Kriminalvården

Motion 2004/05:Ju424 av Peter Eriksson m.fl. (mp)

Sammanfattning

Miljöpartiet de gröna vill koncentrera sig på orsakerna till kriminalitet och de behandlingsmetoder som kan förhindra återfall till brottslighet. Rättsstaten måste garantera en trygghet för alla medborgare och arbeta för minskad brottslighet, men detta får inte ske genom repression och oförståelse till roten till kriminalitet.

I denna motion från Miljöpartiet de gröna beskrivs en grön politik som bygger på att samhället tar ansvar för de individer som hamnar i kriminalitet och arbetar förebyggande inom kriminalvården. Det förebyggande arbetet ska karaktäriseras av en individualistisk syn för att varje intern ska kunna tillgodoses med den rehabilitering och återanpassning som förhindrar återfall och skapar trygghet i samhället.

Kriminalvården har idag stora problem med överbeläggning som leder till säkerhetsbrister. Större utnyttjande av alternativa påföljder, individualiserad programverksamhet, ökad självförvaltning på anstalterna, utnyttjande av kriminalvård på entreprenad, satsningar på kompetenshöjningar och forskning är några av de reformer som det idag finns ett trängande behov av.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Innehållsförteckning2

Förslag till riksdagsbeslut3

Motivering5

Kriminalpolitiska utgångspunkter5

Den kriminalpolitiska debatten5

Fängelse7

Kriminalvårdarna8

Rehabilitering och återanpassning8

Sysselsättning på anstalten9

Programverksamhet på anstalten9

Kriminalvård på entreprenad10

Positiva konsekvenser10

Kvinnor inom kriminalvården10

Barn till intagna11

Avskaffa diskrimineringen inom kriminalvården11

Ungas kriminalitet12

Återinför långtidspermission och utökad möjlighet till villkorlig frigivning12

Frivården13

Livstidsstraffet14

Forskning och utbildning15

Kanadamodellen15

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny högsäkerhetsanstalt inte löser kriminalvårdens komplexa problem.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en utökad användning av alternativa påföljder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett ökat fokus på den höga andelen återfallsbrottslingar och det förebyggande arbetet med rehabilitering och återanpassning av interner.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny utbildning för kriminalvårdarna i syfte att öka deras kompetens och yrkesstatus.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att interner erbjuds meningsfull sysselsättning på Sveriges anstalter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att kriminalvård på entreprenad bör utnyttjas ytterligare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utreda en utökad verksamhet för självförvaltning på Sveriges anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att programverksamheten på anstalterna ytterligare utvidgas och individualiseras.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att kriminalvården tillförs personal med spetskompetens.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att positiva konsekvenser införs för interner på Sveriges anstalter.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kollektiva bestraffningar skall motverkas på Sveriges anstalter.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av HBT-perspektiv och kunskap om HBT-frågor inom kriminalvården.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av hänsyn till kvinnors situation och behov i kriminalvården.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerelationer och särskilt barns möjlighet att träffa sina föräldrar under anstaltstiden.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättandet av en mångfaldsplan och handlingsplan mot diskriminering inom kriminalvården.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att påföljdssystemet för barn och ungdomar måste bli mer pedagogiskt och tydligt.

17. Riksdagen beslutar att återinföra interners möjlighet till långtidspermission.

18. Riksdagen beslutar att återinföra villkorlig frigivning efter straffets halva tid.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av riktade satsningar till den frivilliga narkomanvården inom kommunerna.1

20. Riksdagen beslutar att avskaffa livstidsstraffet.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utveckla forskningen och utbildningen inom kriminalvården.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att berika den svenska kriminalvården med de lärdomar som kan tas från Kanadamodellen.

1 Yrkande 19 hänvisat till SoU.

Motivering

Efter den senaste tidens uppmärksammade rymningar från svenska anstalter har återigen det högaktuella behovet av reformer inom kriminalvården uppmärksammats. I skrivande stund pågår en utredning av kriminalvården av en parlamentariskt sammansatt kommitté. Kommittén ska presentera sina förslag till en ny kriminalvårdslag och ny kriminalvård den 1 juni 2005. Kommittén har såväl ett brett som detaljerat mandat. I avvaktan på kommitténs förslag avser vi härmed att belysa de problem som idag karaktäriserar Sveriges kriminalvård och föreslå reformer för en humanare kriminalvård.

I denna motion beskrivs Miljöpartiet de grönas förslag och visioner inom kriminalvården som leder till ett solidariskt och tryggt samhälle för alla att leva i.

Kriminalpolitiska utgångspunkter

Miljöpartiet de gröna anser att grogrunden för kriminalitet ligger i olösta underliggande samhällsproblem som ojämlikhet, segregering, fattigdom, arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk, misshandel, vanvård av barn, vuxenanalfabetism med mera. Dessa faktorer är ett hot emot människors trygghet och på sikt även mot demokratin. Brottsoffer har ett rättmätigt intresse av kompensation och upprättelse. Däremot tjänar varken brottsoffer eller gärningsmän på att deras skilda behov ställs emot varandra. Rädslan för brott och krav på ett rättssäkert och tryggt samhälle måste tas på allvar. Problemen löses dock inte med ökad repression utan med en kriminalpolitik som är brottsförebyggande och reparativ. Kriminalpolitiska åtgärder kan aldrig vara tillräckliga för att bekämpa ett komplext problem som kriminalitet. Grunden för ett tryggt, säkert och solidariskt samhälle skapas genom en långsiktigt hållbar politik på arbetsmarknads-, familje-, ekonomi-, miljö- och det socialpolitiska området. En progressiv kriminalpolitik finns i en solidarisk hållbar politik som syftar till att skapa ett humant och tryggt samhälle.

De åtgärder som krävs inom kriminalpolitiken ska alltid vara humana, rättvisa, förutsebara och realistiska. Åtgärderna ska bygga på kunskap om samband mellan brottslighet och människors sociala villkor, inte på vedergällning och repression. Erfarenheter visar att fler och längre fängelsestraff inte leder till minskad brottslighet, snarare tvärtom. Våra ställningstaganden i denna motion vilar på en humanistisk människosyn, tron på individens möjligheter till förändring och utveckling samt solidaritet med utsatta grupper i samhället.

Den kriminalpolitiska debatten

Statistiskt sett har brottsligheten ökat femfalt sedan 1950-talet. Från många håll menas att utvecklingen beror på samhällsutvecklingen i stort. Anledningar såsom välståndsökning, urbanisering, ökad social rörlighet, nöjeslivets utveckling, drogvanor med mera har angivits. Enligt kriminologer beror dock det som betraktas som brott på tidsanda, rådande moral, värderingar och människosyn - vilket har ett nära samband med samhällets ekonomiska, politiska och kulturella utveckling.

I detta skede i mitten av 1900-talet började den kriminalpolitiska debatten minska vikten av individens bakgrund och omständigheter till förmån för fokus på allmänhetens säkerhet. Strafflagen ersattes dock på 1960-talet av brottsbalken där man koncentrerade på individens förutsättning att återanpassas till samhället.

När Anna-Greta Leijon (s) var justitieminister 1987-1988, med Sten Heckscher som statssekreterare vid sin sida, hade dock paradigmskiftet från vård till straff skett i den allmänna opinionen. Under denna period lanserades den så kallade straffvärdesteorin i samband med straffmätning i domstol. Påföljden avgjordes endast av brottets art och grovhet. I detta sammanhang hade individens psykologiska och sociala situation mindre betydelse.

Då de borgerliga kom till makten 1991 blev Gun Hellsvik (m) justitieminister. Hellsvik banade väg för en annan syn på brott och straff än den som tidigare varit rådande i Sverige. Synen på brottslingar ändrades och de skulle "därmed få de straff de förtjänade" och framför allt hållas inom lås och bom så att allmänheten skyddades. Vård och rehabilitering var inte längre det väsentligaste. Fokus på brottslingen som offer flyttades över till brottsoffren, som tidigare varit en svårt försummad grupp i samhället. Den sociala förståelsen för kriminalitet i samhället glömdes dock bort. Politiker vände blicken bort från brottslighet som ett uttryck för olösta underliggande samhällsproblem.

Enligt kriminologisk forskning står ett begränsat antal återfallsförbrytare för en relativt stor del av den totala brottsligheten. 40 procent av dessa återkommer till kriminalvården inom ett år. Dessa fakta har bland annat motiverat arbetet med förebyggande av brott. Denna väg har dock varit kantad av misstro och bristande resurser. Under 1990-talet präglades kriminalvården av nedskärningar som gav upphov till en stor pessimism till möjligheterna att förändra en brottsling genom behandling. I detta skede försummades i mångt och mycket den verksamhet som verkar för att motverka återfall till brottslighet. Efter den senaste tidens rymningar har dessutom röster höjts för att hårdare tag mot brottslingar och fokus på säkerhet istället för att satsa resurser på att arbeta brottsförebyggande.

Det är med det ovan sagda i åtanke angeläget att agera för en solidarisk och human kriminalvård - en kriminalvård där hänsyn tas till både brottsoffer och brottsling. Det är dags att återigen rikta uppmärksamheten på hur vi bekämpar uppkomsten av kriminalitet, hur vi förhindrar återfallsförbrytare - och därmed i grund och botten hur vi skapar ett tryggt och solidariskt samhälle för alla.

Fängelse

Den rådande platsbristen på svenska anstalter ligger idag på en kritisk punkt. En hård linje förs från både vänster- och högerhåll att det enda sättet att lösa problemet är att bygga fler fängelser. Denna enkla lösning är dock inte svaret på den aktuella problematiken.

Beläggningen på dagens fängelser befinner sig på närmare 100 procent, något som skulle behöva ligga på 90 procent för att förhindra säkerhetsrisker och skapa en individuell och reell möjlighet för varje intagen att få den vård denne behöver. Cirka 15 procent av kriminalvårdens totala budget sparas under år 2004. Samtidigt har regeringen valt att bygga fler fängelser. Dessa planer skulle låta antalet interner på Sveriges anstalter öka från dagens drygt 6 000 fångar till omkring 7 000 fångar. Sverige skulle därmed placera sig som det land i Norden som har det i särklass högsta fångtalet. Justitieminister Thomas Bodström har hittills i debatten menat att det går att bygga sig ut ur krisen och även lyft ett initiativ för att bygga en ny högsäkerhetsanstalt. Miljöpartiet de gröna vill däremot inte se att dagens problem löses genom att bygga en ny högsäkerhetsanstalt. Med kriminalpolitiska medel skulle beläggningen på fängelserna kunna minskas. Men dagens utveckling pekar mot att i ett försök att kompensera bristerna i frihetsberövandet och vården så införs istället fler och nya säkerhetsåtgärder .

Den rådande platsbristen bör dock inte botas med att bygga fler fängelser. Det antal personer som sitter i fängelse får aldrig bli ett mått på hur bra arbete som vårt rättsväsende gör. Skräckexemplet är här utvecklingen i USA där det har skapats en profiterande mångmiljonindustri kring fångvården och där synen på en "lyckad fångvård" från poliser, fängelser och myndigheter består i antalet ingripanden snarare än antalet minskade brott. Detta är en utveckling vi måste förhindra i Sverige genom att ifrågasätta enkla politiska lösningar som att trygga samhället genom att hålla kriminella bakom lås och bom. För att skapa ett tryggt, humant och solidariskt samhälle krävs att rehabiliterings- och återanpassningsarbetet inte stagnerar eller rent av elimineras. Vi måste agera snabbt för att förstärka kriminalvårdens resurser till utveckling och förbättring.

För att minska antalet interner på landets anstalter kan relativt enkla medel användas. Dels är det viktigt att använda de alternativ till fängelsestraffet vi har, dels förkorta vistelsetiderna genom olika åtgärder. Alternativa påföljder som kontraktsvård istället för fängelse för missbrukare bör utökas. Det är bättre för en narkotikadömd att få vård för sitt missbruk än att vistas utan rehabiliteringsmöjligheter på en anstalt. Dessutom bör 34 § KvaL (Lag om kriminalvård i anstalt, 1974:203) ges en utökad användning - att den intagne får vistas på ett behandlingshem under senare delen av strafftiden.

För att möjliggöra en ökad individualisering inom kriminalvården krävs det en större variation av såväl behandlingsmetoder som typ av anstalter. Den senaste tidens uppmärksammade rymningar och fritagningar visar att det finns ett litet antal dömda som är benägna att rymma och smita undan sitt straff. Det kan inte accepteras. Det måste finnas säkerhetsanstalter som är rymningssäkra. Det fysiska skalskyddet är i huvudsak säkert på de befintliga anstalterna, men trots detta kan vissa åtgärder behövas så att det yttre skalskyddet förbättras. Absolut rymningssäkra anstalter är idag inte önskvärda, de skulle bli mycket kostsamma samt strida mot humanistiska värderingar. Vi ser därför med fördel på anstalter som har en varierad säkerhetsgrad.

Kontrollen inom anstalterna förbättras. Beslutet om inpasseringskontrollen skall förverkligas snarast. För att förhindra otillåten kommunikation från anstalten skall mobilstörningstekniken installeras utan dröjsmål, även andra åtgärder kan bli aktuella.

Otillåtna droger inom anstalterna kan inte accepteras, samtliga anstalter med drogproblem skall ha tillgång till så kallade knarkhundar, som har visat sig mycket effektiva. Det är mindre integritetskränkande att använda dessa hundar är de metoder som i dag används. Det skulle dessutom ge personal ett stöd och förhindra otillbörliga påtryckningar från internernas sida på detta område.

För interner som belagts med särskilda restriktioner bör ges möjlighet att ta emot besök genom att ett särskilt besöksrum med glasruta anordnas.

Kriminalvårdarna

Vårdarna på anstalterna har en grundutbildning på 16 veckor. Med tanke på att denna yrkesgrupp ska arbeta med landets svåraste klientel är det en extremt kort utbildning. Dessa ska vårda och vakta på samma gång. Dessutom ska kriminalvårdaren göra en behandlingsplan för varje intagen och följa med på permissioner. Kompetensen hos personalen och programverksamheten måste här utvecklas. Det är dessutom viktigt att statusen för denna yrkesgrupp höjs i samband med detta. Kunskap om en sådan utveckling sker med fördel från forskning (se Kanadamodellen) och ideella organisationer som Riksförbundet för hjälp till narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) och Kriminellas revansch i samhället (KRIS). Kriminalvårdarna är en vital och grundläggande del av kriminalvården. Vi vill därför att en ny förstärkt och förlängd utbildning i syfte att höja vårdarnas kompetens och yrkesstatus införs.

Rehabilitering och återanpassning

Resursbristen inom kriminalvården drabbar idag programverksamheten för rehabilitering och återanpassning till samhället. Återfallsstatistiken vittnar om att närmare hälften av de dömda återkommer till kriminalvården inom loppet av tre år. Under de senaste tio åren (1992-2002) har intagna på anstalter som grupp blivit mer marginaliserad och lever i större utsträckning ett liv utanför samhällsgemenskapen. Intagna och personal på anstalter vittnar om att klimatet hårdnat samt att frigivningssituationen är tuffare idag än tidigare. Det är svårare att få bostad och arbete samt att få ett socialt fungerande liv efter frigivningen. Därför är det viktigt att de ekonomiska satsningar som riktas till kriminalvården koncentreras på rehabiliteringen och återanpassningen av de intagna.

Sysselsättning på anstalten

Kriminalvården skall kunna erbjuda frihetsberövade ett meningsfullt arbete. Detta sker t.ex. inom KrimProds produktion eller genom intern service, såsom köks- och underhållsarbete eller tvätt, och byggnadsarbete. Olika anstalter kan erbjuda olika former av arbete. I så hög grad som möjligt bör den enskilde placeras (eller omplaceras) på anstalter där den enskildes färdigheter och kunskaper svarar mot de arbeten och de arbetsuppgifter som erbjuds. Vid nyligen genomförda besök inom kriminalvården kunde konstateras att sysselsättningsgraden inte uppfyller de behov som finns. Vissa klienter kan varken erbjudas sysselsättning eller annan verksamhet. Det är givetvis förödande för den enskilde att inte ha en meningsfull sysselsättning under hela eller delar av verkställigheten.

I samband med detta är det även relevant att se på möjligheter för interner att låta arbeta självförvaltande under sin tid på anstalten. Försök har visat sig lyckade där de intagna får marknadsmässiga löner mot att de betalar marknadsmässigt för kost och logi. Vi vill att en utredning utförs för att undersöka möjligheterna att motivera interner att klara sig själva och i så hög grad som möjligt även under straffverkställighet leva ett så normalt liv som möjligt, inkluderat t.ex. normala vardagssysslor.

Programverksamhet på anstalten

De programverksamheter som bedrivs inom kriminalvården, särskilt på våra anstalter, är nödvändiga för att söka minimera risken för återfall samt för att söka ge den internerade instrument och kunskap för att kunna leva i frihet utan brott med ökad livskvalitet.

Kriminalvården kan erbjuda brotts- och missbruksrelaterade program, såsom 12-steg, ART, Brottsbrytet, Cognitive Skills, Häpna, One-to-One, Prism, Relation och samlevnad, Våga välja, Våld i nära relationer m.m. Även studieprogram finns med, allt från grundvux, komvux till högskolestudier. Resurs- och kompetensbrist och överbeläggningar leder dock till att programverksamheten inte kan bedrivas fullt ut eller att samtliga intagna kan erbjudas, för den personliga och individuella utvecklingen, relevanta insatser i tillräcklig omfattning och i rätt tid.

Programverksamheten måste utgå ifrån individens behov och förutsättningar. Spetskompetensen måste utnyttjas och fler yrkeskategorier, såsom beteendevetare, socionomer, psykologer och pedagoger, knytas till verksamheten. Personalens kompetenssammansättning måste även avspegla ett förändrat klientel. Missbruksproblematik och psykisk ohälsa måste kunna behandlas adekvat. Det bör utredas närmare om kriminalvården bör ges utökade vårdbefogenheter eller om t.ex. behov i anledning av psykisk ohälsa kan bemötas genom närmare samarbete och kontakt mellan kriminalvården och psykiatrin.

Kriminalvård på entreprenad

Idag finns möjlighet att lägga vård på entreprenad, något som skulle kunna utnyttjas ytterligare. Erfarenheter som ideella organisationer kan erbjuda kan omsättas i praktiken genom att låta dessa sköta en viss del av utslussningsverksamheten. Dessa lösningar är värda att undersökas för att ge ett större spektrum av vårdalternativ som gynnar individualiseringen av kriminalvården.

Positiva konsekvenser

Vi anser att individens egen vilja och motivation att förändra sig och sina omständigheter bör rendera någon form av för den enskilde påvisbara positiva konsekvenser. Det ska inte bara vara så att olika former av misskötsamhet leder till negativa konsekvenser. Skötsamhet och aktivt engagemang inom programverksamheten bör aktivt uppmuntras genom olika former av positiva konsekvenser såsom fler eller utökade permissioner, besök eller genom möjlighet till villkorlig frigivning tidigare än idag.

Det får inte heller förekomma kollektiva bestraffningar där den enskilde internen får sina strävanden störda och spolierade av mindre motiverade medinterner. Exempel där en interns misskötsamhet kan leda till att t.ex. all gymverksamhet stängs av motverkar sitt eget syfte och förhindrar en god rehabilitering. Det är viktigt att de rättigheter som interner enligt kriminalvårdslagen har kontinuerligt uppmärksammats.

Kvinnor inom kriminalvården

Kvinnors och mäns situation inom kriminalvården skiljer sig väsentligt. Många har utsatts för våld och övergrepp, utnyttjats och förnedrats en lång tid innan de slutligen döms till fängelse för brott. Olösta konflikter som rör deras eget föräldraskap ligger dessutom ofta också i problembilden, något som även gäller för männen. Samhällets och omvärldens dom drabbar kvinnor hårt och de är ur denna aspekt dubbelt bestraffade för sina problem. Idag brister kriminalvården i att rehabilitera kvinnor utifrån kvinnliga interners förutsättningar. Program och verksamhet inom frivården och anstaltsvården måste anpassas till kvinnors behov.

Barn till intagna

Det är vitalt att barn till interner inte drabbas i alltför stor grad av sin förälders tillkortakommanden. Det är viktigt att besök från barn och familjekontakter uppmuntras, något som i sig kan uppmuntra och påskynda klientens rehabilitering, och dessutom undviks att barn blir "medstraffade" genom att inte få träffa sin förälder.

Avskaffa diskrimineringen inom kriminalvården

Det är viktigt att motverka all form av diskriminering inom kriminalvården. Bland annat främlingsfientlighet och diskriminering mot HBT-personer är idag vanligt på anstalter. Diskriminering på anstalterna måste motverkas med en personalpolitik där en mångfaldsplan tar hänsyn till dessa faktorer. All personal inom kriminalvården måste motverka alla former av diskriminering inom ramen för sitt arbete. Det behöver upprättas en handlingsplan mot diskriminering på anstalterna. Det ska inte vara acceptabelt att trakasserier eller liknande förekommer mellan interner.

Svenskar med utländsk härkomst döms i större utsträckning än andra till fängelse eller andra frihetsberövande påföljder, och fängelsestraffen tenderar även att vara längre än för andra svenskar. Vi kan inte bortse ifrån att invandrare och flyktingar är överrepresenterade bland socialt utsatta familjer - en stor anledning till det är den misslyckade integrationspolitiken och den strukturella diskrimineringen. De olika sociala behov som dessa har behöver särskilt beaktas. Invandrade personer som har varit utsatta för traumatiska händelser i hemlandet och behöver hjälp måste få tillgång till behandling för posttraumatiskt stressyndrom.

Programverksamheten behöver uppmärksamma olika former av diskriminering i samhället för att väcka insikt och ingjuta större kunskap hos interner om samhällets problem. Kriminalvårdens programverksamhet skall omfatta även en mångfaldsplan för programverksamheten där diskrimineringsgrunder samt HBT-perspektivet finns med.

Homo-, och bisexuellas samt transpersoners rättigheter måste tillvaratas inom kriminalvården. Idag saknar vårdare och övrig personal i kriminalvården kunskap i HBT-frågor. Problem med fördomar och diskriminering är vanliga men kan förhindras genom ökad kunskap. Okunskapen har fått som konsekvens att HBT-personer uppmanas av vårdare att dölja sin sexuella läggning eller sitt könsöverskridande under sin tid på anstalten. Detta är en oacceptabel utveckling där människor som i samhället lever som öppet homo- eller bisexuella eller som transperson, men på anstalten tvingas leva i det fördolda om vem de är. HBT-kunskap måste bli obligatoriskt för all personal inom kriminalvården.

Ungas kriminalitet

Ungdomar som lever i familjer med en svår ekonomisk situation och i socialt underläge, riskerar i högre grad än andra ungdomar att hamna i ett kriminellt beteende. Många av dessa ungdomar har idag inget stöd från samhället och vuxenvärlden och upplever sig ensamma i tillvaron och i utvecklingen till vuxen individ. Första generationen invandrares barn utsätts i detta sammanhang för ett långvarigt utanförskap och djupa spår i sin uppväxt. Dessa sociala betingelser är ofta grogrunden till gängbildningar och kriminella subkulturer. Främlingsfientlighet och rasism kommer att fortsätta att öka under dessa omständigheter. Det är därför viktigt att det i samband med en fungerande integrationspolitik finns brottsförebyggande verksamhet som inriktar sig på barn och ungdomar från skolan, socialtjänsten, frivilligorganisationer och liknande verksamhet.

Påföljdssystemet för unga måste vara pedagogiskt och tydligt i både praktiken och teorin för den enskilde. Det måste stå klart för den unge om han straffas för ett brott, eller vårdas för ett socialt beteende, och inte tvärtom. Alla åtgärder som vidtas skall vara ägnade att motverka att den unge återfaller i brott. Syftet med påföljderna ska alltid vara att skapa bättre förutsättningar för den unge att göra positiva förändringar och leva ett liv fritt från kriminalitet. Vi vill inte se en utveckling där ungdomar under 18 år kan dömas till fängelse förutom vid mycket grova brott med ett straffvärde över tvåår. Vid brott med lägre straffvärde ska alternativa påföljder användas.

Återinför långtidspermission och utökad möjlighet till villkorlig frigivning

Utslussningsverksamheten behöver förbättras. För många kan frigivningen vara en krävande process. Det senare kan gälla korttidsdömda, men torde framför allt gälla långtidsdömda. Det är inte helt enkelt att gå ifrån en sluten starkt reglerat värld präglad av rutiner och i hög grad idag, tyvärr, även präglad av brist på eget ansvar, till ett liv i frihet. Samhället ställer krav samt dömer ofta hårt den dömde. Det kan vara svårt att hantera den praktiska vardagen efter en längre tid på anstalt. Inom ramen för den frihetsberövande påföljden bör i möjligaste mån den enskilde successivt flyttas från mer slutna former till öppnare. Vidare bör självförvaltning och olika former av successivt ökande frigång utgöra normen (givet att den enskilde kan hantera det ansvar detta medför). Kriminalvården måste stödja och hjälpa den intagne genom att t.ex. söka etablera kontakt med arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden innan frigivningen. Vid frigivningen bör bostadsfrågan vara löst. Nuvarande utslussning med s.k. fotboja bör utökas. Likaså bör kravet på aktiv medverkan m.m. behållas.

För att göra återanpassningen till samhället och ett liv fritt från kriminalitet möjlig behövs en mjuk övergång från anstaltstiden till samhället.

I linje med detta anser vi att möjligheten till villkorlig frigivning efter halva verkställighetstiden bör återinföras. Den villkorliga frigivningen förutsätter dock en fungerande frivård som aktivt arbetar med klienten under den villkorliga frigivningen.

Fler långtidsdömda bör successivt kunna slussas ut i öppnare former. För att möjliggöra detta ytterligare behövs tillämpningen av "särskilda villkor" enligt 7 § Kval ändras.

Erfarenhet finns även att hämta från Kanadas försök med olika typer av boenden med olika säkerhetsnivåer på anstalten som skapar ett incitament i rehabilitering och återanpassning.

Frivården

Idag är frivårdens uppdrag mer komplicerat än tidigare. Bland annat har andelen narkomaner ökat från 27 procent till 40 procent under de senaste tio åren. Frivården har här en stor uppgift och möjlighet att minska återfallsfrekvensen bland narkomaner. Vi anser att det inte borde vara praxis att ge missbrukare fängelsestraff utan att snarare utdöma vårdalternativ. Att enligt 34 § Kval ge missbrukaren en möjlighet att tillbringa en del av strafftiden utanför anstalt på ett behandlingshem måste utnyttjas mera, detsamma gäller kontraktsvården. Vi ser positivt på den nuvarande utredningen om vårdgaranti för missbrukare och kommer att verka för att den genomförs. Dessutom är det viktigt att resurser tillskjuts till den frivilliga narkomanvården, som kommunerna ansvarar för, så att kommunerna inte väljer anstaltsplacering av ekonomiska skäl.

Vi vill se en utökad användning av alternativa påföljder. Mer individbaserade frivårdspåföljder har potential att effektivare kunna minska återfallsfrekvensen. T.ex. skyddstillsyn med samhällstjänst medför att den dömde på ett för individen direkt vis "sonar" sitt brott genom att via arbete bidra konstruktivt till någon för samhället positiv och relevant verksamhet. Viktigt är dock att bidraget upplevs såsom meningsfullt och relevant. Vad gäller påverkansprogram och missbruksvård fokuseras ofta på den verksamhet som bedrivs inom våra anstalter. Det är givetvis en nödvändighet att även frivården bedriver en dylik fungerande verksamhet som utgår ifrån individens förutsättningar och behov. Frivården lider av resursbrist. Fungerande programverksamhet kräver ekonomiska resurser (personal, utvärdering och uppföljning m.m.). Vi anser att en fungerande kriminalvård betalar sig i den mån det leder till minskade återfall samt till högre livskvalitet och en möjlig återanpassning i samhället.

Livstidsstraffet

Antalet livstidsstraff har fyrdubblats de senaste tio åren. Fram till slutet av 80-talet beviljades den intagne nåd efter 6 år. Nåd innebar omvandling till tidsbestämt straff. Straffet blev i realiteten 14-16 år. Då tillämpades också halvtidsfrigivning, vilket gav ett livstidsstraff på 7-8 år, oavsett vilken regering som satt. Från 90-talets början blev det en ändring. Tidsbestämning ägde rum efter 9-10 år, och strafftiden blev 17-18 år. Den senaste tidens utveckling har inneburit att tidsbestämning sker i mycket få fall och då efter 13-14 år. Den verkliga strafftiden ligger nu på 20-21 år. Det kan konstateras att livstidsstraffets längd avgörs av regeringens inställning och det allmänna opinionsläget.

Miljöpartiet anser att livstidsstraffet skall tas bort som påföljd. Samtliga utdömda frihetsberövande straff skall vara tidsbegränsade. Svenska domstolar skall enligt regeringsformen döma självständigt. I praktiken medför livstidsstraffet att domstolens påföljdsbestämning är osjälvständig i och med att livstidsstraffets slutliga faktiska längd beslutas på politisk nivå. Att få straff som inte är tidsbestämda strider dessutom mot straffrättsliga principer om rättvisa och förutsägbarhet.

I kriminalvårdens skrift "Med sikte på framtiden" står i kapitlet om livstidsstraffet följande: "Eftersom den som döms till livstids fängelse idag under en avsevärd tid får sväva i ovisshet om tidsbestämningen kan livstidsstraffet nu framstå som mer inhumant än tidigare. Straffet kan också uppfattas som mer inkonsekvent mot grundläggande straffrättsliga principer om rättvisa och förutsägbarhet."

Det är idag svårt att förutse hur långt ett livstidsstraff i praktiken kommer att bli. Det innebär att det kan bli mycket stor skillnad mellan det längsta tidsbestämda straffet för mord och livstids fängelse. Det är därför idag betydligt svårare för domstolen, som ska bestämma fängelsestraffets längd efter brottets straffvärde, att kunna förutse hur långt frihetsberövande en livstidsdom kan komma att innebära. Detta strider, som anförts, mot de krav på förutsägbarhet, rättvisa och klarhet som enligt de senaste reformerna bör ställas på ett straffsystem.

Det finns även kriminalvårdsspecifika faktorer som talar för att livstidsstraffet bör avskaffas. En framgångsrik rehabiliteringsverksamhet förutsätter att individuella konstruktiva rehabiliteringsprogram tas fram samt att den intagne känner sig motiverad att genomgå det framtagna programmet. Enligt vår mening förhindrar livstidsstraffet framtagandet av ett konstruktivt rehabiliteringsprogram i och med att ett dylikt program givetvis måste innehålla tidsplaner relaterade till den intagnes frigivningsdatum. I praktiken torde mycket långa frihetsberövanden inte gå att kombinera med en individuell programverksamhet, eftersom den intagne vid någon given tidpunkt innan frigivningen med största sannolikhet kommer att vara "färdigbehandlad". Därtill kan inte bortses ifrån att okunskap om frigivningsdatum med största sannolikhet minskar den intagnes motivation och ambitionsnivå. Den intagne kan med fog ifrågasätta rehabiliteringsprogrammet och dess tidsplan. Ovisshet om frigivningsdatum medför i praktiken ett hinder för den intagne att strukturera framtiden.

Forskning och utbildning

Skall vi ha en fungerande kriminalvård krävs forskning som på ett kvalificerat vis och med vetenskapliga metoder kan utveckla och säkerställa den bedrivna verksamheten. Vi anser att mer resurser bör satsas på forskning. Vi anser även, såsom tidigare framgått, att kunskap- och utbildningsnivån inom kriminalvården bör öka generellt samt att kriminalvården behöver mer spetskompetens på en rad områden.

Kunskap och inspiration i utbildningsarbetet inhämtas med fördel från de ideella organisationer som idag jobbar med frågor om kriminalvården, t.ex. Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) och Kriminellas revansch i samhället (KRIS).

Vidare anser vi att det brister i genusperspektiv såväl inom kriminalvården som inom den forskning som bedrivs.

Kriminalvårdens verksamhet måste utgå ifrån vetenskapligt beprövade och utvärderade metoder. Kunskaper och erfarenheter utifrån detta arbetssätt kan hämtas utifrån Kanadamodellen. En kontinuerlig uppföljning och utveckling av befintlig verksamhet måste säkras. Vi anser att en professur i kriminalvård vore eftersträvansvärt samt olika former av tvärvetenskaplig tematisk forskning.

Kanadamodellen

I mitten på 1980-talet infördes i Kanada en radikal förändring av kriminalvården. Alla som är dömda till mer än tvåårs fängelse passerar en utredningscentral där en individuell behandlingsplan görs upp för hela strafftiden. Utifrån ett säkerhetstänkande behandlas de dömda där tiden på fängelset ligger i fokus för behandlingen. Målet är att skydda samhället genom att bryta internernas kriminella identitet. Alla behandlingsprogram som används har först blivit godkända av forskare. Återfallsbrottslingar är i särskild fokus och resultatet mäts i hur återfallen minskar.

Det är relevant att ta lärdom av den progressiva typen av kriminalvård som Kanada har lanserat. I Sverige finns inga positiva konsekvenser för uppvisat gott beteende under fängelsetiden, som exempel kan tas att villkorlig frigivning är i nuläget ingenting man förtjänar. Detta sker automatiskt efter att två tredjedelar av straffet är avtjänat. I Kanada sker det direkt efter en tredjedel av strafftiden, ett system som idag förespråkas av KRIS. Sverige har inte heller en kriminologisk forskning där man mäter effekterna av behandlingen. I dagsläget har inte kriminalvården anställda forskare som följer upp resultaten. I vår mening räcker det inte med att ha en vision utan man måste också ha mål som kriminalvården ställer upp och effektivt verkställer i sin verksamhet. Med anledning av det anförda ligger det i det allmänna intresset att utreda dessa möjligheter och att ytterligare inspireras av det arbete som utförs i Kanadas kriminalvård.

Stockholm den 4 oktober 2004
Peter Eriksson (mp)
Maria Wetterstrand (mp)	Leif Björnlod (mp)
Åsa Domeij (mp)	Barbro Feltzing (mp)
Gustav Fridolin (mp)	Lotta Hedström (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)	Ulf Holm (mp)
Mikael Johansson (mp)	Mona Jönsson (mp)
Claes Roxbergh (mp)	Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)	Mikaela Valtersson (mp)
Lars Ångström (mp)