Bluffakturor
Interpellation 2011/12:187 av Örnfjäder, Krister (S)
Interpellationen är besvarad
- Avslut
- Interpellation är färdigbehandlat
- Inlämnad:
- 2012-01-04
- Anmäld:
- 2012-01-16
- Besvarad:
- 2012-01-24
- Sista svarsdatum:
- 2012-02-01
Interpellationen
den 4 januari
Interpellation
2011/12:187 Bluffakturor
av Krister Örnfjäder (S)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
Jag har vid upprepade tillfällen i riksdagen tagit upp problemet med bluffakturor. Vid dessa tillfällen har jag av justitieministern fått besked om att åtgärder vidtagits för att lösa problemen.
I dagarna har det presenterats en rapport som visar att problemet med bluffakturor trots ministerns försäkringar inte minskar utan i stället ökar på ett högst oroande sätt.
År 2006, när den borgerliga alliansregeringen tillträdde, var antalet anmälda bluffakturor 3 220 stycken enligt Brå. År 2011, januari till november, 14 924 stycken – en ökning med närmare 500 procent.
Jag vill därför fråga justitieministern ännu en gång när hon räknar med att återkomma med förslag på åtgärder som stoppar denna kriminella verksamhet.
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:187
Webb-tv: Bluffakturor
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 28 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Krister Örnfjäder har frågat mig när jag räknar med att återkomma med förslag på åtgärder som stoppar den kriminella verksamheten med bluffakturor.
Bedrägerier med bluffakturor som vilseleder både privatpersoner och företagare är ett växande problem. År 2007 var antalet anmälningar om bedrägerier med bluffakturor på nivån runt 3 000 ärenden per år, 2011 anmäldes närmare 17 000 fall. Den här utvecklingen är naturligtvis inte acceptabel. Det är en dramatisk utveckling som visar att detta är ett stort bekymmer.
Den här typen av bedrägeribrott är oftast kopplad till organiserad brottslighet. Regeringen startade 2007 en omfattande mobilisering mot grov organiserad brottslighet i syfte att bättre använda samhällets samlade resurser för att bekämpa dem som systematiskt och hänsynslöst begår brott.
Underrättelsesamarbetet och de operativa insatserna mot den organiserade brottsligheten har därefter förbättrats avsevärt. Satsningen har medfört att myndigheterna med ökad framgång kommer åt de pengar som har genererats genom organiserad brottslighet.
För att förebygga bluffakturor behöver polisen och andra myndigheter samarbeta också med näringslivet. Ett bra initiativ från näringslivet är den så kallade Varningslistan över oseriösa företag. Den tillsammans med tillhörande rådgivning går att ta del av på Svensk Handels hemsida.
Rikspolisstyrelsen däremot arbetar tillsammans med Åklagarmyndigheten med att ta fram en nationell handlingsplan för att bekämpa bedrägerier. För att möta de kompetensutmaningar som krävs för att utreda modern bedrägeribrottslighet, oftast i internetmiljö, har Rikspolisstyrelsen också tagit fram en ny utbildning för bedrägeriutredare hösten 2011.
Myndigheterna arbetar med att förbättra förutsättningarna för att förebygga och utreda brottslighet som har koppling till bluffakturor. Jag kommer givetvis att följa det arbetet. Utvecklingen tyder emellertid på att det finns anledning att överväga om rättsväsendet i alla delar är rätt rustat och försett med rätt verktyg för att kunna hantera det ökande problemet med bluffakturor på ett effektivt sätt. Jag kommer därför att ta initiativ till ett arbete som ska ge underlag för att besvara den frågeställningen.
Anf. 29 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! Till att börja med vill jag tacka för svaret. Jag har vid upprepade tillfällen i riksdagen tagit upp problemet med bluffakturor. Vid dessa tillfällen har jag av justitieministern fått besked om att åtgärder har vidtagits för att lösa problemen.
I dagarna har det presenterats en rapport som visar att problemen med bluffakturor trots ministerns försäkringar inte minskar utan i stället ökar på ett högst oroande sätt. År 2006, när den borgerliga alliansregeringen tillträdde, var antalet anmälda fakturor 3 220, enligt Brå. Jag skrev sedan att det i november var 14 924. Det hann bli ungefär 3 000 till på de knappa två månader som var kvar.
Jag har som sagt tagit upp den här frågan ett antal gånger. Varje gång har jag mötts av att ministern har sagt att hon har föreslagit åtgärder, att man håller på att arbeta med åtgärder och att man följer frågan noga. Regeringen, säger ministern i sitt eget svar, startade 2007 en omfattande mobilisering mot grov organiserad brottslighet. Vi kan väl konstatera att det inom det här området inte har gett något som helst resultat.
I ett svar som jag fick för snart ett år sedan säger ministern så här: Under det senaste året har det pågått ett arbete i Justitiedepartementet med att identifiera olika förslag på åtgärder för att se vilka av dessa som efterfrågas av näringslivet. Jag kan konstatera att inget av de eventuella förslagen kan ha kommit i bruk, eftersom det inte har visats några resultat.
Jag kan också, precis som ministern, glädja mig åt att näringslivet har vidtagit ett antal olika åtgärder för att komma åt en del av problemen. Det är inte så speciellt konstigt. Det är ren och skär självbevarelsedrift som gör att det är tvunget att vidta åtgärder.
Vad jag har varit ute efter hela tiden är vad vi från samhällets sida, i det här fallet den lagstiftande församlingen och regeringen, kan vidta för åtgärder för att stödja näringslivet i dess ambition att slippa ifrån problemet. Där har vi misslyckats. Men jag måste säga att det tyngsta ansvaret trots allt ligger hos regeringen och ministern. Hon har i det här fallet till uppgift att inte bara noggrant följa frågan utan också att komma med förslag på olika åtgärder.
Jag kan förstå att det kan vara svårt att vid enstaka tillfällen när det gäller enskilda åtgärder leverera från en dag till en annan, men nu pratar vi om fem år. Då finns inget försvar längre. Vi borde ha fått till riksdagen flera förslag till åtgärder som borde ha varit i funktion för att slippa ifrån det som har blivit en verklighet. Det handlar inte bara om att personer blir lurade på pengar i slutändan. Det handlar inte bara om att det är brottslingar som tjänar stora pengar - det uppskattas till storleksordningen 1,3 miljarder - utan det handlar om att vi utsätter näringslivet för en icke acceptabel situation som måste åtgärdas.
Anf. 30 Rickard Nordin (C)
Fru talman! Det är sorgligt att vi ännu inte har fått bukt med problemen med bluffakturor. Ökningen är lavinartad. Men det är glädjande att justitieministern öppnar för en förändring som innebär att vi på allvar kan ta itu med situationen. Men det räcker inte med att rättsväsendet förändras. Så länge informationen och kunskapen inte når ut till de utsatta kommer det fortfarande att finnas människor som drabbas. Företagarna har startat en kampanj på Facebook som heter Bestrid bluffakturorna. Man vill att företagare ska skicka tillbaka icke rättmätiga fakturor. Svensk Handels varningslista är också flitigt använd.
Det är också glädjande att kreditupplysningsbranschen börjat använda sig av en varningslista för att sortera bort och spärra oseriösa betalningskrav så att människor inte får en betalningsanmärkning och därför inte på samma sätt behöver vara rädda för bluffakturorna.
Men informationen måste också nå ut bredare. Konsumentupplysarna runt om i landet behöver synliggöra problemet bättre. Medierna har börjat nysta i problemet men behöver också informera människor om hur de ska ta itu med problemen när de väl har blivit utsatta. Jag själv startade ett företag under min skolgång. Det var inte så länge sedan. Inte någon gång under mina studier, i småföretagar- eller rättskunskap, hanterades problemet med bluffakturor, oskäliga avtalsvillkor eller annat som närmar sig den kategorin.
Här finns ett ansvar att lära ut de kunskaper som behövs för att möta bedragarna. Det gäller också att den information som finns tas till vara av polis och domstolsväsen. En enkel genomgång visar att det femtiotal företag som finns på Svensk Handels varningslista egentligen ägs av en handfull personer. Trots detta lyckas de fortsätta med sin verksamhet.
De poliser jag har talat med kommenterar att det i första hand inte är lagändringar som krävs. Problemet är i stället att det saknas en sammanhållen strategi och en möjlighet att samarbeta i arbetet mot dessa brott över polisdistrikten. Det är oftast svårt att få en helhetsbild av problemen, och det blir svårare att utreda eftersom varje anmäld enskild faktura blir ett ärende. Man får inte en helhetssyn. Det gör också att de ansvariga inte får straff som står i proportion till den skada de åsamkar samhället.
Om ökningen av bluffakturor och telefonbedragare inte hejdas kommer vi snart att se en växande misstro mot att sluta avtal. Avtalsfriheten och tron på andra individer är en grundsten i vårt samhälle, och den skapar mycket gott. Om den tron rubbas genom att brottslingar får sko sig ohämmat kommer vi att få problem som långt överskrider den sektorn. Det är ofta en obehaglig upplevelse för den som blir uppringd, överrumplad och påtvingad något som konsumenten eller företagaren i fråga inte vill ha. Det är ett problem även för de laglydiga företag som erbjuder bra tjänster men som nu blir smutskastade av oseriösa bedragare. De som skickar ut bluffakturor och oseriösa telefonförsäljare är brottslingar. De är bedragare som begår bedrägeri. De ska behandlas som sådana och lagföras. Det sker inte i tillfredsställande grad i dag. Därför är jag glad över justitieministerns besked om initiativ för att se över bekämpandet av dessa skurkar.
Anf. 31 Anti Avsan (M)
Fru talman! Frågan om bluffakturor är något som återkommer med jämna mellanrum. Det är klart att det finns skäl att uppmärksamma när antalet ökar. Det är många som har dessa problem, och det är ofta som småföretagare har anledning att fundera över vilka regler som egentligen gäller och hur de ska agera i den uppkomna situationen.
Kunskap är nyckeln, om man vill tillvarata sina egna intressen. Det har man alla skäl i världen att göra som småföretagare. Man ska använda de pengar som genereras i rörelsen för riktiga saker och inte betala bedragare.
En annan sak som ofta framskymtar i debatten är att det på något sätt skulle vara lagstiftarens ansvar att bevaka allas intressen. Det låter sig inte göras. Bristande förmåga att ta till vara sina egna intressen kommer alltid att vara ett problem för den enskilde, men lagstiftaren kan tillhandahålla de verktyg som behövs så att man kan tillvarata sin rätt.
På det här området menar jag, som många andra, att det finns regler som täcker upp det allra mesta, men det finns samtidigt en omfattande okunskap. Men reglerna kanske inte tillämpas. I den delen är det nog ett polisiärt problem. Jag tror att problemen på sikt är på väg att lösas. Vi känner alla till svårigheter vid yttäckande brottslighet för polismyndigheter att samarbeta sinsemellan. Det kanske inte är naturligt. Möjligen råder den utredning som Polisorganisationskommittén ska lägga fram bot på detta i framtiden.
Jag ska också säga något om den civilrättsliga delen. Ofta väcks förslag och framförs synpunkter på att man borde göra någonting åt avtalsrätten. Man säger att man borde införa en ångerrätt för näringsidkare. Jag tror att många säger detta i ett välvilligt syfte, men man har inte tänkt på vad det innebär egentligen. I de allra flesta fall har man inte träffat något avtal över huvud taget. Om man då anser sig ha träffat ett avtal, ska man ångra ett avtal som inte har ingåtts? Ja, det är något ologiskt.
Ett avtal bygger på att två parter har samstämmiga partsviljor, man är helt enkelt överens om något. Men bedragaren - den som driver företaget som kanske säljer en företagskatalog eller något liknande - säger att denne ska leverera någonting men gör inte det. Den som köper ville köpa det som erbjöds, men uppsåtet från blufföretagaren var att aldrig leverera. Det blir inte heller något avtal. Den som då är drabbad hamnar inte i en bättre situation om företagaren tänker sig att han har ingått ett avtal som inte har ingåtts.
Det andra fallet handlar om avtalsinnehåll. För att ett avtal ska ha träffats ska det också vara ett avtalsinnehåll som båda parter är överens om. Annars blir det en tvist om det.
Det tredje fallet gäller ångerrätten. Hur utövas ångerrätt i andra sammanhang? Jo, man ångrar till näringsidkaren. Hamnar man i en bättre situation som småföretagare om man ska ångra till blufföretagaren? Jag skulle inte tro det. Det är inte bra lösningar. Det är det polisiära spåret som är det rätta.
Anf. 32 Gunnar Andrén (FP)
Fru talman! Det allra största problemet i sammanhanget är de företagare som betalar olika former av bluffakturor. De skapar en miljö där det är en lönsam verksamhet. Varför gör de så? Ja, det är fruktan att hamna i olika register, särskilt i Upplysningscentralens eller kronofogdens register. Det påverkar verksamheten så mycket i övrigt för dessa företag, nämligen att det blir svårt att få krediter och så vidare.
Därför måste man alltid säga att det finns ett ansvar för varje person som betalar en bluffaktura. Om man inte gjorde detta skulle inte den här verksamheten finnas.
Jag skulle vilja gå in på en del som statsrådet inte tar upp i sitt i övrigt utmärkta svar på denna viktiga interpellation av Krister Örnfjäder, nämligen kronofogden och Skatteverket. Fruktan att hamna i kronofogdens register är en drivkraft att betala saker i ett tidigare led, för att slippa ifrån alltihop. Då måste det ställas ytterligare krav på just Kronofogdemyndigheten, och det ska vara svårt att hamna i kronofogdens register om man inte har goda krav på att verkligen få betalt.
Kronofogdemyndigheten och Skatteverket har haft en mycket omfattande verksamhet när det gäller att bekämpa den organiserade brottslighetens servicefunktion, och den har varit framgångsrik, enligt mitt sätt att se det, Krister Örnfjäder. De ligger inte under Justitiedepartementet utan under Finansdepartementet. En samverkan mellan Kronofogdemyndigheten, polismyndigheten, Skatteverket, Tullverket och vad det nu kan vara är oändligt viktig.
Jag menar att det är alldeles för lätt för bluffmakare att anhängiggöra sina krav och därigenom få en viss status i kronofogdens register, vilket ger trovärdighet åt det här.
Fru talman! Häleri är ett brott som vi uppmärksammar alltför lite, och just bluffakturorna är ett annat sådant område där lönsamheten är orimligt stor.
Jag menar att ett sätt att minska möjligheterna att komma in i kronofogdens register är att se till att straffbarheten ökar när de här sakerna väl upptäcks. Det handlar inte bara om fängelse utan i hög grad om ett avgiftssystem som fungerar, som är avskräckande för dem som inte har berättigade krav att komma in i kronofogdens register.
Fru talman! När man tittar i kronofogdens ekonomiska räkenskaper kan man notera att betalningsförelägganden - självklart är många sådana berättigade, absolut - ger ett väldigt underskott i den här verksamheten. Det handlar om ungefär 400-500 miljoner per år. Verksamheten med betalningsförelägganden omsätter ungefär 1,4 miljarder per år, och det ligger vid sidan av det ordinarie anslaget. Det ger en dimension åt hur mycket pengar och vilken verksamhet som Kronofogdemyndigheten har att hantera när det gäller betalningsförelägganden.
Det är en uppmaning från mig att statsrådet ytterligare ska prioritera att se till att de som bedriver verksamhet med bluffakturor inte lyckas komma in i kronofogdens register med sina krav.
Anf. 33 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det finns många aspekter på detta. En sak som jag tycker att man ska slå fast är att begreppet bluffakturor är olika företeelser, och det gör att frågan är lite mer komplex. En faktura är inte alltid en faktura, utan ibland kan en faktura vara ett erbjudande med ett inbetalningskort. Det här är en snårskog. Det komplicerar naturligtvis myndigheternas sätt att utreda olika anmälningar, så det finns en del svårigheter i detta.
Det är naturligtvis inte regeringens fel att det ser ut som det gör och att problemet har blivit större. Det vi ser är förändringar i hur brottsligheten arbetar. Internet och den moderna tekniken erbjuder goda möjligheter, liksom bristen på kunskap om vad som faktiskt gäller och den rädsla som Gunnar Andrén pekar på att hamna i register i onödan.
Många känner inte till att vi redan 2008 fick ändringar när det gäller möjlighet att till exempel få rättelser i kronofogdens register. Enligt den lagen ska Kronofogdemyndigheten på begäran göra rättelser om det blir felaktigheter i registret. Enligt vad de själva säger - jag har ingen anledning att ifrågasätta det - tillämpar man den lagen på ansökningar om betalningsföreläggande som avser så kallade bluffakturor. Det är en viktig möjlighet.
Däremot är det naturligtvis så att både privatpersoner och småföretagare som drabbas av detta får en massa besvär med att hantera det hela. Men jag tror fortfarande att många är rädda och därför betalar fakturor som de inte skulle betala. Därför är det informationsspåret också oerhört centralt.
Ja, det är riktigt att jag har svarat Krister Örnfjäder flera gånger i debatten att man vidtar åtgärder och gör saker. Det har man gjort, och man har blivit bättre. Men som jag konstaterade i mitt svar tycker jag inte att man har blivit tillräckligt mycket bättre. Det är också därför som man själv på Rikspolisstyrelsen har känt att man här måste arbeta fram ett mer sammanhållet program, både för sitt samarbete med andra myndigheter och för att utreda denna typ av brott bättre.
Det handlar både om hur man utreder och om förmågan att följa ärenden över myndighetsgränserna. Vi har fortfarande en organisation med ganska många polismyndigheter, och det ställer till det. Vi har också ett särskilt spår där man nu arbetar för att i särskild ordning utreda ärenden som går över hela landet, och bedrägeri är ett exempel på det. Det görs alltså en del saker. Men jag tycker att det här är så allvarligt att jag överväger att ta ett mer samlat grepp i frågan.
Vad är det då för frågor som departementet har funderat över? Anti Avsan var inne på en del av det. Det är två frågor som har dykt upp. Det är civilrättliga frågor som har lyfts fram av och till som varande otroligt viktiga. Det ena är att en ansökan om betalningsföreläggande inte automatiskt skulle innebära att man läggs upp eller att det direkt leder till ett betalningsföreläggande, utan det skulle vara någon respit. Det kan ha sin poäng. Men när vi vänder på kuttingen visar det sig att näringslivet vill ha så snabb varning som möjligt om någon möjligen inte är solvent. Det finns alltså två sidor av myntet.
Det andra är, som Anti Avsan var inne på, ångerrätt eller krav på skriftlig accept vid telefonförsäljning. Utöver de argument som Anti Avsan tog upp har vi noterat att näringslivet framhåller att muntliga avtal är en väldigt viktig sak när det gäller att bedriva modernt företagande. Det är inte helt enkelt.
Det är faktiskt på det sättet att vi lyfter upp frågorna och försöker vända och vrida på dem för att se vad man ska göra. Problemet är att det inte finns något enkelt recept. Men vi kommer att ta ytterligare grepp. Vi måste komma åt detta, som tyvärr försätter näringsliv och enskilda människor i väldigt besvärliga situationer, och det är inte acceptabelt.
Anf. 34 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! I det sista kan jag instämma till hundra procent: Det är inte acceptabelt. Att jag har engagerat mig i den här frågan beror helt enkelt på att jag har haft förmånen att komma i kontakt med de verksamheter som till stor del tyvärr är utsatta för det här. Jag har också varit i kontakt med enskilda individer som tyvärr har varit utsatta för det. Det är ingen rolig upplevelse.
Jag sitter ju i näringsutskottet, och när vi ska göra saker för att företagsamhet ska utvecklas i Sverige och försöker lägga fram förslag i form av finansiering, lagstiftning och vad det nu än kan vara för att vi ska få fler företag möter vi företag som säger: Jag har redan ett företag, men nu kanske jag måste sluta med det därför att jag har hamnat i den här situationen.
Ministern ska inte uppfatta det som att jag i första hand är ute efter att kritisera. Vad jag är ute efter är att vi ska lyckas komma åt detta problem, så jag kanske är en av ministerns bästa vänner på oppositionssidan i det här jobbet.
Jag ser gärna hur de eventuella initiativen utformas i olika förslag så att jag har möjlighet att tillsammans med de personer som jag har kontakt med kan sätta mig in i det: Är detta verkligen de åtgärder som de har det största behovet av? Jag har inte lösningen på alla dessa problem. Mycket av det som har sagts här av andra kan jag till hundra procent instämma i, för det är den typ av verklighet som finns. Jag tror att jag nämnde i mitt första inlägg att vi är många som måste vara med i jobbet för att se till att lösa detta problem.
Ministern har själv varit ute ett antal gånger som åtminstone jag har lagt märke till och pratat med branschfolk. Det kan ha varit på årsstämmor och på andra sammankomster där man har diskuterat det här problemet. Där har ministern förutskickat att regeringen är engagerad och ska vara med och bidra till att lösa problemet. Då är det klart att frågan hamnar i det knä där det hör hemma, nämligen hos ministern.
Jag har försökt att interpellera och ställa frågor till andra ministrar om detta för att hitta samordningsmöjligheterna. Men ett par av de gångerna har frågan hamnat hos ministern igen, eftersom det är ministern som har det här ansvarsområdet. Ingen ska säga att jag inte har försökt jobba över gränserna.
De synpunkter och exempel som jag har fått del av säger att vi behöver insatser på många håll.
Det jag först tycker att man borde fundera med utgångspunkt från är en kommentar som en kriminalinspektör gjorde i samband med att den situation som var före jul diskuterades. Han sade: De här siffrorna gör mig mörkrädd också. Han trodde nämligen inte att omfattningen var så stor.
Då tänker jag så här: Vänta nu ett tag! Detta är en utveckling som har hållit på ett visst antal år och har vuxit med ett antal tusen varje år. Men han sitter mitt i jobbet och har ingen aning! Min tolkning är alltså att han inte har någon aning om omfattningen, att problemet var så stort.
Där någonstans skulle man kunna börja, för alla polismyndigheter. Ministern sade att man redan har gjort det. Men i december hade i varje fall inte den här polismannen den kunskapen.
Jag får återkomma i nästa inlägg.
Anf. 35 Rickard Nordin (C)
Fru talman! Vi har hört en del talare som pratar om eget ansvar och så vidare. Ja, det är klart att det inte skulle finnas en marknad om det fanns större kunskap, om alla som får en bluffaktura bestrider och polisanmäler och, om inkasso kopplas in, vågar stå på sig.
Men det krävs väldigt mycket mod för att göra det. Det är inte så himla lätt att ta vara på alla de regler som finns kring företagande, att faktiskt sätta sig in i det och veta vad som gäller. Därför behöver man hjälp och stöd från företagarföreningar, konsumentupplysare och olika myndigheter.
Människor ska inte behöva vara rädda för att hävda sin rätt. Människor ska inte behöva utsättas för brottsförsök dagligen. Hade de varit utsatta för exempelvis andra brottsförsök, som rånförsök, där det också i ganska stor utsträckning handlar om pengar, hade det varit en helt annan situation. Då hade samhället agerat snabbt och kraftfullt.
Det är därför av största vikt att justitieministern inte bara överväger att agera utan faktiskt tar initiativ och agerar både snabbt och kraftfullt, för de här brotten måste vi ta hand om omgående.
Det duger inte att låta 1,3 miljarder kronor, som detta omsätter, hamna i brottslingars fickor. Det är pengar som vi skulle kunna använda oerhört mycket bättre i alla svenska företag för att få igenom nya idéer, ny teknik och nya jobb. Det är pengar som vi kan använda på helt andra sätt, om vi kan slippa den organiserade brottsligheten. Detta är inte knarkligor och mc-gäng, utan det är blufföretag. Det är företag som säljer påhittade tjänster för att skydda mot blufföretag, säljer andra blufföretag.
Det blir oerhört komplext - det har justitieministern rätt i. Men det räcker inte att konstatera att det är komplext, utan vi måste agera, och vi måste börja agera nu.
Anf. 36 Anti Avsan (M)
Fru talman! Att detta är ett problem för många vet vi på olika sätt. Jag vet det också eftersom jag har bakgrund som domare i tingsrätt.
Men vad som är viktigt är rädslan för att få en betalningsanmärkning. När det gäller Kronofogdemyndighetens register är det kanske inte några större problem, eftersom tröskeln är högre där. Men i annan kreditupplysningsverksamhet får man lättare en anmärkning.
UC har tagit initiativ till att inte registrera betalningskrav från företag som finns på Svensk Handels svarta lista. Man försöker också få ett gemensamt branschansvarstagande på området, vilket är viktigt.
Jag vill också peka på något annat som kanske inte är så känt. Det finns en rätt till skadestånd. Det är inte bara så att man slipper betala om man inte har ingått ett avtal eller har blivit lurad, utan det finns en bestämmelse i inkassolagen, närmare bestämt 18 §, som ger utrymme för skadestånd också för ideell skada. Den infördes när inkassolagen kom till på 70-talet. Tidigare fick man skadestånd bara om det hade förekommit brott. Detta förutsätter inte brott, inget uppsåt och inte ens vårdslöshet.
Man har gjort en ganska vidsträckt tolkning i praxis av vilka som omfattas av detta. En konkursansökan kan till exempel vara en skadeståndsgrundande inkassoåtgärd. Det kan handla om att personer med anknytning till någon kriminell motorcykelklubb försöker driva in fordringar - men inte har tillstånd till inkassoverksamhet och egentligen inte har med inkassoverksamhet att göra över huvud taget - och därmed gör sig skyldiga till otillbörliga inkassoåtgärder som ger rätt till skadestånd.
Detta är också en möjlighet. Här har företagarorganisationerna en viktig uppgift att informera om alla möjligheter.
Anf. 37 Gunnar Andrén (FP)
Fru talman! Jag uppskattar mycket att statsrådet tog fasta på detta att vi noggrant ska värdera möjligheten att bestrida. Samtidigt bestrider jag inte att det finns en motsättning mellan näringslivets krav på att snabbt få betalt och den bestridandemöjligheten. Men för dem som drabbas är uppenbarligen bestridandemöjligheten en mycket central fråga för att slippa hamna i de privaträttsliga kreditupplysningsregistren och så småningom hos kronofogden, som är en myndighet. Det är lite skillnad på de sakerna.
Jag tror att vi alla, till och med riksdagsledamöter, har varit utsatta för liknande saker, att man till exempel blir tillskickad varor. Det ska man polisanmäla.
En särskild form som har utvecklats väldigt mycket till det sämre är telefonförsäljningen, med muntliga krav. Numera talar lite seriösare företag oftast om att det sker en inspelning av samtalet, så att det finns en dokumentation. Men i många fall, när det kommer olika sorters fakturor, saknas all dokumentation över huvud taget. Det är klart att det är ett väldigt svårt problem.
Det finns många olika saker att gå vidare med. Jag välkomnar därför statsrådets svar att ta ett mer samlat grepp på detta.
Allra sist, fru talman, skulle jag vilja nämna att nyttjandet av personnummer är en särskild svår fråga i dessa sammanhang. Personnumret är så oerhört legitimerande i många sammanhang. Det gör att vi ska vara försiktiga med att utnyttja våra egna personnummer.
Anf. 38 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag verkligen uppskattar Krister Örnfjäders engagemang i frågan. Vi har nog lite vänner rakt över partigränserna i den här frågan, för det är egentligen ingen som tycker att det är vettigt att man på det här sättet lurar enskilda företagare, utan det är ett påtagligt problem som måste åtgärdas.
Det är komplicerat i den meningen att den här typen av brottslighet tar sig lite olika former och att det finns olika aspekter på nästan varenda fråga. Men om alla försöker dra åt ett håll kan vi försöka hitta en väg framåt.
Jag menar att arbetet med ett handlingsprogram inom polisen och ett initiativ på regeringsnivå för att försöka samla ihop de här frågorna ändå är sättet att försöka se vad vi kan göra för att koppla ett bättre grepp.
Jag vill gärna påpeka att just den här typen av brottslighet är ett led i organiserad brottslighet. Krister Örnfjäder nämnde den polisman som inte trodde att omfattningen av bluffakturor var så stor som den är. Det finns säkert många som dess värre inte har det klart för sig. Men jag förväntar mig faktiskt att poliser och framför allt cheferna inom svensk polis håller koll på brottsutvecklingen och försöker utforma verksamheten utifrån hur det faktiskt ser ut.
Detta är ett område där brotten ökar och där vi har stora problem. Det ligger i farans riktning, för det är ett effektivt sätt för grovt kriminella att få in pengar. Man behöver bara fundera över vad de använder pengarna till. Bedrägerier med den typen av fakturor är oerhört enkla. I andra sammanhang har vi callcenterverksamhet och olika typer av snabba kontakter, internet och annat.
Det är svårt att se på ett brev, en trycksak eller en skrivelse som kommer huruvida det är seriöst eller inte. Det är det som är det försåtliga, och det sätts i system och används av kriminella för att ta in pengar. Därför måste vi arbeta över gränserna, samarbeta mellan olika myndigheter och informera om hur det ser ut och vad man själv kan göra.
Om man får en räkning och känner att man inte är skyldig att betala är det förmodligen sant. Då bör man höra varningsklockorna ringa och fundera över om det är en rimlig räkning man fått. Det är svårt, och vi har många, inte bara småföretagare utan också äldre, som blir grundligt lurade eftersom de, skulle jag vilja påstå, ibland är godtrogna och ibland inte informerade om vilket skydd de har att kunna säga ifrån när de tycker att det hela är orättmätigt.
Det finns en sak som jag funderar mycket över; jag borde kanske inte ventilera sådant i riksdagens talarstol, men jag gör det i alla fall. Det här är ju en typ av brottslighet som inte dyker upp varje dag på polisstationen i Sveg, om jag säger så. Säg att det kommer in någon på polisstationen där och förklarar för en polisman att han eller hon blivit utsatt, fått faktura från ett företag. Den typen av anmälan är de inte jättefamiljära med i Sveg. Det kan också gälla andra brott, sådana som har med internet att göra eller annat som hör till den moderna tidens kriminalitet. Där står sedan polismannen och vet inte vad han ska göra.
Jag tycker att man ska tänka i banor av helpdesk för polisen. En polisman ska kunna ringa dit och säga att han inte vet hur han ska hantera den typen av utredning av kriminalitet. Det måste finnas experter. Det måste finnas någonstans att snabbt få experthjälp och ytterligare kompetens på det området. Den kunskapen finns inte på varje enhet, överallt, hela tiden.
Vi får jobba utefter lite olika banor. Jag välkomnar om Krister Örnfjäder och alla andra kommer med bra och konstruktiva förslag till hur vi ska kunna bekämpa den typen av kriminalitet.
Anf. 39 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! Beroende på vem jag talar med i den här frågan, om det är polisen eller näringsidkare, får man deras bild av hur deras verklighet ser ut och hur lösningen för dem ska se ut. De har naturligtvis rätt utifrån sin utgångspunkt. Jag kan inte värdera det till hundra procent, men jag kan förutsätta att det kan behövas en mix av de åtgärder som kommer med anledning av synpunkter som de lämnar in.
Det kan innebära att man behöver göra ändringar i lagstiftningen för att på olika sätt göra deras tillvaro tryggare och göra det svårare för dem som begår denna typ av brott. Det kan också vara i kombination med att de personer som vi anställt inom ramen för Myndighetssverige, och som ska hjälpa till att upprätthålla lagar och regelsystem, får den utbildning de behöver.
Det sägs i exempelvis poliskretsar, åtminstone till mig, att den polisutbildning som i dag erbjuds är alldeles för mycket inriktad på ordningspolisverksamhet, alltså att det är för mycket om att komma till rätta med den här typen av brott. Man skulle således behöva ha mer kriminalpolisutbildning, den typen av utbildning. Om jag förstått det rätt har Riksrevisionen före jul lämnat en rapport till regeringen som går i den riktningen.
Det jag är ute efter är helt enkelt att jag gärna vill använda det som ministern skriver i den sista meningen i det skriftliga svaret. Där säger hon nämligen att hon avser att ta initiativ till ett arbete som ska ge underlag för att besvara frågeställningen; frågeställningen är alltså hur man ska motarbeta bluffakturor på ett effektivt sätt. Jag vill gärna se de förslagen så snart som möjligt.
Anf. 40 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Fru talman! Det finns säkert mycket att göra när det gäller polisutbildningen. En sak är säker och det är att vi i dag har för få specialister och för lite specialkunnande. Det är därför det visar sig att det är alltmer nödvändigt för polisen att samverka med andra myndigheter och ha en breddad kompetens. Ska man arbeta i den ekonomiska miljön med företagsfrågor och annat är det inte självklart att ordningshållningskompetensen är den mest centrala för att hantera de frågorna.
Ja, vi har fått en granskning från Riksrevisionen, som tittat på rätt många år och har en del synpunkter. Vi har redan agerat för att ta emot mycket av det som där sägs. Vi jobbar just nu med svaret, och det kommer riksdagen att få ta del av. Det är naturligtvis en viktig synpunkt, liksom de andra. Vi går nu igenom dem successivt.
När det gäller bluffakturor och den problematik som vi på ett tydligt sätt blev uppmärksammade på när den senaste brottsstatistiken kom, den för 2011, har jag lyft upp frågan ytterligare och sagt att här får man göra mer än vad som uträttats hittills. Detta säger jag trots att man inom Rikspolisstyrelsen har i gång ett arbete med handlingsplanen, har förstärkt utbildningen av utredare och gör en massa andra saker.
Det är alldeles uppenbart att bluffakturor är ett verktyg som grovt kriminella använder, och det är dessutom lukrativt. Vi måste därför täppa till det, och vi måste vara kreativa för att lyckas med det.
