Bättre matchning på arbetsmarknaden
Interpellation 2013/14:136 av Bernhardsson, Bo (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2013-11-20
- Inlämnad
- 2013-11-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2013-12-03
- Sista svarsdatum
- 2013-12-04
- Besvarad
- 2013-12-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 november
Interpellation
2013/14:136 Bättre matchning på arbetsmarknaden
av Bo Bernhardsson (S)
till arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Att hitta rätt person till rätt yrkesroll blir en allt svårare ekvation för landets företag. Inom vissa branscher, till exempel fastighetsbranschen, är problematiken extra stor där man fram till 2021 kommer man att behöva anställa 10 000 personer.
Trots dämpad tillväxt och en arbetslöshet på över 8 procent finns det sektorer som går mot strömmen på den svenska arbetsmarknaden, samhällsbyggnadssektorn är en sådan. Samtidigt som rapporter om varsel och nedskärningar fortsätter inom en rad olika näringar har andra ett stort behov av att rekrytera. Det är glädjande på många sätt och i grunden positivt. Men det ger även problem för flera företagare som behöver anställa och hitta rätt personer till sitt företag.
Matchningen på arbetsmarknaden är ett ökande problem som politiken måste ta på allvar. Om vi inte hanterar frågan nu kommer vi att stå inför stora svårigheter de kommande åren. Pensionsavgångar och brist på utbildad arbetskraft kommer att lämna ett stort tomrum i form av för få anställda – något som kommer att bli särskilt tydligt inom vissa yrkeskategorier. Detta kommer att leda till försvårade arbetssituationer på många företag runt om i landet och en pressad arbetsmiljö.
Redan i dag har flera svenska företag svårigheter att finna rätt kompetens. Enligt Arbetsförmedlingen råder det i dag brist på arbetskraft inom ett flertal yrken. Det gäller till exempel ingenjörer och tekniker inom gruvteknik och metall, it-arkitekter och vvs-ingenjörer. Det gäller också förskollärare, kockar, lastbilsmekaniker och byggnadsplåtslagare. Vissa bristyrken ställer dessutom endast krav på en kortare utbildning eller komplettering.
I exemplet med fastighetsbranschen så sysselsätter man i runda tal 60 000 anställda i dag. Fram till 2021 behöver 10 000 personer anställas inom branschen. Nu efterlyser man bättre matchning från Arbetsförmedlingens sida och effektivare stöd som hjälper unga och utrikesfödda in på arbetsmarknaden. Företagen inom fastighetsbranschen behöver personal och då gäller det att rätt utbildning och rätt förutsättningar för praktik kommer på plats.
Regeringens politik har ensidigt riktats mot att de arbetslösa ska söka jobb – inte att ge dem verktyg för att också kunna ta de jobb som faktiskt finns. Den försämrade matchningen visar att det krävs andra insatser, förutom aktivt jobbsökande, för att fler ska kunna få ett arbete.
Fastighetsbranschen och andra branscher vill se lösningar för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden för att hjälpa företag att hitta rätt personal?
Debatt
(21 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2013/14:136
Webb-tv: Bättre matchning på arbetsmarknaden
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2013/14:50 Onsdagen den 18 decemberProtokoll 2013/14:50 6 § Svar på interpellation 2013/14:136 om bättre matchning på arbetsmarknaden
Protokoll från debatten
Anf. 47 Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Bo Bernhardsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden för att hjälpa företag att hitta rätt personal.
Regeringen har sedan den tillträdde 2006 genomfört omfattande åtgärder för att minska jämviktsarbetslösheten och förbättra matchningen. Viktiga reformer har bland annat varit införande av jobbskatteavdrag samt åtgärder för att stimulera efterfrågan för grupper med svag förankring på arbetsmarknaden, till exempel genom nystartsjobb. Regeringen har också reformerat arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Jag kan också konstatera att sysselsättningen har ökat med 200 000 personer och att utanförskapet har minskat med ungefär lika mycket sedan 2006.
För att ytterligare öka sysselsättningen måste vi ha en god matchning till de lediga jobben. Arbetsförmedlingen fyller en central funktion, och det är viktigt att myndigheten på bästa sätt bidrar till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, bland annat genom en förbättrad matchning. Den svenska arbetsmarknaden förändras kontinuerligt, och flera reformer har genomförts. Därför är det rimligt att vi nu tittar på om det finns behov av förändring på en av våra viktigaste myndigheter. Regeringen har därför i budgetpropositionen för 2014 aviserat en bred översyn av Arbetsförmedlingen.
Anf. 48 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag ska börja med att tacka Elisabeth Svantesson för svaret. Men jag måste konstatera att det är en missuppfattning av ämnet. Problemet är att svenska företag och den offentliga sektorn, kommunerna och landstingen, inte kan få rätt arbetskraft eftersom arbetskraften saknar rätt kompetens. Om man inte får tag i ingenjörer, sjuksköterskor eller plåtslagare kan inte svaret vara jobbskatteavdrag.
Matchningsproblemet måste lösas med en aktiv arbetsmarknadspolitik, med en hög kvalitet på arbetsmarknadsinsatserna, med förstärkningar i det reguljära utbildningssystemet och med arbetsmarknadsutbildning. Det är så det löses. Det här är ett icke-svar. Svaret på den fråga som är ställd kan inte vara jobbskatteavdrag. Det är klart att man kan välja att svara jobbskatteavdrag på alla frågor som ställs, men det är inte särskilt konstruktivt, tycker jag.
Men, okej, jag har fått ett svar. Låt mig diskutera svaret jag har fått. I Riksbankens penningpolitiska rapporter sysslar man bland annat med jämviktsarbetslösheten. Gång på gång i de rapporterna påpekar man att det är problem på den svenska arbetsmarknaden när det gäller matchningen. Varför gör Riksbanken det? Jo, det gör Riksbanken därför att det finns ett pris att betala om man missköter arbetsmarknadspolitiken. Då kommer nämligen Riksbanken, när vi någon gång i framtiden får en högkonjunktur och ordentlig fart i ekonomin, vilket vi hoppas ska inträffa, att behöva höja räntan mycket tidigare än man skulle ha behövt göra om arbetsmarknadspolitiken hade skötts som den skulle. Det finns ett pris att betala för att inte göra det.
Svaret på frågan, Elisabeth Svantesson, kan inte vara jobbskatteavdrag. Det är utbildningsinsatser. Det är hög kvalitet på arbetsmarknadspolitiken. Det är den typen av riktade insatser som måste till. Och det är ingen lösning, om man ska ha plåtslagare eller sjuksköterskor, att efterfrågan på grupper med svag förankring på arbetsmarknaden stärks, vilket också är en del av svaret. Det är väl jättebra, men det är inte svaret på frågan.
Jag måste konstatera att den svenska arbetsmarknadspolitiken i själva verket är nedlagd. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är nedlagd, och den är ersatt av en lönesänkningspolitik och en jobbskatteavdragspolitik, som är tänkt att lösa i stort sett alla problem. Men arbetslinjen - det begreppet har tagits över av högeralliansen - finns egentligen inte längre, för arbetslinjen förutsätter en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Sedan finns det en del i svaret som jag kanske inte hinner fullfölja nu. Den handlar om hur regeringen använder statistiken när man konstaterar att vi har fått fler sysselsatta. Ja, det är väl sant, men vi har också fått en mycket större befolkning och ett mycket större behov av arbete. Och om jag konstaterar att det är fler som är sysselsatta i Kina än i Sverige säger det ingenting om att arbetsmarknaden i Kina skulle vara bättre. Samtidigt som vi har fått en viss ökning av de sysselsatta har vi fått en ännu större ökning av arbetslösheten - eller hur?
Anf. 49 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Vad den här interpellationen handlar om är att vi inte bara har en hög arbetslöshet i Sverige, utan vi har också matchningsproblem. Det innebär att arbetsgivarna inte hittar rätt personal när de söker folk. Var femte rekrytering misslyckas i dag. Det innebär att var femte gång som arbetsgivarna söker folk hittar de inte personal med rätt kompetens. Det är en ganska hög siffra, speciellt i förhållande till den höga arbetslösheten.
Det här visar att problemet med arbetslösheten inte bara löses genom att skapa nya jobb eller skapa förutsättningar för nya jobb utan även genom att stärka de arbetslösa så att de kan ta de jobb som redan i dag finns.
Det här är självklart ett problem för de arbetslösa som inte får jobb och som fortsätter att vara arbetslösa. Men det är också ett problem för arbetsgivarna, som inte hittar den personal de söker. Det kan i framtiden dessutom riskera investeringar. Tidigare har ju arbetsgivarna sagt att det viktigaste egentligen är att hitta rätt utbildad personal. När de då mer och mer märker att det inte är möjligt kan vi till och med förlora investeringar till andra länder. Detta är alltså en otroligt viktig framtidsfråga.
Samtidigt kan man se att regeringens insatser för att stärka kompetensen hos de arbetslösa är väldigt begränsade. Vi kan se att Arbetsförmedlingen har skickat tillbaka 20 miljarder kronor de senaste fem åren, pengar som man inte har kunnat använda för att regelverket är så fyrkantigt och stelt. Det är pengar som man i stället borde använda till utbildning för de arbetslösa.
Inte ens de arbetslösa som saknar grundskolekompetens eller gymnasiekompetens kan Arbetsförmedlingen hjälpa. Samtidigt kan vi se att det är de grupperna som drabbas mest av arbetslöshet. Det är där arbetslösheten är högst. Många vill inget hellre än att få en utbildning, för det kan öka chansen att få jobb.
Här borde man självklart ändra regelverket för Arbetsförmedlingen och göra det mer flexibelt. Det handlar helt enkelt om att se till att varje arbetslös får den hjälp som den personen behöver. Det innebär i många fall utbildning.
I dag har det lagts väldigt mycket krav på den enskilde. Man ska söka jobb efter jobb, hur många jobb som helst. Det tar mycket tid för den arbetslöse, och det är mycket administration kring detta. Men det leder inte till jobb om man inte har den kompetens som efterfrågas. Har man inte den kompetensen fortsätter arbetslösheten. Därför borde det läggas mycket mer krut på att hjälpa arbetslösa och mindre krut på administration.
Ett annat stort problem är att vi har ett historiskt högt söktryck på våra högskolor och universitet. Det är extremt många som söker. vi har hög arbetslöshet, inte minst bland ungdomar. Vi har dessutom stora ungdomskullar. Vi har alltså väldigt många ungdomar. Men i det läget har man skurit ned på högskoleutbildning, trots att det är en viktig nyckel för att minska arbetslösheten men även för att klara de rekryteringsbehov som finns.
Det är nu arbetskraftsbrist, och inte ens när det gäller de utbildningar där det är arbetskraftsefterfrågan har man kunnat utöka. Det beror på nedskärningarna. Det gäller till exempel sjuksköterskor, psykologer, jurister, civilingenjörer, tandläkare, specialistsjuksköterskor och förskollärare. Det är bara några områden där arbetsgivarna behöver folk. Men man kan inte utbilda. Jag hoppas på en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik.
Anf. 50 Hanif Bali (M)
Herr talman! Jag vill bemöta lite felaktigheter som har uppkommit i den här debatten. Det pratas om absoluta tal. Vi ska inte använda absoluta tal, utan vi ska använda relativa tal. Vi ska nämligen prata om sysselsättningsgrad och inte sysselsättning.
Man kan titta på sysselsättningsgraden. När det gäller dem mellan 16 och 64 år var den 2006, den här månaden, 74,7 procent. I dag, 2013, är den 75,4 procent. Det är en högre andel av befolkningen som är i sysselsättning.
Vad hände med det? Nej, det räknas tydligen inte, utan ni har hängt upp er på den här lilla grejen. Vi förklarar för er åter och åter igen, men det går inte in. Det är ingen fara. Återigen kommer det här med att jobben kommer automatiskt om befolkningen ökar - eller hur? Vår befolkning ökade under 90-talskrisen med 225 000 personer. Antalet jobb minskade med 500 000. Vad hände? Det skulle ju öka automatiskt. Jobben blir till när någon kliver över gränsen till Sverige. Det stämmer inte.
Vi har gått igenom en kris, och vi har lyckats skapa jobb mitt i krisen. Gå och säg till era europeiska kolleger att jobben kommer automatiskt när befolkningen ökar. Jag tror inte att de skulle hålla med.
Sedan pratas det om utbildningsinsatser på arbetsförmedlingar - mer Amspolitik, helt enkelt. Vi provade dem under 90-talet. IFAU har sågat dem jäms med fotknölarna. De mest dyra och ineffektiva åtgärderna som kan vidtas är att ha massiva utbildningssatsningar utanför det reguljära utbildningsväsendet. Det ger minst bang for the buck.
Vad går Socialdemokraterna till val på? De vill göra om det. Definitionen på vansinne är väl att man gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett annorlunda resultat. Det är precis vad man ser här.
Det pratas om att vi skär ned på utbildningsinsatserna - som om inte ett av världens mest utbyggda reguljära skolväsen finns. Men det finns. Man pratar om att vi har minskat på antalet högskoleplatser. Andelen ungdomar som påbörjar en högskoleutbildning är högre än någonsin. Trots det ska det vara fråga om nedskärning.
Det finns väl saker vi gör fel som ni kan kritisera oss för, men ni behöver inte hitta på saker att kritisera oss för. Lite ordning och reda i diskussionen!
Anf. 51 Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Hanif Bali just sade om utvecklingen på svensk arbetsmarknad, siffror och utbildningssystem.
Jag vill komma tillbaka till frågan om vad matchning handlar om. Varför talar vi om jobbskatteavdrag i en debatt om matchning? Jo, matchning i ett vidare begrepp handlar också om hur vi utformar skattesystem och transfereringssystem.
Det vi gjorde efter valet 2006 var enormt viktigt för att öka arbetsutbudet. En del av arbetet handlar om att göra det lönsamt att jobba. Det handlar om att underlätta anställning. Därför är också en skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare viktig. Men självklart handlar matchning om mycket mer än så. Matchning handlar om utbildning i bristyrken. Det är just därför som vi har ökat utbildningsinsatserna för till exempel sjuksköterskor och ingenjörer. Där finns bristyrken.
Däremot tror jag inte att utbildning är lösningen på allt som rör matchningsproblemen. Utbildning är lösningen för en del problem. Framför allt handlar det om en skillnad i synsätt mellan Socialdemokraterna och oss i regeringen på att motivera människor att plugga vidare, att motivera unga att plocka upp sina gymnasiestudier eller att gå vidare till en högre utbildning där så är möjligt.
Socialdemokraterna vill ha ett tvångskontrakt mellan unga och staten. Jag tror inte att det skulle fungera så väl.
Utbildningsinsatser är viktiga. Problemet för Socialdemokraterna är att de är den enda lösningen. När Ylva Johansson i går i budgetdebatten undrade, och i tidigare debatter undrat, vad målet i politiken är har hon sagt att det är 1) utbildning, 2) utbildning och 3) utbildning. Utbildning är en viktig del, men om man inte ser att matchning handlar om så mycket mer än så tror jag att det blir en utmaning för oss att få matchningen att fungera.
Låt oss komma ihåg att vi har gått igenom en kris. Jag vet att Socialdemokraterna inte så gärna vill prata om den, men vi måste se vad den har lett till. En del personer som hade svårt att etablera sig på arbetsmarknaden under krisen har haft ännu svårare upplevelser. Konkurrensen om jobben har blivit tuffare. Dessutom är sammansättningen av de personer som i dag befinner sig i arbetslöshet inte densamma som tidigare.
Människor som tidigare gömdes och glömdes i statistik, till exempel förtidspensionerades bort alldeles för tidigt, finns i dag i arbetskraften. De rustas och matchas för att kunna ta jobb. Det är enormt viktigt. Utbildning är en del av insatserna, men det är inte alltid fråga om arbetsmarknadsutbildning. Det handlar också om det reguljära utbildningssystemet. Det är därför vi inför nästa års budget gör det lättare för äldre att erhålla bidrag och lån från CSN så att de kan omskola sig mitt i livet.
Matchningsproblemen är otroligt viktiga att diskutera. Därför är interpellationen bra. Grunden är även i fortsättningen att det måste bli fler jobb för att också den som i dag inte har ett jobb att gå till ska ha ett jobb att gå till. Då finns politik på båda våra sidor. Det finns en politik som endast pratar om att bara det blir mer utbildning kommer jobben att växa till. Så funkar det inte. Jobben växer till i en miljö där vi gör det lönsamt att jobba, där vi sänker skatter och kostnader för företag, inte där vi beskattar företag ännu hårdare.
Lösningen framöver, att fler ska ha ett jobb att gå till, ligger i att jobben blir fler och att de som i dag står längst bort från arbetsmarknaden också får det stöd och den hjälp de behöver för att komma tillbaka, att de kan ta de jobb som växer till.
Anf. 52 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Jag vidhåller att jobbskatteavdraget har nära nog ingen effekt alls när det gäller att lösa matchningsproblemen. Det värsta är att det är en ohyggligt dyr och ineffektiv åtgärd även på de områden där det möjligen har en effekt, det vill säga öka arbetskraftsutbudet och möjligen skapa ett och annat jobb.
Kostnaden för något är vad man får avstå från för att få det. Frågan är vad jobbskatteavdraget kostar i form av andra jobb som inte blir av eller som försvinner i skolan eller vården, där det behövs fler anställda. Det är alternativet. Vi kan konstatera att till exempel sänkningen restaurangmomsen innebär att varje nytt jobb i restaurangbranschen kostar kanske tio jobb i sjukvården. Det är oerhört dyra och ineffektiva åtgärder som regeringen har satt i sjön.
Elisabeth Svantesson talade om att sänka kostnader för företagen. Jag har hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt till leda i kammaren säga att vi måste göra det billigare att anställa. Lönesänkningspolitiken är den stora uppgiften som den borgerliga regeringen har sett framför sig.
Om vi hade följt den idén under 1900-talet hade Sverige stått kvar och stampat i fattigsamhället. Hela grunden för utveckling är ökad produktivitet och ökad kompetens som gör att företagen kan bära ökade kostnader och en större offentlig sektor. Det är utveckling. Man måste satsa på produktivitet och att öka kompetensen.
Den här regeringen har som bärande idé att vi ska göra det billigare att anställa. Det är att backa in i framtiden. I stället för att utveckla Sverige ska vi avveckla Sverige.
Sedan finns en annan sak jag måste få chansen att kommentera, nämligen påståendet att det finns 200 000 färre i utanförskap. Jag påstår att det är precis tvärtom. Vi håller på att få fler i utanförskap. Utanförskap är inte en bra sjukförsäkring. Utanförskap är inte att vara sjuk och ha en bra sjukförsäkring, eller att vara arbetslös och ha en bra a-kassa. Det är välfärdssamhället.
När borgerligheten började beskriva utanförskapet för ungefär tio år sedan räknade man in alla som var sjuka, även de som var sjuka bara några veckor, och gjorde så kallade helårsekvivalenter. Man sade att det var ett utanförskap. Det är inte utanförskap.
Utanförskap är när man tappar fotfästet ekonomiskt och socialt, inte att ha en bra sjukförsäkring.
Var de 200 000 kommer från begriper jag inte, men man räknar väl som man gjorde för tio år sedan. Då räknade man in alla som gjorde militärtjänsten i den allmänna värnplikten - jo, jag vet, jag var med då - och man räknade in studerande, sjuka och arbetslösa med a-kassa. Det var utanförskap. Det är inte utanförskap.
Utanförskap är människor som inte kan ta semester för att de inte har ett jobb eller inte har råd att ta semester. Utanförskap är att inte ha råd att fira en anständig jul.
Som en följd av den politik som regeringen har genomfört genom att rusta ned de sociala trygghetssystemen påstår jag att man ska börja räkna där. Nu ökar det riktiga utanförskapet. Det är ett av de stora falsarierna i den politiska debatten att beskriva uttag från en bra a-kassa eller en bra sjukförsäkring i välfärdsstaten som utanförskap. Det är inget utanförskap.
Utanförskap är att tappa fotfästet i tillvaron. Det har ni sett till att fler gör nu.
Anf. 53 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Våra nordiska grannländer satsar nu mer på högskoleutbildning och har högt ställda mål för hur många unga som ska få högskoleutbildning. Sverige backar i stället och minskar antalet utbildningsplatser. Det innebär att ungdomar som söker nekas utbildningsplats. Många av dem är kvalificerade. Det är ett väldigt högt söktryck dels på grund av hög arbetslöshet, dels på grund av stora ungdomskullar. De nekas alltså plats.
Vad erbjuder regeringen i stället? Inte speciellt mycket. Vi kan se hur fas 3 växer. Trots att riksdagen har sagt att vi ska stoppa anvisningarna till fas 3 fortsätter de. Det leder inte till jobb; det är få som går vidare till jobb från fas 3. Vi kan se att jobbcoachning fortsätter trots att det inte heller leder till jobb.
Det som verkligen skulle behövas är att man satsar på det som arbetsgivarna efterfrågar, och det är i många fall utbildning. Vi kan se att ungdomarna inte kan läsa på högskola trots att många av dem skulle få jobb direkt efter examen med tanke på den brist på arbetskraft som finns på arbetsmarknaden, samtidigt som vi har hög arbetslöshet. Det som kallas Amsåtgärder är utbildningar som skulle kunna ge jobb om de sökande fick gå dem.
Vi socialdemokrater genomförde tidigare Kunskapslyftet, som ledde till att arbetslösheten halverades. Det handlade om att människor skulle kunna komplettera sin utbildning och få gymnasiekompetens. Det ledde till att många fick senare ett jobb. Men det här satsar regeringen inte på, utan man har skurit ned på komvux.
Frågan är: Vad gör regeringen? Vad kan man erbjuda arbetsgivarna som söker arbetskraft, och vad kan man erbjuda de arbetslösa? Inte mycket, tyvärr. Jag hoppas på förändring.
Anf. 54 Hanif Bali (M)
Herr talman! Äntligen föll pusselbiten på plats. Nu får vi höra från Socialdemokraterna det som vi undrade - hur de skulle se till att få Europas lägsta arbetslöshet. Här kom det: Nu slutar man definiera bidragsberoende som utanförskap. Man börjar med omskrivningar. Det handlar om välfärd i stället. Att människor lever på bidrag är inte så himla dåligt.
Faktum är att andelen bidragsförsörjda i det här landet i helårsekvivalenter har minskat från 19 procent av vår befolkning till 14 procent av vår befolkning. Det är en kraftig minskning av antalet bidragsförsörjda.
Det är nog bara i en socialdemokratisk logik som jobbskatteavdraget är en kostnad. Man kan få massor av fler jobb om vi inte hade haft jobbskatteavdraget, tycker de, som om jobbskatteavdraget inte hade en rättviseeffekt, nämligen att människor som jobbar och sliter ska ha mer kvar i plånboken. Det finns en rättvisa i det.
Om jobbskatteavdraget är en kostnad, om avsaknaden av skatteintäkter är en kostnad, varför är inte skatten då 100 procent? Vi har ett skattetryck med skatter på runt 43 procent. Hur många jobb kostar inte de resterande 57 procenten? Vi måste få jättemånga jobb inom skolan etcetera. Varför har vi som sagt inte 100 procent i skatt? Logiken går inte hop.
Jobbskatteavdraget är rättvist. Vi vill inte tillbaka till det samhälle där en arbetslös advokat kunde plocka ut mer pengar, ur det allmänna, än en heltidsarbetande undersköterska. Vi vill inte ha det samhället. Det är orättvist. Människor som går till jobbet och sliter häcken av sig får mindre än de som inte gör det. Det är en rättvisefråga. Den rättvisan försöker ni underminera. Men ni går till val på jobbskatteavdraget. Förklara det!
Anf. 55 Peter Persson (S)
Herr talman! Efter denna utflykt till Moderata ungdomsförbundets veckokurs någonstans i Sverige tänkte jag prata om vad det egentligen handlar om. Den här frågan handlar om två saker. Är arbete en social rättighet, eller ska det finnas en arbetsmarknad där vi förväntas tävla mot varandra och där en del ramlar och andra klarar sig? Du ska klara dig själv; det ska inte finnas något samhälle. Det är i grunden vad det handlar om.
För socialdemokratin har arbete som en social rättighet alltid varit en ledstjärna i politiken. Därför har andra politikområden anpassats efter det. Ty en arbetsmarknadspolitik ensidigt räcker inte. Det handlar om en näringspolitik som driver investeringar och gör att företagen utvecklas. Det handlar om en utbildningspolitik men också om en arbetsmarknadspolitik med element som en stark omställningsförsäkring, en a-kassa - den är helt central och grundläggande i en modern arbetsmarknadspolitik - och starka inslag av utbildning.
När jag ser på arbetsmarknadssituationen i mitt län, Jönköping län, i oktober innevarande år och refererar bara ett år tillbaka ser jag en dramatisk utveckling när det gäller långtidsarbetslösheten. Vi har i dag 14 372 människor i Jönköpings län öppet arbetslösa eller sökande i ett program. Jag kan bara nämna att gruppen människor som varit arbetslösa i mer än 24 månader har ökat med 17,6 procent och uppgår i dag till 2 500. De som har varit arbetslösa i mer än 12 månader uppgår i dag till drygt 5 000, en ökning med 25 procent. Ju längre du har varit utanför arbetsmarknaden, desto längre blir din arbetslöshet och din sociala situation naturligtvis än mer besvärlig.
Samtidigt
har vi 154 platser i arbetsmarknadsutbildning, 154! Det är alltså en minskning från de extremt blygsamma 167 till 154.
Jag vill påstå att de här siffrorna, de här regionala exemplen från ett län i landet där vi skulle ha kunnat resa vidare till andra län, verkligen förtydligar den moderatledda regeringens enorma misslyckande med det man satte sig för att göra, nämligen att klara jobben. Man har haft, precis som Bo Bernhardsson påpekar, bara en linje, en motor: jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag, jobbskatteavdrag. Därför går vårt land in mot ett nytt år med en högre arbetslöshet, och vi lånar till skattesänkningar.
Detta förtydligar det dubbla misslyckande som Moderaterna står för.
Anf. 56 Anders Karlsson (S)
Herr talman! Den här debatten tenderar att handla om någonting annat än om den fråga som ställts, som så ofta i interpellationsdebatter. Bo Bernhardsson frågar vilka saker regeringen avser att göra för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden för att hjälpa företagen att hitta rätt personal. Vi hör en ungmoderat tala om bidragssamhället och veckla ut det till något slags retorisk diskussion på en Mufstämma. Det är inte vad det handlar om.
Det handlar om 400 000 människor som inte har något jobb att gå till. Det är 400 000 människor som inte vill någonting annat än att ha ett jobb. Det är så. 60 procent av dessa 400 000 är enligt Arbetsförmedlingen svårplacerad arbetskraft. Med det menar man att de inte har tillräcklig kompetens för att över huvud taget kunna få ett jobb på den arbetsmarknad vi har i dag.
Då läser jag i det beslut som vi fattade senast om statsbudgeten 2014 och kan konstatera att för att lösa problemen för de 400 000 arbetslösa, som inte vill någonting annat än att ha ett jobb, har man avsatt 9 miljarder - detta för att utveckla och utbilda dessa människor så att de ska kunna möta arbetsmarknaden. Det är näst intill en skymf att inte se till att omfördela pengarna på ett annat vis.
Samtidigt sänker man skatten och ger ytterligare pengar till oss som är välavlönade, 12 miljarder bara i jobbskatteavdrag. Totalt uppgår skattesänkningarna till 150 miljarder sedan 2006.
När det talas om arbetsmarknaden, antalet arbetslösa och utanförskap är det viktigt att vara medveten om att arbetslöshetsförsäkring är en försäkring och fungerar precis som alla andra försäkringar. Man är medlem i försäkringen och betalar avgiften. När det sägs att det är ett bidrag, då är man väldigt dåligt påläst. Därför ska villkoren vara rimliga. Detsamma gäller sjukförsäkringen. Dessa försäkringar är inga bidrag, och det innebär inte något utanförskap att vara arbetslös.
Vi har alltid sett arbetslöshetsförsäkringen som ett sätt att ställa om från att inte ha något jobb till att komma tillbaka i jobb. Det har fungerat väl under väldigt många år i Sverige, ända till 2006 då man bytte regering.
Och vad har hänt? Jo, arbetslösheten har de facto ökat från ca 6 procent 2006 till 8 procent 2013. Det kan ingen förneka. Att då säga att arbetslösheten har minskat är ju inte rätt.
Jag upprepar den fråga som Bo Bernhardsson ställde: Hur ska ministern göra för att få ned arbetslösheten och se till att det finns arbetskraft som näringslivet verkligen behöver?
Anf. 57 Jenny Petersson (M)
Herr talman! Jag vill först att det ska föras till protokollet att jag har påpekat att det råder en väldigt låg nivå i debatten när man tar upp åldern på sina kolleger och gör sådana paralleller i debatten. Det finns så mycket annat att diskutera: sakpolitik och partipolitik.
Nyckeln till ett Sverige som håller ihop är att fler får arbete. Alliansen har fört en ansvarsfull och jobbskapande politik för svensk ekonomi och för att få fler vägar till arbete.
Med detta sagt finns det betydligt mer att göra. Frågan gäller just matchningen.
Skolan rustar inför framtiden. Den är avgörande för att unga ska beredas väg in i arbetslivet. Alliansen har därför satsat på skolan och utbildningen. Nu genomförs det reformer för att stärka hela utbildningssystemet. Mer matematik för de yngre har införts. Det finns en ny gymnasieskola på plats. Gymnasial lärlingsutbildning har inrättats. När det gäller vuxenutbildning finns det yrkesvux och lärlingsvux.
Eleverna står i centrum för dessa satsningar. Det är eleverna som ska rustas.
Samtidigt är de som ska rusta eleverna - lärarna - viktiga. Det behövs skickliga lärare i Sverige. Därför har Alliansen infört karriärtjänster, förstelärare och lektorer som ska motivera unga att klara sina studier.
Det har gjorts påståenden här om den svenska välfärden. Det satsas lika stor andel i dag på välfärden som man gjorde 2006, ca 50 procent av bnp.
Det viktigaste för välfärden är att det finns en tydlig arbetslinje där man tar ansvar för ekonomin. Det är avgörande för en trygg och gemensam välfärd med hög kvalitet i vård, skola och omsorg. Det är jätteviktigt.
Sedan vill jag bara kommentera påståendet om långtidsarbetslösheten. Ja, den är en utmaning. Men jag vill att det i protokollet antecknas att det är få långtidsarbetslösa i Sverige jämfört med övriga Europa. Vi har bland den lägsta långtidsarbetslösheten. I åldrarna 15-24 år ligger genomsnittet på ca 20 procent. I EU ligger nivån på 51,3 procent. Nivån är alldeles för hög i Sverige, så där finns det utmaningar att ta itu med.
Men håll er till fakta och sanningen!
När det gäller matchningen och Arbetsförmedlingen har regeringen genomfört många reformer. Man har börjat med ett nytt arbetssätt på Arbetsförmedlingen med handlingsplaner från dag ett, matchningseffektivitet och utveckling av arbetsgivarkontakter. Detta berör ju fler politikområden - som både Peter Persson och Anders Karlsson var inne på. Det handlar om näringspolitik, utbildning och så vidare. Därför har Alliansen konsekvent valt att stå upp för en politik som inte äventyrar den svenska ekonomin och arbetslinjen.
Anf. 58 Ali Esbati (V)
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men det var svårt att låta bli efter det att Hanif Bali under animerade former tog upp en del påhittade eller missvisande siffror.
Det som Hanif Bali var inne på är ju att göra våld på det svenska språket och betydelsen av olika ord som bidragsberoende och utanförskap.
Det som kommer fram om man lyssnar noga är att Hanif Bali står för en idé om välfärdssamhället som är fundamentalt annorlunda än den som vi har. Det framgår med önskvärd tydlighet av det som sades mitt i all retorik.
Är det ett problem eller inte att människor har rätt till ett anständigt stöd om de hamnar i olika livssituationer som de själva inte har valt, till exempel arbetslöshet eller långvarig sjukdom?
Vi har sett många exempel på de absurda konsekvenser som åtstramningarna i sjukförsäkringssystemet har haft. Ett sådant exempel kunde man läsa om i Aftonbladet för några år sedan. Det handlade om en lastbilschaufför som var nästan blind och som fick 20 timmars dialys. Enligt de nya reglerna ville man att han skulle gå en jobbsökarkurs. Annars skulle han förlora sin ersättning.
Ett annat exempel är från södra Sverige. Landskrona kommun skickade personal från kommunen som skulle kolla vad en kvinna som hade ansökt om nödhjälp hade för mat i kylskåpet.
Dessa personer fick alltså inget stöd från Försäkringskassan respektive kommunen.
Men med Hanif Balis argumentation har dessa personer lämnat utanförskapet. Om man inte får några pengar alls har man lämnat utanförskapet, enligt Hanif Balis världsbild. Då är man inte längre bidragsberoende. Men vad är man då? Jo, då är man beroende av andras välvilja och godtycke, och det är bilden av hur det ska bli i en framtid där man minskar utanförskapet. En fattigdomslinje i stället för en välfärdslinje är skillnaden mellan våra synsätt.
Vad har vi fått i Sverige med den här politiken? Jo, vi har fått den näst snabbast ökande andelen som har fattigdomsrisk i EU. Grekland är något sämre. Vi har fått en dramatisk ökning av behovet av socialbidrag, försörjningsstöd, i Sverige. I det ligger att 50 procent av dem som får socialbidrag beräknas bara vara arbetslösa och egentligen skulle ha funnits i a-kassan eller andra system.
Det är skillnad mellan a-kassa och försörjningsstöd, Hanif Bali. När man får a-kassa eller sjukförsäkring är poängen med det att man inte ska bli fattig, medan försörjningsstödet bygger på att man först har blivit fattig. Det är den stora skillnaden mellan våra två politiska linjer i hur vi ser på välfärden.
Jag ser system som är till för att undvika fattigdom, inte som ett problem i välfärdsstaten utan som själva essensen i välfärdsstaten. Det har ni misslyckats med, samtidigt som ni har misslyckats med det som är kärnfrågan i den här interpellationsdebatten, nämligen en förbättrad matchning på arbetsmarknaden.
Anf. 60 Fredrik Malm (FP)
Herr talman! Jag hade inte heller tänkt gå upp i denna debatt men blev lite intresserad när jag lyssnade på den.
Först och främst yrade man om MUF:s veckoslutskurser. Det där är bara härskartekniker. Herrar Karlsson och Persson skulle möjligen kunna gå på någon sådan kurs - det kunde vara en nyttig tankeövning att få ta del av lite andra perspektiv.
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att tillstå en sak när vi diskuterar de här frågorna. Det finns inget mandat för det alliansstyre vi har haft i Sverige i åtta år nu som är starkare än att förbättra jobbpolitiken, bryta bidragsberoende och skapa nya jobb i Sverige. Det finns inget mandat som är starkare.
Det betyder att besvikelsen, misstron och bristen på förtroende för den förra regeringen och Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik var så närmast total att det innebar att vi fick ett stort maktskifte 2006, trots att andra förtroendesiffror för oppositionspartierna var hyggliga på den tiden.
Det betyder att vi med viss ödmjukhet måste se på de problem vi har på arbetsmarknaden och försöka lösa dessa. Vi har ett ansvar i alliansregeringen.
Men att vilja vrida klockan tillbaka på det sätt som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet argumenterar för är ju att gå tillbaka till den politik som en stor majoritet av väljarkåren i Sverige inte vill ha därför att den inte fungerar. Väljarna upplevde inte att fler människor fick jobb för att man sopade arbetslösa under mattan och tricksade med statistiken.
Det som hände var att statistiken såg bättre ut, men finanserna blev inte bättre. Fler människor fick inte jobb. Sysselsättningen blev inte högre. Vi hade en situation 2006 när svenska folket var nästan friskast i hela världen, herr talman, enligt alla hälsoindex, samtidigt som svenska folket var i stort sett mest sjukskrivna i hela världen.
Detta berodde på det politiska system som byggdes upp där man från Socialdemokraternas sida var mer intresserad av att tricksa med statistiken för att behålla makten och upplevde att passiviseringen inte var något större problem.
Sedan, herr talman, hävdas det här lite retoriskt från Persson, eller om det var Karlsson, att arbete är en social rättighet. Så är det inte riktigt. Ali Esbati uttryckte det mer korrekt när han sade: rätten till ett anständigt stöd. Det är en social rättighet. Rätten till en grundläggande försörjning är en social rättighet i Sverige. Det är därför vi har tak-över-huvudet-garantier och annat. Det är därför vi har våra välfärdssystem.
Men om rätten till ett arbete är en absolut rättighet till ett arbete innebär det att svenska arbetsgivare också har någon sorts absolut skyldighet att anställa människor. Vi har inte anställningsskyldighet i Sverige vare sig för den offentliga sektorn eller för privata arbetsgivare.
Och om det är en skyldighet att anställa människor, ja, men då har vi inga matchningsproblem. Då behövs ju inte den här interpellationen. Varför ska man behöva matcha människor om alla har en rättighet att få jobb?
Poängen är att arbete skapas på en marknad där utbud och efterfrågan möts, i alla fall i det privata näringslivet. Det förutsätter att det finns goda förutsättningar för företagen att vilja anställa människor, att vi har skattesystem som fungerar, att vi har regelverk som fungerar, att man kan lita på statsmakten och på rättssystemet, att vi har en internationell konkurrens och att vi har en god utbildning och allt detta.
Då symboliserar denna interpellation, herr talman, någonstans den grundläggande konfliktlinjen i svensk politik. Vill man ha goda villkor för företag och näringsliv att kunna anställa och för människor att betala skatt så att vi kan finansiera vår skola, sjukvård och välfärd? Eller prioriterar man som det viktigaste att höja skatterna, reglera mer och därmed ställa fler människor utanför?
Anf. 61 Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! När jag är klar här i eftermiddag har jag besvarat 38 interpellationer under mina tre månader som arbetsmarknadsminister. Jag tror inte att någon där har ställt frågan: Hur ska jobben fortsätta att växa till? De har handlat om väldigt mycket annat.
Den här frågan handlar om matchning, och jag tycker att den är viktig. Det är en kärnfråga på svensk arbetsmarknad som jag tar på största allvar. Det har varit tuffa år. I hela Europa och även i USA finns det tecken på försämrad matchning. Om matchningen ska förbättras - det måste den - måste också jobben fortsätta att växa till. Jobben måste fortsätta att växa till i bred omfattning i olika typer av sektorer.
Mitt svar till de personer som är långtidsarbetslösa och inte har ett jobb att gå till kommer att vara: Vi kommer att fortsätta kampen för att jobben ska fortsätta att just växa till. Vi kommer att fortsätta att sänka trösklar. Bo Bernhardsson gillar inte riktigt när jag pratar om det, för han menar att det leder till något slags lönedumpning eller sänkning av löner. Nej, reallöneutvecklingen har varit ganska stark i Sverige trots krisen.
Det handlar om personer som står allra längst bort. Det kan vara en person som är 58 år, som förlorade jobbet för fem år sedan i krisen och som har låg utbildning, och svaret till den personen kanske inte är den där högteknologiska civilingenjörsutbildningen. Det kanske är någonting annat som just den personen behöver för att komma tillbaka. En väg tillbaka kan vara ett anställningsstöd. Jag menar inte att det är någonting negativt, utan det är någonting positivt. Det leder inte automatiskt till sänkta löner.
I Socialdemokraternas budget har de någonting som kallas extratjänster, extrajobb. Det är egentligen precis samma sak, det vill säga att man ger ett stort lönestöd, en subvention, till arbetsgivarna för att anställa en person. Jag tror att det är viktigt. Jag tror att det behövs sänkta trösklar för människor som har stått utanför och som inte är beredda att gå en lång utbildning.
Framför allt tror jag att det är viktigt att matchningen förbättras och att jobben växer till på bred front. Det är helt riktigt, som Bo Bernhardsson säger, att vi behöver de högteknologiska, de produktiva arbetarna. Självklart är det så - det bygger välfärd.
Men det bygger också välfärd att människor kan finnas i branscher där man inte har en femårig eller sjuårig universitetsutbildning. Det är viktigt att jobben har vuxit fram i RUT-sektorn och i restaurangsektorn. Även de jobben är viktiga för Alliansen. Vi skiljer inte på fina och fula jobb i den bemärkelsen. Fula jobb är om man har osjysta villkor vare sig man är civilingenjör eller lokalvårdare. Men det är jobbet i sig som är det viktiga, att ha ett jobb att gå till, vare sig man jobbar på ett kafé, är lokalvårdare eller är vd på Volvo. Jobbet behöver göras, och då är man viktig och finns i ett sammanhang.
Matchning handlar om många saker, som jag sade i min inledning. Det handlar inte bara om utbildning, som Socialdemokraterna vill göra gällande. Utbildning är väldigt viktig. Det är just därför som vi har ökat antalet utbildningsplatser i bristyrken.
Men sedan handlar det också om - låt mig avsluta med detta - att arbetsgivarna måste se den potential som finns i Sverige.
För ett par månader sedan var jag på en stor rekryteringsmässa som Arbetsförmedlingen anordnade. Man hade ett register på 170 företag som behövde olika typer av ingenjörer, och man ropade på arbetskraft. Man kunde inte göra den där rekryteringen som Hillevi Larsson pratade om. På rekryteringsmässan samlades 250 ingenjörer, utrikes födda, som kom från hela Sverige. Det fanns 35 arbetsgivare där, och det var synd att det inte var fler. Det var betydligt fler som sade att de behövde kompetens.
Det är ett bra sätt att jobba på som Arbetsförmedlingen gjorde här. Man sammanför människor som har kompetens och vill komma in i jobbet. Det är ett gott exempel på hur matchning kan fungera. Men då måste också arbetsgivarna se den kompetens som finns på svensk arbetsmarknad.
Anf. 62 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Vi fick någon sorts medskick från talmannen att vi skulle hålla oss till ämnet. Men om jag ställer en fråga om matchningen på arbetsmarknaden och får ett svar där fokus ligger på skattesänkningar och ett konstaterande om att utanförskapet har minskat med 200 000 måste naturligtvis jag och vi andra få lov att diskutera det.
Jag konstaterar en gång till, sammanfattningsvis, att Sverige enligt min uppfattning inte längre har någon aktiv arbetsmarknadspolitik, utan vi har framför allt en skattesänkningspolitik som ska lösa i stort sett alla problem. Det är därför svaret ser ut som det gör.
Jag upprepar att jag åtskilliga gånger i den här kammaren har hört hur företrädare för Alliansen uttrycker det just så: Vi måste göra det billigare att anställa, och skatterna måste sänkas. Och även på andra sätt ska det bli billigare att anställa.
Jag hävdar en gång till att om den linjen - i stället för investeringar, utbildningspolitik, offensiva satsningar för att förbättra produktiviteten - hade gällt på 1900-talet hade Sverige stått kvar och stampat i fattigsamhället. Så utvecklar man inte ett samhälle!
Sedan ett allra sista ord om utanförskapet, en gång till: Nu växer det riktiga utanförskapet - inte det statistiskt manipulerade begrepp som borgerligheten hittade på för ungefär tio år sedan, där det blir utanförskap att ha en bra a-kassa eller en bra sjukförsäkring. Det är ju inte utanförskap, utan det är ett sätt att förhindra utanförskap - det måste understrykas.
Avslutningsvis tror jag att om Sverige ska komma tillbaka till en aktiv arbetsmarknadspolitik och om arbetslinjen ska återupprättas, då måste man se till att vi får en socialdemokratiskt ledd regering.
Anf. 63 Peter Persson (S)
Herr talman! Låt mig först säga till Petersson och Malm: Om jag säger att det låter som om det just hade avhandlats på MUF:s distriktskurs har det inget med ålder att göra, utan det har med värderingar att göra. Jag har här i kammaren sagt att Borg, Norman och även Reinfeldt ofta låter som om de är komna direkt från en MUF-kurs, och så låter för övrigt även Fredrik Malm.
Herr talman! Det stora misslyckandet för den moderatledda regeringen är en arbetslöshet på 260 000 som nu har vuxit till över 400 000. Medlet för att minska arbetslösheten, medlet för att åstadkomma matchning är skattesänkning, skattesänkning, skattesänkning. Arbetslösheten har ökat för varje gång som ni har ökat skatten.
Men ni har också fått något annat, bland annat en havererad arbetsmarknadspolitik, eftersom det inte finns resurser till den. I mitt län finns det efterfrågan på flera yrkesgrupper, men man har resurser till bara lite över hundra personer i arbetsmarknadsutbildning och omställning. Det är ett gigantiskt slöseri.
Jag noterar att Folkpartiet uppenbarligen inte alls tycker att arbete är en social rättighet och att ministern inte svarar på frågeställningen. För mig som socialdemokrat är arbetet grunden till oerhört viktiga saker, både att skapa intäkter och välfärd och sociala sammanhang. Det är en rättighet som all politik måste styras av.
Men jag förstår att ministern har denna hållning eftersom er jobbpolitik är helt havererad.
Anf. 64 Anders Karlsson (S)
Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag har inte fått det svar som jag kanske trodde att jag skulle få i den här diskussionen.
Till dem som skulle vilja säga att jag använde härskarteknik när jag nämnde MUF-retorik vill jag bara säga: Det är som Peter Persson har sagt, att det inte handlar om ålder utan om vilken typ av diskussion som förs.
En massa siffror bollas i luften under den här interpellationsdebatten. Jag vill bara säga att i statens finanser 2006 var det ett stort överskott. Om jag inte missminner var det ca 70 miljarder. I dag, med den budget som vi beslutade om i dag, är det närmare 70 miljarder minus.
Man säger att man har skött finanserna, att det har lyckats med jobbskatteavdraget och så vidare. Då har man sänkt skatterna med 150 miljarder under den här perioden. Men det är 91 000 fler arbetslösa än 2006 - fakta finns i den här skriften, så att vi inte behöver diskutera om det är rätt eller ej.
När vi pratar om att sänka trösklarna vill jag igen fråga ministern: Vad menar ministern med att sänka trösklarna? Har våra sjukvårdsbiträden, våra restauranganställda och våra hantverkare för höga löner och för bra villkor? Är det anledningen till att vi har hög arbetslöshet?
Bo Bernhardsson frågar om förbättrad matchning. Samtidigt säger ministern att det är många som inte kan gå på högskolan. Jag inledde mitt förra anförande med att säga att 60 procent av de 400 000 - 240 000 människor - är svårplacerad arbetskraft som enligt Arbetsförmedlingen är i arbetslöshet i dag.
Anf. 65 Jenny Petersson (M)
Herr talman! Om det handlade om värderingar och Mufdebatt hade jag tänkt bjuda in socialdemokratiska företrädare att delta i en Mufkurs eller en Mufdebatt. Men, herr talman, jag kom på att det var bättre att till de socialdemokratiska företrädarna säga att det är bättre att de tar del av de rapporter från Riksbanken, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet som gäller just jobbskatteavdraget, för de har fastnat lite på det, och effekterna av jobbskatteavdraget och regeringens jobbpolitik. Det råder nämligen konsensus kring att jobbskatteavdragen har gett fler jobb, mellan 70 000 och 120 000 årsarbeten.
Jag vill också poängtera att Socialdemokraterna har accepterat de fyra första jobbskatteavdragen. I dag har de inte accepterat det femte. Men efter nyår kommer även det femte jobbskatteavdraget att accepteras.
Som sagt: Man kan slå på trumman och skrika högt. Men politik handlar om fakta och vilka frågor man driver. Efter nyår är även Socialdemokraterna för det femte jobbskatteavdraget.
Herr talman! Jag nämnde mycket om matchningen i mitt första inlägg. Men jag vill även lyfta fram YA-jobben. Det finns ingen mirakellösning, men det behövs flera lösningar, nya sätt att hitta fram till när det gäller matchning, arbetslöshet och sysselsättning. YA-jobben - yrkesintroduktionsanställningarna - är ett sätt.
Jag kan konstatera att Socialdemokraterna saknar såväl politik för matchning och jobb som ett regeringsalternativ.
Anf. 66 Ali Esbati (V)
Herr talman! Vi får utgå från fakta, sades det här. Det är bra. Fakta är att matchningen på den svenska arbetsmarknaden har försämrats. Det är utgångspunkten för den här debatten. Det är flera aktörer som har undersökt det och påpekat det.
Poängen med det: Det finns naturligtvis konjunkturer, och de går upp och ned, men det finns andra typer av trender som är viktiga att se. Det vi ser är att det, jämfört med motsvarande konjunkturlägen tidigare, är sämre matchning i dag på den svenska arbetsmarknaden. Det är fler som fastnar längre utanför den reguljära arbetsmarknaden.
I samband med denna matchningsdiskussion har vi sett påpekanden om att trots att den genomsnittliga utbildningsnivån är högre motsvaras det inte av ändringarna på arbetsmarknaden, det vill säga att det exempelvis är fler som jobbar med sådant som de är överkvalificerade för. Det är ganska allvarliga saker.
Vad är svaret på allt detta? Jo, det är alltid samma svar, som Bo Bernhardsson påpekade, nämligen ett till jobbskatteavdrag. Det blir nästan parodiskt.
Det blir också parodiskt när företrädare för Alliansen står här och talar om att man med en rödgrön politik skulle gå tillbaka till ett system som bygger på passivitet. Men den trend som vi har sett är vikande när det gäller den del av arbetsmarknadspolitiken som handlar om aktiva åtgärder. Det som har ökat allra mest är parkeringen av människor i fas 3, ibland under direkt ovärdiga former och definitivt inte på ett sätt som aktiverar människor och gör dem mer kapabla att ta nya jobb. Det är ett system som har varit ett misslyckande, vilket riksdagen har påpekat men som regeringen inte har velat ändra på. Det är passivisering om något, herr talman.
Anf. 67 Fredrik Malm (FP)
Herr talman! Retoriken känns igen.
Jag ska först vända mig till Peter Persson. Grundläggande försörjning är en social rättighet. Det är viktigt att vara korrekt och varsam med språket. Det är möjligt att det försvann hos Socialdemokraterna i all retorik och att de höftade till lite extra.
Herr talman! Nu diskuterar vi matchning. Det är ingen större brist på människor som behöver ett jobb. Men om matchningen fungerar sämre än tidigare kan man diskutera. Det finns olika utvärderingar av detta. Men det som är väsentligt är att det måste finnas ett jobb att matchas mot. Den grundläggande diskussion som vi måste föra i Sverige är därför hur vi skapar fler jobb.
Då är vi tillbaka vid en grundläggande konfliktlinje som finns i svensk politik, det vill säga om man prioriterar högre skatter, högre bidrag och ersättningar, mer regleringar, mindre interaktion med omvärlden genom att stoppa arbetskraftsinvandring, använda mer protektionism och vända ryggen mot omvärlden eller om man inte vill det utan i stället vill främja entreprenörskap, företagaranda, studiemotivation i skolan och mycket annat. Vi är tillbaka där. Det är detta som är den grundläggande konfliktlinjen i svensk politik. Det är detta väljarna har att ta ställning till om cirka nio månader.
Vi från Alliansen menar - vi är rätt ödmjuka inför detta och inte så tvärsäkra som oppositionen alltid är - att det finns en större grupp människor i Sverige i dag som står en bra bit från arbetsmarknaden. Hur får vi in dessa människor? Man kan laborera med olika modeller, olika ersättningsstöd, olika subventioner och annat. Det kan vara nystartsjobb, instegsjobb, plusjobb och olika varianter, och människor som har varit borta länge från arbetsmarknaden hamnar till slut i fas 3 och så vidare. Men vi ska vara ödmjuka inför denna problematik. Det finns inga tvärsäkra sanningar om exakt hur man ska göra, utan jag tror att man måste ha en viss pragmatism för att kunna få in människor på arbetsmarknaden igen.
Anf. 68 Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Jag tackar Bo Bernhardsson för denna interpellation. Jag tror att Bo Bernhardsson, Anders Karlsson och Peter Persson längtar tillbaka till en svunnen tid som inte kommer att komma tillbaka, och det av flera anledningar. Det verkar också som om de längtar tillbaka till någon gammal Ams-politik. När man läser den budget som ni har lagt på riksdagens bord är det mycket tydligt att ni fortfarande tror att jobben skapas av politiker och gärna på Sveavägen 68. Med ett pennstreck i en budget har ni skapat 21 000 nya jobb för nästa år. Det som parterna ska förhandla fram i sina avtal det fixar sossarna.
När man läser Socialdemokraternas budget ser man att det skrivs om vad ministern menar med sänkta trösklar. Jo, ministern menar att för att en ung människa ska få in en fot på arbetsmarknaden, vilket ofta är tufft - arbetsgivaren ställer tuffa krav - kan man underlätta till exempel genom nya jobb som vi har kommit överens med parterna om. Man kan också underlätta genom att sänka arbetsgivaravgifterna. Det gör vi ännu mer för de yngsta ungdomarna, för dem som är under 23 år, från och med nästa år. Det tror jag är viktigt. Det är ett sätt att sänka trösklar. Det är inte att pressa löner, utan det är att underlätta för unga att komma in på arbetsmarknaden. Men reallönerna har ökat, Bo Bernhardsson.
Matchning handlar alltså om att jobben fortsätter att växa till och att vi gör allt vi kan. Och det krävs ansträngningar för att alla människor som i dag står utanför arbetsmarknaden matchas och rustas för att komma tillbaka.
Jag längtar inte tillbaka till den tid då i synnerhet många kvinnor förtidspensionerades trots att de hade arbetsförmåga. De lever med den tuffa situationen att de kommer att ha en låg inkomst resten av sitt liv.
Jag och Alliansen vill att vi ska se människors arbetsförmåga och göra allt vi kan för att rusta och matcha dem tillbaka till arbetsmarknaden. Då krävs det en politik för fler jobb. Men det krävs också att vi jobbar aktivt med att dessa jobb kommer fler till del. Matchning handlar om många olika saker. Det handlar faktiskt om skattesystemet, om utbildningssystemet och om en väl fungerande arbetsförmedling. Det är också därför som vi nu gör en översyn av denna.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.