpk ville redan våren 1988 besluta om förändringar av skatteskalorna för
1989. Förändringar som skulle innebära att låg- och normalinkomsttagare
skulle få skattelindring samtidigt som skärpningar skulle införas för höginkomsttagare.
Vpk:s förslag byggde dessutom på ett realistiskt antagande om

en löneutveckling på ca 7%. De borgerliga partierna , särskilt fp och m, ville 7

också ha beslut om förändringar våren 1988, men i motsatt riktning. På grund Mot. 1988/89

av detta kunde ingen enighet nås. Därför kunde socialdemokraternas linje Sk21

”vänta och se till RINK lägger förslag” vinna majoritet.

Skattefrågan i valrörelsen 1988

Den politiska oppositionen hade således redovisat klara skattepolitiska
alternativ inför valrörelsen 1988. Socialdemokraterna däremot hade inte
redovisat vad de ville.

Under valrörelsen kritiserades de fördelningspolitiska aspekterna av de
borgerliga partiernas förslag mycket hårt. I synnerhet gällde detta folkpartiets
alternativ. Folkpartiet hade grovt sett föreslagit marginalskattesänkningar
på ca 4% och de facto skattehöjningar i mycket låga inkomstlägen.

I detta perspektiv framstår det som svårförståeligt att regeringen nu kan
lägga fram en proposition om marginalskattesänkningar utan fördelningspolitiska
resonemang. En proposition som kan kritiseras från samma utgångspunkter
som folkpartiets förslag för 1989.

Marginalskattesänkningar och avtalsrörelsen

Regeringen hävdar att marginalskattesänkningar skulle leda till lugnare
avtalsrörelser (läs lägre lönekrav). Detta är ett omtvistat resonemang. Lägre
marginalskatter borde leda till lägre krav bland höginkomsttagare, men det
är inte lätt att påvisa att så skett under 80-talet trots att betydande
marginalskattesänkningar genomförts under denna period. Det förekommer
t.ex. VD-löner inom databranschen (1986) på över 100 000 kr i månaden,
dvs. årslön av tjänst på ca 1 200 000 kr. Detta tyder inte på någon större
återhållsamhet bland höginkomsttagarna under 80-talet.

En sänkning av marginalskatten får dessutom automatiskt den effekten att
en höginkomsttagare får mer köpkraft i kronor än en låginkomsttagare efter
skatt - och detta redan före en löneökning. Om den lågavlönade då vill
behålla ett oförändrat relativt avstånd till höginkomsttagaren, så måste
låginkomsttagaren begära mer i nominell löneökning än annars. Detta
samband betonades också i en studie från IUI 1983, där det hävdades att
progressiviteten snarast hade en dämpande effekt på lönekraven, eftersom
den motverkar kraven på dyra låglönesatsningar.

Resonemanget att sänkta marginalskatter kan leda till högre lönekrav
bland lägre inkomsttagare redovisas i tabellen nedan.

Enligt en beräkning skulle en sänkning av marginalskatten med 3% och en
löneökning med 5% liksom en inflation på 5% med genomsnittliga underskottsavdrag
leda till följande konsekvenser:

8

Tabell 7

Mot. 1988/89

Inkomst 88	Nettolöneökning kr. %	Reallöneökning %
75 000	2 416	4.5	-0.5
100 000	3 582	5.2	0.2
125 000	4 838	5.7	0.7
150 000	5 463	5.5	0.5
175 000	6 184	5.6	0.6
I intervallet
50-100 000	4.3—5.2
200 000	6 584	5.5	0.5
225 000	7 198	5.6	0.6
250 000	8 140	5.9	0.9
275 000	8 932	6.0	1.0
300 000	9 726	6.1	1.1
325 000	10 368	6.0	1.0
400 000	12 598	6.0	1.0
1 intervallet
200-400 000	5.5-6.0

Slutsats: Vill låglönetagarna i exemplet ovan behålla sin relativa köpkraft
gentemot höginkomsttagarna, så bör de begära större procentuella påslag än
höginkomsttagarna.

Detta skulle kunna leda till följande bruttolönebehov (med hänsyn tagen till
typiska underskottsavdrag):

Tabell 8

Inkomst	Bruttolönebehov %	Inkomst	Bruttolönebehov %
75 000	5.3	200 000	2.2
100 000	4.4	250 000	1.0
125 000	3.3	300 000	-0.2
150 000	2.9	350 000	-1.1
175 000	2.7	400 000	-1.7

Det är dock föga troligt att höginkomsttagarna verkligen kommer att
acceptera inga eller marginella löneökningar. I praktiken kan därför
omfattande marginalskattesänkningar utan andra fördelningspolitiska årgärder
leda till ökade krav på arbets- och avtalsmarknaden. Då skulle en
eventuell sänkning av marginalskatterna snarast motverka sina egna syften.

Bedömning av propositionens effekter

Enligt propositionen kommer ett beslut i enlighet med dess innehåll att
medföra att ”alla” löntagare kommer att få reallöneförbättringar redan vid
låga nominella löneökningar. Ett beslut i enlighet med propositionen kan
således enligt regeringen underlätta avtalsrörelsen så att avtal kan tecknas på
en lägre nivå än annars. I förlängningen kan detta bromsa inflationen och
förbättra landets konkurrenskraft.

Enligt många bedömningar i massmedia och från PK-banken är detta
emellertid inte riktigt. I en rapport från PK-banken (88-09-06) skulle

Sk21

9

regeringens förslag få bl.a. följande konsekvenser (PK-bankens utredare har Mot. 1988/89

räknat på en marginalskattesänkning på 3%, löneökningar på 8% och Sk21

prisökningar på 6,5%):

”Hushåll med låga inkomster (exempelvis som en följd av deltidsarbete)
och som dessutom har underskottsavdrag kan t.o.m. få försämringar jämfört
med 1988”.

Rapporten fortsätter:

”Två-barnsfamiljen med en deltidsarbetande skulle vid 6% i löneökning få
en större försämring av ekonomin jämfört med 1988. Det gäller även
familjen utan underskottsavdrag.”

Enligt Göteborgs-Posten den 29 oktober 1988 leder regeringens förslag till
en skatteskärpning på 200 kr. för inkomsttagare under 80 000 kr. Detta
genom att värdet av grundavdraget 10 000 kr. minskar genom förväntad
inflation. Denna grupp omfattar ca 3 miljoner personer. Dessutom får ca
250 000 löntagare i det relativt normala inkomstläget runt 140 000 kr. en
höjning av sin marginalskatt fråm 50 till 61%. Detta genom att brytpunkten
inte höjs och genom frånvaron av inflationsskydd i skatteskalan samt minskat
värde av underskottsavdragen. I denna grupp härrör underskottsavdragen
vanligen från småhusboende, ett boende som är mycket vanligt bland
barnfamiljerna.

I detta sammanhang vill vi erinra om ett citat från LO:s skatteutredare i
skriften Skatt efter förmåga (augusti 1987): ”Vi vill emellertid hävda att den
marginalskattesänkning ännu inte har presenterats, som ger en industriarbetare
med trefjärdedelsarbetande hustru, två barn och ett nyinköpt hus för
500 000 kr en bättre situation än förut.”

Det kan alltså konstateras att det på intet vis är oomtvistat om regeringens
förslag verkligen leder till skattesänkningar för alla grupper.

Vpk:s slutsatser och förslag

Av de skäl som redovisats ovan och i detta avsnitt kan vpk inte tillstyrka
regeringens förslag vad gäller skatteskalorna för 1989. Vpk anser att förslaget
inte uppfyller sina egna mål om att skapa förutsättningar för låga avtalskrav.

Vpk stöder tanken på åtgärder som bromsar inflationen men hävdar att
regeringen i sin strävan att dämpa inflationen alltför ensidigt betonar
lönebildningens roll. När det gäller åtgärder mot inflationen och företagens
mycket kraftiga vinstökningar, liksom den mycket snabba förmögenhetstillväxten
inom företagen och vissa grupper av privata hushåll, vill vi återkomma
i ett annat sammanhang.

Vpk ser skattepolitiken ur ett fördelningsperspektiv. Vi har i en skattepolitisk
motion, 1987/88:Sk474, redovisat hur vi ser på skattepolitiken i ett större
sammanhang. Vi vill bl.a. minska skatterna på arbetsinkomster och ersätta
dessa med beskattning direkt i produktionsledet. Hela skattesystemet är
dock föremål för utredningar, som förväntas lägga förslag under våren 1989.

Vi menar därför att det kan finnas skäl att avvakta med större skattepolitiska
förändringar under hösten 1988.

Vi ser därför med förvåning på socialdemokraternas omsvängning från
våren 1988 vad gäller skatteskalorna för 1989. Vi menar att det fanns vissa

skäl för skatteutskottets bedömning från våren 1988 - att vänta med större Mot. 1988/89
förändringar i avvaktan på en samlad bedömning av utredningarnas förslag. Sk21

Dock menade vpk att en enkel reform och beslut om en skattereduktion för
1989 kunde ha tagits. Vi vidhåller denna uppfattning.

Genom en skattereduktion i enlighet med vpk:s förslag tillgodoses några
av de intentioner som regeringen redovisar i sin proposition, bl.a. angående
visst utrymme för lägre löneökningskrav. Samtidigt är vpk:s förslag fördelningspolitiskt
positivt för låg- och normalinkomsttagare. Vpk:s förslag
påverkar inte heller underskottsavdragen för normalinkomsttagare, som bor
i egna hem, och förslaget ger fullständig handlingsfrihet för skattepolitiken
under kommande år.

Vi vill avslutningsvis poängtera att den fråga som egentligen borde ha varit
föremål för en intensiv skattepolitisk debatt inför kommande år är kommunalskatterna.
Det är ett känt faktum att för de flesta löntagare och hushåll så
betyder dessa skatter vida mer än statsskatten och dess marginaleffekter. Det
är dessutom så att kommunalskatternas storlek påverkar utfallet av marginaleffekterna
i skattesystemet.

Angående kommunalskatterna avser vpk att återkomma i annat sammanhang.
Vi vill dock redan nu poängtera att det hade varit av stort värde såväl
för kommunerna som för avtalsrörelsen, om regeringen på detta stadium
hade redovisat åtgärder i syfte att ge kommunerna en vidgad ekonomisk ram,
så att kommunalskattehöjningar kunde begränsas och den kommunala
servicen tryggas.

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionens förslag till skatteskala för
1989,

2. att riksdagen beslutar att skattesatsen för inkomster i intervallet
80 000-85 000 kr. sätts så att den kan beräknas till 35%,

3. att riksdagen beslutar om en skattereduktion för 1989 enligt
motionens förslag.

Stockholm den 14 november 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Lars Bäckström (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Hans Petersson (vpk)

11