med anledning av prop. 1988/89:35 om godkännande av

Motion 1988/89:U3 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:U3

av Lars Werner m.fl. (vpk)
med anledning av prop. 1988/89:35 om godkännande av
överenskommelse om upprättande av en nordisk utvecklingsfond
för förmånlig kreditgivning till u-länder

I propositionen anförs att skuldproblemen har urholkat den ekonomiska
tillväxten och investeringarna sjunkit till historiskt låga nivåer. ”Värst
drabbade är de fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara”,
skriver utrikeshandelsministern. För att åstadkomma tillväxt måste investeringarna
öka, vilket i sin tur kräver att i-länderna ställer ökade finansiella
resurser till u-ländernas förfogande.

Den nordiska utvecklingsfonden blir ett medel för detta. Den skall lämna
lån på koncessionella villkor, motsvarande dem som tillämpas av internationella
utvecklingsfonden (IDA), räntefritt med 35 års återbetalningstid. Den
skall samfinansiera projekt med multilaterala organ som Världsbanken och
med NIB. I det senare fallet får kreditkombinationen karaktären av en
blandad kredit, där NIB lämnar ett lån på marknadsvillkor, medan fonden
erbjuder en kredit på IDA-villkor. Fonden skall prioritera fattiga länder och
endast undantagsvis lämna lån till andra än låg- och mellaninkomstländer.
Fondens medel knyts till projekt med ”nordiskt intresse”, dvs. i praktiken
normalt till projekt med nordiska leveransintressen.

Sveriges andel av fondens kapital blir ca 310 milj. kr., och medel har
reserverats för den första inbetalningen genom att riksdagen godkänt denna
användning av biståndsmedel för budgetåren 1987/88 och 1988/89.

Vänsterpartiet kommunisterna motsatte sig beslut om att använda biståndsmedel
för den nordiska fonden. Vi anförde då att detta var ett
ytterligare steg i kommersialiseringen av biståndet. Vi framföll att de av
riksdagen beslutade biståndspolitiska målen måste vara riktgivande även i
det multilaterala biståndet.

Vi vidhåller vår kritik. Facit av u-krediterna utvisar att endast 10 %
beviljats projekt i SADCC-länder. De tre största låntagarländerna är Indien,
Kina och Algeriet, som svarade för 58 % av kreditvolymen (1981-88). Valet
av projekt och länder styrs inte av omsorg om de ”värst drabbade” utan av
exportindustrins intressen. Nästan hälften av antalet u-krediter avser två
företag, ABB/Asea och Ericsson. Vad gäller beloppen är dessa företags
andel betydligt högre. Det finns anledning att anta att den nordiska fonden
kommer att följa samma policy.

När förslaget om den nordiska fonden kom upp i Nordiska ministerrådet,
mottogs det med öppna armar av industrin. Bl.a. hade Aseas VD Percy
Barnevik undersökt vad fonden kunde ge. Han räknade med ett tillskott på

1* Riksdagen 1988/89. 3sami. Nr U2-6

15 miljarder kronor till industrin i Norden och 40 000 nya årsarbeten som ett Mot. 1988/89

resultat av de order nordiska företag kunde få med hjälp av de förmånliga U3

krediterna.

Däremot menade departementsrådet vid UD:s u-avdelning Tom Tscherning
att det inte gick att använda pengar ur biståndsbudgeten om de
biståndspolitiska målen skulle följas. Han sade i en intervju i Svenska
Dagbladet i februari 1986:

- Skall biståndsbudgeten bidra till fonden måste det först till en förändring av
biståndsmålen, som ger fonden möjlighet att agera mer vidsträckt än det
vanliga biståndet.

Invändningar av annat slag kom från Eva Ringdahl, ekonom vid Industriförbundet:
Den nordiska fonden var ett sätt att kringå OECD:s regler för
mjuka krediter, som endast gäller bistånd från enskilda länder, inte från
internationella organisationer. OECD har försökt reglera bort de biståndsblandade
lånen, därför att den internationella handeln skadas när exporten
subventioneras av statsmakterna. Men det är uppenbarligen just detta som
den nordiska fonden syftar till: att med biståndsmedel stärka de svenska
exportföretagens konkurrenskraft i u-länderna. Exportkreditutredningen
skriver i sitt betänkande (SOU 1988:42):

Svensk industri har enligt olika undersökningar på senare år haft några av
sina största problem till följd av en otillfredsställande ländersammansättning.
Sverige har tappat marknadsandelar i världshandeln totalt, helt enkelt
därför att man exporterat i för hög grad till stagnerade eller endast svagt
växande marknader (framför allt i Nordeuropa). För den svenska industrin är
det viktigt att i hög grad hitta de mest växande marknaderna.

Det är sannolikt att för de kommande 5-10 åren, OECD-länderna
kommer att ligga på en fortsatt låg tillväxttakt, medan u-länderna kommer att
kunna uppvisa en högre tillväxttakt. (Motionärernas kursivering.)

Utredarna fann det önskvärt att svenska företag vinner mer terräng på de
expanderande u-marknaderna, och det gäller framför allt några tyngre och
särskilt dominerande produktområden: kraftalstrande maskiner och utrustning
och telekommunikation. Det handlar alltså om ABB/Asea och Ericsson,
de två storföretag som redan dominerar i u-krediterna.

Detta förhållande speglades i VD Percy Barneviks kommentar till Aseas
berättelse 1988. Han skrev där:

Den elektrotekniska branschen i världen är totalt sett mogen med måttlig
tillväxt och har betydande överkapacitet inom vissa avsnitt. Det finns
emellertid länder med hög efterfrågetillväxt, såsom vissa utvecklingsländer.

Avsikten är att hela ABB-koncernen, liksom Asea på 80-talet, skall bli
överrepresenterad inom dessa länder och nischer.

När Percy Barnevik formulerade ABB:s profil, var en punkt: utnyttja den
unika positionen som hemmamarknadsföretag i flera europeiska länder
(bl.a. för finanserings- och biståndspaket till utvecklingsländerna).

Tydligare kan det inte sägas: biståndet skall användas för ABB:s expansion
i u-länderna. Aseas fusionspartner Brown Boveri har i åratal hindrats av
finansieringsproblem i sin försäljning i u-länderna. Nu skall dessa hinder
undanröjas med biståndsmedel, med pengar från den nordiska fonden.

Det blir inte ”de fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara”, Mot. 1988/89

som utrikeshandelsministern hänvisar till, som får krediterna. De är inte U3

kreditvärdiga. De har redan skulder som motsvarar 70 % av deras BNP. Det
blir snarare medelinkomstländerna som får komma i åtnjutande av de nya
krediterna.

Mycket tyder på att Aseanländerna blir mottagarna. Det var vad Far
Eastern Review rapporterade i juni 1987, efter en konferens om industriinvesteringar
i Asean och besök av ett 40-tal ledande indonesiska affärsmän i
Stockholm. Den nordiska fonden skulle balansera det nordiska biståndet,
som i Sydostasien bara kommit Vietnam och Laos till del, och därför hindrat
privata affärer i Asean. Man tolkade det som en ändring i de nordiska
ländernas politik. Det var särskilt välkommet i Indonesien, skrev tidningen.

Och från den indonesisk-nordiska investeringskonferensen i Köpenhamn vid
samma tid rapporterade Dagens Nyheter att Indonesien fått låna 50 miljoner
dollar av NIB. ”De nordiska institutionerna”, skrev DN, ”tar ingen hänsyn
till att Indonesien är en av världens hårdaste diktaturer, som i strid med
folkrätten ockuperar Östra Timor. NIB och den nordiska projektexportfonden
har mandat att arbeta på rent affärsmässiga villkor.” Fondens VD Hans
Höegh Henrichsén sade: ”Det där med ockupationen av Östra Timor är
enligt min uppfattning starkt överdrivet”.

Den svenska opinionen torde ha en annan uppfattning. Det är ju så att
Indonesien inte kan få svenskt bistånd, därför att regimen där förtrycker
både det egna folket och Östtimors. NIB:s politik var sålunda en annan än
den svenska riksdagens. Om NIB:s utvecklingsfond skall få pengar från
biståndsbudgeten, skall fonden enligt vpk:s mening också följa riksdagens
biståndspolitiska mål.

Just i dessa dagar finns också anledning att känna oro för följderna av
ABB/Aseas och Ericssons expansion i Sydostasien. De 40 000 årsarbeten
som VD Percy Barnevik ställde i utsikt kan i realiteten bli förlorade jobb. 700
i Karlskrona mister sina jobb därför att Ericsson upphör med tillverkningen
av telefoner i Sverige. Den tillverkningen flyttas till Sydostasien. Samma dag
som jobsposten kom från Ericsson meddelade ABB att man lägger ner delar
av ABB Metallurgy AB i Västerås.

Uppmärksammas bör även ABB :s planer att utöka sin verksamhet i Indien
och Brasilien och på flera andra ställen, speciellt i bortre Asien. Måhända
förestår här nya utflyttningar.

Ericssons motivering är värd att uppmärksammas. Man sa att u-länder, dit
man exporterar, ställer krav på att få del av produktionen flyttad dit. Det
innebär att de stora exportorder som ”svenska” transnationella företag tar
hem i u-länder - med biståndsfinansierade krediter som konkurrensmedel öppnar
portarna för utflyttning av tillverkningen. Att kompromissa om de
biståndspolitiska målen av sysselsättningsskäl kan visa sig förödande kortsynt.

Mot bakgrund av dessa förhållanden kan vänsterpartiet kommunisterna
inte godkänna överenskommelsen om den nordiska utvecklingsfonden. Vi
skulle kunna stödja en sådan fond, om den fick en annan riktning, så att de av
riksdagen beslutade biståndspolitiska målen styr verksamheten. Vi godkänner
inte heller samfinansiering med Världsbanken och NIB.

Hemställan Mot. 1988/89

U3

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att godkänna överenskommelsen
om upprättande av en nordisk utvecklingsfond,

2. att riksdagen - om yrkande 1 avslås - som sin mening ger
regeringen till känna att reglerna för den nordiska utvecklingsfondens
kreditgivning ändras så att de överensstämmer med de av riksdagen
beslutade biståndspolitiska målen,

3. att riksdagen - om yrkandena 1 och 2 avslås - beslutar att medel
för fonden fortsättningsvis inte skall belasta biståndsanslaget.

Stockholm den 8 november 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

6