Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Anf. 53 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Regeringen har presenterat en budget som gör det möjligt för Sverige att resa sig. När vår regering tillträdde för tre år sedan hade människors ekonomi försämrats till följd av höga skatter och skenande mat- och bränslepriser. Sverige hade en inflation på nästan 10 procent och låg tillväxt. Det som inför valet 2014 var ett socialdemokratiskt löfte om Europas lägsta arbetslöshet hade i stället lett till den fjärde högsta arbetslösheten i EU. Stor invandring och misslyckad integrationspolitik hade lett till social utsatthet och växande gängkriminalitet. Otryggheten bredde ut sig i takt med ungdomsrånen, och Sverige slog rekord i skjutningar.

Det tar förstås tid att vända utvecklingen. Tre år in i mandatperioden är vi långt ifrån klara, men vissa saker börjar röra sig i rätt riktning. Inflationen är bekämpad. Skjutningarna minskar, även om mycket mer krävs i kampen mot brottsligheten. Sverige har den lägsta asylinvandringen sedan 1985 och det lägsta skattetrycket på 50 år. Det är klart att vardagen blir lite lättare och att familjernas ekonomi stärks när en vanlig arbetande familj får en hel månadslön mer i plånboken varje år. Vi fortsätter att rusta såväl polis och rättsväsen som socialtjänstens brottsförebyggande arbete så att fler barn får växa upp i trygghet. Regeringen har lagt fram en budget som gör Sverige starkare.

Sjukvården är särskilt viktig för oss i Kristdemokraterna. Du ska kunna lita på att vården finns där när du eller någon i familjen behöver den, men alldeles för många människor väntar alldeles för länge på vården man har rätt till. Man möts inte heller alltid av en jämlik vård beroende på var i landet man bor.

Under Socialdemokraternas åtta år vid makten mer än fördubblades vårdköerna. De var rekordlånga redan före pandemin, och köerna till bup tredubblades. S lämnade över en sjukvård med lägst antal bemannade vårdplatser per capita i hela Europa. Kristdemokraternas främsta prioriteringar under den här mandatperioden har därför varit att komma till rätta med orättvisorna och ojämlikheten inom vården genom att successivt öka den statliga styrningen, så att de regionala skillnaderna minskar och fler kan få del av en jämlik och rättvis vård.

En annan prioritering har varit att öka tillgängligheten så att fler kan få vård i tid. Jag vill vara tydlig med att det fortfarande saknas vårdplatser. Alltför många får vänta för länge. Vi behöver göra upp med den byråkrati och det slöseri med skattebetalarnas pengar som de 21 självstyrande regionerna innebär.

Mycket arbete återstår, men det finns samtidigt hopp även för svensk sjukvård. Vårdköerna är nu kortare, vårdplatsbristen är mindre och allt fler söker sig till vårdyrket.

Vi har inrättat en nationell vårdförmedling som gör att den som inte får vård i tid snabbare kan erbjudas vård i en annan del av landet eller hos en privat vårdgivare. Vi har vidtagit åtgärder för att skärpa vårdgarantin och införa sanktionsavgifter mot regioner som inte klarar sitt uppdrag att erbjuda vård i tid, eftersom vi behöver ta ytterligare steg framåt.

I budgeten för 2026 avsätter vi 6,6 miljarder i prestationsbundna insatser för att korta vårdköerna. Det blir ytterligare 1 miljard och mer av nationell samordning för att växla upp arbetet med att korta vårdköerna. Anslaget för att korta vårdköerna för vissa specifika diagnosgrupper såsom framfall, höftledsprotes och gråstarr ökas med 750 miljoner, eftersom den åtgärden har haft effekt och minskat vårdköerna under det år som gått.

Nu väntar dessutom historiska satsningar på psykiatrin. Den psykiska ohälsan ökar bland unga, och förtvivlan är naturligtvis väldigt stor hos de familjer som inte får den hjälp de behöver. Vi avsätter därför fortsatt en bupmiljard för att öka tillgängligheten och korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

Vi lägger 100 miljoner specifikt på att korta köerna för dem som lider av ätstörningar. Vi lägger 300 miljoner per år på suicidprevention. Vi lägger en halv miljard på att stärka primärvårdens möjligheter att ge barn och unga vård i tid. Inte minst fortsätter satsningen på de nationella utvecklingsteam som syftar till att regionerna ska förbättra och effektivisera sin psykiatri, så att vi kan hjälpa fler av de barn och ungdomar och även vuxna som i dag mår dåligt och väntar på att få komma i kontakt med antingen bup eller vuxenpsykiatrin. När bidraget till psykiatrin ökar med så mycket som 23 procent är det viktigt att pengarna används på rätt sätt.

Det finns många andra satsningar i budgeten som skulle kunna nämnas. Regeringen har under mandatperioden arbetat fram en ny cancerstrategi och tredubblat satsningen på cancervården så att den nästa år uppgår till hela 1,5 miljarder kronor. Vi fortsätter satsningen på mödrahälsovård, förlossningsvård och flickors och kvinnors hälsa, bland annat för att fler kvinnor ska få möjlighet att känna trygghet inför, under och efter sin förlossning.

Vi stärker även brottsofferperspektivet. Det gör vi inte bara genom skärpta straff för vålds- och sexualbrott och slopad mängdrabatt för seriebrottslingar, utan vi gör det också genom att stärka vården för sexuellt våldsutsatta med 200 miljoner kronor. Det gör vi därför att kunskapen om sexuella övergrepp, sexuellt våld och den vård och behandling som krävs efter sådana övergrepp behöver öka.

Låt mig avslutningsvis också säga något om Sveriges äldre. Att äldre ska hedras och behandlas med värdighet och respekt är inte bara en politisk målsättning för mig. Det är en grundläggande värdering som mitt parti, Kristdemokraterna, en gång bildades för att försvara. Det är en värdegrund som historiskt byggt Sverige och hela västvärlden starkt. Jag skulle vilja säga att det är en svensk värdering att äldre ska behandlas med respekt. Som kristdemokrat skulle jag därför vilja lyfta fram något av det som nu händer på äldreomsorgens område.

Vi förstärker och förlänger Äldreomsorgslyftet, vilket underlättar bemanningen och skapar bättre förutsättningar för en värdig omsorg där det finns tid att samtala och äldre behandlas med respekt.

Vi har stärkt den medicinska kompetensen med medicinsk bedömning av sjuksköterska på särskilda boenden. Vi har infört krav på en medicinskt ansvarig för rehabilitering i kommunerna. Och i inför nu en fast omsorgskontakt på landets äldreboenden, vilket banar väg för bättre kvalitet.

Jag är särskilt glad över att vi nu förstärker anhörigstödet för alla makar och fruar som tar så stort ansvar för varandra och för alla söner och döttrar som vecka ut och vecka in kämpar för att stötta sina föräldrar. Det gäller inte minst i tider som nu när julen närmar sig.

Det går inte att tala om trygghet när äldre inte kan göra sig förstådda på sitt eget språk i sitt eget land. Det går inte att tala om värdighet om det inte finns möjlighet att samtala om livet med den som är satt att sköta ens vård och omsorg. Därför är jag stolt över att vi kristdemokrater tillsammans med våra samarbetspartier nu inför språkkrav inom äldreomsorgen. Det gäller i hela landet, och det införs från och med den 1 juli 2026.

Regeringen har lagt fram en budget som stärker människor och familjer i vardagen, som stärker vården och som förbättrar äldreomsorgen. Jag yrkar bifall till regeringens budget och till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 54 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten! Det här med äldre är något universellt. Det är inte bara Sverige som ser äldre som en oerhört viktig fråga. Och det vore väldigt bra om ni såg över de saker som händer just nu. Väldigt många som jobbar inom äldreomsorgen riskerar att slängas ut ur Sverige, oavsett om de talar perfekt svenska eller inte.

Jag har även något annat jag vill ta upp. Prestationsbundna medel läggs in i budgeten. Det är inte särskilt många inom professionen glada över. Exempelvis säger Svenska Läkaresällskapets ordförande Catharina Ihre Lundgren: ”Vårdköerna kortas inte genom kortsiktiga prestationskrav. För att skapa en långsiktigt hållbar vård med tillräckligt många vårdplatser måste vi satsa på kompetensförsörjning och en utbyggd primärvård.” De gör inte direkt vågen.

Det gör heller inte Vårdförbundets Sineva Ribeiro: ”Hade prestationsbaserade medel fungerat hade vi inte haft några vårdköer. Att korta köerna får aldrig ske på bekostnad av arbetsmiljö, kvalitet eller patientsäkerhet. Det behövs långsiktiga investeringar i personal och vårdens förutsättningar – det är det enda som på riktigt kortar vårdköerna.”

Jag undrar därför varför ni åter satsar på prestationsbundna medel när det inte verkar fungera i verkligheten. Det låter väldigt bra att regionerna ska redogöra för saker och ting. Er starka mission verkar vara att lägga allt ansvar på regionerna. Ert eget ansvar får man nästan ringa Missing People om.

Det var mina frågor till ledamoten.

(Applåder)

Anf. 55 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Självklart ska vi inte korta köerna på bekostnad av personalen eller villkoren för personalen – tvärtom. En nyckel för att vi ska kunna korta vårdköerna är ju att få upp antalet bemannade vårdplatser. För att göra det behöver vi bättre villkor för personalen. Vi måste göra det mer attraktivt att söka sig till vården.

Det är därför positivt att den här regeringen är den första som tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjning som identifierar vad som behöver hända ute i regionerna för att det ska bli mer attraktivt att jobba inom vården. Och vi ser nu ett trendbrott. Fler väljer att söka sig till vårdyrket. En del av regeringens politik är alltså att vi genom att förbättra villkoren för personalen också kan skapa förutsättningar för kortare vårdköer.

Den andra frågan var: Varför gör vi inte som man alltid gjorde i vänsterstyret, det vill säga ösa pengar i generella bidrag och hoppas på det bästa? Jo, för under de åtta år som Socialdemokraterna styrde landet mer än fördubblades vårdköerna. Inte en enda gång under de år när ni var stödparti till Socialdemokraterna lyckades ni minska vårdköerna. Det kan jämföras med hur det såg ut när Alliansen styrde. Då halverades vårdköerna.

Vad händer nu? Nu har vi mer av riktade statsbidrag. Vi sätter fokus på att öka tillgängligheten, och vi ser att vårdköerna nu minskar. Vår politik har effekt. De gamla socialdemokratiska vänsterlösningarna funkade inte. Det är hela anledningen till att vi nu bedriver en annan politik. Enskilda människor som är sjuka ska kunna få den vård de har rätt till, och de ska kunna få vård i tid.

Anf. 56 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten! Nu är det så att vårdköerna inte minskar drastiskt, och det är bara i tre regioner man kan se en minskning.

Jag går över till en helt annan fråga. Den handlar om Arbetsmiljöverket, som har granskat 437 arbetsplatser inom sjukvården mellan 2022 och 2024. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna ännu större. 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården var motsvarande siffra 69 procent. Det var många siffror här.

Den genomgående bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning, en obalans mellan krav och resurser. Min ena fråga är därför: Vad säger ni till vårdpersonalen som ser att ängarna inte riktigt blomstrar ens under er regim?

Jag har även en annan fråga. Jag satt med i Vårdansvarskommittén, och jag tycker att vi gjorde ett jättebra jobb. Vi landade i vissa frågor som skulle genomföras. Det var samtliga partier med på. Det handlade om kompetensförsörjning, som skulle styras nationellt. Även läkemedel, vaccinationer, screening och rättspsykiatrisk vård skulle styras nationellt. Det var den idé vi hade. Men det fanns också mycket mer.

Jag måste få fråga vad som händer nu med utredningen, som höll på i över två år. Det var en jättebra utredning med ett fantastiskt kansli. Vad har ni gjort? Vad kommer ni att göra med förslagen? Är det så här det fungerar nu för tiden? Utredningar som man inte gillar till fullo lägger man i en svart låda som man tänker ta med sig när man förlorar makten 2026. Är det så det fungerar?

Anf. 57 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Låt mig understryka att vårdköerna absolut inte har minskat tillräckligt – långtifrån. Trots det ser vi nu ett trendbrott. Ett sådant trendbrott kunde vi inte se någon gång under de åtta år som vänstern styrde Sverige.

Anledningen till att vi nu vill satsa mer på att korta vårdköerna och göra mer saker, till exempel skärpa vårdgarantin och se till att påskynda arbetet med den nationella vårdförmedlingen, är att vi behöver göra mycket mer för att människor ska få vård i tid.

Det är ett underbetyg till landets självstyrande regioner att de inte klarar arbetsmiljön för personalen. De uppgifter som rapporteras är naturligtvis allvarliga. Den nationella planen för kompetensförsörjning är en bra vägledning för vad som skapar en bra arbetsmiljö för personalen. Det handlar om många olika saker, såsom att få påverka schemaläggning och till exempel när man får vara ledig. Kristdemokraterna i Region Stockholm driver på för att man inom enheterna ska få behålla överskott så att man som personal ska få större påverkan på sin egen arbetsmiljö. Allt detta kommer att ha effekt i strävan efter en förbättrad arbetsmiljö och efter att fler ska vilja jobba inom vården.

Beträffande Vårdansvarskommittén är det ingen hemlighet att Kristdemokraterna är det parti som tydligast framhärdar i att det är dags att avskaffa de 21 självstyrande regionerna och låta staten ta över ansvaret för vården så att vi kan erbjuda människor vård i tid och en mer jämlik vård. Vi ser Vårdansvarskommitténs slutsatser, som alla partier var överens om, som ett jättebra första steg mot vårt slutmål om att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret.

Både sjukvårdsminister Elisabet Lann och socialminister Jakob Forssmed jobbar för att detta ska kunna bli verklighet. Inte minst kommer läkemedelsfrågan att vara prioriterad. Men det finns även annat.

Anf. 58 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Tack, ledamoten Christian Carlsson, för anförandet!

I valrörelsen 2022 sa den då blivande sjukvårdsministern att Sverige har kriminellt långa köer till vården – olagligt långa köer för att komma till ett första vårdbesök och få operation i enlighet med vårdgarantin. Ledamoten själv sa i sitt anförande att den främsta prioriteringen för Kristdemokraterna är att komma till rätta med ojämlikheten och otillgängligheten inom vården. Otillgängligheten inom vården handlar ju inte minst om just de olagligt långa vårdköer som vi hade när mandatperioden började.

Frågan till ledamoten är, herr talman: Är det fortfarande olagligt långa vårdköer i Sverige? Det var det ju när Kristdemokraterna tog över ansvaret för detta. Sedan dess har man lagt 22 miljarder på prestationsbaserade insatser, inklusive årets budget. De prestationsbaserade insatserna har inte gett önskade resultat. De kan hjälpa när det gäller vissa operationer, enskilda år – det är vi säkert helt överens om. Men de har inte lett till de strukturella förändringar som behövs.

Alldeles häromdagen kom SKR:s rapport om hälso- och sjukvården, som visade att 40 procent väntat längre än vårdgarantin anger. Det är inte rimligt.

Min fråga är därför: Hur kommer det sig att Kristdemokraterna, trots de löften man gav i valrörelsen och trots att man har innehaft sjukvårdsministerposten under hela den här mandatperioden, ändå inte har lyckats komma till rätta med de svenska vårdköerna?

Anf. 59 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det är fortfarande alldeles för många människor som väntar för länge på vård, längre än den tid inom vilken de har rätt till vård enligt vårdgarantin. Därmed väntar man olagligt länge på vård.

Det här är vi inte nöjda med. Det är därför vi har riktat särskilda medel för att just korta vårdköerna och öka vårdkapaciteten runt om i landet. Vi ser nu ett trendbrott: Vårdköerna minskar. Det är bra. Vi är långtifrån färdiga, men vi ska fortsätta på den inslagna vägen.

Ett av problemen är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen. Vi har 21 självstyrande regioner som inte ser till patientens bästa utan sätter sin egen regionala ekonomi och sina egna regionpolitikers prioriteringar framför patientens rätt att få vård i tid, enligt lag. Det är ett stort problem. Vi har ledig vårdkapacitet i andra delar av landet för personer som har väntat för länge på vård.

Det var därför vi pekade ut framfall, höftledsprotes och grå starr som tre diagnosgrupper där köerna är långa men ledig vårdkapacitet finns i andra regioner och hos privata vårdgivare i den egna regionen. Vi sa: Vi betalar varenda krona som det här kostar, bara ni regioner låter era patienter få den vård de har rätt till. Men har alla regioner agerat så, trots att vi stod för alla pengar? Nej, det har man helt enkelt inte gjort. Det är ett dysfunktionellt system.

Vi har inrättat en nationell vårdförmedling för att vi på sikt ska kunna hjälpa patienten att få den vård man har rätt till och på så vis runda regionernas självstyre.

Vi har tillsatt en utredning om att skärpa vårdgarantin, inte för att dagens vårdgaranti efterlevs utan för att patienten ska få makten att vända sig till en annan vårdgivare i ett tidigare skede. Vi är också beredda att införa sanktionsavgifter för att straffa de regioner som inte ger patienterna den vård de har rätt till trots att de skulle kunna göra det.

Anf. 60 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Om det rör sig om ett trendbrott när det gäller vårdköerna återstår kanske att se; det krävs lite längre tid för att kunna konstatera det. Men det vi kan se i dag är att alldeles för många väntar alldeles för lång tid. Bara förra månaden var det 50 269 patienter som väntat mer än 90 dagar på en nödvändig operation.

Problemet är inte de självstyrande regionerna i sig. Ingen ska inbilla mig att man löser detta genom att svensk sjukvård, med 350 000 anställda, styrs av en generaldirektör i Stockholm. Däremot skulle mycket av problemet kunna avhjälpas om patienterna fick mer makt över sin egen vård, även vad gäller specialistvården.

Centerpartiet har under hela mandatperioden drivit att vi vill se en nationell jämförelsetjänst via 1177, där man kan se både hur långa vårdköerna till olika operationer är och hur operationerna har fungerat enligt kvalitetsindikatorer, så att man själv från dag ett kan välja specialistvård var man vill i hela landet. Det liknar den vårdförmedlingsinsats som Tidöpartierna nu lanserat, men jag konstaterar att det är en mer byråkratisk modell där det fortfarande i slutändan är läkarna som äger besluten om var patienterna hamnar. Vi menar att den makten faktiskt kan läggas hos patienterna själva. Om de själva får möjlighet att välja kommer vårdköerna strukturellt att kunna minska.

Sedan är det som sagt inte fel att lägga pengar på prestationsbaserade insatser, men det är inte så vi löser strukturproblemen inom svensk sjukvård.

Jag kan med ögonen i backspegeln konstatera att Kristdemokraterna inte under tre års tid har lyckats förkorta de olagligt långa köerna i svensk vård.

Anf. 61 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Jag vill vara väldigt tydlig med att vårt mål med den nationella vårdförmedlingen är att du som patient ska kunna se var i landet det finns ledig vårdkapacitet och att du ska kunna få hjälp av den nationella vårdförmedlingen att vända dig till en privat aktör eller till en annan region för att få den vård du har rätt till. Vi tycker alltså inte på något vis att den nationella vårdförmedlingen så långt vi har kommit nu är färdigutvecklad. Men under rödgrönt styre var det ingen som ville påbörja detta arbete, utan det är något som vi har gjort nu. Efter tre år är vi helt enkelt inte färdiga med det arbetet, men det är något som vi avser att fullfölja.

Vad gäller vårdköerna och att de minskar nu har vi inte bara tittat på en ögonblicksbild utan också jämfört eftersom vårdköerna fluktuerar över året. Om man jämför under en tolvmånadersperiod bakåt och tittar på det genomsnittliga antal patienter som väntat för länge på vård ser man att vårdköerna i september var betydligt mindre än de var när Magdalena Andersson förlorade valet i september 2022. Även i oktober fortsatte vårdköerna att minska.

Detta gör att jag känner mig trygg med att säga att vi just nu ser ett positivt trendbrott. Låt oss hoppas att det fortsätter! Men för att det ska fortsätta är det viktigt att vi fortsatt satsar på att rikta medel för att regionerna ska öka sin vårdkapacitet och korta köerna. Det är viktigt att vi är beredda att stärka patienternas egenmakt genom skärpt vårdgaranti och genom att utveckla den nationella vårdförmedlingen men också att införa sanktionsavgifter mot de regioner som kan ge människor vård i tid hos någon annan men som prioriterar sin egen ekonomi framför patienternas rätt till vård.

Anf. 62 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Äldreomsorgen befinner sig i en situation där personalen många gånger inte räcker till, där arbetsmiljön är så tuff så att människor lämnar yrket och där alldeles för många äldre inte får den tid eller omsorg de förtjänar.

Under det här året har vi sett en rad rapporteringar, granskningar och avslöjanden som pekar på problemet och utmaningarna inom äldreomsorgen. Ändå väljer regeringen, med Kristdemokraterna som huvudansvariga, att inte göra de satsningar som skulle göra skillnad.

Vi socialdemokrater lägger 2 miljarder på ökad bemanning inom äldreomsorgen. Kristdemokraterna lägger ingenting när det handlar om bemanning. Det är svårt att se logiken i att säga sig värna de äldre men vägra investera i det som avgör kvaliteten: fler kollegor och mer tid.

Herr talman! En äldreomsorg där personalen inte hinner se människor är inte värdigt ett land som Sverige. Min fråga till ledamoten är: Hur ska äldreomsorgen bli tryggare och mer värdig när Kristdemokraterna och regeringen vägrar att satsa på det som möjliggör fler anställda inom svensk äldreomsorg?

Anf. 63 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Vi är helt överens om att äldre förtjänar en värdig äldreomsorg. Man ska behandlas med respekt. Det ska finnas tid att se, bekräfta och samtala med de äldre inom svensk äldreomsorg. Det stämmer också att bemanningen inom äldreomsorgen är en stor utmaning för kommunerna.

Det stämmer däremot inte att regeringen inte skulle tillskjuta några pengar för att underlätta för kommunerna. Vi har de generella statsbidragen. Vi har ett särskilt sektorsbidrag till äldreomsorgen. Inte minst har vi valt att gå vidare med Äldreomsorgslyftet, som Socialdemokraterna införde och som det har varit väldigt viktigt för oss kristdemokrater att fortsätta att bygga på. Därför har vi ökat ambitionerna jämfört med det äldreomsorgslyft som Socialdemokraterna stod för. Vi har utökat summan och vidgat användningsområdet.

Detta är satsningar för att underlätta för kommunerna att rekrytera tillräckligt mycket utbildad personal för att ge de äldre en bra och värdig äldreomsorg. Vi kommer att fortsätta att prioritera äldreomsorgen.

Att vi ställer krav på omsorgskontakt inom äldreboendena, vilket också ställer krav på språkkunskaper, kommer också att förbättra kvaliteten i äldreomsorgen. Det kommer att förbättra kvaliteten för de äldre, och det kommer också att kännas mer meningsfullt för personalen att jobba inom yrket. Därför har vi en väldigt bra politik just för att fler ska söka sig till äldreomsorgen och för att vi ska kunna förbättra värdigheten och kvaliteten för de äldre.

Anf. 64 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Jag tänker att värdighet inte bara är ett ord man säger. För oss som politiker handlar värdighet om att verkligen skapa förutsättningar för att det ska bli bättre.

Det är jättebra att Kristdemokraterna bygger vidare på sektorsbidrag, äldreomsorgssatsning och äldreomsorgslyft. Det var en verklighet under den föregående regeringen som den här regeringen har valt att fortsätta. Det är därför vi brett i den här kammaren stöder de delarna.

Men man behöver göra mer. Det är tydligt att de satsningar vi i dag har på äldreomsorgens område är otillräckliga. Det är därför vi så tydligt i vår budget lägger ytterligare 2 miljarder på området just för att öka bemanningen.

Kristdemokraterna säger gång på gång att man vill värna de äldre. Men den budget de lägger fram här i kammaren visar ju någonting helt annat.

Ingen arbetsmiljöfråga i äldreomsorgen går att lösa utan fler kollegor. Visst kan man skruva och förbättra. Man kan göra mycket med ledarskap och arbetsmodeller. Men i grunden är svensk äldreomsorg underbemannad. Där behöver politiken göra insatser också på nationell nivå. Det går inte att prioritera skattesänkningar och samtidigt satsa och prioritera välfärden. Matematiken och verkligheten hänger inte ihop.

Min avslutande fråga är: Varför ska Sveriges äldre betala priset för att Kristdemokraterna prioriterar skattesänkningar framför bemanning i äldreomsorgen?

(Applåder)

Anf. 65 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Skattesänkningarna är viktiga, för hushållen befinner sig i en tuff ekonomisk situation. Det gäller inte minst många av de äldre pensionärerna. Jag vet att Socialdemokraterna vill ta mer av deras pengar och på så vis göra dem fattigare. Vi vill inte det. Vi vill att människor ska behålla mer av sina pengar, så att de kan stå starkare i sin ekonomi och känna en större trygghet.

Jag konstaterar att Socialdemokraterna i opposition inte har några problem med att lägga mer pengar på personalsatsningar i äldreomsorgen. Jag säger inte att det är fel i sak, men jag konstaterar att de satsningar som Socialdemokraterna gjorde på äldreomsorgen när de själva styrde inte kommer i närheten av det de nu pratar om. Då undrar jag varför de inte kunde göra det när de hade möjligheten.

Socialdemokraterna måste också lära sig att allting inte handlar om mer pengar, utan mycket handlar också om andra saker. Inget i den långa rad saker jag nu räknade upp – medicinskt ansvarig för rehabilitering, fast omvårdnadskontakt, språkkrav i äldreomsorgen – valde Socialdemokraterna att gå vidare med. Det är åtgärder som på riktigt stärker kvaliteten i äldreomsorgen, förbättrar tryggheten och gör det mer attraktivt att jobba inom äldreomsorgen.

Det hade också varit önskvärt om Socialdemokraterna inte bara lade mer pengar på samhällsproblemen utan också kunde se att hur vi styr också har en stor effekt på den kvalitet vi får i välfärden.

(Applåder)

Anf. 66 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag skulle vilja börja med kompetensförsörjningsfrågan.

En av de absolut viktigaste kompetensåtgärder man kan vidta inom vård och omsorg just nu är att få stopp på de utvisningar av vårdpersonal som sker runt om i Sverige. Jag är glad över att ledamoten nämnde att vi ser ett ökat intresse för att utbilda sig och jobba inom vård och omsorg. Då ska vi också konstatera att en stor del av den utökningen handlar om personer som är utrikesfödda. De spelar alltså en viktig roll för oss och vår välfärd.

Jag har varit med om debatten kring språkkrav inom äldreomsorgen många gånger. Visst är det viktigt att man kan göra sig förstådd på sitt språk. Men det absolut bästa sättet att säkerställa en god svenska är att satsa på svensk utbildning för den vårdpersonal som finns. Alternativet, som ofta glöms bort, är att den äldre står utan hjälpande hand.

Faktum är att vi har väldigt många utrikesfödda som klarar sig bra på svenska och gör ett fantastiskt arbete inom äldreomsorgen och sjukvården. De förtjänar vår respekt och vår tacksamhet. Men det sägs alltför sällan.

Jag tänkte bara ställa en kort fråga när det gäller sjukvården. Den här budgeten innebär ju trots allt en minskning när det gäller satsningar på sjukvården, trots att Kristdemokraterna har sjukvården som sin viktigaste fråga. Jag skulle därför vilja höra hur ledamoten ser på just sjukvårdens finansiella förutsättningar.

Anf. 67 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Det är viktigt att vi tar vara på de goda krafter som vill jobba inom svensk äldreomsorg, oavsett var personerna kommer ifrån. Det är vi naturligtvis helt överens om. Men vi kan inte se äldreomsorgen som något slags integrationsåtgärd där man först ska börja jobba och sedan få den kompetens som man behöver. Man måste ha tillräckligt god språkkunskap för att kunna ge de äldre den omsorg och trygghet som de förtjänar. Det är en fråga om trygghet och trivsel.

Det är också en fråga om patientsäkerhet. Det har vi sett skrämmande exempel på i närtid, då man behövde larma ambulans till ett äldreboende där personalen inte kunde kommunicera fullt ut med ambulanspersonalen, vilket satte den äldres liv och hälsa på spel. Vi ska naturligtvis ställa krav på språkkunskaper, och vi ska erbjuda vidareutbildningsinsatser, så att så många som möjligt får chansen att nå upp till de kraven.

När det gäller satsningar på svensk sjukvård vill jag säga att det är regionerna som ansvarar för större delen av svensk sjukvårds finansiering. Vi kommer från ekonomiskt tuffa tider där staten har skjutit till extra mycket pengar för att rädda regionerna ifrån de pensionsavtal de hade ingått, för regionerna hade väldigt stora underskott på grund av inflationen. Då biffade vi upp statens budget.

Nu ser vi att kommuners och regioners budget ser ut att gå bättre framöver. Då kan man också justera hur mycket staten går in och stöder. Sektorsbidraget för sjukvården, på några miljarder kronor, som nu har försvunnit var just till för att stötta regionerna tillfälligt i den tuffa situation som de befann sig i. Det är förklaringen.

Anf. 68 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag reagerade starkt på just ett uttryck som jag så ofta fått höra i kommunfullmäktige i Umeå. Då var det bara Sverigedemokraterna som sa det, men nu har det tydligen letat sig upp i finrummet. Man säger att äldreomsorgen skulle vara ett integrationsprojekt. Den har aldrig varit ett integrationsprojekt.

Det har alltid varit en situation där man haft en akut brist på personal och man har varit tvungen till att ta in dem man kunde. Jag vill bara ha detta sagt. Äldrevården har aldrig varit något integrationsprojekt. Vi ska vara ytterst tacksamma för dem som varit beredda att göra allt för att hjälpa våra svenska äldre.

När det gäller vården vill jag bara lyfta lite saker. Jag tänker till exempel på Vårdförbundet, som konstaterar: Det här är en nedprioritering av svenskarnas allra viktigaste fråga. I stället för att förstärka hälso- och sjukvården väljer regeringen att minska den. Trots ett historiskt reformutrymme är tillskottet till hälso- och sjukvården magert. Sektorsbidraget försvinner. Mer pengar läggs på engångsinsatser för att kapa köer.

SKR säger tydligt att regeringens höstbudget inte var en välfärdsbudget. Trots rekordstort reformutrymme höjdes de generella statsbidragen inte alls, och vården får sammantaget mindre pengar.

SKR och Läkarförbundet säger att de står gemensamt när det gäller vårdens finansiering. De vill se ett slut på kortsiktig och ryckig styrning och finansiering från statens sida. De säger: En ökad långsiktighet skulle ge oss bättre förutsättningar att utveckla hälso- och sjukvården.

Detta är alltså alldeles uppenbart. Jag vet att sjukvården, åtminstone i valrörelsen, varit en prioriterad fråga för Kristdemokraterna. Därför undrar jag hur det känns för ledamoten att man inte fick större gehör i budgetförhandlingarna i regeringen.

(Applåder)

Anf. 69 Christian Carlsson (KD)

Herr talman! Att SKR riktar kritik mot regeringen för att man ställer krav på vad skattebetalarnas pengar går till tar jag med väldigt mycket ro. Vi har nämligen provat att vräka pengar till regionerna, och det har inte haft effekt. Inte ens när vi från statens sida har ingått överenskommelser med SKR och sagt att vi från statens sida är beredda att lägga många miljarder för att vi ska kunna klara en omställning till god och nära vård och stärka primärvården har SKR klarat av att hålla sitt ord. Man har inte fått pengarna att nå ut till regionerna och till golvet inom primärvården. Det är patienterna som hamnar i kläm.

Vi har nu valt att sidsteppa SKR i flera avseenden, för vi kan inte lita på att det får effekt när vi samarbetar med dem. Nu har vi förordningsstyrda statsbidrag. Vi jobbar direkt mot regionerna, vilket är ett mycket effektivare sätt.

Jag förstår att SKR gärna vill ha dragningsrätt när det gäller statens bidrag till regionerna och gärna vill bestämma vad de ska gå till. Men det är slut med det. Det funkar inte, och därför väljer vi helt enkelt att ha mer av riktade statsbidrag.

Vi lyckades som sagt aldrig korta vårdköerna när de rödgröna styrde landet. Nu har vi riktade statsbidrag för att korta vårdköerna. Vårdköerna minskar. Låt oss hoppas att den trenden håller i sig.

(Applåder)

Anf. 70 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Låt oss börja i den verklighet som människor just nu möter. Sverige fungerar inte som det ska. Vårdköerna är bland de längsta någonsin. Äldreomsorgen pressas till max. Människor har svårt att klara månaden, och barn växer upp i en tid där otryggheten kryper allt längre ned i åldrarna.

Det här är ingen slump. Det är inte otur. Det är resultatet av tre förlorade år med en regering som har valt helt fel prioriteringar.

Herr talman! När hushållen pressades av skenande priser och fallande reallöner valde Sverigedemokraterna och regeringen att sänka skatten för de rikaste. När människor oroade sig för att de inte skulle ha råd med sina mediciner gjorde regeringen och Sverigedemokraterna högkostnadsskyddet sämre. När unga behövde hjälp att gå till tandläkaren gjorde Kristersson och Åkesson tandvården dyrare. Och när Sveriges ekonomi behövde stöd för att ta sig ur en lågkonjunktur genomförde regeringen en bakåtvänd politik som placerade oss i träsket av Europa när det gäller tillväxt – i bottenligan för den europeiska tillväxten. Samtidigt är i dag 100 000 fler människor arbetslösa jämfört med när den här regeringen tillträdde.

Det är tre år då människor har fått ta smällen medan regeringen och Sverigedemokraterna har gjort politiska prioriteringar som förvärrat problemen.

Herr talman! I en sådan tid vi nu lever i borde välfärden stärkas. Sverigedemokraterna och regeringen har gjort precis tvärtom. Jag har sagt det tidigare här i kammaren och kommer att säga det fler gånger: Välfärden är ingenting vid sidan av. Den är hjärtat i ett tryggt samhälle. Den är en del av vårt totalförsvar, och den är värd att prioritera.

Men regeringens politik har urholkat välfärden år för år. Statsbidragen räknas inte upp i takt med kostnadsökningarna. Regionerna tvingas till nedskärningar. Personal lämnar äldreomsorgen och sjukvården. Och nyrekryteringen till kriminaliteten fortsätter utan att de sociala insatserna förstärks.

Ska man förstå de senaste tre åren räcker det att fråga en sjuksköterska, en undersköterska, en socialsekreterare eller en hemtjänstmedarbetare. Det blir svårare att göra ett bra jobb – fast behoven ökar.

Herr talman! Sverige behöver en annan väg, och det börjar med välfärdens finansiering. Vi socialdemokrater föreslår att statsbidragen till kommuner och regioner ska räknas upp med inflationen varje år. Det är en bottenplatta som ger långsiktighet, som stoppar nedskärningarna och som gör att man vågar anställa i stället för att skära ned. Det är inte lyx. Det är en förutsättning för att välfärden ska fungera.

Herr talman! Tydligast syns det kanske i sjukvården. Regeringen avslutade Socialdemokraternas stora personalsatsning. Det var ett misstag. Ska vården fungera måste personalen få rimliga villkor. Vi lägger därför 2,4 miljarder mer än regeringen på personal, utbildning och arbetsmiljö och 600 miljoner mer till kvinnors hälsa och mödra- och förlossningsvård. Vi återställer när det gäller regeringens försämringar av högkostnadsskyddet för läkemedel och tandvård för unga. Ingen ska behöva välja mellan mat och medicin, och ingen ska tvingas avstå från tandvård för att plånboken inte räcker.

Herr talman! En välfärd värd namnet måste också ge äldre den omsorg och värdighet de förtjänar. Äldreomsorgen är en av de mest pressade delarna av svensk välfärd. Personalen vittnar om en arbetsmiljö som inte håller, om för få kollegor och en orimlig stress. När bemanningen är för låg går det ut över både personalen och de äldre. Vi socialdemokrater väljer därför i den budget vi i dag debatterar att satsa nästan 2 miljarder kronor på ökad bemanning inom äldreomsorgen. Det är pengar som betyder fler kollegor, bättre arbetsmiljö och en äldreomsorg där man hinner se människan.

När andra pratar om värdighet skapar vi förutsättningarna för att faktiskt uppnå den.

Men, herr talman, välfärden handlar också om att göra Sverige tryggare för framtiden. Vi kan inte ”polisiära” oss ur allt. Vi kan inte bara reagera när skadan redan är skedd. Vi måste agera tidigt. Därför föreslår vi också ett socialtjänstlyft på 1,7 miljarder, så att socialtjänsten kan vara närvarande där barn och unga finns – tidigt och på riktigt.

Jag är helt övertygad om att svensk politik skulle behöva kraftsamla och gå samman för att säkerställa att vi som samhälle ser barnen innan gängen gör det.

Herr talman! När man lägger ihop allt det här blir skillnaderna mellan våra budgetalternativ väldigt tydliga.

Regeringen och Sverigedemokraterna väljer skattesänkningar för de rikaste. Vi socialdemokrater väljer en stark välfärd för vanligt folk. SD och regeringen gör det dyrare att vara sjuk – som kroniker, astmatiker, diabetiker och reumatiker. Vi gör det tryggare att vara människa. Regeringen saknar en plan för sjukvården, för äldreomsorgen och för tryggheten. Vi går till val med att presentera en ny riktning för Sverige med fokus på en sjukvård som fungerar, en äldreomsorg som är värdig, en socialtjänst som stoppar rekryteringarna och en välfärd som håller ihop landet.

Efter tre förlorade år med regeringen och Sverigedemokraterna behöver Sverige en förändring: en regering som prioriterar välfärden, inte skattesänkningar för de rikaste.

Jag är helt övertygad, herr talman, om att Sverige kan bättre än så här och att Sverige förtjänar bättre än detta.

(Applåder)

Anf. 71 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! För två år sedan stod Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg i kammaren i en debatt om just det här. Hon frågade Socialdemokraterna varför vårdköerna ökade under deras tid vid makten. Förra året ställde jag mig i kammaren och ställde samma fråga under en debatt om samma sak. Båda gångerna uteblev svaret.

Varför jag nu ställer frågan igen – det blir många chanser för Socialdemokraterna – är att ledamoten från Socialdemokraterna i sitt anförande antydde att det är den så kallade SD-regeringens fel att vårdköerna är långa. Termen SD-regeringen är såklart smickrande, men detta är felaktigt på två sätt. Vårdköerna ökade enormt mycket under Socialdemokraternas tid vid makten – de tredubblades. Nu kan vi äntligen se ett trendbrott som har pågått sedan den så kallade SD-regeringen kom till makten.

Jag vill ge Fredrik Lundh Sammeli en till chans att svara på frågan. Varför kunde man, om vänstersidans politik nu är lösningen, inte korta ned vårdköerna under Socialdemokraternas tid vid makten utan tvärtom lyckas tredubbla dem? Det är min fråga.

Anf. 72 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Jag tror att jag har sagt detta tidigare: Det är helt klart att sjukvården har haft utmaningar över tid och kommer att ha det framöver. Kostymen för svensk sjukvård är för trång. Vi skulle behöva lägga mer resurser på sjukvården.

Jag tycker att det är märkligt att man stolt verkar företräda en regering som inte har tagit denna utmaning vidare. Vi gjorde det vi kunde under våra år – med välfärdsmiljarder under en pandemi – för att stärka välfärden och klara av att ta Sverige genom utmaningarna.

Sedan har vi dock fått en nationell sjukvårdskris för att den här regeringen när kostnadskrisen slog till och alla regioner gick på knä valde att inte möta hälso- och sjukvårdens behov. I stället har man prioriterat återkommande skattesänkningar under mandatperioden. Vi har till skillnad från regeringen valt att fördubbla pengarna till välfärden för att på det sättet säkerställa att vi inte får längre köer.

Under den här mandatperioden har köerna fortsatt att växa. Om man är kritisk till att sjukvårdsköerna var långa förut, varför har man då inte bedrivit en politik för att korta köerna? Varför har man abdikerat från detta och prioriterat skattesänkningar som har bidragit till att regionerna gått på knäna och att köerna under det här året är de längsta någonsin?

Anf. 73 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret! Nu blir det många chanser att faktiskt svara på frågan – här är en sista sådan.

Jag tycker först och främst att det är ganska lustigt att vi fick höra i anförandet och även nu att detta är regeringens fel. Vi fick höra att det inte är en slump att köerna är bland de längsta någonsin. Köerna är dock inte de längsta någonsin, för de var längre när vi tog över efter Socialdemokraterna. Det är dock intressant att det är en slump när den här regeringen styr, men det var inte en slump under Socialdemokraterna.

Jag väntar fortfarande på svar. Jag tror att det vid det här laget är många med mig som väntar på svar. Vad var det konkret som gjorde att köerna trots Socialdemokraternas fantastiska politik ökade, och vad är det som gör att det nu under Tidöregeringen och Sverigedemokraterna på något sätt inte räknas när vi bryter den här trenden?

Om vänsterns modell hade varit så bra och funkat hade det inte funnits några köer alls. Vi hörde i ett tidigare anförande att vi inte hade haft några köer om högerns modell hade funkat, men detsamma går att säga för vänstersidan.

Jag tycker att det är tydligt. Vi har gjort en ordentlig förändring i politiken. Kristdemokraterna redogjorde föredömligt för alla satsningar och vilka effekter de väntas ge. Vi ser nu början av ett trendbrott. Våga inte ropa hej riktigt än – men det är såklart en positiv indikator. Det är i alla fall bättre än vad vi kunde se förut under Socialdemokraterna.

Vi kommer säkert att få möjlighet att återkomma till detaljerna, men frågorna kvarstår. Varför tredubblades köerna under Socialdemokraterna? Vad skulle bli annorlunda den här gången om Socialdemokraterna skulle få styra?

Anf. 74 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Regeringen pekade i sina egna underlag det här året, 2025, på att köerna är de längsta någonsin. Det går inte att backa från det. Det gör ju inte saken bättre att vi har haft långa köer tidigare. Frågan är vad vi ska göra för att bryta den utvecklingen.

Jag är helt övertygad om att en styrning av detaljer mot mer prestation inte kommer att skapa den långsiktighet man behöver. Därför lägger vi mer pengar på personalsatsningar som kan bli långvariga.

Varför växte köerna under våra år? Jo, bland annat för att vi gick igenom flera år av pandemi, då allting annat fick stå tillbaka för att vi skulle klara att ta oss igenom det. Detta är dock någonting vi behöver fortsätta att jobba med.

Jag förvånas över att den här regeringen snart har haft fyra år vid makten och ändå inte prioriterar välfärden. Även om Sverigedemokraterna sa att de ska vara garanten för välfärden är det ju inte det som visats i budget efter budget. Statsministern har suttit på bästa tv-tid och sagt: Vi ska leverera en budget som säkerställer att inga människor varslas inom sjukvården. Sedan backade man ifrån det, för det blev inte verklighet.

Jag tänker att svensk hälso- och sjukvård har många utmaningar. En handlar om att skapa långsiktighet, och det behöver politiken förmå. Vi behöver prioritera mer resurser till hälso- och sjukvården framöver. Enbart den utveckling vi har – som är fantastisk när det gäller nya preparat och nya metoder – gör att vi kommer att behöva lägga mer pengar för att få en väl fungerande sjukvård med korta köer. Det måste ändå vara målet för politiken på bredden.

(Applåder)

Anf. 75 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i socialutskottets betänkande nummer 1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Jag ser det här utgiftsområdet som ytterligare ett bevis på att Tidösamarbetet faktiskt fungerar. Det finns mycket positivt som jag och kollegorna vill lyfta fram här i dag, men jag ser ett särskilt behov av att fokusera på våra äldre och på all den fantastiska politik som vi lyfter fram till dem. Den här politiken är ett tack till dem som har byggt Sverige och förhoppningsvis ett hopp till alla som ska få förmånen att bli gamla just här i Sverige.

Först och främst gäller det rätten att göra sig förstådd och faktiskt känna sig hemma. Jag ska säga något om språkkrav. Det som skadar vården kanske mer än något annat är att ha personal som inte tillgodoser vårdtagarens behov. Detta sker ofta på grund av språkbrister. När en person inte blir förstådd, får fel mängd läkemedel eller fel mat eller när personalen inte kan avrapportera till ambulansen – som jag hört om i nyheterna – finns det seriösa problem som behöver åtgärdas. Nu kan Sverigedemokraterna med stolthet säga att vi äntligen är på rätt väg att just åtgärda detta.

Tack vare Sverigedemokraterna och Tidöregeringen blir språkkraven nu verklighet inom äldreomsorgen. Det är något som höjer kvaliteten och som gör äldrevården mer jämlik över landet. Vi har alltså haft en helt oacceptabel situation där våra äldre inte har kunnat göra sig förstådda på svenska i sitt eget land Sverige och där personalen av exakt samma anledning har fått en sämre arbetsmiljö och en ojämn arbetsfördelning. Nu kan vi äntligen göra något åt det.

Socialtjänstlagen ändras så att den som arbetar inom äldreomsorgen kommer att behöva ha en relevant språknivå, i det här fallet Gers B2. För den som inte visste det står Gers för gemensam europeisk referensram för språk, och B2 är en ganska hög nivå. Det innebär att personen i fråga ska kunna tala mer eller mindre flytande, det vill säga vara självständig i språket och kunna resonera och reflektera på svenska. Det är helt nödvändigt.

Vi sverigedemokrater kommer självklart att fortsätta driva på för dessa krav och för att de implementeras ännu hårdare, men det här är i alla fall ett efterlängtat första steg på vägen. Man kan se det som en del av den större satsningen på äldreomsorgen, där vi nu ökar anslaget till äldreomsorgslyftet till 1,8 miljarder kronor per år under de kommande två åren.

Detta kombinerat med den efterlängtade återvandringspolitiken gör att vi kan ge våra äldre en värdig och trygg tillvaro inom äldreomsorgen. Våra äldre har alltför länge varit föremål för det misslyckade socialdemokratiska integrationsexperimentet, och jag kan med glädje konstatera att den tiden nu äntligen är över, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Alla vi som jobbar inom socialutskottet har tyvärr nåtts av nyheter om att våra äldre utsätts för brott. Det handlar om allt från det ”tänkbara”, såsom stölder, till det helt otänkbara: våld och till och med sexualbrott mot våra äldre. Här vill jag vara tydlig: Inget samhälle som tolererar detta är värdigt att kalla sig ett välfärdsland. Det kommer därför inte att tolereras, utan det kommer att stoppas.

I den här frågan är jag övertygad om att vi alla här inne är helt eniga, vilket är betryggande. Jag kommer kanske inte att säga vad jag skulle vilja göra med de här kriminella, men jag kan i alla fall säga att jag är väldigt tacksam för de straffskärpningar som justitieutskottet inför.

Dock har flera kommuner uppmärksammat att lagen inte är tillräckligt tydlig vad gäller bakgrundskontroller. Från och med den 1 mars 2026 kommer kommunerna därför att ha ett tydligt lagstöd för att genomföra bakgrundskontroller av dem som ska arbeta med våra äldre, och det gäller både belastningsregistret och misstankeregistret.

För att ge en bild av vilken effekt det här skulle kunna ge kan vi titta på en exempelkommun. Bara i Östhammars kommun nekades fem personer jobb inom hemtjänsten baserat på just bakgrundskontroller. Detta gällde alltså bara inom hemtjänsten i en kommun med drygt 20 000 invånare, så då förstår man hur mycket olämplig personal och potentiella brott mot äldre som kan undvikas när det här implementeras nationellt.

Sverigedemokraterna vill självklart göra dessa kontroller obligatoriska, men i just den frågan inväntar vi fortfarande en aktuell utredning. Vi kommer nog alltså att få anledning att återkomma till detta.

Herr talman! En bra politisk julklapp till våra äldre som vi dock inte längre behöver vänta på är den största tandvårdsreformen på över 20 år. Det handlar om ett nytt högkostnadsskydd som liknar det för den övriga vården och som kommer att göra det betydligt billigare att gå till tandläkaren för den som är 67 eller äldre.

Det här råkar självklart också vara en av Sverigedemokraternas hjärtefrågor, så vi är extra stolta att även detta nu blir verklighet. Förra veckan hade vi en lång debatt om detaljerna kring det här, och vi kanske får anledning att återkomma. Jag kan dock konstatera att Sverigedemokraterna i framtiden såklart vill gå ännu längre men att detta för oss är ett första realistiskt och rättvist steg på vägen mot att slutföra det här projektet.

Det är de äldre som har byggt upp vårt välfärdssystem, och det är de äldre som i dag har de största behoven inom tandvården. Därför träffar den här reformen helt rätt. Kort sagt får Sveriges äldre 90 procents rabatt på tandvård. Priset är reglerat och förutsägbart, och samma villkor gäller oavsett om du går till folktandvården eller till en privat klinik. Det är mycket bra.

Herr talman! Man kan nog inte tala om det här utgiftsområdet utan att nämna de satsningar som görs för att bekämpa vårdköerna. Vi skjuter till ytterligare 1 miljard kronor, med nya prestationskrav, för att växla upp arbetet med att korta vårdköerna.

Nu blir det inte som det var förr, då man strösslade pengar över regionerna. Någon kanske minns förra årets debatt och att jag då nämnde Region Skåne bland många andra som hade sysslat med regionalt skatteslöseri. Det är just prioriteringar som Skånes klonade gran för 8 miljoner kronor som det kanske får vara slut med nu. Den granen verkar för övrigt ha vissnat, vilket jag tycker är ganska symboliskt för den sortens politik.

Under den här mandatperioden anslår vi totalt cirka 18 miljarder kronor till hälso- och sjukvården för att korta vårdköerna. Det blir sammanlagt 6,6 miljarder kronor i just prestationsbaserade medel till regionerna 2026. Detta tillsammans med en nationell digital infrastruktur är helt avgörande för att korta väntetiderna och få transparens och en mer jämlik vård i hela landet.

Sverigedemokraterna har även varit drivande i frågan om nationell vårdförmedling, och nu har Ehälsomyndigheten utvecklat en första version av ett digitalt stöd som vårdförmedlare kan använda för att söka en möjlig vårdgivare utifrån patientens behov. Det kommer att göra det enklare att hitta en vårdgivare som snabbare kan utföra den vård som en väntande patient är i behov av och därmed uppfylla vårdgarantin. Även detta avsätter vi såklart medel för.

Jag kan också tipsa om att sjukvårdsministern i närtid kommer att hålla en pressträff där man kommer att presentera nya vårdområden där riktade insatser görs för att korta vårdköerna. Som jag nämnde tidigare ser vi dock redan nu en positiv trend. Det är inte sant att vårdköerna är längre än de någonsin varit. Jag vet inte vilken statistik som vänstersidan utgår från, men den kan vara något föråldrad. Min statistik är från november månad, och i den syns trendbrottet tydligt.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag återknyta till äldreomsorgen och kanske främst till synen på ålderdom. Man brukar tala om ålderns höst, vilket är ett uttryck som antyder kyla och att man närmar sig något slags slut. Jag anser att det är dags att ta alla viktiga steg som behöver tas för att vi ska börja tala om ålderns vår – en tid i livet att se fram emot och där man kan känna sig trygg i att hela samhället är på ens sida. Det är Sverigedemokraternas vision, och det är det vi nu lyckas åstadkomma steg för steg.

Jag ser fram emot kommande replikskiften.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson, Carita Boulwén, Chris Dahlqvist och Mona Olin (alla SD).

Anf. 76 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Ledamoten och jag har olika ingångar, kan man säga – ni säger att allt är invandrarnas fel, Leonid Yurkovskiy, och vi pratar om alla människors lika värde. Så är det.

Jag tänker prata lite om hälso- och sjukvården i stället för om äldreomsorgen. Det gäller de prestationsbundna medel som ni lägger in i budgeten och verkligen vurmar för.

Ordföranden i Svenska Läkaresällskapet Catharina Ihre Lundgren säger så här: ”Vårdköerna kortas inte genom kortsiktiga prestationskrav. För att skapa en långsiktigt hållbar vård med tillräckligt många vårdplatser måste vi satsa på kompetensförsörjning och en utbyggd primärvård.” Där är vi inte riktigt än, herr talman.

Vårdförbundet, också en del av det stora kollektivet vårdarbetare, säger så här: ”Hade prestationsbaserade medel fungerat hade vi inte haft några vårdköer. Att korta köerna får aldrig ske på bekostnad av arbetsmiljö, kvalitet eller patientsäkerhet. Det behövs långsiktiga investeringar i personal och vårdens förutsättningar – det är det enda som på riktigt kortar vårdköerna.” Det säger Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet.

Hon säger vidare att regeringen i stället borde ha investerat för att säkra sjukvården. ”Våra medlemmar bär upp vården varje dag – men de kan inte göra det utan resurser och politiskt ansvarstagande.”

Därför frågar jag ledamoten: Varför är prestationsbundna medel så bra? Har Svenska Läkaresällskapet och Vårdförbundet fel?

Anf. 77 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för frågan. Jag delar upp den lite grann.

Låt mig först hantera den del som gäller prestationsbaserade medel. De generella medel som man sysslade med förut är en väl beprövad och misslyckad strategi; det har vi sett gång på gång. Jag vet inte om jag kommer att behöva redogöra för allt skatteslöseri som regionerna sysslar med en gång till, men jag kan eventuellt göra det i nästa runda här.

När det gäller den andra delen av frågan, som rör personalförsörjning, finns det helt enkelt ingen motsättning mellan det som ledamoten säger och det som regeringen gör. Det finns en nationell kompetensförsörjningsplan. Miljarder har investerats i detta redan tidigare år – det sker alltså inte bara nu. Det har till och med gjorts särskilda satsningar på hundratals miljoner för att utöka sjuksköterskeprogram och så vidare. Detta kombinerat med de arbetsstimulerande politiska insatser som görs av regeringen leder till väldigt goda förutsättningar att personalförsörja.

Jag vill såklart också fråga ledamoten vad hon menade med att Sverigedemokraterna skulle säga att allt är invandrarnas fel. Jag skulle vara tacksam för en konkretisering där.

Anf. 78 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! I varje debatt och under varje minut som Sverigedemokraterna står här framme associerar de omedelbart till invandrare på ett eller annat sätt. Blame them! Ursäkta att jag pratade engelska, men så förhåller sig Sverigedemokraterna i den SD-beroende regeringen till den här världen. Jag säger att den är SD-beroende, för om SD drar faller regeringen ihop som ett litet korthus.

Låt mig gå tillbaka till politiken på ett annat sätt. Vårdförbundet och Läkarförbundet har tittat på den här budgeten. Läkarförbundet säger att det sker en minskning med nära 2 miljarder under 2026 jämfört med 2025. Har Läkarförbundet fel?

Även om man räknar med regeringens siffror framstår 3,5 miljarder som otillräckligt, menar Svenska Läkaresällskapet, särskilt med tanke på att vården är en av väljarnas viktigaste frågor. De skulle bland annat vilja se att det satsas mer på primärvården, då den är avgörande. Väldigt många i det stora vårdkollektivet anser att primärvården är det stora problemet.

Jag undrar, herr talman, vad som är Sverigedemokraternas signal till alla vårdabetare där ute i regionerna som undrar vart statens ansvar tog vägen. Vad är SD:s roll i detta förutom att slänga ut så många som möjligt med invandrarbakgrund inom vården?

(Applåder)

Anf. 79 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag tackar Karin Rågsjö för följdfrågan.

Beskedet är klart och tydligt: De som jobbar inom vården har nu att se fram emot att regionerna kommer att prioritera vården, då statsbidragen är prestationsbaserade. De kan vara säkra på att dessa bidrag inte kommer att slösas bort utan i stället kommer att gå till det som de faktiskt ska gå till.

Jag går vidare till invandringsfrågan. Det är ju lite skillnad mellan att säga att allt är invandrarnas fel och att konstatera fakta vad gäller hur invandringen har påverkat olika delar av samhället.

Det här blir en retorisk fråga, men Karin Rågsjö kanske kan återkomma till den i sitt anförande. För att ta ett konkret exempel: Menar Karin Rågsjö att de inte är ett problem om vi har kommuner där en majoritet av de anställda inte har svenska som sitt modersmål och till följd av detta inte kan kommunicera med de äldre? Menar Karin Rågsjö att det inte är ett problem att vi har haft en oproportionerligt stor andel invandrare som är i behov av välfärdssystemet men inte kan tillföra något till det?

Det råder inget tvivel om att alla invandrare som bidrar till välfärdssystemet ska ha ett stort tack, men man kan kritisera den förda migrationspolitiken och att den har varit dysfunktionell på alla nivåer i samhället utan att peka ut invandrare i sig som ett problem. Det är ju faktiskt de politiker som har drivit detta som har varit ett problem.

Vissa partier har förstått de här problemen, gjort om och gjort rätt. På vänstersidan har man inte gjort så.

(Applåder)

Anf. 80 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! I valrörelsen pratade Sverigedemokraterna väldigt mycket om den svenska landsbygden och vilka satsningar man skulle göra för att få den levande, tillgänglig och jämlik. Efter valet kokade det där ned till att sänka priset på bensin och diesel – därefter tog den sverigedemokratiska landsbygdspolitiken slut.

Nu har man suttit och styrt den här skutan från aktern under tre års tid, men ändå har välfärden inte under någon tid blivit prioriterad för att göras tillgänglig och jämlik i hela landet.

Förra veckan, herr talman, debatterade vi svensk tandvård och den största vårdsatsningen under den här mandatperioden med ett nytt högkostnadsskydd för äldre. Det fanns ett förslag om att göra tandvården mer geografiskt jämlik genom att tillskjuta kommuntypstillägg till våra landsbygdskommuner, men detta valde regeringen bort. Man har skjutit det på framtiden – kanske kommer det, kanske kommer det inte.

Vi kan se att tillgängligheten i den svenska sjukvården skiljer sig markant mellan stadsområdena och landsbygden. Tillgången till en fast läkarkontakt är 20 procent om man bor på Sveriges landsbygd, medan den är över 30 procent om man bor i något av storstadsområdena. Det här är inte rimligt.

Det har funnits möjlighet på möjlighet för Sverigedemokraterna att med rimliga satsningar se till att vi får en jämlik välfärd i hela Sverige, men det har man inte lyckats med. Min bild är att man inte ens har haft ambitionen att lyckas med det.

Min fråga, herr talman, är: Hur kommer det sig att Sverigedemokraterna inte har förmått att prioritera en jämlik sjukvård i hela landet?

Anf. 81 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag kommer att låta väljarna recensera huruvida Sverigedemokraterna och regeringen gör tillräckligt för landsbygden. De verkar vara ganska tydliga med att de uppskattar det vi gör; det säger inte minst opinionsundersökningarna och valresultatet. Jag tycker inte att man på något sätt ska underskatta det vi har gjort för bensin och diesel och för kostnaderna i samhället i övrigt, bland annat genom skattesänkningar. Det finns en rad olika saker utanför just det här utgiftsområdet som hjälper landsbygden; det märks supertydligt.

Med detta sagt är ju en del av de saker som ledamoten säger helt korrekta, till exempel det om kommuntypstillägg. Det är någonting som vi från Sverigedemokraternas sida i grunden är positiva till. Som jag har förstått det fanns det juridiska tvivelaktigheter som man behövde ta ställning till och som gjorde att man inte kunde gå fram med detta på en gång. Jag kan i alla fall ge det tydliga beskedet att Sverigedemokraterna är för detta och kommer att fortsätta driva det.

Det är också korrekt att det skiljer sig mellan stad och land. Det här är ett jätteproblem. Jag kan bara beklaga att vi fortfarande bara är två partier i Sverige som ser behovet av att förstatliga vården och ge staten huvudmannaskapet för att kunna bekämpa ojämlikheten. Det känns ganska orealistiskt att förvänta sig att varenda kommun och region, med varierande resurser, varierande politiker och varierande kvalitet på dessa, ska lyckas leverera jämlik vård över hela landet. Även detta system har vi nu provat under olika regeringar, men problemen verkar kvarstå. Även Centerpartiet har haft möjlighet att ha inflytande här.

Jag konstaterar att vi ser dessa problem. Vissa av dessa frågor driver vi redan. I vissa andra frågor behöver vi få mer stöd i riksdagen.

Anf. 82 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Jag kan konstatera att landsbygdspolitik handlar om prioriteringar – om att välja att prioritera eller att inte prioritera. Vad gäller tandvårdsfrågan hade regeringen kunnat prioritera att klarlägga att det inte fanns någon strid med EU:s statsstödsregler innan propositionen lades fram till riksdagen, men man prioriterade inte att göra den juridiska analysen. Därför sköt man detta på framtiden, och det är oerhört beklagligt.

Därefter blev svaret från Sverigedemokraterna att ett förstatligande av vården skulle rädda Sveriges landsbygder. Ingen ska inbilla mig att en vårdorganisation efter ett gigantiskt omorganisationskaos, styrt av en generaldirektör i Stockholm, kommer att leda till att den svenska vården fungerar ut i kapillärerna på våra landsbygder. Tvärtom kan man nog räkna med att nedläggningarna av svenska sjukhus kommer att gå som en chockvåg genom landet efter att byråkraterna i Stockholm huggit tag i vad som är ett rationellt och effektivt svenskt sjukhus. Det är den sverigedemokratiska landsbygdspolitiken. Den kommer inte att hjälpa landsbygden, utan den kommer att stjälpa landsbygden.

Det som behövs är att möjliggöra för vården att finnas tillgänglig överallt. Centerpartiet lägger därför fram ett förslag som vi kallar landsbygdsläkare. I praktiken ska allmänläkare få möjlighet att driva små läkarstyrda vårdenheter ut i kapillärerna för att täcka upp på den landsbygd där vårdcentraler saknas.

Alla i hela landet ska ha rätt till tillgänglig och jämlik vård. Det har Sverigedemokraterna inte lyckats med under sina tre år vid makten – och vi får hoppas att det inte blir fler.

Anf. 83 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag önskar att Centerpartiet hade samma kritiska syn på centralisering och överstatlighet när det gäller Europeiska unionen. Då hade man i alla fall varit konsekvent. Men i och med att man inte är det blir det lite svårt att ta denna kritik på allvar.

Sverige är ett relativt litet om än avlångt land med cirka 10 miljoner invånare. Det motsvarar en medelstor asiatisk stad. Att då dela upp organisationen på 21 olika vårdsystem med egna budgetar, prioriteringar, väntetider och journalsystem resulterar i ojämlik vård. Med 10 miljoner människor går det inte att rättfärdiga en sådan fragmentiserad vårdstruktur.

Det finns tydliga fördelar med att inte göra så som Sverige har gjort och misslyckats med under alla år. Resursfördelningen blir betydligt bättre om vi kan hantera den på nationell nivå. Det är egentligen det enda sätt jag ser att man kan få till en jämlik vård över hela landet.

Jag har fortfarande inte fått något konkret förslag från Centerpartiet vad gäller att justera jämlikhetsparametern. Hur ska gemensamma journalsystem och digitala system lösas utan ett förstatligande? Det gäller även dubbelarbete och administration – och i slutändan även långsiktighet i planeringen, som nu också är helt fragmentiserad.

För oss är det tydligt att det finns stora fördelar som starkt överväger att en och annan tjänsteman i Stockholm får jobba lite övertid.

Anf. 84 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Verkligheten är beviset för att Tidösamarbetet fungerar. Så ungefär inledde ledamoten sitt anförande. Jo, jag tackar, jag. Verkligheten är att Sverigedemokraternas och regeringens försämring av högkostnadsskyddet gör det dyrare att vara sjuk i Sverige. Det är människor med kroniska sjukdomar, funktionsnedsättingar och multisjuka äldre med stora omsorgsbehov som får ta smällen. Sverigedemokraterna säger sig stå på vanligt folks sida men har bidragit till att göra denna försämring möjlig.

Jag tror att SD-ledamoten liksom jag vet att det redan före försämringen av högkostnadsskyddet fanns människor som tvingades avstå från sina mediciner för att det var för dyrt, och nu har Sverigedemokraterna och regeringen höjt kostnaderna ytterligare. Det är inte trygghet utan ett svek mot dem som har det största behovet.

Vi socialdemokrater lägger i vår budget mycket pengar på att återställa denna försämring, för vi tycker att det här är ett uselt förslag som slår hårt mot dem som har det absolut tuffast.

Men Sverigedemokraterna vill göra det dyrare. Min fråga är därför: Hur förklarar ni att människor som är sjuka ska betala mer för sin medicin samtidigt som ni driver igenom stora skattesänkningar för de allra rikaste i vårt samhälle?

Anf. 85 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag delar i viss mån frustrationen, men det ledamoten utelämnar är bakgrunden med ökade priser. Det handlar om marknadskrafter som varken Socialdemokraterna eller regeringen kan styra. På tio år har priserna på läkemedel ökat med ungefär 30 procent, och de förväntas öka ännu mer. Detta är en enorm utgift för alla skattebetalare. Det är rimligt att staten fortsätter att ta den största delen av kostnaden, men statens kostnad ökar också sett till den prisökning som har skett. Att detta inte på något sätt skulle återspeglas hos patienterna är orealistiskt, särskilt i längden om vi vill fortsätta att ha ett fungerande system.

Resultatet blir dock inte alls som Fredrik Lundh Sammeli beskriver, alltså att de som är mest sjuka inte har råd. De som är mest sjuka når ju upp till högkostnadsskyddet och får därmed sina läkemedel finansierade. I stället är det möjligtvis de som är mindre sjuka eller sjuka ibland som får betala mer. Men fortfarande står staten för den största delen av kostnaden, och så ska det även fortsättningsvis vara. Men att marknadspriserna kan gå upp hur mycket som helst utan att det över huvud taget påverkar patienter i Sverige är på sikt inte hållbart.

Anf. 86 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Herr talman! Man kan som parti inte säga att man står på vanligt folks sida och samtidigt i reform efter reform och prioritering efter prioritering göra det sämre för vanligt folk. Detta är ett tydligt exempel. Ni har gått med på att försämra högkostnadsskyddet, som verkligen är till för att de med de tuffaste förutsättningarna ska ha samma möjlighet till medicin som alla andra.

Det står klart att kostnaderna för medicin ökar lavinartat, och det behöver man hantera. Men det har regeringen inte gjort. Ni har inte gjort något arbete för att tämja marknaden och öka samordningen för att pressa kostnaderna. I stället har Sverigedemokraterna gått fram med en försämring av högkostnadsskyddet som ensidigt slår mot dem som har det tuffast. Det slår mot pensionärer, multisjuka och kroniker. Ledamoten säger att dessa inte drabbas, men det gör de eftersom de måste betala mer innan högkostnadsskyddet kickar in. Redan nu kommer rapporter om att människor i ännu större omfattning avstår från sina mediciner.

Högkostnadsskyddet är en trygghetsreform, och Sverigedemokraterna har gjort den svagare. För mig är det självklart att ingen ska behöva dela upp sin medicinering eller avstå från medicin för att få ekonomin att gå ihop. Min fråga är: Var går gränsen för Sverigedemokraterna? Hur sjuk måste man vara för att ni inte ska höja kostnaderna för ens medicin?

Anf. 87 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag får väl tacka ledamoten för följdkommentarerna.

Det finns ett grundläggande problem i vårt replikskifte, och det är att Socialdemokraterna bortser från allt jag har sagt och allt Kristdemokraterna har sagt, förmodligen även alla interpellationsdebatter och alla pressträffar där vi har presenterat fantastiska reformer inom välfärden för alla i Sverige. Som oppositionsparti kan man givetvis ha synpunkter på prioriteringar; det är inget konstigt med det. Men det är väldigt konstigt att säga att vi på punkt efter punkt gör försämringar.

Åter till högkostnadsskyddet för läkemedel, där man ändå kan säga att försämringen är en följd av marknadspriserna. Det vi gör är att säkra systemets långsiktighet. Om den kanske redan största kostnaden i hela utgiftsområdet växer hur mycket som helst för staten kommer systemet inte gå att upprätthålla. Vår åtgärd i kombination med läkemedel som blir bättre och bättre så att man inte behöver lika mycket läkemedel för att bota sjukdomar ger ändå en acceptabel utveckling.

Med detta sagt struntar vi inte i marknadsutvecklingen, och här är EU faktiskt inte helt värdelöst. Sverigedemokraterna är för ökad läkemedelsproduktion i Europa så att man får ökad kontroll på produktion och tillgång. Detta ska kombineras med frågor som rör patent, generika etcetera.

Allt detta sammantaget är ett steg i rätt riktning vad gäller läkemedel.

Återigen: Sverigedemokraterna är för att systemet är kvar eftersom det är viktigt, och vi ser nu till att det kan vara kvar under lång tid framöver.

(Applåder)

Anf. 88 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! När jag får hjälp och omsorg av mina assistenter är det klart att det är en fördel om vi kan förstå varandra, men allra helst vill jag ha någon som finns där. Många gånger är det det valet som många inom äldreomsorgen står inför runt om i Sverige.

I den rapport som jag håller i står det att det bland de människor som har kommit till Sverige under de senare tio åren finns närmare 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och fler än 33 000 undersköterskor och vårdbiträden som arbetar i svenska kommuner och regioner.

Jag har rest runt och sett att det inte bara är jag som har förlorat en assistent på grund av avskaffandet av spårbytet. I Jörn och Norsjö mötte jag utvisningshotade familjer. Hela bygder är otroligt upprörda och oroliga därför att de förlorar ovärderliga medarbetare – personer som finns där för att ta hand om deras äldre. När de försvinner finns inget alternativ. I Harads har 25 procent av äldreomsorgspersonalen utvisats, och man är i ett desperat läge.

Min fråga till ledamoten, som önskar en ålderns vår, är givetvis: Ser man det problem som existerar runt om i Sverige när tusentals som arbetar inom vården nu utvisas?

Anf. 89 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Jag tackar för en mycket relevant fråga.

Den statistiken stämmer inte, av allt att döma. År 2023, som är det senaste år jag kunnat hitta, beviljades 249 arbetstillstånd gällande alla former av sjukvårdspersonal – allt från tandhygienister till vårdbiträden och läkare. Det motsvarar knappt 1 procent av arbetskraftsinvandringen. Det ska sättas i relation till Socialstyrelsens siffror: 44 000 sysselsatta läkare, 128 000 sjuksköterskor och minst 180 000 färdigutbildade undersköterskor. Det gäller alltså en väldigt liten del av den totala arbetskraften.

Man ska komma ihåg att spårbytet inte bara är en bekväm funktion för att stärka arbetskraften i Sverige, utan det har i grunden varit ett dysfunktionellt system. Det har inte bara bidragit till att vissa människor – en liten andel, av allt att döma – nu kanske jobbar inom vården och drabbas av det här, utan det har också lett till att en enorm andel människor belastar vårt välfärdssystem. Det är en del av det utanförskap som skapas i Sverige och alla andra problem kopplade till integration som nu är allmänt erkända inom svensk politik.

Den fråga man kan ställa sig som miljöpartist är hur vi klarade sjukvården på 50- och 60-talen. Hur klarade alla länder sin sjukvård och assistans utan massinvandring? Vi har väldigt många som utbildar sig inom vårdyrken, men det är inte tillräckligt många av dem som vill arbeta med patienter. Det är den frågan som behöver lösas. Dysfunktionella spårbytessystem behövs inte.

Anf. 90 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Jag hoppas att Sverigedemokraternas ledamot inte hoppas och önskar att vi ska gå tillbaka till den vård vi hade på 40, 50- och 60-talen.

Något som är typiskt när man leker med siffror och tittar på små detaljer och som man kanske glömmer bort, men som jag känner till eftersom jag har personliga assistenter från hela världen som jobbar hos mig, är att det här rör exempelvis personer som har kommit hit som asylsökande från kriget i Syrien, som har tillfälliga uppehållstillstånd och som jobbar under tiden därför att de inte vill leva på bidrag.

De utför ett ovärderligt arbete, men vad händer nu? Risken är stor att de inte kommer att få förlängt uppehållstillstånd. Det gäller 18-åringar, som när de fyller 18 år plötsligt, på grund av att föräldrarna bara har tillfälliga uppehållstillstånd, måste ha egna skäl för att få ett tillstånd. Det är nästan omöjligt för en 18-åring att få ett arbete som ger en inkomst på 30 000 kronor i månaden.

Vi pratar om många olika fall. Det gäller inte bara dem som har arbetstillstånd, utan det är en verklighet som finns. Jag förstår att Sverigedemokraterna inte gärna vill se den, men det finns data och siffror. Jag har varit ute och besökt dessa personer – svenska invånare som är födda här och som bor här sedan generationer tillbaka. Det är pursvenska äldre i Norsjö, Malå, Vindeln, Harads och Jokkmokk som är desperata därför att de saknar människor som kan ta hand om dem.

Min fråga kvarstår: Ser ledamoten detta problem, och vad tänker man göra för att säkerställa att vi behåller den vårdpersonal som vi behöver i Sverige?

(Applåder)

Anf. 91 Leonid Yurkovskiy (SD)

Herr talman! Det jag fortfarande hör från Miljöpartiet är försvar av spårbytet som koncept. Det man vill då är att ha en välfärd som i grund och botten är uppbyggd på illegitim invandring. Det är människor som har kommit till landet och fått ett nej när det gäller de grunder som de har kommit hit på. Sedan stannar de ändå genom att byta anledning till att de kom till Sverige.

Att vissa av dem har fått viktiga jobb förnekar jag inte. Det är ett direkt svar på frågan. Det finns fall där det nu kommer att uppstå problem. Men i grund och botten handlar det om att man har byggt upp delar av välfärden på illegitim invandring, inte om att vi nu åtgärdar de problem som den illegitima invandringen har skapat. Sedan ska man ha med sig alla andra delar i samhället där det här också spelar roll, och man ska även ha med sig totalkostnaden.

Ledamoten pratar om att snöa in på detaljer. Ja, i det stora hela blir det här en liten detalj när det gäller invandringen, men man kan räkna alla kostnader som invandringen har inneburit inom allt från kriminalpolitik till välfärdsbrottslighet och brottsfri välfärdsbelastning. Om man hade tagit en bråkdel av de resurserna för att försäkra sig om att kompetensförsörjningen fungerar hade vi inte haft det problem vi har i dag.

(Applåder)

Anf. 92 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Nästa år är det val. Det är då vi ska välja riktningen för Sverige. Vi vill inte att det ska fortsätta att gå utför för väldigt många medan det blir räkmacka för de redan väldigt rika.

Vi har 9 procents arbetslöshet, och ungdomsarbetslösheten ligger på 24 procent. Vi toppar snart EU-ligan. 700 000 fattiga – det är nuläget i Sverige just nu. När ojämlikheten ökar tenderar skolresultat, förväntad livslängd, social rörlighet, psykisk ohälsa, droganvändning och kriminalitet att utvecklas negativt. Men ni i regeringen bryr er inte. Ni har bara ökat takten mot ett mer ojämlikt samhälle, även hälsomässigt.

Jag ska ge ett exempel. Den 1 juli 2025 förändrades högkostnadsskyddet för läkemedel så att patienterna nu betalar en högre egenavgift. Höjningen sker i en tid då väldigt många svenska hushåll är extremt pressade av den ekonomiska kris de fortfarande lever i. Regeringen vägrar att hantera den på något annat sätt än att förvärra klyftorna i samhället.

De fattigaste delarna av befolkningen, som växt explosionsartat, ska nu även betala för sina läkemedel, lite mer alltså. Sverigedemokraternas och regeringens politik gör människor ännu fattigare genom åtstramningar av försörjningsstödet och nedtrappad akassa. De ska nu inte ha råd att köpa sina egna mediciner. Detta beror i grunden på att regeringen prioriterar att sänka inkomstskatten med över 50 miljarder kronor under den här mandatperioden.

Räkmackorna yr runt på Regeringskansliet, som SD råddar i bakgrunden. Vänsterpartiets förslag är att dra tillbaka höjningen av högkostnadsskyddet för läkemedel. Drygt 2 miljarder kronor går till det.

Herr talman! Vänstern går in med 8 miljarder mer i statsbidrag än regeringen, 50 procent till regionerna. Det är viktigt att man kan axa ute i vården, både för patienterna och för personalen, för i fyra år har vi hört att allt är regionernas fel. Det säger den här regeringen. Det egna ansvaret finns inte på kartan. Det är bortblåst. Då krävs det politisk vilja för att täcka upp för stigande löner och demografiska förändringar. Vi vill se kraftfullt höjda och indexerade statsbidrag utifrån välfärdens verkliga kostnader.

Socialstyrelsen slog 2025 fast att det råder brist på vårdplatser i alla regioner utom tre. Inom intensivvården är det fortsatt väldigt knöligt. Det behövs 10 procent fler platser. För att fortsätta rikta det statliga stödet till vården dit där behoven är som störst föreslår Vänsterpartiet en förlängning av sektorsbidraget till hälso- och sjukvården. Vi vill tillföra 5 miljarder kronor för 2026 och fortsätta förlängningen med 5 miljarder även för 2027 och 2028.

Herr talman! Primärvården har vi pratat om. Vi älskar alla begreppet nära vård. Men det saknas en klar riktning för nära vård. Det är något som alla vill ha, men det är långt borta. Primärvården måste rustas upp. Tillgängligheten – att vi kan ringa hälso- och sjukvården, vår vårdcentral, på morgonen och få en tid – måste bli bättre.

Riktvärdet för hur många invånare en läkare ska ansvara för inom primärvården är 1 100. Läkarförbundet tittade på det här alldeles nyligen, och då visade det sig att det är ett snitt på 1 750 invånare per läkare. Det är något som inte funkar som det ska. Den nära vården känns som sagt långt borta.

Det är också så att vården alltid kommer att vara mer kostnadskrävande i glesbygd och exempelvis på Gotland. Därför har vi lagt in ett generellt statsbidrag på 1 miljard för att om möjligt täcka upp för det – ett glesbygdstillägg.

Regeringen och SD sänkte åldersgränsen för fri tandvård från 23 till 19 år och slopade det dubbla tandvårdsbidraget för personer mellan 23 och 29 år. Vi diskuterade den frågan förra veckan.

Nu visar det sig att 60 procent färre i den här gruppen går till regionens tandläkare. När man diskuterade frågan i Godmorgon världen höll alla de ledarskribenter från höger till vänster som sitter i den panelen med om att det är kapitalförstöring att göra så här. Lyssna gärna på det inslaget!

Vänsterpartiets förslag är att tandvård ska jämställas med sjukvård. Vi avsätter i den här budgeten 1 miljard kronor mer än regeringen för att återställa tandvårdskostnaderna för unga. Vi kommer också att se till att det blir en riktig tandvårdsreform.

Inom vården i Stockholm har 25 procent av alla anställda invandrarbakgrund. Inom vård och omsorg nationellt är 15 procent invandrare. De är oumbärliga för vården och även för äldreomsorgen. Men ni skickar ut även dem.

Det är helt bedrövligt att Tidöpartiernas signalpolitik nu slår till med full kraft mot människor som jobbar inom svensk sjukvård. Personer som bidrar, som betalar skatt, som lär sig svenska och som kallades hjältar under pandemin slängs ut ur landet sedan möjligheten att söka arbetstillstånd genom spårbytet utan övergångsregler tagits bort. Exempelvis i Stockholm sitter människor nu i en situation där människor som de jobbar med, deras arbetskamrater, ska lämna landet. Det är en ganska svart samtid vi lever i.

I den här rasistiska marinaden kan inget gott växa – inte inom hälso- och sjukvården, inte inom äldreomsorgen och inte över huvud taget samhällsmässigt. Vi måste i stället satsa på sådant som får människor att känna tillit och hopp. Det måste väl ändå vara vår mission, kan man tycka.

Under åren 2022–2024 inspekterade Arbetsmiljöverket arbetsplatser inom sjukvården. 73 procent fick krav på åtgärder. På akutsjukhusens vårdavdelningar var bristerna jättestora – 80 procent levde inte upp till arbetsmiljölagens krav. I primärvården var motsvarande siffra 69 procent.

Vad tittade man på? Ja, den mest genomgående bristen handlade om ohälsosam arbetsbelastning för vårdkollektivet, en obalans mellan krav och resurser, som har funnits länge i sjukvården. Vårdkrisen handlar om den åderlåtning som skett länge, inte bara under Tidöregeringen utan också tidigare.

Vi måste göra något som syftar till att stärka personalens förutsättningar, för det handlar om brist på vårdplatser. Det handlar om att regionerna inte lyckas lösa personalkrisen. Det krävs högre löner, fler anställda och bättre arbetstider, exempelvis förkortad arbetstid för dem som jobbar natt. Det behövs att staten tar ett ansvar för utbildning inom samtliga vårdyrken. Det krävs nationell ekonomisk styrning inom vården. Det behövs reglering av hela sjukvårdsmarknaden för att exempelvis nätläkarna inte ska kunna sko sig på regionens bekostnad. Vi måste också bekämpa maffian inom välfärden, det vill säga de som i dag skor sig inom äldreomsorg, inom LSS-boenden, you name it, överallt.

Personalen inom sjukvården måste få se att de satsningar som görs inte är kortsiktiga utan långsiktiga. Det ska finnas en långsiktig planering för hela sjukvården. Det behövs en nationell plan och en analys av antalet vårdplatser som behövs och vad man ska göra åt detta på lång sikt. Vi pratar inte om i morgon, nästa år eller om fyra år utan om en längre plan där man vet vad man ska göra långsiktigt.

Det behövs också en långsiktig ekonomisk nationell plan som ansvarar för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning för sjukvårdspersonal, till exempel att sjuksköterskor erbjuds möjlighet till betald specialistutbildning på lika villkor i hela Sverige.

Det behövs en bredare vårdberedning. Vi kan inte sitta och lappa och laga, utan vi måste ha en bättre syn på det här framöver och göra något på riktigt.

(Applåder)

Anf. 93 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Utgiftsområde 9, det vi debatterar här i dag, är en stor och viktig del av statsbudgeten. Det är utgifter för det som jag skulle vilja säga gör Sverige till just Sverige: hälso- och sjukvården och den sociala omsorgen.

Låt mig börja med hälso- och sjukvården. Det är såklart mycket som fungerar väldigt bra inom svensk hälso- och sjukvård; det kan vara värt att påminna om. Få länder satsar så mycket skattemedel på vården som Sverige gör. Vi har välutbildad personal som gör ett fantastiskt arbete varje dag. Vi har modern teknik och medicinska resultat i världsklass. Vi svenskar lever längre och friskare liv än någonsin tidigare. Detta ska vi såklart värna och vara stolta över.

Samtidigt, herr talman, upplever alltför många att det är svårt att få den hjälp man behöver när man behöver den. Köerna är för långa och de regionala skillnaderna för stora. Kvinnors hälsa har länge fått stå tillbaka, och allt fler unga mår psykiskt dåligt.

Det är orimligt att behöva vänta i månader på vård. Det är orimligt att skickas runt mellan vårdinstanser utan att någon tar ett helhetsansvar. Vi vet att våra gemensamma resurser kan användas smartare. Det handlar om att ta ansvar men också om omtanke.

Jag tänker på människor jag träffat genom åren.

Jag tänker på Karin, som hade ont i höften. Hon hade väntat på sin operation i över sju månader. Hon har jobbat i hela sitt liv, betalat skatt och gjort rätt för sig. När hon behövde vården var kön för lång.

Jag tänker på Abdi, 14 år gammal. Han mår psykiskt dåligt. Ångesten håller honom vaken om nätterna, och han väntar fortfarande på att få träffa bup i Stockholm. För honom känns varje dag som en evighet.

Och jag tänker på min vän Malin, som i åratal har kämpat mot smärtan. Genomsnittet är väl 8 eller 9 år, men för henne tog det 13 år att få diagnosen endometrios – 13 år då ingen tog henne på allvar och läkarna vägrade lyssna. I dag kämpar hon för att fler unga tjejer ska få vård i tid.

Det här är alla människor som förtjänar bättre, och det finns betydligt fler av dem ute i landet.

Den här budgeten är en budget för hårt arbetande människor. Du som bidrar och gör rätt för dig ska veta att vi värnar dina skattepengar. Moderaterna är den främsta garanten för att pengarna ska göra nytta för patienterna.

Vi levererar också konkreta reformer.

För det första intensifierar vi arbetet för att korta vårdköerna.

Den förra regeringen lämnade rekordlånga vårdköer efter sig. De dubblerades under deras åtta år. Utöver att stötta välfärden genom kostnadskrisen som följde av den höga inflationen har vi nu påbörjat arbetet med att korta köerna, och vi ser nu ett litet men hoppfullt resultat i mätningarna.

Det finns såklart undantag, herr talman. I Uppsala verkar vänsterstyret hellre ställa patienter i kö än ta vara på de statsbidrag som regeringen erbjuder för höftledsoperationer och operationer för framfall. Det kan man läsa om i tidningarna.

I många regioner ser vi dock hur riktade statsbidrag gör skillnad, och vi satsar därför ytterligare 1 miljard kronor för att beta av köerna här och nu. Det betyder fler operationer av höftproteser, grå starr och framfall. Vi har också inrättat en nationell samordnare för att korta köerna och ta ett helhetsansvar, och vi växlar upp arbetet med en ny nationell vårdförmedling genom att öka incitamenten för regionerna att ansluta sig till vårdsökssystemet.

Vi vill ge dig som patient rätt att söka vård i en annan region om det går snabbare där – en reform med stor potential för att se till att du får vård där den finns och när du behöver den.

För det andra, herr talman, ser vi till att fler prioriterar kvinnors och flickors hälsa och tar deras problematik på största allvar.

Malin är inte ensam. Endometrios drabbar upp till var tionde kvinna. Kvinnor med hjärtinfarkt får fortfarande felaktiga diagnoser för att forskningen inte varit anpassad till kvinnors symtom. Det är inte bara orättvist; det är dessutom livsfarligt.

Vi ser till att kvinnors hälsa får den uppmärksamhet den förtjänar. Vi satsar 1 miljard kronor 2026 och ytterligare 1 miljard 2027 på att stärka vården för flickors och kvinnors hälsa. Totalt har vi under mandatperioden lagt nästan 6 miljarder på detta viktiga område, vilket är mer än någon tidigare regering har gjort. Bland annat inkluderas satsningar mot endometrios och klimakteriebesvär. Vi satsar på stärkt förlossningsvård med barnmorsketeam. Hela vårdkedjan ska hänga ihop från mödravård till eftervård. Implementeringen av den nationella förlossningsplanen förbereds också.

Vi har gett Socialstyrelsen ett långsiktigt uppdrag att nationellt samordna detta arbete. För vår del är detta inte en tillfällig satsning som vi skryter med när vi befinner oss i opposition men aldrig genomför i majoritet. Detta är vad vi gör när vi styr – en systematisk förändring av hur svensk sjukvård ser på kvinnors hälsa.

För det tredje, herr talman, möter vi den psykiska ohälsan bland unga och vuxna med kraft.

Under den förra regeringen tredubblades köerna till bup. Vi har presenterat en långsiktig nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention, den första i sitt slag, som 28 myndigheter ska arbeta med. Vi satsar 1 miljard kronor, bupmiljarden, för att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

I moderatstyrda Skåne är köerna korta, och i socialdemokratiskt styrda Stockholm är köerna långa. Aldrig tidigare har så många barn väntat på ett första besök som just nu i Stockholm. 8 procent har fått ett första besök, att jämföra med Skåne där man pendlar mellan 60 och 70 procent i vanliga fall.

Bara för 2026 satsas totalt 5,4 miljarder på arbetet inom området. Jag måste säga det igen: Aldrig tidigare har någon regering varit i närheten av att satsa så mycket på psykisk hälsa och psykiatri som den moderatledda regeringen gör just nu.

Vi genomför dessutom en del systemförändringar. Vi river sekretesshinder så att skola, socialtjänst och bup kan samarbeta kring barnet. Vi stärker elevhälsan. Vi sätter in hembesöksprogram tidigt via barnhälsovården. Vi vet att det är bättre att förebygga än att reparera.

Herr talman! Jag ser att jag kommer att dra över min anmälda talartid. Detta är min första debatt i det här utskottet på det här budgetområdet, så jag hoppas på överseende.

För det fjärde stärker vi barnens rätt och det förebyggande arbetet.

Alltför för många barn i vårt land lever i utsatthet – barn som växer upp i hem med våld, missbruk eller kriminalitet, barn som riskerar att placeras eller redan är placerade utanför sina familjer.

Regeringen föreslår i budgeten för 2026 ett paket på nästan 1 miljard kronor för att förebygga att barn och unga far illa eller dras in i gängen. Vi bygger ut och utvecklar familjecentraler, särskilt i utsatta områden, så att barnfamiljer tidigt kan få stöd från barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst under samma tak.

Vi stärker de skolsociala teamen. Vi vet att en gymnasiebehörighet är den bästa skyddsvakten mot kriminalitet och utanförskap.

Samtidigt ger vi socialtjänsten, förutom den nya socialtjänstlagen som ska verka förebyggande, fler verktyg när samtycke saknas så att man kan börja arbeta med en familj tidigare, innan eller kanske i stället för att ett barn behöver omhändertas.

För de barn och unga som slitits in i gängkriminalitet förstärker vi stödet så att den som vill lämna denna kriminalitet får tidiga, samordnade insatser från socialtjänsten och polisen för att faktiskt kunna göra sig fri. Varje barn förtjänar en trygg uppväxt, herr talman.

Jag bläddrar bland mina papper för att korta mitt anförande. Som ni märker är detta frågor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Herr talman! Moderaterna genomför viktiga satsningar och historiska reformer som tar svensk hälso- och sjukvård och social omsorg framåt på riktigt. En röst på Moderaterna är en röst på en sjukvård som fungerar bättre, en socialtjänst som förebygger och stöder och en äldreomsorg som är värdig.

Jag yrkar bifall till utskottets budgetförslag.

(Applåder)

Anf. 94 Christofer Bergenblock (C)

Herr talman! Jag vill passa på att hälsa ledamoten Noria Manouchi välkommen till ett av alla de replikskiften som vi av tradition brukar ha i socialutskottet.

Till Moderaternas ansvarsområden under denna mandatperiod hör ju funktionshinderspolitiken. Den socialtjänstminister vi har, Camilla Waltersson Grönvall, är ju moderat till partibeteckningen. Därmed får man utgå från att det också har varit ett prioriterat område för Moderaterna under mandatperioden.

Det har man däremot inte kunnat se i resultaten vad gäller funktionshinderspolitiken. Ska man tala om någonting som varit en förlorad mandatperiod skulle jag väl säga att det är det området – ett område där utredning har staplats på utredning men där resultaten har uteblivit.

Vi har en utredning om att göra om ansvaret inom personlig assistans till ett statligt huvudmannaskap. Där har det inte hänt något. Förutsättningen för att göra det är en utredning om behovsbedömningar. Den är inte ens tillsatt ännu. Det finns en utredning om hur färdtjänsten kan förbättras. Den har inte lett till några förändringar från regeringen. Det finns en utredning om ledsagningen som visar att det behöver tillskapas en ny lagstiftning. Där har vi i majoriteten blivit så upprörda att vi till och med har gett regeringen ett tillkännagivande, men ingenting har hänt.

Det sista som borde utredas men inte har utretts är en indexering av schablonen inom den personliga assistansen. Min fråga till ledamoten är: När kommer indexeringen inom schablonen för personlig assistans?

Anf. 95 Noria Manouchi (M)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Det stämmer att det här politikområdet inte har reformerats på lång tid och att mycket behöver göras. Vi delar den uppfattningen. Därför har regeringen tillsatt ett antal utredningar, precis som ledamoten redogör för från talarstolen.

Om en utredning inte når den kvalitetsnivå som regeringen förväntar sig eller inte producerar tillfredsställande underlag kan frågor ta längre tid att arbeta med. Det är viktigt för oss att när vi presenterar reformer, propositioner och olika förslag som ska förbättra en verksamhet ska de vara genomtänkta och genomarbetade, inte förhastade.

Angående när indexering ska ske skulle jag vilja föra ett resonemang med ledamoten om de problem vi har inom området med att kriminella aktörer utnyttjar välfärden. Det är klart att det finns en ambition att se till att pengar kommer på plats och att en indexering ska ske. Detta har många påpekat vid flera tillfällen. Men vi kan inte heller ha ett system som innebär att pengar inte kommer dem med behoven till nytta utan förskingras – anskaffas av kriminella aktörer. Den typen av förslag ger inte de goda effekter vi vill att de ska få på den typen av områden.

Det är min förhoppning att vi ska kunna göra detta under mandatperioden – eller i alla fall under nästa. Men vi behöver också komma till rätta med en hel del av de problem som finns på området.

Anf. 96 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Nu tror jag att ledamoten lite grann blandar ihop olika saker. Att vi ska ha ett fungerande system för kontroll inom den personliga assistansen är vi alla i kammaren överens om. När det gäller kopplingen till uppräkningen av schablonen för personlig assistans är risken i stället att en för låg uppräkning, vilket bland annat Vårdföretagarna har framhållit flera gånger, kommer att leda till att de seriösa företagen slås ut från branschen. Kvar blir kanske kriminella aktörer eller sådana som har ett dåligt uppsåt i den verksamhet de ska bedriva.

Min fråga handlar om när det kommer en indexering. Vid den presskonferens som hölls i samband med att den förra budgeten presenterades sades att en indexering skulle utredas för ett genomförande 2026. När sedan den här budgeten närmade sig upptäckte man att det inte fanns en färdig utredning. I stället ändrade man i den Powerpointpresentation som fanns vid det här tillfället och konstaterade att det skulle ske en utredning men att man inte visste när den skulle komma.

Trycket har varit hårt från funktionsrättsrörelsen. Jag har noterat att ledamöter från Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill se en indexering presenteras i samband med vårbudgeten. Det enda parti som inte har svarat är det parti som sitter med ansvaret via ministerposten för funktionshinderspolitiken.

Kommer de andra partierna i Tidösamarbetet att få rätt, det vill säga att det kommer en presentation av en indexering i samband med vårbudgeten? Eller kommer Moderaterna att stoppa den?

Anf. 97 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Precis som ledamoten vet är regeringens ambition att driva ut de kriminella aktörerna ur välfärden. Det är en prioriterad fråga över hela det politiska brädet att bli av med dem som utnyttjar delar av vårt samhälle, de som tyvärr inte har den typen av skyddsmekanismer som borde finnas på plats.

När det gäller ledamotens fråga om indexeringen är min förhoppning att en sådan sker inom en snar framtid.

(Applåder)

Anf. 98 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Varmt välkommen, ledamoten Manouchi, till budgetdebatten på detta otroligt viktiga område: välfärdsområdet.

Det är i en tuff tid som ledamoten kliver in som förstanamn för Moderaterna. Tillväxten är i bottenligan av Europa. Tio år av reallöneökningar är bortspolade. Fattigdomen och den sociala utsattheten har närapå fördubblats de senaste åren, och ungdomsarbetslösheten är på närmare 25 procent – i linje och nivå med Grekland, om jag inte har fel.

I det här läget beslutar Moderaterna att göra tandvården dyrare för unga. Det är något som slår direkt mot dem som redan har det tufft ekonomiskt. Moderaterna sänkte åldern för rätten till avgiftsfri tandvård från 23 till 19. Moderaterna tog bort det dubbla tandvårdsbidraget för alla unga upp till 29 års ålder. Konsekvenserna är enkla, nämligen att fler unga kommer att avstå tandvård och fler kommer att få dyrare problem senare i livet. Vi vet att tandhälsa är en klassfråga från ung till äldre, och vi vet att unga redan skjuter upp tandläkarbesök av ekonomiska skäl.

I det här läget gör regeringen och Sverigedemokraterna situationen värre, samtidigt som man väljer att lägga pengarna på att sänka skatter för dem som har det allra bäst.

Som jag sa i mitt anförande vill vi socialdemokrater återställa stödet. Moderaterna väljer att försämra det. Jag vill bara höra hur ledamoten motiverar att unga ska betala mer för tandvård samtidigt som ni genomför skattesänkningar för höginkomsttagare.

Anf. 99 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Efter åtta år med socialdemokratiskt styre hade vi facit i hand. Bup-köerna tredubblades, vårdköerna fördubblades, skjutningarna tredubblades, inflationen steg över 10 procent, en liter diesel kostade 28 kronor och skatten var så hög att människor med lägre löner inte klarade månaden.

Detta är det Sverige vi har fått ta över. Då har Socialdemokraternas ledamot, en företrädare för det så kallade arbetarpartiet, mage att stå i talarstolen och ljuga om ungdomsarbetslösheten. Jag vet inte hur många gånger journalister ska behöva skriva om att ungdomsarbetslösheten och de siffror som Magdalena Andersson och hennes partiföreträdare använder sig av är falska, eftersom de inkluderar heltidsstuderande ungdomar.

Är det verkligen ett hederligt sätt att använda sig av statistiken att måla upp Sverige som ett land där ingen ung människa går till jobbet för att de studerar på heltid? Är det Socialdemokraternas mening att de inte borde göra det? Vad är det för signal arbetarpartiet försöker sända ut till vår befolkning när det är så man behandlar statistik?

Bluff och båg. Det är rätt pinsamt.

Tandvården är helt finansierad upp till vuxen ålder. Barn och ungdomar under 19 år har fått lära sig hur de ska ta hand om sina tänder, och när de inte har gjort det fullt ut har de fått hjälp att fixa dem. Så ska det vara, och så vill vi ha det.

När vi tar ansvar för en budget och inte trixar med siffrorna ser vi till att de personer som har störst behov är de som får mest hjälp. I vårt land är det äldre människor som har flest trasiga tänder och lider av dem. Det råder vi nu bot på.

(Applåder)

Anf. 100 Fredrik Lundh Sammeli (S)

Fru talman! Ingen ung människa ska behöva välja mellan tandläkaren och hyran. Jag tycker att vi tydligt visar att vi inte behöver en politik som ställer unga mot äldre. Det är en ren och skär prioritering att Moderaterna väljer skattesänkningar före att behålla de tandvårdsstöd som finns, med den avgiftsfria tandvården upp till 23 års ålder och det fördubblade tandvårdsstödet upp till 29 års ålder. Dålig tandhälsa kostar mer i längden, både för individen och för samhället.

Att avstå från tandvård är redan vanligt bland unga, och Moderaterna gör det ännu vanligare.

I går kunde vi ta del av att specialisttandläkarna i Örebro län pekar på att flera unga har tackat nej till behandling eftersom de inte kan betala en del av behandlingen, vilket de nu behöver göra, för att reglera tänderna.

Varför vill man skapa den orättvisan? Varför vill man här och nu göra någonting som den enskilde och samhället kommer att få betala för i längden? Årslånga köer till tandreglering och långa behandlingstider leder nu till att vissa unga måste börja betala på grund av att tidigare kostnadsfria behandlingar inte har hunnit slutföras.

I det här läget behöver regeringen, med bland annat Moderaterna, och Sverigedemokraterna stå för sin prioritering. Min fråga är hur Moderaterna ser på konsekvensen att fler unga nu riskerar att avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Anser ni att det är en rimlig utveckling för Sverige?

(Applåder)

Anf. 101 Noria Manouchi (M)

Fru talman! I vanlig ordning lovar Socialdemokraterna allt åt alla när de är i opposition. Jag förstår att det känns hälsosamt för Socialdemokraterna att vara i opposition ibland. Då kan ni sprida de här löftena omkring er och fortsätta ert bedrägliga beteende inför väljarna, Fredrik Lundh Sammeli.

Men när vi tittar på er skuggbudget hittar vi stora hål, faktiskt miljardstora hål. Det är satsningar som inte är finansierade. Ni finansierar inte er arbetsmarknadspolitik, och det saknas finansiering av era byggsubventioner. Det saknas inte minst finansiering av er tänkta indexering av just statsbidragen till regionerna. Allt åt alla slutar med inget åt någon.

Under era år vid makten har de tusentals äldre som är utan tänder och som har så pass ont i munnen att de väljer flytande föda före fast föda blivit allt fler. Det är resultatet av socialdemokratisk politik, av att man vägrar att värna om dem som har arbetat hårt, slitit och gjort rätt för sig under hela livet. De har byggt det här landet. Ni har vägrat prioritera dem.

Vi gör nu en prioritering där alla barn och unga får gratis tandvård upp till vuxen ålder. Men vi ser också till att de som är äldre och har mycket stora behov nu får den hjälp de förtjänar. Vi är nämligen ett parti som värnar om dem som har störst behov.

Det är vad svenska folket får när Moderaterna styr.

(Applåder)

Anf. 102 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Välkommen till de hårda tagen vi har här, ledamoten!

Ledamoten nämnde Stockholm, min region. Då tänker jag förstås nämna Skåne. Vi ser nämligen att det inte går särskilt bra där. Det är ni moderater som styr där tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, med SD som stöd. Jag ser att man har ett underskott på 8,5 miljarder. Det kan mätas direkt i vården. Sparplaner har avlöst varandra. Vårdplatser stängs, och personalen tvingas lägga mer tid på att leta besparingar än på att ge patienter vård.

I september i år – det har kanske blivit fantastiska förbättringar, men jag har inte studerat det exakt – hade nästan hälften av patienterna i Skåne som väntar på operation väntat längre än vårdgarantin säger. Det är fler än i både Stockholm och Västra Götaland. Elisabet Lann, sjukvårdsministern som kommer från KD, säger att hon inte tror att mer resurser skulle lösa problemen. När personalen går på knäna menar KD att lösningen är att de ska effektivisera sig ur krisen.

Jag önskar få höra lite kommentarer om den misslyckade vården i Skåne. Visst hade ni behövt en större budget från regeringen?

Anf. 103 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Inom skånsk sjukvård har man den här mandatperioden fått flera tusen fler anställda, kortare vårdköer och en av de kortaste köerna i landet till bup. Det är resultatet av ett moderat skånskt styre.

Samtidigt läser vi om ledamotens Stockholm där flickor ger sig ut i medierna i desperata försök att få tillgång till vård för sina ätstörningar. Och av dem som står i kön till bup får 8 procent träffa någon från bup. Det är de sämsta siffrorna som någonsin uppmätts. Det är resultatet i ledamotens Stockholm.

Fru talman! Jag vill i alla fall inte leva i en region eller ett land där barn behöver ge sig ut i medierna och vittna om att de blivit bältade på felaktiga grunder och att de misskötts på ett sådant sätt inom ätstörningsvården att de i ren desperation väljer att gå ut med namn och bild, trots att de tycker att det är fruktansvärt jobbigt. Men det är vad de tvingas göra under det socialdemokratiska styret. Det är resultatet.

Om svenska folket vill veta vad det innebär när Socialdemokraterna styr med stöd av vänsterpartier kan man vända blicken mot Stockholm. Här har vi resultatet, till skillnad från i Skåne där man anställer fler, kortar köerna och gör en fantastisk skillnad för skåningarna. Tacka vet jag Carl Johan Sonesson, som styr i Skåne!

Anf. 104 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Så här är det: Inom ätstörningsvården i Stockholm har väntetiderna förbättrats otroligt sedan maktövertagandet. Ett rödgrönt lag drog igång detta och tog bort det fuskande bolaget. Till och med Jakob Forssmed har erkänt att väntetiderna går åt rätt håll.

I Stockholm är det nu 2 300 fler anställda i vården, eftersom man har tagit bort de löst anställda. Det har blivit 10 procent fler iva-platser och kortare väntetider till akutmottagningarna. Det genomförs till och med fler operationer. Att fler har anställts är oerhört viktigt. Och väntetiderna minskar inom i princip samtliga områden. Väntetiderna på akutmottagningarna, som under Moderaternas 16-åriga välde växte till de längsta i landet, har minskat varje år sedan 2022.

Vi ser inte längre några uppror bland vårdpersonalen. Det var väldigt många demonstrationer i Stockholmsregionen. Barnmorskor, läkare och patienter var vansinniga på den misskötta, moderatledda vården i Stockholmsregionen.

Jag hoppas verkligen att vi kommer att stå där med ett rödgrönt lag igen.

När det gäller Skåne tror jag att ledamoten ska prata med de anställda i Skåne, fru talman. Man går back med 8,5 miljarder. Vad ger det för vård? Det undrar jag verkligen. Blir det fantastiskt? Har väntetider förkortats? Vad har hänt på iva? You name it.

Jag ser Skåne som ett praktexempel på misskött ekonomi. Om jag var ansvarig i Skåne skulle jag säga till regeringen: Vi måste ha mer medel för att klara av detta, eftersom vården har blivit dyrare. Vi kan inte säga nej till fler patienter i Skåneregionen på grund av en otroligt dåligt utväxlad budget från regeringen.

(Applåder)

Anf. 105 Noria Manouchi (M)

Fru talman! Ledamoten från Vänsterpartiet hoppas på ett fortsatt rödgrönt styre i Stockholm. Men de som inte gör det är de stackars fruktansvärt sjuka flickorna som bevittnar hur vänsterstyret i Stockholm slaktar de vårdinstanser som de är i så stort behov av. De hoppas inte på något fortsatt rödgrönt styre. De vänder sig desperat till medierna för att vittna om er misskötsel i hopp om att få hjälp någon annanstans ifrån, Karin Rågsjö. De hoppas inte, och jag hoppas inte.

Vänsterpartiet hävdar att det inte finns någon kris i Stockholm, trots att köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är längre än någonsin och trots att man slaktar antalet vårdmottagningar, precis som man för den delen slaktar kollektivtrafiken. Dessutom höjer man skatten.

Jag undrar: Vad gör egentligen Socialdemokraterna och vänsterpartierna i Stockholm med alla pengar? Uppenbarligen satsar man dem inte på vården, med tanke på att resultatet är den typ av vittnesmål som vi alla har tvingats ta del av.

När de här unga flickorna hör av sig till mig undrar de vad de ska göra, eftersom de dörrar till ätstörningsvården i Stockholm som tidigare har varit öppna nu är stängda och låsta av vänsteralternativet. Du kan hoppas att ni får fortsätta styra, ledamoten, men det hoppas ingen annan.

(Applåder)

Anf. 106 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Sverige behöver en välfärd som är tillgänglig och jämlik i hela landet. Det har vi inte i dag – inte inom skolan och inte inom vården. Tyvärr är ojämlikheten stor mellan våra regioner och ibland även inom samma region.

Från Centerpartiets sida kan vi aldrig acceptera att man får räkna med sämre tandstatus eller mer långdragna sjukdomsförlopp om man bor på landsbygden jämfört med storstäderna. Barn ska inte behöva födas i vägrenen för att man inte hann till sjukhuset. Ungdomar ska inte behöva bli suicidala för att man inte får kontakt med bup. Människor ska inte behöva dö i behandlingsbara tillstånd för att man inte får vård i tid. Men de här olikheterna ser vi i dag, och dem vill Centerpartiet lösa genom investeringar i Sveriges landsbygder, genom ett ökat nationellt ansvar där det behövs, genom flexibla lösningar och genom ökad egenmakt.

Svensk hälso- och sjukvård brottas med många utmaningar. Det handlar framför allt om tillgången till vård och om kompetensförsörjningen. Vi kan se att det i dag finns orimliga ojämlikheter över landet. Till stor del handlar det om skillnaden mellan tätbefolkade och glesbefolkade regioner, men det handlar inte bara om det. Staten behöver ta ett större ansvar inom vissa områden men också släppa kontrollen lite grann inom andra områden.

Tyvärr har regeringen förspillt en stor del av den här mandatperioden på att utreda ett förstatligande av vården. Det var redan från början ett dödfött förslag, dels för att det inte finns i närheten av en politisk majoritet för en sådan reform, dels för att ingenting kommer att bli bättre av att 350 000 sjukvårdsanställda styrs av en generaldirektör i Stockholm. Den som tror att ens ett enda nedläggningshotat sjukhus i Sverige skulle räddas när byråkraterna i en sådan organisation börjat räkna på vad som krävs för ett effektivt och rationellt sjukhus och vilket patientunderlag ett sådant sjukhus behöver kan räcka upp en hand. Den våg av nedläggningar av både vårdcentraler och sjukhus som skulle följa på en sådan reform skulle ta en ände med förskräckelse.

Nu avfärdades den frågan av Vårdansvarskommittén. Vad är då problemet? Jo, problemet är att det finns andra områden som faktiskt behöver mer av nationell styrning och som kommittén hade kunnat fokusera på från början om den inte behövt jobba med den övergripande förstatligandefrågan. Från Centerpartiets sida delar vi nämligen slutsatsen att det behövs en starkare nationell kontroll av läkemedel, vaccinationer, screening, luftburna transporter och ytterligare ett par områden. Men nu måste de här områdena utredas på nytt för att man ska kunna komma fram till författningsändringar.

Samtidigt löser inte detta frågan om tillgång till sjukvård i hela landet. Av den anledningen lägger vi från Centerpartiet fram ett skarpt förslag om landsbygdsläkare med 2 miljarder kronor i budget. För dem som bor i Stockholm är inte tillgängligheten till primärvården något stort problem, men för dem som befinner sig på våra landsbygder kan det vara väldigt långt mellan vårdcentralerna. Därför vill vi möjliggöra för små läkardrivna praktiker som kan täcka upp där dagens vårdcentraler har svårt att nå ut och på det sättet öka tillgängligheten till vården.

Nu hjälper inte heller Centerpartiets förslag om det inte finns personal att tillgå på våra landsbygder. Därför vill vi återinföra bastjänstgöringsåret inom tandläkarutbildningen, och vi anslår 900 miljoner för fler platser som ST-läkare i hela landet. En helt färsk rapport från SKR visar dessutom att hälften av Sveriges tandläkare och en tredjedel av Sveriges läkare inom regionerna är utrikes födda. Svensk tandvård och sjukvård vilar alltså till oerhört stor del på vår invandrade befolkning, som förtjänar en stor eloge i dessa tider då Tidöpartierna och Socialdemokraterna tävlar om att få invandrare att känna sig så ovälkomna som möjligt i vårt land.

Ytterligare ett stort problem i svensk sjukvård handlar om väntetider och vårdköer. Tidöpartierna hade när mandatperioden började som mål att kapa köerna, men verkligheten har visat något annat. Trots fagra löften och miljarder av kronor i prestationsbaserade anslag har resultaten inte blivit vad man önskat. Samtidigt ser vi att effektiviteten skiljer sig runt om i landet.

Vi menar att det bästa sättet att nyttja kapaciteten i systemet och premiera dem som är effektiva, antingen det är offentlig eller privat vård, är att låta patienterna själva välja utförare även inom specialistvården från dag ett. Genom 1177 ska man kunna se både kötider och kvalitetsindikatorer för att sedan kunna göra ett medvetet val. Med ett sådant system kommer köerna att minska samtidigt som makten hamnar hos patienterna.

Ett annat problem inom svensk hälso- och sjukvård är den kvinnorelaterade vården, såsom mödrahälsovård, förlossningsvård och klimakterievård. Centerpartiet lägger 600 miljoner kronor mer än regeringen inom det området. Sverige behöver inte bara en jämlik vård. Sverige behöver också en jämställd vård.

Inom socialutskottets ansvarsområde ligger även ett annat av mandatperiodens stora sorgebarn, nämligen funktionshinderspolitiken. De vackra orden har staplats på hög i debatter och panelsamtal, men resultaten har uteblivit. Högen av rapporter på Regeringskansliets bord har vuxit sig allt större under mandatperioden, men de nödvändiga reformerna har inte kommit på plats.

Fortfarande väntar vi på förslag om ett ändrat huvudmannaskap inom personlig assistans, men framför allt väntar vi på den nödvändiga utredningen om att säkerställa behovsbedömningarna, så att huvudmannaskapet över huvud taget kan förflyttas. Fortfarande väntar vi på förslag om att återupprätta färdtjänsten utifrån den rapport som Trafikanalys har lämnat. Fortfarande väntar vi på en ny lagstiftning om ledsagning efter riksdagens tillkännagivande för ett och ett halvt år sedan. Fortfarande väntar vi på en indexering av schablonen inom personlig assistans efter förra årets brutna löfte. Frågan är alltjämt om ett förslag till index kommer att komma före valet.

Från Centerpartiets sida är vi inte heller nöjda med regeringens låga uppräkning av schablonen för 2026 med 1,5 procent. Vi markerar det genom att räkna upp den till 2 procent och tillföra 135 miljoner kronor till den personliga assistansen.

Inte heller svensk äldreomsorg skulle fungera utan våra invandrare. Omkring en tredjedel av personalen har utländsk bakgrund. Sammantaget gör man ett fantastiskt arbete, men ofta är det alldeles för små marginaler och ett svagt ledarskap. Enligt Socialstyrelsen går det 50 medarbetare per chef. För att stärka ledarskapet vill Centerpartiet se en obligatorisk ledarutbildning för dem som får chefstjänster inom äldreomsorgen, liknande rektorsutbildningen. Samtidigt beskrivs arbetsbelastningen hos personalen ha ökat under senare år, och sjukskrivningstalen är alldeles för höga.

Problemet är störst i norra Sverige, och på sina ställen har personalbristen dessutom spätts på av regeringens beslut om orimliga lönegolv för arbetskraftsinvandring. Vad som däremot är bra är den fortsatta satsningen på Äldreomsorgslyftet för att trygga kompetensen hos personalen.

Sist är jag också tvungen att kommentera regeringens arbete för barn och unga. Trots en ny socialtjänstlag som betonar det förebyggande arbetet förefaller det som att hela politiken handlar om repression i stället för att förebygga.

Under hela mandatperioden har Centerpartiet krävt att vi måste komma till rätta med problemen på Statens institutionsstyrelses vårdhem samt säkra upp vården på våra HVB-hem. Vi står helt bakom att överföra LSU-vården från Sis till Kriminalvården, men fram till dess måste verksamheten även för denna grupp fortsätta att utvecklas.

Regeringens besked om att man nu vill sätta 13-åringar i fängelse tar vi däremot helt avstånd ifrån. Har regeringen helt gett upp om barn och unga? Barn under 15 år ska inte sitta i fängelse utan få vård och hjälp på statens institutioner för att komma ur den kriminella identiteten.

Det är de vuxna som utnyttjar de här barnen som ska bestraffas. Samtidigt måste vi se till att nyrekryteringen upphör. Det är där det förebyggande arbetet kommer in och den nya socialtjänstlagen.

Det handlar för all del om såväl socialtjänsten som skolan och civilsamhället. Barn och unga måste framför allt se att det finns en bättre väg att välja i livet.

Fru talman! Centerpartiet strävar efter en vård och omsorg som finns tillgänglig för alla och som utgår från den enskilda människans behov. Rätten till självbestämmande och inflytande över den vård och omsorg som ges måste gälla alla.

Vare sig det handlar om äldreomsorg, funktionsrätt, sociala insatser eller hälso- och sjukvård ska man kunna förvänta sig att den är både jämlik och tillgänglig, oberoende av var i landet man bor.

Lina Nordquist (L)

Anf. 107 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag vill börja med att varmt yrka bifall till regeringens och utskottets förslag.

Det här området av svensk politik är oerhört betydelsefullt för sjuka, sköra och utsatta människor och självklart också för alla dessa människors anhöriga. Även de får bättre stöd med den budget som vi nu debatterar.

Jag vill kort nämna just de anhöriga. Jag är väldigt glad över att vi stärker det nationella stödet till stödlinjer för anhöriga för att kunna stötta dem bättre.

Den satsningen kompletterar väldigt väl den större anhörigreform som regeringen håller på att genomdriva för att stärka just anhörigkontakter och insatser för fler. Det gäller till exempel även syskon, som tidigare har glömts bort i lagstiftningen och i sin vardag.

Sedan vill jag ägna mycket tid åt unga människor. Här satsar regeringen 200 miljoner för bättre elevhälsa för alla barn runt om i landet. Dessutom genomförs nu äntligen den reform som Liberalerna har slitit länge för: För vissa barn måste föräldrarna kunna vabba för möten i skolan. Det kan vara barn med funktionsnedsättningar eller barn med diabetes där skolan behöver veta vad barnet behöver för att kunna ha en trygg skoldag.

Tidigare har de här barnen på något sätt magiskt tillfrisknat på sin väg till skolan och betraktats som helt friska. Föräldrar har varit tvungna att ta tjänstledigt eller att ta ut semesterdagar för möten med skolan om barnets sjukdom eller barnets behov. Nu är det äntligen slut med det. Det gör mig väldigt glad.

Fru talman! Den psykiska ohälsan bland unga är ett av vår tids stora bekymmer. Därför har vi satsat rekordmycket på barn- och ungdomspsykiatrin. Vi förstärker och förlänger nu de satsningarna ytterligare. Vi satsar också en halv miljard på primärvården för att ge barn och unga människor insatser i tid.

Fru talman! En del barn som behöver stöd behöver inte just vård. På det sociala området behövs verkligen kraft och trygghet genom hela kedjan.

Fru talman! Jag vill ägna min talartid i dag åt de allra mest utsatta barnen, de ibland så gott som osynliga.

En viktig del vi gör där är att vi förstärker arbetet mot hemlöshet. Det gör vi självklart genom Bostad först för vuxna, men vi gör också mycket för barnfamiljer. Det gäller att i allra möjligaste mån förebygga att man någonsin vräker barnfamiljer.

Barns hem är naturligtvis grunden för nästan allt i deras värld. Barn som far illa måste genom hela sin vardag få bättre stöd tidigt än vad de har fått tidigare.

Där är jag väldigt glad över stort som smått. Jag är glad över att föräldrar nu även kommer att kunna vabba för möten med socialtjänsten för att kunna vara del av tidigare insatser som kan stötta deras barn.

Jag är glad över det så kallade mellantvånget som vi nu inför. Föräldrar som inte riktigt klarar av att vara föräldrar, som kanske är skälet till att barnen mår dåligt, ska kunna tvingas till insatser även om det är mot deras vilja. Barnens rätt måste gå före föräldrarnas rätt.

Fru talman! Vi klubbar också en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn. Vi måste som samhälle ta vårt ansvar för dessa barn. Vi måste hjälpa dem med just det som de behöver. Vi ska inte ta någon hänsyn till andra saker, utan barnen måste vara de vi ser till.

Trots att kommunernas stöd såklart är helt avgörande händer det i dag att det är kommunens ekonomi som avgör om ett barn får stöd och vilket stöd, om ett barn omhändertas, när barnet omhändertas och vad som händer sedan. Detta är djupt sorgesamt, och det gör mig förbannad.

Den liberala borgerliga regeringen skjuter nu till pengar så att barn ska få den hjälp som är bäst för dem och inget annat. Det handlar inte om vad som är bäst för kommunens ekonomi.

Nu talar jag om de mest utsatta barnen. Det är de som växer upp till att bli vårt lands trasigaste människor, och ibland också de farligaste människorna.

Helst ska naturligtvis inget barn behöva Sis, Statens institutionsstyrelse. Men för de barn som gör det skjuter vi nu till en halv miljard, 500 miljoner kronor i snitt, per år för fler platser på Sis med mer trygghet, mer kompetens och vård som faktiskt gör skillnad.

Sis får också tydligare befogenheter att stoppa narkotika, vapen och hotfulla situationer innan de ens uppstår. Regeringens satsning gör vardagen tryggare för personalen, men framför allt för de unga människor som har placerats på Sis för att få en ny riktning i sina liv och en ny chans. De ska inte fortsätta att fara illa när samhället har tagit över ansvaret för dem.

Som ni har hört kavlar regeringen nu upp ärmarna för att förebygga och att se till att barn aldrig står chanslösa, att de aldrig lämnas utan stöd för länge och att de aldrig dras in i kriminalitet.

Inga barn ska känna att deras liv är mindre värda än alla andra barns, eller kanske i värsta fall att det inte är värt något. Samtidigt vet vi att det inte räcker hela vägen. Ibland kommer de ändå att hamna snett. Det gäller framför allt dem som inte har fått det förebyggande arbete som behövdes i tid.

Därför satsar vi på avhopparverksamhet. Det ska aldrig vara för sent. Den som vill lämna kriminalitet bakom sig ska få en verklig chans att göra det. Samhällets stöd måste stå stadigt för den som har bestämt sig för att försöka att ta sig loss från gängen. Samhällets stöd kan inte ges för tidigt, men det ska heller aldrig vara för sent.

Fru talman! Jag skulle kunna berätta på samma sätt om många andra politikområden. På samma sätt som jag nu har talat om barn skulle jag kunna tala om vårt fokus på tandvård. Där förs behovsprincipen äntligen in. De med de allra största behoven ska nu få de allra största miljardsatsningarna.

Jag skulle kunna tala på samma sätt om psykiatrin, där vi även för vuxna gör stora satsningar. Det gäller också satsningarna på vård i tid. Ingen ska behöva vänta i en vårdkö. Man ska naturligtvis få hjälp när man blir sjuk.

Oavsett vilket område vi väljer måste fokus för Liberalerna och för denna regering vara att de mest utsatta ska få de största reformerna, de största förbättringarna och det allra bästa stödet.

Det är därför jag är så stolt över denna budget, för det är precis det vi gör. Det här gäller i sjukvården, i vår sjukvårdspolitik, för de anhöriga, för dem som tidigare har varit osynliga och absolut för de barn som aldrig ska känna att de är bortglömda i ett av världens bästa länder.

Det ska finnas kraft och trygghet, fru talman, genom hela kedjan, oavsett om vi är barn eller äldre eller om vi på något sätt far illa under våra liv. Så, fru talman, bygger vi ett samhälle som vi kan tro på.

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg (M).

Anf. 108 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Tack, ledamoten Lina Nordquist, för anförandet!

Ett av de stora problemen och en av de stora utmaningarna inom svensk sjukvård är kompetensförsörjningen, och det gäller inte bara inom sjukvården utan även inom omsorgen i välfärdssektorn.

Låt oss se på personalen inom vård och omsorg i dag. En tredjedel av undersköterskorna har utländsk bakgrund, och samma sak gäller hälften av tandläkarna och en tredjedel av läkarna. Enligt ett tidigare anförande från Sverigedemokraterna behövs inte de här personerna i svensk vård, och det bästa vore om de lämnade landet så att det blev som vi hade det på 50- och 60-talet, vad nu det skulle innebära.

I dag kan vi tyvärr se att både kompetensutvandringen och kompetensutvisningen ur Sverige är stora. Människor som i dag har tjänster inom välfärden lämnar landet. En av anledningarna är det statliga lönegolv på 90 procent av medianlönen som har införts. Det är 33 390 kronor, vilket kan jämföras med ingångslönen för ett vårdbiträde, som ligger någonstans mellan 24 000 och 27 000, eller ingångslönen för en undersköterska, som ligger någonstans mellan 27 000 och 30 000.

Samtidigt lägger regeringen enorma summor på återvandringsbidrag för att få människor att lämna Sverige.

Min fråga, fru talman, är: Varför är det så viktigt att få människor att lämna Sverige i stället för att låta dem jobba inom den välfärd där vi så väl behöver dem?

Lina Nordquist (L)

Anf. 109 Lina Nordquist (L)

Fru talman och ledamoten! Låt mig börja med att tala om hur Sverige byggdes starkt. Det är ett faktum att vi alltid har behövt invandring, ända sedan vallonernas tid med smedjor och bruk och senare under industrialiseringen och under Sveriges process att bli ett starkt och rikt land. Också de gånger vi inte har vetat att vi har behövt invandringen har den alltid gjort Sverige starkare. Så är det.

Sedan har vi under senare år haft stora bekymmer med ett väldigt lågt lönegolv, som har gjort att människor har farit illa i Sverige. I ett rikt land med en på många sätt fantastisk arbetsmarknad har personer som jobbar med att byta däck i värsta fall tvingats sova på däckfirman, och andra har utnyttjats på nagelsalonger. Vi har haft synen att alla arbetsgivare är vänliga, men det har inte varit sant.

Jag är därför glad över att vi inte längre tillåter lönedumpning. Samtidigt är det för mig som liberal otroligt viktigt att regeringen när man höjer lönegolvet och säger att människor ska ha en bra lön när de kommer till Sverige som arbetskraftsinvandrare också säger att det finns yrken som inte har den höga lön som regeringen nu har förhandlat fram mellan olika partier.

Det betyder att vi behöver en undantagslista. Det finns massor med bristyrken, sannolikt över ett hundratal, där vi måste göra undantag. De viktiga bidrag som människor från andra länder är för oss här ska de kunna fortsätta att vara. Det tycker jag är helt avgörande.

Anf. 110 Christofer Bergenblock (C)

Fru talman! Arbetskraftsinvandringen är för all del inte den stora frågan för svensk välfärd, men vi har sett exempel från norra Sverige där man har varit tvungen att stänga ned verksamhet inom äldreomsorgen för att det inte har fungerat när man har behövt utvisa arbetskraftsinvandrare.

Golvet på 90 procent innebär att man inte kan anställa vare sig undersköterskor eller vårdbiträden inom svensk välfärd, för man når inte upp till detta.

När det gäller undantagslistan, som ledamoten pratar om, kommer det enligt vad jag har hört från de förhandlingar som pågår mellan era partier inte att bli någon sådan, utan det kommer att bli dessa 90 procent. Men det återstår att se. Jag kan bara se byråkratin framför mig när man ska komma överens om vilka yrken som ska undantas från lönegolvet. Det bästa vore att låta parterna sköta den delen.

Det var inte bara när vi hade invandring till Sverige tillbaka i tiden som vi blev beroende av invandrad arbetskraft, utan det gäller inte minst de senaste tio åren. Ibland låter det som att det bara handlar om den svårartade asylinvandringen och att människor har hamnat i arbetslöshet under de senaste tio åren.

SKR visar dock i en rapport som släpptes häromdagen att 4 000 läkare, 2 000 sjuksköterskor och 33 000 undersköterskor och vårdbiträden med utländsk bakgrund har anställts i svenska kommuner och regioner under de senaste tio åren. Vi är alltså helt beroende av dessa människor.

Det låter inte som att Sverigedemokraterna och Liberalerna är på samma linje, men man sitter i samma båt. Vilken politik är det egentligen som gäller från regeringens sida – är det bra för svensk välfärd med alla de invandrare som jobbar där, eller är det dåligt?

Lina Nordquist (L)

Anf. 111 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Jag ska försöka låta bli att skratta, men det blir ju väldigt intressant om Centerpartiet ska sitta i samma båt som sitt lag och försöka tycka samma sak som Vänsterpartiet, tycka samma sak som Socialdemokraterna och tycka samma sak som Miljöpartiet.

Jag tror att även ledamoten är medveten om att det faktum att man samarbetar och enas om frågor för att göra Sverige starkare inte betyder att partier börjar tycka likadant i alla frågor. Så är det naturligtvis inte.

Liberalernas uppfattning är att det även när det är svårt behövs liberal politik för att bygga Sverige starkare. Vi tänker aldrig ställa oss och säga: Vi tänker bara samarbeta med oss själva, för vi är inte intresserade av att försöka kompromissa, nå framåt och försöka få genomslag hos invånarna för vår politik!

Vi kommer aldrig att säga nej till samarbete. Vi tycker att Sverige i lätta tider och i svåra tider behöver mer liberal politik. Och den är inte ord i en talarstol, utan den är verkliga reformer som hjälper i människors liv.

Jag kan inte låta bli att avsluta med att ställa en fråga. När nu ledamoten är så intresserad av lönerna och villkoren för människor i omsorgen, varför lägger då Centerpartiet nästan en halv miljard mindre än regeringen på detta utgiftsområde? Trots alla dessa satsningar är er summa drygt 400 miljoner mindre än vad vi satsar. Det är väl ändå lite konstigt?

(Applåder)

(forts. § 18)