Anf. 108 Lennart Sacrédeus (Kd)
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på reservationerna.
Betänkandet som vi nu ska debattera och som kammaren senare ska besluta om kan knappast beskrivas som konfliktfyllt. Jag vill uttrycka min uppskattning för uppslutning från det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna. Jag tycker också att Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservationer, även om vi inte tillgodoser dem, är fullt begripliga och förståeliga. Vi landar dock inte i samma slutsatser.
Regeringens lagförslag innehåller ärenden med skiftande bakgrund och en samlad historia som sträcker sig längre bakåt i tiden än den nuvarande alliansregeringen har verkat. Låt mig nu gå in på valda delar av innehållet.
Fru talman! I normala fall får inte avdrag göras för levnadskostnader och liknande utgifter. Undantag gäller för tjänsteresa, tillfälligt arbete och dubbel bosättning.
När det gäller dubbel bosättning gäller avdragsrätten om den skattskyldige på grund av sitt nya arbete flyttat till en ny bostadsort och om en bostad på den tidigare orten behållits för den skattskyldige, dennes make eller maka, sambo eller familj. Propositionen lägger ut texten om detta noggrant och listar kriterier för avdrag. Vad det har handlat om är om den dubbla bosättningen ska anses skälig på grund av makens eller sambons arbete, svårigheter att skaffa en fast bostad på arbetsorten eller annan särskild omständighet.
Så har det alltså sett ut. Det den nya regeringen nu, med brett stöd från skatteutskottets övriga partier, föreslår är att de tidigare villkoren slopas och att vi lämnar de subjektiva bedömningar som har funnits och som skapat tvister mellan de berörda och myndighetspersoner på Skatteverket. Planeringen och förutsebarheten har tidigare varit alltför otillräckliga. Det har varit svårt. Det har avhållit folk från att pröva sina vingar och söka och ta arbete på annat håll. Detta har alltså motverkat rörligheten.
Nu vänder vi på detta. Vi inför objektiva kriterier. Vi stärker därmed rättssäkerheten, och det möjliggör för allt fler att våga söka och få jobb på annan ort och ändå kunna ha kvar sitt fäste lokalt, i sin hembygd eller där man bor, under en förlängd övergångsperiod.
Det finns, fru talman, också i den här propositionen inslag som gäller den förlängda tidsgränsen för avdrag för ökade levnadsomkostnader. Avdrag för enskilda förlängs från ett år till två, och för gifta och sambor föreslås den förlängas från tre till fem år. En passus jag ändå får göra här i kammaren är att det i utskottet inte har riktats någon kritik mot att det är längre tid för gifta och sambor, där det är fem år, medan det för den enskilde är två år, och två plus två är fyra och inte fem. Men det finns ändå ett hushålls- och familjeperspektiv här. Det tycker vi kristdemokrater är värdefullt.
Finansieringen sker genom att avdrag för ökade utgifter för måltider och småutgifter begränsas till den första månaden. Det kan anses rimligt.
Tveklöst, fru talman, finns det ett stort behov av rörlighet på arbetsmarknaden. Därför finner vi denna reform verklighetsanpassad och helt behövlig. Vi behöver en rörlig arbetsmarknad. Våra regioner karaktäriseras trots allt av väsentliga skillnader. Om vi ska kunna vårda relationer till vänner, släkt och hembygd kan vi inte i lagstiftningen vara okänsliga mot sådana djupt kända mänskliga behov. Det ska kunna gå att ha kvar sitt fotfäste och ändå ta ett nytt arbete på annan ort.
Vänsterpartiet - Marie Engström har hållit sitt intressanta anförande tidigare - gör nu bedömningen att tidsgränserna bör slopas helt, vilket är sympatiskt i sig. Men vi från alliansens sida menar att det avviker från den grundsyn som säger att staten ska kompensera merkostnader enbart under en begränsad övergångstid. Den begränsade övergångstid där staten ska kompensera dessa merkostnader finner vi inte kan vara utan en bortre gräns. Det måste finnas en tidsperiod som säger att därefter gäller inte avdragsmöjlighet längre.
Denna föreslagna lagstiftning menar vi både förenklar och förlänger. Det är en bra reform, och jag uppskattar verkligen att det är en så bred enighet kring den.
Vad gäller sexmånadersregeln finner vi det helt okontroversiellt att skattefriheten för arbete i annat land, om detta land i sin tur beskattar inkomsten, inte ska gälla om beskattning i det andra landet sker lagstridigt. Det är väl en rimlig rättsprincip, och den sluter vi upp runt, alla sju partier i kammaren.
Efter mål i EG-domstolen gör vidare regeringen den bedömningen att personer som enbart arbetar här inte ska behandlas annorlunda än de som både bor och arbetar här när det gäller rätten till avdrag för utgiftsräntor. Den rätten ska inte enbart gälla bostadsräntor.
När det gäller förmånsbeskattning av lånedatorer måste det sägas att det var en mycket viktig ordning som infördes 1998. Jag har inte bilden klar för mig hur bred uppslutningen var i kammaren. Men de som låg bakom detta kan ta åt sig all ära.
Skattefriheten har inneburit en väsentlig förstärkning när det gäller tillgången på datorer och därmed den allmänna datakompetensen. Men det var alltså för nio år sedan. Detta system har nu alltmer spelat ut sin roll, och den 1 januari 2007 slopades skattefriheten för lånedatorer. Nu föreslås att även den särskilda värderingsregeln för förmån av lånedator slopas. Men för att underlätta övergången till marknadsvärdering föreslås att förmånen av lånedator under 2008 värderas till 4 800 kronor. Vi finner det vara en mjuk övergång till en rimlig ordning.
Fru talman! Den särskilda löneskatten betalas i stället för arbetsgivaravgifter för personer som är 65 år eller äldre. Som ett led i att varaktigt öka sysselsättningen och ta vara på äldres kompetens slopade riksdagen denna skatt för personer som fyllt 65 år och som är födda 1938 eller senare. Nu föreslås att den särskilda löneskatten på lön och annan ersättning och inkomst av aktiv näringsverksamhet slopas även för personer som är födda 1937 eller tidigare, allt för att uppmuntra arbetsgivare att ta till vara de äldres erfarenheter och kunskap.
Fru talman! Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsätter sig detta. De motiverar detta på följande sätt i reservation 2:
"Människor med låga löner och förslitande arbetsuppgifter orkar sällan arbeta fram till dagens pensionsålder, varför förslaget i stället bidrar till orättvisa mellan olika grupper av äldre."
Ska detta förstås som att Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser att eftersom en del människor av olika skäl inte orkar arbeta ända fram till pensionsåldern ska inte några allmänna incitament finnas för företagen att använda sig av de äldre som orkar arbeta?
Jag tror att denna argumentationslinje rymmer en felaktighet. Ingen försämring görs aktivt för dem som med låga löner haft förslitande arbetsuppgifter. Men ändå anser ni det vara fel att med stimulanser försöka höja sysselsättningsnivån och rent generellt ta vara på kompetensen hos de äldre som fortfarande orkar, kan och vill arbeta.
Jag, Kristdemokraterna och alliansen är övertygade om att en reform som denna förstärker samhällsekonomin som helhet och därför är bra för de grupper som av olika skäl inte tar eller ens kan ta del av den. Det är bra för den enskilde, det är bra för företagen och därmed också bra för helheten. Det kanske låter för enkelt, men så enkelt ser vi på det. Vi menar att det är en bra reform.