Iran

Motion 2001/02:U270 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, kd, c, fp, mp)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i den kritiska dialogen med Iran skall med kraft hävda det iranska folkets rätt att fritt organisera sig i partier och fackföreningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den svenska regeringen i olika internationella organ skall verka för att omständigheterna kring flera författares samt en rad politiskt och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en opartisk internationell humanitär organisation.

3. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att FN:s speciella sändebud när det gäller mänskliga rättigheter i Iran måste få möjlighet att besöka landet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör verka för att ett FN-kontor upprättas i Iran.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i den kritiska dialogen bör lägga stor vikt vid kvinnornas situation när det gäller deras ställning inom rättssystemet, när det gäller deras rätt till arbete och deras möjligheter att delta i samhällsdebatten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen inom EU skall verka för att politiska, diplomatiska och ekonomiska punktsanktioner skall kunna tas i bruk som en del av den kritiska dialogen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att händelserna i Iran sedan våren år 2000 innebär en kraftig försämring när det gäller mänskliga rättigheter och att regeringen beaktar detta när det gäller behandlingen av iranska flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd i Sverige.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen i sina direkta relationer med den iranska regeringen samt i EU- och FN-sammanhang bör verka för yttrandefrihet för alla och för att t.ex. alla författare och journalister ges möjlighet att fritt ge ut sina verk, tidskrifter och tidningar.

9. Riksdagen begär att regeringen verkar för att alla som fängslats på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning försätts på fri fot.

1 Yrkande 7 hänvisat till SfU.

2 Religionen är överordnad politiken

Sedan 1979 sitter en s.k. islamisk regim vid makten i Iran. Landets religiösa ledning är överordnad det politiska systemet. Presidentkandidater, parlamentskandidater, parlamentsledamöter, regionala ledare och borgmästare m.fl. måste godkännas av den religiösa makten innan de tillträder sina befattningar även om dessa redan är valda. Ingen kan heller ställa upp i val, utan att först ha godkänts av landets religiösa ledning.

Den religiösa makten ligger i händerna på landets s.k. andlige ledare ayatolla Khamenei, vilken utses av De lärdas råd. Den ”andlige ledaren” utser medlemmarna i Väktarrådet, som bl.a. har till uppgift att godkänna eller underkänna de kandidater som ställer upp till val till olika politiska poster.

Den andlige ledaren utser riksåklagare, ordföranden i Högsta domstolen, överbefälhaven för Pasdaran, de militära styrkorna, och chefen för ordningsmakten. En stor del av den politiska makten är således samlad i den religiösa maktens, främst den andlige ledarens, f n ayatolla Khameneis, händer.

Denna ledning har under årens lopp uppvisat en växande inkompetens när det gäller att leda landet. Ekonomin är i kaos. Korruptionen är omfattande. Stora ekonomiska tillgångar finns samlade i De fattigas fond – en enorm ansamling av rikedomar, som inte förtjänar sitt namn. Den är helt i mullornas händer. Hur mycket fonden innehåller är inte känt. Inte heller vad den används till.

Folket saknar rätt att fritt bilda sina egna organisationer. Följaktligen finns inga politiska partier i landet. Det finns en viss men illegal facklig organisering vid sidan av de officiellt godkända fackliga organisationerna. Vid de tillfällen då dessa fria fackliga organisationer eller grupperingar hävdat sina rättigheter eller ställt krav – exempelvis när arbetarna vid olika företag inte fått någon lön på flera månader – har dessa angripits och ledarna arresterats och torterats.

Vi menar att den svenska regeringen i den kritiska dialogen med kraft bör hävda det iranska folkets rätt att fritt organisera sig i partier och fackföreningar.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Under regimens år vid makten har omfattande brott mot mänskliga rättigheter begåtts. I samband med avslutandet av kriget mellan Iran och Irak för 13 år sedan avrättades tusentals politiska fångar. Därefter har ett stort antal författare och journalister mördats av den iranska säkerhetstjänsten. Fängelserna är fulla av politiska fångar och religiöst oliktänkande. Praktiskt taget alla torteras och misshandlas. Kvinnor utsätts för våldtäkt och tortyr – inte sällan medan barnen tvingats se på.

Tortyren skadar och krossar således inte bara den som torteras eller blir våldtagen. Den krossar och förstör också livet för offrets familj, vänner och relationerna mellan dem.

FN:s representant för mänskliga rättigheter i Iran, Maurice Capithorne, har inte medgivits inresa i landet för att undersöka situationen när det gäller mänskliga rättigheter.

Den svenska regeringen borde i FN och EU och andra internationella sammanslutningar intensivt verka för att Capithorne ges möjlighet att besöka Iran.

Vi anser också att den svenska regeringen i olika internationella organ skall verka för att omständigheterna kring flera författares samt en rad politiskt och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en internationell opartisk humanitär organisation.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3 Valet av Khatami till president

I år har det på nytt varit presidentval i Iran. Det var i år liksom vid tidigare tillfällen inte frågan om något demokratiskt val. Kandidaterna måste godkännas av det islamiska Väktarrådet för att få ställa upp i valet. Vid förra presidentvalet valdes den ”liberale” eller ”reformvänlige” ayatollahan Khatami. Khatami valdes även denna gång till president.

Under år 2000 hölls även val till parlamentet. Detta avhölls med samma restriktioner när det gällde kandidaterna som gäller vid presidentvalen. Trots detta kom dock många ”reformvänliga” kandidater att väljas till parlamentet (majlis). Den tidigare presidenten den mäktiga ayatollan Rafsanjani kom in i parlamentet som siste kandidat på listan i Teheran och då först efter en del förhandlingar, omräkningar och annat schackrande – ett förfarande som på de flesta håll i världen skulle ha betraktats som valfusk.

4 Studenternas demonstrationer 1999

Förväntningarna på presidenten Khatami var stora när han första gången valdes. Det talades mycket om förändringar inom systemet. Några genomgripande konkreta förändringar inträffade dock inte. De små förändringar som inträffade efter Khatamis makttillträde har inte motsvarat folkets förväntningar. Framför allt var intellektuella och studenter otåliga.

En viktig förändring var att publicister av olika slag, journalister och författare, själva tog sig allt större friheter när det gällde att kritisera regimen. Likaledes började människor att uppträda friare till vardags än tidigare.

För att stävja dessa strömningar bland folket lät regimen Hizbollah-grupper gå till angrepp mot studenternas möten vid olika universitet. De provocerade, vandaliserade, slog, skadade och dödade studenter. Polisen ingrep men arresterade inga Hizbollah-anhängare. I stället arresterades flera studentledare. Studenterna anordnade demonstrationer mot Hizbollah och ordningspolisens uppträdande. Regimen lät misshandla och döma studenter till långa fängelsestraff samtidigt som de som provocerat, vandaliserat och skadat och dödat studenter gick fria. Även sådana som man visste hade mördat framträdande reformpolitiker som Dariorush Fruhar och hans hustru Parvaneh gick fria. Allt detta stred mot FN:s Deklaration om mänskliga rättigheter.

Vi anser därför att den svenska regeringen till stöd för de krafter som verkar för mänskliga rättigheter i Iran bör verka för att ett FN-kontor upprättas i Iran.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Kvinnoförtryck och kvinnokamp i Iran

De iranska kvinnorna har utsatts för förtryck och trakasserier. Kvinnodiskriminerande rättsordning, kvinnornas rättslösa ställning i familjelagstiftningen och olika former av segregering grundad i islamistiska sexualfientliga föreställningar m.m. drabbar kvinnorna hårt. Kvinnorna fortsätter att i allt större utsträckning bjuda regimen motstånd.

Hemmafrulivet är i dag inte något ideal för unga iranska kvinnor. I stället har de i allt större utsträckning sökt sig ut på arbetsmarknaden. Därmed utmanar de det traditionella patriarkatet genom att arbetslivet ger dem nya erfarenheter som gör att de ställer alltmer kritiska frågor till den traditionella ordningen mellan män och kvinnor. Unga kvinnor som söker sig till universiteten visar sig mycket väl kunna tävla med sina manliga kolleger. Detta medför att kvinnorna vinner allt större självförtroende. Allt detta undergräver också traditionella föreställningar om att kvinnorna skulle vara mindre intelligenta och mindre lämpade för studier än männen. Deras deltagande i arbets- och samhällslivet visar att mullorna har fel. Många publicister, såväl journalister, författare som förläggare m.fl. är kvinnor. Trots förtrycket har kvinnorna tillskansat sig ett allt större inflytande i samhället och över sin egen situation. I pressen och i andra offentliga sammanhang har kvinnorna riktat skarp kritik mot regimen och kritiserat den för dess brott. Deras kritik har varit minst lika hård som studenternas eller den som framförts av manliga journalister och författare.

Fortfarande finns dock de ojämlika rättsförhållandena, den orättvisa familjelagstiftningen, m.m. kvar. Ett vanligt och brutalt sätt att bestraffa kvinnor är stening. Trots dessa förhållanden har kvinnorna haft framgångar i sin frigörelsekamp. Skillnaden är, jämfört med tidigare, att kvinnorna upphävt sin stämma, skaffat sig en röst i samhället. Under den våg av repression som under våren och sommaren 2000 sköljt över Iran har regimen försökt att tysta kvinnornas röster. Deras tidningar och tidskrifter har stängts.

Därför menar vi att regeringen i den kritiska dialogen bör lägga stor vikt vid kvinnornas situation när det gäller deras ställning inom rättssystemet, deras rätt till arbete och deras möjligheter att yttra sig i samhällsdebatten.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Bakåtsträvarnas angrepp på yttrandefriheten i press och parlament

Under våren år 2000 var det parlamentsval. Vid den tiden hade reformvänliga strömningar kommit till klart uttryck i Iran och en rad reformkandidater hade ställt upp i valet och godkänts av Väktarrådet. Den reformvänliga strömningen vann valet, vilket kom att starkt oroa de religiösa ledarna, vissa grupper av affärsmän (basaren) och ledarna för Pasdaran. Det var uppenbart att de religiösa bakåtsträvarna inte hade något folkligt stöd.

Under våren och sommaren 2001 började bakåtsträvarna att gå till allt häftigare motangrepp. De religiösa instanserna i samhället lät successivt stänga allt fler regimkritiska tidningar. När de reformvänliga i parlamentet försökte ta upp och kritisera dessa åtgärder förbjöd den andlige ledaren dem att göra detta. Munkavle lades på de reformvänliga i parlamentet.

De reformvänliga är inte någon enhetligt organiserad kraft i samhället. Inom den ryms flera olika fraktioner. En del av dem eftersträvar mindre förändringar i samhället, andra mer genomgripande och radikala.

Under sommaren 2000 fängslades den i Iran ansedde och regimkritiske journalisten Akbar Gandji. Det skedde efter det att han undersökt omständigheterna kring flera av de politiska mord som begåtts i Iran, bl.a. mordet på Parvaneh och Dariorush Fruhar och avslöjat att det var säkerhetstjänsten och Pasdaran som utfört dessa brott. Likaledes avslöjade han att det var samma krafter som försökte mörda Said Hadjarian – också han kritisk till regimen. Både Gandji och Hadjarian var en gång med om att efter revolutionen grunda den iranska underrättelsetjänsten. I dag har de blivit dess motståndare. Andra som fängslats är skriftställaren, Muhammed Ghochani och den satiriske kåsören Ibrahim Nabavi. Under våren och sommaren har ett 40-tal regimkritiska tidningar stängts och flera av deras redaktörer och anställda arresterats och fängslats. Nya kritiska tidningar har dock samtidigt startats i de gamlas ställe.

Akbar Gandji dömdes senare till ett tioårigt fängelsestraff.

Parlamentarikernas immunitet som är inskriven i den iranska konstitutionen sätts ur spel av regimen. Frispråkiga parlamentariker som uttalat sig kritiskt om regimen har flera gånger gripits av säkerhetsstyrkorna och förts till förhör. I augusti fördes den kvinnliga parlamentsledamoten Fatemeh Haghighatioo till säkerhetspolisen för förhör. Senare dömdes hon till 22 månaders fängelse för att hon ”misstolkat den bortgångne imamen Khomeneis ord, propagerat mot det islamiska systemet och dess grunder samt förolämpat medlemmarna i konstitutionens vakthundar i Väktarrådet”. Vad som föranlett denna anklagelse var att hon i mars protesterat mot de våldsamheter som säkerhetsstyrkorna hade gjort sig skyldiga till när de arresterat den reformistiskt sinnade kvinnliga journalisten Fariba Davoudi-Mohajer.

7 MR-utvecklingen under Khatamis tid som president

Presidenten själv har försökt att placera sig själv mellan reformvännerna och bakåtsträvarna. Han förklarade i samband med FN:s millenniemöte år 2000:

Folket är otåligt ... Det skall inte kräva mer än vad som är möjligt”. Han menade att den yngre generationen ställde orealistiska ekonomiska krav och begärde allt för mycket frihet. Han menade också att detta ledde till extremism och att ”extremism i alla former och riktningar är oönskad, oavsett om den uppträder i frihetens namn och understödjer folkets rättigheter eller om den i säkerhetens namn undertrycker folkets rättigheter ...

Låt mig erinra om att jag inte kom till makten i reformens namn ... Jag kommer aldrig att vara illojal mot folkets förhoppningar och strävanden. Det skulle vara lätt för mig att avstå från att ta något ansvar, men det är inte lätt för mig att ge upp det jag tror på.

President Khatamis förhållningssätt till utvecklingen i landet under våren och sommaren 2000 inskränkte sig sålunda till allmänna, svävande och kryptiska uttalanden. Sedan han omvalts har han uttalat sig mot de många, ofta offentliga avrättningarna, avrättningarna och de offentliga prygelstraffen. Hans motivering har dock inte varit att de strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter utan att brotten skadar Irans anseende i omvärlden och landets ekonomiska relationer med andra länder – särskilt med väst.

En annan sida av förtrycket i Iran är de förföljelser som riktas mot homosexuella. Det har förklarats att man får vara homosexuell i Iran bara man inte begår några homosexuella handlingar. Såsom det iranska rättssystemet är utformat är det föga sannolikt att domare i de islamiska domstolarna ägnar sig åt sådana sofistikerade distinktioner.

När det gäller verkställande av straff har det alltför ofta hänt att den anklagade som släppts fri senare ”försvunnit” under mystiska omständigheter eller omkommit genom en ”olyckshändelse”.

Under året har regimen arresterat och torterat nationella religiösa ledare, publicister, f.d. ministrar, landshövdingar och universitetsrektorer. De har förtalat dem, anklagat dem för hädelse och för att ha misstolkat islam. Flera av dem har varit pensionerade personer i 80-årsåldern.

Vi menar att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbete inom olika internationella organ bör verka för att påtryckningar i syfte att stärka yttrande- och tryckfriheten kommer till stånd.

Vi anser också att regeringen när det gäller Sveriges politik i fråga om flyktingar från Iran betänker att händelserna i Iran sedan våren år 2000 innebär en försämring när det gäller mänskliga rättigheter och beaktar detta när det gäller behandlingen av de iranska flyktingar som av skilda skäl söker asyl i Sverige.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Framträdande kvinnor inom den iranska kvinnorörelsen som Merengiz Kar och advokaten Shirin Ebadi fängslades samtidigt med Akbar Gandji. Shirin Ebadi fängslades för att hon åhört och dokumenterat en redogörelse av en Hizbollah-ledare om hur en rad mord på framträdande politiker och regimkritiker gått till och vilka som begått dem. Såväl Hizbollahledaren som Shirin Ebadi arresterades i stället för att man eftersökte förbrytarna. Senare dömdes Merengiz Kar till fyra års fängelse och fördes till Evian-fängelset, trots att hon var nyopererad för bröstcancer. I dag är hon villkorligt frigiven.

Efter det att Khatami omvalts till president förefaller inte någon uppmjukning av regimens förhållningssätt till oliktänkande och oppositionella ha ägt rum.

En kort period efter det att Khatami första gången valdes till president skedde en påtaglig förändring till det bättre av förhållandena i fråga om mänskliga och demokratiska rättigheter. Under denna period inträffade inga avrättningar i Iran. Därefter slog de bakåtsträvande krafterna och den andlige ledaren tillbaka och återtog initiativet. Under de senaste månaderna, juni, juli och augusti, har flera hundra människor avrättats. Det har nu också blivit vanligt att människor piskas offentligt på gator och torg för allehanda små ”förbrytelser” – för att männen är illa klädda (bär kortärmad skjorta eller T-tröja) eller att kvinnorna inte bär sin slöja på rätt sätt.

Vi anser att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbete inom olika internationella organ bör verka för att alla som fängslats enbart på grund av sin politiska eller religiösa ståndpunkt försätts på fri fot.

Vi anser också att regeringen i den kritiska dialogen med Iran och i arbetet inom olika internationella organ bör verka för att man som en del av den kritiska dialogen skall kunna tillgripa politiska, diplomatiska sanktioner och ekonomiska punktåtgärder.

Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Omvärlden och Iran

Av den rapportering i media som förekommit när det gäller Iran på senare tid kan man alltför lätt få intrycket att situationen i Iran förbättrats. Att man i Iran haft flera val – presidentval, kommunalval, parlamentsval – skapar intrycket av att det skett förbättringar i demokratisk riktning.

De val som genomförs i Iran är på intet sätt demokratiska. Det finns ingen organisationsfrihet, ingen pressfrihet, ingen yttrandefrihet. Den frimodighet som kom till uttryck i början av Khatamis första tid som president var en frihet som pressen och folket tog sig. Den har nu kvästs av reaktionära krafter – en process som inleddes efter studentdemonstrationerna 1999.

President Khatami, som i västerländska media ofta betraktats som reformanhängare, har i sin uttalanden under senare tid blivit alltmer tvetydig och oklar i sina uttalanden. Stora grupper som hoppats på förändringar av regimen känner sig lurade och besvikna. När det gäller regimens brott mot mänskliga rättigheter har Khatamis maktutövning betytt mycket lite.

År 2001 återvaldes Khatami till president med ännu större majoritet av de röstande bakom sig än fyra år tidigare. Han fick 77 % av de avgivna rösterna. Att siffran blev så hög berodde dels på att många bara kunde se ett alternativ som var sämre än Khatami, dels på att man sänkt rösträttsåldern kraftigt så att många unga människor kunde rösta för första gången. Valdeltagandet var trots detta mycket lägre än vi det förra valet. Omkring 14 miljoner röstberättigade avstod från att rösta, vilket visar att en stor del av befolkningen inte förväntar sig några förändringar av regimen.

Misstron mot den växer.

Likaledes kan man få intrycket av att kvinnornas situation förbättrats i och med att de i större utsträckning förmått att ta sig in på fler områden på arbetsmarknaden. Detta är dock endast en ofrånkomlig följd av den ekonomiska och tekniska utvecklingen och inte följden av en viljeakt från regimens sida. Kvinnornas rättsliga ställning i samhället har emellertid inte förbättrats. Brotten mot kvinnor när det gäller mänskliga rättigheter har inte förändrats vare sig till karaktär eller omfattning.

Så länge det inte sker några konkreta och tydliga förändringar och förbättringar när det gäller demokratiska och mänskliga rättigheter skapade genom en viljeakt från de styrandes sida har ingenting skett vad beträffar regimens politiska utvecklingen i Iran. När det gäller den politiska utvecklingen i övrigt sker dock mindre synliga förändringar. Vad folket anser och hur dess motstånd utvecklas är mindre skönjbart för media, men det är uppenbart att regimens ökade brutalitet under det gångna året vittnar om ett växande folkligt motstånd mot regimen.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 24 september 2001
Eva Zetterberg (v)
Bengt Silfverstrand (s)	Henrik S Järrel (m)
Rose-Marie Frebran (kd)	Rolf Kenneryd (c)
Karl-Göran Biörsmark (fp)	Marianne Samuelsson (mp)