Biståndspolitiken

Motion 1988/89:U219 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:U219

av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
Biståndspolitiken

Mot.
1988/89
U219-221

Solidaritet med tredje världens folk

I dag pågår en utveckling som ökar den orättvisa fördelningen av världens
tillgångar. Världens materiella standard bygger till stor del på utsugning av
fattiga länder, bl.a. med hjälp av en orättvis världshandel. Vi måste ändra vår
ekonomiska politik och handelspolitik, så att en rättvisare fördelning av
världens inkomster och förmögenheter kan komma till stånd. En rättvis
fördelning av världens resurser medför en materiellt sänkt standard för oss,
något som vi måste acceptera.

Människor på flykt även av miljöskäl

Natur- och miljökatastrofer orsakar en alltmer desperat situation i världens
fattiga länder. Vi kommer inte undan vetskapen att jordarna utarmas, att de
bästa jordarna används till exportgrödor och att de skogbevuxna arealerna
blir allt mindre. Växthuseffekten, som man misstänker ligger bakom torkan i
bl.a. Afrika, Sydasien och södra USA, kommer att förvärra situationen
mångfaldigt i u-länderna. Dessutom innebär deras ekonomiska situation att
de lockas ta emot riskavfall från i-länderna utan möjlighet att skydda vatten,
mark och människor för följderna. Uppgiften att klara att mätta en allt
snabbare ökande befolkning försvåras av vatten- och markförstöring samt
skogsskövling, för vilka både i-land och u-land bär ansvar. Ett nytt begrepp
har myntats: MILJÖFLYKTINGAR. De utgör en växande skara, i dag
uppskattad till ungefär 10 miljoner människor.

Miljöförstöringen leder till försämrade livsbetingelser, vilket i sin tur leder
till ökad fattigdom, större sociala spänningar, ökade flyktingströmmar, krig
och ytterligare kriser.

Allt detta gör självklart att de rika länderna måste öka sitt bistånd och
minska de fattiga ländernas skuldbörda.

Har världen råd med Sverige?

De 20 % av befolkningen som bor i i-länderna förbrukar 80 % av
naturresurserna. Miljöpartiet anser att vi måste arbeta för en ny solidarisk
världsordning och en radikalt förändrad hushållning med ändliga resurser.

I dag ligger Sverige i täten då det gäller verksamhet och livsstil som hotar
vår globala överlevnad.

1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr U219221

- Sverige genererar mer radioaktivt avfall per person än något annat land Mot. 1988/89

- Sverige ligger i täten då det gäller utsläpp av miljöfarliga kväveoxider, U219
räknat per person

- Sverige förbrukar per capita mer naturresurser, ändliga såväl som
förnyelsebara, än de flesta andra länder

Svensk livsstil i global skala skulle leda till snabb ekologisk kollaps. Vi måste
sluta att planera för ökad förbrukning av råvaror och energi och anpassa oss
efter ett solidariskt levnadsmönster.

Världsmarknad eller självtillit

I den internationella debatten om underutvecklingen kan urskiljas två
huvudriktningar. Den ena betraktar underutvecklingen i huvudsak som en
sorts eftersläpningsfenomen; därför gäller det att snabbast möjligt få in de
fattiga länderna i samma sorts tillväxt- och världsmarknadsinriktade ekonomi
som - menar man - har varit så framgångsrik för de rika länderna. Den
andra ser underutvecklingen snarare som ett beroendeproblem; de fattiga är
fattiga för att de har varit alltför beroende (ofta direkt underlydande i form av
kolonier under västekonomierna). Dessutom - hävdar denna riktning - har
de rika ländernas ekonomi inte alls varit enbart framgångsrik; den har ju
skapat de enorma miljö- och resursproblem och sociala utslagningsfenomen
som ingen materiell rikedom tycks kunna råda bot på. Dessa olika synsätt
leder till helt olika syn på hur u-ländernas problem skall lösas. Enligt den
första riktningen skall u-länderna hjälpas till en snabb tillväxt; det skall ske
genom att de tvingas omstrukturera sig internt i modern riktning (dvs.
marknadsliberal) och genom att de knyts till världsmarknaden i än högre
grad än tidigare. Tanken är att alla länder skall bli rika genom export. Enligt
den andra riktningen måste målet för u-länderna tvärtom vara ökad självtillit
och minskat beroende av världsmarknaden; det anses enligt denna uppfattning
inte sannolikt att alla världens länder samtidigt kan ha exportöverskott.

Därför måste varje lands, varje regions, ja, varje lokalsamhälles basförsörjning
ske i närområdet. Dessutom, menar denna uppfattning, kan det aldrig
bli tal om att de fattiga länderna skall "hinna ifatt de rika. En sådan
resursförbrukning klarar inte jorden. Istället måste de rika ländernas
resursförbrukning minska på väg till en konsumtionsnivå för alla som är
långsiktigt hållbar.

Tyvärr framgår det av resonemangen i prop. 1988/89:100 bil. 5, C
Internationellt utvecklingssamarbete, att den socialdemokratiska regeringen
helt och hållet sluter upp bakom den tillväxtliberala utvecklingsmodellen.

Det framgår av att man pläderar för att u-länderna skall förvandlas till
exportländer, att man stödjer Världsbankens socialt destruktiva s.k. ekonomiska
reformer, att man talar om behovet av tillväxt utan att närmare
definiera vilken sorts tillväxt som avses och av sättet att resonera kring
skuldkrisen. Regeringens stöd till Brundtlandskommissionens tro på tillväxten
istället för fördelningen som instrument för en rättvisare värld är ett
tecken på samma sak.

Vi förnekar inte att den svenska biståndspolitiken, jämfört med många
andra länders insatser, är progressiv och framförallt ekonomiskt jämförelse- 2

vis omfattande. Ändå är det risk för att mycket av det svenska biståndet blir Mot. 1988/89

långsiktigt resultatlöst, eftersom huvudinriktningen bygger på en, enligt vår U219

uppfattning, felaktig syn på underutvecklingens orsaker och utvecklingens

möjligheter. Miljöpartiet de gröna ansluter sig till självtillitsteorin; vi tror att

u-länderna måste hjälpas till minskat beroende av världsmarknaden, att

industriell tillväxt inte automatiskt löser problem, eftersom dess resultat ofta

stannar hos eliter eller i bästa fall stadsbefolkningar, medan de stora

majoriteter som fortfarande bor och lever på landsbygden gynnas mycket

litet eller t.o.m. missgynnas genom de marginaliseringseffekter som är stads

och industritillväxtens motpol. Givetvis finns det ett stort kunnande kring

dessa realiteter bland svenska biståndsarbetare. Det är beklagligt att

regeringen alltmer låter sin allmänt nyliberala ekonomiska inriktning färga

av sig även på biståndspolitiken. Miljöpartiet de gröna kan inte acceptera

det. Tvärtom: Vi föreslår ett sjätte huvudmål för biståndet - ökad självtillit.

De biståndspolitiska målen

De svenska huvudmålen för utvecklingssamarbete är att främja resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och politiskt oberoende
och demokratisk samhällsutveckling. Fr.o.m. budgetåret 1988/89 gäller
dessutom ett femte mål: framsynt hushållning med naturresurserna och
omsorg om miljön.

Vi anser att miljömålet måste lyftas fram kraftigt i biståndspolitiken. De
från miljösynpunkt allvarliga misstag som begåtts av industrinationerna
måste undvikas i utvecklingsländerna. När det gäller energisektorn är det av
vikt att biståndet inte gynnar användning av vare sig kärnkraft eller fossila
bränslen. Inom jordbruket är det av stor vikt att biståndet inte leder till ökat
beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel, vilka bidrar till miljöförstöring
och ökar beroendet av transnationella företag.

Beslut om biståndsprojekt ska därför innehålla:

- Miljökonsekvensbeskrivning

- Uppsatta miljö- och naturresursmål

Inriktningen på biståndsmålen

Vi ifrågasätter nuvarande syn på tillväxt som ett sätt att lösa problemen. En
alltför stor andel av vårt nuvarande bilaterala bistånd går till det allmänna
tillväxtmålet i form av exempelvis industristöd, medan en alltför liten andel
går till landsbygdsutveckling, småskaliga projekt och stöd till frivilligorganisationer.

Vårt bistånd bör inriktas på:

- ökad självtillit och självförsörjning

- småskaliga projekt (vari det är möjligt för deltagarna att arbeta aktivt
med eget inflytande och ansvar)

- ekologisk balans, som kan åstadkommas genom exempelvis förbättrade
samodlings- och markmetoder, trädplantering, bevattning

- förbättrad utbildning om bl.a. varsamma odlingsmetoder, hälso- och
näringslära

- minskad skuldbörda

1* Riksdagen 1988189.3 sami. Nr U219-221

- att det bundna biståndet skall vara anpassat till ekologiska förutsätt- Mot. 1988/89
ningar. U219

Vi yrkar att självtillit skall läggas till de biståndspolitiska målen såsom en
sjätte huvudinriktning.

F rivilligorganisationernas erfarenhet

Sverige har förmånen att ha många frivilligorganisationer som skaffat sig en
lång och gedigen biståndserfarenhet. Dessa organisationers engagemang och
stora kontaktyta i utvecklingsländerna måste naturligtvis tas till vara och
understödjas. De har under många år samlat stor kunskap om de olika
biståndsländema. Miljöpartiet anser att stödet till frivilligorganisationerna
bör ökas.

Ökat stöd till kvinnor

Kvinnors situation i biståndsländema måste ges särskild uppmärksamhet.
Kvinnorna bär ofta de största bördorna - de brukar jorden, de har omsorg
om barn, gamla, sjuka och handikappade, men har mindre inflytande över
politiska beslut.

Med tanke på demokratimålet och på behovet av jordbruksutveckling är
det avgörande att kvinnor nås av mer bistånd.

Miljöpartiet de gröna anser att den biståndsandel som riktar sig till
kvinnorna bör öka kraftigt. Vid planeringen av dessa insatser skall frivilligorganisationernas
erfarenhet av kvinnobistånd tas till vara.

Satsa mer på landsbygdsutveckling

För att motverka inflyttningen till storstäderna och de sociala problem som
detta för med sig skall en större del av biståndet vara inriktat på landsbygdsutveckling.
Genom att satsa på landsbygdsutveckling ökar möjligheterna för
u-länderna att producera sin egen mat och därmed också självtilliten.

Bevara regnskogarna

Man skyller ofta avverkningarna på jordhungriga nybyggare som bränner
skog för att få odlingslotter av kortvarig fruktbarhet. Men nybyggarna har
ofta drivits bort från kringliggande bättre jordar, där företag nu odlar
exportvaror, etanolgrödor eller har betesmarker för biffdjur.

Regnskogarna verkar stabiliserande på jordens klimatsystem. Vad som
kommer att hända när skogarna decimeras vet vi inte säkert, men troligt är
att de förändringar som nu äger rum, t.ex. torkan i Afrika, delvis kan bero på
de minskade skogsarealerna.

I och med avverkningarna försvinner stora områden som rymmer världens
artrikaste ekosystem; ännu känner vi inte alla ingående arter. Med varje
försvinnande art försvagas den globala miljöns skyddsnät. Det är därför
mycket viktigt att regnskogen inte skövlas.

Miljöpartiet de gröna vill i år avsätta 1 miljard till en fond för att bevara
regnskogarna, vilket vi hemställt om i annan motion.

Internationellt samarbete

Sverige deltar i en rad internationella organisationer, vilka på ett eller annat
sätt driver eller påverkar miljöfrågor.

IAEA (FNs internationella atomenergiorgan) grundades 1957 och har som
målsättning att påskynda och öka kärnkraftens bidrag till fred, hälsa och
välstånd världen över. . .

Sverige är drivande i IAEA trots att Sverige har beslutat att kärnkraften
skall avvecklas inom det egna landet. I FNs generalförsamling togs 1986 en
resolution till stöd för IAEA, vilken bl.a. talar om vikten av att kärnkraften
sprids till tredje världens länder. Den svenska regeringen ansåg inte att det
fanns anledning att reservera sig mot detta.

- Såsom yrkas i en annan motion till riksdagen skall Sverige aktivt verka för
att kärnkraften avvecklas globalt och att IAE As uppgift i fortsättningen skall
vara att påskynda kärnkraftens avveckling.

UNEP är FNs miljöorgan. Detta organ har funnits sedan 1972. Tillsammans
med Världsnaturfonden och Internationella Naturskyddsunionen har man
utarbetat World Conservative Strategy (WCS) - en strategi för internationellt
agerande i miljö- och naturresursfrågor.

De tre övergripande målen i WCS är:

- att vidmakthålla de oumbärliga ekologiska processerna och livsviktiga
systemen

- att bevara genetisk variation

- att säkerställa ett uthålligt, långsiktigt nyttjande av arter och ekosystem

Miljöpartiet de gröna anser att dessa målsättningar måste ges större
spridning, så att de fullt ut förstås och tillämpas av makthavarna.

Miljöpartiet de grönas uppfattning är att Sverige inom de internationella
organen aktivt skall arbeta för minskat resursslöseri, avveckling av kärnkraft
och för att hejda miljöförstöringen. Sverige skall arbeta för att få till stånd
internationella avtal för minskning av föroreningsutsläpp till luft och vatten.

För att få mer substans och effekt bakom internationella avtal och
deklarationer krävs bättre samordning av insatserna (nationellt och internationellt)
samt att större ekonomiska resurser av respektive regeringar ställs
till förfogande för åtgärder på miljöområdet.

Varje land borde ha en Foreign Environmental Policy Program
(internationellt miljöpolitiskt program), som formulerar en samlad, övergripande
och långsiktig strategi för landets medverkan i det internationella
miljöarbetet. Den skall bygga på insikten om miljöfrågornas centrala
betydelse och om den nationella miljöpolitikens allt starkare beroende av
åtgärder i vår omvärld. Vi yrkar att regeringen låter utarbeta ett sådant
program för Sverige, som underställs riksdagen för godkännande.

Skuldkrisen och världshandeln

Tredje världens skuldkris har växt till ett av de största hindren för utveckling i
de fattigaste länderna. De ökande räntorna har lett till att nettoflödet av
kapital i världen har bytt riktning. Det går nu från u-länderna till i-världen.
Som exempel kan nämnas att flera länder i Afrika avsätter runt 50 % av sina

Mot. 1988/89

U219

exportinkomster till att betala räntor och amorteringar till i-världen. Mot. 1988/89

Kraftiga åtgärder måste sättas in för att lösa skuldkrisen för de fattigaste U219
länderna och för att ändra den orättvisa handelspolitik som till stor del
tvingar fram lånekarusellen.

Den modell som regeringen tydligen tänkt sig att Sverige inom ramen för
bistånd direkt eller indirekt skall medverka i vad gäller återbetalning av
skulder kan vi inte acceptera. Det kommer att leda till en absurd rundgång
om de rika biståndsländerna, som ofta också är långivare, skall börja ta
skuldhänsyn vid sin biståndsgivning. Särskilt menligt blir detta om Sverige
blir ensamt; svenska biståndsmedel kommer då i realiteten att användas för
att u-länder skall kunna betala tillbaka skulder till banker i USA, Japan och
EG! Det kan vi inte godta.

Den grundläggande lösningen vore en total avskrivning av skulderna. En
sådan modell kan idag förefalla orealistisk men kan bli verklighet snarare än
man anar genom att u-länder antingen går i konkurs eller på annat sätt
vägrar att betala (vilket visas av den aktuella krisen mellan Zaire och dess f.d.
kolonialland Belgien, där Zaire hävdar att man moraliskt inte är skyldigt
Belgien en centime efter allt man fått utstå under den belgiska kolonialismen).

En annan lösning är s.k. skuldköp (en oegentlig term eftersom det
egentligen handlar om övertagande av lån). Tanken är att ideella organisationer
eller eventuellt staters miljömyndigheter övertar lån av den ursprunglige
långivaren och får en låg andel av det ursprungliga beloppet, 30-40 %, kanske
ännu mindre. Skuldlandet står fortfarande i skuld men kan nu återbetala i
sin egen valuta genom att satsa på vissa typer av inhemska projekt, som
godkänns av den nye långivaren. Detta kan vara ett sätt att gynna viss intern
utveckling, främst miljöskydd, i fattiga länder. Men det bör knappast direkt
blandas ihop med biståndet.

Att regeringens filosofi i detta avseende är oklar framgår bl.a. av
begreppsförvirringen. Rubriken lyder Särskilda insatser i skuldtyngda
länder, men i texten talas flera gånger om betalningsbalansstöd. Enligt
vår mening får skuldfrågan inte blandas ihop med biståndspolitiken;
gränserna mellan verkligt bistånd och förtäckt svensk handelspolitik är
flytande nog redan. Vi yrkar därför på att de 640 milj. kronor som regeringen
vill anvisa till denna verksamhet istället överförs till anslaget för särskilda
miljöinsatser samt satsas på kvinnorelaterade åtgärder och frivilligorganisationer.

Biståndsanslagets fördelning på länder

Vi har över lag inget att invända mot regeringens bedömningar när det gäller
biståndsanslag till olika länder. Liksom regeringen känner vi tvekan inför
Etiopien, ett land som bedriver internt kolonialkrig i flera regioner och har
orsakat större delen av grannlandet Sudans enorma problem med en miljon
flyktingar. Dessvärre pågår också i Sudan inbördeskrig av ett slag som gör att
vi inte nu kan föreslå att detta land görs till programland, vilket annars vore
tänkbart. Vi förutsätter dock att regeringen, som hittills, har en välvillig
inställning till bistånd i annan form till Sudan. Beträffande Etiopien kan vi

f.n. godta att tvekan manifesteras genom ett oförändrat anslag, men vi vill
avisera krav på nedskärningar kommande år om inte tydliga tecken på
beredskap till rimliga fredsuppgörelser i Eritrea och Tigray kan skönjas hos
den etiopiska regeringen.

Vår största tvekan riktar sig dock mot Indien, ett land som förvisso är
fattigt men samtidigt har råd att köpa vapen för enorma belopp. Vi hoppas att
det inte finns något samband mellan Bofors-affären och det faktum att Indien
hittills varit näst största biståndsmottagare efter Tanzania. Genom att
regeringen föreslår oförändrat anslag till Indien men en ökning till Mozambique,
halkar Indien nu ner till tredje plats. Samtidigt vill dock regeringen ha
tillstånd att överskrida planeringsramen med ett belopp som är större än det
årliga anslaget för att eventuellt dra igång ett vattenkraftverk, som motiveras
av miljöskäl men samtidigt antas kunna ge svenska inkomster genom att
projektet kan tillfalla ett svenskt konsortium! I avvaktan på detaljerade
föredragningar under riksdagsbehandlingen kan vi inte godkänna detta
förfarande. Den indiska militära verksamheten av olika slag innehåller
förutom Bofors-affären så många oklara och tveksamma inslag att vi inte kan
ställa oss bakom någon in blanco fullmakt att i ett slag mer än fördubbla
årsanslaget till Indien bara för att projektet motiveras av miljöskäl; det
återstår att bevisa att det stämmer.

Utökat bistånd med miljöhänsyn

SIDAs generaldirektör har nyligen uttalat att gåvobiståndet bör uppphöra
inom 20 år (flera tidningar 30-31/12 1988). Han motsätter sig också en
ökning av enprocentsmålet. I och för sig finns det mycket i den intervjun som
vi kan instämma i, inte minst konstaterandet att för att Carl Thams dröm om
en värld utan biståndshjälp skall gå i uppfyllelse krävs först och främst att
u-ländernas skulder avskrivs. Just det, avskrivs. Benägenheten att avskriva
dem torde inte öka hos långivarna om vissa länder börjar ge särskild hjälp för
just skuldåterbetalning. Men inte ens om skulderna skulle avskrivas menar vi
att bistånd kan avvaras under mycket lång tid. Det handlar nämligen inte
enbart om att vissa länder kan komma på fötter (Tham nämner Botswana
och Sydkorea), utan om att det enligt grön uppfattning bör ske en
internationell utjämning. Dessutom är det, med vårt synsätt, de nationer som
idag är materiellt rika som har en enorm skuld till de fattiga nationerna för
flera århundrandens utsugning och förtryck. Därför finns det många skäl till
att biståndet inte bara bör bestå utan i framtiden också öka, inte minst för att
alla länder skall få kraft att ta itu med de gemensamma globala miljöproblemen.

Miljöpartiet de gröna förordar därför en parlamentarisk utredning om
u-landsbiståndets fortsatta utveckling då enprocentsmålet är uppnått.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att till bistånd genom folkrörelser och
andra enskilda organisationer anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 200 000 000 förhöjt anslag på sammanlagt 775 000 000
kr.,

Mot.

U219

2. att riksdagen beslutar att till särskilda miljöinsatser anvisa ett i Mot. 1988/89
förhållande till regeringens förslag med 340 000 000 kr. förhöjt anslag U219

på sammanlagt 465 000 000 kr.,

3. att riksdagen beslutar att till särskilda program (med särskild
inriktning på kvinnors situation) anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag med 100 000 000 kr. förhöjt anslag på 428 000 000 kr.,

4. att riksdagen beslutar att under C 3 Andra biståndsprogram avslå
förslaget om 640 milj. kr. till skuldtyngda länder och anvisar ett i
förhållande till regeringens förslag med motsvarande belopp reducerat
anslag,

5. att riksdagen beslutar att avslå regeringens begäran om att få
överskrida länderramen beträffande Indien,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
sjätte biståndsmål bör inrättas, nämligen självtillit,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
biståndsanslaget till Etiopien budgetåret 1990/91 inte kan förbli
oförändrat om inga tydliga tecken till konstruktiv fredsvilja från den
etiopiska regeringens sida kan skönjas beträffande konflikterna i
Eritrea och Tigray,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att planera det
svenska biståndets fortsatta utveckling utöver enprocentmålet.

Stockholm den 24 januari 1989

Claes Roxbergh (mp)

Marianne Samuelsson (mp) Inger Schörling (mp)

Per Gahrton (mp) Anna Horn af Rantzien (mp)

Jill Lindgren (mp)

8