Högskoleutbildning i Stockholms län

Motion 1990/91:Ub719 av Ylva Johansson m.fl. (v)

Inledning

Stockholms län är en region med en s.k.
kunskapsintensiv arbetsmarknad som kräver en stor andel
högutbildad arbetskraft. När inte Stockholmsregionens
unga ges möjlighet till högskoleutbildning i tillräcklig
omfattning leder det till att högutbildad arbetskraft
''importeras'' från andra delar av landet och därmed ökar
den regionala obalansen i riket.

Under 80-talet har de regionala skillnaderna inom
Stockholms län ökat på ett alarmerande sätt. I de södra
delarna av regionen är andelen med eftergymnasial
utbildning lägre än i landet som helhet vilket ger en svag
ställning på regionens arbetsmarknad.

I denna motion föreslår vi satsningar dels på Stockholms
universitet och dels på högskoleutbildning på Södertörn och
i Södertälje.

Stockholms universitet

I en motion till förra riksmötet förordade vi en särskild
kvalitetsförstärkning för Stockholms universitet.
Bakgrunden var att universitetet i Stockholm i fråga om
anslagstilldelning var missgynnat i en rad avseenden.

Vi påvisade bland annat att samtliga linjer inom sektorn
för utbildning till administrativa, ekonomiska och sociala
yrken (AES) hade den lägsta anslagstilldelningen i landet.
Skillnaderna var inte marginella. På exempelvis
psykologlinjen och förvaltningslinjen hade Stockholm bara
hälften så mycket pengar per utnyttjad årsstudieplats som
man hade i Uppsala respektive Umeå.

Vi framhöll i det sammanhanget att vi livligt stöder
strävandena att göra högre utbildning tillgänglig runtom i
landet och att vi förordar fortsatta satsningar på de nya
högskolorna. Men samtidigt är det av lika stor betydelse att
behovet av högre utbildning kan tillgodoses inom regionen.
Det är dålig regionalpolitik när bristen på välutbildad
arbetskraft i Stockholmsområdet tenderar att dränera andra
regioner på högutbildade unga människor.

Vi framhöll vidare att vårt krav på ökade satsningar på
Stockholms universitet också är en rättvisefråga. Det kan
inte vara rimligt att unga människor i huvudstadsområdet
straffas genom att de tilldelas betydligt mindre resurser än
på andra håll i landet.

Under det gångna året har vissa förbättringar skett men
bilden är ändå i huvudsak den samma. I vänsterpartiets
högskolemotion förordar vi en kraftig uppräkning av
anslaget för lokala, individuella linjer samt fristående
kurser (LIF) vilket skulle få positiv betydelse inte minst för
Stockholms universitet. Därutöver förordar vi ökade medel
till AES-sektorn inom Stockholms universitet. Enligt vår
bedömning är det AES-sektorn som mest akut behöver
ökade medel.

Undervisningen inom vissa utbildningslinjer är idag så
hårt drabbad att den knappast längre kan benämnas
högskoleutbildning. Företagsekonomiska institutionen ser
sig nödsakad att finansiera sex professurer via externa
medel för att någorlunda klara av att vidmakthålla sina
ambitioner. Linjen för Personal- och arbetsmarknadsfrågor
har pga det ekonomiska läget endast hälften av den
undervisningsmängd som rekommenderas av UHÄ.
Anslaget per tilldelad årsstudieplats vid Stockholms
universitet är 10 465 kronor medan anslaget för samma linje
vid Lunds universitet är 17 386 kronor. Förvisso finns en
differens i fråga om antalet nybörjarplatser men den stora
skillnaden i beviljade medel kan knappast förklaras av
annat än den gamla föreställningen om stordriftsfördelar i
Stockholm vilka får rättfärdiga en regelmässigt usel
finansiering.

Vi föreslår att riksdagen begär att regeringen snarast
återkommer med förslag om en extra satsning på
Stockholms universitet. Det kan lämpligen ske i samband
med vårens kompletteringsproposition.

Regional obalans

Den regionala obalansen i Stockholms län har
åskådliggjorts i ett flertal utredningar och analyser. Den
mest tydliga effekten är de systematiska skillnader i
livsvillkor som råder mellan invånarna i olika länsdelar.

Den kraftiga expansionen i Stockholmsområdet under
1980-talet har skärpt den socioekonomiska segregationen.
Norrkommunernas försprång växer när det gäller
befolkningens utbildning och yrkesstruktur och t.o.m.
dödligheten ökar nu i vissa söderkommuner, trots att den
går ner för länet som helhet. I Regionplan 90 konstateras
att de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan norra
och södra regiondelen ökar.

I ett nationellt perspektiv har Stockholmsregionen under
1980-talet markerat sin ställning som landets mest
expansiva storstadsregion. I ett regionalt perspektiv
framgår att expansionen inte omfattar hela regionen.

Botkyrka, Haninge och Södertälje har lägst andel
högutbildade i länet. De tre kommunerna har också lägst
skattekraft. Andelen med eftergymnasial utbildning är
lägre på Södertörn än i riket som helhet. Det är
anmärkningsvärt med tanke på regionens stora utbud av
arbetsplatser med krav på kvalificerad utbildning. Det
bekräftar att Stockholmsregionens fördelning av
arbetsplatser och boende har drivit fram ett kategoriboende
efter social tillhörighet.

Kommunerna på Södertörn har tagit på sig en betydande
andel av länets bostadsproduktion. Obalansen mellan
arbetsplatser och bostäder på Södertörn har bidragit till att
levnadsvillkoren och levnadsförhållandena utvecklats
ogynnsamt.

Lärarutbildningen i Stockholm

Frågan om att flytta Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm (HLS) till Södertälje har diskuterats i flera år
och behandlats i flera instanser. Regeringen föreslog i
budgetpropositionen 1989 att HLS skulle lokaliseras till nya
lokaler i Södertälje.

Många, även vänsterpartiet, har uttryckt oro över att
utbildningspolitiska mål skulle kunna äventyras vid en
lokalisering av HLS utanför Stockholms innerstad.
Utbildningsutskottet beställde en ingående analys av vissa
viktiga aspekter på en sådan lokalisering. Regeringen
tillsatte förra året en utredning med det uppdraget. Den
utredningen har nu avslutat sitt uppdrag och lämnat ett
betänkande. Utredaren anser att de utbildningspolitiska
argument som studerats inte lägger några hinder i vägen för
en lokalisering av HLS till Södertälje.

De dimensioneringsberäkningar som utredningen
använt sig av innebär att HLS vid sekelskiftet skulle ha 5 600
årsstudieplatser, dvs drygt 60 procent fler platser än idag.

Det råder en relativt stor lärarbrist i Stockholms län.
Andelen obehöriga lärare är betydligt större i denna region
än i landet i övrigt. Sämst är det i de södra delarna av länet.
Behovet av lärare förväntas att öka kraftigt på grund av
stora barnkullar, sänkt undervisningsskyldighet för stora
lärargrupper och väntade stora pensionsavgångar. Även
bristen på förskollärare och fritidspedagoger är stor.

Vänsterpartiet har i sin högskolemotion till årets
riksmöte föreslagit en sammanslagning av förskollärar- och
fritidspedagogutbildningarna till en ny barn- och
ungdomspedagogisk linje. Där föreslås samtidigt en
förlängning av utbildningen från 80 till 120 poäng. En
förlängning av utbildningen skulle ge de studerande
förbättrade kunskaper inom bland annat pedagogik och
utvecklingspsykologi. Dessa kunskaper kommer att bli
extra viktiga för att infria ambitionerna om ökad samverkan
och samarbete mellan förskola och barnomsorg.

Mot den bakgrunden måste de samlade
lärarutbildningarna i Stockholm på några års sikt kunna
erbjuda betydligt fler utbildningsplatser än idag. Vi anser
att de dimensioneringsberäkningar som utredningen använt
sig av, och som grundas på UHÄ:s utbyggnadsplan, är en
rimlig nivå.

En sådan utbyggnad av HLS kan svårligen ske vid de
nuvarande lokalerna på Rålambsvägen. Vi föreslår att
huvuddelen av HLS lokaliseras till Södertälje. Men med en
sådan kraftig expansion av utbildningarna vid HLS som vi
bedömer som nödvändig bör en mindre del av
utbildningarna vid HLS lokaliseras mer centralt i regionen.
Vi föreslår alltså en delning av HLS, men med
tyngdpunkten i Södertälje. Om den mindre delen, som vi
föreslår skall lokaliseras centralt, dvs i Stockholm,
organisatoriskt bör tillhöra HLS eller Stockholms
Universitet blir en senare fråga.

Det är viktigt att en dubbel lokalisering av
lärarutbildningarna i Stockholm inte leder till att vi får A-
och B-utbildningar. Därför måste en kraftig satsning göras i
Södertälje.

Riksdagen bör begära förslag från regeringen om dels en
kraftig ökning av antalet utbildningsplatser på HLS för att
möta det stora behov som finns i regionen, dels en dubbel
lokalisering av HLS med huvuddelen (ca 60--80%) av
utbildningsplatserna lokaliserade till Södertälje.

Högskoleutbildning på Södertörn

Regionplan 90 för Stockholms län hävdar att det behövs
ett universitet på Södertörn för att man i regionen bättre
skall kunna mobilisera den egna arbetskraften för
kunskapsberoende verksamheter. Även
Storstadsutredningen understryker att nya enheter för
högre utbildning i Stockholmsregionen främst bör
lokaliseras till den södra regiondelen.

En balanserad utveckling i Stockholmsregionen
förutsätter att expansionen av arbetsplatser till den centrala
och norra delen av länet, t.ex. längs Arlanda-stråket,
bromsas upp och avlänkas till den södra regiondelen.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen 1990 att ca
500 årsstudieplatser vid Stockholms universitet och tekniska
högskolan (KTH) skulle förläggas till Södertörn med
huvudsaklig koncentration till Haninge.

Vi anförde då i en motion att en lokalisering av
utbildningen till Södertörn inte kunde ske inom ramarna för
befintliga resurser utan svåra konsekvenser för
utbildningskvalitén både vid universitetet och i Södertörn.

Vänsterpartiet har i andra sammanhang redovisat
uppfattningen att dimensioneringen av den högre
utbildningen allmänt sett bör öka för att en större andel av
befolkningen skall ges möjlighet till den utbildning som
efterfrågas både av näringslivet och av de enskilda
människorna. Idag är det ungefär hälften av de sökande
som inte kan beredas plats inom högskolan.

Högskoleutbildning i de södra länsdelarna är angelägen
för att motverka den ökande segregering som nu sker
mellan norr och söder inom stockholmsregionen. Det är vår
uppfattning att en expansion av Stockholms Universitet
lämpligen kan lokaliseras till Södertörn.

Ett enigt utbildningsutskott har klart uttalat att det är
högskolestyrelsen som är den instans som är bäst skickad att
väga olika aspekter mot varandra och besluta om
lokaliseringen av olika utbildningsplatser. Riksdagens
beslut bör således i normalfallet avse en viss bestämd
högskoleenhet och endast undantagsvis den ort till vilken en
allmän utbildningslinje eller del av linje skall förläggas.
Vänsterpartiet står fast vid denna uppfattning.

Men så länge resurserna för Stockholms universitet är så
knappa som de är blir det i praktiken omöjligt för
universitetsstyrelsen att besluta att förlägga viss utbildning
till Södertörn om man inte kraftigt skall tumma på
utbildningskvalitén, vilket inte skulle vara försvarbart.

Vi föreslog i en motion till förra riksmötet att riksdagen
borde uppdra åt regeringen att utreda vilka resurstillskott
som fordras för att högskoleutbildning skall kunna ges med
fullgod kvalitet, samtidigt som Stockholms universitet även
i fortsättningen skall kunna bedriva sin verksamhet på minst
samma kvalitetsnivå som nu. Regeringen borde sedan
återkomma med förslag som grundar sig på resultatet från
en sådan utredning.

Vi vill nu återigen föra fram detta förslag. För att en
högskoleutbildning på Södertörn skall kunna bli verklighet
måste universitetet få det resurstillskott som krävs. Utan ett
resurstillskott blir universitetsstyrelsens
beslutsbefogenheter i praktiken kraftigt beskurna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om extra satsningar på Stockholms
universitet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida dimensioneringen
av lärarutbildningarna i Stockholm,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokaliseringen av HLS,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högskoleutbildning på
Södertörn.

Stockholm den 25 januari 1991

Ylva Johansson (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Jan Strömdahl (v)

Annika Åhnberg (v)