En gymnasieskola med kunskap och kvalitet

Motion 1998/99:Ub210 av Carl Bildt m.fl. (m)

Sammanfattning

Gymnasieskolan brottas med en rad problem. Avhoppen från
studierna ökar. Sämst går det för eleverna i
storstadsregionerna. Det individuella programmet har blivit
en uppsamlingsplats för grundskolans misslyckande
samtidigt som internationaliseringen medför ökade krav på
individualisering av gymnasieskolans arbetssätt.

Gymnasieskolan behöver reformeras. Vi vill införa en tredelad kvalitets-
garanti i gymnasieskolan: för det första ett fritt skolval, för det andra en
obligatorisk gymnasieexamen och för det tredje införandet av ett fristående
nationellt kvalitetsinstitut.

Det behövs alternativa kärnämneskurser och färre kärnämnen. Inför fler
betygssteg och återinför möjligheten att tentera upp betygen. Avskaffa de
centralstyrande timplanerna och se över programstrukturen inom gymnasie-
skolan.

För att kunna bedriva undervisning av hög kvalitet krävs bl.a. fler lektorer
i gymnasieskolan.

Inför utbildning i entreprenörskap. Gymnasieskolans miljö måste stimulera
en anda av företagande både i vid mening och specifikt inriktat på att starta
och driva företag. Inför vidare ett nationellt lärlingsprogram som skall
erbjuda en modern lärlingsutbildning i samarbete med näringslivet. Lärlings-
utbildningen skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkesexami-
nation.

Skärp kraven på arbetsplatsförlagd utbildning. Om en skola inte når upp
till de minimikrav som gäller avseende elevernas arbetsplatsförlagda utbild-
ning skall inte gymnasieskolan få anordna utbildningen.

Lägg ut mer utbildning på entreprenad. Att företag får en aktiv roll i skolan
ger ökade möjligheter till undervisning av hög kvalitet liksom till nya idéer
och förhållningssätt. Ett intressant område är användandet av informations-
tekniken i skolan.

Gymnasieskolan står inför
stora utmaningar

Inledning

Våra barns och ungdomars utbildning är central i ett
samhälle som gör anspråk på att främja personlig utveckling,
individuell frihet och trygghetsskapande välstånd.

De krav som ställs på den svenska gymnasieskolan ökar i takt med att
omvärlden förändras allt snabbare. Kunskapskraven kommer därmed att öka
och kräva betydligt större flexibilitet och mångfald än vad fallet är i dagens
gymnasieskola.

Skolans utveckling är beroende av enskilda initiativ och utrymme för att
pröva nya lösningar. Gymnasieskolor med olika inriktning, pedagogik och
profil skapar bättre förutsättningar för utbildning av hög kvalitet. Varken ett
offentligt monopol eller ett centralreglerat skolväsende tar vara på och
stimulerar de enskilda initiativ som kommer att behövas för att svensk gym-
nasieutbildning skall kunna nå bästa möjliga resultat.

Internationaliseringen medför att ökade krav måste ställas på individuali-
sering av gymnasieskolans arbetssätt. Alla elever, inte bara några, har rätt att
kräva undervisning som leder till att deras behov, förutsättningar och kapa-
citet tas tillvara fullt ut.

Sverige satsar, enligt OECD, mest resurser av alla industriländer på skolan
i förhållande till BNP, men Sverige har långt ifrån världens bästa skola.
Sverige är ett genomsnittsland vad gäller såväl grundskoleelevernas kun-
skapsnivå i strategiskt viktiga ämnen som matematik och naturkunskap som
naturvetenskapligt inriktade gymnasieelevers uppnådda kunskapsnivå i
matematik (Skolverkets rapporter nr 114 och nr 145). För att kunna lyfta den
svenska gymnasieskolan behövs mångfald och valfrihet, fria skolor och ett
tydligt och professionellt ledarskap.

Framtidens gymnasieskola måste tillsammans med grundskolan lägga den
grund som leder till att fler och fler elever blir intresserade av och motive-
rade att läsa vidare inom naturvetenskap och teknik. Dagens gymnasieskola
lever inte upp till detta, utan skapar i stället en situation där alltför många
elever väljer lättare inriktningar än det mera krävande naturvetenskapliga
programmet. Det är inte elevernas valfrihet som skapar dessa problem utan
den alltför låga ambitionsnivån vad gäller varje enskild elevs studieresultat.
Kunskapsmålen förbiser individuella förkunskaper och möjligheter och
undergräver därmed både den enskildes och skolans förutsättningar att ta
ansvar för kunskapsutveckling och studieframgång. Den svenska gymnasie-
skolan måste därför individualiseras.

Gymnasieskolan har problem

Gymnasieskolan brottas med en rad problem. Avhoppen från
studierna ökar. Sämst går det för eleverna i storstäderna. Där
har andelen som fullföljer gymnasiet sjunkit från 85 (1993)
till 74 (1997) procent, enligt Skolverket, jämfört med
årskullen innan. I förortskommunerna har andelen sjunkit
från 86 till 78 procent.

Orsakerna till att elever misslyckas är flera. Många elever saknar till-
räckliga förkunskaper. De hamnar inom det individuella programmet, vars
syfte är att ge elever möjlighet att skaffa sig förkunskaper för studier på ett
nationellt program. Det vanliga är att de elever som går över till ett
nationellt
program börjar i årskurs 1, vilket innebär att gymnasieskolan blir minst
fyraårig för dessa elever. Det är dyrt både för den enskilde och för samhället.
Det individuella programmet har blivit en uppsamlingsplats för grundskolans
misslyckande. Det var aldrig avsikten och så borde det inte vara.

Målsättningen med det individuella programmet är alltså att ge eleverna
möjlighet att skaffa sig de förkunskaper som krävs för att gå över till ett
nationellt program. Ofta blir emellertid resultatet det motsatta. Många elever
som börjar på ett nationellt program klarar inte studietakten och hänvisas
därför till ett individuellt program, varför antalet studerande på det
individuella programmet vid läsårets slut är betydligt högre än vid läsårets
början.

13 000 av gymnasieeleverna eller drygt 13 procent går på det individuella
programmet (IV-programmet). IV-programmet är därmed det tredje största
programmet i gymnasiet.

Skolverkets statistik visar vidare att elever som började på de yrkesin-
riktade programmen klarar sig sämre än andra. Av eleverna på industripro-
grammet har bara 76 procent fullföljt gymnasiet och för energiprogrammet är
siffran 79 procent. Det kan jämföras med samhällsvetenskapsprogrammets
91 procent.

Riksdagen beslöt på förslag av Socialdemokraterna att förbjuda betygs-
komplettering under gymnasietiden för elever som nått kunskaper mot-
svarande betyget Godkänd. Det innebär att elever som vet att de behöver och
kan förbättra sina betyg inte kan göra det förrän efter gymnasietiden. I stället
för att uppmuntra flit, tvingar regeringen elever att endera av taktiska skäl
maska, alternativt redan från början inrikta sig på kompletteringar inom
komvux. Bland gymnasieelever finns exempel på taktiker som ser till att bli
underkända i Matematik A i första ring, för att sedan det tredje året tentera
om och få Mycket väl godkänd på kursen.

Alltfler av dem som antas till högskolan kommer från komvux, medan
antagningssystemet t.o.m. missgynnar elever från gymnasieskolan.

Frånvaron i gymnasieskolorna är ett annat varningstecken. När studiemo-
tiverade och i övrigt väl anpassade elever inte anser det nödvändigt att gå på
alla lektioner är det uppenbart att studietakt m.m. behöver förändras.

Arbetssituationen för lärarna i gymnasieskolan har förändrats dramatiskt
under senare år. Att nästan alla antas till gymnasiet innebär att fler elever
saknar såväl studiemotivation som tillräckliga förkunskaper. Därtill kommer
de gemensamma kraven på undervisning i allmänna ämnen till alla. För
yrkeslärarna som ofta saknar högskoleutbildning och/eller har varit utanför
berörd bransch i många år är utmaningarna många bl.a. vad gäller den
snabba utvecklingen inom olika branscher, samtidigt som behovet av ökat
samarbete med andra lärare behöver utvecklas.

Allt tyder på stor lärarbrist kommande år. I den kommunala gymnasie-
skolan har andelen lärare med pedagogisk utbildning minskat från 89 procent
1996 till 87 procent 1997 (Skolverket mars 98). Kunskapslyftet har sedan
dess fått vuxenutbildningen att växa kraftigt. Mycket tyder på att många
lärare tar tillfället att lämna gymnasieskolan.

Grundskolan bidrar till bekymren

I perspektivet av att Sverige måste höja den allmänna
utbildningsnivån är den avgörande frågan om den
grundläggande utbildningen har förutsättningar att med tiden
rätta till de brister som finns vad avser utbildningsnivån.
Kommer grundskolan och gymnasiet att ge alla elever den
stabila utbildningsgrund som vi önskar? Vår bedömning är
att det inte är självklart, trots den tydlighet vad gäller
kunskapsmål som finns i läroplaner och andra relevanta
dokument.

Grundskolans ansvar behöver förtydligas. Grundskolans elever skall inte
med automatik föras vidare till gymnasieskolan utan nödvändiga grund-
kunskaper. Vi anser att alla elever med ofullständiga betyg skall erbjudas ett
extra år i grundskolan. Ingen elev skall tvingas lämna grundskolan utan
godkända baskunskaper i svenska, engelska och matematik.

Särskilt oroväckande är att 6-7 procent av eleverna lämnar grundskolan
utan fullständiga betyg och med otillräckliga kunskaper och färdigheter i
läsning, skrivning och räkning. Enligt vår mening borde debatten om
grundskolans längd handla mer om undervisningsresultaten än årskursfixe-
ringen. Vi menar att alla elever skall ges möjlighet att uppnå kunskapsmålen
innan de lämnar grundskolan. Det innebär att flertalet elever kommer att
tillbringa nio år i grundskolan medan andra behöver längre eller kortare tid.
Det väsentliga är att varje elev lämnar grundskolan väl förberedd för studier i
gymnasieskolan.

Att "hoppa över" en klass förekom ganska ofta i den gamla skolan liksom
att få gå ett extra år för att hämta in de nödvändiga kunskaperna. Genom att
fokusera på undervisningsresultat istället för på årskurser avdramatiseras
detta på ett för eleven positivt sätt.

En mycket medveten åtgärd för att tydliggöra kraven på förkunskaper och
ge gymnasiets nationella program förutsättningar att nå goda resultat är
kraven på godkända betyg i svenska, engelska och matematik för tillträde till
ett nationellt program som gäller fr.o.m. höstterminen 1998. För de elever
som inte uppnår kunskapsmålen i grundskolan erbjuds preparandutbildning
inom ramen för det individuella programmet. Erfarenheterna visar emellertid
att det inte räcker. Därför bör elever med otillräckliga kunskaper erbjudas ett
extra år i grundskolan, där den främsta kompetensen vad avser undervisning
på grundskolenivå finns.

Särskilt viktigt i gymnasieskolan är att eleverna har goda kunskaper i
svenska. Detta är en förutsättning för att de skall kunna tillgodogöra sig
undervisningen. Vår uppfattning är att undervisningen i svenska som andra
språk skall syfta till att så fort som möjligt bibringa eleverna sådana
kunskaper att de kan övergå till ämnet svenska. Vi ifrågasätter därför beslutet
att jämställa svenska som andraspråk med ämnet svenska vid antagning till
gymnasiet. Risken finns att detta bidrar till att minska elevernas ambitioner i
grundskolan vad gäller svenska, samtidigt som kortsiktiga taktikval gör att
vissa elever aldrig når de kunskapsnivåer och färdigheter de har förutsätt-
ningar att klara.

Gymnasiereformen

Felaktiga utgångspunkter

Regeringen vill av prestigeskäl inte ändra på något, trots att
man vet att detta är nödvändigt för att gymnasieskolan skall
fungera väl i framtiden. Det är allvarligt mot bakgrund av
många rapporter om de svårigheter gymnasieutbildningarna
brottas med. Flera av dem har direkt koppling till de bärande
inslagen:

- Enhetligheten. Alla utbildningar är treåriga. Men det tar olika lång tid för
elever att nå bestämda resultat. Trots justeringar av den förra borgerliga
regeringen är gymnasieskolan fortfarande tidsstyrd.

- Missriktad jämlikhet. Alla skall ges allmän behörighet till högskolan. Det
innefattar krav på många gemensamma kurser. Därmed blir utbildningen
alltför krävande för vissa och slapp för andra. Ingen elev får den stimu-
lans som behövs för att utveckla begåvning och förmåga fullt ut. Det är
bara lika.

- Yrkesprogrammen skulle moderniseras. Det blev mer teori, vilket delvis
var nödvändigt, mindre av karaktärsämnen och bara löften om
arbetsplatsförlagd utbildning under minst 15 veckor.

Resultatet, enligt Skolverket, är att:

- Var femte elev hoppar av sin gymnasieutbildning. Av de elever som läste
på ett nationellt program 1997 fick ungefär 80 procent slutbetyg.

- Många gymnasieelever blir underkända i ett eller flera kärnämnen.

- Andelen elever som fått betyget Icke godkänd (IG) i t.ex. de tre
kärnämnena Svenska, Engelska och Matematik uppvisar stora skillnader
mellan olika program. De program som har störst andel IG i dessa
kärnämnen är industriprogrammet (IP), fordonsprogrammet (FP) och
byggprogrammet (BP).

- I ämnet Svenska B är andelen IG på FP 16,9 procent, på IP 21 procent
och på BP 20,5 procent.

- I kärnämnet Engelska är andelen IG på FP 15,9 procent, på IP
18,1 procent och på BP 17,6 procent.

- I kärnämnet Matematik A är andelen IG på FP 18,5 procent, på IP
23,1 procent och på BP 22,3 procent .

Gymnasiepropositionen förstärker
problemen

I utvecklingsplanen våren 1997 skrev regeringen bl.a. att
man avsåg att se över antalet kärnämnen, utbudet av
nationella program och dess grenar, målen i kursplanerna
mot respektive programmål, införandet av en modern
lärlingsutbildning, möjligheten till att införa en yrkesexamen
i vissa program, införandet av ett nytt teknikprogram m.m.
Det lät som om Socialdemokraterna äntligen insett att det är
nödvändigt att göra justeringar i gymnasieskolan, även om
de förändringar som redovisades i skrivelsen inte var
tillräckliga för att lösa de problem som uppenbarligen finns.

Den nu föreliggande propositionen Gymnasieskolan i utveckling - kvalitet
och likvärdighet är motsägelsefull och otillräcklig. Regeringen tar inte itu
med gymnasieskolans kärnproblem. Förlorarna är främst eleverna, men även
andra som är verksamma i skolan. Det finns inga förslag till lösningar när det
gäller de många elever på yrkesinriktade program som har betyget Icke
godkänd, IG, i kärnämnena matematik, engelska och svenska. Det finns inga
förslag på att höja kraven på grundskolan och inga förslag till lösningar när
det gäller att yrkeseleverna skall få den arbetsplatsförlagda utbildning som
de är berättigade till. Propositionen innehåller inga konkreta förslag när det
gäller samverkan skola-arbetsliv. Förslaget till examen är mest av kosmetisk
natur. Regeringen törs inte heller ta ställning till antalet kärnämnen.

Regeringen skönmålar

Det finns inslag av både "bluff och luft" i
gymnasiepropositionen gällande bl.a. omfattningen av
kärnämneskurserna. Regeringen försöker med sina förslag
tillfredsställa alla berörda parter samtidigt och detta utan att
satsa vare sig mer tid eller ekonomiska resurser.

I dag skall de elever som går på ett teoretiskt program erhålla minst 2 150
gymnasiepoäng och de elever som går på yrkesinriktade program skall
erhålla minst 2 370 poäng. Dessa poäng har i realiteten blivit både golv och
tak. Nu föreslår regeringen att alla program skall ha 2 500 poäng, men den
garanterade undervisningstiden är fortfarande 2 150 timmar respektive 2 370
timmar.

Argumentationen för förändringen är minst sagt torftig. Det egentliga
argumentet är att alla program skall vara lika samt att man lägger ämnena/
kurserna i moduler om 50 poäng.

Regeringen har tidigare angivit sin avsikt att minska antalet kärnämnen,
bl.a. av skälet att en del av dem, exempelvis religionskunskapen, naturkun-
skapen samt de estetiska ämnena, är korta 30-poängskurser vilket motsvarar
30 undervisningstimmar. Regeringens förslag innebär att dessa skall
motsvara 50 poäng utan att kursplaner eller innehåll ändras. Eftersom inget i
regeringens förslag skall få några ekonomiska konsekvenser blir resultatet att
i det här fallet 30 undervisningstimmar motsvarar 50 poäng, d.v.s. manövern
innebär enbart en skenbar förändring till det bättre.

En annan bluff är den s.k. förstärkningen av ämnet Idrott och hälsa.
Kärnämneskursen skall i framtiden vara 100 poäng mot dagens 80 poäng.
Samtidigt tar regeringen bort B-kursen i ämnet (50 poäng) som alla elever i
S- och NV-programmet läser. Hälften av alla elever som går i gymnasie-
skolan får därmed en minskning i ämnet Idrott och hälsa.

Regeringen fortsätter också kvantifieringen av gymnasieskolan. I dag
räcker det med att en elev är godkänd i 90 % av kurserna för att få grund-
läggande behörighet till högre utbildning. Vi anser att kraven bör ställas
högre än så. Ett baskrav skall vara att det för att få grundläggande behörighet
krävs att en elev är godkänd i 100 % av kurserna. Genom regeringens förslag
att gymnasiepoängen höjs till 2 500 utan att innehållet ändras så ökas
procentnivån avseende underkänt från 215 poäng till 250 poäng på de teore-
tiska programmen och från 237 poäng till 250 poäng på de yrkesförbered-
ande programmen. Kunskapskraven sänks i stället för att höjas. Det är att ge
fel signaler till elever, föräldrar och lärare.

Sätt fokus på
gymnasieskolans kvalitet

Inför en kvalitetsgaranti

En framåtsyftande skolpolitik skall ställa entydiga
kvalitetskrav på gymnasieskolorna, höga och differentierade
kunskapskrav på gymnasieeleverna och skapa stor frihet i
medlen för respektive gymnasieskola att nå målen.

Ett sätt att säkra kvaliteten i ungdomarnas skolutbildning är att införa en
kvalitetsgaranti i gymnasieskolan.

Vår kvalitetsgaranti består av tre komponenter. För det första ett fritt
skolval som säkrar valfriheten för alla elever oavsett var i landet de bor. För
det andra obligatoriskt genomförande av gymnasieexamen som ett medel att
säkra en hög kunskapsnivå och rättvisa kunskapsjämförelser. För det tredje
införandet av ett fristående nationellt kvalitetsinstitut som ger alla elever
och
föräldrar konsumentupplysning om skolornas uppnådda resultat och kvalitet.

Fritt skolval och fria skolor

Elevernas rätt att välja gymnasieskola måste öka. Det är
orimligt med en ordning som medför att tur eller elevens
bostadsadress är avgörande för antagning till
gymnasieskolan. Ungdomar i gymnasieåldern kan göra egna
bedömningar av skolor och klarar av längre resvägar än små
barn.

Det fria skolvalet säkerställs bäst genom införandet av en skolpeng för
alla. En skolpeng som tillförsäkrar varje gymnasieskola grundläggande
resurser ökar skolornas självständighet samt ger kortare beslutsvägar,
minskad byråkrati, ökad profilering och fler fristående gymnasieskolor.

I avvaktan på att en skolpeng kan införas bör möjligheterna att välja
gymnasieskola garanteras. Därutöver bör reglerna för specialutformade
program och rätten att välja sådana också utanför hemkommunen vidgas.
Skolverket skall godkänna fristående gymnasieutbildningar på grundval av
utbildningens kvalitet. Godkända gymnasieutbildningar skall ha rätt till stöd
från elevernas hemkommuner.

Inför en obligatorisk gymnasieexamen

Vi anser att en gymnasieexamen skall pröva den enskilde
elevens kunskaper och färdigheter i former som arbetas fram
av gymnasieskolor, högskolor och universitet respektive
berörda branscher i samverkan. En internationellt gångbar
examen förutsätter prövning av elevernas kunskaper i flera
ämnen, vilket bara delvis kan ske i form av rapportskrivande.

En obligatorisk gymnasieexamen skall införas för alla elever som går ett
nationellt eller specialutformat program. Den skall ha två huvudinriktningar,
en studie- och en yrkesförberedande. Examenskriterierna skall tydliggöra
vilka kunskaper och färdigheter som ställs på eleverna.

Examinationen bör bestå av prövning i kärnämnena svenska, engelska och
matematik samt huvudkaraktärsämnet och minst ett frivilligt ämne. Därtill
bör ingå ett skriftligt examensarbete (teoretiska inriktningen) eller ett
gesäll-
prov (yrkesförberedande inriktningen) som skall visa elevens förmåga att
tänka självständigt, kritiskt och kreativt samt att aktivt kunna lösa problem.

Examensproven kan vara utsträckta under en relativt omfattande tid. Alla
elever skall ges goda möjligheter att komplettera sina kunskaper. Grunden i
gymnasieexamen (teoretisk inriktning) ska förutsätta kunskaper och förmåga
ovanför den nuvarande Godkänd-nivån. Gymnasieexamen skall inte vara en
elitexamen. Alla elever skall ha rimliga möjligheter att erhålla examensbevis.

En obligatorisk gymnasieexamination kan bidra till bättre studieresultat,
nationell jämförbarhet och rättvisa kunskapsjämförelser. De gymnasieelever
som inte når Godkänd i examensprövningen skall ges möjligheter att pröva
igen.

Inför ett fristående nationellt kvalitetsinstitut

Skolverkets nationella uppföljning och utvärdering av
gymnasieskolan är viktig, men otillräcklig. Ett fristående
nationellt kvalitetsinstitut behöver inrättas med uppgift att
granska och utvärdera alla grund- och gymnasieskolors
uppnådda resultat och kvaliteter. Det nya kvalitetsinstitutet
bildas samtidigt med en sammanslagning av Skolverket och
Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH).

Den fortgående internationaliseringen och decentraliseringen av skolans
verksamhet gör det nödvändigt att vidga och fördjupa resultat- och kvalitets-
uppföljningen av landets skolor. En målmedveten och kontinuerlig fristående
bedömning av hur väl elever och skolor når de nationella målen kan därmed
säkerställas. Kvalitetsinstitutets bedömningar skall offentliggöras och redo-
visas kontinuerligt, vilket kan bli ett viktigt redskap och instrument vid
elevernas och föräldrarnas val av skola.

Reformera gymnasieskolan

Individualisera gymnasieskolan

Gymnasieskolan måste reformeras. Den politik vi förordar
syftar till att skapa en flexibel och individualiserad
gymnasieskola. Det gör det möjligt för alla gymnasieelever
att komma bättre rustade till framtidens arbetsmarknad. I
stället för enhetlighet och likriktning måste gymnasieskolan
ge individuellt anpassad undervisning och stor valfrihet
avseende både inriktning av studierna och svårighetsgraden.
Det behövs både lättare och svårare kurser. Alla elevers
behov av stimulans skall tillgodoses.

Detta ställer krav - vid en tillbakablick på den förda skolpolitiken under
den gångna mandatperioden - på ökad tydlighet och skärpa i skollagen att
alla elever alltid har rätt till individualiserad undervisning. Det är inte bara
de
elever som har problem och kunskapsluckor som behöver hjälp och
stimulans, även om detta är oerhört viktigt och fundamentalt för den svenska
skolan.

De studiebegåvade elevernas talanger och kunskaper behöver stimulans
och engagemang från gymnasieskolans sida. Att vara begåvad anses i dag
inte berättiga till lärarens uppmärksamhet och engagemang. Det är fel och
leder till medelmåttiga resultat och prestationer i internationella jämförelser.
Det leder dessutom till att många av de studiebegåvade eleverna tröttnar på
gymnasieskolan och ser den som en transportsträcka inför högskolan. Det
medför att studiebegåvade elever missar värdefulla år.

Detta mönster måste brytas. Fria självständiga gymnasieskolor med olika
profileringar och pedagogiska inriktningar men med en gemensam nämnare
- individen i centrum - kan skapa ett nytt mönster som tar tillvara alla
elevers olika talanger och förutsättningar. Det kommer att leda till att botten-
noteringen av antalet nittonåringar i högskolan kan brytas och vändas upp
mot Europatoppen igen.

Begränsa antalet kärnämnen

Gymnasieskolans kärna med åtta gemensamma och
obligatoriska ämnen för alla elever är alltför omfattande.
Många elever har svårt att klara alla kurserna. Målen är högt
ställda samtidigt som många kurser skall klaras. Genom färre
obligatoriska kurser skulle fler elever ges förutsättningar att
nå goda studieresultat. Det utrymme som skapas genom vår
modell skall användas för elevens val eller
ämnesfördjupning.

Vi förordar att antalet kärnämnen begränsas till att omfatta svenska,
engelska, matematik, samhällskunskap samt idrott och hälsa. De ämnen som
inte längre är obligatoriska skall ingå som karaktärsämnen i nationella
program, men omfattningen i respektive program skall kunna variera.

Inför alternativa kärnämneskurser

Gymnasieskolan uppfattas idag av de flesta som sista delen
av en 12-årig skolgång. Genom att alla skall erhålla allmän
högskolebehörighet likriktas undervisningen bl.a. genom att
alla elever måste läsa samma kärnämneskurser under de åren
i ungdomars liv då de individuella olikheterna blir alltmer
tydliga. Detta bör istället mötas med en ökad
individualisering.

Vi anser att målsättningen skall vara att alla elever i gymnasieskolan skall
kunna tillgodogöra sig kärnämnen och få minst betyget Godkänd på dessa
kurser. För att klara detta krävs att gymnasieskolan ger eleverna ökad
valfrihet, större flexibilitet och finner lämpliga undervisningsformer för att
ge elever den tid som de behöver för inlärning.

I stället för att som i dag låta många elever misslyckas föreslår vi alterna-
tiva kurser, där målen för kursen sätts lägre. Därmed skapas förutsättningar
för kunskapstillväxt och studiemotivation också hos elever med svårigheter i
studierna. Alternativa kärnämneskurser skall inte ge grundläggande behörig-
het till högre utbildning. Elever som väljer alternativa kärnämneskurser skall
kunna komplettera och läsa in högskolebehörighet senare.

Avskaffa timplanerna

För några år sedan fattade riksdagen beslut om att ersätta
timmarna i varje kurs med poäng. A-kursen i matematik
omfattar 110 klocktimmar vilket är lika med 110 poäng.
Därmed öppnade riksdagen för möjligheten att gå igenom en
kurs på 70 undervisningstimmar och ändå erhålla 110 poäng.
I det omvända fallet kan en elev behöva 150
undervisningstimmar för att erhålla 110 poäng. Tanken är att
elever skall kunna läsa sin gymnasieutbildning på kortare
eller längre tid än de normala tre åren, och systemet med
poäng ger bättre förutsättningar att förverkliga målstyrning
av skolan.

Gymnasieskolans läroplan, kursplaner och betygssystem är målstyrda. Det
är därmed logiskt att ta steget och avskaffa den nationella timplanen i
gymnasieskolan.

Se över programstrukturen

Det är dags att göra en översyn av programstrukturen, antalet
kärnämnen, utbudet av kurser, utrymmet för det individuella
valet och skolans tillägg. Vi anser att ett samlat underlag om
erfarenheterna av programstrukturen inte finns idag. I
samband med en sådan översyn bör också förutsättningarna
för skolor att arbeta med en kursutformad gymnasieskola
prövas utifrån gjorda erfarenheter såväl i Sverige som
internationellt. En fråga som också behöver belysas och
utvärderas är om gymnasieskolans omfattning och innehåll
är tillräcklig för att möta framtidens krav på en utbildning av
hög kvalitet. Den garanterade undervisningstiden är
fortfarande 2 150 timmar på de teoretiska programmen
respektive 2 370 timmar på de yrkesförberedande
programmen. Visserligen har Socialdemokraterna höjt
antalet poäng till 2 500 i alla program men man har inte
förändrat kursplanerna och höjt "ribban". Den avgörande
frågan är om omfattningen i gymnasieskolan är tillräcklig.
Erhåller eleverna den kunskap som krävs för det framtida
arbetslivet? Värt att notera är att företagsgymnasierna ofta
har fler kurser än uppställda minimikrav.

Inför fler betygssteg

Antalet betygssteg måste utökas. De tre betygssteg som i dag
används är otillräckliga för att spegla elevernas kunskaper
och resultat på ett tillfredsställande sätt.

Informationen om betygskriterierna måste dessutom förbättras. Det är för
stora skillnader på vad som är nätt och jämt Godkänd och nästan Väl
godkänd för att motivera samma betyg. Eleverna tycker att det gör betygen
orättvisa, vilket gör betygen oanvändbara som pedagogiskt verktyg.

Med tydliga nationella kriterier för de tre steg som i dag finns, kan en
enkel förändring vara att ge läraren ansvar för att markera betyget med
minus eller plus. Betygskriterierna bör ses över när det gäller kopplingen
mellan betyg och mål, samt hur betygen fungerar visavi kursernas om-
fattning.

Ett annat problem är att högsta betyget Mycket väl godkänd saknar natio-
nella kriterier. Det är givetvis olyckligt eftersom just det betyget krävs för
attraktiva högskoleutbildningar.

Återinför möjligheten att tentera upp betygen

Den socialdemokratiska regeringen beslöt som en av sina
första åtgärder att förbjuda betygskomplettering under
gymnasietiden för elever som nått kunskaper motsvarande
betyget Godkänd. Det innebär att elever som vet att de
behöver och kan förbättra sina betyg inte kan göra det förrän
efter gymnasietiden.

Möjligheten att komplettera betygen under gymnasietiden måste åter-
införas. Istället för att uppmuntra alla elever att ständigt skaffa sig bättre
kunskaper leder nuvarande system till att eleverna tränas i taktiserande
alternativt tappar studiemotivationen. Att kunna komplettera betygen är
också en rättssäkerhetsfråga för eleverna.

En annan följd av beslutet är att många elever som lämnat gymnasiet nu
går på komvux eller kunskapslyftet för att läsa upp betygen. De flesta av dem
höjer sina betyg och kommer därmed in på högskolan samtidigt som de slår
ut nästa generation studenter. Dessa studenter tvingas att komplettera sina
betyg på komvux/kunskapslyftet och därmed är "ekorrhjulet" i full gång. Det
är slöseri med tid och resurser. Vi anser att det är bra om elever ägnar fritid
och lov åt att skaffa sig bättre kunskaper och de skall självfallet få detta
arbete värderat och dokumenterat.

Inför utbildning i entreprenörskap

Det finns ett stort behov av att skolan inriktas mer mot
entreprenörskap. Sverige behöver fler företagare och
entreprenörer. Dagens gymnasieskola utbildar eleverna till
att bli anställda. Därmed speglar skolan inte hur det ser ut i
verkligheten utanför skolan. Alla i arbetslivet är inte
anställda, utan många är verksamma som företagare. Därtill
kommer att arbetslivet snabbt förändras och ställer krav på
initiativ, ansvarstagande och förmåga till såväl självständigt
arbete som samarbete av alla.

Utvecklingen pekar mot att fler och fler människor kommer att verka i
arbetslivet som egna företagare eller vara projektanställda. I detta ligger
också en frihetspotential. För att förstå företagandets villkor och kunna starta
och driva företag krävs speciella kunskaper och färdigheter. I olika former
förekommer sådant arbete redan i dag på många skolor, bl.a. i samverkan
med Ung företagsamhet. Mer behöver göras och det är nödvändigt att det
sker i samverkan med näringslivet. Detta behov måste skolan kunna möta.
Gymnasieskolan måste ge alla elever utbildning i entreprenörskap.

Skolans miljö måste stimulera en anda av företagande både i vid mening
och specifikt inriktat på att starta och driva företag. Skolans värld måste
öppnas upp. En sluten skolmiljö som präglas av kommunalt skolmonopol
uppfyller inte de krav och har inte den kompetens som krävs för att ge alla
elever utbildning i entreprenörskap.

Det är viktigt att komma ihåg att alla barn föds uppfinningsrika. Att det är
den lokala andan på orten, i landet och skolan som i stor utsträckning avgör
om barnen skall utvecklas till entreprenörer. Att försöka passa in alla
ungdomar i en och samma mall begränsar deras kreativitet och initiativ-
förmåga.

Prioritera lärarna

Det måste bli mer attraktivt att utbilda sig till och arbeta som
lärare. Läraryrkets status har sjunkit, samtidigt som
larmrapporterna om stress och missmod hos lärarna och
övrig skolpersonal blir allt vanligare. Till de problem som
måste åtgärdas är lärarutbildningen, som i dag inte håller
tillräckligt hög klass och där avhoppen är alldeles för många
både under studietiden och direkt efter avslutad
lärarutbildning.

Utöver problemet med att få behöriga lärare blir det alltmera problematiskt
att rekrytera män även till gymnasieskolan. Det är viktigt att upprätthålla en
viss balans mellan könen. Ett allt större problem är att kunna besätta lärar-
tjänster i naturvetenskapliga ämnen, samtidigt som samhället kräver fler
ingenjörer och tekniker. Den friare väg till läraryrket som vi moderater
förordar genom s.k. lärarcertifikat bör prövas.

Lärarnas löner skall sättas individuellt av varje skola och formerna för
individuell lönesättning behöver utvecklas. Det är av stor betydelse att löner
och allmänna anställningsvillkor är så pass konkurrenskraftiga att skolans
tillgång till skickliga lärare säkras. En lönemässig uppvärdering behövs för
att på sikt klara lärarförsörjningen.

För att kunna möjliggöra detta krävs att det kommunala skolmonopolet
bryts upp. Det krävs en omfattande förnyelse och modernisering av hela det
svenska skolväsendet. Det behövs fler fristående gymnasieskolor och fler
gymnasieskolor som är styrda och ägda av lärare.

För att skolan skall kunna bedriva en undervisning av god kvalitet och i
nära kontakt med högskolan krävs det fler lektorer i gymnasieskolan. Det
behövs inrättas fler lektorat för lärare med forskarutbildning. Den forsk-
ningsanknytning som fler lektorer innebär är viktig för att undervisningen
skall kunna hålla jämna steg med en snabb kunskapsutveckling. Ett annat
viktigt skäl är att det skapar fler karriärvägar för lärarna i gymnasieskolan.
Detta får i sin tur positiva effekter på lärarrekryteringen, vilket är mycket
viktigt i tider av stor lärarbrist.

Vi ser mycket allvarligt på den långsiktiga trend som visar att gymnasie-
skolan i det närmaste saknar lektorer. Läsåret 1997/98 var bara 697 lektorer
verksamma i gymnasieskolan. Det är inte så länge sedan det var 3 000
lektorer i gymnasieskolan. En bidragande orsak till den negativa trenden är
att många lektorer från gymnasieskolan har sökt sig till högskolan. En annan
orsak är att många kommuner i allmänhet inte varit benägna att utlysa eller
tillsätta vakanta lektorstjänster. Denna utveckling är inte acceptabel. Det
finns också anledning att analysera på vilket sätt ämneskunniga lärare med
forskarutbildning ges förutsättningar att utveckla och tillvarata sitt kunnande
inom gymnasieskolan.

Inför en arbetsmarknadsanpassad
lärlingsutbildning

De flesta inser numera att det krävs ett större inslag av
arbetsplatsförlagd utbildning i gymnasiets yrkesförberedande
utbildningar. Rapporter från SAF och Företagarförbundet
visar att det finns ett stort intresse bland företagarna att
erbjuda lärlingsplatser förutsatt att ersättningsfrågan också
kan lösas. Även i ett antal utredningar har man förordat ett
ökat inslag av lärlingsutbildning. En modern
lärlingsutbildning i ordets rätta bemärkelse kräver ett aktivt
samarbete mellan gymnasieskola och näringsliv för att kunna
tillgodose arbetsmarknadens krav.

Samarbete näringsliv och skola

Sverige kan i längden inte vara sämre på att förankra och
utveckla yrkesutbildningen tillsammans med näringslivet än
andra länder. Om yrkesutbildningen skall få de kvaliteter
som företagen efterfrågar är det nödvändigt att också
näringslivet engagerar sig mer i utbildningsfrågorna. Vad
som behövs är ett nära samarbete mellan näringsliv och
skola.

I våra främsta konkurrentländer tar arbetslivet ett betydligt större ansvar
såväl för anskaffning av utbildningsplatser som för finansieringen av
yrkesutbildningen än vad som är fallet i Sverige. I länder som Tyskland,
Danmark, Finland och Norge är arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
och deras branscher på ett helt annat sätt delaktiga i yrkesutbildningen än vad
deras motsvarigheter i Sverige är.

Vi förordar ett system där yrkesutbildningen är en kombination av
skolförlagd utbildning och utbildning på en eller flera arbetsplatser. Däri-
genom tas det kunnande och den kompetens som skolan respektive närings-
livet har tillvara.

En utbildningsform där all yrkesutbildning är förlagd till skolan är sårbar.
Det finns flera skäl till detta. För det första att lärarna relativt snabbt
tappar
sin yrkeskompetens från arbetslivet, de hamnar i "skollunken". För det andra
att den snabba tekniska utvecklingen gör att skolan av ekonomiska skäl inte
kan hänga med. Till skillnad från företagen där maskiner slits ut av
produktion så är det tiden som sliter ut maskiner i skolan. De blir helt enkelt
omoderna. Eleverna måste lära sig arbetslivets kultur och få del av dess
sociala kompetens. Det är viktigt att lära sig arbeta tillsammans med äldre
yrkeserfarna människor.

Inför ett nationellt lärlingsprogram

Det är redan i dag fullt möjligt att genomföra
lärlingsutbildning. Intresset har emellertid varit lågt, för att
inte säga obefintligt, vilket vi beklagar. Den nuvarande
utbildningsstrukturen behöver förändras. I framtiden krävs
mer av flexibilitet och mångfald.

Huvudproblemet är att för få företag ställer upp med nödvändiga lärlings-
platser och att arbetsmarknadens parter inte visat vilja att ta nödvändiga
initiativ. Vi tror därför att man lurar sig själv om man tror att en fungerande
lärlingsutbildning kan åstadkommas genom lösa kontakter med arbetsmark-
nadens parter där skolan skall ha ansvaret för hela utbildningen, medan före-
tagen, utan ersättning, förutsätts bidra med platser. Ett annat skäl till att
lärlingsutbildningen har en liten omfattning är dels att den ligger inom det
individuella programmet, dels att skolorna sällan informerar eleverna om
möjligheten till lärlingsutbildning. Därför bör lärlingsutbildningen ligga
under ett eget program - Lärlingsprogrammet - och utformas i sina
övergripande delar inom den modell som redovisas nedan:

- Arbetslivet skall ha inflytande över och därmed känna ansvar för delar av
gymnasieskolans yrkesutbildning. Då kommer många gymnasieskolor att
hitta bra platser för arbetsplatsförlagd utbildning.

- Den otydliga ansvarsfördelningen mellan skola och arbetsliv måste
brytas. För att lyckas krävs det förändringar som leder till att både skolan
och arbetslivet ges ansvaret för yrkesutbildningen.

- Gymnasieskolan skall ha ansvaret för utbildningen under de två första
åren och arbetslivet för de avslutande, i de flesta fall två, åren.

- Företaget/arbetsplatsen bör ges ersättning motsvarande kommunens kost-
nad för yrkesutbildningen under ett år eftersom samhället erbjuder alla
elever en gymnasial treårig utbildning.

- Under de två åren i arbetslivet skall lärlingen ges ersättning från arbets-
platsen grundad på den insats som görs i produktionen. Avtal skall
tecknas som reglerar lärlingens utbildning på arbetsplatsen.

- Utbildningen skall avslutas med ett gesällprov eller motsvarande yrkes-
examination. Gesällprovet och innehållet i yrkesutbildningen anser vi att
branschen/yrket skall ta fram.

Denna modell för lärlingsutbildning har flera fördelar. För
det första blir utbildningen relevant för eleven och aktuell för
arbetsmarknadens nuvarande behov. För det andra blir det en
morot för företagen. För det tredje får lärlingen ersättning
utifrån sin egen insats och goda möjligheter till anställning
efter fullföljd utbildning. För det fjärde blir
lärlingsutbildningen genom gesällprovet kvalitetssäkrad.

Skärp kraven på APU

Samverkan mellan gymnasieskola och arbetsliv måste
förbättras. På de yrkesinriktade programmen skall minst 15
procent av undervisningen vara förlagd till en eller flera
arbetsplatser. Detta har blivit både "golv och tak" vilket är
olyckligt. I en internationell jämförelse är den
arbetsplatsförlagda delen av yrkesutbildningen i Sverige
mycket liten. Nästan alla länder inom EU har en betydligt
större andel av yrkesutbildningen förlagd ute i arbetslivet.
Om en skola inte når upp till "golvet" när det gäller
arbetsplatsförlagd utbildning (APU), dvs. 15 % av
utbildningstiden, skall inte gymnasieskolan få anordna
utbildningen.

I dag har skolan hela ansvaret för yrkesutbildningen i gymnasieskolan och
därmed ansvaret att skaffa fram platser för APU. Om en gymnasieskola inte
klarar av att få ut sina elever i den omfattning av APU som de är berättigade
till, är de skyldiga att rapportera till Skolverket samt förklara orsaken till
misslyckandet. Endast en fjärdedel av skolorna lever upp till denna skyl-
dighet.

En orsak till problemet är att incitamentet bland företagen för att ordna
APU-platser är svagt. Ett annat problem är att APU:n ofta skall ske på
skolans villkor vad gäller både tid och innehåll. Vi ser det som nödvändigt
att skärpa kraven på skolorna för att åstadkomma nödvändigt nytänkande när
det gäller samarbetet med arbetslivet.

Det pågår en försöksverksamhet med kvalificerad eftergymnasial
yrkesutbildning, KY, där arbetslivet har ett stort inflytande över innehåll och
utformning av utbildningarna. Bl.a. skall en tredjedel av utbildningen vara
lärande i arbete vilket innebär att den skall vara arbetsplatsförlagd. Om man
inte klarar av att arbetplatsförlägga utbildningen till denna tredjedel får man
heller inte starta utbildningen. Vi anser att det borde vara på samma sätt när
det gäller gymnasieskolans yrkesinriktade program.

Det är nödvändigt att man också söker en finansieringsmodell som gör det
attraktivt för arbetsplatserna att ta emot APU-elever. I denna fråga har
regeringen ingen åsikt och samma sak gäller förslaget till "en modern
lärlingsutbildning" där uppenbarligen regeringen räknar med att arbetslivet
tar på sig en stor utbildningsuppgift utan någon som helst ersättning eller
skattebefrielse från det offentliga. I betänkandet "Höj ribban!" (SOU
1994:101) föreslogs en finansieringsmodell för APU:n som man med fördel
borde pröva.

Stärk yrkeslärarnas kompetens

Yrkeslärarnas kompetens behöver stärkas. Vi vill koppla
uppdatering och yrkespraktik till någon form av
lärarcertifikat där lärarna regelbundet är ute i arbetslivet och
får adekvat yrkespraktik. Detta är en nödvändighet om
eleverna skall kunna erbjudas en modern utbildning.

I dagens gymnasieskola har knappt hälften av yrkeslärarna utöver sin
arbetslivserfarenhet högskoleutbildning eller yrkestekniska högskoleutbild-
ningar (YTH). De övriga har förutom arbetslivserfarenhet "bara" tvåårig
gymnasieutbildning eller motsvarande. Det kunskapssamhälle som i dag
växer fram även inom dessa yrkesområden medför ett ökat behov av
kontinuerlig kompetensutveckling.

Det är mot den bakgrunden allvarligt att hälften av lärarna i yrkesämnena
inte har en djupare ämnesteoretisk kompetens/kunskap än vad deras elever
har när de lämnar skolan. De flesta av gymnasielärarna i yrkesämnen har
"gamla" kunskaper, i den bemärkelsen att det var länge sedan de lämnade sitt
yrke för att bli yrkeslärare och att de i liten omfattning är ute på
yrkespraktik
eller kompetenshöjande teoretisk efterutbildning. Risken är överhängande att
skolan förmedlar kunskap som hör gårdagens arbetsliv till. Därför är det
förvånande att Socialdemokraterna uppenbarligen inte tänker göra något åt
lärarnas fortbildning och uppdatering i yrkesämnet, vilket är en nödvändig-
het.

Lägg ut utbildning på entreprenad

Vi förordar vidgade förutsättningar för att kunna lägga ut
utbildning på entreprenad inom gymnasieskolan. Lagen om
entreprenadförhållanden bör förtydligas så att det i framtiden
blir möjligt för kommunerna att uppdra åt andra
utbildningsanordnare att bedriva undervisning inom alla
ämnen.

Nu gällande lag möjliggör entreprenadlösningar endast i sådana ämnen
som enligt skollagen betecknas som estetiska ämnen, ekonomiska ämnen,
tekniska ämnen eller yrkesämnen. Att företag på detta sätt får en aktiv roll i
skolan ger möjlighet till god undervisning liksom till nya idéer och förhåll-
ningssätt i frågor om organisation och fördelning av resurser. Ett intressant
område är användandet av informationstekniken i skolan.

Använd informationsteknikens
möjligheter

Senast vid utgången av år 2000 skall alla Sveriges skolor -
både grundskolor och gymnasieskolor - vara anknutna till
Internet med bredbandsnät och ha bra såväl tekniska som
personella förutsättningar att på ett relevant och effektivt sätt
kunna använda informationstekniken fullt ut inom
undervisningen. Vi vill anslå ca 3,5 miljarder kronor under
de tre närmaste åren för att göra det möjligt att med hjälp av
IT förnya, modernisera och utveckla skolans arbetsformer.
Vår IT-satsning består av en utbyggnad av den
informationstekniska infrastrukturen, utbildningsprojekt för
att höja lärarnas IT-kompetens samt satsningar på
distansutbildning.

Datorn skall vara ett naturligt arbetsredskap i alla ämnen för alla lärare och
elever. Det måste vara en självklarhet vid ingången till det nya seklet. Så är
det emellertid inte i dag. Att integrera datoranvändningen i alla ämnen är den
viktigaste pedagogiska förnyelseuppgiften under kommande år. Dagens
gymnasieelever utbildas för studier och arbete i en värld där datorn eller dess
efterföljare kommer att vara det vanligaste arbetsredskapet.

Modern teknik kan bidra till lösningar på många av det svenska skolväsen-
dets problem. Informationstekniken är inget universalmedel, men erfaren-
heterna från undervisningen av handikappade elever visar att den nya
tekniken ger utomordentligt goda förutsättningar till individualisering av
undervisningen och till att kompensera såväl fysiska handikapp som
inlärningshandikapp.

- Ett antal utbildningsprojekt som syftar till att höja lärarnas IT-kompetens
startas. Informationstekniken skall bli ett naturligt arbetsredskap för alla
lärare och elever när det gäller att höja kunskapsnivån i alla ämnen. Då
krävs att alla lärare höjer sin IT-kompetens. Lärarutbildningarna måste
moderniseras. Att informationstekniken är det viktigaste nya pedagogiska
instrumentet i skolan måste tydliggöras och synas i framtidens
lärarutbildning.

- Att utbilda lärarna räcker emellertid inte. Infrastrukturen på det infor-
mations-tekniska området måste samtidigt byggas ut. Alla landets gym-
nasieskolor skall senast år 2000 ha tillgång till bredbandsuppkoppling.
Bredband gör det möjligt att genomföra höghastighetsöverföring över
Internet av en stor mängd information inom en kort tidsrymd.

- Samarbetsavtal med de internationellt ledande skolorna och universiteten
avseende distansutbildning skall initieras. Ett konkret exempel är
Stanford University som redan i dag tillhandahåller distansutbildning via
Internet till elever i 17 andra länder.- 10F- P

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om frivillig examen på
gymnasial nivå i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring av skollagen
gällande lärlingsutbildning i enlighet med vad som anförts i
motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa fritt skolval i gymnasieskolan,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa en obligatorisk gymnasieexamen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att införa ett fristående nationellt
kvalitetsinstitut,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om alternativa kurser
och mål i kärnämnena i enlighet med vad som anförts i
motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om färre obligatoriska
kärnämnen i enlighet med vad som anförts i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att avskaffa timplanen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av gymnasieskolans program
och struktur,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betygssystemet,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av
rätten att pröva betyg under gymnasietiden i enlighet med vad
som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en elev skall vara godkänd i alla kurser
för att erhålla grundläggande behörighet till högskolan,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fler lektorer,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan mellan skola och näringsliv,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av en modern
lärlingsutbildning,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den arbetsplatsförlagda utbildningen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vidgade förutsättningar att lägga ut
utbildning på entreprenad,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om informationstekniken i gymnasieskolan.

Stockholm den 21 oktober 1998

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)