avLarsWernerm.fi.

Motion 1988/89:Fi8

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi8

avLarsWernerm.fi.

med anledning av prop. 1988/89:47 om vissa

ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Den ekonomiska politiken

Regeringen lägger i propositionen fram sin syn på den ekonomiska utvecklingen
under de närmaste tre åren. Samtidigt lägger man förslag om vissa
åtgärder för att som det heter ”öka rörligheten på arbetsmarknaden”,
begränsa viss byggverksamhet, samt låter riksdagen ”ta del av” vad man
anser om en framtida jordbrukspolitik.

Propositionen kan ses som en första mera konkret uppföljning av
valrörelsens agitation och av regeringsdeklarationen som lämnades i
oktober.

Enligt vpk:s mening lämnar såväl den inledande återblicken över de
senaste sex årens ekonomiska politiska utveckling, som de flesta konkreta
förslagen mycket i övrigt att önska. Återblicken är överslätande positiv och
de fördelningspolitiska spänningarna ignoreras helt, trots att dessa hade en
central plats i valrörelsen. Framtidsförslagen är lagda i en anda av okritisk
tilltro till marknadskrafterna och deras förmåga att lösa problem. En
avreglering av ekonomin i nyliberal anda underlättas.

Politisk deklaration

Vänsterpartiet kommunisterna har inför riksdagens öppnande presenterat
en politisk deklaration som enligt vår mening måste följas upp av konkret
politik under den kommande valperioden. Den första ekonomisk-politiska
propositionen från regeringen efter valet borde innehålla anvisningar om vad
som väntas på viktiga områden.

Enligt vpk är de tre viktigaste huvudområdena:

- En social tillväxt för rättvisa, jämlikhet och trygghet.

- Samlade åtgärder mot den ekologiska krisen.

- Utvidgad demokrati och försvar för den nationella suveräniteten.

Tillväxten i spekulationsekonomin, den starkt ökande transnationaliseringen,
utslagningen från industrin, de sociala och ekologiska konsekvenserna av
produktionen och den inflationsdrivande prissättningen/vinstökningarna
borde ha berörts i propositionen. Detta trots att propositionen är relativt
begränsad till omfånget och rimligen är lagd i avvaktan på att budgetpropositionen
i januari skall komma.

Utvecklingen de närmaste åren

Utvecklingen är för närvarande svårbedömbar. De bedömningar som
regeringen gör av den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren inskränker
sig till att det ser ut att gå bra ett tag till.

Den omfördelning av ekonomiska resurser som skett mellan de redan
tidigare starka kapitalistiska länderna har inte medfört några nya problem för
dessa eller den svenska ekonomin. Sannolikt beroende på att bl.a. den
amerikanska ekonomin ligger i ”vänteläge” inför den nya presidentens
eventuella åtgärder samt att en kraftig omfördelning mellan i- och u-länder
pågår. Dessutom tillåts produktionen pågå i stort sett oförändrad medan
kostnaderna för de ekologiska problemen är skjutna på framtiden.

De förväntade problemen inom OECD med en fortsatt hög arbetslöshet
kommer naturligtvis förr eller senare att slå igenom. Problemet med
kvarstående långtidsarbetslösa är väl känt. Trots de höga kurserna på
börserna världen över, så står det helt klart att den underliggande ekonomiska
utvecklingen med orättvis fördelning mellan kapital och arbete, mellan ioch
u-land i längden inte kan ignoreras. En fortsatt ensidig exportledd tillväxt
och bl.a. den avreglerade teko- och jordbrukspolitik som berörs i denna
proposition kan självfallet inte lösa dessa problem.

Inte heller hjälper det, i det längre perspektivet, att koncentrera sig på
löneutvecklingen genom att pressa ned lönerna för de arbetande. Självfallet
är det så att investeringar i högteknologi, utbildning-forskning och en
produktion med ökad självförsörjning är det långsiktiga alternativet till
priskrig på den internationella marknaden. Det kan t.o.m. vara så att en
alltför billig arbetskraft i den svenska industrin hämmar moderniseringar och
investeringar för framtiden. Den stora utslagning som sker i den svenska
industrin är en ekonomisk belastning för samhället på flera sätt. Utslagningen
kan ses som ett resultat av att människor betraktas som en produktionsfaktor
enbart. Ett större utnyttjande av den mänskliga kapaciteten skulle
minska utslagningen. Det gäller inte bara rätten till ett arbete - utan också ett
meningsfullt arbete.

Dessa frågor borde enligt vpk:s mening bli föremål för omfattande
granskning i samband med att den ekonomiska politiken för framtiden
bedöms och bestäms. Självfallet innebär en sådan kritisk granskning av vårt
lands ekonomiska förutsättningar en antikapitalistisk hållning som alternativ
till ”lågprisliberalismen”.

Ett område som är särskilt viktigt att utveckla - och som otvetydigt kan
utvecklas i vårt land - är en ny framtida energi- och transportteknik. Om
resurser satsas på denna kommer svensk industri att ha stora fördelar när den
övriga världen inser att kärnkraft och miljöförstöring är både en ekonomisk
restriktion och en avgörande överlevnadsfråga.

Den offentliga sektorn kan genom en ändring av den ekonomiska politiken
avlastas kostnader för utslagning och därigenom få resurser över för att
berika individen via kultur och utbildning. Som en omedelbar åtgärd krävs
dock ett överförande av vinster från industrin för att bekosta nödvändiga
investeringar och driftskostnader inom den offentliga sektorn. Sådana
överföringar är otvetydigt en del av en rättvis fördelningspolitik.

En långsiktig teknisk/industriell/mänsklig utveckling som ovan nämns står Mot. 1988/89
inte på något sätt i motsättning till en mer utvecklad gemensam sektor. Fi8
Däremot finns en stark motsättning mellan långsiktiga ekonomiska mål och
den kortsiktiga profitjakten, vilken på sikt också hämmar sig själv.

Regeringen nämner först och främst löne- och prisstegringarna som det
stora problemet. Vinsternas andel av förädlingsvärdet ökar dock och
lönernas andel minskar varför kampen mot prisinflationen måste intensifieras.
Särskilt som de stora vinsterna skapat ett överskott av ekonomiska
resurser som söker sin avkastning i spekulationsekonomin. Lånekarusellen
är ett exempel på detta. Där tvingas de normalt avlönade låna till sämre
villkor än de mer resursstarka med bankkontakter.

Därigenom intecknas framtida konsumtionsutrymme. De resursstarka
kan klara sig ur knipan genom att de ofta har fasta tillgångar som ökar i värde
med inflationen och därigenom kan intecknas på nytt till högre värden.
Spekulationsekonomins lånedel kommer därigenom att vidga klassklyftorna.
En generell åtstramningspolitik som det varnas för i propositionen skulle
därmed innebära att de sämre ställda skulle drabbas dubbelt. Selektiva
åtgärder mot spekulationsekonomin och de däri inflationsdrivande elementen
(bl.a. fastighets- och markspekulation) skulle däremot vara hälsosamma.

Skatterna

Till vår stora förvåning kan vi nu se att regeringen fullföljer den borgerliga
marginalskattepolitiken genom att lägga fram förslag om skattesatser för
nästa år som ytterligare förstärker skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare.
Vpk lägger i en särskild motion fram förslag om alternativa
inkomstskatteskalor. De minskningar i avdragsmöjligheterna som sker
genom sänkt marginalskatt, och som fått legitimera orättvisa lättnader för de
högsta inkomsttagarna håller på att uttunnas. Den senaste tidens ”kreativitet”
på skatteplaneringsområdet visar att människor som har de största
tillgångarna håller på att kompensera sig för minskad avdragsrätt genom
andra manipulationer.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att fördelningspolitiken och
den reala ekonomiska utvecklingen för de enskilda inkomsttagarna inte kan
ses enbart genom den statliga skattens marginaleffekter. Det kommunala
skatteuttaget och familjernas utgifter för avgiftsbelagd kommunal service
som t.ex. barnomsorg betyder mycket mer.

Övervältringen av kostnader på kommuner och landsting har genom den
hittills förda ekonomiska politiken varit kraftig under 80-talet. Dyrare
avgifter eller försämrad service drabbar hårt de sämst avlönade och dem som
har ohälsosam livs- eller arbetsmiljö. Mot denna bakgrund borde snarast en
ny låginkomstutredning tillsättas. Den bör arbeta snabbt så att den kan
presentera resultat senast inför den planerade skatteomläggning som väntas i
början av 90-talet.

12

Arbetskraftsutbud

Att tro att någon avgörande skillnad i tillgången på arbetskraft kan nås
genom sänkta skatter för de bäst avlönade är en illusion med tanke på den
höga nivån av förvärvsarbete som vi nu har i vårt land. Betydligt viktigare är
att humanisera arbetsplatserna, och att ge människor en bättre möjlighet till
arbete på hemorten. Att främja människors flyttning är betydligt sämre än
att utlokalisera företag till de regioner där fortfarande en arbetslöshet finns.
Koncentration av produktion och boende med trafik-, bostads-, miljö- och
serviceproblem innebär inget attraktivt alternativ för människor eller
samhället.

En bättre realekonomisk utveckling för de många lönearbetande med
vanliga inkomster, och en satsning på den offentliga sektorn och miljön med
hjälp av indragna vinstmedel borde vara en självklar framgångsväg enligt
vpk.

En strikt lokaliseringspolitik i strid med marknadskrafternas koncentrationstendenser
vore också verkningsfull.

Konkurrensfrågor

Konkurrensfrågorna har i propositionen fått ett eget avsnitt. Den uppkomna
situationen, vari en starkt transnationaliserad kapitalism har ett avgörande
inflytande kan naturligtvis inte skiljas ut från ekonomisk politik, utan är en
del därav.

Konkurrens - eller avsaknaden därav - med framväxten av transnationella
industri- och finansmonopol är en följd av den fria marknadsekonomin.
Andra monopol i form av ensamrätt eller ensamförekomst av viss producent
kan i olika grad vara följden av en medveten nationell ekonomisk politik eller
av traditionellt planekonomiskt tänkande.

Utvecklingen världen över visar att människor i ökande grad får svårigheter
att mobilisera motmakt mot transnationella koncerner. Fackligt arbete
försvåras. Utsugningen av den tredje världen ökar. Å andra sidan visar man i
planekonomins länder stort intresse för att främja mångfald och konkurrens
om det sker under socialt acceptabla former. Den s.k. omdaningen av t.ex.
det sovjetiska samhället är ett tecken därpå.

Den svenska regeringen å sin sida förespråkar nyliberala avregleringar och
släpper fram enorma vinster som medverkar i transnationaliseringen, men
ser sedan yrvaket på bildandet av t.ex. ASEA-BROWN BOVERI, eller på
de regionala obalanser som skapats av starka kapitalintressen. En avreglering
av t.ex. teko-området tar man sedan till intäkt för att konkurrensen skall
öka. Utan att nämna om man vet något om förhållandena där de tilltänkta
billiga kläderna skall produceras, eller om de regionalpolitiska följderna för
den svenska ekonomin. Exemplen kan göras flera.

Som ovan nämnts har den enorma vinstutvecklingen för näringslivet
skapat många problem på konkurrensområdet. Uppköp och snabba klipp är
en växande verksamhet. Spekulanterna handlar med arbetstillfällen och
regional sysselsättning som vilken vara som helst. Profiten går först.
Samhället får kollektivt stå för följderna.

Regeringen föreslår en utredning av konkurrensförhållandena inom den Mot. 1988/89
svenska ekonomin med avsikt att stärka konsumenternas ställning. Särskilt Fi8
säger man sig vara intresserad att skapa möjligheter för utländsk konkurrens
på svensk botten. Detta är naturligtvis en del i den EG-anpassning som sker
och som förväntas ske med regeringen som påskyndare.

Trots detta kan en utredning om konkurrensförhållanden inte avvisas utan
den bör i stället, såsom vpk krävde i samband med den senaste översynen av
lagstiftningen 1982, ingående granska bl.a. de konkurrensbegränsande
frågor som vi då förde fram. Eftersom frågan om låga priser för konsumenterna
är en av orsakerna till att regeringen vill utreda konkurrensen finns alla
skäl att också utreda i vilken mån spekulationsekonomins tillväxt har haft
betydelse inte bara för konkurrensen som sådan utan också för inflationsutvecklingen.

Byggverksamheten

Vad gäller propositionens förslag om byggverksamheten lämnar vpk en
särskild motion.

Omläggning av tekopolitiken

I detta avsnitt i propositionen odlar regeringen sin tes om att avregleringen av
ekonomin är till odelad fördel för konsumenterna. Man avser att säga upp de
avtal som finns på området och fullständigt avreglera tekorestriktionerna.

Som plåster på såren för den kvarvarande svenska tekoindustrin skall
regeringen framdeles lägga fram förslag om åtgärder för denna. Tekopolitiken
har under lång tid haft starka inslag av politiskt dubbelspråk vad gäller
självförsörjningsgraden. De borgerliga regeringarna flaggade öppet i början
av 80-talet för att man skulle avreglera tekoområdet. En politik som nu följs
fullt ut av socialdemokraterna.

Denna liberala agitation som går ut på att barnfamiljerna skulle kunna
tjäna på en helt fri tekohandel tar - lika litet som när det gäller jordbruksområdet
- någon hänsyn till under vilka förhållande eller var produktionen sker.

Att slå undan benen på den svenska basproduktionen när det gäller mat
och kläder gynnar ingen utom möjligen importörerna. Långsiktiga avtal med
producentländer där man inarbetar social- och miljöklausuler är den enda
vägen att långsiktigt främja såväl de svenska konsumenterna som utvecklingsländerna.
Detta motsäger naturligtvis inte att ett behov av förnyade
åtgärder för svensk tekoindustris fortlevnad skall garanteras.

Livsmedelspolitiken

I propositionen aviseras en nära förestående omläggning av livsmedelspolitiken.
Eftersom behovet av en omläggning tas upp i detta sammanhang
förefaller det som om regeringens intresse för en förändrad livsmedelspolitik
bottnar i att kostnaderna för jordbruksstödet är för höga. Enligt propositionen
får riksdagen härmed ”ta del” av en rad synpunkter från regeringen. Vi
har givetvis inget att invända mot detta ”deltagande” men vi vill klart

markera att det inte på någon punkt kan tolkas som bifall till de framförda, 14

mer eller mindre tydliga, förslagen i propositionen. Mot. 1988/89

Regeringens linje är betingad av den pågående EG-anpassningen, vilket Fi8

regeringen aviserade redan i prop. 1987/88:66, Sverige och den västeuropeiska
integrationen:

”Den svenska jordbrukspolitiken (skulle) i olika avseenden autonomt
kunna göras mer likartad EG:s, vilket skulle medföra en harmonisering av
produktionsvillkoren.”

Det primära för regeringen är inte att förändra i riktning mot ökad kvalitet
till låga priser, för konsumenternas skull.

Även om vänsterpartiet kommunisterna delar uppfattningen att det
behövs en ny livsmedelspolitik, delar vi inte regeringens syn på motivering
och inriktning. Vi anser nu liksom tidigare att det behövs en sammanhållen
nationell politik för hela detta område, där sårbarheten minskas samt
ekologiska och regionalpolitiska hänsyn ökas.

Vår livsmedelspolitik är hela tiden beroende av omvärlden, vilket lett till
den form av gränsskydd och reglering vi sedan länge har. Trots överskottet
skulle vi inte utan vidare klara försörjningen vid en avspärrning. Vi är
nämligen i hög grad beroende av import för att jordbruket i sin nuvarande
form skall fungera. En tredjedel av alla insatsmedel i jordbruket importeras,
t.ex. maskiner, bränsle, konstgödsel och bekämpningsmedel och foderprotein.
Både beträffande konstgödsel och bekämpningsmedel finns det kartelliknande
överenskommelser mellan tillverkarna, vilket håller priserna uppe.

Det s.k. världsmarknadspriset är ett konstlat pris som styrs av ett fåtal privata
storföretag och vissa länder med konstant överskottsproduktion. I dag pågår
en kamp mellan västmakterna liksom mellan de transnationella bolagen om
herraväldet över tredje världens folk och dess behov av livsmedel, läkemedel,
etc. Världssvälten är kolossal, inte minst på grund av de stora bolagens
makt över produktionen av primära basbehov och på grund av samma bolags
skovling och miljöförstöring av jordarna i tredje världen. Nästan samtliga
länder har ett starkt skyddsnät kring sin jordbruksproduktion. Det är därför
missvisande att hävda att vi i avgörande grad skulle få billigare livsmedel om
vi lät ”världsmarknadspriserna” slå igenom, med resultat att huvuddelen av
det svenska jordbruket skulle slås ut och finnas kvar endast där de bästa
jordarna finns. Att satsa på en sådan utveckling vore att bedra oss själva. Om
vi drastiskt minskar jordbruksproduktionen och blir beroende av att köpa
utifrån, finns det ingen som av den anledningen kommer att sälja billigt till
oss.

För att få så bra och billig mat som möjligt bör vi trygga vår egen
livsmedelsproduktion och i största utsräckning göra oss oberoende. Ett
första steg på vägen mot billigare livsmedel är självfallet ett slopande av
matmomsen.

Hemställan

Med anledning av vad som i motionen anförs hemställes

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utredning om konkurrensförhållanden och
prisbildning.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1988/89
motionen anförs om livsmedelspolitikens framtida utveckling, Fi8

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den framtida tekopolitiken,

4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny låginkomstutredning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den offentliga sektorns utveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om spekulationsekonomin,

7. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som i övrigt förordas i motionen.

Stockholm den 15 november 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Berith Eriksson (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk) Bo Hammar (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk) Hans Petersson (vpk)

16