Unga lagöverträdare
Betänkande 2025/26:JuU13
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 21 januari 2026
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Nej till motioner om unga lagöverträdare (JuU13)
Riksdagen sa nej till 12 förslag i motioner om unga lagöverträdare från den allmänna motionstiden 2024.
Motionerna handlar bland annat om nyrekrytering av barn och unga, insatser för tjejer inom den organiserade brottsligheten, snabbare lagföring av unga och straffbarhetsålder.
Anledningen till att riksdagen säger nej till motionerna är främst att arbete redan pågår.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på samtliga motionsyrkanden.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner från ledamöterna
- Motion 2025/26:1705 av Staffan Eklöf (SD) En möjlighet att i särskilda fall utdöma straff för mord till yngre gärningsmän
- Motion 2025/26:2423 av Oliver Rosengren och Noria Manouchi (båda M) Examensplikt som ny påföljd för unga lagöverträdare
- Motion 2025/26:2788 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) Rättsväsendet
- Motion 2025/26:3061 av Noria Manouchi (M) Sänkt straffbarhetsålder
- Motion 2025/26:3362 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) En human och rättssäker politik för människor på flykt
- Motion 2025/26:3530 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) Ingen sänkt straffmyndighetsålder eller införande av barnfängelser
- Motion 2025/26:3571 av Christian Carlsson (KD) Skärpta straff för våldtäktsmän och andra
- Motion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
- Motion 2025/26:3810 av Anders Ygeman m.fl. (S) Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
- Motion 2025/26:934 av Jamal El-Haj (-) Samhällsansvar och ungdomarnas framtid
Beredning, Genomförd
Justering: 2026-01-15
Trycklov: 2026-01-16
Betänkande 2025/26:JuU13
Alla beredningar i utskottet
Nej till motioner om unga lagöverträdare (JuU13)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 12 förslag i motioner om unga lagöverträdare från den allmänna motionstiden 2024.
Motionerna handlar bland annat om nyrekrytering av barn och unga, insatser för tjejer inom den organiserade brottsligheten, snabbare lagföring av unga och straffbarhetsålder.
Anledningen till att justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motionerna är främst att arbete redan pågår.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2026-01-21
Debatt om förslag 2025/26:JuU13
Webb-tv: Unga lagöverträdare
Dokument från debatten
- Onsdag den 21 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:61
- Protokoll 2025/26:61 Onsdagen den 21 januariProtokoll 2025/26:61 Unga lagöverträdare
- Onsdag den 21 januari 2026Talarlista 2025/26:20260121
Protokoll från debatten
Anf. 51 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Herr talman! Det är nu valår, och i detta nu fortsätter Sverigedemokraterna och regeringen att genomföra de sista justitiepolitiska reformerna, som både gör och kommer att göra Sverige till ett tryggare land. I dag debatterar vi frågan om unga lagöverträdare, och på detta område har det hänt mycket de senaste fyra åren.
År 2022 avskaffades ungdomsrabatten för grova brott, vilket innebär att personer mellan 18 och 21 år nu döms som vuxna. Under mandatperiodens sista del kommer ungdomsrabatten att avskaffas helt för personer mellan 18 och 21.
I oktober 2023 infördes möjligheten att använda sig av hemliga tvångsmedel, som hemlig telefonavlyssning, hemlig dataavläsning och övervakning av elektronisk kommunikation i förebyggande syfte, alltså utan att det finns en brottsmisstanke eller en pågående utredning om ett redan begånget brott.
Polisen menar att det är en av de absolut viktigaste åtgärderna som genomförts, både när det gäller att förhindra brottslighet och när det gäller att upptäcka den och för att domstolarna sedan ska kunna döma personer för grova brott.
Två år senare gjorde vi det möjligt att även använda dessa hemliga tvångsmedel mot personer under 15 år. Dessa lagförändringar, i kombination med att vi fördubblade minimistraffet för grovt vapenbrott, har fått skjutningarna i Sverige att minska kraftigt. Vi har gått från 391 skjutningar år 2022, Socialdemokraternas sista år vid makten, till 158 förra året. Det är en minskning med 60 procent.
Nuvarande år har börjat bra vad gäller skjutningar. Trots att vi är 21 dagar in på det nya året har inte en enda person skadats vid en skjutning i Sverige. Sverige är på väg att läka, men vi glömmer inte bort att dödsskjutningarna mer än fördubblades under Socialdemokraternas åtta år vid makten – från 27 döda år 2014 till 61 döda år 2022. Den situationen vill vi inte ha tillbaka.
I sommar inför vi dubbla straff för gängkriminella, vilket innebär att gängkriminella som döms för exempelvis grovt vapenbrott kommer att få spendera minst åtta år i fängelse. Det är en väldigt stor skillnad jämfört med bara ett år i fängelse, som var den normala påföljden för bara ett par år sedan.
Vårt nästa steg är att sänka straffbarhetsåldern till 14 år och till 13 år vid grova brott. För oss är detta inte bara en åtgärd som kommer att göra Sverige säkrare genom att man kan låsa in farliga människor. Det är också en fråga om rättvisa – att personer som utsätts för grova brott ska få upprättelse för det som de utsatts för.
Frågan om längre fängelsestraff och att låsa in fler farliga personer har för oss aldrig handlat om att hantera en uppkommen situation där kriminaliteten i samhället har ökat. För oss handlar det om att hålla farliga människor borta från samhället. Det handlar om rättvisa och om att göra det som är moraliskt rätt. Ansvariga för den situation som vi haft och fortfarande har är de som debatterat, argumenterat och stiftat den lag som tillåtit extremt farliga människor att vistas bland vanliga människor.
Från hösten 2022 är det Sverigedemokraterna och regeringspartierna som stiftar lag. Jag kommer aldrig att be om ursäkt för att vi vill se till att farliga människor hålls inlåsta. Inget är mer brottsförebyggande än det. Ska vi kunna skydda barn, kvinnor, män – alla vanliga människor i det här samhället – är detta det enda möjliga alternativet.
Från oppositionen, med Socialdemokraterna i spetsen, vill man inte gå vidare med förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för grova brott. Jag kan bara beklaga att oppositionspartierna inte har lärt sig någonting av vad deras slapphänta kriminalpolitik i praktiken ledde till.
De behöver fråga sig själva: Blir ett vapen mindre farligt för att det är en 13-åring som håller i det? Blir en våldtäkt mindre allvarlig för att det är en 13-åring som utför den? Tycker man att det är rimligt att vanliga ungdomar ska behöva dela skola och klassrum med farliga personer? Jag tycker att Socialdemokraterna och de andra i oppositionen har landat väldigt fel.
Trots att många siffror pekar åt rätt håll vad gäller det grova våldet står tyvärr Sverigedemokraterna och regeringen med arvet från den tidigare regeringens misslyckanden på en mängd olika områden. De unga människor som i dag rekryteras in i den kriminella miljön gick i förskolan när Socialdemokraterna styrde Sverige. De gick i grundskolan, besökte fritidsgårdar och togs om hand av socialtjänsten när Socialdemokraterna styrde Sverige. Om man på allvar menar att det brottsförebyggande arbetet har misslyckats måste man också erkänna sina egna misslyckanden.
Det vi nu i stället ser är alltså, som tidigare nämnts, att det grova våldet kraftigt minskar i Sverige. Men man kan också fråga sig: När skjutningarna i Sverige nådde sin peak år 2022 hade vi flest skjutningar per capita i EU. Det var till antalet fler skjutningar än i hela Storbritannien. Det var fler i lilla Södertälje än i hela London. Tror man på allvar att Sverige har sämre skola, fritidsverksamhet, föreningsverksamhet och socialtjänst än länder som Bulgarien och Rumänien? Tror man att klassklyftorna och fattigdomen är större i Sverige än i Storbritannien?
Vänsterpartierna påstår att klassklyftorna och fattigdomen ökar i Sverige med den nuvarande regeringen, men samtidigt minskar alltså den grova kriminaliteten. Med vänsterpartiernas argument borde den ju snarare öka. Argumenten går helt enkelt inte ihop.
Saken är den att det arbete som Sverigedemokraterna gör tillsammans med regeringen fungerar. Vad gäller just brottsförebyggande åtgärder på det justitiepolitiska området vill jag framhålla förverkandelagstiftningen. Det är verkligen brottsförebyggande att ta kriminellas ägodelar, vilket polisen gjort i en enorm omfattning sedan den nya förverkandelagstiftningen blev verklighet. När kriminella inte kan flasha med en lyxig livsstil blir det inte lika attraktivt för ungdomar att välja en kriminell väg i livet.
Inte minst är det brottsförebyggande att låsa in farliga människor. De kan inte begå nya brott när de är inlåsta. De kan heller inte rekrytera nya ungdomar för att begå nya brott.
I höst söker Sverigedemokraterna och regeringspartierna förnyat förtroende för att fortsätta ta Sverige i en ny riktning, en riktning som gör Sverige både tryggare och friare.
Jag vill avsluta med att yrka avslag på samtliga motionsyrkanden och bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
Anf. 52 Ulrika Liljeberg (C)
Herr talman! I förra veckan arrangerade nätverket Nej till 13-åringar i fängelse en manifestation på Mynttorget. Där talade biskopen i Stockholms stift, företrädare för fackförbunden Vision och Akademikerförbundet ST samt representanter för organisationer som Rädda Barnen, Unicef, Bris och Barnrättsbyrån. De företräder både barn och dem som arbetar med dem.
En talare sa att alla de professioner som jobbar med barnen ser bristerna i arbetet. De ser barn falla mellan stolarna, men aldrig säger de att lösningen är att sätta dessa barn i fängelse. De hör från regeringen att man måste göra någonting, men samtidigt säger de att man inte har provat allt. Som land har vi inte provat det förebyggande arbetet fullt ut.
Jag har dock förstått att dessa organisationer kanske inte är några som SD och regeringen lyssnar på, så jag tänker inte be ledamoten kommentera manifestationen. Men jag tänkte be om en kommentar om hela rättsväsendets synpunkter på det aviserade förslaget – samma rättsväsen som leds av Justitiedepartementet och av Tidöregeringen. Polis, åklagare, domstolar och kriminalvård är nämligen kritiska till sänkt straffbarhetsålder. De ser stora problem, både principiellt och rent praktiskt. De befarar att ännu yngre personer ska dras in i gängen.
Rättsmedicinalverket är en expertmyndighet som bland annat har i uppgift att göra de avancerade bedömningarna när det gäller den nya påföljden säkerhetsförvaring, som riksdagen snart ska ta ställning till. Rättsmedicinalverket säger att det såvitt de har erfarit inte finns någon forskning som ger stöd för denna förändring. Min fråga är om ledamoten och Sverigedemokraterna har förtroende för Rättsmedicinalverket och övriga myndigheter inom rättsväsendet.
Anf. 53 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! Låt mig först och främst klargöra att det nog inte är någon i den här kammaren, från höger eller vänster, som vill placera barn i fängelse. Men det här förslaget är en konsekvens av den brottsutveckling som vi har sett. Vi ser att allt yngre barn dras in i brottslighet.
Är man gammal nog att begå den här typen av grova brott menar vi att man också är gammal nog att ta ansvar för det. Jag ser stora problem med situationer där personer har sett sina barn bli skjutna och att den som har utfört handlingen sedan inte får något straff.
För mig är det självklart att barn som begår den här typen av grova brott också måste ta ansvar. De har hamnat i den här situationen för att föräldrar inte har kunnat sätta gränser, för att skolan inte har kunnat sätta gränser och för att socialtjänsten inte har kunnat sätta gränser. Då måste samhället på ett mycket tydligare sätt gå in och sätta gränser för dessa barn, för det har tillåtits att gå för långt.
Vad gäller de olika remissinstansernas åsikter kan jag säga att vi i valrörelsen lovade våra väljare att sänka straffmyndighetsåldern. Mitt ansvar som politiker och förtroendevald för Sverigedemokraterna är att följa det som väljarna anser. Jag ser väljarnas förtroende som viktigare än olika remissinstansers åsikter kring det här.
Anf. 54 Ulrika Liljeberg (C)
Fru talman! Jag skulle säga att det inte är vilka remissinstanser som helst. Det här är de expertmyndigheter som ska göra bedömningar åt regeringen och åt det offentliga i väldigt viktiga frågor. Jag tolkar ledamotens svar som att Sverigedemokraterna inte har förtroende för polisen, åklagarna, domstolarna, Kriminalvården och i det här fallet också Rättsmedicinalverket när det gäller bedömningarna.
Jag delar ledamotens bild och beskrivning: För den som drabbas eller för den som får en anhörig mördad spelar åldern på förövaren absolut ingen roll. Det är lika förskräckligt oavsett ålder. Det är vi med på. Vi är också med på att det, som ledamoten beskriver, är en vuxenvärld som har svikit de här barnen. Men vi kan inte straffa barnen när det är vuxensamhället som har brustit. Det gäller i stället att se till att ha ett vuxensamhälle som fungerar.
Jag har lite svårt för politiker som står och säger: Vi vill inte göra det här. Alla expertmyndigheter som ligger under vårt departement vill inte göra det. Men vi har lovat väljarna detta.
Jag har lovat väljarna att lösa problemet. Jag tänker på om man lägger fram ett förslag eller har sagt något och det visar sig att det inte är rätt väg att gå. Ingen av remissinstanserna under Justitiedepartementet har sagt att det här är en bra idé. Man säger: Det finns ingen forskning som ger stöd för den förändring som föreslås. I stället säger en del att de är rädda att ännu yngre barn ska dras in i det här.
Min fråga kvarstår: Har ledamoten förtroende för myndigheterna under Justitiedepartementet?
Anf. 55 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! Först och främst vill jag påpeka eller förtydliga en sak. Vi vill genomföra de åtgärder som vi genomför, men vi hade inte behövt genomföra de åtgärderna om man tidigare hade fört en politik som gjort att landet inte hade hamnat i den situation som det nu har hamnat i.
Det här är en situation som har byggts upp under en väldigt lång tid. Vi har under lång tid provat den sociala kriminalpolitiken. Bevisligen ökade det grova våldet kraftigt under hela 2000-talet; det minskar först nu. Vi har provat politiken med de förebyggande åtgärder som man menar fungerar, men den fungerar inte. Det är först nu vi ser att kriminaliteten återigen minskar.
Det har gått 21 dagar på det nya året. Inte en enda person har skadats i en skjutning. Vi har sett en 60-procentig minskning av skjutningarna sedan 2022. Det är alltså min bestämda uppfattning att den politik som vi genomför också ger resultat. Sedan är det en väldigt tråkig situation att det behöver gå så pass långt att unga människor ska straffas. Men jag ser det också ur ett brottsofferperspektiv. Det handlar om att de personer som har utsatts för en våldtäkt, en skjutning och så vidare ska få upprättelse för det som de utsatts för.
Jag tycker: Är man gammal nog att ta en annan persons liv, som vissa 13-åringar har varit i det här fallet, ska man också behöva ta sitt straff. Man ska inte gå straffri.
Anf. 56 Heléne Björklund (S)
Fru talman! Vi debatterar i dag unga lagöverträdare, men jag ser det faktiskt som att vi debatterar samhället och samhällets stora misslyckande när det gäller våra barn och unga.
Jag vill börja med att slå fast att jag inte kommer att peka finger, skylla ifrån mig eller säga vem som har gjort vad. Jag konstaterar att det är samhällets misslyckande som vi står här och debatterar. Jag kan också direkt säga att vi socialdemokrater ser att vi har gjort väldigt mycket på det här området men uppenbarligen inte tillräckligt. Det är vi de första att medge. När samhället har förändrats så här radikalt och när misslyckandet är så uppenbart är också vi beredda att erkänna det och att vi måste ompröva vår politik.
Vi ser en utveckling som är helt horribel. Barn rekryteras till mord. Barn rekryterar barn, och barn rekryteras till uppdrag som ingen vuxen skulle utföra eftersom riskerna är så stora.
Detta har inte vuxit fram i något vakuum. Vi har haft en samhällsutveckling under de senaste 30 åren, skulle jag säga, där segregationen har bitit sig fast. Barn har vuxit upp i familjer och områden som saknar resurser, och samhället har i många fall dragit sig tillbaka. Skolorna har inte lyckats med sitt kompensatoriska uppdrag. Fritidsgårdarna har inte funnits där. Arbetsmarknaden har blivit alltmer otrygg.
I detta samhälle har vi tillåtit gängen att växa. I sprickorna har gängen klivit fram. Med pengar, hot och löften om en falsk gemenskap har de rekryterat våra ungdomar.
Vill vi åstadkomma ett bättre samhälle måste vi också jobba med det. Då måste vi bygga ett starkare samhälle där alla barn får lika möjligheter. Jag vägrar att ge upp tron på våra barn. Jag tror inte att man föds till brottsling. Jag tror inte att det är vilka föräldrar eller vilket postnummer man har som avgör om ett barn ska lyckas. Vi ska hjälpas åt att bevisa det här.
Men jag ser också det som alla andra ser: att vissa barn går längre, tidigare, än vi någonsin har sett i modern tid. Vissa barn har inte moral eller konsekvenstänk. De klarar inte att stå emot när de får ett erbjudande. Därför måste vi nu klara att göra flera saker samtidigt. Vi behöver ha en repressiv politik som är rättssäker, träffsäker och effektiv. Och vi måste bygga ett starkare samhälle som minskar rekryteringsbasen, så att nästa generation inte hamnar där. Det är där vi tycker att regeringen har sin blinda fläck: nyrekryteringen.
Enligt polisens egna lägesbilder finns det nu nästan 5 000 barn runt gängen. Det är inte mindre än 127 barn under 15 år som just nu är misstänkta för inblandning i mordärenden. Det här måste få hela samhället att agera kraftfullt. De här barnen är inte ledare eller strategiska aktörer. De är utförare – springpojkar, kurirer och barn som bär vapen. En del barn ser det som ett sommarjobb.
Fru talman! I det här betänkandet avfärdas en del bra förslag med hänvisning till pågående arbete. Jag vill därför förtydliga några av våra socialdemokratiska förslag.
Vi vill se tidigare och samordnade insatser mellan skola, socialtjänst och polis. Vi vill se riktade insatser för flickor, som ofta både exploateras och osynliggörs. Vi vill se en snabbare lagföring av unga, så att samhällets reaktion kommer i tid.
Så till frågan om straffbarhetsåldern. Socialdemokraternas linje är tydlig. Vi avvisar regeringens aviserade förslag om en generell sänkning av straffbarhetsåldern. Men precis som regeringens egen utredare har föreslagit kan vi tänka oss att pröva och utvärdera en tillfällig sänkning från 15 till 14 år vid mycket allvarliga brott.
Vi tror förstås inte att en tillfällig sänkning stoppar nyrekryteringen. Vi tror inte att det är en mirakelkur att sänka från 15 till 14 år vid vissa brott. Det lagar inte skolan. Det fyller inte fritidsgårdarna. Det bygger inte ihop ett isärdraget samhälle. Men en sänkning av straffbarhetsåldern markerar att samhället måste kunna reagera när de grövsta brotten begås av mycket unga och att brottsoffer och anhöriga ska möta ett samhälle som tar deras verklighet på allvar.
Fru talman! Här vill vi socialdemokrater väldigt tydligt understryka att dessa barn och ungdomar aldrig får sitta tillsammans med vuxna. Om staten väljer att gå den här vägen måste vi också bygga en helt annan verkställighet för de unga: ungdomsanpassade anstalter med fungerande skola, behandling och struktur och stöd – allt med målet att bryta den kriminella banan.
Fru talman! Det är många som pratar om tuffare tag. Det är lätt att vara tuff i ord; det svåra är att vara träffsäker. Om man på riktigt vill stoppa nyrekryteringen kan man inte bara prata om 13-, 14- eller 15-åringar. Vi måste bygga det starka samhället igen. Barnen ska inte vara gängens framtid. Barnen ska vara Sveriges framtid.
Vi står bakom samtliga våra fyra reservationer, men för tids vinning yrkar vi i dag bifall till reservationerna 1 och 5.
(Applåder)
Anf. 57 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! Det grova våldet minskar kraftigt i Sverige. Det har nu gått 21 dagar på det nya året, och hittills har inte en enda person skadats av skjutningar. Rikspolischefen menar att över hälften av de sprängningar som sker genomförs med pyroteknik, något som är viktigt att påpeka. Skjutningarna har alltså minskat med 60 procent sedan Socialdemokraternas rekordår 2022.
Fru talman! Socialdemokraternas förklaringsmodell till varför människor väljer att bli kriminella handlar om klassklyftor, att människor är fattiga och att välfärden blir sämre. Socialdemokraterna menar att vår ekonomiska politik ökar både klyftorna och fattigdomen. Men om de ekonomiska klyftorna och fattigdomen kraftigt ökar i Sverige, som Socialdemokraterna påstår, varför ser vi då att det grova våldet kraftigt minskar i Sverige? Enligt Socialdemokraterna borde det vara tvärtom: Om klyftorna och fattigdomen ökar borde också kriminaliteten öka. Det är ju det Socialdemokraterna alltid säger.
Jag vill ge ledamoten en chans att förklara det här. Om klassklyftorna och fattigdomen ökar men kriminaliteten minskar, är det då så att ledamotens parti ljuger? Eller är det så att klassklyftorna och fattigdomen förvisso ökar men att Sverigedemokraternas och regeringens politik faktiskt fungerar?
Det grova våldet mer än fördubblades under Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten. En sista fråga blir därför om det berodde på att Socialdemokraterna drev en politik som ökade klyftorna och fattigdomen i Sverige.
Anf. 58 Heléne Björklund (S)
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!
Jag håller med om en sak, och det är att det är mycket positivt att skjutningarna minskar. Till skillnad från ledamoten och hans parti ser vi ingen vinst i att ha en polarisering kring en negativ utveckling i Sverige. Vi är tvärtom mycket glada över den utveckling vi nu ser.
Jag vill rikta mig direkt till svensk polis och säga tack för ett mycket bra arbete. Vi följer det här väldigt noggrant. Jag och ledamoten satt på samma dragning med rikspolischefen i går, där vi kunde se hur skjutningarna har minskat. Det är jag väldigt glad och tacksam för.
Vi ser också att andra brott ökar. Sprängningarna har ökat med 40 procent, till exempel. Jag skulle dock aldrig få för mig att stå här i talarstolen och anklaga ledamoten för den utvecklingen, för det finns även andra aspekter av detta. Flera av de verktyg som har lett till att polisen har kunnat göra ett ännu bättre jobb och som ledamoten nämnde i sitt anförande infördes och beslutades under den förra regeringen. Men som jag sa i mitt anförande kommer jag varken att peka finger eller stå här och ta åt mig äran för någonting. Jag tror nämligen inte att det är det som behövs för att lösa de stora samhällsproblemen i Sverige.
När det gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige har det varit en otrolig isärdragning. Vi ser en segregation som berör oerhört många familjer i oerhört många områden. Många har fått det bättre, men ännu fler har fått det väldigt mycket sämre. Jag är förvånad över att ledamoten inte själv kan se det.
Anf. 59 Pontus Andersson Garpvall (SD)
Fru talman! Jag delar inte Socialdemokraternas bild vad gäller den sista talepunkten i den här frågan. Jag menar att vi har stärkt ekonomin för familjer i Sverige där föräldrarna arbetar. På så sätt kan vi också se till att det blir mer rättvist. Jag tycker inte att det är rättvist att exempelvis invandrare som har kommit till Sverige och som går till jobbet varje dag ska finansiera levernet för personer som aldrig någonsin går till jobbet. För mig är det en rättvisefråga.
Det är inte heller sant att det paradigmskifte som vi nu ser skedde under Socialdemokraternas tid vid makten. Det är någonting som har skett under de senaste fyra åren när Sverigedemokraterna och regeringspartierna har styrt Sverige, även om jag förstås är väldigt glad över att Socialdemokraterna har valt att ansluta sig till många av de punkter som vi har genomfört under den tiden.
Däremot är det intressant att fråga sig: Socialdemokraterna har förvisso anslutit sig till vår politik, men hur ska de kunna fortsätta kraftsamlingen mot kriminaliteten när de efter nästa val vill samarbeta med partier som exempelvis vill öka invandringen till Sverige, som inte vill skärpa straff och som säger nej till sänkt straffbarhetsålder?
Det hade varit intressant att få höra hur paradigmskiftet ska kunna fortsätta när man ska bedriva kriminalpolitik tillsammans med exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Anf. 60 Heléne Björklund (S)
Fru talman! Tack till ledamoten!
Det förvånar mig mycket att vi har sverigedemokrater som står här i kammaren och säger att brottsligheten i princip inte längre finns. Jag skulle vilja varna för att säga att ni tillsammans med regeringen har löst alla Sveriges problem när det gäller kriminaliteten, Pontus Andersson Garpvall. Jag är rädd för att det blir ett bistert uppvaknande.
Detsamma gäller den ekonomiska politiken. Ledamoten tar här tillfället i akt att berätta om flera saker som man menar att Sverigedemokraterna och regeringen har gjort. Det finns även väldigt många saker som Sverigedemokraterna har sagt nej till: höjt barnbidrag, höjt studiebidrag och avskaffande av karensdagen, som man lovade. Arbetslösheten i Sverige är skyhög. Ändå står ledamoten här och slår sig för bröstet för att också den ekonomiska politiken har gått väljarnas väg. Det är inte sant, och det tror jag att Sverigedemokraterna kommer att få erfara.
Jag vill också säga att det plötsliga uppvaknandet inte är så plötsligt. Socialdemokraterna har omprövat en del av sin politik, inte allt. Vi ser det inte alls som att vi ansluter oss till Sverigedemokraterna – långt därifrån. Men många gånger ser vi samma verklighet och kommer kanske fram till rätt så lika slutsatser. För mig är det inte ett problem, snarare tvärtom. Det är en styrka att man kan visa på enighet när det gäller hur man ska lösa svåra frågor.
Det vi ser som en väldigt stor samhällsutmaning, som vi kanske också måste bli eniga om, är narkotikan i Sverige – partyknarkandet som göder kriminaliteten och bidrar till både skjutningar och sprängningar. Vi borde gemensamt kunna ta ett krafttag mot partyknarkandet.
Anf. 61 Charlotte Nordström (M)
Fru talman! En tolvåring kom till en seriematch med en pistol och ett uppdrag: Skjut nummer 20 i bortalaget! Det berörde mig starkt.
Förra året var över 50 barn under 15 år involverade i rättsprocesser som rörde mord eller mordplaner. De flesta var 13 eller 14 år gamla. Det är barn som borde ha suttit i ett klassrum. De borde ha haft fritidsintressen och framtidsdrömmar, inte hanterat vapen eller utfört morduppdrag. Detta är en verklighet som kräver mer än starka känslor. Den kräver ansvar och handling.
Ska vi få stopp på detta måste vi klara av att hålla två spår samtidigt, med både ett kraftfullt brottsförebyggande arbete och ett rättsväsen som reagerar snabbt, tydligt och rättvist. Det är inte en fråga om antingen eller. Det är både och.
I betänkandet behandlas motioner i frågor som redan är omhändertagna eller är under beredning.
Lagen om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete tycks ha fått genomslag, för det finns i dag kommuner som bedriver ett välutvecklat lokalt arbete i nära samverkan med polis, civilsamhälle och andra aktörer. Socialtjänsten är en central aktör i detta arbete.
Sedan i somras är äntligen den nya förebyggande socialtjänstlagen på plats. För första gången är det inte längre frivilligt att arbeta förebyggande för barnens bästa. Nu är det ett krav. Det behövs tidiga, tydliga och samordnade insatser för att förhindra att barn dras in i kriminalitet. Det som är i fokus är att stoppa rekrytering innan brott begås. Socialtjänsten har nu ett tydligare mandat att agera tidigt och ett tydligt förebyggande uppdrag.
Det handlar också om att bygga fungerande sociala skyddsnät runt varje barn, även i de fall där det inte finns stöd från den egna familjen. Vi har en vilja att stötta och förebygga, men sekretessen var ett hot mot våra barn och ungdomar. Nu kan sekretessen inte längre användas som ursäkt för passivitet. Vi har rivit de hinder som tidigare stoppade samverkan. Informationsdelning i brottsförebyggande syfte är nu en huvudregel när barn riskerar kriminalitet. Det gör att socialtjänst, skola och polis kan samarbeta mer effektivt.
Regeringen har gett i fortsatt uppdrag att utveckla stödet till arbetet med barn och unga som riskerar att begå eller begår grova brott. Brå kartlägger och utvecklar lokala projekt mot nyrekrytering in i kriminalitet i syfte att sprida goda exempel. En guide har tagits fram inom samverkansformen Bob i syfte att ge stöd i arbetet med barn och unga i organiserad brottslighet. Brå har presenterat rapporten Flickor och kvinnor i kriminella nätverk, som givit viktig kunskap om kvinnors och flickors roll inom den organiserade brottsligheten. Kommunerna har nu tillgång till kunskap, stöd och struktur. Fokus måste nu vara på genomförande. Det ska bedrivas ett fokuserat brottsförebyggande arbete.
Det pågår ett arbete med snabbare lagföring av unga. Regeringen har beslutat om att förlänga och bygga ut försöksverksamheten med ett snabbförfarande i brottmål för lagöverträdare under 18 år. Av uppdraget framgår även att den aktuella myndigheten ska lämna förslag på hur försöksverksamheten kan göras permanent.
Det har i debatter länge sagts högljutt från olika håll att barnen är vår framtid. Många gånger har det varit ett slagträ i debatten. Men vad har hänt konkret? Om ord hade räckt hade vi inte sett 13-åringar dras in i morduppdrag. Skillnaden nu är att den moderatledda regeringen inte stannar vid retorik. Vi genomför, vi levererar och vi tar ansvar.
Fru talman! Låt mig gå över till frågan om att tillfälligt sänka straffbarhetsåldern för vissa grova brott. Förra året var alltså över 50 barn under 15 år involverade i mord eller mordplaner, och de flesta var 13–14 år. Det är dessa barn vi talar om, inte barn i största allmänhet. Det är barn som i stor utsträckning har varit kända för socialtjänsten under lång tid och som har varit föremål för samhällets insatser under väldigt lång tid. Ska vi skydda dessa barn, skydda brottsoffren och skydda samhället måste vi våga arbeta på nya sätt. Det är därför vi går mot ungdomsfängelser för 15–17-åringar.
Sis-hemmen har misslyckats. Nio av tio av de 15–17-åringar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i grov allvarlig brottslighet och har kopplingar till gängen. Det är inte vård. Det är systemfel. Det är uppenbart att det system Sverige haft för att hantera unga brottslingar inte varit anpassat för barn som spränger och mördar på uppdrag av kriminella nätverk. Man måste utgå från hur verkligheten ser ut just nu. Ingen vill att 15–16-åringar ska sitta i fängelse. Ordet gör ont, men verkligheten gör mer ont. Att inte agera är inte humanism. Det är ansvarslöshet.
Det är klart att ingen vill att barn ska sitta i fängelse. Just ordet fängelse känns obehagligt och går rakt in i hjärtat. Men ett Sis-hem är på sitt sätt väldigt likt ett fängelse. Det har dock inte Kriminalvårdens kapacitet och förmåga. Den statliga ungdomsvården byggdes för en annan tid och andra problem. I dag finns det nästan ingen aktör i vårt samhälle som har möjlighet att fokusera på barn i riskzon, för nu måste alla hantera det allra grövsta våldet.
I dag krävs en annan och tydligare arbetsfördelning med olika inriktningar och kompetenser, så att det blir rätt insats för rätt barn, för att kunna lyckas med uppgiften att säkerställa att barn inte hamnar i allvarlig kriminalitet. Vi inrättar nu ungdomsfängelser och ser samtidigt över hela den statliga ungdomsvårdens uppdrag och organisation.
Ingen vill att 13- eller 14-åringar ska sitta i fängelse, men en sak är säker: Läget är akut. Vi kan inte bara låta detta fortgå utan att agera. Regeringen analyserar nu noggrant alla remissvar och återkommer med vägen framåt. Syftet är att skydda barn och unga från gängens klor, skydda samhället från livsfarligt våld och skapa ett tryggare Sverige.
Arbetet stannar inte där. Straffet för att rekrytera barn ska höjas. Polisen ska kunna plocka ned gängens rekryteringsannonser i sociala medier. Det gör det möjligt att avlägsna innehåll på nätet som syftar till att rekrytera unga för att begå brott.
Fru talman! I grunden handlar detta om sunt förnuft, mod, tidiga insatser och omsorg om varandra – de bästa goda faktorerna i vardagen. Om något barn eller någon ungdom far illa ska man snabbt agera och ge hjälp.
Runt varje barn och ungdom finns skyddsfaktorer som minskar risken för att hamna i brottslighet, missbruk och andra svårigheter. Det borde vara en självklarhet att få växa upp i en kärleksfull familj med tydliga regler och närvarande vuxna som ger bekräftelse och att få trivas i skolan, känna tillhörighet och bli uppmärksammad för positiva handlingar. Det är avgörande att barn och unga erbjuds gemenskaper som är starkare än de kriminella gängens. Detta är inte enbart en fråga om kriminalpolitik utan också om socialpolitik, skolpolitik, integration och en stark arbetslinje. Fler måste göra mer och göra det bättre.
Barn och unga har rätt till ett liv utan brott och våld. Barn och unga har rätt till en trygg och hoppfull framtid, för barn ska få vara barn. Vi har ett gemensamt ansvar att vända den rådande trenden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.
(Applåder)
Anf. 62 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Det var mycket i Charlotte Nordströms anförande som jag vill kommentera, men några saker brände till mer än andra.
Det handlar bland annat om synpunkter som jag delar, till exempel att man måste lägga mer på förebyggande arbete. Det handlar då om socialtjänst, skola och att man har fått en ny socialtjänstlag. Men det här måste resurssättas; annars lägger man bara ansvaret på låg nivå i samhället där det inte finns tillräckliga verktyg. Det finns inte nog ens för att sjösätta de viktiga brottsförebyggande projekt som är på gång och som går ut på att man vill ta hand om barnen på ett tidigt stadium så att de inte hamnar i någon form av kriminalitet.
Jag funderar också över något annat som togs upp men som inte riktigt är i fokus nu, nämligen skillnaden mellan Sis-institutioner och vad jag kallar barnfängelser, som man vill etablera nu. Sis har haft problem, men man mycket har reformerats och är på rätt väg. Det Sis har men som barnfängelser och Kriminalvården inte har är möjligheten till skola och bra behandling. Detta säger även Kriminalvården själv. Vi står inför en akut situation, och vi måste agera väldigt snabbt. Det är vi helt ense om. Men man måste se mer realistiskt på vilka lösningar som finns i denna problematik.
Anf. 63 Charlotte Nordström (M)
Fru talman! Frågan om ekonomi har vi resonerat om tidigare, ledamoten. Enligt min erfarenhet handlar allt inte om ekonomi. Det handlar om att ha stöd, kunskap, former och struktur för arbetet i kommunerna. Vi har nu sett till att man har det genom de stödfunktioner och rapporter som tas fram från Brottsförebyggande rådet. Samtidigt gör vi en historisk satsning på 10 miljarder kronor över fem år på förebyggande arbete genom den nya socialtjänstlagen.
Sedan fokuseras det på frågan om att sänka straffbarhetsåldern. Vi menar att det är realistiskt och klokt att handla här och nu. Barn ska bära drömmar, inte vapen. Det är därför vi agerar. Sis-hemmen kan inte klara av detta. Det här är tidsbegränsat – fem år – för att ge det övriga samhället en chans att bygga upp robusta verktyg och avlasta under tiden så att vi får en rejäl ändring när det gäller det brottsförebyggande arbete ute i kommunerna och får en bättre organisation ute på Sis-hemmen.
Sis-hemmen är inte rustade för denna typ av kriminalitet. Sänkt straffbarhetsålder handlar inte bara om ungdomsfängelser utan även om ungdomsövervakning. Det finns en bredd i förslaget.
Nu får vi se vad regeringen kommer fram med. Vi ska inte föregå den debatten. Men intressant är vad Vänstern vill göra konkret i stället. Ska vi placera alla dessa barn på Sis-hemmen?
Anf. 64 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag utgår ifrån att vi kan finna former för att utveckla Sis. Vi kan använda bevistalan, som också är ett viktigt verktyg och som markerar brottsoffers rätt att få skuldfrågan klarlagd. Via den vägen kan man också få ytterligare rättigheter som brottsoffer, något som skulle kunna utvecklas ytterligare.
Jag ser alltså inte att fängelse skulle vara det enda alternativet och ännu mindre att straffbarhetsåldern ska gå ned, vilket jag snart kommer att argumentera för i talarstolen.
Regeringspartiernas inriktning på de repressiva åtgärderna är för ensidig. Vi behöver ha insatser för att markera att det här inte är okej utan kriminellt och att det ska vara straffbart på ett eller annat sätt. Men det måste inte vara fängelser, utan även vårdformer kan fungera. Vi borde kunna vidareutveckla den process som redan har startats i Sis-hemmen och få mycket bättre resultat än vad Kriminalvården själv säger att man kan åstadkomma.
Anf. 65 Charlotte Nordström (M)
Fru talman! Den moderatledda regeringen har verkligen gjort stora satsningar och stora reformer i det brottsförebyggande arbetet. Det är inte bara ord. Det är beslut och verklighet, något som stöttar kommunerna ute i deras verksamhet så att de har verktyg för att sätta barnen i fokus och ingripa på ett tidigt stadium. Jag tycker att det framkom ganska väl i mitt anförande från talarstolen.
I förslaget handlar det inte bara om ungdomsfängelser utan också om ungdomsövervakning. Påföljd ska anpassas efter barnens bästa och efter det individuella. Men vi vill ha hela sträckan. När barn mördar på uppdrag är det inte längre en ideologisk fråga, ledamoten, utan en fråga om ansvar. Den moderatledda regeringen är beredd att ta det ansvaret.
(Applåder)
Anf. 66 Gudrun Nordborg (V)
Fru talman! Jag kommer att argumentera för ett bifall till reservation 6, som handlar om att vi ska gå emot förslaget om straffmyndighetsåldern. Vänsterpartiet står också bakom reservationerna om nyrekrytering och tjejernas situation. Självklart gör vi det, men vi lyfter framför allt fram reservation 6.
Denna debatt kommer att pågå i flera omgångar, vilket kan förvirra allmänheten. Den debatt vi har nu handlar om det som har kommit in under allmänna motionstiden. Senare i vår kommer en proposition från regeringen om straffmyndighetsåldern.
Jag har arbetat som jurist sedan min examen i januari 1970, alltså i mer än 55 år. Jag har läst mängder av utredningar och propositioner, men jag har aldrig läst ett förslag till lagstiftning som varit tillnärmelsevis så bristfälligt som detta. Jag är förskräckt. Jag har varit och är upprörd. Här finns förödande kritik från tunga instanser, myndigheter, forskare och civilsamhälle. Det har skrivits seriösa debattartiklar, bland annat av 138 åklagare. Något liknande har vi inte sett förut. Men regeringen låter sig inte påverkas. Det är uppenbart att kritik från experter och intresseorganisationer inte betyder något.
Kritiken handlar bland annat om att sakfrågan sänkt statsmyndighetsålder helt saknar stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Det strider också mot barnkonventionen och regeringsformen. Kritiken handlar också om att förslaget har forcerats fram, trots bristande beredning eller ingen beredning alls på slutet, och står i konflikt med grundlagen.
De tidiga uppdragen till Kriminalvården att förbereda ett mottagande av barn för fängelsevistelser och att förhålla sig till ett minskat antal intagna är också problematiska innan vi via riksdagsbeslut har hunnit ta något demokratiskt beslut om att reformen ska genomföras.
Det fanns kritik i utredningen. Sju av nio särskilt utsedda experter markerade och motsatte sig förslaget om att sänka straffbarhetsåldern – då till 14 år. Här ingick representanter för bland annat Åklagarmyndigheten, Sveriges Domstolar, Socialstyrelsen och Barnombudsmannen. Ändå föreslogs en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Kritiken mot utredningen var massiv och samstämmig. Av de 90 remissinstanserna var det bara 3 som tillstyrkte förslaget.
Trots denna rakt igenom förödande och upprepade kritik har regeringen remitterat ett utkast till en lagrådsremiss. Här går man inte bara vidare med det hårt kritiserade ursprungliga förslaget, utan man går ett steg längre och vill sänka straffbarhetsåldern till 13 år – detta utan ha gjort någon beredning av just denna åldersgräns.
Många, inklusive jag och Vänsterpartiet, befarar att detta får motsatt effekt och förstärker den kriminella identiteten hos unga. I länder där man har prövat detta, som Danmark, kunde man se att blev fler återfall, sämre skolresultat och risk för rekrytering av ännu yngre barn, som de kriminella gängen då vänder sig till.
Att straffa barn i de tidiga tonåren är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare. Var är Tidöregeringens brottsofferperspektiv nu? Systemet kan också uppfattas som orimligt när barn utan tillräcklig mognad döms för brott som en eller flera vuxna har lurat, drogat eller tvingat barn att begå.
Forskningen visar också att barn som begår brott som regel befinner sig i ett sammanhang präglat av omsorgsbrist, trauma, social problematik i familjen och psykisk ohälsa. Sådana omständigheter kräver att barnen bemöts som individer i behov av stöd och skydd snarare än som rättssubjekt inom det repressiva systemet.
Socialstyrelsen har också synpunkter och menar att utvecklingen med ett ökat antal grova våldsbrott i första hand är ett samhälleligt misslyckande och därmed samhällets ansvar, inte det enskilda barnets.
Kriminalvården, som förväntas möta dessa barn, säger att barnen befinner sig en mognadsprocess och inte har lika utvecklade förmågor som äldre personer vad gäller exempelvis impulskontroll och konsekvenstänkande. Detta påverkar att barn begår brott, och de barn som begår brott är ofta socialt utsatta och har särskilt behov av stöd. Samhällets reaktion mot brott som begås av barn bör därför vara inriktad på rehabilitering.
Kriminalvården säger också att man tidigare har markerat att man varken är förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år. Bedömningen är att kriminalvården inte heller nu är fullt ut förberedd eller rustad för att ta hand om barn så unga som 14 år – och än mindre 13 år. Kriminalvården förordar därför att barn så unga som 13 år tas om hand på andra sätt, som inte ger avkall på individualprevention eller samhällsskydd men som bättre kan motverka de skadeverkningar som riskerar att uppstå när så unga barn frihetsberövas inom rättsväsendet.
Att ignorera en så här massiv och unison kritik från remissinstanser med expertkunskaper, att vantolka internationella konventioner och att ge i uppdrag att förbereda ett genomförande innan förslaget ens har antagits av riksdagen underminerar lagstiftningsprocessen och är inte förenligt med Sveriges rättsstatliga traditioner.
Slutligen visar en gedigen mängd forskning att en sänkning av straffbarhetsåldern inte kommer att påverka den brottslighet som den är menad att påverka, åtminstone inte i positiv riktning.
Jag har nämnt att detta strider mot barnkonventionen, vilket vi borde ta på stort allvar. Vidare uttrycker FN:s barnrättskommitté tydligt i sina rekommendationer att en stat under inga omständigheter bör sänka straffbarhetsåldern, och Sverige fick 2023 en tydlig rekommendation av barnrättskommittén att låta straffbarhetsåldern ligga kvar på 15 år.
De kriminella gängen är hänsynslösa mot barnen. Det ska inte samhället också vara. Den så kallade reformen måste stoppas.
Jag yrkar bifall till reservation nummer 6.
(Applåder)
Anf. 67 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Som redan har nämnts har brottsligheten de senaste åren till stor del präglats av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar. Uppklaringen har dock ökat markant, och flera planerade brott har avbrutits på förberedelse- eller försöksstadiet. Antalet skjutningar har minskat liksom dödsfall kopplat till skjutningar. Det är goda nyheter, och vi hoppas att trenden fortsätter nedåt. Tyvärr har vi inte sett riktigt samma effekt när det gäller sprängningarna.
Ett gemensamt mönster är att många av de inblandade är väldigt unga. Vi har sett en markant ökning av unga gärningsmän som utförare av och även rekryterare till grova våldsbrott. Det handlar om barn, oftast unga pojkar, som egentligen skulle ha varit i skolan men som i stället skickas ut på gatan för att utföra sprängdåd och beställningsmord. I detta avseende är Sverige exceptionellt; inget annat europeiskt land har haft en liknande utveckling.
Trots stora insatser, väl utfört polisarbete, skärpt lagstiftning och ökad uppklaring fortsätter rekryteringen – numera nästan uteslutande på digitala plattformar. Det verkar som att unga står mer eller mindre i kö för att ta på sig dessa morduppdrag. Regeringen ser på detta med stort allvar och tar initiativ för att öka kraven på sociala medie-aktörer att ta ett större ansvar för innehållet på sina plattformar.
Efter att ha tagit del av åklagaren Lisa dos Santos bok Gängens hus kan jag konstatera att en smartphone numera är att betrakta som ett brottsverktyg i den kriminella världen. Med smartphones rekryterar man, använder krypterade appar för att försvåra för polisen och informerar 13- och 14-åringar om vad de ska göra och var de ska hämta vapen och så vidare. Här finns alltså mycket att göra.
Fru talman! Lite i skymundan har vi även unga som begår andra brott av mindre allvarlig karaktär, främst stöldbrott och rån. I de fallen kan vi konstatera att uppklaringen är lite mer blygsam. Svensk Handel vittnar om en ojämn kamp där många ärenden skrivs av utan åtgärd. En växande andel butiker väljer nu att inte anmäla brotten då man på förhand vet att de inte renderar någon utredning eller påföljd.
I min värld borde dessa brott få ökad prioritet, för de kan vara den första signalen om att en ung person är på väg in i tyngre kriminalitet. I det sammanhanget vill jag gärna slå ett slag för ett projekt som kallas Rätt kurva. I korthet är det ett samarbete mellan polis, socialtjänst och näringsliv som visat goda resultat. Det handlar om att fånga upp unga och erbjuda dem meningsfull sysselsättning. Det är ett gott brottsförebyggande arbete som bör anammas av fler.
Fru talman! Hur hamnade vi egentligen här? Varför ser vi barn som är beredda att åta sig morduppdrag mot ersättning?
Det talas om bristande integration, om skolan, om socialtjänsten och om fler poliser. Allt detta är givetvis viktiga delar, men föräldrarna eller vårdnadshavarna, som borde stå barnen närmast, har under lång tid närmast glömts bort i den politiska debatten i Sverige. Detta tror jag är ett allvarligt misstag.
Det vi ser i dag är konsekvenserna av att svensk politik under alldeles för lång tid har blundat för det som är själva grunden för ett tryggt samhälle: familjen och värderingar. Genom parallella samhällsstrukturer som utmanar svenska värderingar, med barn och unga som inte kan navigera mellan rätt och fel, har denna situation skapats.
Problemen börjar inte i skolan, inte hos socialtjänsten och inte hos polisen, som är det yttersta instrumentet i samhället för att stävja brott, utan de börjar hemma – i familjen. Det finns inte någon myndighet, skolkurator eller socialsekreterare eller ens några lagar som kan ersätta en närvarande mamma eller pappa. Det finns inte några socioekonomiska faktorer som kan kompensera för kärleksfulla och närvarande föräldrar som sätter tydliga gränser. Det är i hemmet grunden läggs, och utan denna grund kommer vi att få fortsätta att försöka plocka upp spillrorna när det är för sent.
Fru talman! Inom forskningen konstateras att socioekonomisk bakgrund i sig inte är en avgörande orsak till brottslighet. Detta pekar bland annat Brottsförebyggande rådets rapport Socioekonomisk bakgrund och brott på. I stället är det goda normer och värderingar som spelar den avgörande rollen. Det är en fråga om uppfostran och värderingar om personen kan berättiga handlingen för sig själv och sin omgivning.
Den gemensamma nämnaren för många av de unga lagöverträdare som rekryteras av gängen är att de ofta kommer från svåra och utsatta familjeförhållanden. Det handlar om frånvarande fäder, svaga familjeband och en brist på gränsdragningar och vägledning. Inte sällan handlar det också om psykisk ohälsa och en känsla av alienation från samhället. I detta läge, när familjen sviker, träder gängen in och erbjuder en falsk gemenskap och en annan lojalitet.
Fru talman! Det kommer att ta tid att städa upp dessa enorma samhällsproblem. Situationen är allvarlig och har så varit under lång tid, med barn och unga som utnyttjas av hänsynslösa, kallt beräknande gängledare. Justitieminister Gunnar Strömmer har med all rätt kallat situationen för inhemsk terrorism. Det är det, och barnen står många gånger i skottlinjen.
Avgörande nu är att genomföra Tidöavtalets reformagenda. Vi kristdemokrater och regeringen fortsätter omläggningen av kriminalpolitiken för att bygga upp den trygghet som många efterlyser. Det handlar om en reformerad straffrätt, skärpta straff, fler verktyg till polisen och fokus på brottsoffret. I detta ingår också en ny inriktning för det brottsförebyggande arbetet.
I skrivelsen Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet presenterar regeringen det brottsförebyggande arbetet framöver. Detta arbete sker inom en rad områden. Där läggs grunden för långsiktiga insatser där skola, socialtjänst och polis samverkar bättre för att fånga upp barn och unga i riskzonen. Vi fortsätter att satsa på föräldraskapsstöd i hela landet med särskilda uppdrag till Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd.
Detta är helt centralt, men vi kristdemokrater är inte nöjda. Inte minst vad gäller föräldraansvaret krävs mycket mer. Föräldrar måste ges stöd att ta sitt fulla ansvar, och vi måste inse att trygga familjer är en helt avgörande del av lösningen.
Fru talman! Det krävdes ett regeringsskifte för att frambringa den lagstiftning på rättsområdet som vi nu är i så akut behov av. Kristdemokraterna behövs för att sätta stopp för den politik som alltför länge underminerat familjens roll och värderingarnas betydelse i samhället. Vi är det värderingsburna partiet, och vi har alltid lyft fram familjen som hörnstenen i det brottsförebyggande arbetet. Det är där goda värderingar och en känsla för rätt och fel byggs upp i det svenska samhället.
Detta är nu mer angeläget än någonsin. Sverige ska inte vara ett land där 13–14-åringar spränger trapphus, utför beställningsmord och söker status i den kriminella världen. Om Sverige ska bli tryggt igen måste vi tala om det uppenbara: trygga familjer, ansvarstagande föräldrar och tydliga värderingar.
Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)
Anf. 68 Ulrika Liljeberg (C)
Fru talman! De dödliga skjutningarna och sprängningarna fortsätter att drabba vårt land urskillningslöst, även om det låter på regeringens företrädare som att faran är över. Centerpartiet anser inte det. Vi ser att både gamla och unga utsätts för brott.
För den som blir svårt skadad eller vars anhörig blir mördad spelar det absolut ingen roll hur gammal gärningspersonen är – om den är äldre eller yngre än 15 år. Brotten är lika fruktansvärda och drabbar lika hårt. Tyvärr ser vi att barn som är 12, 13 eller 14 år skjuter, mördar och spränger i en aldrig tidigare skådad utsträckning.
Centerpartiet har därför sagt ja till de flesta förslag inom rättsområdet när vi har funnit att insatserna varit effektiva, rättssäkra och evidensbaserade.
Centerpartiet har därför i riksdagen under denna mandatperiod röstat ja till bevistalan för barn yngre än 15 år som begår grova brott. Det innebär att en förundersökning och rättegång genomförs precis som vanligt för att klarlägga och utröna vad som hänt, för att ge de drabbade klarhet.
Vi i Centerpartiet har även ställt oss bakom förslaget att hemliga och preventiva tvångsmedel ska kunna användas även för barn under 15 år, för att bättre förhindra och utreda brott och ge brottsoffer klarhet men även för att kunna hitta och straffa dem som rekryterar barn till att begå brott.
Vi har sagt ja till det här och annat därför att vi anser att det är effektivt, och det har varit bra verktyg för att bekämpa dessa grova brott och återskapa trygghet. Det aviserade förslaget om sänkt straffbarhetsålder är dock inte ett av dem. Centerpartiet kommer att säga nej till att sänka straffbarhetsåldern från 15 år. Vi säger nej till 13 år, och vi säger nej till 14 år.
Det aviserade förslaget om att sänka straffbarhetsåldern har mött ett motstånd utan motstycke från akademin, från myndigheter och från civilsamhällets organisationer. Ofta säger de att de sa nej till 14 år i remissvaren och att de säger ännu skarpare nej till 13 år.
Bland dem som har reagerat negativt på förslagen finns polisen, åklagarna, domstolarna, Kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Många remissinstanser har reagerat på förslaget för både dess konsekvenser och dess bristande rättssäkerhet. Bland annat har 26 erfarna och rutinerade åklagare med lång erfarenhet gått ut och protesterat och lyft fram alla problem som finns med förslaget i deras arbete utifrån deras profession – och det här är människor som jobbar med och har som uppgift att åtala och lagföra människor. Alla de här är beredda att ta det ansvar som regeringen säger sig ta, men de vill göra det på ett sätt som funkar och inte på ett sätt som bara blir plakatpolitik.
Fru talman! Vi från Centerpartiet ser att vi i stället behöver byta perspektiv i Sverige för att komma åt den grova brottslighet som gör att barn och unga tvingas till de här fruktansvärda handlingarna. Men det handlar inte om hårdare straff eller om att låsa in barn som går i årskurs 6 eller 7. I stället behöver insatser sättas in mycket tidigare, vilket den nya socialtjänstlagen – som vi välkomnade – ger möjlighet till. Samtidigt behöver dessa barn ges bättre vård och en utslussning värd namnet.
På samma effektiva sätt som de kriminella gängen rekryterar barn och unga behöver vi från den goda sidan, från det laglydiga samhället, rekrytera de här barnen till en verklighet där det finns framtidsutsikter, trygga vuxna och ett samhälle som går att lita på.
Naturligtvis behöver barn successivt och stegvis ta större ansvar. Men vi har sagt att man behöver vara ungefär 15 år för att ha sex lagligt och för att köpa energidryck. Vi har sagt att man behöver vara 18 år för att köra bil och för att rösta. Det här baserar sig på att barn inte har en vuxens konsekvenstänk, mognad eller erfarenhet. Det är skälen till att vi gör så att de får ta ansvar successivt. Det är också skälen till att det inte primärt är straff som avhåller 13-åringar från att begå brott. De har inte det konsekvenstänket.
Regeringen säger: Vi måste ju göra något. Jag säger: Gör då något effektivt! Gör något som inte alla experter säger nej till!
Centerpartiet säger att det vi borde göra är att ha en skola som får ägna sig åt att ge barn och unga en utbildning genom att socialtjänsten finns nära familjer redan på mödravårdscentralen och barnavårdscentralen. Vi behöver ha en fungerande psykiatri för både barn och vuxna. Det handlar om ett nära samarbete med dem som möter barn. Vi har stått bakom de sekretesslagar som nu möjliggör det. Polisen, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, förskolan och skolan behöver skjuta ihop stolarna.
Det handlar också om en uppväxt fri från våld och hot. Vi ser att det är en markör för att hamna i kriminalitet att ha upplevt eller blivit utsatt för våld som barn. Detta är en kärnuppgift för det svenska samhället.
Det handlar också om en fungerande skolgång och rättsstöd vid diagnoser. Det är enorma skyddsfaktorer.
Varje anständigt samhälle måste sträva efter att alla barn ska få rätt förutsättningar och en ljus framtid, inte en fängelsecell. Vi kan inte straffa barnen när det är vuxensamhället som har brustit. Här måste vi vuxna och samhället ställa oss på barnens sida och säkerställa att de får stöd och hjälp till ett liv utan kriminalitet. Vi måste ge dem förutsättningar att bli ansvarsfulla medborgare som sedan i sin tur bidrar till det gemensamma efter bästa förmåga.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
(Applåder)
Anf. 69 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Jag måste hålla med Ulrika Liljeberg. Vi är nog överens om det mesta här. Men det är något jag saknar lite grann.
Vi ska ha brottsförebyggande åtgärder och se till att barnen får gå i skola och att de uppfostras till goda medborgare och så vidare. Men vad gör vi när samhället misslyckas med den biten och vi har en 13–14-årig mördare som är väldigt stolt och upprymd över sitt värv? Han tränger sig in i en familjs villa och lyckas skjuta både en och två personer med automatvapen. Han mördar pappan och skjuter mamman. Barnet klarar sig relativt oskatt. Men vad gör vi?
Är det institutionen i sig som är det stora hindret – att det är Kriminalvården? Det står faktiskt ”vården” i slutet av myndighetens namn; glöm inte det. Är det logotypen på myndigheten som är avgörande för hur man ska hantera den här mördaren, som är 13–14 år? Jag inbillar mig, eller tror i varje fall, att Ulrika Liljeberg också tycker att det här är en farlig person som måste tas om hand på ett rimligt och bra sätt.
Anf. 70 Ulrika Liljeberg (C)
Fru talman! Jag delar ledamotens bild av att det brottsförebyggande arbetet är otroligt viktigt och att man ska straffa dem som begår brott. Vi i Centerpartiet har som sagt stått bakom de straffskärpningar som gjorts och de ökade resurserna till det. Vad det här gäller är att vi ser att det här är barn utan konsekvenstänk.
Vi har annan lagstiftning där det finns möjlighet att ha andra insatser för dem som sägs inte kunna ta ansvar för sina handlingar. Vi har det i rättspsykiatrisk vård. Vi har även möjlighet att inte åtala när någon tillhör personkretsen enligt LSS. Det här gör vi för att vi anser att de här personerna inte till fullo kan ta ansvaret för sina handlingar. Däremot behöver de vård. Vi har sagt i andra debatter att de här barnen behöver vård men inte kriminalvård.
Vi vet att åren mellan 10 och 15 är väldigt formativa. Det kanske till och med har sjunkit lite längre ned i åldrarna nu än när vi växte upp. Det är väldigt formativa år. Att bli dömd för någonting, hamna i fängelse och få en kriminell identitet är otroligt svårt att ta sig ur, visar forskningen.
Vi har från Centerpartiets sida sagt ja till ungdomsfängelser, för vi tycker att Kriminalvården under rätt förutsättningar har en bra verksamhet. Det är inte det. Men Centerpartiet och i stort sett samtliga remissinstanser säger att barn under 15 år inte har det konsekvenstänk som gör att de kan ta ansvar för sina handlingar. De behöver vård, och det lyfte jag fram i mitt anförande. Det som finns – BVC och MVC, förskola och skola – måste göra jobbet bättre.
Anf. 71 Torsten Elofsson (KD)
Fru talman! Det är helt klart att vi måste ha en bra förskola. Vi måste ha en god uppfostran för barnen. Problemet uppstår när det ändå händer saker och ting som inte ska hända. Vi pratade om en 13–14-årig mördare som är omvittnat farlig. Man kan inte släppa ut den personen på gatan hur som helst.
Jag håller också med om att den frihetsberövande åtgärden måste vara inriktad på vård och behandling för att man ska kunna se till att återfallet inte sker. Det sades i ett tidigare anförande att återfallsfrekvensen på Sis-hemmen är 90 procent eller något sådant.
Vi har ännu inte sett förslaget från regeringens sida när det gäller hur Kriminalvården ska bygga det här. Vad jag förstår har man att ta hänsyn till både barnkonventionen och annan lagstiftning för att se till att barnen får undervisning, som de faktiskt är berättigade till, och att de också får behandling. Men jag tycker inte att man på förhand ska diskvalificera Kriminalvården som huvudman för behandlingen som ska sättas in.
Anf. 72 Ulrika Liljeberg (C)
Fru talman! Man blir rädd när ens ord kan klippas ihop hur som helst. För det fall att Centerpartiet skulle vara för en sänkning av straffmyndighetsåldern skulle vi inte ha något emot att Kriminalvården tog ansvaret för det. De har en bra verksamhet under rätt förutsättningar.
Vi anser att barn under 15 år inte ska straffas och inte föras in i det systemet. Remissinstanserna talar om ”forskningens tydliga slutsatser om att repressiva åtgärder inte är en effektiv metod för att motverka brottslighet bland unga”. Det är inte en effektiv sak att göra, även om det uppenbarligen känns bra för många att låsa in.
Jag brukar prata om att vi har bevistalan för att brottsoffer ska få klarhet. Självklart är varje brottsoffer unikt, men det som framkommer är att man absolut inte vill att någon annan ska bli utsatt för samma sak. Man vill att det ska sättas stopp för förövarens brottsliga bana. Om det då är barn som har varit förövare – vi har ju till och med 12-åringar, som inte ens omfattas av det aviserade förslaget – behöver vi ju sätta in insatser för att se till att detta inte händer igen. Det är det bästa för att inte skapa fler brottsoffer.
Forskningen säger att det, när det handlar om barn under 15 år, ska vara andra insatser än kriminalvård. Jag säger det igen: Vi som samhälle har inte klarat av att göra detta.
Att då säga att vi ska göra så här i brist på annat eller säga ”vad ska vi göra” är en lätt väg ut, när vi borde göra det jobb som forskningen visar är effektivt på ett ordentligt och bra sätt. Det är en lätt väg ut att inte göra jobbet genom att lägga det här förslaget på riksdagens bord.
Anf. 73 Martin Melin (L)
Fru talman! Jag tänkte börja med att prata kort om ungdomsfängelser och min syn på sådana. Till att börja med måste vi göra det klart att ingen normal människa vill se 15-åringar – eller 13- eller 14-åringar – inlåsta, oavsett i vilken form eller på vilken plats det sker. Men ingen normal människa vill heller se sitt barn bli skjuten av en 15-åring eller 13-åring.
Då ställs vi inför två alternativ. Antingen låser vi inte in den farliga ungdomen, och riskerar att andra barn blir dödade, eller så låser vi in den farliga ungdomen och begränsar på så sätt risken för att andra barn blir dödade. Nu pratar jag om de barn som begår de allra grövsta brotten, som mord.
I dag gör vi faktiskt detta, alltså låser in de barn som är farliga. Det görs på de så kallade Sis-hemmen, som är låsta byggnader med höga staket. Barnen är inlåsta mot sin vilja. Det är alltså tvång på Sis-hemmen, och det får vi inte glömma bort när vi pratar om Sis-hem.
Problemet med Sis-hemmen i dag är att 90 procent av de inlåsta där återfaller i brott efter att de släppts ut. Det är såklart katastrof, och av de siffrorna utläser åtminstone jag att det är någonting med Sis som inte fungerar.
Jag vill kort skjuta in att jag har träffat fantastiska killar och tjejer som jobbar inom Sis. De är helt rätt personer på rätt plats. Jag vill bara ha det sagt.
Jag vill också skjuta in att regeringen nu faktiskt gör satsningar på Sis-hemmen så att de kan bli bättre på att ta hand om andra barn än just de som mördar – andra barn som av olika anledningar behöver bli placerade på Sis-hem.
Ungdomar som inte har dödat någon, men som är i riskzonen att göra det, kan också bli placerade på till exempel ett HVB-hem. Till skillnad mot Sis bygger HVB-hemmen mer på frivillighet. Det har dock visat sig att kvaliteten på HVB-hemmen är väldigt ojämn. Det finns hem som fungerar mycket bra, med bra personal och goda resultat, och hem som är extremt dåliga. Det finns hem som ägs av kriminella eller har personal som har koppling till kriminalitet.
Tyvärr är HVB-hemmen inte sällan väldigt lätta att avvika från. Vi har i flera fall sett att en ungdom som har varit placerad på HVB-hem har avvikit och därefter mördat. Det finns alltså mycket att göra även med dagens HVB-hem.
Vi måste dessutom vara ärliga och prata om någonting som kanske inte så många gör, nämligen att gängen i dagens system fortfarande har sitt grepp kvar om barnen när de är på ett HVB-hem eller i ett Sis-hem. Gängen vet var barnen sitter och hur de kan nå dem. De kan fortsätta styra, skrämma och kontrollera de här barnen. Barnen är inlåsta, men de är inte skyddade.
När Kriminalvården tar över ansvaret ökar chansen att kontakten med gängen bryts helt. Detta kommer att ge barnen en chans att andas, tänka nytt och kanske bryta med det som förstörde deras liv.
Fru talman! Det har pratats mycket om ungdomsfängelser och om straffbarhetsåldern i debatten i dag. Att inrätta ungdomsfängelser och att se över straffbarhetsåldern är en akut nödlösning. Vi har i dag barn som mördar. Vi har barn som rånar, som kidnappar, som smugglar narkotika och som hanterar automatvapen. Vi har barn som kastar in handgranater i bostäder. Det är barn helt utan konsekvenstänk.
Det är grova brott vi pratar om. Detta måste få ett stopp, det är vi alla överens om. Jag är fullt medveten om att vi inte kommer att få ett stopp på detta bara för att vi låser in de barn som redan har klivit över gränsen och blivit kriminella. Jag vet att det finns en nyrekrytering och att det fylls på hela tiden. Men detta handlar inte om det.
Det här handlar om vad vi gör med de barn som samhället har misslyckats med och som det har varnats om från olika håll och skrivits orosanmälningar från polisen, skolan, fritidsgårdar och socialtjänsten. Det handlar om barn som redan fått alla insatser, men där det ändå inte gick att stoppa den unga från att bli kriminell.
Det kommer alltid att finnas unga som de förebyggande insatserna inte fungerar för. Vi måste ha en plan för hur vi ska hantera dessa unga. Det är de barnen och de ungdomarna vi pratar om när vi pratar om sänkt straffbarhetsålder och ungdomsfängelser. Det handlar om barn som samhället och myndigheter har gjort allt i sin makt för att förhindra att de blir mördare, men där det ändå inte har fungerat. Det är de barnen vi pratar om.
Hur ofta läser vi inte om 15-åringar som har skjutit en person? 15-åringar som under många år har varit föremål för insatser genom socialtjänsten men där dessa uppenbart inte har fungerat. Ibland beror det på att insatserna har varit för dåliga och ibland på att insatserna inte har fungerat på just det barnet.
Fru talman! Det är viktigt att ungdomsfängelserna inte bara blir en förvaring. Barnet eller ungdomen kanske ska sitta inlåst i fyra, fem eller åtta år. Det är då viktigt att det blir år där man kan jobba med attityder och värderingar och någonstans försöka nå fram till den här ungdomen.
I vissa fall kommer det inte att gå, så är det, men jag tror faktiskt att rejäla insatser med rätt personal – i kombination med att dessa ungdomar också kommer att gå i skolan när de sitter inlåsta – kommer att göra skillnad.
Jag har besökt ett av de ungdomsfängelser som kommer att ta emot de här barnen. Det ligger utanför Göteborg. Jag fick faktiskt en positiv bild av hur just skolan kommer att skötas. Jag träffade rektorn för skolverksamheten som barnen ska delta i. Rektorn berättade att allting kommer att skötas med behöriga lärare. Man kommer också att se till att antalet skoltimmar blir fler än vad de i dag är på Sis. Kvaliteten på undervisningen kommer också att vara ganska hög.
Det handlar inte om att barnen kommer att hamna i skolklasser om 25 elever. Det kommer att vara små grupper om kanske tre fyra barn och ungdomar, vilket är precis vad de här ungdomarna behöver. Glöm inte bort att det här är barn och ungdomar som troligen inte skulle ha satt sin fot i ett klassrum om de hade varit ute i frihet. Det är ungdomar som också har enorma kunskapsluckor. I ungdomsfängelserna kommer de att kunna få individuell undervisning anpassad till just deras nivå.
När det gäller ungdomsfängelserna kommer det inte att bli som när en ungdom i dag släpps ut från Sis, alltså att det inte finns någon plan, ingen uppföljning och ingen som möter upp. Nu kommer både frivården och socialtjänsten och i vissa fall även skolan att se till att man med olika former av insatser fortsätter att jobba med ungdomen även efter frigivning från ungdomsfängelserna. Man släpper dem inte.
Det finns de som är kritiska mot det här. Jag har dock aldrig hört någon av dessa kritiker berätta för mig hur de i stället vill att detta ska göras och hur de i stället vill att vi ska ta hand om en 15-åring eller 13-åring som mördar. Det pratas mycket om vård, men vård är ett ord och inte en handling.
Nu låter vi Kriminalvården ta över ansvaret och så ser vi om fem år hur det blev och om det fungerat eller inte – för lagen är tänkt att gälla i fem år.
Fru talman! Jag tar gärna också debatten om hur vi ska jobba för att förhindra att dagens treåringar om tio eller tolv år står med automatvapen och skjuter in genom en dörr. Det är en helt annan debatt än det vi pratar om i dag, nämligen vad vi ska göra med de barn som redan är kriminella. Det heter ju lagen om unga lagöverträdare, alltså unga som redan har överträtt lagen och ungdomar som redan är mördare. Man måste kunna se skillnad på dessa två problem och de två olika debatterna.
Det är också intressant hur olika partier ser på problemet med att barn dras in i kriminalitet. Låt mig ta Vänstern som exempel. Ena dagen står man och säger att klyftorna i samhället skulle minska och att barnen inte skulle dras in i kriminalitet om bara de vuxna i utanförskapsområdena hade jobb. Andra dagen säger man att det inte bara är barn i utanförskapsområden som dras in i kriminalitet, utan det sker minsann även i mer välbärgade områden. Då handlar det ju om barn till vuxna som har jobb och som har det gott ställt ekonomiskt. Det blir lite sex sju. Förklaringarna till att barn blir kriminella krockar i Vänsterns egna resonemang.
Jag menar att det sedan ett tiotal år är tufft att vara kriminell i de kriminella nätverkens kretsar, oavsett vilken bakgrund en person har eller var den bor. Det kan handla om barn som är vilsna själar eller om barn som har det jobbigt hemma, vilket även barn i välbärgade områden har. Det kan handla om barn som det inte går så bra för i skolan, barn som inte får adekvat hjälp i skolan eller barn som söker förebilder, gemenskap eller någon som ser dem. De är lätta offer för den organiserade brottsligheten och för gängen.
De här gängen behöver folk som kan utföra de smutsiga jobben, och det är därför de rekryterar barn. Barn har inget konsekvenstänk. Vissa barn gör det såklart för pengar. Andra gör det för att få respekt och för att bli någon – för att det är tufft. De barnen är väldigt lätta att rekrytera.
Jag sa att jag såg ett mönster för tio år sedan. Jag tror att det kan ha att göra med att sociala medier bredde ut sig alltmer och att de kriminella nätverken upptäckte att det var lättare och mer effektivt att rekrytera på nätet än att stå på skolgården eller fritidsgården.
Sedan har vi gangsterrappen. De kriminella gängen använde musiken för att markera revir, skryta om framgångar, hota motståndare eller bygga myter. I dag kan vi bara se tillbaka på hur naiva många var när de inte förstod vad som var syftet med gangsterrappen. Vissa naiva människor delade till och med ut priser till gangsterrap, vilket som tur var upphörde när det visade sig att personer runt musiken sköt skallen av andra barn och kastade in handgranater hos oskyldiga barnfamiljer.
Just den här naiviteten och okunskapen gällde även Guccikepsen. Minns ni den? Tänk så många som inte visste hur gängkriminella klädde sig! Det gällde även i det här huset – jag talar om journalister och andra experter.
Det är dock inte så konstigt. För att få viss kunskap krävs det faktiskt att man besöker verkligheten ibland.
(Applåder)
Anf. 74 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Kära kollegor som fortfarande är kvar i rummet! Jag uppskattar att vi i utskottet stannar och lyssnar till the bitter end och hör allas inlägg. Tack till er som fortfarande är här!
Precis som Vänsterpartiets representant gjorde i sitt anförande kommer jag att fokusera på det som ligger till grund för reservation 6. Det handlar om sänkningen av straffmyndighetsåldern. I några anföranden har en mängd olika andra frågor tagits upp; vi kanske får tillfälle att debattera dessa under resten av mandatperioden.
Jag vill återigen lyfta fram lite av den kritik som har kommit fram till varför straffmyndighetsåldern inte bör sänkas. Mycket av detta har nämnts tidigare, men jag kommer ändå att gå in på det.
År 2023 granskades Sverige av FN:s barnrättskommitté. Man gjorde väldigt klart att en sänkning av straffmyndighetsåldern strider mot barnkonventionen och skrev bland annat så här: Kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffmyndighetsåldern. Kommittén är också oroad över barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar och lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder från brottsbekämpande myndigheter.
Kommittén påminde om sin allmänna kommentar, nummer 24, från 2019. Man uppmuntrade Sverige att låta straffmyndighetsåldern ligga kvar på 15 år och att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet som är baserad på forskning om och analys av de bakomliggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet – särskilt organiserad brottslighet – samt säkerställa att denna strategi omfattar både tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer och stöd till deras familjer. Vidare uppmuntrade man Sverige att aktivt främja användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, till exempel skyddstillsyn eller samhällstjänst, och att säkerställa att frihetsberövande endast används som sista utväg och under kortast möjliga tid.
Dessa rekommendationer lämnades alltså 2023. Nu, 2026, står det klart att regeringen kommer att föreslå att straffmyndighetsåldern ska sänkas till 13 år, även om vi ännu inte har sett den slutgiltiga propositionen. En utredning föreslog 14 år för vissa brott, men regeringen har nu alltså gått längre och föreslagit 13 år för vissa brott.
När denna utredning presenterades var kritiken massiv, vilket några av de tidigare talarna har nämnt. Jag kan räkna upp några av de civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som var väldigt kritiska: Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Bris, Brå, Brottsofferjouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Fackförbundet ST, Funktionsrätt Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Seko, Akademikerförbundet SSR, Socialstyrelsen, Sis, Skolverket, Fryshuset, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges advokatsamfund och Unicef Sverige.
Flera av dessa remissinstanser påminner om att en sänkning är oförenlig med barnkonventionen.
Brå lyfter fram att det saknas stöd för att en sänkning har någon brottsförebyggande effekt och att en differentierad straffbarhetsålder – alltså att man gör skillnad på olika brott – kan leda till legitimitets- och tillämpningsproblem.
Barnombudsmannen anser att det är anmärkningsvärt att utredningen föreslår så genomgripande förändringar som sänkt straffmyndighetsålder trots att den själv konstaterar att det saknas evidens för att en sådan åtgärd minskar brottsligheten.
Institutet för mänskliga rättigheter kallar förslaget ett radikalt brott mot en lång svensk tradition av att med utgångspunkt i kunskap om barns utveckling arbeta långsiktigt med förslag som är förankrade i barns rättigheter och kunskap om vad som är verkningsfulla åtgärder.
Även bland remissinstanser som inte rakt av avstyrker förslaget är många tydliga med att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder inte bör genomföras.
Polismyndigheten anser att en differentierad straffmyndighetsålder skulle orsaka betydande praktiska svårigheter i polisens verksamhet. Man ser även en risk för att ännu yngre barn än i dag involveras i brottslighet.
Kriminalvården uppger att man inte är rustad för att ta hand om barn som är så unga som 14 år, vilket nu alltså kommer att bli 13 år, och att en sänkning ytterligare skulle försämra de praktiska förutsättningarna för att inrätta ungdomsfängelser.
Justitiekanslern skriver att man inte kan tillstyrka förslaget eftersom det inger betydande betänkligheter både principiellt och praktiskt. Man anser att det finns skäl att avvakta och utvärdera utfallet av redan genomförda reformer innan nya åtgärder införs.
Inte heller Justitieombudsmannen vill tillstyrka förslaget, bland annat mot bakgrund av att nästan ingen av utredningens experter står bakom förslaget att sänka straffmyndighetsåldern.
Fru talman! Förra veckan deltog jag och några andra ledamöter, från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, i en demonstration mot sänkt straffmyndighetsålder. Mynttorget var fullt. Barnrättsorganisationer, Sveriges kristna råd och fackförbund talade. Flera talare framhöll att regeringen genom att ignorera remissinstanserna urholkar den svenska tradition med utredningsväsen och remissförfarande som syftar till att vi med gemensamma krafter ska fatta kloka beslut. Jag håller med.
Bland annat i sociala medier har jag fått frågor om vad vi i Miljöpartiet vill göra i stället för att sänka straffmyndighetsåldern. Ibland låter det på frågeställarna som om de tror att vårt motstånd mot sänkt straffmyndighetsålder betyder att vi menar att ingenting alls ska göras när ett barn begår ett allvarligt brott. Det stämmer förstås inte, och så ser det heller inte ut i dag. Sis har nämnts här. Det är den institution som i dag tar emot barn som har begått svåra brott.
Det stämmer inte heller att förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är något vi måste genomföra därför att vi har provat allt annat. Det har vi inte gjort. Tidigare nämndes olika projekt, bland annat projektet Rätt kurva, som syftar till att minska nyrekryteringen av unga till kriminalitet. De når dock inte alla unga som skulle behöva nås. Det skulle vi kunna satsa på om syftet nu är att få ned kriminaliteten.
Dessutom behöver vi förstås förbättra åtgärderna för de barn som redan har begått brott. Det är tydligt att det också här finns stor förbättringspotential.
Jag vill avsluta med att återge vad Rädda Barnen skriver som svar på frågan vad vi borde göra i stället när det gäller de barn som redan har begått brott.
Rädda Barnen skriver att vi bör satsa på en trygg, säker och evidensbaserad vård och att det är viktigt att brottsliga handlingar får konsekvenser. För barn i kriminalitet innebär det rätt insatser och att brottsoffer och samhället skyddas mot fortsatt brottslighet.
Rädda Barnen anser att barn som begår allvarliga brott ska få en trygg och säker vård som bygger på det som forskningen säger fungerar. Målet är rehabilitering för att personen ska kunna leva ett bra liv och inte begå nya brott. Att straffa barn som vuxna och sätta dem i fängelse kommer inte att ge denna effekt.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 11.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2025/26:JuU13
Webb-tv: Beslut: Unga lagöverträdare
Protokoll med beslut
- Protokoll 2025/26:61 Onsdagen den 21 januariProtokoll 2025/26:61
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Nyrekrytering av barn och unga
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2788 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 12 och
2025/26:3810 av Anders Ygeman m.fl. (S) yrkande 36.- Reservation 1 (S)
- Reservation 2 (V, MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 92 0 14 SD 61 0 0 10 M 59 0 0 9 C 20 0 0 4 V 0 0 19 3 KD 17 0 0 2 MP 0 1 15 2 L 14 0 0 2 - 2 1 2 0 Totalt 173 94 36 46 Insatser för tjejer inom den organiserade brottsligheten
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 29.- Reservation 3 (S, V, MP)
Snabbare lagföring av unga
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 27.- Reservation 4 (S)
Straffbarhetsålder
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:934 av Jamal El-Haj (-),
2025/26:3530 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 och
2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 24.- Reservation 5 (S)
- Reservation 6 (V, C, MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (S) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 92 0 14 SD 61 0 0 10 M 59 0 0 9 C 0 0 20 4 V 0 0 19 3 KD 17 0 0 2 MP 0 0 16 2 L 14 0 0 2 - 2 0 3 0 Totalt 153 92 58 46 Motioner som bereds förenklat
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.