Alla människors delaktighet

Motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Den svenska demokratin behöver förnyas. Det måste ske för att folkstyret
skall bli mer vitalt och människors delaktighet större.

Vårt reformprogram är mycket brett. Det behövs en rad reformer också
utanför den traditionella politiken för en vital demokrati för att ge varje
människa möjlighet att komma till sin rätt. För att kunna fungera väl och
samtidigt ge utrymme för alla enskilda människors personliga ambitioner
måste politiken samtidigt begränsas till de områden där den har en exklusiv
uppgift. Det politiska arbetet måste utföras på ett mera personligt mandat och
med större direkt deltagande från alla.

Många människor hamnar oförskyllt i ett utanförskap som riskerar att bli
permanent. Den svenska välfärdsstaten, med sitt övermått av regleringar och
höga skatter, slår ut många från den konstruktiva samhällsgemenskapen.
Särskilt invandrarna drabbas hårt.

Det behövs en politik för att bryta detta utanförskap. Den bör utvecklas i
medvetande om att politikens omfattning och stora anspråk är en huvudorsak
såväl till utslagningen som till den bristande tilltro många visar inför
demokratins möjligheter. Den stat, det landsting eller den kommun som tar på
sig alltför många uppgifter riskerar till slut att misslyckas med dem alla. Då
tar också demokratin skada.

Det politiska arbetet behöver reformeras efter två linjer. För det första
behöver bättre möjligheter för människors deltagande erbjudas. Det kan bl.a.
ske genom att politiken blir mer lokal. Det lokala självstyret måste förstärkas
och regeringens möjligheter att motverka de kommunala valens konsekvenser
begränsas.

Folkomröstningar, inte minst i kommunerna, bör användas för att ge
tillfällen till direkt delaktighet också mellan valen.

För det andra måste politikens politiska ansvar göras tydligare. Personval
är ett viktigt inslag i en utveckling mot tätare relationer mellan väljare och
valda.

Vi vill ge väljarna det avgörande inflytandet över vilka kandidater som
väljs till de politiska församlingarna.

I motionen förs härutöver fram krav bl.a. på ändrad tid för valen och en
större öppenhet i riksdagens arbete.

2 Innehållsförteckning
3

4 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om personvalet.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
personvalsinslaget i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
grundlagsregleringen av den lokala självstyrelsen i enlighet med vad som
anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om landstingen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om folkomröstningar.

6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om minskat antal
ledamöter i riksdagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen beslutar om ändring av riksdagens arbetsformer i enlighet med
vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om författningens utveckling på längre sikt.

5 Inledning

Idealbilden av den politiska processen är att den skall förverkliga
medborgarnas långsiktiga intressen i den politiska sfären, på ett sätt som
är förenligt med medborgarnas värderingar om demokrati, rättvisa och
frihet att välja livsprojekt. Denna idealbild förutsätter att politikerna har
perfekt information om medborgarnas önskemål och att såväl politiker
som byråkrater har både vilja och förmåga att på ett effektivt sätt
verkställa dessa önskemål. (Birgitta Swedenborg: Om betydelsen av
konstitutionella spelregler, s. 33.)

Sverige är långt ifrån denna idealbild. Tilltron till politiken avtar.
Politiska företrädare möts med misstro. Delaktigheten i samhället
minskar, bl.a. på grund av att ett allt tydligare utanförskap har kommit att
drabba framförallt unga, lågutbildade och invandrare. Många står helt
eller delvis vid sidan av samhällslivet till följd av långvarig arbetslöshet
och bidragsberoende.

Detta är en allvarlig utveckling i ett demokratiskt samhälle där
grundtanken är att alla medborgare skall känna sig delaktiga i samhällslivet
och känna engagemang för samhällets skötsel. Sverige får inte bli ett samhälle
där det passiviserande utanförskapet ersätter det aktiva medborgarskapet.
Åtgärder som främjar personlig frihet och värdighet måste förenas med
förnyelse av vårt lands demokratiska arbetsformer och vår författning så att
allas delaktighet kan säkerställas.

Moderata samlingspartiets syn på demokratin är frihetlig. Den bygger på
övertygelsen att demokratin skall tjäna varje människas möjlighet att
förverkliga sina personliga ideal. På den grunden vill vi sätta politiken i alla
människors personliga tjänst.

6 Demokratin måste engagera

I flera rapporter har det under senare år presenterats uppgifter om hur
allmänhetens förtroende för politik och politiker har minskat drastiskt. I
en undersökning som gjorts av statsvetaren Martin Brothén, Göteborgs
universitet, visas t.ex. att endast 18 procent av svenskarna har förtroende
för sina företrädare i riksdagen. Under valåret 1988 uppgav 50 procent av
svenskarna att de hade förtroende för riksdagen som helhet. I dag är det
endast 25 procent av väljarna som uppger att de har förtroende för
riksdagen. Enligt rapporten är utvecklingen mot minskat förtroende för de
politiska institutionerna en process som har pågått under en längre tid.

I en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) redovisas
resultatet från intervjuundersökningar. Medborgarnas förtroende för politiker
och politiska partier har sjunkit de senaste årtiondena. En jämförelse mellan
valundersökningar från 1968 och 1998 visar att det 1968 var 37 procent som
instämde i påståendet att "Partierna bara är intresserade av folks röster, men
inte av deras åsikter.", medan det i 1998 års undersökning var 75 procent av
väljarna som instämde i detta påstående.

Ytterligare en tendens som kan iakttas, enligt SNS-rapporten, är att
medborgarnas känslomässiga partianknytning har försvagats. En
undersökning visar att andelen övertygade partianhängare i Sverige har
minskat från 65 procent 1968 till 42 procent 1998. Partidemokratins
kärnväljare, de som har stark politisk övertygelse, har mer än halverats de
senaste 40 åren.

Medborgarna förefaller alltså allt mindre engagerade i politiken och det
politiska arbetet. Det gäller i alla samhällsgrupper. Härtill kommer emellertid
att betydande grupper hamnar utanför samhällsgemenskapen i långt mera
grundläggande hänseenden än att man misstror politiker och politiska
institutioner. Till dessa hör många invandrare, men också andra som har svårt
att göra sig gällande. Ett gemensamt drag är ofta att möjligheterna att få ett
arbete är små, även i goda konjunkturer. Bidragsberoendet är stort.

Uppgifter av det här redovisade slaget ger ett alarmerande intryck. Vi
menar att de skall tas på betydande allvar. Tolkningen av de redovisade
tendenserna är emellertid inte självklar och måste ske med noggrannhet och
eftertanke. Uppenbart är t.ex. att tilltron till auktoriteter avtagit under en
längre tid. Det har sannolikt också drabbat politiken.

En annan tolkning är att det som anses som misstro mot politiken och
demokratin kan vara en misstro framför allt mot dess uttrycksformer. Många
människor har påtagligt starkt politiskt engagemang, men finner många av
partiernas verksamhetsformer otidsenliga. Det är i så fall inte ett problem för
demokratin utan snarare för de politiska partierna.

Det förtjänar också att framhållas att det är bra att människor tar ett vidgat
ansvar för framtiden på egen hand. Det är en utveckling som vi vill främja,
bl.a. genom de förslag vi framför om en ny syn på välfärden. Det engagemang
som det personliga ansvaret innebär är väl så viktigt som några
procentenheters förändring av valdeltagandet.

7 Mycket politik som människor inte litar på

I ett demokratiskt samhälle överlåter medborgarna beslutanderätten över
vissa gemensamma angelägenheter till valda ombud. Det görs för att det
framstår som uppenbart - eller i vart fall troligt - att de gemensamma
angelägenheterna härigenom sköts bättre än om varje människa själv fick
fatta beslut och ta ansvar. Det offentligas legitimitet härleds därmed ur
den beslutanderätt som enskilda människor mer eller mindre frivilligt
avstått ifrån.

En sådan syn på demokratin är starkt förpliktigande. Överlåtna uppgifter
måste av det allmänna ombesörjas i enlighet med utställda löften och med
högsta kvalitet. Det är knappast någon överdrift att påstå att i dagens Sverige
brister såväl fullföljandet av utställda löften som de offentliga beslutens
kvalitet. Att så många vänder politiken ryggen kan i hög grad förklaras av att
demokratins karaktär av kontrakt mellan väljare och förtroendevalda blivit
diffust, eller t.o.m. upphört att gälla.

När kontraktsidén inte längre är synlig och respekterad finns inte några
spärrar mot den ohämmade expansionen av politikens verksamhetsområde.
Detta leder inte bara till att mer än vad som är rimligt flyttas från den
enskildes till det offentligas beslutssfär - det leder dessutom till att de
uppgifter det offentliga anförtros sköts allt sämre. När mycket ansvar
centraliseras blir det ofrånkomliga resultatet inte bara individuella
frihetsförluster utan också kvalitetsbrister. Det offentliga klarar helt enkelt
inte av att leverera vad som utlovats. Det föder en naturlig och välmotiverad
misstro mot den som utlovat så mycket men som inte klarar av att uppfylla
sina löften.

Kvalitetsproblemet understryks av att mycket i politiken fungerar enligt
gamla normer. En överbelastad politik som arbetar med förlegade metoder är
en drivbänk för ett missnöje som inte låter sig botas med skenåtgärder.

Det bör sägas tydligt och utan undanflykter: Människor som känner
misstro inför det som politiken åstadkommer har ofta goda skäl för sina
negativa reaktioner. Trots de skatter och avgifter som svenska folket i dag
betalar finns det på många ställen stora brister inom vården, skolan och
barnomsorgen. Välfärdsstatens institutioner lever inte upp till de
förväntningar människor har rätt att ställa på dem med beaktande av att
vanliga löntagare med normala inkomster betalar nästan två tredjedelar av
sina samlade arbetsinkomster i skatter och avgifter.

Stora offentliga åtaganden skulle kanske lättare kunna fördras om det inte
samtidigt var så att möjligheterna att påverka innehållet i åtagandena var så
små. Det politiska systemet är uppbyggt kring gamla beslutsmodeller som
inte har förändrats i samma takt som samhället utvecklats. Kollektiva
lösningar används fortfarande, trots att individuellt avpassade lösningar
efterfrågas. Förändringar sker långsamt eller inte alls. Många medborgare
upplever att det i princip är omöjligt att påverka beslutsprocesserna.

Som om inte detta vore nog har också de politiska beslutens innehåll ofta
kommit att slå mot de medborgare som har svårast att hävda sina rättigheter.
Den kollektiviserade arbetsmarknaden, för att bara ta ett exempel, drabbar
hårdast de allra svagaste grupperna. Arbetsmarknadslagstiftningen som
hindrar dem som inte har arbete från att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är
en slående paradox att en politik som en gång tillskapats till stöd för svaga
kommit att bli ett hot.

Fler hamnar därmed utanför samhällslivet. Antalet långtidsarbetslösa har
ökat vid varje lågkonjunktur. Undersökningar har också visat att t.ex.
långvarig arbetslöshet ofta leder till en mer eller mindre permanent utslagning
från arbetsmarknaden. Arbetslöshet är dessutom den främsta orsaken till
socialbidragsberoende. Det är främst unga, lågutbildade och invandrare som
hamnar i denna onda cirkel.

Enligt en rapport från en arbetsgrupp, ledd av docenten i ekonomisk
historia Mauricio Rojas, "Från bidrag till arbete", ingår i vissa förorter
mindre än hälften av befolkningen i arbetsför ålder i arbetskraften och knappt
en tredjedel av befolkningen är faktiskt sysselsatt. Antalet personer som är
långvarigt beroende av socialbidrag har i princip tredubblats under 1990-talet.
Den sociala rörligheten har slutat att fungera för stora delar av de utsatta
grupperna. Socialbidraget fungerar inte längre som ett yttersta skyddsnät vid
tillfälliga ekonomiska problem utan har blivit en permanent försörjningskälla
i stället för arbete eller andra mer lämpliga lösningar. Bidragsberoende
passiviserar individen och utslagning från arbetsmarknaden leder till känslor
av maktlöshet.

I diagrammet visas socialbidragsutvecklingen mellan 1985 och 1997 i
Herrgården, som är ett delområde i Rosengård i Malmö med drygt 4.000
invånare. Diagrammet visar hur socialbidragsnivåerna mitt under 1980-talets
högkonjunktur steg, för att formligen explodera under 1990-talets
lågkonjunktur och sedan stanna kvar på en extremt hög nivå.

Diagram. Andel socialbidragstagare i Herrgården, 1985-1997, i procent

Samtidigt som individens maktlöshet ökar, minskar dennes vilja och
förmåga att ta eget ansvar. Ju mindre man känner att man kan påverka,
desto större misstro hyser man som regel mot politikerna och samhället.

En parallell tendens är att alltfler frivilligt väljer att ställa sig vid sidan
om
politiken. Skälen härför kan vara olika och konsekvenserna både positiva och
negativa. Ett exempel är att allt fler satsar på privata pensionslösningar. Det
är
bra att så sker, men naturligtvis särskilt tänkvärt när orsaken är att man
finner
att de olika socialförsäkringssystemen är otillräckliga eller opålitliga och
därför väljer att pensionsspara själv. Åtskilliga av landets cirka 5 miljoner
pensionssparare gör det uttryckligen därför att man inte litar på att staten
skall
hålla sitt ord.

Till sist skall det också understrykas att den institutionella samverkan nu
växer också internationellt, inte minst inom EU. Genom
internationaliseringen tillförs det demokratiska systemet ytterligare en nivå.
Även på denna nivå måste medborgarna ges möjlighet till inflytande och
delaktighet inom ramen för en klar arbetsfördelning. Subsidiariteten bjuder
också att inte i grunden nationella beslut onödigtvis förs över till nivåer som
är högre än nödvändigt.

8 Förnyelse av politikens och demokratins
arbetsformer

För att komma tillrätta med delaktighetens och deltagandets problem
måste det ske en förnyelse både av politikens innehåll och av demokratins
arbetsformer. Den växande grupp av medborgare som inte känner sig
delaktiga i samhället måste minskas. Ju mer delaktig man känner sig,
desto aktivare blir man och desto större ansvar tar man. Alla människors
deltagande i utövandet av de gemensamma åtgärderna måste främjas.

Vad som behövs är en ny relation mellan enskilda och det offentliga.
Politikens verksamhetsområde kan inte definieras på samma sätt i dag som
vid demokratins genombrott för snart hundra år sedan. I dag behövs det
mindre politik än för hundra år sedan och den politik som behövs är inte
heller av samma slag som den som ansågs angelägen vid förra sekelskiftet. I
en snabbt föränderlig värld kan inte politiken ha ambitionen att lägga allt
tillrätta utan skall snarare bistå med nödvändiga verktyg så att enskilda kan ta
mer ansvar själva.

Ett sådant förhållningssätt är naturligt då allt fler i vårt land har allt
bättre
utbildning, vilket gör det lättare för dem att ta huvudansvaret för sin egen
framtid. Paradoxalt nog tar politiken i dag en rekordstor plats i människors
dagliga liv trots att deras förutsättningar för att ta eget ansvar aldrig har
varit
större än nu.

Utgångspunkten för förnyelsen av demokratins arbetsformer måste vara ett
återupprättande av den grundläggande föreställningen om att demokratin är
ett kontrakt mellan enskilda människor och det allmänna. Det får
konsekvenser på många plan, också på författningen, vilken skall ange de
grundläggande reglerna för hur demokratin skall fungera.

Vår nuvarande grundlag färdigställdes under slutet av 1960-talet och
början av 1970-talet, en tid då den allomfattande politikens glansdagar rådde.
Den är därmed mer rätteligen att betrakta som en produkt som sätter punkt för
en tidsepok snarare än inleder en ny. Med beaktande av detta framstår det
som uppenbart att den svenska författningen behöver förändras för att större
utrymme skall kunna ges åt enskildas frihetssträvanden, vilja att ta ansvar och
intresse för att mer direkt kunna påverka skötseln av de gemensamma
åtagandena.

Vårt reformprogram är mycket brett. Det behövs en rad reformer utanför
den traditionella politiken för en vital demokrati för att ge varje människa
möjlighet att komma till sin rätt. För att kunna fungera väl och samtidigt ge
utrymme för alla enskilda människors personliga ambitioner måste politiken
samtidigt begränsas till de områden där den har en exklusiv uppgift. Det
politiska arbetet måste utföras på ett mera personligt mandat och med större
direkt deltagande från alla.

9 En politik som motverkar utanförskap

Det finns i dagens samhälle strukturer i form av bl.a. orimliga skatter,
regleringar för företagande och en snedvriden arbetsmarknadslagstiftning
som effektivt hindrar dem som inte har arbete från att ta sig in på
arbetsmarknaden. Många unga, lågutbildade och invandrare har till följd
av dessa strukturer svårt att hävda sig, vilket riskerar att leda till
utslagning med socialbidragsberoende som följd. Med sådana
förutsättningar är det svårt, och upplevs ofta som omöjligt, att känna att
man är delaktig i samhället och den politiska processen.

För att inte Sverige oåterkalleligen skall splittras är det nödvändigt att
komma tillrätta med det växande utanförskapet. Det förutsätter att vårt land
öppnar sig för initiativ, kreativitet och företagsamhet i dessa ords allra
vidaste
bemärkelse och att politiska hinder mot människors skaparkraft avlägsnas. De
mänskliga och demokratiska vinsterna av sådana förändringar är stora för hela
det svenska samhället, men särskilt viktiga för alla som i dag inte får chansen
att komma till sin rätt.

Ett första villkor för att känna sig delaktig i samhället och uppleva att man
kan vara med och påverka beslutsfattandet är att kunna verka som
medborgare i alla hänseenden. En naturlig första angreppspunkt blir därmed
att försöka lösa långtidsarbetslösheten och utslagningen från
arbetsmarknaden. Genom att lösa dessa problem läggs grunden för socialt och
ekonomiskt innanförskap och intresse för den politiska beslutsprocessen.

Problemet med utslagningen från arbetsmarknaden kan lösas genom att
den sociala rörlighet som har upphört att fungera återskapas. Den sociala
rörligheten, d.v.s. möjligheten att av egen kraft, genom exempelvis ökade
arbetsinsatser och studier, kunna skapa sig ett bättre liv än
föräldragenerationen är en fundamental drivkraft i samhället. Utan den sociala
rörligheten förlorar medborgarna lätt hoppet om att kunna förbättra sin
livssituation.

Vi föreslår för vår del följande:

- Förnya arbetsmarknaden. Skyddet av dem som har arbete får inte
utformas på ett sådant sätt att andra stängs ute. AMS-politiken bär en stor
del av skulden till att många misslyckats med att ta sig in på
arbetsmarknaden, trots en uppåtgående konjunktur.

- Sänk skatten på arbete. Arbetslöshet är inte detsamma som att arbete
saknas. Ofta är arbetet emellertid för dyrt för den som behöver få det
utfört. Och ofta är det skatten som gör arbetet omöjligt att utföra.

- Öka yrkesutbildningen. Det finns en tydlig brist på yrkesutbildad
arbetskraft. Det kan staten motverka genom att göra
utbildningserbjudandena mer varierade.

- Förstärk rörligheten. Välstånd kräver rörlighet, social och geografisk. I
Sverige är rörligheten i dag för liten. Det förstärker många människors
utanförskap.

- Ge människor större möjlighet att välja, bl.a. barnomsorg och skola.

10 En begränsning av det politiska uppdraget

Det politiska uppdragets omfattning måste begränsas. Politiken skall inte
vara allomfattande, utan lösa uppgifter som inte lika bra eller bättre kan
lösas på något annat sätt. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om
politikens bristande förmåga att leverera vad den lovar måste det till en
förändring både av politikens omfång och dess sätt att verka.

Tilltron till politiken bygger på att dennas utformning står i samklang med
människors krav och förväntningar. Så är det inte i dag men så måste det åter
bli!

Vi vill mot denna bakgrund förorda en förnyelse av det offentliga
uppdraget enligt följande riktlinjer:

- Staten och kommunerna skall inte göra sådant som andra kan göra bättre.
Företag skall drivas av företagare, inte av staten och kommunerna.

- Det offentliga skall finansiera tjänster som innebär en omfördelning av
risker mellan individer eller som syftar till lika förutsättningar, men lämna
valet av tjänsternas innehåll till den enskilde.

- Det offentliga skall dra nytta av erfarenheter som gjorts av andra. Den
nödvändiga infrastrukturen byggs bäst i samverkan mellan offentligt och
privat.

- Skatterna får inte vara högre än att varje människa har möjlighet att stå
på egna ben. Beroendet av politiken får inte gå så långt att en ny
underklass skapas.

11 Större personligt ansvar

11.1 Personval

De uppgifter politiken skall sköta måste ombesörjas med hög kvalitet och
med största möjliga kontakt mellan väljare och förtroendemän. Vi är
övertygade om att ett större mått av personligt ansvar i politiken tjänar
detta syfte.

Allmänhetens förtroende för politiker har, som vi tidigare framhållit,
minskat de senaste åren. I en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs
universitet uppgav endast 25 procent av väljarna att de hade förtroende för
riksdagen som helhet. Motsvarande siffra under valåret 1988 var 50 procent.

Människor tenderar emellertid att uttrycka större förtroende för politiker ju
mer kunskap de har om dem. Ett mer renodlat personvalssystem skulle
därmed kunna leda till att väljarna får bättre kännedom om de kandidater som
ställer upp i val, vilket i längden skulle kunna leda till förbättrade
relationer
mellan väljare och valda. Detta i sin tur, skulle kunna bidra till att stärka
allmänhetens förtroende för de valda. Ju mer en väljare känner att det är
möjligt att påverka vem som skall bli ens representant i riksdagen eller i
kommunen och ju bättre kunskap man har om den personen, desto
angelägnare känner man sig ha att rösta i de allmänna valen. Ett mer renodlat
personvalssystem skulle även innebära att de valda känner ett större ansvar
gentemot sina väljare. Personvalssystemet innebär därmed möjlighet till
större personligt ansvarstagande både för väljare och valda.

I samband med partiöverläggningar 1993 enades partierna om att fr.o.m.
1998 års val förstärka personvalsinslaget i valsystemet såtillvida att man
skulle införa s.k. preferensröstning enligt vad som benämns den danska
modellen. Preferensröstning innebär att partierna nominerar kandidater som
väljarna sedan väljer att lägga en personröst på genom att kryssa för en (1)
kandidat på valsedeln. Tanken bakom personvalsinslaget var att väljarna i
större utsträckning än tidigare skulle kunna påverka ordningen bland
kandidaterna.

Den statliga personvalskommittén argumenterade för att man skulle införa
en försiktighetsspärr. Inledningsvis borde denna ligga på mellan 5 och 10
procent. Slutligen stannade kommittén för en nivå på 8 procent av partiets
röster i valkretsen vid riksdagsval och 5 procent vid kommunal- och
landstingsval. Vid efterföljande partiöverläggningar kom partierna överens
om att inför valet 1998 följa upp kommitténs förslag om att sätta spärrnivån
för personval till riksdagen vid 8 procent och 5 procent vid kommunal- och
landstingssval samt val till Europaparlamentet.

Enligt Rådet för utvärdering av 1998 års val (SOU 1999:136) var det 29,9
procent av väljarna som personröstade i riksdagsvalet 1998. Motsvarande
siffra för kommun- respektive landstingsfullmäktigevalen var 35,2 och 29,0
procent. Andelen riksdagsledamöter som är personvalda uppgår till omkring
25 procent, bland kommun- och landstingsfullmäktige är andelen 21,7
respektive 39,6 procent. Det visade sig också att personvalet fick påtagligt
lågt genomslag i de största valkretsarna. Majoriteten i Rådet kom, trots denna
iakttagelse, fram till att resultatet av 1998 års val visade att balansen mellan
väljarnas och partiernas inflytande fick en i vart fall godtagbar avvägning.

Vi delar inte denna uppfattning utan vill i stället ta bestämda steg för att ge
väljarna ett avgörande inflytande över vem eller vilka som i riksdagen,
kommunen och landstingen skall representera respektive parti. Så som
systemet är utformat i dag, med färdiga kandidatlistor framtagna av partierna
och relativt höga spärrgränser, är personvalsinslaget snarare fråga om en
möjlighet till en i marginalen ändrad ordning för hur mandaten skall fördelas
inom ett parti än ett regelrätt personval.

Vi anser mot denna bakgrund att det är angeläget att stärka personvalet
genom att ge väljarna makten över vem eller vilka på respektive lista som
skall väljas. Det kan vitalisera demokratin och bidra till en ny och närmare
relation mellan väljarna och de politiska förtroendemännen. Vårt förslag
innebär att ett nytt system för valet introduceras.

En möjlighet som kan genomföras snabbt och inom ramen för nuvarande
system är att sänka spärrgränserna för ordningsföljden efter vilken
kandidaterna väljs in. Det finns ingenting som motiverar att man bibehåller en
högre spärrgräns i riksdagsvalet än i kommunal- och landstingsvalen.
Erfarenheter från 1998 års val visar att det i Stockholms stad och Stockholms
län i princip krävs att man är partiledare för att nå över spärrnivån på 8
procent. En justering av spärrgränsen från 8 till 5 procent i riksdagsvalet
skulle dels göra systemet mer enhetligt och enklare att förstå, dels öka
personvalets genomslag i de större valkretsarna.

11.2 Förslag

Det personliga ansvaret inom politiken måste bli tydligare. Genom att
väljarna ges större möjligheter att påverka vem deras representant skall
vara blir det också lättare för dem att utkräva ansvar samtidigt som det
blir lättare att se av vem ansvar skall krävas. Väljarna bör därför ges det
avgörande inflytandet över vilka personer som väljs.

12 Bättre möjligheter till deltagande

12.1 Den lokala självstyrelsen skall stärkas

Personvalet är vår ena förändringslinje för att vitalisera demokratin. Den
andra är att på allehanda sätt göra det lättare för medborgarna att utföra
sitt rättmätiga inflytande. Att göra mer av politiken lokalt är ett sätt att
tillmötesgå detta krav.

Det är emellertid först av betydelse att understryka vikten av att så långt
det är möjligt ge människor direkt bestämmanderätt över viktiga frågor för
den egna framtiden. Det är skälet till att vi bl.a. vill låta föräldrar och
elever
välja skola utan vare sig lokal eller nationell politisk inblandning. Detta
personliga engagemang för den egna framtiden är betydelsefullt i ett samhälle
så mångfasetterat som det som nu bryter fram.

I kap. 1, 1 § RF slås det bl.a. fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas
genom kommunal självstyrelse. Vidare har den kommunala
beskattningsrätten ansetts vara så viktig att den grundlagsfästs genom
stadgandet i RF 1 kap. 7 §.

I den praktiska politiken har emellertid grundlagsregleringen av den
kommunala självstyrelsen visat sig vara otillräcklig. Trots detta stadgande i
grundlagen och trots påpekanden från Lagrådet har regeringen och
riksdagsmajoriteten inte kunnat hindras från att driva igenom lagstiftning som
påtagligt har undergrävt kommunernas förutsättningar att själva styra och
besluta i kommunala angelägenheter.

Beslut om maxtaxa, statliga straffsanktioner mot de kommuner som vill
sälja ut kommunala bostadsbolag samt det inomkommunala
skatteutjämningssystemet är exempel som talar för sig själva. Ett särskilt
tydligt exempel på att den kommunala självstyrelsen håller på att utarmas är
regeringens agerande i förhållande till de reformer som genomförts i
Stockholms stad och Stockholms län. Invånarna har röstat fram en borgerlig
styrelse som har genomfört en rad reformer där man överfört flera
förutvarande kommunal- och landstingsverksamheter till privata utförare,
bl.a. inom hälso- och sjukvården. Detta är en lösning som har visat sig
fungera utmärkt i Stockholm, men som inte gillas av regeringen.

Med hjälp av lagstiftning och styrning genom öronmärkning av de
kommunala anslagen försöker regeringen hindra kommunerna från att utöva
den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. Beskedet är tydligt: Fortsatta
förändringar i borgerlig riktning skall hindras även om invånarna lokalt vill
ha sådana.

De statliga straffsanktionerna mot kommuner som, helt i linje med
utställda vallöften, vill sälja av kommunala bostadsbolag är ytterligare ett
flagrant exempel i samma anda. Lagstiftning kunde införas, trots att Lagrådet
avrådde regeringen för att använda denna form av utpressning mot
kommunerna. Mot bakgrund av vad som anförts framstår det som uppenbart
att den grundlagsfästa lokala självstyrelsen riskerar att utarmas om inte beslut
fattas för att stärka detta.

Politiska församlingar på lokal nivå utövar demokrati i dess bästa form i
och med att besluten fattas så nära folket som möjligt. Den stora fördelen är
att de lokala beslutsfattarna har en närmare relation till sina väljare, kan
möta
dem och uppmärksamma deras önskemål. Med denna kunskap kan lösningar
skapas som passar den egna kommunen bäst. Den kommunala självstyrelsen
är därmed något som skall värnas och stärkas.

För att underlätta allas delaktighet vore det bättre att beslut om hur
kommunerna skall styras fattas på lokal nivå än att det bestäms på central
nivå enligt principen att samma sak skall gälla för alla delar av landet, oaktat
vilka förutsättningarna härför är. Olika delar av landet har olika
förutsättningar. Ett nationellt beslut t.ex. om att alla kommuner i landet skall
ha en välutbyggd kollektivtrafik kanske är en bra och genomförbar lösning i
någorlunda stora kommuner medan det för små, glest befolkade kommuner
blir orimligt kostsamt.

Många av dagens kommuner är mycket stora. Det finns anledning för
staten att se positivt på sådana förslag till kommundelningar som har ett brett
folkligt stöd.

12.2 Landstingen

Den svenska demokratin utövas enligt regeringsformen genom staten och
genom landstings- och primärkommuner. Staten och primärkommunerna
har breda ansvarsområden, medan landstingens uppgifter är mer
specialiserade.

Det är berättigat att ifrågasätta huruvida det är ändamålsenligt att även i
framtiden ha två kommunala nivåer. Frågan blir inte mindre relevant i och
med att EU-medlemskapet tillfört Sverige ytterligare en beslutsnivå.

Vi förordar i annat sammanhang att det avgörande inflytandet över hälso-
och sjukvården flyttas från landstingen till patienterna. En sådan frihetsreform
gör landstingen till en överflödig politiks nivå därför att inflytandet flyttas
till
alla enskilda människor själva. Landstingen bör därför avvecklas som en del
av en större reform av hälso- och sjukvården.

Områden som kan kräva samverkan i större regioner kan och bör lösas
genom institutionella arrangemang från fall till fall. Samverkan, t.ex. i
kommunalförbund, kan utnyttjas på ett flexibelt sätt som tillgodoser
medborgarnas intressen.

12.3 Folkomröstningar

Den svenska folkstyrelsen bygger historiskt på att folkets vilja
förverkligas genom valda ombud. I dagens samhälle är emellertid detta
inte nog. Många upplever att de inte har någon möjlighet att påverka de
beslut som fattas av representanterna i de politiska församlingarna,
samtidigt som allt fler människor väljer att inte delta i de allmänna valen.

Ett sätt att vitalisera folkstyrelsen, att fånga upp det medborgerliga
engagemanget och få människor att känna att de kan vara med och påverka
besluten är att, som ett komplement till den representativa demokratin, utöka
användningen av folkomröstningsinstitutet. Förutsättningarna för att utöka
användandet av folkomröstningsinstitut måste dock förbättras. Institutet måste
göras mer funktionellt för att det skall kunna användas på ett ändamålsenligt
och effektivt sätt.

Krav på ett utökat användande av folkomröstningsinstitutet har framförts
upprepade gånger. Vid två tillfällen, 1993 och 1995, har konstitutionsutskottet
och riksdagen ställt sig bakom kravet på en översyn av regelverket för
folkomröstningar. 1996 uppdrog regeringen åt en särskild utredare att utföra
en sådan översyn. Utredaren föreslog att det skall vara möjligt att anordna
beslutande folkomröstningar, dock först efter beslut av en majoritet i
riksdagen (SOU 1997:56). Det främsta motivet till detta angavs vara att flera
av de rådgivande folkomröstningarna i realiteten har uppfattats som bindande
för riksdagen och att mer verklighetsanpassade regler är eftersträvansvärda.
Däremot tillmätte utredningen inte kravet på ett ökat minoritetsskydd också i
lagfrågor någon större tyngd.

Demokratiutredningen påpekade i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) att
medborgarna sedan en tid har en formell möjlighet att initiera lokala
folkomröstningar men att deras initiativ sällan vinner gehör hos fullmäktige.
För att detta instrument för medborgerligt inflytande i beslutsprocessen inte
skall förlora sin trovärdighet menade utredningen att det måste bli svårare för
fullmäktige att vägra ordna folkomröstningar.

En förstärkning av minoritetsskyddet skulle kunna utgöra ett väsentligt
inslag i den allmänna strävan att stärka demokratin. Erfarenheterna från bl.a.
Danmark synes också peka i denna riktning.

I Danmark är folkomröstningsinstitutet en del av grundlagen, vilken
innehåller fyra olika stadganden som gör det möjligt att hålla folkomröstning.
Sedan länge finns t.ex. bestämmelser som gör det möjligt för en tredjedel av
folketingets ledamöter att få till stånd en folkomröstning genom vilken
medborgarna ges möjlighet att rösta nej till ett beslut som fattats av
folketinget, en form av förhindrande folkomröstning.

Den danska modellen är en intressant lösning att beakta. En motsvarande
svensk bestämmelse om möjlighet att hålla folkomröstning om riksdagsbeslut
skulle kunna ta sin utgångspunkt i de regler som gäller för beslutande
folkomröstning i grundlagsfrågor. En sådan bestämmelse skulle innebära att
när riksdagen fattat beslut i en lagfråga så skulle en tiondel av riksdagens
ledamöter kunna kräva att frågan underkastas en folkomröstning. Om en
tredjedel av riksdagens ledamöter stöder yrkandet skall det hållas en
folkomröstning. Om majoriteten av väljarna säger nej till riksdagsbeslutet har
frågan fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall få ett avgörande
inflytande är det nödvändigt med vissa kvorumregler. I detta fall synes det
rimligt att studera den danska förebilden där nej-majoriteten måste uppgå till
minst en tredjedel av de röstberättigade.

Den nya tekniken erbjuder många möjligheter att på ett lätt sätt anordna
enklare typer av omröstningar vid sidan av det formella
folkomröstningsinstitutet. En möjlighet vore att införa en typ av elektroniska
omröstningar. Elektroniska omröstningar skulle kunna organiseras på så sätt
att varje röstberättigad medborgare förses med ett kort med en tillhörande
personlig kod. Ett antal fasta röststationer inrättas, vilka fungerar ungefär på
samma sätt som bankomater dit man går och stoppar in sitt kort, knappar in
sin personliga kod för att identifiera sig och därefter trycker på knappen för
det alternativ som man väljer att rösta på.

Om en större andel av de politiska besluten kunde fattas genom eller med
stöd av olika former av omröstningar skulle demokratin kunna vitaliseras
samtidigt som legitimiteten hos besluten skulle förstärkas. Omröstningar blir
på så sätt ett komplement till det representativa beslutsfattandet både på
lokal-
och riksnivå. Dessa frågor bör bli föremål för överväganden inom ramen för
en ny utredning. Denna fråga behandlas även i 2000/01:K347, Ny teknik
förnyar demokratin.

12.4 Tätare val och skilda valdagar för kommunal-
och riksdagsval

Vårt land har gemensam valdag för kommun- och riksdagsval sedan
1973. Under den tid som gått sedan denna ordning infördes har
kommunernas ställning och uppgifter förändrats väsentligt. Kommunerna
bestämmer bl.a. över skolan, socialtjänsten, barnomsorgen,
hemsjukvården, natur- och stadsmiljön, väsentliga delar av infrastrukturen
m.m. Närmare 50 procent av hela den offentliga sektorn tas i anspråk av
kommuner och landsting. En stor del av befolkningen betalar ingen eller
bara en begränsad inkomstskatt till staten. I gengäld betalar de betydande
belopp i landstings- och kommunalskatt.

Med skilda valdagar för kommunal- och riksdagsval skulle viktiga
kommunala frågeställningar få samma möjligheter som rikspolitiken att
tydliggöras och debatteras.

När den nya vallagen trädde i kraft den 1 juli 1997 överfördes ordningen
med gemensam valdag per automatik. När regeringsförslaget behandlades i
riksdagen framhölls bl.a. att frågan om skilda valdagar borde ha samordnats
med den nya vallagstiftningen innan lagstiftningen trädde i kraft.

Med beaktande av den maktförskjutning som skett från stat till kommun
finns det starka skäl som talar för att ännu en gång överväga förutsättningarna
för att ändra nuvarande ordning med gemensam valdag för kommun- och
riksdagsval. Vårt huvudalternativ är att val till riksdag och kommun varvas
med två års mellanrum. Nämnas bör emellertid också möjligheten att hålla val
i en fjärdedel av landets kommuner varje år. En tredje möjlighet som
stundtals nämns är att låta kommunerna själva bestämma när val skall hållas
och sedan tillämpa rullande mandatperioder med upplösningsrätt. En
möjlighet att hålla extra val skulle kunna vitalisera den kommunala
demokratin.

Ett ytterligare skäl till att valdagarna bör skiljas åt är att det härigenom
kommer att anordnas allmänna val med tätare mellanrum än i dag.
Erfarenheten av de fyraåriga mandatperioderna är i allt väsentligt positiva
men med den reservationen att avståndet mellan val blivit väl långt.

Demokratiutredningen förespråkade i sitt slutbetänkande skilda valdagar
då kommunala frågor och landstingsfrågor därmed skulle få en bättre chans
att få genomslag i en valrörelse än vad som nu är fallet. Riksdagens
konstitutionsutskott har framfört krav på att frågan om skilda valdagar skall
bli föremål för en utredning (bet. 1999/2000:KU2), vilket även bifölls av
riksdagen. Så har det också blivit i och med att den tidigare tillsatta
Författningsutredningen givits tilläggsdirektiv i denna riktning. Med
anledning av detta avstår vi denna gång från att lägga fram ett konkret förslag
till riksdagsbeslut. Skulle emellertid Författningsutredningen misslyckas med
att komma till en överenskommelse i den riktning vi förordar avser vi att
återkomma direkt till riksdagen.

12.5 Tidpunkt för riksdagsval

I samband med omläggningen av budgetåret 1994 diskuterades också
valdagens tidpunkt. Samtliga partier som ingick i den s.k.
riksdagsutredningen, utom Socialdemokraterna, förordade att
budgetårsreformen skulle kombineras med införandet av riksdagsval på
våren.

Den nya budgetprocessen har nu praktiserats över ett riksdagsval. Många
av de problem som förutspåddes uppstod också. Efter 1998 års val hade
regeringen en vecka på sig efter riksmötets öppnande att presentera
budgetpropositionen. Riksdagen hade i sin tur kortare tid än vanligt att
behandla den.

Hade valet dessutom resulterat i ett regeringsskifte hade det blivit än mer
hektiskt. Enligt riksdagsordningen skall budgetpropositionen då avlämnas
senast tio dagar efter det att den nya regeringen tillträtt, dock senast den 15
november. På så kort tid kan en ny regering bara sätta en marginell prägel på
sin första budget. Väljarna får i praktiken leva med en politik som de röstat
bort i mer än ett år därefter. Detta är långtifrån önskvärt ur demokratisk
synvinkel.

Den nya budgetprocessen och erfarenheterna därifrån aktualiserar på nytt
frågan om att förlägga riksdagsvalen till en annan tid på året. En förläggning
av riksdagsvalen på våren skulle ge riksdagsarbetet en bättre rytm samtidigt
som en nytillträdd regering skulle få större möjligheter att förverkliga sin
budgetpolitik redan under sitt första arbetsår.

Ett alternativ till en fast valdag på våren skulle kunna vara att låta
tidpunkten för val avgöras av när det senaste valet hölls. Nytt val skall
följaktligen hållas senast fyra år efter senaste val, oavsett om detta varit ett
"ordinarie" val eller ett "extra" val. I likhet med vad vi ovan framhållit om
Författningsutredningens arbete avvaktar vi också i denna fråga utredningens
slutsatser.

12.6 Förslag

Valen till riksdagen och till de kommunala församlingarna måste förnyas.
Arbetsformerna måste utvecklas för att kunna möta det mer
mångfasetterade engagemang som människor numera har. I synnerhet den
lokala demokratin måste ges bättre möjligheter att utvecklas.

- Den kommunala självstyrelsen skall regleras i grundlagen på ett sätt som
garanterar kommunerna möjligheter att sörja för just sina medborgares
intressen. Regeringen och riksdagen skall inte genom lagstiftning och
specialfinansiering kunna urholka den kommunala självstyrelsen på grund
av att man inte gillar den politik som drivs i vissa kommuner.

- Landstingen bör avvecklas genom introduktionen av nya finansierings-
och organisationsformer för hälso- och sjukvården.

- Folkstyret måste vitaliseras. Som ett led i strävan att öka det folkliga
deltagandet i den demokratiska processen bör den representativa
demokratin kompletteras med ett utökat användande av
folkomröstningsinstitutet. En enklare form av omröstningar kan ordnas
genom att beakta de möjligheter till genomförande som den nya tekniken
erbjuder. Allmänna val bör kunna förenas med folkomröstningar.

- Kommunal- och riksdagsval bör hållas vid olika tidpunkter så att
allmänna val hålls med tätare mellanrum.

- Riksdagsval bör hållas på våren. En sådan ordning innebär större
möjligheter för en god budgetberedning under hösten än med dagens
system. Efter vårvalet och före sommaruppehållet samlas den nyvalda
riksdagen för konstituering. Alternativt bör tidpunkten avgöras med
utgångspunkt från senast hållna val. Detta skulle innebära att en ny
fyraårsperiod inleds efter varje val, oavsett dess karaktär.

13 Arbetet i riksdagen m.m.

13.1 Antalet riksdagsledamöter

I dag har Sverige en i förhållande till landets folkmängd exceptionellt stor
folkrepresentation om man jämför med andra demokratiska länder. I
diskussionen om hur riksdagen kan vitaliseras återkommer ofta
frågeställningen om det finns skäl att överväga och närmare belysa
konsekvenserna av att minska antalet ledamöter till 249.

En riksdag med färre ledamöter ger upphov till flera frågor. En synpunkt
som har hävdats är att det krävs relativt många riksdagsledamöter för att alla
delar av landet skall tillförsäkras en god representation i riksdagen. I denna
diskussion måste man emellertid också ta i beaktande det faktum att den
moderna IT-utvecklingen och tillgången till Internet innebär nya möjligheter
till kontakt - oberoende av geografiskt avstånd - mellan väljare och valda.
Argumentet om vikten av att tillförsäkra alla delar av landet en god
representation i riksdagen har därmed förlorat en del av sin tyngd.

Om antalet ledamöter minskade skulle detta inte endast medverka till att de
folkvalda blev mer kända ute bland folket utan också förstärka ledamöternas
möjligheter att fullgöra sin uppgift, vilket i sin tur kan leda till en mer
arbetsduglig riksdag. Vi förordar att en utveckling i denna riktning inleds.

13.2 Utskottens arbete

Av portalparagrafen i regeringsformen framgår att det råder
folksuveränitet i Sverige och att den svenska folkstyrelsen förverkligas
genom ett representativt, parlamentariskt statsskick. Det centrala
statsorganet är riksdagen som, på folkets uppdrag, skall utöva den
offentliga makten.

Riksdagen har allt oftare kommit att uppfattas som en svagare och mindre
viktig institution framför allt jämfört med regeringen. Detta är en högst
oroande utveckling som bör brytas snarast. Ett sätt att återupprätta riksdagens
roll i det politiska arbetet kan vara att ge utskotten större möjligheter att
själva
besluta om sina arbetsformer. Bland annat skulle detta kunna inkludera en rätt
för utskotten att, i större utsträckning än i dag, öppna vissa av sina
sammanträden för allmänheten. De möjligheter som den nya tekniken
erbjuder, t.ex. IT och Internet, bör kunna innebära en ökad insyn i utskottens
arbete. En försöksverksamhet i denna riktning bör kunna bidra till att
vitalisera riksdagens arbete samtidigt som medborgarnas insyn i och intresse
för den politiska beslutsprocessen ökar.

13.3 Förslag

- Riksdagen bör göras mindre. Varje ledamots möjligheter att verka skall
samtidigt förbättras. En riksdag med 249 ledamöter skulle på ett mer
kvalitativt sätt kunna representera väljarnas bedömningar och intressen.

- Riksdagens utskott bör verka i så öppna former som möjligt. De öppna
utskottsutfrågningar som finns redan i dag skulle genom en
försöksverksamhet kunna kompletteras med en möjlighet att låta vissa av
utskottens överläggningar vara offentliga. De möjligheter som den nya
tekniken erbjuder bör beaktas och utnyttjas.

14 Författningen på längre sikt

Den svenska författningen utgår från parlamentarismen som idé. Den kan
sägas ha goda skäl för sig, men är inte den enda demokratiidé som vunnit
acceptans och spridning. Andra länder bygger tydligare på en delning av
makten, på en balans mellan sinsemellan olika men demokratiskt
förankrade strukturer.

Den nuvarande grundlagen har förändrats gradvis sedan tillkomsten för 30
år sedan. För närvarande arbetar den s.k. Författningsutredningen med vissa
ytterligare frågor med begränsad räckvidd. Sammantagna har de hittills
företagna förändringarna gjort författningen bättre.

Likväl kan det med fog ifrågasättas om inte mer fundamentala
förändringar - i maktdelande riktning - vore ändamålsenliga. En utveckling
av författningen i denna anda skulle vara till gagn för ett vitalt folkstyre.

Stockholm den 3 oktober 2000

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Gun Hellsvik (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)