Cypern

Motion 1991/92:U607 av Pierre Schori m.fl. (s)

Republiken Cypern frigjorde sig från Storbritannien och
blev självständig först 1960. Oroligheter i december 1963
mellan de två befolkningsgrupperna grekcyprioter och
turkcyprioter ledde till att FNs säkerhetsråd i mars 1964
upprättade en fredsbevarande styrka på ön. Den omfattar
för närvarande cirka 2 150 man. Sverige, som tidigare
deltagit med militär personal, bidrar numera med
civilpoliser och en viss högkvarterspersonal.

Motsättningarna på ön mellan befolkningsgrupperna
skärptes och fastlåstes på ett allvarligt sätt genom den
turkiska ockupationen av Cyperns norra del sommaren
1974.

Detta ledde till att FN enhälligt anmodade alla stater att
respektera Cyperns självständighet, territoriella integritet
och alliansfrihet.

FN har gjort många försök att genom förhandlingar nå
en lösning men har ännu inte lyckats. FNs
generalsekreterare har med stöd av säkerhetsrådet åter
tagit ett initiativ med sikte på en internationell konferens på
hög nivå. Det är givetvis av stor betydelse att de båda
parterna på Cypern ställer upp på ett konstruktivt sätt.

Konflikten och den alltjämt pågående turkiska
ockupationen har inneburit ett svårt lidande för öns
befolkning. Stora folkgrupper har tvingats lämna sina
bostäder och hembygd under årens lopp. Det är hög tid att
ockupationen upphör och motsättningar biläggs. Av de 32
år som Cypern varit självständigt har norra Cypern varit
ockuperat av Turkiet i 18 år.

Det är nödvändigt att Cypern uppnår en fredlig lösning
på den alltför långvariga konflikten. Det gäller att försöka
återskapa fred och harmoniska relationer mellan de båda
befolkningsgrupperna på ön.

En fredlig lösning måste för att bli bestående beakta
båda parters rättigheter och skyldigheter och fritt godtas av
båda. Det är viktigt att Sverige på allt sätt fortsätter att
stödja FNs fredsansträngningar och försöker bidra till att en
konstruktiv dialog förs mellan parterna.

Den turkiska ockupationen, som omfattar en tredjedel
av öns territorium, har medfört svårartade politiska,
ekonomiska och kulturella skadeverkningar. Med undantag
för ett litet ledarskikt och en del personer verksamma inom
Denktash-administrationen saknar den långvariga militära
ockupationen förankring bland den turkcypriotiska
befolkningen. Detsamma gäller den lilla grekcypriotiska
folkspillra som finns kvar i de ockuperade områdena. Av
särskilt intresse är att i den lilla byn Pyla med en befolkning
bestående av ca 500 personer finns såväl turkcyprioter som
grekcyprioter som lever i god sämja.

Ockupationsmakten och Denktash-administrationen
söker stärka och bevara sin maktställning genom nya
turkiska bosättningar främst från östra Turkiet. Det
beräknas att dessa bosättningar omfattar ca 70 000
personer. Till detta kommer ockupationsstyrkorna
som omfattar ca 40 000
man. Det betyder att ca 110 000
turkar vistas på Cypern eller nästan lika stort antal
som befolkningen i övrigt i de ockuperade områdena. Såväl
den långvariga ockupationen som de nya turkiska
bosättningarna strider klart mot fjärde
Genèvekonventionen. Ockupationen är i sig också ett
flagrant brott mot folkrätten. Detsamma gäller
upprättandet av den av Denktashgruppen etablerade
statsbildningen.

Cypern är en stat och måste förbli det. Den
federativa tanken är fast förankrad och måste utgöra basen
för en uppgörelse mellan de två folkgrupperna.

Restriktioner i rörelsefriheten gynnar endast den
turkiska ockupationsmakten och den olagliga regimen i
norra Nicosia, som bara är erkänd av Turkiet. Kostnaderna
för ockupationen -- ca 300 miljoner dollar per år -- är
orimliga och möter opposition i alla kretsar, inte minst från
de tre oppositionspartierna i norra Cypern.

Hela befolkningen på ön längtar efter den dag då de fritt
kan röra sig, bosätta sig och arbeta på den del av ön de
själva bestämmer.

Det gäller nu att utöva mycket starkare press främst mot
Turkiet att medverka till en fredlig uppgörelse på basis av
FNs resolutioner. Här borde stormakterna och främst USA
spela en betydligt större och aktivare roll. Sverige bör verka
för detta.

Sverige har anledning att vara mer verksamt då det
gäller hävandet av den turkiska ockupationen, den enda
kvarvarande i hela Europa. Det har stor betydelse när
enskilda länder i Europa agerar i denna sak i olika
internationella fora och i kontakter med andra länder.

En fråga av särskild betydelse är att göra humanitära
insatser för att klarlägga de närmare 1 700
försvunna cyprioternas öden. De försvann i samband
med gripanden som gjordes under ockupationens inledning.

Sverige bör utöva påtryckningar på Turkiet för att
redovisa vad som hänt de försvunna. Frågan bör också tas
upp inom Europarådet. Observatörer från FN och
Europarådet bör vid fängelsebesök i Turkiet efterforska
namngivna cyprioter som enligt dokumentation har
befunnit sig i turkiska fängelser.

Här gäller det att få de turkiska myndigheterna att lämna
en konkret och sanningsenlig redovisning samt medge
inspektion av turkiska fängelser, där många av de försvunna
tidigare iakttagits enligt en mycket stark dokumentation.

Den svenska polisstyrkan har utfört och utför ett
uppskattat arbete och det bör övervägas att utöka denna
form av FN-insatser, som inte minst har haft humanitär
betydelse för att lösa problem i relationer mellan de två
sidornas befolkning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige mer aktivt i bilaterala
kontakter och i internationella organ, främst FN och
Europarådets ministerkommitté, verkar för en fredlig
lösning av Cypernfrågan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den turkiska ockupationen
måste upphöra samt att Turkiet bör stoppa turkiska
bosättningar i ockuperade områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om 1

700 försvunna grekcyprioters öden bör tas upp till
behandling i Europarådets ministerkommitté,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den svenska polisstyrkan.

Stockholm den 23 januari 1992

Pierre Schori (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Karl-Erik Svartberg (s)

Nils T Svensson (s)

Viola Furubjelke (s)

Kristina Svensson (s)

Berndt Ekholm (s)

Bengt Silfverstrand (s)

Ulla-Britt Åbark (s)

Hans Göran Franck (s)

Lena Boström (s)

Sonia Karlsson (s)

Stig Alemyr (s)

Sture Ericson (s)

Lena Hjelm-Wallén (s)