Bostadspolitik för valfrihet och mångfald

Motion 1998/99:Bo209 av Knut Billing m.fl. (m)

Innehåll

1 Den sociala bostadspolitiken har misslyckats 13

1.1 Kris i boendefrågan 13

1.2 Kommunala förlustbolag 13

1.3 Höga bostadskostnader 13

1.4 Bostadsbyggandet 13

1.5 Segregation 13

1.6 Konkurser i bostadsrättsföreningar 13

1.7 Regeringen svarslös 13

2 Principer för bostadspolitiken 13

3 En politik för de boende 13

3.1 Att själv kunna betala för sin bostad 13

3.2 Att spara till en egen bostad 13

3.3 Sänk fastighetsbeskattningen 13

3.4 Rättvis skattebehandling 13

3.5 Energipolitiken leder till högre skatter 13

4 Avreglering av hyresrätten och bostadsrätten 13

4.1 En rättvis hyreslag 13

4.2 Bostadsrätten 13

5 Kommunala bostadsbolag 13

5.1 Kommunens uppgifter 13

5.2 Kommunal näringsverksamhet 13

5.3 Åtgärder för att komma till rätta med problemen 13

6 Avreglering 13

6.1 Handelns lokalisering 13

6.2 Mark 13

6.3 Strandnära bebyggelse 13

6.4 Tomträtten 13

6.5 Förvärvslagstiftning och förköp 13

7 Bostadsfinansiering 13

7.1 Räntebidragen 13

7.2 ROT-avdrag 13

8 Hemställan 13

1 Den sociala bostadspolitiken har misslyckats
2
2.1 Kris i boendefrågan
2.2
Den socialdemokratiska bostadspolitiken har havererat. Över 60 000
lägenheter står tomma i landet. Många kommunala bostadsföretag står
inför hot om konkurs. I storstadsregionerna har man problem med att få
fram så många lägenheter som efterfrågas. Tillämpningen av
bruksvärdessystemet har stoppat hyreshusbyggandet i rikets största stad.
Byggkostnaderna är fortfarande höga. Skatterna på boendet ökar trycket
på högre hyror. Konkurserna bland bostadsrättsföreningar ökar.
Segregeringen på bostadsmarknaden fördjupas. Trots varningssignaler
om allt högre boendekostnader och trots fortsatt historiskt lågt byggande
förmår inte regeringen prestera ett enda förslag som avhjälper
krissituationen. Bristen på förankring i verkligheten kombineras nu med
ett omfattande skifte av finansiering som är allt annat än entydigt.
Socialdemokraterna försöker ge sken av att de vill driva en social
bostadspolitik samtidigt som de vill minska kostnaderna för
bostadspolitiken. Politiken håller inte samman. Risken är överhängande
att Socialdemokraterna måste använda nya regleringar för att kunna driva
bostadspolitik.

Det är inte genom ökade subventioner eller speciella satsningar som
dagens bostadssituation kan förbättras. Sedan 1994 har tre ROT-satsningar
gjorts. Ovissheten i regeringens politik kvarstår även i regeringens förslag
till
statsbudget för 1999. Förlängningen av ROT-stödet som regeringen föreslog
i våras innebär att instabiliteten ökar och frågan om vilken bostadspolitik
regeringen bedriver kvarstår obesvarad. Utöver ROT-bidragen har satsningar
gjorts på infrastruktur, miljö och studentbostäder. Omkring 15 miljarder
kronor har fram till i dag plöjts ned på detta vis, utan att det givit några
nämnvärda effekter. I budgetpropositionen för 1999 erkänner regeringen
misslyckandet med särskilda subventioner till studentlägenheter m.m. som
nu avskaffas på grund av det låga intresset. Bostadsbristen bland landets
studenter kvarstår dock och är på vissa orter akut. Några förslag för att
åtgärda detta problem har dock inte regeringen.

På de bostadsmarknader som skulle kunna fungera hindrar social-
demokratiska kommunpolitiker utvecklingen. I Stockholm har t.ex. Social-
demokraterna i praktiken stoppat byggandet. Den hyresnivå som de
kommunalt ägda bostadsföretagen funnit nödvändig för att få täckning för
sina kostnader i nyproduktionen i bostadsområdet S:t Erik sänktes genom
politiska beslut. Eftersom hyrorna i det kommunala beståndet är hyres-
ledande leder detta till ett stopp för nybyggandet i enskild regi. Det finns
ändå en marknad för bostäder, vilket inte minst priserna på befintliga
bostäder visar. I vissa områden har priserna ökat mycket kraftigt och är nu
rekordhöga. Den politik som nu bedrivs utestänger dock alla som inte har
möjligheten att köpa en egen bostad.

2.3 Kommunala förlustbolag
2.4
Även om subventionssystemet medverkat till dagens problem för många
kommunala bostadsbolag, bör den enskilda kommunens ansvar
framhållas. Många kommuner har spekulerat i en fortsatt snabb inflation,
en fortsatt hög subventionsgrad och en ständigt god tillväxt i ekonomin. I
många kommuner blundade politiker för den verkliga efterfrågan på
bostäder under 1980-talet. Det fanns egentligen inga incitament för att
avbryta byggvågen. Överhettningen drev upp priserna och
subventionerna följde med. För Socialdemokraterna var det politiskt
omöjligt att reformera statens stöd till bostadsproduktionen. Däremot har
det nu visat sig möjligt att i efterhand acceptera regeringen Bildts
reformer.

De kommunala bostadsföretagen har byggts upp utan några nämnvärda
krav på eget kapital. Tvärtom har systemet med subventioner och regleringar
gjort det möjligt för de kommunala bostadsföretagen att bedriva sin verksam-
het utan att ha en stadig kapitalbas att stå på. I dag är ett stort antal av de
kommunala bolagen hopplöst underkapitaliserade.

I oktober 1996 infördes tillfälliga regler för räntebidrag till allmännyttiga
bostadsföretag. De innebär att en kommun som frånhänder sig bestämmande
inflytande över bostadsföretaget, förlorar räntebidragen. Förslaget skyndades
fram av Inrikesdepartementet för att snabbt förhindra att kommuner säljer
hela eller delar av sina allmännyttiga bostadsföretag eftersom den social-
demokratiska regeringen inte ville se någon fortsättning. Lex Nacka hindrar i
dag många nödvändiga omstruktureringar av bostadsbolag runt om i landet.

Bostadssektorn uppvisar i dag stora problem och fungerar inte som en
marknad. Många lägenheter står outhyrda. Bostadsbyggandet faller drama-
tiskt. Mer än 50 kommunala bostadsföretag står på ruinens brant. I denna
situation väljer regeringen att aktivt hindra kommunerna från att finna lös-
ningar som kan vara till gagn för såväl de boende som skattebetalarna.

Regeringens hålling leder till att kommunala bostadsföretag diskrimineras
och inte tillåts verka på samma villkor som privata. Hyresgästerna hos de
kommunala bostadsföretagen kommer i en sämre position. Försäljning eller
ombildning från hyresrätt till bostadsrätt försvåras eller förhindras. Detta
leder till att nödvändiga och väl motiverade omstruktureringar av de kommu-
nala bostadsföretagen inte kan genomföras.

Många kommuner har satt framtida skatteintäkter i pant för att skydda
fastighetsbolagen, vilket nu leder till att de kommunala kärnverksamheterna
blir lidande när kommunala skattepengar måste användas för att betala för
den kommunala fastighetsspekulation som skett tidigare.

Den särskilda bostadsdelegation som regeringen inrättat har till uppgift att
med statliga skattemedel betala för det bostadspolitiska fiasko som
socialdemokratisk politik lett till. När nu delegationen börjat sitt arbete kan
vi konstatera att det övervägande är socialdemokratiska kommuner som
behöver statligt stöd.

2.5 Höga bostadskostnader
2.6
Skattehöjningarna har i hög grad påverkat boendekostnaderna i Sverige.
Högre fastighetsskatt i kombination med högre energiskatter har pressat
upp priset trots att bostadsmarknaden varit mycket kärv under flera år.

Kostnaden för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisindex. I ett
land där vi redan betalar mycket för att bo slår det hårt mot hushålls-
ekonomin. Eftersom skatten på inkomst ökat så har resultatet blivit ett allt
mindre utrymme för annan konsumtion. Alla behöver en bostad, och när
priset ökar snabbare för denna nödvändiga vara så leder det till att människor
känner sig fattigare. Särskilt hårt drabbar det människor som redan lever på
knappa marginaler.

Det är inte bara i jämförelse med priserna i Sverige som bostads-
kostnaderna har stigit. Vi betalar mer för vår bostad än vad man gör i
jämförbara länder. Förvisso är standarden förhållandevis god, men det är inte
hela förklaringen. Höga boendekostnader lämnar också mindre över till
annan konsumtion. Sällan kan människor välja en lägre hyra för ett annat
läge eller en lägre standard. Orsaken är att hyresregleringen förhindrar en
sådan ordning. I stället hålls hyrorna på likvärdiga nivåer för olika bestånd.
De som till sist förlorar mest är de som har låga inkomster efter skatt.
Valmöjligheten är mindre, och alternativet att köpa sin bostad är ofta
uteslutet. En form av vanmakt uppstår.

I omkring 200 kommuner står i dag lägenheter tomma, främst i kommu-
nala bostadsbolag. Det är genomgående så att antalet lediga lägenheter är
stort i kommuner som haft svag ekonomisk utveckling och där befolknings-
minskningen varit störst. Det är inte ovanligt att över 10 procent av
lägenheterna är outhyrda. Samtidigt är det svårt att få bostad i kommuner där
tillväxten är snabb och befolkningsökningen stor.

2.7 Bostadsbyggandet
2.8
Orderstocken för nybyggande föll kraftigt 1990, p.g.a. minskad
efterfrågan. Under 1994 började situationen se något ljusare ut, för att
under 1997 slå nya bottenrekord. Prisutvecklingen har också följt detta
mönster. Byggentreprenörerna återkommer med larmrapporter om det
låga byggandet och byggfackets a-kassa tillhör de mest ansträngda a-
kassorna. Var tredje byggnadsarbetare är registrerad som arbetslös.

Den byggnadsverksamhet som ändå bedrivs i landet hålls till stor del uppe
av regeringens s.k. lokala investeringsprogram. De mycket stora belopp som
regeringen här disponerar har under valrörelsen använts av statsråd närmast
som gåvor till olika kommuner. I t.ex. Norrköping har bidrag betalats för att
riva lägenheter. Programmen går i och med förslaget till budget för 1999 in i
en ny fas då förslag läggs om att skapa ett särskilt kunskapscentrum för de
lokala investeringsprogrammen. En av centrets viktigaste uppgifter kommer
att bli att lära kommunerna att söka stödet på ett korrekt sätt. Drygt 5
miljoner kronor kostar denna upplysningsverksamhet.

Som hyresgäst är det svårt att förstå varför helt moderna hyreshus måste
rivas för att hålla uppe hyresnivån i kvarvarande bestånd. Sedan 1992 har
dessa rivningar femdubblats. När kalkylen inte går ihop för de bostadsföretag
som är verksamma i utflyttningskommuner rivs lägenheter. På detta sätt kan
hyresnivån hållas uppe i de redan uthyrda lägenheterna. Kapitalförstöringen
är inte samhällsekonomiskt försvarbar.

Under miljonprogramsåren byggdes som mest över 100 000 nya lägenheter
per år. Samtidigt revs också tiotusentals lägenheter. Orsaken var att
rivningskostnaderna fick räknas in i bidragsunderlaget för motsvarande
nyproduktion. Den storskaliga satsningen innebar att för mycket byggdes på
åkrar utanför städerna och för lite inne i städerna. Effekten blev ganska
tråkiga sovstäder och kvällstomma innerstäder.

2.9 Segregation
2.10
Miljonprogramområdenas storskalighet med stora, enhetliga och
stereotypa områden med kommunägda flerbostadshus har resulterat i en
social segregation. Under senare år har denna segregation blivit allt
tydligare till följd av svag tillväxt och stor arbetslöshet. Inflyttningen till
dessa områden är svag. I stället finns tydliga tendenser till fortsatt
utflyttning och därmed ökad försvagning. Denna process förstärks
dessutom i kommuner där dessa områden används för att lösa
kommunens problem att finna bostäder åt svagare grupper.
Segregationen befästs än mer.

"Vår kartläggning av levnadsvillkoren i de utsatta stadsdelarna visar att
segregationen i storstäderna har fördjupats och blivit allt allvarligare."
(Stor-
stadsutredningen 1998) Under tre decennier har det, med en formulering från
storstadskommittén, satsats "gigantiska belopp" på olika typer av program
för att vända utvecklingen mot sjunkande sysselsättning och ökad
segregation i det 50-tal bostadsområden i våra tre storstadsregioner som
tidigt identifierades som problematiska. Storstadskommittén visar hur dessa
pengar plottrats bort, hamnat i meningslösa projekt utan effekter och sällan
eller aldrig utvärderats. Knappast i något enda hänseende har man uppnått
vad som inledningsvis utlovades.

Bilden av Det Stora Misslyckandet framträder. Storstadskommittén
konstaterar ärligt att "stat och kommun har satsat mycket stora belopp för att
motverka segregationen under de senaste tre decennierna", men att det vore
"förmätet att hävda att resultaten av satsningarna står i relation till de
ekonomiska insatserna".

Kombinationen av regleringar och subventioner har gjort att endast de
välbeställda har genuin valfrihet. De äldre bor kvar i gamla bostäder, trots att
dessa är för stora, eftersom det är bostadens ålder, inte dess storlek eller
läge,
som är mest avgörande för priset. Yngre familjer fastnar i små lägenheter,
som i gengäld är nyare och dyrare. Bristen på valfrihet understryks.

Rörligheten såväl på arbetsmarknaden som mellan olika bostäder försvåras
när hyresanpassningar förhindras. Pendling blir i många fall inte en attraktiv
lösning, eftersom boendekostnaden inte varierar med efterfrågan.
Hyressänkningar görs sällan eller aldrig i de kommunala bostadsbolagen för
att stimulera efterfrågan. I stället hålls hyresnivån uppe, t.ex. genom rivning
av lägenheter. Vissa steg har tagits där bostadsföretag försöker locka till sig
nya hyresgäster genom olika erbjudanden. Ofta hindrar dock
hyreslagstiftningen en sådan utveckling. Som en följd av detta är det mycket
svårt för den enskilde att påverka sin situation.

De förslag som lämnades i storstadspropositionen (prop. 1997/98:165)
kommer inte att positivt bidra till att lösa de allvarliga segregationsmönster
vi ser runt om landet, och särskilt i våra tre större städer. I stället väljer
den
socialdemokratiska regeringen att även här lita till traditionella instrument
där den enskilde individen helt frånkopplas möjligheten att påverka sin
situation. De insatser som föreslås skall styras av den statliga storstads-
delegationen i samråd med kommunala politiker. Lösningar liknande dessa
har prövats i flera decennier utan att åstadkomma några positiva
förändringar. Problemen har i stället förstärkts.

De förslag Moderata samlingspartiet lägger i bl.a. denna motion leder till
en ökad rörlighet. Människor får kontroll över sin egen vardag. Valfriheten
blir en realitet för fler. Bostadsmarknaden kommer att bli mer varierad.
Problemen med segregation minskar.

2.11 Konkurser i bostadsrättsföreningar
2.12
Under 1980-talet och i början av 1990-talet ledde utformningen av de
bostadspolitiska stöden genom ett överutnyttjande av statens
subventioner till nyproduktion av bostäder som inte efterfrågades. Den
bostadspolitik som vi moderater varnat för under många år visade sig
under dessa år från sin värsta sida. Kommunala bostadsföretag byggde
hyreshus och bl.a. Riksbyggen och HSB byggde hus för nya
bostadsrättsföreningar i kommuner utan inflyttning och med överskott på
bostäder.

Det är många människor som nu drabbas av följderna av denna bostads-
politik. Särskilt hårt har de människor drabbats som köpte en bostadsrätt som
producerades under åttiotalets sista år och nittiotalets första år. Infasningen
i
hel eller halv fastighetsskatt kommer nu som lök på laxen.

1997 var rekordåret hittills vad gäller konkurser. Mer än 100
bostadsrättsföreningar gick i konkurs. Vi har ändå bara sett början på detta.
För Riksbyggen kan kostnaderna beräknas till över 2 miljarder kronor. För
skattebetalarna kommer kostnaderna att uppgå till miljardbelopp. Belast-
ningen på statsskulden har ökat mycket snabbt. Men värst är det för de
enskilda människor och familjer som förlorat allt sitt sparande på en
investering som de trodde skulle skapa trygghet i vardagen.

Sedan 1994 har Sverige stått utan bostadspolitik. Under den tid den
bostadspolitiska utredningen arbetade konstaterade det ansvariga statsrådet
att förändringar av bostadspolitiken fick anstå till efter det att utredningens
resultat presenterats. Slutligen kom så den bostadspolitiska propositionen i
mars 1998. Den var lika tom och innehållslös som den bostadspolitiska
utredningen. Varken hyresgäster eller fastighetsägare uppfattade att det i
propositionen fanns några förslag som fastlade den framtida
bostadspolitiken. Utredandet skall i stället fortsätta. För dem som bor i en
bostadsrätt där föreningen är konkursmässig räcker inte utredande. Det krävs
handfasta åtgärder.

2.13 Regeringen svarslös
2.14
Regeringens förslag ger inte något svar på den övergripande och viktiga
frågan hur de höga boendekostnaderna skall kunna sänkas. Inte heller ges
något svar på hur människor själva skall kunna betala sin bostad.
Socialdemokraterna förvisar alla eventuella åtgärder till förnyade
utredningar. Problemen kommer därför att kvarstå och öka ytterligare.

I stället för att ge bostadsmarknaden långsiktigt stabila förutsättningar har
regeringen hittills endast presterat tillfälliga förändringar inom delar av
subventionssystemet. Samtidigt har man sagt att ytterligare förändringar,
som inte specificerats, är att vänta. Detta försätter hela bostadsmarknaden i
ett vänteläge och bidrar varken till ökad produktion eller tryggare boende.

Räntesubventionssystemet är avsett för att underlätta ny- och ombyggna-
tion. Regeringen väljer emellertid att använda räntesubventionssystemet för
att mildra effekterna av infasningen i fastighetsskattesystemet för de s.k.
krisårgångarna. Förslaget ger bara tillfällig lindring samtidigt som
osäkerheten kvarstår om hur regeringen tänker sig de långsiktiga spelreglerna
för bostadsmarknaden.

För Socialdemokraterna synes förekomsten av kommunala bostadsbolag
vara ett självändamål. I första hand skall de kommunala bostadsmonopolen
säkras. Först i andra hand kommer de boendes och skattebetalarnas bästa.
För många kommuner har denna politik fått som följd att skola och omsorg
fått allt mindre resurser. I t.ex. Bjuv har det kommunala bolaget uttömt
kommunen på alla resurser och följden har blivit att kommunen har svårt att
klara huvuduppgifterna. Inrikesministern har beräknat att de kommunala
bostadsbolagen under en treårsperiod kan komma att kosta upp mot 9
miljarder kronor. Detta är pengar som berörda kommuner hade kunnat
använda till andra ändamål om de inte förhindrats av en dogmatisk
socialistisk politik.

Bostadssektorn uppvisar i dag stora problem och fungerar inte som en
marknad. Många lägenheter står outhyrda. Bostadsbyggandet är mycket lågt.
Mer än 50 kommunala bostadsföretag står på ruinens brant.

Socialdemokraterna är uppenbart splittrade vad gäller bostadspolitiken.
Detta präglar också i hög grad bostadspolitiken. Under förra mandatperioden
lyckades inte regeringen lägga fram några förslag som löser problemen.
Boskatterna och därmed boendekostnaderna kommer fortsatt att vara
orimligt höga. De kommunala bostadsbolagen och speciellt de som befinner
sig i kris fortsätter att hota kärnverksamheterna vård, skola och omsorg.

Under valrörelsen 1994 utlovade Socialdemokraterna att ett sammanhållet
bostadsdepartement skulle införas under ledning av en bostadsminister.
Löften gavs också om billigare boende, ökat byggande och minskad bygg-
arbetslöshet. Dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson underströk detta
i valrörelsens slutspurt 1994:

"Vi vill få igång byggandet igen, eftersom det är en viktig startmotor i
ekonomin. Utan byggandet stannar Sverige."

Under föregående mandatperiod var meningarna starkt delade mellan de
socialdemokrater som var regeringsmedlemmar och socialdemokraterna i
riksdagen. Bostadspolitiken hade dock statsråd som kunde pekas ut som
bostadsminister. Efter statsministerns regeringsombildning hösten 1998 råder
stor förvirring om vilket departement som handlägger bostadspolitiken. Detta
är en tydlig illustration av vilken oenighet om bostadspolitiken som råder
inom socialdemokratin. Om man till detta lägger de viljor som regeringens
samarbetspartner Miljöpartiet och Vänsterpartiet har blir bilden än mer
komplicerad. Allt tyder på att det bostadspolitiska vakuum vi sett sedan 1994
kommer att fortsätta.

3 Principer för bostadspolitiken
4
Utgångspunkten för moderat bostadspolitik är att människorna skall
kunna välja den bostad de önskar. Bostadsmarknaden skall styras av
människors efterfrågan, inte av detaljreglering, politiker och byråkrater.
Om de boendes önskemål får styra utvecklingen kommer detta att få till
följd att såväl den inre som den yttre boendemiljön förbättras.
Bostadspolitiken skall på olika sätt underlätta personligt ägande av
bostad. Ägarlägenheter skall tillåtas även i Sverige. Det ger
förutsägbarhet och frihet för de boende.

Sverige behöver en ny trygghet som bygger på enskilda människors egen
rådighet över framtiden. Det förutsätter stort utrymme för personligt
ansvarstagande. För breda folkgrupper öppnar lägre skatter för detta. Det blir
möjligt för alltfler att gradvis ordna en växande del av välfärden på egen
hand. Samtidigt måste tryggheten vara hållbar för dem som behöver andras
stöd och hjälp. Statens ansvar utövas bäst när dess uppgifter begränsas till
sådant där ansvaret är tydligt och oavvisligt.

Boendet är centralt för människors trygghet. En öppen och fungerande
bostadsmarknad är nödvändig för att medborgarna skall kunna välja en
bostad som passar deras önskemål. En fungerande bostadsmarknad är också
av stor betydelse för rörlighet och ekonomisk dynamik.

Goda möjligheter att påverka det egna boendet är en förutsättning för ett
självständigt liv. De som vill äga och ta ansvar för sin bostad skall ha goda
möjligheter att göra det. I det egna ägandet ligger såväl trygghet som in-
flytande.

En av den västerländska civilisationens grundpelare är den enskilda
äganderätten. Den är en omistlig del i en demokrati. Det är bl.a. därför som
äganderätten garanteras i den europeiska konventionen om mänskliga fri-
och rättigheter. Ägandet stärker människors oberoende och utgör en
trygghetsfaktor, men samtidigt lägger den ett ansvar på ägaren.

Bostadspolitiken skall inriktas på att skapa förutsättningar för alla att leva i
goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö.
Boendemiljön skall bidra till värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja
en god uppväxt för barn och ungdomar. För att uppnå dessa mål måste
skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och eget ägande underlättas.

5 En politik för de boende
6
6.1 Att själv kunna betala för sin bostad
6.2
Den som betalar skatt skall inte behöva bidrag och den som behöver
bidrag skall inte betala skatt. Med en sådan grundprincip skulle bl.a.
bostadsbidragen så småningom kunna mönstras ut. I dag är dock
bostadsbidraget en förutsättning för att många barnfamiljer skall kunna
efterfråga en rimlig bostad. På sikt bör behovet av bostadsbidrag minska
med en skattepolitik som skapar större marginaler för låg- och
medelinkomsttagare. Rundgången måste minska genom att omvandla
bidragen till sänkta skatter.

Under senare år har reglerna för bostadsbidrag förändrats vid en rad
tillfällen. I föreliggande budgetproposition föreslås dock inga avgörande
förändringar. Regeringen visar därmed prov på en betydande okänslighet och
oförmåga. Många barnfamiljer har förlorat runt 2 000 kronor i månaden på
grund av Socialdemokraternas förändringar i bidragssystemet. Det är inte
enbart finansmarknaden som måste kunna göra korrekta framtidsbedöm-
ningar. Det gäller även hushållen i minst lika hög grad. Möjligheterna för
hushåll att planera är redan dåliga och blir inte bättre av att systemen
ständigt
förändras.

De förändringar som trädde i kraft den 1 januari 1997 har för många
hushåll tyvärr visat sig få allvarliga negativa konsekvenser. Vi har vid flera
tillfällen föreslagit att reglerna skall ses över. Vi hävdar fortfarande att det
är
den samlade hushållsinkomsten som skall ligga till grund för bostads-
bidraget, att ytnormen skall avskaffas och att barnpension inte skall ingå i
den bidragsgrundande inkomsten om den inte kan användas för att täcka del
av boendekostnaden. Dessa förändringar bör riksdagen fatta beslut om redan
i höst.

6.3 Att spara till en egen bostad
6.4
För det egna hushållet innebär en ökad kapitalinsats i den egna bostaden
en fördel genom lägre löpande kostnader för boendet. En ökad
kapitalinsats stabiliserar också bostadsmarknaden. Ett statligt stöd till
bosparande bör införas. Stödet bör utformas så att det underlättar
finansieringen vid förvärv av egen bostad. Ett statligt stöd med denna
inriktning bör samtidigt utgöra den bästa stimulansen för sparande till
den egna kapitalinsatsen för ett sådant förvärv.

Effekterna för bospararen av ett bosparstöd ligger främst i att möjliggöra
en totalfinansiering vid bostadsförvärv. Totalfinansieringen består dels i en
lånerätt, dels i möjligheterna till rimlig lånefinansiering av framför allt ett
topplån till goda villkor. Sparande av en egen kapitalinsats leder till en lägre
skuldsättningsgrad, vilket bidrar till lägre ränteutgifter och ökad ekonomisk
stabilitet för hushållen efter bostadsförvärvet.

I utredningsbetänkandet Bosparande (SOU 1994:121) presenterades ett
förslag till hur bosparande kan stimuleras genom en statlig kreditgaranti.
Garantin skall enligt förslaget gälla för förvärv av eget hem eller bostadsrätt
för permanentboende. Den statliga garantin ges formen av fyllnadsborgen till
kreditgivare.

Som motprestation måste bospararen regelbundet göra insättningar i någon
av de sparformer som sparinstituten marknadsför. Detta innebär att alla
kreditinstitut kan erbjuda sparformen.

För att människors olika önskemål om hur de vill bo skall kunna
tillgodoses måste olika upplåtelseformer och bostadstyper tillåtas konkurrera
på samma villkor. Om valfriheten och flexibiliteten på bostadsmarknaden
ökas skapas bättre möjligheter för hushållen att finna en lämplig bostad.
Därmed ökar också tryggheten i boendet.

Ägarlägenheter finns över hela världen och ägarlägenhetsutredningen
(1982), visade att det är möjligt att införa detta institut även i Sverige. Den
borgerliga regeringen tillsatte också en utredning för att ta fram lagstiftning
för denna boendeform. Utredningen har dock stoppats och därmed fördröjs
den ökade valfrihet som en sådan reform skulle leda till.

Ägare av gruppbyggda småhus är ofta medlemmar i en samfällighets-
förening. Föreningen ansvarar för gemensamma utrymmen och anläggningar,
som t.ex. tomtvägar, ledningar, värmecentral, centralantenn, garage etc. På
samma sätt skulle lägenhetsägare i en fastighet kunna organisera de
gemensamma funktionerna. Fördelen med ett eget ägande är ett maximalt
inflytande över till exempel skötsel och kostnader. Det är en stimulans till
sparande. Med ägandet följer ett strikt ägaransvar för kostnaderna och
möjligheter till fulla ränteavdrag på samma sätt som gäller för egnahem.
Många boende i flerbostadshus önskar äga sin bostad och denna upplåtelse-
form bör inte vara förbehållen småhus utan också vara tillämpningsbar på
lägenheter.

Regeringen bör snarast lägga ett förslag om införande av ägarlägenheter.

6.5 Sänk fastighetsbeskattningen
6.6
Enligt byggentreprenörerna är över 60 procent av hyran i en nybyggd
lägenhet skatt. Detta förklarar varför det är dyrt att flytta in i
nyproducerade lägenheter. Men det blir allt dyrare att också bo i redan
befintliga hyresrätter. Bara fastighetsskatten kostar hyresgästerna minst
en och ibland upp mot två månadshyror per år. För småhusägare varierar
fastighetsskatten mycket beroende på var fastigheten ligger. Kostnaden
efter skatt uppgår i många fall till över 1.500 kronor i månaden för
ordinära småhus eller fritidsfastigheter.

Det är mot denna bakgrund mycket beklagligt att regeringen inte
långsiktigt lägger fram förslag som sänker fastighetsskatten. Den tillfälliga
sänkningen av fastighetsskatten till 1,3 procent för flerbostadshusen är
visserligen ett gott steg, men knappast tillräckligt och därtill felaktigt
eftersom inte egna hem inkluderas. Regeringen menar att ännu en utredning
om fastighetsskatten kan ge underlag för den framtida beskattningen. Men
utredningen har inga mandat att sänka skatten. Avsikten är att den endast
skall justera tekniken för fastighetsskatt. Vi kan inte acceptera regeringens
passivitet i denna viktiga fråga. Fastighetsskatten skall avskaffas.

Trots att fastighetsskatten nu sänks kommer den åter att höjas redan om
några år. Uppräkningen av taxeringsvärdena har frysts för 1998 och 1999. Då
frysningen upphävs år 2000 kommer det att leda till kraftigt höjd
fastighetsskatt när omräkningstalen för tre år slår igenom.

Fastighetsskatten bör stegvis sänkas under perioden 1999-2001 med 0,1
procentenheter årligen. Orimliga regionala skillnader vid fastighets-
beskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt
ut. I avvaktan på att fastighetsskatten avskaffas bör underlag för uttag av
fastighetsskatt successivt justeras så att endast hälften av markvärdet tas
med. Ett tak för den del av markvärdet som beskattas måste dessutom
införas.

I sitt slutbetänkande (1994:57) drog Fastighetsbeskattningsutredningen
slutsatsen att den extra beskattningen av fastigheter och boende borde slopas.
För att uppnå en symmetrisk beskattning och garantera att avdragsrätten
bibehålls, vilket har avgörande ekonomisk betydelse för de flesta
småhusägare, tas en schablonintäkt på låg nivå upp till beskattning. Alla
ränteutgifter är därmed också avdragsgilla. Utgångspunkten för beräkningen
av en schablonintäkt bör vara att fastställa avkastningen av det kapital som är
nedlagt i bostaden. Schablonbeskattningen bör utformas så att underlaget för
beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet.

Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto mer
schabloniserade kan de olika regler som jämför olika fastigheter med
varandra vara. Det bör vara möjligt att relativt omgående införa en
klassificering av byggnaderna i en normalgrupp, en grupp med väsentligt
bättre standard och en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner
mycket av det "kineseri" som för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
Moderata samlingspartiet avvisar alla planer på att använda bostadsrättens
marknadsvärde för att fastställa taxeringsvärdet på en flerfamiljsbostad.

1996 års fastighetstaxering har också lett till att många vanliga
småhusägare fått erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av
förmögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas 1999 samtidigt som
gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor.

Moderata samlingspartiet förespråkar att sänkt fastighetsskatt används för
att lindra påfrestningarna i krisårgångarna. Således bör årgångar med värdeår
1989 till 1992 inte betala fastighetsskatt 1999. Kostnaden för åtgärden kan,
med vårt förslag till fastighetsskatt, uppskattas till 560 miljoner kronor för
1999. För de därefter följande åren återkommer vi i samband med den
ekonomiska vårmotionen i april nästa år. Regeringen valde i våras att lindra
effekterna genom en långsammare avveckling av räntebidraget för berörda
årgångar. Vi återkommer nu med vårt förslag att i stället för att lindra
effekterna genom räntesubventionssystemet bör lindringen åstadkommas
inom ramen för fastighetsskatten.

6.7 Rättvis skattebehandling
6.8
Frågan om neutralitet mellan upplåtelseformerna har under decennier
varit en central bostadspolitisk fråga. Frågan har gällt hur statliga skatte-
och bidragsregler skall utformas för att dessa inte skall styra boendet från
eller till vissa upplåtelseformer.

Utgångspunkten för hur skatte- och bidragsreglerna skall utformas har
alltid varit egnahemsägares rätt att mot annan beskattning göra avdrag för
underskott i kapital. Den brist i neutraliteten som därmed är inbyggd i
skattesystemet har hittills lösts genom ett högre räntebidrag till
fastighetsföretag som upplåter med hyresrätt och till bostadsrättsföreningar.
Det har på det mest konsekventa sättet kommit till uttryck i nuvarande
räntebidragssystem, genom att fastighetsföretag och bostadsrättsföreningar
ger ett evigt 30-procentigt räntebidrag.

Med minskade bostadssubventioner kan inte neutralitetsfrågan lösas i
räntebidragssystemet. Det är i skattesystemet som bristerna uppstår. De
brister i neutraliteten som uppstår måste därför lösas inom skattesystemets
ram.

Moderata samlingspartiet menar att Fastighetsbeskattningsutredningens
(SOU 1994:57) förslag till förändringar av skattesystemet i stort bör kunna
genomföras under mandatperioden. Någon ny utredning är inte nödvändig.
Detta innebär bl.a. att ägare av flerbostadshus inte skall betala
fastighetsskatt.

6.9 Energipolitiken leder till högre skatter
6.10
Ryckigheten i den svenska energipolitiken har drabbat hushållen hårt. De
omfattande problemen med s.k. sjuka hus och dålig inomhusluft går att
härleda till de statliga energisparsatsningar som varit ett led i en tidigare
energipolitik. Vissa kommuner har ett mycket stort inslag av
eluppvärmda småhus i sitt bostadsbestånd. Främst gäller detta kommuner
med många småhus byggda på 1970-talet, då Socialdemokraterna och
Centerpartiet uppmuntrade just denna, av samma partier nu så
förkastliga, uppvärmningsform.

Med nuvarande energipolitik kommer hushållen återigen att få vidkännas
stora kostnader. De investeringar i elvärme som staten tidigare har
uppmuntrat kommer nu att stå hushållen dyrt. De elskattehöjningar som
genomförts under senare år har ökat boendekostnaderna ytterligare.
Samtidigt har hushållens marginaler krympt till följd av ökade
inkomstskatter och egenavgifter, minskade bidrag och regeringens oförmåga
att minska arbetslösheten.

Genomförs en förtida kärnkraftsavveckling leder det till att elpriserna ökar
och därmed ökar boendekostnaderna ytterligare. Trots skattefinansierade
investeringsbidrag på 30 procent kommer kostnaderna att bli mycket stora
för de hushåll som tvingas att byta värmesystem för att undkomma höjda
elpriser. Varje berörd småhusägare kommer att tvingas betala mellan 55.000
och 105.000 kronor ur egen ficka. Detta är inte realistiskt och kommer att få
dramatiska effekter på hushållens efterfrågan och på hushållens marginaler
att klara sitt uppehälle på egen hand.

7 Avreglering av hyresrätten och bostadsrätten
8
8.1 En rättvis hyreslag
8.2
I begreppet "bruksvärde" ligger att man vid hyressättningen skall ta
hänsyn till brukarnas, d.v.s. hyresgästernas preferenser och fria val. Detta
kom också till uttryck i den proposition som den socialdemokratiska
regeringen 1968 lämnade till riksdagen:

"Fastighetsägaren bör i ett marknadsläge, när full balans råder mellan
tillgång och efterfrågan på lägenheter vara berättigad att ta ut den hyra som
han skulle kunna uppnå vid fri uthyrning till vem som helst. Saken kan också
uttryckas så att hyresvärden bör få utnyttja lägenheternas fulla
marknadsvärde."

I dag tillämpas bruksvärdesystemet annorlunda. De kommunala bostads-
företagen är strikt hyresledande och fastigheternas byggår den helt avgörande
faktorn vid hyressättningen. Ett fungerande besittningsskydd förutsätter att
hyresgästerna skyddas mot plötsliga och oskäliga hyreshöjningar. Men
bruksvärdesystemet har nu i större delen av landet kommit att bli ett
instrument för att hålla hyrorna uppe långt över den marknadsmässiga
hyresnivån.

Inom de kommunala bostadsbolagen står i dag 60.000 lägenheter tomma.
Ändå väljer företagen att riva lägenheter hellre än att sänka hyrorna för dem.
Under 1997 och 1998 har ytterligare över 5.000 lägenheter rivits.

Moderata samlingspartiet anser det nödvändigt att hyressystemet tar större
hänsyn till hyresgästernas och de bostadssökandes önskemål. Bruksvärde-
systemet bör därför reformeras. Sålunda bör de kommunala bostads-
företagens hyresledande roll slopas. Jämförelser vid rättslig bedömning av
besittningsrättens innehåll bör göras med material som speglar det allmänna
hyresläget på respektive ort.

8.3 Bostadsrätten
8.4
Intill dess att ägarlägenheter införs är bostadsrätten i praktiken den enda
upplåtelseform som möjliggör bostadsägande - om än indirekt - i
flerbostadshus. Bostadsrätt innebär en rätt att bo i en lägenhet som ägs av
en förening. Bostadsrätten ger vissa av de fördelar som är förknippade
med direkt ägande; goda möjligheter att påverka det egna boendet och
boendemiljön, lägre driftkostnader och eget ansvarstagande.

Det är ett viktigt bostadspolitiskt mål att möjliggöra ombildning till
bostadsrätt. Bildande av bostadsrättsföreningar underlättades därför av den
borgerliga regeringen. Det tidigare kravet på lägsta antal medlemmar i en
bostadsrättsförening sänktes från fem till tre och majoritetskravet vid beslut
om förvärv av en fastighet för ombildning sänktes från två tredjedelar av
hyresgästerna till hälften. Samtidigt utökades den s.k. ombildningslagen till
att gälla också bostadsfastigheter ägda av stat, landsting, kommuner och
kommunala bostadsbolag. Vidare avskaffades den lagstiftning (Lex Malmö)
som innebar att man förlorade alla statliga räntebidrag vid ombildning av hus
tillhöriga kommunala bostadsbolag.

Ökad ombildning till bostadsrätt är särskilt angelägen i ensidigt
sammansatta bostadsområden, vilka ofta är helt dominerade av kommunalt
ägda hyreshus. Genom blandning av olika upplåtelseformer ökar de boendes
valfrihet samtidigt som segregationstendenser till följd av bristande mångfald
i upplåtelseformer motverkas. Bostadsrättslagens förbud mot dubbel-
upplåtelse bör slopas i de fall kommun eller kommunala bolag ombildar
huset till bostadsrätt. Därigenom skulle ombildning av kommunala hyreshus
underlättas.

Bostadsrätter har i dag lägre belåningsvärde och högre ränta än fast
egendom. Ändringar i regelsystemen bör därför göras i syfte att förbättra
bostadsrättens pantvärde. En långivare som ianspråktar en pantsatt bostads-
rätt bör få ovillkorlig rätt till inträde i föreningen och till andrahands-
uthyrning. Bostadsrättsföreningarnas fordran på förfallna avgifter bör heller
inte prioriteras framför andra fordringar.

Medlemmarnas inflytande över sina bostadsrättsföreningar bör stärkas
genom att andra villkor för ändring av föreningsstadgarna än de som framgår
av bostadsrättslagen bör förklaras ogiltiga.

Den bostadspolitiska utredningens förslag att flytta resurser från
välfungerande bostadsrättsföreningar till krisårgångarnas problemföreningar,
skulle få avgjort negativa konsekvenser för prisbildningen och kan dessutom
förmodas slå mycket hårt mot inte minst pensionärer. De förändringar som
föreslås i denna motion bör kunna skapa ett utrymme för att klara
krisårgångarnas problem.

9 Kommunala bostadsbolag
10
10.1 Kommunens uppgifter
10.2
Välfärdssamhället måste kunna fungera på lokal nivå. Olika lösningar
krävs i olika lokala samhällen. För att kommunerna skall kunna vara
effektiva i sin roll är den kommunala självstyrelsen därför väsentlig.

Om en gemensam uppgift i samhället anses bäst handläggas på lokal nivå
borde det vara av just den anledningen att man där enklast kan hitta
lösningarna utifrån lokala förutsättningar och möjligheter. Då är det inte
motiverat att staten reglerar och standardiserar verksamhet som kommunerna
skall bedriva. För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till
balans i den offentliga ekonomin måste avregleringen fullföljas. Statens roll
bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga
de ekonomiska förutsättningar som gäller för en sund offentlig ekonomi som
helhet.

Socialtjänstlagen lägger det yttersta ansvaret för människors nödvändiga
uppehälle på kommunen. Detta är rimligt och påverkas ej av huruvida
kommunen äger eller förvaltar bostäder i egen regi, i ett bolag eller genom
att kommunen hyr bostäder av en hyresvärd. Plan- och bygglagens
portalparagraf bör tolkas så att kommunerna, genom sitt planmonopol, har
det verktyg som är nödvändigt för att bidra till att goda boendemiljöer
skapas. Det kommunala ansvaret på den lokala bostadsmarknaden
förverkligas genom planmonopolet.

Moderata samlingspartiet menar att det inte är nödvändigt för en kommun
att äga stora delar av fastighetsbeståndet på den lokala bostadsmarknaden för
att klara målet. Kommunen har dock ett oavvisligt ansvar för att praktiskt
lösa bostadsproblem för människor med sociala problem, handikapp eller för
människor som p.g.a. sin ålder är i behov av särskilda boendeformer.

10.3 Kommunal näringsverksamhet
10.4
Kommunalt ägande av företag som konkurrerar med privata företag på
en marknad leder ofelbart till problem. Kommunala företag har en
konkurrensfördel. Genom beskattningsmakten kan en kommun garantera
ett bolag aktieägartillskott. Banker och kreditinstitut kan erbjuda
kommunala företag med kommunal borgen lägre räntor eftersom riskerna
är mindre. Samtidigt behöver kommunen som ägare inte ställa ett
avkastningskrav på bolaget.

Andra fastighetsägare har ofta en sämre finansiell styrka, de kan inte räkna
med lägre räntor och de måste få avkastning från sina fastigheter. I fallet med
kommunala bolag kan kommuninvånarna med skatt skjuta till det kapital
som behövs vid reinvestering eller vid förluster.

Kommunala bolag medför risker för att kommunerna i strid med
kommunallagen ägnar sig åt affärsverksamhet som snedvrider konkurrensen
på en marknad där lokala småföretag skall kunna utvecklas. Bl.a.
Konkurrensverket har pekat på detta problem. På senare tid har många
kommuner bildat koncerner. Det främsta syftet är ofta avancerad
skatteplanering, bl.a. för att uppnå den skattebefrielse som kommunen ändå
skulle haft om man bedrev verksamheten som kommunal förvaltning.

Regeringen har beräknat att de kommunala bostadsbolagen under en
treårsperiod kan komma att kosta upp mot 9 miljarder kronor. Detta är
pengar som berörda kommuner hade kunnat använda till andra ändamål om
de inte förhindrats av en dogmatisk socialistisk politik. I många kommuner
riskerar de kommunala bolagen, framför allt bostadsbolagen som verkar på
svaga bostadsmarknader, att tränga ut annan primärkommunal verksamhet
som skola och äldreomsorg. Detta är en mycket allvarlig tendens som snarast
måste åtgärdas. I hög grad kan kommunerna redan i dag påbörja
avvecklingen av sitt engagemang i bostadsbolagen, men i några fall försvåras
detta av långtgående kommunala borgensåtaganden.

10.5 Åtgärder för att komma till rätta med problemen
10.6
En försäljning av de kommunala bostadsbolagen skulle leda till att
konkurrensen kan sålla fram billigare och effektivare lösningar. Det
offentliga måste träda tillbaka för att släppa fram alternativ. En
grundläggande förändring är nödvändig för att skapa det
välfärdssamhälle där familjen, vänner och marknaden ger människor en
större trygghet och ökade möjligheter att utvecklas.

I utredningen om kommunala bostadsföretag (SOU 1997:81) förs en
breddning av ägandet fram som ett sätt att stärka företagen och deras
kapitalförsörjning. En annan följd blir mer varierat bostadsbestånd, vilket
underlättas av omstruktureringar. En orsak till varför många kommuner i dag
omstrukturerar bostadsbolagen är de problem som dessa företag kan orsaka
sin kommun. Utredningen konstaterar att det förhållande där kommunen står
borgen för företagets lån har förhindrat och förhindrar en nödvändig
omstrukturering som privata fastighetsägare och bostadsrättsföreningar
kunnat genomföra.

Som fallet var i Haninge måste först kommunen göra allt som står i dess
makt för att komma till rätta med problemen i kommunens finanser. Det
inbegriper således försäljning av tillgångar, som t.ex. mark och energibolag,
men också en försäljning av bostadsbolaget kan leda till starkare kommunala
finanser. Kommunerna måste alltså återfå rätten att besluta över sin
egendom. Lex Nacka bör därför avskaffas. En höjning av skatten är inte ett
verksamt medel för att åtgärda finansiella problem. I stället kan en sådan
åtgärd skapa större problem eftersom en höjd skatt leder till att människor
väljer att flytta till en kommun med lägre skatt. En höjning av skatten kan i
själva verket få som konsekvens att problemen med det kommunalt ägda
bostadsföretaget blir än större.

Regeringens inrättande av en särskild delegation är visserligen en åtgärd
som kan vara verksam, framför allt om rollen huvudsakligen inriktas på att
bistå de kommunala bostadsbolag som så önskar med att finna långsiktigt
hållbara lösningar. Stödet, där det är nödvändigt, skall vara motiverat av en
kommuns förmåga att klara grundläggande kommunal service. Mot denna
bakgrund är det inte enligt vår mening motiverat att lämna stöd för att klara
bostadsbolagens problem. Den kommun som har dålig finansiell ställning
p.g.a. ett bostadsbolag skall redovisa en plan för avyttringen av
bostadsbolaget innan kommunen kan komma i fråga för stöd.

11 Avreglering
12
12.1 Handelns lokalisering
12.2
Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet flyttats ut till tätorternas
ytterområden. Skälen har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på
framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt
parkeringsmöjligheterna.

Denna strukturrationalisering har dock inte försämrat hushållens
tillgänglighet till dagligvaror på något påtagligt sätt. Det har däremot
Socialdemokraternas vilja att styra etableringar och lokaliseringar av
detaljhandeln.

Under den borgerliga regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det
inte längre blev möjligt att reglera handelsändamålet genom att särskilja
partihandel och detaljhandel eller genom att inom ändamålet detaljhandel
särskilja handel med livsmedel från annan handel.

Socialdemokraterna har utan några påvisbara argument återinfört
möjligheten för en kommun att reglera lokalisering av detaljhandel. Eftersom
detta helt uppenbart strider mot konsumenternas intresse av lägre priser bör
lagstiftningen åter utformas så att politiker inte kan styra handelns
lokalisering.

12.3 Mark
12.4
Med markägandet följer rätten att bestämma över, bruka, bebygga och
sälja egendomen. Expropriation av mark är en kränkning av äganderätten
och bör endast komma i fråga i de fall synnerligen viktiga
samhällsintressen så påkallar. Statens eller kommunernas inskränkning i
enskilda markägares rätt bör endast få ske på följande grunder:

? för att skydda människor till liv, hälsa och säkerhet,
?
? för att skydda miljön och naturen,
?
? för att kunna genomföra för landet eller kommunen ytterst angelägna
uppgifter.
?
Markägaren skall vid expropriation få ersättning för fastighetens fulla
marknadsvärde samt för de kostnader och intäktsbortfall som inte kan
återvinnas, och som eventuellt uppkommer genom åtgärden. Den
presumtionsregel som innebär att markägaren har skyldighet att bevisa
att ett marknadsvärde på mark som skall exproprieras beror på andra
faktorer än själva expropriationen eller dess syfte försätter den enskilde i
ett underläge som inte är förenligt med grunderna för en rättsstat. Det
enda rimliga förhållandet är att exproprianten skall ha bevisbördan.
Presumtionsregeln bör avskaffas.

12.5 Strandnära bebyggelse
12.6
Möjligheterna att bättre utnyttja strandnära områden för bebyggelse har
genom ny lagstiftning ökat i de delar av Sverige som både är glest
bebyggda och har långa sjö- och kuststräckor.

Den nuvarande lagstiftningen innebär dock fortfarande ett generellt förbud
mot att bygga intill 100 meter från havet, insjö eller vattendrag.
Länsstyrelsen kan utvidga denna gräns till 300 meter och dispens ges endast i
undantagsfall. Mot bakgrund av att Sverige är rikt utrustat med stränder
längs åar, sjöar och hav ter sig detta omotiverat. Totalt finns 92 409 sjöar
större än ett hektar i Sverige.

Lagstiftningen försvårar också ett bevarande av en levande skärgård.
Förbudet mot strandnära bebyggelse har medfört svårigheter att utveckla
boende och annan verksamhet. Problemen har även gällt för stora delar av
glesbygden. En ökad möjlighet till bebyggelse i strandnära områden skulle
kunna skapa bättre förutsättningar för att hålla landskapet levande genom ett
ökat befolkningsunderlag för handel och offentlig service. Även i större och
mindre tätorter har attraktiv bebyggelse i strandnära områden förhindrats av
lagstiftningen. Det generella förbudet mot strandnära nybebyggelse innebär
också att priser på befintliga fritids- och bostadshus i dessa lägen pressas
upp. I kombination med fastighetsskatten leder detta till att endast ett fåtal
har råd att bosätta sig eller avnjuta sin fritid i strandnära områden.

Vår uppfattning är att lagstiftning behövs för att skydda känslig fauna och
flora samt för att garantera tillgång till bad- och friluftsliv, särskilt i
befolkningstäta områden. Utgångspunkten för lagstiftningen bör vara den
motsatta mot i dag. Vi anser att det skall finnas en generell rätt att bebygga
sin mark nära stränder och vattendrag. En kommun skall dock kunna
begränsa denna rätt, men endast där så kan motiveras med hänsyn till
känsligt djur- och växtliv eller för att garantera allmänhetens tillgång till
bad-
och friluftsliv. Detta skall då ske genom antagande av detaljplan. Då ges de
bästa förutsättningarna för en god sammanvägning av olika intressen.

12.7 Tomträtten
12.8
Tomträttsinstitutet infördes ursprungligen för att underlätta
småhusboende. I dag har dock detta motiv spelat ut sin roll.
Tomträttsinstitutet kan inte motiveras om man inte av ideologiska skäl
vill bekämpa ett spritt och enskilt ägande. Det framstår dessutom som
omotiverat att kommunen subventionerar respektive missgynnar vissa
fastighetsägare. Tomträttsinstitutet bör därför begränsas så att inga nya
tomträtter upplåts. Samtidigt bör man i kommunerna avveckla
tomrätterna genom att erbjuda dem till försäljning.

12.9 Förvärvslagstiftning och förköp
12.10
Sedan 1976 finns en särskild lag om förvärv av hyresfastighet m.m.,
förvärvslagen, vars syfte är att hindra "oseriösa personer" från att
förvärva hyreshus.

I förvärvslagen behandlas skilda kategorier av fastighetsägare på olika sätt.
Kommunala bostadsföretags förvärv är till exempel helt undantagna från
lagstiftningens krav. Genom förvärvslagen försvåras fastighetsmarknadens
funktionssätt, främst genom en byråkratisk handläggningsordning och lång
tidsutdräkt från överlåtelse till dess lagfart kan beviljas. Detta drabbar den
seriösa merparten av aktörerna. Samtidigt öppnar lagstiftningen för
godtycke. Den bygger på en förhandsbedömning av en förvärvares
kvalifikationer och intentioner med förvärvet, som i praktiken är mycket svår
att göra med någon större träffsäkerhet. Det med förvärvslagen avsedda
syftet har heller inte uppnåtts, eftersom lagen i praktiken inte lyckats
förhindra oseriösa personers förvärv av fastigheter.

Förvärvslagen bör avskaffas. Det berättigade kravet på att kunna skydda
hyresgästerna från oseriösa ägare kan och bör inte motivera en byråkratisk
och godtycklig förhandsgranskning som drabbar alla seriösa aktörer på
fastighetsmarknaden. Hyresgästernas berättigade krav bör istället lösas
genom ordentliga möjligheter till ingripanden i de fall där fastighetsägare
visar sig inte fullgöra sina förpliktelser gentemot hyresgäster och andra. I
SOU 1994:23, Förvalta bostäder, föreslås en lagstiftning med denna
inriktning.

Den kommunala förköpsrätten infördes i slutet av 1960-talet. Den har
sedan dess byggts ut alltmer och omfattar nu ett stort antal förköpsgrunder.
Det kommunala planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna
ekonomiska och personella resurser ger kommunerna en mycket stark
ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna. Kommunerna har härigenom
möjlighet att genomföra sina planer utan att behöva ta till förköps-
möjligheterna. Den kommunala förköpsrätten bör därför avskaffas.

13 Bostadsfinansiering
14
14.1 Räntebidragen
14.2
Sedan räntebidragen infördes 1974 har produktionskostnaderna ökat
dubbelt så snabbt som priserna på andra varor och tjänster.
Produktionskostnaden för bostäder ökade från början av 1980-talet till
början av 1990-talet med över 50 procent i reala termer, vilket är en
utveckling som markant skiljer sig från annan produktion.

Den borgerliga regeringen inledde en successiv reformering av
subventionssystemen i syfte att långsiktigt avveckla dem och därmed bidra
till bättre statsfinanser och en bättre fungerande bostadsmarknad.
Lånefinansiering av bostadsbyggande sker numera på den allmänna
kreditmarknaden, vilket ökar konkurrensen och sänker kostnaderna. Vidare
är räntebidragets storlek nu neutral i förhållande till fastighetsägarkategori;
äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt.

Det gamla räntebidragssystemet gäller fortfarande för bostäder byggda
före 1993. I detta system utgår räntebidraget som mellanskillnaden mellan
subventionsräntan och den s.k. garanterade räntan. För att avveckla detta
mycket kostnadsdrivande system sker en årlig minskning av räntebidraget
genom att den garanterade räntan höjs. Riksdagen har dock beslutat att
avvecklingen skall fördröjas genom en minskad ökningstakt för räntan. Vår
uppfattning är att reformeringen av subventionssystemen skall gå vidare. Vi
har avvisat Socialdemokraternas försök att fördröja den nödvändiga
omställningen av finansieringssystemen. Takten på avvecklingen av
subventionerna bör öka samtidigt som fastighetsskatten sänks.

Det nya bostadsfinansieringssystemet, det s.k. Danell-systemet, som gäller
fr.o.m 1993 innebär att räntebidragets storlek bestäms utifrån en beräknad
räntekostnad på bidragsunderlaget. Den beräknade räntekostnaden bestäms
av subventionsräntan, som motsvarar ränteläget för de bostadsobligationer
som bostadslåneinstituten ger ut för lånefinansieringen av bostadsbyggandet.
För ny- och ombyggnad av flerbostadshus som påbörjades under 1994 är
räntebidragsandelen av subventionsräntan 52 procent första året efter
färdigställandet, varefter bidragsandelen minskas med 4 procentenheter
årligen. För ägda småhus är räntebidragsandelen av subventionsräntan 36
procent första året efter färdigställandet, varefter bidragsandelen minskas
med 5 1/3 procentenhet årligen. I syfte att minska subventionsinslaget i
bostadsbyggandet, är det första årets bidragsandel 5 procentenheter lägre för
varje ny årgång bostäder som byggs och för villor är andelen 6 2/3
procentenheter lägre. Denna minskning pågår tills räntebidragsandelen
kommit ner till 25 procent för flerbostadshus och noll för villor. Förändringar
har senare gjorts i detta system. Räntebidragsandelen för nybyggda hyreshus
är 42 procent i år, men i ombyggda hyreshus är den 37 procent. Minskningen
sker med de nya reglerna ned till 30 procent. Nybyggda egnahem erhåller i år
17,2 procent av subventionsräntan, varefter bidragsdelen minskas med 5,7
procent. För varje ny årgång som byggs sänks bidragsandelen med 7,1
procent.

En långsiktigt hållbar bostadspolitik utan subventioner och politisk
intervention måste skapas för bostadsmarknaden. Det borde framstå som
självklart att bostadsmarknaden, om den tilläts att fungera som andra
marknader, mycket väl kan klara sig utan subventioner. I stället bör utrymme
för boendekostnaderna skapas genom sänkta skatter på arbete, företagande
och sparande. Möjligheter bör även skapas för en större egen kapitalinsats.
Den viktigaste bostadspolitiska åtgärden är därför att fullt ut avveckla
subventionssystemen parallellt med att fastighetsskatten avvecklas.

För de fastigheter som är byggda före 1993 bör minskningen fortgå som
nu, men med ökad hastighet. De fastigheter som producerats 1993 och
senare bör, när räntebidragsandelen nått ner till 30 procent, befrias från
fastighetsskatt samtidigt som den kvarvarande subventionen avvecklas. För
nyproducerade fastigheter bör skatten avskaffas och inga subventioner utgå.
Denna reform bör kunna träda ikraft från och med 1999.

14.3 ROT-avdrag
14.4
Regeringen har föreslagit att det nuvarande systemet med skattereduktion
för kostnader för reparationer, ombyggnad och tillbyggnad - ROT - av
bostadshus utvidgas och förlängs att gälla t.o.m. 31 mars 1999.

Moderata samlingspartiet har tillsammans med Folkpartiet och
Kristdemokraterna lagt fram ett förslag till sänkt skatt på hushållstjänster.
Förslaget innebär en 50-procentig skattereduktion för tjänster, inklusive
ROT-arbeten, som utförs i det egna hemmet och på tomten och som inte är
offentligt subventionerade. Skattereduktionen får göras för arbetskostnader,
inklusive arbetsgivaravgifter och moms, upp till 50.000 kronor per hushåll
och år. Skattereduktionen begränsas därmed till 25.000 kronor per år och
hushåll. Avdraget kan utnyttjas av alla oavsett om man bor i hyresrätt,
bostadsrätt, småhus eller fritidshus. Den maximala skattereduktionen för
ROT-arbeten kan därmed bli betydligt större i vårt förslag än i regeringens.
Mot denna bakgrund bör den utvidgade ROT-reduktionen avskaffas till
förmån för vårt eget förslag enligt ovan.

15 Hemställan

15 Hemställan
16
Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadspolitikens inriktning,

2. att riksdagen beslutar om en snabbare avveckling av de äldre
räntesubventionerna parallellt med en sänkning av fastighetsskatten i
enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att nyproduktionen av bostäder bör ske utan subventioner och
fastighetsskatt,

4. att riksdagen beslutar avveckla fastighetsskatten i enlighet med vad som
anförts i motionen,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om neutralitet mellan boendeformerna,

6. att riksdagen beslutar att enbart hälften av det taxerade markvärdet skall
räknas in i underlaget för fastighetsskatt i enlighet med vad som anförts i
motionen,1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsbidragen,

8. att riksdagen beslutar avskaffa bostadsbidraget till ungdomar under 29
år i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samordning av
bostadsbidragen och andra socialpolitiskt motiverade insatser i enlighet med
vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expropriation,

12. att riksdagen beslutar avskaffa presumtionsregeln i enlighet med vad
som anförts i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny lagstiftning för
strandskydd i enlighet med vad som anförts i motionen,2

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tomrätten,

15. att riksdagen beslutar avskaffa allmännyttans hyresledande ställning i
enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införandet av
ägarlägenheter i enlighet med vad som anförts i motionen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsrätten,

18. att riksdagen beslutar att andra stadgar för bostadsrättsföreningar än de
som anges i bostadsrättslagen skall vara ogiltiga,

19. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet
med vad som anförts i motionen,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett bosparsystem i
enlighet med vad som anförts i motionen,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunala bostadsbolag.

Stockholm den 26 oktober 1998

Knut Billing (m)

Sten Andersson (m)

Inga Berggren (m)

Carl-Erik Skårman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Gunnar Axén (m)

Anna Lilliehöök (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

1 Yrkandena 4 och 6 hänvisade till FiU.

2 Yrkande 13 hänvisat till MJU.