Vissa fastighetsrättsliga frågor

Betänkande 1998/99:BoU5

Bostadsutskottets betänkande 1998/99:BOU05

Vissa fastighetsrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

BoU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet
motioner väckta under den allmänna motionstiden 1998
gällande bl.a. jordförvärvslagen,
expropriationslagen, förköpslagen och lagen om
lägenhetsregister.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Vad
gäller de motioner som innehåller förslag om en
översyn av jordförvärvslagen hänvisar utskottet till
att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen
i november 1998 redan förordat en utvärdering av
lagens effekter i vissa avseenden.

Till betänkandet har fogats fem reservationer.

Motionerna

1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om expropriation,

12. att riksdagen beslutar avskaffa
presumtionsregeln i enlighet med vad som anförts i
motionen,

19. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala
förköpsrätten i enlighet med vad som anförts i
motionen,

1998/99:Bo401 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att föreslå sådana förändringar att berörd
lagstiftning stöder en utveckling av landsbygdens
näringar och stärker möjligheterna till boende på
landsbygden.

1998/99:Bo403 av Inger Strömbom (kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av
utformningen och tillämpningen av 5 §
jordförvärvslagen (1979:230) om juridiska personers
förvärvsprövning.

1998/99:Bo411 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordförvärvslagen och dess
tillämpning.

1998/99:MJ219 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förändring av
jordförvärvslagen.

1998/99:MJ306 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen.

1998/99:MJ777 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om expropriationslagen.

1998/99:N230 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av
sambandet mellan att bo och bruka en
jordbruksfastighet.

1998/99:N231 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av
att stärka boende- och sysselsättningsintresset vid
fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.

1998/99:N274 av Göran Hägglund m.fl. (kd) vari yrkas

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten
av att stärka boende- och sysselsättningsintresset
vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.

1998/99:N326 av Per Westerberg och Göran Hägglund
(m, kd) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om uppgifter till
lägenhetsregister.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar bostadsutskottet
motioner väckta under den allmänna motionstiden 1998
gällande bl.a. jordförvärvslagen,
expropriationslagen, förköpslagen och lagen om
lägenhetsregister.

Jordförvärvslagen m.m.

Jordförvärvslagen (1979:230) innehåller bestämmelser
om förvärv av lantbruksegendomar. Enligt lagen krävs
alltid tillstånd för sådant förvärv när förvärvaren
är en juridisk person. Vid förvärv i glesbygd och
omarronderingsområden kan tillstånd krävas också när
förvärvaren är en fysisk person. Regleringen enligt
jordförvärvslagen uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska motiv. Ett viktigt syfte med lagen
är att främja bosättning och sysselsättning i
glesbygd. Ett annat syfte är att begränsa juridiska
personers förvärv av lantbruksfastigheter.
Kortfattat kan regleringen enligt jordförvärvslagen
beskrivas enligt följande.

Fysiska personers förvärv prövas endast inom
glesbygd eller omarronderingsområde. Inom glesbygd
krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren
varit bosatt i glesbygd inom den aktuella kommunen
minst ett halvår innan förvärvet eller åtagit sig
att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall
skall i stället en anmälan om förvärvet göras.
Tillstånd får vägras om egendomen behövs för att
främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.
Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det
svårare att genomföra en rationalisering av
ägostrukturen.

För juridiska personers förvärv krävs alltid
tillstånd. Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk
person lämnas förvärvstillstånd endast om
kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att
egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer
ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat
ändamål än jordbruk och skogsbruk eller om annat
särskilt skäl föreligger. Enligt samma paragrafs
andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu
nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser
ett förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver
förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken
egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd
lämnas under förutsättning att egendomen inte bör
ägas eller brukas av någon annan juridisk person som
redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten
av betydelse för sysselsättningen där.

Staten har möjligheter att lösa in egendom om
förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta
sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig
att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd
vägrats.

I åtta motioner väckta under 1998 års allmänna
motionstid framhålls behovet av en utvärdering eller
översyn av jordförvärvslagen. Gemensamt för dessa
motioner är att den praktiska lagtillämpningen inte
anses leva upp till intentionerna med
jordförvärvslagen. Två huvudsakliga frågor kan
därvid utskiljas i motionerna. Den ena gäller
villkoren för juridiska personers köp av
skogsfastigheter. Den andra frågan avser
jordförvärvslagens krav på samband mellan boende och
sysselsättning på landsbygden. Utskottet redovisar
först kortfattat förslagen i motionerna och tar
därefter ställning till dem i ett sammanhang.

Fyra motioner tar upp frågor om juridiska personers
förvärv av skogsfastigheter och diskuterar behovet
av skärpta krav för förvärvstillstånd i dessa fall.

I motion 1998/99:Bo403 (kd) framhålls att
tillämpningen av jordförvärvslagen vid juridiska
personers förvärv av enskild skog ofta inte fungerar
i enlighet med jordförvärvslagens intentioner.
Brister i lagen anses bl.a. möjliggöra att juridiska
personer kan köpa fysiska personers skog utan att
lämna kompensationsmark. Motionären föreslår mot
denna bakgrund att riksdagen hos regeringen begär en
översyn av utformningen och tillämpningen av 5 §
jordförvärvslagen.

Även i motion 1998/99:Bo411 (s) hävdas att kraven
på förvärvstillstånd för juridiska personer inte
tillämpas enligt intentionerna med lagen. Enligt
motionären bör juridiska personer i princip endast
få förvärvstillstånd när det inte finns någon fysisk
person som är beredd att betala ett "marknads-
mässigt" pris. Vidare föreslås att kravet på att
juridiska personer skall lämna kompensationsmark
skall skärpas och möjligheterna att agera mot köpare
som inte fullföljer villkoren i förvärvstillståndet
förbättras.

I Centerpartiets partimotion 1998/99:MJ219 yrkande
15 föreslås att en parlamentarisk utredning
tillsätts med uppgift att bl.a. föreslå förändringar
i jordförvärvslagen. Syftet med översynen skall vara
att komma till rätta med de omfattande
slutavverkningarna på vissa skogsfastigheter och
ägarförskjutningen mot ett ökat bolagsägande i vissa
regioner. Motionärerna anser att kravet på att
juridiska personer skall lämna kompensationsmark i
samband med fastighetsförvärv skall skärpas. Vidare
föreslås att reglerna om bosättningsåtagande skall
gälla i hela landet.

Ett förslag om en utvärdering av jordförvärvslagen
läggs också fram i motion 1998/99:MJ306 (m) yrkande
4. Motionärerna anser bl.a. att det bör klarläggas
om lagstiftningen ger större bolag ett försprång i
konkurrensen om skogsmark.

I motion 1998/99:Bo401 (kd) diskuteras
förutsättningarna för boende på landsbygden ur ett
något bredare perspektiv. Motionären föreslår att
regeringen skall genomföra en utredning med uppgift
att föreslå sådana förändringar att berörd
lagstiftning stöder en utveckling av landsbygdens
näringar och stärker möjligheterna till boende på
landsbygden. Behovet av att skärpa bestämmelserna i
jordförvärvslagen om förvärvstillstånd och boplikt
framhålls särskilt.

Tre motioner tar särskilt upp problemen i
skärgårdsområdena.

I motion 1998/99:N230 (c) läggs flera förslag fram
i syfte att förbättra de fastboendes villkor i
skärgården. Till bostadsutskottet har hänvisats
motionens yrkande 4 där det föreslås att en översyn
skall genomföras av sambandet mellan att bo och att
bruka en jordbruksfastighet. Motionären anför att
det är nödvändigt att stärka denna koppling för att
en levande skärgård med ett öppet landskap skall
kunna behållas.

Även i motionerna 1998/99:N231 (kd) yrkande 5 och
1998/99:N274 (kd) yrkande 23 föreslås att åtgärder
vidtas i syfte att stärka boende- och
sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelser
i skärgårdarna.

Sedan de nu aktuella motionerna med förslag om en
översyn av jordförvärvslagen avgavs har riksdagen i
annat sammanhang tagit ställning till likartade
förslag. Miljö- och jordbruksutskottet behandlade
hösten 1998 regeringens proposition 1997/98:158
Uppföjning av skogspolitiken jämte motioner. I tre
motioner togs frågor upp om bl.a. problemen med
oseriösa former av skogsbruk i samband med förvärv
av s.k. klippare. Med hänvisning till att
ytterligare ansträngningar bör göras för att främja
ett ansvarsfullt brukande av skogen ställde sig
utskottet bakom inriktningen av motionernas förslag.
Riksdagen följde miljö- och jordbruksutskottet och
gav i november 1998 som sin mening regeringen till
känna att en utvärdering av bestämmelserna i
jordförvärvslagen och fastighetsbildningslagen bör
genomföras. Utvärderingen bör enligt
tillkännagivandet avse effekterna för både fysiska
och juridiska personers möjlighet att förvärva
skogsmark. I sammanhanget framhölls särskilt
bestämmelserna i jordförvärvslagen om förvärvarens
anknytning till den ort där fastigheten är belägen.
Regeringen bör enligt riksdagsbeslutet efter
utvärderingen återkomma med redovisning och
eventuella förslag till lagändringar.

Bostadsutskottet kan inledningsvis instämma i delar
av den bakgrundsbeskrivning som ligger till grund
för motionsförslagen om en översyn av
jordförvärvslagen. Vissa problem och oroande
tendenser har under senare år kunnat registreras vad
gäller förvärv av såväl skogsfastigheter som
överlåtelser av lantbruksegendomar i övrigt. De
frågor som särskilt kommit att uppmärksammas handlar
snarare om tillämpningen av jordförvärvslagen än den
målsättning lagen ger uttryck för. I flera motioner
framhålls således att utfallet av lagens
bestämmelser i vissa avseenden inte blivit det
förväntade. Utskottet har när motsvarande frågor
tidigare behandlats kunnat konstatera att det finns
betydande svårigheter att med lagstiftning nå en
total måluppfyllelse. Det stora flertalet
spekulanter och förvärvare rättar sig utan vidare
efter gällande regler. En liten grupp är emellertid
beredd till åtgärder i strid med lagstiftningens
syften. I denna grupp återfinns även mycket
förslagna individer som är beredda att genom
bulvaner, lögner eller andra åtgärder försöka
kringgå jordförvärvslagens bestämmelser.

Utskottet vill understryka att ambitionen givetvis
måste vara att målsättningen med en lagstiftning i
största möjliga utsträckning uppnås. Detta innebär
att jordförvärvslagen bör utgöra ett verksamt medel
i syfte att bl.a. begränsa juridiska personers
förvärv av lantbruksfastigheter och att främja
sysselsättning och boende på landsbygden. Om brister
i dessa avseenden uppdagas finns det givetvis skäl
att överväga förändringar i lagen. Samtidigt finns
det skäl att vara uppmärksam på att regelsystemet
inte blir oacceptabelt tungt eller ingripande eller
att dess tillämpning medför höga kostnader. Det är
således angeläget att normala och okontroversiella
fastighetsöverlåtelser kan genomföras utan en
omständlig byråkratisk hantering. Vad gäller
jordförvärvslagens regionalpolitiska syfte, att
främja boende och sysselsättning på landsbygden,
finns även skäl att erinra om att lagen endast är
tillämplig i samband med överlåtelse av
lantbruksegendomar. En vidare strävan att behålla
och utveckla en levande landsbygd måste
huvudsakligen tillgodoses genom andra åtgärder. De
medel som har en uttrycklig regionalpolitisk
inriktning faller i huvudsak inom näringsutskottets
beredningsområde.

Bostadsutskottet ställer sig givetvis bakom det
tillkännagivande som riksdagen nyligen i bred
politisk enighet gjort om en utvärdering av
effekterna av vissa bestämmelser i jordförvärvslagen
och fastighetsbildningslagen. Det kan konstateras
att de motionsförslag som utskottet nu har att ta
ställning till väl låter sig förenas med innebörden
i riksdagens beslut. Såväl frågorna om juridiska
personers förvärv av skogsfastigheter som de förslag
om sambandet mellan boende och sysselsättning på
landsbygden som tas upp i motionerna torde komma att
omfattas av en utvärdering med den inriktning som
riksdagen förordat. Även om riksdagens begäran om en
utvärdering tar sin utgångspunkt i frågor om förvärv
av skogsfastigheter omfattar de aktuella
bestämmelserna i jordförvärvslagen alla typer av
lantbruksegendomar. Vad gäller de frågor om
tillämpningen av reglerna om bosättning och
ortsanknytning vid fastighetsöverlåtelser som
speciellt uppmärksammats i vissa motioner kan
erinras om att det i riksdagens tillkännagivande
särskilt framhålls vikten av att utvärdera
jordförvärvslagens bestämmelser om förvärvarens
anknytning till den ort där fastigheten är belägen.

Mot bakgrund av riksdagens tillkännagivande om en
utvärdering av jordförvärvslagen m.m. saknas enligt
utskottets uppfattning nu skäl att tillstyrka de
aktuella motionerna. Resultatet av utvärderingen bör
avvaktas. Detta torde kunna ge ett bättre underlag
för vidare överväganden om behovet av en förändrad
lagstiftning i bl.a. de frågor som aktualiserats i
motionerna 1998/99:
Bo401 (kd), 1998/99:Bo403 (kd), 1998/99:Bo411 (s),
1998/99:MJ219 (c) yrkande 15, 1998/99:MJ306 (m)
yrkande 4, 1998/99:N230 (c) yrkande 5, 1998/99:N231
(kd) yrkande 5 samt 1998/99:N274 (kd) yrkande 23.

Expropriationslagen

Två motioner tar upp frågor om utformningen av
expropriationslagstiftningen. Förslagen avser dels
frågan om expropriationsändamålen, dels frågan om
ersättning vid expropriation.

Expropriation innebär att egendom tas i anspråk för
det allmännas bästa i enlighet med bestämmelserna i
expropriationslagen (1972:719). Det handlar om ett
ingripande som bara kan företas under vissa
särskilda förutsättningar. I 2 kap.
expropriationslagen anges de s.k.
expropriationsändamålen. Av kapitlets 1 § framgår
att expropriation är tillämplig för kommuner i syfte
att hävda den grundtanke som innebär att kommunerna
bör ha företrädesrätt till mark som skall användas
för tätbebyggelse. Andra kapitlets påföljande
paragrafer räknar upp ett antal mer preciserade
syften för vilka expropriation är möjlig. Här nämns
expropriation för kommunikationsändamål, drivkraft
och va, näringsverksamhet, skydds- och
säkerhetsområden, försvarsändamål, kulturella
ändamål, natur- och friluftsliv samt expropriation
av vanvårdade fastigheter. Dessutom återfinns i 10 §
en kompletterande allmän bestämmelse om
expropriation av mark som behövs för verksamhet som
staten eller kommunen har att tillgodose eller som
är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en
viss befolkningsgrupp. Något av en särställning
bland expropriationsändamålen har regeln om s.k.
värdestegringsexpropriation. Dess innebörd är att
förhindra oförtjänt värdestegring hos fastigheter
som inte direkt berörs av ett
expropriationsförfarande men som förväntas öka i
värde genom ett expropriationsföretag. Regeln som
bygger på likhetsprincipen syftar till att eliminera
sådan markvärdesstegring som ställer icke
exproprierade markägare i en bättre situation än de
vars mark exproprieras.

I motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 11 föreslås att
riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen
begär förslag till lagändring som innebär att
expropriationsändamålen starkt begränsas. Enligt
motionärerna bör inskränkning i enskilda markägares
rätt endast få ske på föjande grunder:

- för att skydda människor till liv, hälsa och
säkerhet
-
- för att skydda miljön och naturen
-
- för att kunna genomföra för landet eller kommunen
ytterst angelägna uppgifter.
-

Bostadsutskottet behandlade hösten 1997 ett
motionsyrkande med motsvarande förslag om att
kraftigt inskränka expropriationsändamålen (1997/98:
BoU2 s. 10). Utskottet anförde i detta sammanhang
följande:

Enligt utskottets uppfattning innebär rådande
reglering av de ändamål för vilka expropriation får
ske en sådan avvägning mellan olika intressen att en
ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.
Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt
för det allmänna att kontrollera
samhällsutvecklingen genom att tillämpa
expropriation. En inskränkning av ändamålen, såsom
motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter
för samhället att göra erforderliga avvägningar
mellan skilda berättigade intressen som kan göra
anspråk på ett specifikt markområde. Vid
tillståndsprövningen skall hänsyn inte bara tas till
det allmännas intresse utan även till motstående
intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om
ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt
eller om olägenheterna av expropriationen från
allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar
som kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet
får därmed anses vara tillgodosedda.

Sedan föregående behandling av frågan om
expropriationsändamålen har ingenting framkommit som
ger utskottet anledning att ändra sitt
ställningstagande. Inte heller vad som anförs i m-
motionen ger utskottet anledning till vidare
överväganden i frågan. Motion 1998/99:Bo209 (m)
yrkande 11 avstyrks således.

Motion 1998/99:Bo209 (m) tar även upp frågan om
expropriationsersättning. I yrkande 12 föreslås att
markägaren vid expropriation skall få ersättning för
fastighetens fulla marknadsvärde samt för de
kostnader och intäktsbortfall som inte kan
återvinnas. Vidare föreslås att den s.k.
presumtionsregeln i expropriationslagen avskaffas.
Också i motion 1998/99:MJ777 (m) yrkande 5 begärs en
översyn av expropriationslagens ersättningsregler
med motsvarande inriktning.

Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer mellan
tre olika slag av ersättning. Löseskilling utgår då
en hel fastighet exproprieras medan
intrångsersättning utbetalas när endast del av
fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för
personlig skada, vilken innefattar andra förluster
som ägare m.fl. kan göra genom expropriationen.
Ersättningen för personlig skada innefattar
exempelvis flyttkostnader, förlust genom nedläggning
av rörelse etc. och har således inget att göra med
själva fastighetens värde. Den exproprierande står
dessutom i allmänhet för motpartens kostnader för
hela expropriationsförfarandet. Undantag gäller för
kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan
betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning
i högre rätt än fastighetsdomstol att den
exproprierande oavsett utgången svarar för
rättighetshavarens kostnader då endast den förre
fullföljt talan.

Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas
för sin förlust begränsas genom den s.k.
presumtionsregeln. Denna regel innebär att den
ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio
år före expropriationsansökan räknas
fastighetsägaren till godo endast om det konstateras
att ökningen beror på annat än förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt.
Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är
fallet.

Bostadsutskottet avstyrkte hösten 1997
(1997/98:BoU2) även motionsförslag om
expropriationslagens ersättningsregler motsvarande
de nu aktuella och anförde bl.a. att gällande
regler i grunden är väl avfattade när det gäller
fastighetsägarens rätt till ersättning. Utskottet
vidhåller denna bedömning. Skäl saknas därför för
riksdagen att initiera en översyn av
ersättningsreglerna med den inriktning som förordas
i m-motionerna. Utskottet har emellertid erfarit att
det inom Justitiedepartementet finns planer på att
genomföra en analys av behovet av vissa förändringar
i expropriationslagens ersättningsregler. Avsikten
är att analysera om det skett några förskjutningar
av lagens tillämpningsområde under senare år som bör
föranleda att ersättningsreglerna revideras.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
ersättningsreglerna i expropriationslagstiftningen i
vart fall tills vidare bör kvarstå oförändrade. Det
får förutsättas att regeringen återkommer till
riksdagen i frågan, om den analys som skall
genomföras ger anledning till detta. Utskottet
avstyrker således motionerna 1998/99:Bo209 (m)
yrkande 12 samt 1998/99:MJ777 (m) yrkande 5.

Förköpslagen

Kommun har enligt förköpslagen (1967:868)
förköpsrätt vid försäljning av fast egendom eller
tomträtt på vissa i lagen angivna grunder. Syftet
med förköpslagen är att förbättra kommunernas
möjlighet att på ett tidigt stadium förvärva mark
som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom
dämpa prisutvecklingen i fråga om sådan mark.
Avsikten är emellertid inte att förköpsrätten för
kommunernas del skall utnyttjas i stället för
vanligt köp. Förköpsrätten är främst tillkommen för
att kommunerna skall kunna förvärva egendom som med
förbigående av kommunen sålts till annan. Det kan
vara fråga om fall där kommunen över huvud taget
inte beretts tillfälle att förhandla med säljaren
eller när kommunen förklarat sig villig att godta de
villkor säljaren ställt men ändå blivit förbigången.
Kommunen ges enligt förköpslagen rätt att lösa
marken på samma villkor som en markägare avtalat med
köparen.

I motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 19 föreslås att
den kommunala förköpsrätten avskaffas. Motivet är
enligt motionärerna att kommunerna genom det
kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna personella resurser i kombination med den
kommunala förköpsrätten ges en mycket stark
ställning gentemot enskilda fastighetsägare.
Kommunerna anses härigenom ha möjlighet att
genomföra sina planer utan att behöva ta till
förköpsmöjligheterna.

Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har
framställts vid ett flertal tillfällen. En klar
majoritet i bostadsutskottet har i dessa sammanhang
ställt sig bakom förköpslagens huvudprinciper och
ansett att lagen bör behållas. Den kommunala
förköpsrätten utgör enligt utskottets uppfattning
ett viktigt komplement till expropriationslagen och
innebär i vissa fall att ett ofta tids- och
kostnadskrävande expropriationsförfarande kan
undvikas. Förköpslagen bör således ses som ett av
flera instrument som tillsammans ger kommunerna
möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i
övrigt ta ansvar för den fysiska
samhällsutvecklingen.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion 1998/99:Bo209 (m) yrkande 19.

Lägenhetsregister

Riksdagen beslutade år 1995 att införa lagen
(1995:1573) om lägenhetsregister. Avsikten var att
möjliggöra att en registerbaserad folk- och
bostadsräkning genomförs år 2000. Uppgifterna i
lägenhetsregistret får användas för framställning av
statistik och för folkbokföringen samt för bl.a.
planering, uppföljning och utvärdering av boende,
byggande och kommunikationer. Lagen om
lägenhetsregister har endast gällt för en
försöksverksamhet omfattande Gävle kommun och
Högalids församling i Stockholm. Regeringen beslutar
när lagen i övrigt skall träda i kraft.

I motion 1998/99:N326 (m, kd) läggs fram en rad
förslag med hänvisning till behovet av att förenkla
företagandet. Enligt yrkande 14 i denna motion bör
riksdagen i ett tillkännagivande framhålla att
fastighetsägare inte skall vara skyldiga att driva
in uppgifter om vilka som bor i fastigheten och
vilken utrustning de boende själva monterat in i
lägenheterna.

Den försöksverksamhet med lägenhetsregistret som
hittills bedrivits i en kommun samt en församling är
nu avslutad. Verksamheten utvärderas för närvarande
inom Regeringskansliet. Överväganden pågår även i
vilken form som nästa folk- och bostadsräkning skall
genomföras. Denna fråga ligger emellertid inte inom
bostadsutskottets beredningsområde. Vad utskottet
har att ta ställning till är om skyldigheten för
fastighetsägare att lämna uppgifter till
lägenhetsregistret bör ändras i enlighet med vad
motionärerna förordar. Det kan emellertid i denna
fråga konstateras att fastighetsägaren inte är ålagd
att inhämta de uppgifter till lägenhetsregistret som
hävdas i motionen. Uppgifterna i lägenhetsregistret
är inte personanknutna. Koppling till person och
hushåll görs i stället i folkbokföringsregistren
genom att en lägenhetsbeteckning läggs till
folkbokföringsadressen. Inte heller förekommer i
lägenhetsregistret några uppgifter om den typ av
utrustning som görs gällande i motionen. För varje
lägenhet anges antal rum, kökstyp och yta samt, i
förekommande fall, om lägenheten är en specialbostad
för ungdom eller äldre.

Vad gäller innehållet i och användning av
lägenhetsregistret i övrigt finns anledning att
avvakta den utvärdering av försöksverksamheten som
för närvarande pågår. Motion 1998/99:N326 (m, kd)
yrkande 14 avstyrks således.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av
jordförvärvslagen

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo401,
1998/99:Bo403, 1998/99:Bo411, 1998/99:MJ219
yrkande 15, 1998/99:MJ306 yrkande 4,
1998/99:N230 yrkande 5, 1998/99:N231 yrkande 5
samt 1998/99:
N274 yrkande 23,

res. 1 (kd, c)

2. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo209 yrkande 11,

res. 2 (m, kd)

3. beträffande expropriationslagens
ersättningsregler

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Bo209 yrkande 12
och 1998/99:MJ777 yrkande 5,

res. 3 (m, kd)

4. beträffande upphävande av
förköpslagen

att riksdagen avslår motion 1998/99:Bo209 yrkande 19,

res. 4 (m)

5. beträffande ägenhetsregistret

att riksdagen avslår motion 1998/99:N326 yrkande 14.

res. 5 (m, kd)

Stockholm den 11 mars 1999

På bostadsutskottets vägnar

Ulf Björklund

I beslutet har deltagit: Ulf Björklund (kd), Bengt-
Ola Ryttar (s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v),
Sten Andersson (m), Carina Moberg (s), Inga Berggren
(m), Anders Ygeman (s), Sten Lundström (v), Ulla-
Britt Hagström (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena
Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Ahlstedt (c), Carina
Adolfsson (s), Ewa Thalén Finné (m) och Leif
Jakobsson (s).

Reservationer

1. Översyn av jordförvärvslagen (mom. 1)

Ulf Björklund (kd), Ulla-Britt Hagström (kd) och
Rigmor Ahlstedt (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "Bostadsutskottet kan" och på s. 6 slutar
med "yrkande 23" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet ställer sig givetvis bakom det
tillkännagivande som riksdagen gjorde i november
1998 om en utvärdering av effekterna av vissa
bestämmelser i jordförvärvslagen m.m. Utskottet har
emellertid erfarit att regeringen ännu inte påbörjat
detta arbete. Det finns därför skäl att i ett nytt
tillkännagivande understryka vikten av att arbetet
påbörjas snarast samt att något utveckla önskemålen
om inriktningen och formerna för utredningsarbetet.
Utskottet instämmer i dessa frågor i vad som
förordats i motionerna 1998/99:MJ219 (c),
1998/99:N230 (c), 1998/99:N231 (kd), 1998/99:N274
(kd), 1998/99:Bo401 (kd) och 1998/99:Bo403 (kd).

Den av riksdagen förordade översynen av
jordförvärvslagen bör bedrivas i form av en
parlamentarisk utredning. Utredningsarbetet bör
påbörjas omedelbart och genomföras skyndsamt. Syftet
med utredningen skall vara att komma till rätta med
de på vissa skogsfastigheter omfattande
slutavverkningarna samt att stärka boplikten.

Sedan jordförvärvslagen omarbetades i början av
1990-talet har en oroande utveckling kunnat
registreras i samband med överlåtelser av
jordbruksfastigheter. Den begränsning som då
genomfördes av boplikten till att endast gälla i
vissa delar av landet har lett till en omfattande
försäljning till personer som varken har för avsikt
att bo på eller bruka fastigheten. Starka skäl talar
således för att boplikten skall utvidgas till att
omfatta hela landet. För skogsfastigheter bör boende
i bygden vara ett tillräckligt krav.

En annan bestämmelse i jordförvärvslagen som inte
har fungerat tillfredsställande är tillämpningen av
den s.k. kompensationsregeln i 5 §
jordförvärvslagen. Denna regel kan i dag alltför
lätt kringgås. Ett sätt att skärpa tillämpningen är
att ta bort 5 § andra stycket som medger undantag
från kompensationskravet för juridiska personer som
bedriver skogsindustriell verksamhet.

Vad utskottet anfört ovan med anledning av
motionerna 1998/99:MJ219 (c) yrkande 15,
1998/99:N230 (c) yrkande 5, 1998/99:N231 (kd)
yrkande 5, 1998/99:N274 (kd) yrkande 23,
1998/99:Bo401 (kd) och 1998/99:Bo403 (kd) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Detta innebär att även motionerna 1998/99:Bo411 (s)
och 1998/99:MJ306 (m) yrkande 4 i allt väsentligt
får anses vara tillgodosedda.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande översyn av jordförvärvslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo401,
1998/99:
Bo403, 1998/99:Bo411, 1998/99:MJ219 yrkande 15,
1998/99:MJ306 yrkande 4, 1998/99:N230 yrkande 5,
1998/99:N231 yrkande 5 samt 1998/99:N274 yrkande
23 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

2. Expropriationsändamålen (mom. 2)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik
Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Bostadsutskottet behandlade" och på s. 7
slutar med "avstyrks således" bort ha följande
lydelse:

Det är utskottets uppfattning att bestämmelserna om
expropriationsändamålen medger ett alltför stort
utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren
riskerar att utsättas för expropriation av rent
konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad
av att ytterst angelägna samhällsintressen skall
tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte
värdigt en rättsstat att tillåta tvångsmässiga
ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder
som nuvarande expropriationsändamål medger.
Expropriation av mark är en kränkning av
äganderätten och bör endast komma i fråga när
synnerligen viktiga samhällsintressen så påkallar.

Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en
genomgripande översyn av expropriationslagen
genomförs. Översynen skall i första hand syfta till
att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan
åberopas vid ett exproprieringsföretag. Endast för
stat eller kommun ytterst angelägna
samhällsåtaganden, värnande om människors liv, hälsa
och säkerhet samt skydd av natur och miljö, skall
tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation
där det allmännas enda motiv till ingreppet är att
stävja en marknadsbaserad värdeökning skall
exempelvis inte medges.

Riksdagen bör med anledning av partimotion
1998/99:Bo209 (m) yrkande 11 som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande expropriationsändamålen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo209 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

3. Expropriationslagens ersättningsregler
(mom. 3)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik
Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Bostadsutskottet avstyrkte" och på s. 8
slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Förutom en kraftig begränsning av
expropriationsändamålen bör expropriationslagen
ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren
kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde
samt för de kostnader och det inkomstbortfall som
inte kan återvinnas. De förändringar av
expropriationslagens ersättningsregler som gjordes i
början av 1970-talet innebar att den tidigare
rådande grundprincipen om full ersättning övergavs.
I stället för att på marknadsmässiga grunder
kompensera drabbade fastighetsägare antogs en
lagstiftning som inte på ett rimligt sätt avspeglar
en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som
innefattar framtida förväntningsvärden.

Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot
exproprianten förstärks av den s.k.
presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln
föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren
bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden
går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Det
enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall
ha bevisbördan. Presumtionsregeln bör således
avskaffas.

Bostadsutskottet anser att regeringen bör anmodas
att snarast återkomma med förslag om ändringar i
expropriationslagen som innebär att
presumtionsregeln avskaffas och att exproprianten
ges bevisbördan i fråga om orsaken till
markvärdesökningarna. Förslag med denna inriktning
bör kunna föreläggas riksdagen redan under våren
1999. Därutöver bör i samband med den av utskottet
förordade översynen av expropriationslagen i övrigt
utarbetas förslag om ändrade ersättningsregler i
syfte att stärka markägarens ställning i enlighet
med vad utskottet förordat.

Vad utskottet anfört ovan med anledning av
motionerna 1998/99:Bo209 (m) yrkande 12 och
1998/99:MJ777 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande expropriationslagens
ersättningsregler

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Bo209
yrkande 12 och 1998/99:MJ777 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

4. Upphävande av förköpslagen (mom. 4)

Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Motionsyrkanden om" och slutar med
"yrkande 19" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet instämmer i uppfattningen att den
kommunala förköpsrätten bör avskaffas. Motiven till
detta ställningstagande är främst att förköpsrätten
inte fyller någon funktion i den kommunala
markplaneringen. Den kommunala arsenalen av
markpolitiska instrument är så omfattande att de
enskilda markägarna hamnar i en orimligt svag
position i förhållande till kommunerna. Möjligheten
att tillgripa expropriation samt det kommunala
planmonopolet är enligt utskottets uppfattning
tillräckliga medel för att kommunerna skall kunna
påverka samhällsutvecklingen. Utnyttjandet av
förköpsrätten är dessutom beroende av de
tillfälligheter som gör att en fastighetsägare är
villig att sälja sin fasta egendom. Denna
omständighet gör att kommunerna i sin planläggning
knappast kan betrakta förköpsrätten som ett
funktionellt instrument. Utbudet kan även förväntas
vara spritt i såväl tid som rum på ett sådant sätt
att den kommunala förköpsrätten knappast kan ges
något berättigande som markpolitiskt styrmedel.

Risken att kommunerna tillgriper sitt
förköpsprivilegium med hänvisning till mer eller
mindre svagt underbyggda spekulationer om framtida
fysisk expansion anser utskottet vara alltför stor
för att de enskilda markägarna skall känna
erforderlig trygghet i sitt ägande av fast egendom.
Utskottet anser att ett avskaffande av den kommunala
förköpsrätten minskar denna osäkerhet samt bidrar
till en sundare fastighetsmarknad där enskilda
fastighetsägare i möjligaste mån tillåts verka på
likartade villkor som kommunerna. Frågan inställer
sig dessutom om motivet till att kommunerna skall
ges möjlighet att spendera skattemedel på en
vidlyftig kommunalisering av mark för bebyggelse
samtidigt som resurserna inte förslår att tillgodose
mer angelägna kommunala verksamheter.

Utskottet anser det även nödvändigt att belysa de
problem som den kommunala förköpsrätten skapar för
den köpare vars avtal om fastighetsköp går om intet.
Köparen kan gå miste om en ekonomiskt god affär
eller hindras att tillgodogöra sig andra värden av
fastigheten. Omfattande planerings- och
förhandlingsarbete som kan ha föregått köpeavtalets
upprättande blir mer eller mindre förgäves.

Sammanfattningsvis anser bostadsutskottet att
regeringen bör anmodas att förelägga riksdagen
förslag om nödvändig lagstiftning för avskaffande av
den kommunala förköpsrätten. Förslaget bör
föreläggas riksdagen i sådan tid att förköpslagen
kan upphävas senast vid närmast kommande årsskifte.
Vad utskottet nu anfört med anslutning till motion
1998/99:Bo209 (m) yrkande 19 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande upphävande av förköpslagen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Bo209 yrkande
19 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

5. Lägenhetsregistret (mom. 5)

Ulf Björklund (kd), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Ulla-Britt Hagström (kd), Carl-Erik
Skårman (m) och Ewa Thalén Finné (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Den försöksverksamhet" och slutar med
"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Redan när riksdagen år 1995 fattade ett
principbeslut om att genomföra en registerbaserad
folk- och bostadsräkning år 2000 riktades starka
invändningar mot uppläggningen av denna verksamhet.
En folk- och bostadsräkning enligt den modell som
den socialdemokratiska regeringen utformat tillåter
en noggrann kartläggning och datorisering av
medborgarnas boende. I en gemensam reservation (m,
fp, mp, kd) påtalades de integritetskränkande
effekter som detta kan leda till. Utskottet
instämmer i denna kritik. Den registerbaserade folk-
och bostadsräkningen bör inte genomföras.

Lägenhetsregistret utgör den centrala delen i den
registerbaserade folk- och bostadsräkningen.
Registrets tänkta användningsområde i övrigt är
mycket oklart och kan inte motivera en omfattande
och resurskrävande registrering av landets samtliga
bostäder. Som anförs i den aktuella motionen finns
också skäl att rikta invändningar mot registret vad
gäller de krav som ställs på landets fastighetsägare
att delta i uppgiftsinsamlingen.

Bostadsutskottet anser med hänvisning till det ovan
anförda att lagen om lägenhetsregister inte bör
tillåtas träda i kraft. Detta bör riksdagen med
anledning av motion 1998/99:N326 (m, kd) som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande lägenhetsregistret

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:N326
yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.