Anf. 98 Tuve Skånberg (KD)
Herr talman! Låt mig börja mitt anförande med att säga att jag under inga förutsättningar vill se någon enda människa steriliserad mot sin vilja. Jag säger det igen: Jag vill inte se någon enda människa steriliserad mot sin vilja.
Att höra inledningar om att man är mörkerman och liknande är beklämmande och ovärdigt en riksdagsledamot.
Det gör att jag - innan jag tar sakfrågan - får problem med själva yrkandet. Vi motionärer kan inte rösta med Sverigedemokraterna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen So14 och dess yrkande om avslag på propositionen 2012/13:107 med den motivering som anförs i motionen, och jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet SoU24 samt avslag på reservation 1 av Sverigedemokraterna med den motivering som anförs i reservationen.
Riksdagsordningens 5 kap. 3 § säger: "Under överläggningen om ett utskottsbetänkande får en ledamot yrka bifall till och avslag på de förslag till beslut som behandlas i betänkandet."
Reservation 1 av Sverigedemokraterna och motion So14 skiljer sig åt genom sin motivering.
Om jag nu skulle nekas att yrka och votera på detta sätt innebär det att jag som ledamot inte har något yrkande att rösta på. Jag kan inte rösta på förslaget i betänkandet på grund av min motion och dess yrkande, och jag kan inte rösta på reservation 1 av Sverigedemokraterna på grund av den motivering som reservationen har. Reservation 1 är ju inte ett rent avslagsyrkande utan har också en medföljande SD-motivering.
Om det finns fler än två yrkanden som kan ställas mot varandra ska enligt 5 kap. 6 § riksdagsordningen kammaren först besluta vilket yrkande som ska vara motförslag till utskottets förslag. Skulle talmannen vägra att ställa proposition på motion So14 kommer jag att begära att kammaren avgör frågan, med motiveringen att om jag inte har
något
alternativ att rösta på är det mot andan i riksdagsordningens 5 kap. 3 §.
Det om det formella.
Nu övergår jag till ärendet.
Regeringen lade den 14 mars fram propositionen 2012/13:107
Upphävande av kravet på sterilisering för ändrad könstillhörighet
, med förslag till lagändring för proceduren kring personer som fått tillstånd att genomgå ett könsbyte.
Det finns allvarliga invändningar mot lagändringen, och jag vill gå igenom åtta av dessa.
Den öppnar för möjligheten till ett tredje kön.
De medicinska riskerna.
Frågan om nuvarande lag verkligen innebär en tvångssterilisering som strider mot Europakonventionen.
Är operationen en del av en adekvat behandling på en rätt ställd diagnos?
Barnperspektivet.
Det lagstiftningsmässiga beredningsunderlaget, som har förklarats vara svagt.
Den medicinska professionens invändningar såsom de har formulerats av professor emeritus Marc Bygdeman.
Sist men inte minst patientföreningen Benjamins avslagsyrkande.
Herr talman! Jag vill gå igenom dessa åtta skäl till avslag ett och ett.
Den punkt i lagen som föreslås förändras är ett upphävande av den hävdvunna proceduren att en kvinna som genomgår ett könsbyte till man därmed också opererar bort möjligheten att fortplanta sig som kvinna, och motsvarande för en man. Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser. Den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, någonting mitt emellan man och kvinna - det kallas "person" i lagtexten - män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som vi motionärer tycker att det saknas goda skäl att genomföra.
Den statliga Könstillhörighetsutredningen 2007, som tillsattes av Socialdemokraterna som mycket riktigt påpekades, gjorde en noggrann genomgång av medicinska, psykologiska och juridiska hänsyn beträffande behandling av personer som lider av diagnosen könsidentitetsstörning. Den slog fast att det i grunden är "rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn."
Att över huvud taget kunna ha en lag som tänker sig att en man föder barn är ett rättspositivistiskt sätt att se på det, och inte i enlighet med naturrätten.
Jag vill då gå in på de medicinska riskerna.
Utredningen beaktade även medicinska skäl till att bibehålla nuvarande lagstiftning på grund av de medicinska riskerna med att behålla de kvinnliga fortplantningsorganen samtidigt som patienten i övrigt opereras om till man. En sådan operation medför med nödvändighet en hormonbehandling, och de ökade medicinska riskerna hos patienten ansågs av de enhälliga utredarna utgöra goda skäl att avstå från att införa en sådan möjlighet.
Häromdagen fanns det i tidningen Dagen och Världen idag en artikel av fem forskare och barnläkare, och jag vill citera deras sakexpertis just när det gäller den medicinska sidan:
"Vad innebär det hormonellt att en transsexuell person behandlas med könshormon för att upprätthålla könsbytet? Flera studier har visat att de individer som bytt kön från kvinna till man har en ökad risk för det så kallade metabola syndromet. Det innebär, på grund av den nödvändiga testosteronbehandlingen, att insulinvärden och blodfetter påverkas till högre nivåer och att risken för hjärt-kärlsjukdom därmed ökar. Liknande problem, men i mindre utsträckning, ser man vid östrogenbehandling hos män som önskat bli kvinnor.
Patientkategorier, där det finns paralleller med hormonbehandlingen i samband med könsbyten, är kvinnor med cystbildningar på äggstockarna respektive kvinnor med en medfödd obalans i binjurebarksfunktionen. Dessa båda tillstånd har en kraftigt ökad risk för metabola syndromet just på basen av höga testosteronnivåer. För kvinnor med en medfödd obalans i binjurebarksfunktionen är testosteronnivåerna redan höga under fosterstadiet och detta leder till en oönskad hormonell prägling under deras fosterliv.
Genom att kvinna-till-man-individen behåller sina äggstockar samtidigt som hon behandlas med testosteron, kommer hon i hög grad att riskera utveckling av cystbildningar på äggstockarna. Detta leder till en egen hög produktion av testosteron under lång tid, även under en eventuell graviditet (det vill säga även under tiden då det görs uppehåll i testosteronbehandlingen). Vill vi verkligen med ny lagstiftning riskera att ett foster utsätts för denna obalans i både könshormoner och höga insulinnivåer? Det kommer otvetydigt att hormonellt prägla fostret och riskera att omprogrammera det så kallade genuttrycket (epigenetik). Mot denna bakgrund ter det sig oansvarigt att bortse från de medicinska konsekvenserna för barnet. Men inte bara det. Vilka risker har modern själv för graviditetskomplikationer i form av höga insulinnivåer och havandeskapsförgiftning?
- - -
Riksdagen verkar nu vara på väg att sanktionera något som vi hävdar inte är i barnets tjänst. Och Sveriges lagstiftande församling fjärmar sig även från FN:s barnkonvention som är tydlig med att 'Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet' (kap 3)."
Så långt de fem barnläkarna.
Som grund för förslagen hänvisar regeringen inledningsvis till en rapport som kommissionären för de mänskliga rättigheterna publicerade i juli 2009 och i vilken det konstateras att artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna tillerkänner alla rätt till respekt för sitt privatliv och sitt familjeliv. I fråga om steriliseringskravet anges i kommissionärens rapport att respekten för den enskildes fysiska integritet tydligt kränks av kravet på att en transsexuell person genomgår sterilisering eller någon form av könskorrigerande kirurgi innan ändring av könstillhörigheten beviljas.
Regeringen hänvisar vidare till en dom från kammarrätten i Stockholm den 19 december 2012 om fastställelse av ändrad könstillhörighet. Kammarrätten fann att bestämmelsen om steriliseringskravet i 1 § könstillhörighetslagen inte skulle tillämpas i målet.
Mot dessa invändningar kan man svara: Ett argument mot dagens lagkrav på sterilisering vid könsbyte har varit att detta är ett påtvingat, oåterkalleligt fysiskt ingrepp. Men steriliseringen är inte påtvingad, och inte heller oåterkallelig, eftersom blockeringen av sädes- och äggledare kan återställas. Hormonbehandlingen i sig leder dessutom till sterilitet visar utredningen: "För både man-till-kvinna-transsexuella och kvinna-till-man-transsexuella gäller att infertilitet normalt uppträder efter en tids hormonterapi." Fertiliteten kan möjligen återkomma om hormonbehandlingen avbryts relativt snart.
Av de 47 länder som är medlemmar i Europarådet ställer 29 krav på sterilisering för att bevilja ändring av könstillhörighet, det vill säga att en majoritet av länderna ställer ett krav på detta. Det är bara fyra länder, bland annat Storbritannien, som inte ställer krav på sterilisering eller upphävd fortplantningsförmåga. Bland de länder som ställer krav på sterilisering finns också en prövning av lagen mot landets grundlag och mot Europakonventionen, bland annat genom författningsdomstolar som finns i dessa länder, utan att dessa har kommit till samma resultat som kammarrätten i Stockholm den 19 december 2012. Om en behandling som innebär infertilitet och sterilisering skulle vara omöjlig att förena med Europakonventionen vore behandling med det eftersträvade könets hormoner inte möjlig. Det innebär nämligen infertilitet.
Och så den viktigaste frågan: Enbart sterilisering vid könsbyte tillämpas dock så gott som aldrig, och med så gott som aldrig menar jag ett enda exempel sedan 1972. Alla övriga transsexuella som opereras vill dessutom att deras ursprungliga könskörtlar tas bort, alltså inte bara sterilisering med blockering av ledarna utan också borttagning av könskörtlarna. Det är rapporterat om en enda man av över 500 opererade - i dag är det ännu fler än 500 - sedan 1972 som har valt att behålla sina könskörtlar. Hela diskussionen som vi har i dag handlar om
en
person, och vi vet inte säkert vad som hände honom senare, om han genomgick en full borttagning av könskörtlarna senare i livet. Vi vet heller inte om han var rätt diagnostiserad.
Med yrkesexpertisen i ryggen tycks det alltså tydligt att kraven på att med lagens stöd bifalla de extrema undantagsfall där någon önskar opereras till man men samtidigt ha kvar möjligheten att få barn inte är medicinskt motiverade. Könstillhörighetsutredningen anför dessutom att en sådan önskan kan ha psykiatriska orsaker och behandlas därefter, snarare än att bifallas av lagstiftaren. Som utredarna skriver: "Detta skulle möjligen tala för att patienten inte är transsexuell utan har någon annan form av psykiatrisk diagnos."
Barnperspektivet saknas i lagändringen. Vad gäller de eventuella barn som skulle födas och växa upp under dessa omständigheter finns allvarliga frågetecken. Jag har redan talat om tiden då de är i sin mammas mage och om den prägling som skulle kunna ske hormonellt. Men det är också allvarliga frågetecken kring hur ett sådant barn skulle kunna relatera till både sin förälder och sin egen könstillhörighet - frågetecken som är alltför viktiga för att avfärdas som nedsättande mot den vuxne.
Lagstiftaren har alltid att i första hand ta hänsyn till den svagare parten, i det här fallet barnet, i enlighet med FN:s barnkonvention. Utredarna understryker därför att diskrimineringsargumentet inte på något sätt är tillämpbart i det här fallet: "Det kan inte anses diskriminerande eller nedsättande på något sätt att konstatera att en förälders transsexualitet sannolikt innebär en viss förvirring för ett barn."
Rent lagstiftningsmässigt är det också ett problem att det varit en alltför svag beredning av denna proposition som syftar till att införa ett tillstånd där en juridisk man kan föda barn, det vill säga skulle vara ett mellanting mellan man och kvinna. Konsekvenserna av en sådan dubbel könstillhörighet är inte utredda, vare sig ur barnets synvinkel eller ur juridisk synvinkel.
Denna svaga beredning strider mot grundlagens krav på lagstiftaren, vilket bekräftas av att en jurist i Lagrådet, inte hela Lagrådet, riktat skarp kritik mot regeringens proposition med hänvisning till det svaga förarbetet: "En av Lagrådets centrala uppgifter är att granska hur framlagda förslag förhåller sig till rättsordningen i övrigt (8 kap. 23 § 1 regeringsformen). En förutsättning för att Lagrådet ska kunna göra en sådan granskning är att det i beredningsunderlaget för framlagda förslag finns en analys av denna fråga. Det underlag som finns i detta hänseende när det gäller det nu framlagda förslaget uppfyller uppenbarligen inte heller enligt regeringens bedömning de krav som man normalt bör ställa eftersom man förklarar sig ha för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att utreda de frågor som egentligen borde vara utredda innan ett förslag lades fram. Från de synpunkter som Lagrådet har att beakta måste alltså underlaget för de framlagda förslagen anses vara behäftat med betydande brister."
Ett dussin remissinstanser förordar ytterligare analys av de juridiska konsekvenserna samt uppföljning av rättstillämpningen. Helt riktigt kommer de fram till att ändå bifalla förslaget men att det finns brister i den här belysningen.
Jag kommer nu till de två sista argumenten. Det första som jag vill anföra är professionen, tolkad av Marc Bygdeman som är professor emeritus vid kvinnokliniken på Karolinska sjukhuset. Han har under många år opererat transsexuella personer och är den som har utfört flest operationer av detta slag. Han har i tidningen Världen idag den 17 april uttalat: "Min utgångspunkt är att de som vill genomgå könsbyte måste acceptera de ingrepp som könsbytet innebär, och genomgår man de operationerna blir man steril som följd av det. Jag tycker att det ska vara en förutsättning för att man ska få byta personnummer till det andra könet. Jag tycker att man ska ställa som krav att man måste genomgå de operationer som krävs innan man kan få ett nytt personnummer. Enligt min uppfattning bör inte en person med manligt personnummer se ut som en kvinna, eller motsatsen. Min uppfattning är att personer som inte vill göra ingreppen inte är transsexuella. Antingen är man det eller så är man det inte. Man får fatta ett beslut, i det här avseendet liksom i många andra. Tillstånd att byta kön bedöms av Socialstyrelsens rättsliga råd, som hittills haft som princip att inte tillåta en ändring av personnumret om personen inte genomgått de könsförändrande ingreppen. Min förhoppning är det att ska vara så i framtiden också."
Professor Marc Bygdeman invänder mot skapandet av en form av "mellanting", där personer tillåts byta kön, med nytt personnummer av det andra könet, utan att några könskorrigerande ingrepp görs. En konsekvens av lagändringen, som Marc Bygdeman menar är orimlig, är att en man som bytt kön till kvinna fortfarande kan bli far till ett barn och vice versa för det motsatta könet.
Till sist vill jag anföra Patientföreningen Benjamins brev. Patientföreningen företräder personer som är på väg att få, har eller har haft diagnosen transsexualism. De har inte fått företräde inför socialutskottet, men här i min framställning kommer de att få sista ordet. De skriver:
"Tuve Skånbergs (KD) och Annelie Enochsons (KD) motion 2012/13:So14 tar i motiveringen upp just de invändningar som vår förening haft mot regeringens proposition.
För det första är begreppet 'tvångssterilisering' mycket märkligt i sammanhanget eftersom ingen i vår patientgrupp någonsin tvingats till en sterilisering. En sterilisering är istället, som en följd av borttagande av könskörtlarna, en naturlig del av behandlingen.
För det andra har vi inget behov av att införa ett tredje kön, kallat 'person'. Människor som tidigare lidit av transsexualism vill vara män och kvinnor som alla andra.
För det tredje har en jurist i Lagrådet uppmärksammat de brister som finns i underlaget. Regeringen har inte tillräckligt utrett de juridiska konsekvenserna av lagförslaget. Denna utredning borde ha genomförts innan propositionen lades fram.
I regeringens proposition 2011/12:142 stod det tydligt definierat att lagen är till för människor som lider av transsexualism eller någon form av DSD-diagnos. Socialstyrelsen följer diagnoskoden ICD-10. Där beskrivs transsexualism som följande: 'En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.' 'Motsatta könet' utesluter eventuella mellanformer, som en 'man med livmoder och äggstockar' eller en 'kvinna med testiklar'. Att 'kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt' leder alltid till att könskörtlarna avlägsnas. Inte en enda f.d. transsexuell kan därför påstå att steriliseringen var ett individuellt val. Vill man inte avlägsna könskörtlarna, lider man inte av transsexualism. Riksdagen försöker anpassa lagen efter en grupp människor som den aldrig varit avsedd för. Förarbetet till könsidentitetslagen visar tydligt att det handlar om 'transsexualism', men proposition 2012/13:107 tar inte hänsyn till patientgruppens behov över huvud taget. Att kravet på sterilisering över huvud taget står med i lagen beror på att den skall hjälpa enbart transsexuella - som är en patientgrupp - inte transpersoner - som inte är en patientgrupp. Att anpassa lag (1972:119) efter transpersoner saknar stöd i förarbetet. 1 § är avsedd för människor som lider av transsexualism. Inga andra.
Föreningen Benjamin stöder Skånbergs och Enochsons motion.
Vi uppmanar riksdagen att avslå propositionen."
I detta anförande instämde Annelie Enochson (KD).