Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

Betänkande 2005/06:KrU29

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 15 juni 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher(pdf, 415 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2005/06:29 Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

Beslut

Kampsportsmatcher med våld mot huvudet ska kräva tillstånd (KrU29)

Det ska i framtiden krävas tillstånd för tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatcher i kampsport som tillåter våld mot motståndarens huvud. Arrangörerna ska få tillstånd bara om tävlingsreglerna och säkerhetsbestämmelserna innebär en godtagbar säkerhet för deltagarna. Den som ordnar kampsportsmatch utan tillstånd eller i strid med ett villkor ska kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Dessutom ska tävlande och andra som medverkar vid kampsportsmatch som anordnas utan tillstånd kunna dömas till böter. Den nya lagen börjar gälla den 1 september 2006. Lagen ska inte tillämpas på professionell boxning förrän den 1 januari 2007, då lagen om förbud mot professionell boxning upphör att gälla. Det införs också övergångsbestämmelser som innebär att kampsportsmatcher, utom i professionell boxning, får anordnas utan tillstånd till och med den 31 december 2006.

Utskottets förslag till beslut: Bifall till propositionen. Avslag på samtliga motioner.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 19
Propositioner: 1

Från regeringen

Lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcherProposition 2005/06:147

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-04-20
Justering: 2006-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2006-06-02
Trycklov: 2006-06-02

Reservationer: 11
Betänkande 2005/06:KrU29

Alla beredningar i utskottet

2006-04-20

Kampsportsmatcher med våld mot huvudet ska kräva tillstånd (KrU29)

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-06-15

Debatt om förslag 2005/06:KrU29

Webb-tv: Tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

Dokument från debatten

2006-06-15Protokoll 2005/06:142

Protokoll från debatten

Göran Persson i Simrisha (S)

Anf. 89 Göran Persson i Simrisha (S)

Fru talman! I det här betänkandet ska kulturutskottet behandla propositionens lag om tillståndsplikt för kampsportsmatcher samt 35 motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen och elva motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden 2005. I propositionen föreslås en ny lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher. Enligt den får tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatcher i kampsport som tillåter deltagarna att med slag, sparkar eller annat våld avsiktligt träffa motståndarens huvud inte anordnas utan tillstånd. Tillstånd får lämnas endast om kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser innebär en godtagbar säkerhet för deltagarna. Den som anordnar en kampsportsmatch utan tillstånd eller i strid med villkor kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Tillståndsmyndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 september 2006 och kommer inte att tillämpas på boxning förrän den 1 januari 2007. Vidare föreslås övergångsbestämmelser. Enligt dem får kampsportsmatcher, utom just professionell boxning, anordnas utan tillstånd till och med den 31 december 2006. Diskussionerna och motionerna handlar bland annat om arrangörerna, hantering av tillstånd, straffansvar och tillståndsmyndigheten. Givetvis kommer det i dag också att bli många meningsutbyten när det gäller proffsboxningens betydelse. Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena. I betänkandet finns elva reservationer och två särskilda yttranden. Därmed, fru talman, är det väl dags att låta gonggongen ljuda för de professionella debattörerna.

Lennart Kollmats (Fp)

Anf. 90 Lennart Kollmats (Fp)

Fru talman! Jag hoppas att den här ronden inte är begränsad till tre minuter, för det hade jag inte tänkt mig. Fru talman! Jag såg till min glädje att vice statsministern fanns med på talarlistan. Jag ser honom inte än, men jag hoppas naturligtvis att han kommer. Vi uppskattar ju alltid när ministern kommer, så att det inte blir likadant som under debatten om radio och tv. Då var ministern där före debatten men försvann innan debatten kom i gång. Det var annat som lockade mer. Vi tycker att det är väldigt trevligt att få debattera även med den som är ansvarig för propositionen. Detta är onekligen ett spännande område att debattera, kanske inte minst så här i efterdyningarna av en partiledardebatt som också hade sina poänger. Nu handlar det enligt många om kampsporternas vara eller inte vara, vilket egentligen är en felaktig beskrivning. Detta rör upp mycket känslor, vilket vi kan se i alla de mejl och brev som har kommit med anledning av denna fråga. Och många har, som jag bedömer det, en felaktig uppfattning om betänkandet, medan andra för en seriös diskussion också om moral och etik i denna fråga. De flesta som har skrivit har förordat att det ska vara i princip fritt att anordna tävlingar etcetera oberoende av hur drabbningen går till. Man vill helt enkelt inte ha någon reglering alls. Jag har respekt för det, men jag delar inte den uppfattningen. Jag ska dela upp mitt inlägg i ett par avsnitt. Jag ska först ta upp ordet professionell. Enligt ordboken betyder det yrkesmässig verksamhet. Vi har en gammal historia om amatörer och professionella inom idrotten, och förr kunde man bli diskvalificerad för att ha tagit emot pengar för utövandet av idrott på elitnivå. I Folkpartiet har vi definitivt ingenting emot att man tjänar pengar på sin idrott, oberoende av om det handlar om fotboll, höjdhopp, golf eller boxning. Detta betänkande från kulturutskottet handlar om de regler och den lagstiftning som vi ska ha för att kampsporter ska få utövas, och det har ingenting med professionalitet att göra. Det handlar i stället om reglering av de kampsporter som tillåter deltagarna att, som Göran nämnde i sin inledning, med slag, sparkar eller annat våld avsiktligt träffa motståndarens huvud. För att anordna tävlings-, tränings- och uppvisningsmatcher där sådant förekommer ska tillstånd inhämtas. Och det ska bara ges om tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser innebär en godtagbar säkerhet för deltagarna. Det är ju detta som är kärnfrågan och kärnorden - godtagbar säkerhet. Det handlar alltså inte om specifika begrepp som boxning, thaiboxning, karate eller annat. Det handlar om den godtagbara säkerheten för deltagarna, och då enkannerligen den medicinska säkerheten enligt mitt sätt att se på det. Vilka kriterier föreslås då för godtagbar säkerhet? Det kan handla om utrustning. Vad händer om det trots allt blir en knockout? Det handlar om ålder och om begränsad matchtid. Det innebär att oberoende av vad man kallar kampsporten så kan en medicinsk bedömning göras av om den ska vara tillåten eller inte. Det kan givetvis innebära att regelförändringar måste göras och att det finns olika regler. Det finns boxning som bedöms vara tillåten, nämligen sådan som sker i enlighet med de regler som jag tror gäller för deltagande i olympiska spel. Jag kan inte se att man inte skulle kunna göra motsvarande för andra kampsporter. Utskottet är tydligt i sin beskrivning, och man säger att det är angeläget att slå fast att ingen kampsport i förväg bör betraktas som förbjuden. Det som skiljer en del kampsporter från andra sporter är att avsikten är att få motståndaren satt ur stridbart skick, gärna med en knockout, det vill säga att motståndaren slås medvetslös. Och jag kan egentligen inte förstå vitsen med det. Det är ju syftet. Och så är inte fallet i andra idrotter. Det finns förvisso skaderisker också i andra idrotter. Det vet jag mycket väl, och jag har läst mycket statistik under den senaste tiden och i anslutning till de gånger som vi har haft en debatt om detta. Men en viktig skillnad är att om man där försöker skada sin motståndare blir man bestraffad. Och i några kampsporter blir man belönad. Jag har tidigare i någon debatt gjort en jämförelse. Jag är en siffernisse, vilket jag visste innan jag fick höra det i går kväll, och läser om rekord genom tiderna, framför allt friidrottsrekord. Jag vet hur dessa rekord har utvecklats genom åren. Ett tag utvecklades de på grund av dopning och liknande. Men nu när detta förhoppningsvis har minskat avsevärt sätter man fortfarande nya rekord. Inom tyngdlyftning, som också var föremål för mycket dopning, men jag tror att man har kommit till rätta med en hel del i det avseendet, sätts det nya rekord. Inom friidrotten beror det kanske till en del på utrustning och banor, men det handlar även om bättre träning. Det är samma sak när det gäller tyngdlyftning. Bättre träning gör att man kan lyfta mer. Och gissningsvis har man inom boxningen, sedan den nuvarande lagen om förbud mot proffsboxning infördes för 35 år sedan, lärt sig att slå ännu hårdare. Men det mottagande föremålet, det vill säga huvudet, har inte blivit starkare under dessa 35 år. Så fort går inte den utvecklingen. Så det är alltså större medicinska risker i dag än vad det var förr. Fru talman! Så här långt yrkar jag bifall till propositionen. Det talas och skrivs en hel del om att ett bifall till propositionen i detta avseende skulle driva tusentals ungdomar ut ur landet. Det är fullständigt larv. Det finns mängder av ungdomar som i dag tränar boxning enligt de regler som gäller för den så kallade amatörboxningen. Och jag är övertygad om att om andra kampsporters regler anpassas till godtagbar säkerhet kommer de också att attrahera ungdomar i olika åldrar, såväl flickor som pojkar. Det kan inte vara rimligt att det är det våldsamma som ska vara attraktionskraften. Sedan finns det andra delar i förslaget som inte är lika bra som det som jag har yrkat bifall till. Det gäller den myndighet som ska ge tillstånd till tävlingar etcetera för de kampsporter som söker tillstånd. Jag förstår inte vitsen med att ge en länsstyrelse detta uppdrag. Jag kan inte ens förstå varifrån idén kommer. För mig är det de medicinska synpunkterna som har störst relevans i detta sammanhang, med uttrycket godtagbar säkerhet. Då vore det rimligt att en organisation med stark kompetens på detta område fick ansvaret. Dessutom handlar tillståndsgivningen om hela landet. Det borde indikera att det ska vara en organisation med regionala förankringar. Och det har Socialstyrelsen. Därför anser vi i Folkpartiet att det ur kompetenssynpunkt och ur synpunkten att Socialstyrelsen har en regional organisation skulle vara rimligt att de fick ansvaret för det. Jag står givetvis bakom de reservationer där Folkpartiet finns med, men av tidsskäl yrkar jag bifall bara till reservation 4 under punkt 6. Fru talman! Slutligen kan jag inte undvika att kommentera det faktum att detta är min sista debatt i riksdagen. Det har varit åtta spännande, intressanta, stimulerande, givande och också arbetsamma år som går mot sitt slut. Jag har haft den stora förmånen att få vara ordförande i kulturutskottet. Vi hade en avslutning tillsammans i går kväll, och det är givetvis med vemod som jag ser detta goda kamratgäng skingras. Och det sades många vänliga saker i går. Men jag vill också här i kammaren uttrycka min stora uppskattning till ledamöterna och ersättarna för de gångna åren tillsammans. Även om vi har olika uppfattningar så sker meningsutbytena i god ton och inte så sällan med glimten i ögat. Jag vill också tacka kansliet med kanslichefen Per Mårtensson i spetsen för deras utomordentligt goda service till oss alla, även där med mycket gott humör och stor kompetens. Ett stort tack också till övriga i kammaren och på kansliet, och till talmännen som har gjort att jag känner att dessa åtta år har varit värda allt arbete.

Kent Olsson (M)

Anf. 91 Kent Olsson (M)

Fru talman! Det är lite synd, Lennart Kollmats - vi har ju haft ett så gott samarbete genom åren - att i denna den sista debatten behöva uttrycka att vi skiljer oss åt. Trots det vill jag här från talarstolen önska Lennart Kollmats lycka till och tacka för den tid som varit. Jag kommer sedan till det som debatten egentligen ska handla om, nämligen kampsport. Men låt mig, fru talman, först få yrka bifall till reservation 1. Ja, så har den proposition äntligen kommit som det väntats på så länge. Den långa tid det har tagit att få fram propositionen borde betyda att vi fick en klar och tydlig proposition där man talar om vad som gäller för amatörboxning, som är ett vedertaget begrepp, vad som gäller för professionell boxning, som också är ett vedertaget begrepp, och vad som gäller för kampsporter. Men så är alls inte fallet med den här propositionen. En ny tillståndslag införs. Men vad innebär denna lag? Vilken form av boxning tillåts? Vilka former av kampsport tillåts? Det vet i dag inte någon alls. I propositionen står det att regeringen anser att lagen om förbud mot professionell boxning ska upphöra. Det står att läsa på första raden i propositionen. Jag som tycker att detta är bra skulle därmed kunna tänka att allting därmed är klart. Men vi vet inte vad som gäller eller inte gäller. Regeringen säger att man ska tillåta kampsport och att det finns en godtagbar säkerhet för deltagarna. Men vad är "en godtagbar säkerhet" för deltagarna? Den frågan hade jag tänkt ställa till vice statsminister och idrottsminister Bosse Ringholm. Men eftersom han inte är här får jag väl vända mig till Lars Wegendal i hopp om att han kan svara. Har amatörboxningen, Lars Wegendal, en "godtagbar säkerhet"? Där tillåts slag mot huvudet, liksom i proffsboxning. Ska amatörboxning förbjudas enligt den här lagen? Är det mindre farligt med knockout i första ronden, i första minuten, i amatörboxning än att bli slagen knockout i tionde ronden i proffsboxning? När är det "godtagbar säkerhet"? Eller ska man tyda lagen så - det talas ju om att amatörboxningen kan stå som symbol för boxning - att eftersom den blir tillåten och där finns en säkerhet blir också proffsboxningen tillåten i Sverige, liksom den är tillåten i andra länder i världen? Sverige är ju ganska unikt med att ha ett proffsboxningsförbud. I betänkandet säger man: "Mot denna bakgrund anser utskottet att kampsporter där det tillåts våld mot huvudet bör särbehandlas och att den nu föreslagna regleringen bör begränsas till att gälla de kampsporter som tillåter deltagarna att med våld avsiktligt träffa motståndarens huvud. Utskottet kan dock inte ansluta sig till uppfattningen i flera motioner att dessa kampsporter automatiskt ska förbjudas utan anser att deltagarnas säkerhet kan garanteras genom att kampsporternas tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser prövas individuellt." Vad innebär detta? Innebär det att det ska ges möjligheter eller att möjligheter inte ska ges för att kampsporterna får finnas? Jag vill säga att den här lagen är synnerligen konstig. Man skulle på ett helt annat sätt än vad nu är fallet vilja se en lag som visade tydlighet. Man kan konstatera att den här nya lagen inte speciellt mycket bygger på fakta, utan den bygger i väldigt stor omfattning på fördomar. I dag i Sverige har boxare yrkesförbud. Sedan mer än 30 år tillbaka är det förbjudet att anordna och ställa upp i professionell boxning. Med den här lagen är det meningen att det ska bli ytterligare skärpning. Alla kampsporter där det förekommer slag mot huvudet ska stoppas. Den lagstiftning som förbjuder proffsboxning bygger inte, som jag nyss sade, på fakta utan på fördomar. Man säger att boxning kan leda till hjärnskador, att osunda ekonomiska intressen tjänar pengar på detta och att boxning leder till ett allmänt förråande av samhället. Jag tycker att de argumenten är inte bara förlegade utan också i stor omfattning absurda. Visst kan både boxning och vissa kampsporter anses vara våldsamma, men det kan faktiskt även gälla fotboll och ishockey. Det kan även gälla störtlopp "i flygande kilometerfart". Ett antal sporter kan räknas upp som har betydligt större skaderisker än boxningen. På något sätt kan man alltid skada sig i fysiska sporter. Trots att det är ganska tufft i hockey kan väl knappast något proffshockeyförbud väntas. En seriös sport som boxning förråar inte Sverige, menar jag. Vi ser på boxning ändå. Vi ser ju på boxning via alla de tv-kanaler som finns utomlands och som vi kan ta del av. Inte heller ska vi glömma alla de ungdomar som ägnar sig åt detta. Vi har ca 200 000 ungdomar i Sverige som ägnar sig åt kampsport. Och betänk den sociala betydelse som detta har för många! Många av dem som kommer in i detta samhälle med regler får lära sig hur det fungerar. De hade kanske annars i många fall löpt risken att komma snett - dock inte alla. Man ägnar sig åt detta frivilligt. Och - som jag tidigare sagt - får man inte göra det i Sverige, då gör man det utomlands. Här är det liksom en dubbelmoral: Ägna er inte åt detta här, men gör det gärna utomlands! Det är, som sagt, inte så att kampsporter är de idrotter där det förekommer mest skador. Risken finns också, som vi säger i vår reservation, att det växer upp en svart kampsportsverksamhet i stället för en reglerad verksamhet. Det är väl inte något som någon av oss vill ha. Som jag tidigare sade, innan vice statsministern kom hit - trevligt att vice statsministern är här - är den här lagen otydlig. Varför ska man ta ut avgifter för att få tillstånd? Varför ska ansökningstiden vara så lång som tre månader före en match? Varför får inte tävlingsreglerna bestämmas av idrotten själv? Och varför ska de som ställer upp i en tävling - om det så är boxare, funktionärer eller läkare - bli åtalade om det inte finns ett tillstånd? Det är många frågor man kan ställa i detta sammanhang. Fru talman! Jag ser fram emot en spännande debatt - kanske inte lika spännande som i boxningsringen. Men nog kan det bli en spännande debatt. Jag hoppas att vi får klarhet om en hel del saker, för jag måste säga att propositionen inte är en av de mest klara och mest briljanta propositionerna som kommit från regeringen. Fru talman! Ännu en gång yrkar jag bifall till reservation 1.

Lennart Kollmats (Fp)

Anf. 92 Lennart Kollmats (Fp)

Fru talman! Kent Olsson höll fram att denna lagstiftning är så otydlig. Jag tänkte då på Moderaternas reservation som, med tanke på attacken om otydlighet, borde vara ett under av tydlighet. Moderaterna biträder ju tankarna kring en ny lag om det här. Jag tänkte därför att jag måste se vad det exakt handlar om. Man vill komma åt oseriösa arrangörer och avarter inom kampsporterna. Jag vet ungefär vad "oseriösa" är. Men vad är "avarter inom kampsporterna"? Finns det i det avseendet någonting som indikerar medicinska avarter eller något liknande? Vad är det som är "avarter"? Menar Kent Olsson att reservationen är betydligt mer stringent än vad betänkandet är? Det pekas dessutom på att vi för detta med godtagbar säkerhet ska ha en expertis, något som varken Kent Olsson eller jag är. Vi har en läkarmedverkan när det gäller att göra bedömningen av vad som är godtagbar säkerhet. I propositionen finns det, tycker jag, en stringens, något som Kent Olsson uppenbart inte tycker.

Kent Olsson (M)

Anf. 93 Kent Olsson (M)

Fru talman! Jag tycker inte, Lennart Kollmats, att propositionen är stringent. I första meningen där talas det om att ta bort förbudet mot proffsboxningen. Sedan tar man upp ett antal regler som handlar om att vi inte ska få ha proffsboxning. Lennart Kollmats kan läsa exempelvis vad som sägs om amatörboxningsdelen i dag. Man ser numera risken att något händer där. Samtidigt står det att man kan ha amatörboxningen som utgångspunkt för de regler som eventuellt ska finnas. Det är i många delar oerhört otydligt vad som kommer att gälla eller inte. När vi har antagit propositionen i dag vet vi inte vilka av kampsporterna som kommer att vara tillåtna. Man ska genomgå en lång process för detta, som det står här. Man har haft så pass lång tid på sig att gå igenom och göra propositionen att man borde ha kunnat göra klarare regler. Den som har gjort utredningen, Svenska brottningsförbundets ordförande, tycker heller inte att propositionen är ett under av klarhet och ställer sig inte bakom den. Man kunde ha kommit fram till betydligt klarare riktlinjer än vad man har gjort i detta fall.

Lennart Kollmats (Fp)

Anf. 94 Lennart Kollmats (Fp)

Fru talman! Att Boxningsförbundets ordförande inte ställde sig bakom förslaget var ingen större överraskning. Kent Olsson använde i sitt första inlägg argumenten som fanns för 35-40 år sedan, nämligen att boxningen var förråande och att det var ekonomiska skumraskaffärer eller liknande. Jag bara undrar var du hittar det i dag i förslaget i propositionen. Det är inget argument som någon av oss har tagit upp. Jag har tagit fram de medicinska aspekterna. I den utredning som kom finns det en genomgång av de långsiktiga hjärnskador som boxare kan drabbas av. De uppskattar i undersökningen att 10-17 % av professionella boxare drabbas av konstaterbar kronisk hjärnskada med försämrat minne, demens och så vidare. I en undersökning av 14 finska, skandinaviska och europeiska boxningsmästare - det var åtta proffs och sex amatörer - uppvisades hos fem av de åtta professionella boxarna förlust av delar av hjärnsubstansen. Det fanns neuropsykologiska och neurologiska resttillstånd och så vidare hos andra i en annan undersökning i USA. Är det inte på något sätt oroande för Kent Olsson med de långsiktiga problem som uppstår? Sedan går jag tillbaka till frågan om avarterna. Är det ingenting av medicinska delar i det, utan lämnar man helt och hållet det medicinska bakom sig i den moderata reservationen?

Kent Olsson (M)

Anf. 95 Kent Olsson (M)

Fru talman! Jag ska ta det sista först. När vi talar om avarter, som Lennart Kollmats tyckte var oklart, är det självklart att avarter i viss mån är vissa delar av det du är inne på och också den medicinska delen. Det är helt klart att vi talar om det. Det står i reservationen om extrema kampsporter. Jag återgår till de medicinska aspekter som Lennart Kollmats talar om. Det finns medicinska aspekter i alla länder där man tillåter boxning. Det finns också läkare som säger att boxning inte är mycket farligare än andra idrotter. Man kan konstatera att boxning inte har fler skador än andra idrotter. Utgångspunkten för dem som är emot boxning är givetvis att man tillåter slag mot huvudet. Jag noterar att boxning inte enbart går ut på att slå någon knockout. Det är faktiskt en idrott där man försöker fördela träffarna på kroppen och så vidare, och där får man poängen. Att det inträffar knockouter då och då vet vi allesammans. Men när man talar om medicinska aspekter ska man också se på de medicinska aspekter som inträffar i andra idrotter. Varför ska Sverige ihop med kanske två eller tre andra länder vara de enda som inte tillåter boxning? Jag frågar Lennart Kollmats, som tyvärr inte har replikrätt: Varför tycker Lennart Kollmats att det är bättre att människor boxas i Finland och utomlands? Det är inte så att människor kommer att minska sin boxning för att de inte får boxas i Sverige. Det är på något sätt som att man som strutsen sticker huvudet i sanden och säger: Låt dem göra det utomlands, då berör det inte mig speciellt mycket.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 96 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! Om vi förflyttar tankarna från Riksdagshuset och ned till Malmö och Rosengård och möter Dallas, som har lagt ned mycket av sin tid för att vara en förebild för många ungdomar, känns det lite svårt att vi nu behandlar ett betänkande på det här sättet. Jag tror dock att vi också har Dallas på vår sida. Det vill jag vara tydlig om. Det är inte fråga om att förbjuda all form av kampsport utan att reglera densamma. Dallas är ett föredöme, och han har många väldigt viktiga uppdrag och många ungdomar engagerade i sin verksamhet. Där tränar man boxning och uppmuntrar ungdomar att börja träna, för att kanske eventuellt vid mogen ålder konstatera att de inte professionellt får utöva sporten här i Sverige och mäta sig med andra kolleger i vårt eget land. Från Kristdemokraterna har vi valt att i stort sett ställa oss bakom betänkandet. Men vi har några reservationer som jag gärna vill belysa här och nu. Det har för mig varit av stort värde att bli inbjuden till olika kampsportsaktiviteter den senaste tiden och få se vad sporten egentligen har att erbjuda. Det har varit intressant att samtala med aktiva, funktionärer och föräldrar, som också har delgivit sina personliga upplevelser. Amatörmässig utövning av annan verksamhet som bedrivs med godtagbara säkerhetsåtgärder, vilket är väldigt viktigt för oss, som vi redan har hört sägas av Lennart Kollmats, accepterar vi. Men att träna med syfte att träffa med slag och sparkar i ansiktet och mot andra kroppsdelar har vi svårt för att acceptera. Vi har enligt statistiken många idrotter som ligger långt från benämningen kampsporter men som tyvärr ändå visar upp en negativ skadestatistik. Det kan vara svårt att erkänna dessa siffror. Men det finns en enda ursäkt, och det är att dessa fall sker med en direkt koppling till ett olyckstillbud. Varken hästsport eller basket kan inskriva regler som tillåter slag mot motståndarens kropp, men ändå förekommer det tyvärr skador. Det vet vi. Detta bevisas också genom statistik. Det är uppsåt och normgivande beteende som oroar mig och oss kristdemokrater. Vi har fått en attityd som egentligen inte alls kommer från kampsporten utan kanske snarare från filmindustrin, där det är så enkelt att fingera ett slagsmål. Detta är jag lite reserverad mot. Det ligger till grund för min tveksamhet att tillåta kampsporten att agera helt fritt utan skydd i Sverige. Reglerna är säkert bra inom kampsporten - det ifrågasätter jag inte - och kontrollen är rigorös. Men jag är ändå oroad för den påverkan som det har på ungdomar i vissa sammanhang. Det finns flera fördelar, som jag lärt mig under mina studiebesök. Jag tänker på ungdomar som av olika skäl har ett behov eller finner ett stort engagemang och även på den fostran som påverkar dem som är positiv och som hela verksamheten har. Detta ifrågasätter jag inte, tvärtom. Jag är helt övertygad om att kampsporten generellt kan vara bra för många ungdomar. Den är hård och uppmuntrar till fostrande disciplin. Det är ingen som tar skada av lite ordning och reda även på arenorna. Fru talman! I betänkandet föreslås att det ska vara lika behandling av dessa sporter, men tillstånd ska krävas för att arrangera kampsportsmatcherna. Det är en väg för att få mer lika behandling av de olika sporterna. Förslaget i betänkandet att länsstyrelsen ska få detta uppdrag är inte optimalt. Kristdemokraterna anser att Socialstyrelsen, som redan i dag har en bredare kunskap i hälsofrågor, enklare hade klarat av att bedöma tillståndsfrågorna. Jag vill därmed ställa mig bakom den argumentering som Lennart Kollmats har fört fram här redan tidigare. Riksdagens ombudsmän har också ställt sig bakom förslaget med flera länsstyrelser, som erkänner att vårt förslag kan vara bättre. Därför vädjar vi till kammaren att överväga att stödja det förslag som finns i reservation 4 under punkt 6. Jag yrkar härmed bifall till reservation 4 under punkt 6. Inriktningen i propositionen och betänkandet är således i stort sett bra. Det finns en del som jag gärna skulle vilja lyfta fram lite extra. Det är den goda påverkan som kampsporten kan ha på ungdomar som kräver lite tuffare aktiviteter. Det är viktigt att man inte utestänger dessa från arenor och från att komma tillsammans under ordnade förhållanden. Kristdemokraterna anser att seriösa sporter av detta slag kan ha god påverkan på många ungdomar. Men säkerligen krävs det oerhört rigorösa kontroller att det sker under ordnade omständigheter och med en godtagbar säkerhet. Det sociala ansvar som många ledare tar för ungdomsgrupper vill vi också uppmuntra till. Det är betydligt viktigare med ett sådant engagemang än att bli utknockad på en arena. Genom att träna seriöst inom sporterna lär sig ungdomar bevisligen att visa hänsyn till andra och att fungera i ett socialt sammanhang. På det sättet kan de också få utlopp för sin kreativitet och dessutom få en meningsfull fritid. Kampsporternas rigorösa kontroll sker genom att kunnig sjukvårdspersonal är närvarande. Det är en trygghetsfaktor. Men vi ska inte glömma bort de krav som vi genom den här propositionen ändå ställer oss bakom. Fru talman! Med detta vill Kristdemokraterna visa att vi ställer oss bakom stora delar av betänkandet. Vi anser att kampsporterna kan ha en viss uppgift i vårt samhälle. Mångfalden inom idrottsrörelsen är viktig. Men det får aldrig ske på bekostnad av att man ska ha som mål och syfte att skada sin medmänniska och medtävlare.

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 97 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Låt mig inleda med att säga att vi i Vänsterpartiet tycker att det behövs en reglering av samtliga kampsporter, men det måste vara en rimlig reglering. Då är det av stor vikt att idrotten självständigt, inom givna ramar, får utforma sina säkerhetsregler. På samma sätt som alla idrotter, ska kampsporterna nå upp till godtagbar säkerhet för sina deltagare. Den reglering av säkerhetsföreskrifter på detaljnivå som återfinns i regeringens proposition kan knappast tjäna säkerheten med tanke på de mycket skilda idrotter som berörs och kan komma att beröras. Därför anser vi att regeringen ska återkomma med ett förslag på hur en rimlig reglering av kampsporterna ska utformas. Regeringen och utskottet verkar ha lite svårt för att bestämma sig för vad de vill. Å ena sidan menar man att den nya regleringen är ett enklare sätt att inte tillåta kampsporter med slag mot huvudet än att göra en lista över vilka fler, utöver proffsboxningen, som man vill förbjuda. Å andra sidan menar man att detta inte innebär att någon kampsport ska betraktas som förbjuden. Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi vill. Så hur ska ni ha det? I propositionen vill regeringen införa en lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher som innehåller moment med slag mot huvudet. Ansökan om tillstånd ska göras skriftligen hos den myndighet som regeringen bestämmer. Av propositionstexten framgår sedan i avsnitt 8.2 att den föreslagna regleringen torde innebära att såväl professionell boxning som arrangemang av vissa andra kampsporter som i dag genomförs inte kommer att få tillstånd med nuvarande tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser. Vänsterpartiet hävdar att tillståndsprocessen under sådana förhållanden är en helt onödig och kostnadskrävande byråkratisering eftersom tillstånd ändå inte kommer att ges. Den professionella boxningens regler är internationella, och någon speciell svensk, mjukare form av proffsboxning kan nog inte förväntas få något större genomslag. Ingenting har därmed framkommit som berättigar ett upphävande av förbudet mot professionell boxning. Dessutom är det orimligt att göra allmänna detaljregleringar, såsom regeringen och utskottsmajoriteten gör, när man ska bestämma hur lång en match ska vara och vilken utrustning som ska användas. Vi kan inte heller bestämma att amatörboxningens regler ska vara norm för övriga kampsporter. Detta är ett beslut som vi måste låta idrottsrörelsen och dess ingående förbund avgöra eftersom det handlar om skilda idrotter. Vi anser därför att den här propositionen bör avslås och yrkar därmed bifall till reservation 2, och jag vill meddela att vid en omröstning kommer vi också att stödja reservation 1. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Birgitta Sellén (C)

Anf. 98 Birgitta Sellén (C)

Fru talman! Tack, vice statsministern, för att du är här och ska delta i debatten. Det höjer tempot lite grann. Fru talman! Detta ärende om kampsporter har nästan fått mig att gå ned för räkning, men jag lyckades resa mig när domaren hade räknat till sju. Vad var det då som fick mig att gå ännu en rond? Jo, det är propositionens skrivning om att tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatch i kampsport som tillåter deltagarna att med slag, sparkar eller annat våld avsiktligt träffa motståndarnas huvud inte ska få anordnas utan tillstånd och att säkerhetsbestämmelserna ska innebära en godtagbar säkerhet för deltagarna. Av misstag har jag råkat skriva godstagbar säkerhet i stället för godtagbar säkerhet i mitt manus. Det var kanske lite symbolik i det. Det kan ju också vara en viktig säkerhet att ta hand om den som har blivit knockad. Begreppet godtagbar gör i alla fall att Centerpartiet kan acceptera propositionen, om än motvilligt och efter många, långa diskussioner inom partiet. Godtagbar är ju väldigt godtyckligt. Sedan proffsboxningsförbudet antogs för drygt 36 år sedan har det etablerats väldigt många andra kampsporter i Sverige som till och med är tuffare än proffsboxning. Det skulle bli problematiskt att förbjuda alla dem. Så därför: Av två onda ting - tillåta eller förbjuda - har Centerpartiet valt att acceptera propositionens huvudinriktning, men vi har en del synpunkter som vi lyfter fram i en del reservationer, vilka jag snart återkommer till. Fru talman! När personer som värnar om kampsporter försöker hitta argument till varför vi ska tillåta sporter som innebär sparkar och slag mot huvudet brukar de säga att skaderisken är större i många andra sporter och att det är större dödlighet i ridsporten än i kampsporterna. Dessa kampsportens försvarare må förlåta mig, men jag förstår faktiskt inte logiken i detta resonemang. Måhända kan Kent Olsson ge mig någon logik i det senare eftersom han är för att vi ska få slå ned varandra. Visst är det sant att det förekommer många och svåra olyckor också i andra sporter. Men då handlar det inte om att medvetet slå emot huvudet för att knocka en annan person. När jag talar om att man medvetet slår mot huvudet för att skada sin motståndare vet jag att kamportsentusiasterna, som håller på med kamsporter där slag och sparkar mot huvudet förekommer, tvår sina händer och anser att jag totalt har missuppfattat sporten. Men ingen kan ta känslan av att det handlar om att medvetet vilja skada sin motståndare ifrån mig. De tragiska ridolyckor som vi så ofta hör talas om i debatterna händer i en ridsport som, precis som kampsporter, är ifrågasatt, nämligen fältritt. I kampsporterna finns det väldigt många signaler som känns fel för mig. Det är ohälsosamt att slå hårda slag eller sparka mot huvudet. Det kan ge allvarliga skador. Det ger signaler om att det är tillåtet i kampsporter att slå och sparka andra för att knocka ned dem. Om man får knocka någon i boxningsringen kan man få för sig att man får göra det ute på gatan också. Du belönas dessutom med poäng för att slå eller sparka ned en annan människa. Vi vet att slag mot huvudet riskerar att ge svåra hjärnskador. Det finns en typ av Alzheimer som är relaterad just till boxningsskador. Jag behöver bara nämna ett par namn: Muhammed Ali och Ingemar Johansson. En av de tuffa kampsporter som jag har tvingat mig själv att se är thaiboxning. Det var i Thailand. Jag beslöt mig för att gå till tävlingen bara för att se hur det går till och för att jag ska veta vad jag talar om när jag talar i en kampsportsdebatt. Jag tvingade mig att se tio matcher som avlöste varandra. Det började med att det var två killar som var sex år som sparkade och slog emot varandra. När den ena hade vunnit gick han glad i hågen och sträckte fram händerna mot domaren och fick en slant i handen. Föräldrarna jublade vid sidan om. Så fortsatte matcherna. I de yngsta klasserna fick de en slant på en gång. När de som tävlade blev äldre och äldre var det bälten som man fick. Jag kommer aldrig att glömma det jag fick se under de där tio matcherna. Det tog hårt på mig att små pojkar fick pengar. De fick belöningen direkt. Det är klart att de fortsätter att slåss då. Men det allra värsta var när de större grabbarna sparkade - pang - rakt på halsen under örat och motståndaren stupade direkt. Är det sådant som är bra för hjärnan och för människokroppen? Utskottet säger i svar på motioner att kampsporter där det tillåts våld mot huvudet bör särbehandlas. Det är tack vare den ståndpunkten som Centerpartiet inte har föreslagit avslag på propositionen. Visar det sig sedan att allvarliga skador kommer att öka får vi utreda det senare, och jag kan lova, eller kanske hota med, att Centerpartiet verkligen kommer att följa utvecklingen. Fru talman! Vi har en del reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 4 under punkt 6. Vi anser inte att det ska vara en länsstyrelse som ska vara tillståndsmyndighet. Centerpartiet anser att Socialstyrelsen är bättre lämpad att vara tillståndsmyndighet. Det krävs medicinsk kompetens, och vi anser att den kompetensen finns hos Socialstyrelsen. I remissvaren kan man dessutom läsa att flera länsstyrelser har framhållit att en central förvaltningsmyndighet, exempelvis Socialstyrelsen, är att föredra framför en länsstyrelse som tillsynsmyndighet. Jag hoppas innerligt att vice statsministern kan förklara varför man har kommit fram till att det är länsstyrelsen som ska vara tillståndsmyndighet. Dessutom kan jag lägga till att vi vet väldigt lite om vad som kommer att hända med länsstyrelserna i framtiden. Ansvarsutredningen håller på att titta över det, och kanske att vi om några år inte har några länsstyrelser. Tvärtom kan de komma att försvinna. Varför ska vi då lägga ansvar på dem i denna fråga? Beträffande den medicinska kompetensen anser vi att det i det uppdraget ska ligga ansvar för att ta fram de riktlinjer som ska gälla för begreppet "godtagbar säkerhet" som kommer att ligga till grund för att man ska få tillstånd att anordna tävlingar. Till det uppdraget bör man koppla en myndighet som har medicinska expertkunskaper. Vi anser dessutom att lokala polismyndigheter ska samarbeta med tillståndsmyndigheten för att lämna information om utövare som kan anses som oseriösa, oavsett om de ansöker om tillstånd för att få anordna tävlingar eller inte.

Kent Olsson (M)

Anf. 99 Kent Olsson (M)

Fru talman! Jag har stor respekt för Birgitta Sellén och hennes syn när hon menar att det blir stora hjärnskador. Men jag blir förvånad när Birgitta, som i övrigt är en klok och sansad riksdagsledamot, säger att boxare går ut för att medvetet skada. Jag tror inte att man i någon idrott går ut för att medvetet skada någon. Man håller sig till de regler som finns och där slag mot huvudet är en del. Men att säga att man medvetet skulle skada någon tycker jag är att ta i. Det är faktiskt idrottsutövare som sysslar med det. Sedan skulle jag vilja fråga Birgitta Sellén: Är det bättre om dessa boxare boxas utomlands, där det kanske är mindre reglerat än i Sverige? Är det inte att på något sätt komma ifrån samvetet om man säger: Låt dem inte boxas i Sverige, men låt dem gärna boxas i andra länder? Min tredje fråga är följande. Vi konstaterar att det finns andra idrotter som är ganska så farliga och där mycket olyckor inträffar. Många ägnar sig åt klättring i dag. Det är en farlig idrott. Många har dött när de gett sig ut på expeditioner. Är det meningen att vi ska förbjuda sådant också då det orsakar svåra skador? Det skulle vara intressant att höra Birgitta Selléns svar på den frågan.

Birgitta Sellén (C)

Anf. 100 Birgitta Sellén (C)

Fru talman! Vi har inte sagt att vi vill förbjuda det. Vi går med på att man ska ha tillståndsprövningar. Jag ska börja med hjärnskador. Det är bara att konstatera att det är bevisat att många av dem som boxas får hjärnskador som är relaterade just till att de har hållit på med boxning. När jag talar om "medvetet" menar jag att om det inte skulle vara medvetet skulle det i reglerna stå att du inte får slå eller sparka mot huvudet. I och med att man enligt reglerna får göra det slår man mot huvudet. Vad vill du nå med det? Jo, du vill knocka din motståndare och få poäng. Du belönas med poäng för att du har knockat motståndaren. Du pratar om att det händer olyckor i andra idrotter. Vi brukar prata om olyckor i samband med hockey när man tacklar. Men då blir det bestraffningar i stället. Jag förstår inte resonemanget. Du får förlåta, Kent Olsson. När det gäller att boxas utomlands bär varje enskild individ ansvar för sitt eget liv. Vill man väldigt gärna boxas efter de tuffa internationella reglerna - vi har ju pratat om att luckra upp bestämmelserna i Sverige - är det ens eget liv man ansvarar för. Du pratade om andra idrotter som bergsklättring. Det är en enskild individ som har utsatt sig för risken och som själv tar risken att skada sin egen person. Det handlar inte om att gå i clinch med någon annan.

Kent Olsson (M)

Anf. 101 Kent Olsson (M)

Fru talman! Man tar faktiskt, Birgitta Sellén, risker även i boxning. Det är man själv som väljer om man vill boxas eller inte. Det är ingen som tvingar en till att boxas. Vi har olika uppfattningar, och jag respekterar det. Kan du ändå inte ta bort det du sade, för det är så illa, att man "medvetet" går in för att skada någon annan? Man går inte medvetet in för att skada någon annan. Det är inte så att boxare säger: Nu ska jag skada den andra personen. De går in för att vinna. Jag blir lite irriterad varje gång jag hör pratet om att man "medvetet" skadar en annan. Det är inte så att boxare går in i ringen och säger: Nu ska jag skada. Däremot ger det poäng när man slår mot huvudet. För sista gången: Man skadar inte någon medvetet.

Birgitta Sellén (C)

Anf. 102 Birgitta Sellén (C)

Fru talman! Det kan väl tyckas så när man slår ned någon att man inte medvetet vill att det ska bli en hjärnskada, och det kan jag förstå. Men medvetet slår man mot ansiktet. Då kan kraften vara så stor att det kan bli en skada för livet för boxare. Då har man gjort det mer eller mindre medvetet. Jag vet att det låter tufft när jag säger medvetet. Det är vad det innebär i förlängningen. Du har ändå tillstånd till det i matcher i olika kampsporter med sparkar och slag. Där anser jag att sparkarna är ännu tuffare. Där gör man det ännu mer medvetet för få den andra att falla. Man riktigt ser hur hjärnan skakar runt som äggulan i ett okokt ägg.

Lars Wegendal (S)

Anf. 103 Lars Wegendal (S)

Fru talman! För cirka fem år sedan beslutade riksdagen efter ett förslag från ett enigt kulturutskott om ett tillkännagivande till regeringen där riksdagen uppmanade regeringen att genomföra en utredning kring kampsporterna och därefter återkomma till riksdagen med ett förslag om en ny lagstiftning. Bakgrunderna till tillkännagivandet var flera. Under flera år har vi i kulturutskottet behandlat motioner och debatterat förslag kring den gällande lagstiftningen, som förbjuder professionell boxning i Sverige. Några enstaka motionärer, förvisso ganska högljudda och medialt uppmärksammade, hade genom åren velat upphäva förbudet. Andra, mindre uppmärksammade, ville ha kvar förbudet. Återigen andra ville se över lagstiftningen med anledning av att lagstiftningens bakomliggande motiv hade förändrats och föråldrats. Man uppmärksammade också att andra kampsporter och kampsportsvarianter hade börjat dyka upp i landet, kampsporter som man uppfattade som minst lika riskfyllda för utövarna som den professionella boxningen men som den nuvarande lagstiftningen inte omfattar. Bakgrunden är också att riksdagen vid ett flertal tillfällen haft omröstningar om det skulle vara tillåtet med professionell boxning i Sverige eller inte. Vid samtliga tillfällen som riksdagen röstat i denna fråga har det funnits en överväldigande majoritet för att bibehålla förbudet. Till bakgrunden hör vidare den av regeringen tillsatta utredningen som avlämnade sitt betänkande i mars 2003. Utredaren föreslog där en reglering med krav på tillstånd av polisen enligt ordningslagen för offentliga tillställningar som innehåller tävling eller uppvisning i kampsporter med slag eller sparkar riktade mot motståndarens huvud. Utredarens förslag möttes vid remissbehandlingen av viss kritik. Främst var det invändningar mot förslaget att knyta regleringen till ordningslagen, och vissa remissinstanser förordade en särskild lag. I utredningen gjordes emellertid en mycket god genomgång av befintliga kampsporter, idrotternas eget regelsystem, riskerna för utövarna av olika kampsporter samt omfattningen av de olika kampsporterna. Fru talman! Låt mig så gå över till regeringens förslag till ny lagstiftning, till utskottets förslag med anledning av propositionen och till några kommentarer till de reservationer som finns i betänkandet. Regeringen föreslår att alla kampsporter som tillåter slag, sparkar eller annat våld som träffar huvudet bör regleras. Alla vi som har insikt om idrottens natur vet att idrottslig verksamhet kan innebära risker för utövaren att skada sig. Ofta är också idrottaren införstådd med riskerna. Men liksom i all riskfylld verksamhet bör vi göra en bedömning av var gränsen går mellan individens rätt att bestämma över sin egen handling och samhällets ansvar för att skydda honom eller henne. Naturligtvis är det alltid i första hand den enskildes eget beslut och ansvar vad han eller hon vill utsätta sig för och vilka hälsorisker han eller hon vill ta. Vi som hävdar behovet av en reglering menar att det även fortsättningsvis bör vara det allmännas ansvar att människor inte utsätter sig för orimliga risker för allvarliga skador. Att utsätta sig för slag, sparkar och annat våld mot huvudet innebär stor risk för skador av både akut och långsiktig karaktär. Huvudargumentet för att införa en reglering av kampsporter som tillåter våld som träffar huvudet är just risken för att utövaren ska drabbas av hjärnskador. Detta argument hör man ofta bemötas med att det även i andra sporter finns skaderisker, och det är riktigt, även om man säkert kan ifrågasätta den statistik som dessa argument bygger på. En sak är säker, de idrotter som har regelverk som uttryckligen tillåter slag, sparkar och annat våld som träffar huvudet ger automatiskt ett skadepanorama som på ett mer påtagligt sätt innefattar risk för hjärnskador. Fru talman! Regeringen och utskottet föreslår alltså inte att alla kampsporter ska regleras utan endast den kampsport som i sitt regelverk tillåter slag, sparkar och annat våld mot huvudet. I den allmänna debatten har det ibland varit svårt att se denna gränsdragning. Många som varit motståndare till den föreslagna regleringen har, medvetet eller omedvetet, dragit alla kampsporter över en kam, vilket jag ser som djupt olyckligt. Jag är fullt medveten om den fantastiska verksamhet som bedrivs i många föreningar runtom i landet. Jag ser dessa föreningars sociala funktion, deras integrerande funktion och deras ungdomsverksamhet. Jag ser också att medlemsantalet i många föreningar ökar. Och jag ser alla dessa idrottsledare som gör en beundransvärd insats. Samtidigt ser jag att vissa av kampsporterna tillåter slag, sparkar och annat våld mot utövarens huvud. Det är i dessa sporter regeringen, utskottet och jag vill införa en reglering just för att öka säkerheten för dem som utövar sådana kampsporter eller varianter av dem. Det har också framförts synpunkter om att vissa kampsporter ska behöva söka tillstånd. Främst har diskussionen förts om de idrotter som ingår i förbund som i sin tur ingår i Riksidrottsförbundet, att de skulle behöva regleras. Det är en synpunkt som jag i sig har förståelse för. En av utgångspunkterna för den föreslagna regleringen är emellertid att den ska tillämpas lika för alla kampsporter som i sina regler tillåter slag, sparkar och annat våld mot huvudet, oavsett kampsporternas organisatoriska tillhörighet, och, framför allt, över tiden. Därför är det omöjligt att särbehandla just de kampsporter som ingår i förbund som ingår i Riksidrottsförbundet. Det skulle också innebära att Riksidrottsförbundet i realiteten fick ta på sig uppgiften att pröva om kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser ger en godtagbar säkerhet för deltagarna. Dessutom skulle de tvingas kontrollera om regler och bestämmelser ändras efter hand. Det skulle bli en märklig ordning med två tillståndsgivare och det skulle säkert innebära både mer byråkrati och svårigheter att upprätthålla samma bedömningsgrunder. Ett annat argument som lyfts fram i debatten är att det är fel att politiken bestämmer idrottens regler. Jag kan se det resonemanget i några av de motioner som behandlas i betänkandet. Det utskottet gör är att tillstyrka det resonemang som regeringen för vad gäller acceptabel säkerhetsnivå för utövarna. Vi menar, liksom regeringen, att en acceptabel säkerhetsnivå ligger i linje med den säkerhetsnivå och de säkerhetsföreskrifter som finns inom amatörboxningen och inom de idrotter som organiseras i förbund som ingår i Riksidrottsförbundet. Inom parentes bör nämnas att den nivån är densamma som utredningen Kampidrott i fokus kom fram till. När det gäller den tillståndsgivning som regeringen föreslår, och som utskottet ställer sig bakom, ska tillståndsmyndigheten naturligtvis fatta sina beslut utifrån innehållet i de ansökningar som de olika kampsportsarrangörerna eller förbunden inlämnar, alltså vilken säkerhetsnivå man har för den enskilde utövaren vid evenemanget. Fru talman! Låt mig avslutningsvis kommentera några av de reservationer som finns i betänkandet. Moderaterna biträder i varje fall tankarna bakom den nya lagen. De skriver i reservationen att syftet med lagen bör vara att komma åt oseriösa arrangörer och avarter av kampsporter. Jag undrar naturligtvis vad reservanterna menar med detta. Var lägger Moderaterna sin ribba för tillåtlighet? Ligger den på någon annan säkerhetsnivå vad gäller utövarna än nivån i regeringens förslag? Det håller inte att lite luddigt uttrycka missnöje med förslaget. Man ska kunna kräva att det ledande oppositionspartiet tar ställning till var gränsen för den enskildes säkerhet går. Vad är, med andra ord, avarter? Vilka aktiviteter menar Moderaterna är tillåtna, och vilka avarter vill de komma åt? Vänsterpartiet vill i sin reservation behålla den nuvarande lagstiftningen, som förbjuder professionell boxning, samtidigt som de vill införa en reglering av övriga kampsporter. Det är naturligtvis en möjlig väg att gå, men det är också en väg som är föga logisk. Som jag nämnde i inledningen var just en av utgångspunkterna för kulturutskottets tillkännagivande att uppdra åt regeringen att söka finna en sammanhållen reglering för alla kampsporter, ett tillkännagivande som också Vänsterpartiet står bakom. Jag tror mig dock förstå att även om Vänsterpartiet av olika skäl kommer att yrka avslag på propositionen är de i grunden ganska nöjda med den nivå på säkerhet som propositionen beskriver. Det är riktigt att propositionen, liksom utredningen som propositionen har som utgångspunkt, relativt utförligt beskriver säkerhetsnivåerna för bland annat matchlängd, handskarnas utformning, åldersgräns och förfarandet vid knockout. Det är emellertid det regelverk som finns för den enskilda matchen och den enskilda idrotten, och som presenteras i ansökan om tillstånd, som ska ligga till grund för tillståndsmyndighetens beslut. Det är alltså den enskilda idrottens regelverk för utövande av säkerhet som är utgångspunkten för myndighetens beslut. Det regeringen och utskottet beskriver är den acceptabla nivån av säkerhetsåtgärder samtidigt som vi säger att vissa skillnader i bedömningen måste göras på grund av de olika idrotternas skiftande karaktär. Det finns också, fru talman, ett antal motioner där man från olika utgångspunkter vill avslå propositionen. Det finns motioner där man rakt av vill förbjuda alla idrotter som innehåller avsiktligt slag mot huvudet, men det finns även de som menar att professionell boxning bör tillåtas. Med tanke på talarlistan utgår jag från att dessa motioner kommer att diskuteras senare. Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner och reservationer.

Kent Olsson (M)

Anf. 104 Kent Olsson (M)

Fru talman! Jag skulle vilja fråga utskottets ansvariga på regeringssidan: Vill man tillåta boxning eller inte? Är detta en skärpning av de regler som finns? Man talar nämligen om att all idrott som tillåter slag, sparkar eller annat våld som träffar huvudet ska regleras. I dag är amatörboxning tillåten i Sverige. Men med den definition som finns här skulle ju inte amatörboxning bli tillåten. Det är slag mot huvudet också i amatörboxning. Det skulle vara intressant att höra Lars Wegendals definition. Man måste ju ha tänkt någonting, även om det är en myndighet som ska tillåta det här, i fråga om man tillåter amatörboxning men inte proffsboxning. Är det i så fall farligare om det inträffar en olycka i proffsboxningen än i amatörboxningen? Som jag sade tidigare: Det kan faktiskt inträffa något i första rondens första minut - någon kan bli knockad - i amatörboxningen. Är det då inte lika farligt som om man blir knockad i proffsboxningen? Jag finner det lite underligt med logiken här. Men förhoppningsvis kan Lars Wegendal reda ut detta åt mig, så att jag får lite mer klarhet i detta. Men, som sagt var, är amatörboxning på väg att förbjudas, eftersom den också innehåller slag mot huvud som utdelas med en viss avsikt?

Lars Wegendal (S)

Anf. 105 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Ibland förundras jag väldigt över Kent Olssons argumentation och frågor. Har Kent Olsson läst den här propositionen? Där står nämligen svaret. Vi bryr oss inte om ifall det är professionell verksamhet eller amatörverksamhet. Det är det som är utgångspunkten för den här propositionen. Vi gav ett tillkännagivande. Även om Kent Olsson inte satt i kulturutskottet på den tiden gav vi ett tillkännagivande där vi bland annat konstaterade att den utgångspunkt som fanns för den gamla proffsboxningslagen var förlegad. Nu var det de medicinska skälen som var de bärande skälen. När vi nu pratar om den här nya tillståndsgivningen är det de sporter som har slag, sparkar och annat våld mot huvudet som ska ha tillstånd. Och då är det naturligtvis en medicinsk bedömning som måste göras. Men där finns också allt det andra som Kent Olsson säkert känner till, eftersom han nickade jakande när jag visade upp den här propositionen. Det finns ett regelsystem kring de olika sporterna. Det finns det när det gäller antalet ronder. Det finns det när det gäller pausernas längd. Det finns det när det gäller hur vadderade handskarna är och så vidare. Allt det här måste det ju göras en samlad bedömning av. Det är just det som den här tillståndsmyndigheten ska ägna sin tid åt, att försöka hitta den här normala gränsen. Sedan har vi sagt i propositionen och i betänkandet - jag sade det också i mitt anförande - att en rimlig nivå, som vi ser det, är ungefär där amatörboxningen ligger och där övriga sporter som organiseras av förbund inom Riksidrottsförbundet ligger. Där tror vi att ribban ligger. Kent Olsson har säkerligen en helt annan ribba. Jag ställde också en fråga om det. Vad är avarter, Kent Olsson? Jag måste få ett svar på detta.

Kent Olsson (M)

Anf. 106 Kent Olsson (M)

Fru talman! Jag har en helt annan ribba än vad Lars Wegendal har. Och jag kan glädja Lars Wegendal med att jag också har läst propositionen, väldigt noga till på köpet. Men man kan se på dem som har haft åsikter kring detta. Även amatörboxningsförbundet är ju faktiskt oroat. Jag är medveten om att man i propositionen inte skiljer på amatörboxning och proffsboxning. Men det är en verklighet som vi lever med. Det finns en amatörboxning och en proffsboxning. Och eftersom man från amatörboxningsförbundets sida är väldigt oroad över den här regeln ställde jag denna fråga. Det här är inget under av klarhet - jag är inte den förste som säger det. Ska man tyda det som Lars Wegendal säger som att amatörboxning, på den nivå som den nu bedrivs och med de regler som man nu har, kommer att få fortsätta som nu? Eller ska man tyda det som att det kommer att bli nya regler vad gäller den amatörboxning som vi har nu?

Lars Wegendal (S)

Anf. 107 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Reglerna för hur amatörboxningen ska gå till får naturligtvis amatörboxningen själv avgöra. Vad det här handlar om är en tillståndsgivning som tar hänsyn till utövarnas säkerhet. Det handlar om ett mycket bredare spektrum av infallsvinklar som man måste ha i den här tillståndsmyndigheten. Man måste se på allt det som berör idrotten. Men jag tror att det kommer att hamna någonstans kring amatörboxningen, det vill säga att amatörboxningen, som den är i dag, blir tillåten och att de kampsporter som finns inom Riksidrottsförbundet tillåts. Sedan vet vi naturligtvis inte vad det här kommer att utvecklas till. Vi kan gå tillbaka tio år i tiden. Då hade vi inte alls så många kampsporter i Sverige som vi har i dag, och det kommer säkerligen inom de närmaste tio åren att dyka upp ytterligare kampsporter. Det är också ett av skälen till att vi inte kan namnge vilka kampsporter som ska vara tillåtna och vilka som ska vara förbjudna. Det här kommer att vara ett levande instrument i de här bedömningarna, som tillståndsmyndigheten ska göra. Men allting utgår från de regler och de säkerhetsföreskrifter som idrotten själv har.

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 108 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! Lars Wegendal! Du undrade över hur logiska vi var egentligen. Jag ställde i mitt anförande en fråga lite om hur ni ville ha det. När Mona Sahlin var idrottsminister gjorde hon sig ganska populär, skulle jag vilja säga, bland proffsboxarna genom att säga att man skulle verka för att upphäva proffsboxningsförbudet. Därmed gav hon sken av att det skulle bli tillåtet att utöva detta i Sverige. Det är lite samma sken som man ger i den här propositionen. Man säger nämligen att man ska upphäva förbudet och tillåta sporten, men samtidigt säger man: Nej, det ska vi inte, utan de som har slag mot huvudet ska inte tillåtas. Jag menar att man måste bestämma sig. Och när man redan har bestämt sig, om man nu har det, undrar jag varför man inrättar en tillståndsmyndighet som redan på förhand har avgjort att de kampsporter som i dag har någon form av slag mot huvud inte kommer att tillåtas. Och det som jag tycker är mest märkligt med det här är att man använder sig av amatörboxningen som något slags norm för alla kampsporterna. Det tycker jag faktiskt är något respektlöst.

Lars Wegendal (S)

Anf. 109 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Jag blir lite förundrad när Rossana Dinamarca säger att alla kampsporter med slag mot huvudet ska förbjudas, för så är det inte. Det står klart och tydligt i propositionen. Men de ska begära att få tillstånd. Det ska vara en bedömning av de kampsporter som i sitt regelverk har slag, sparkar eller annat våld mot huvudet. Det är det som det här handlar om. Av alla dessa kampsporter - hur många det är vet jag inte - blir det säkerligen sådana som kommer att bli förbjudna på grund av att deras säkerhetsföreskrifter och deras regelverk för utövaren inte är tillräckligt säkra. Och det kommer att bli sådana som kommer att tillåtas. Det finns något som bekymrar mig lite grann. När kulturutskottet fattade beslutet om att begära den här utredningen var det ett enigt kulturutskott. De bakomliggande diskussionerna handlade om att vi såg att det var tokigt att vi bara hade namngivit den professionella boxningen i förbudet när vi såg att det kom andra kampsporter som hade ett skadepanorama som var ungefär detsamma. Dem kunde man inte göra något åt. Då sade vi från kulturutskottets sida att vi vill ha en samlad reglering av alla kampsporter. Det är det vi diskuterar just nu. Det är fråga om en samlad reglering av alla kampsporter. Jag förstår inte riktigt. Jag är bekymrad över att Rossana Dinamarca säger att om de inte får bifall på reservation 2 kommer de att yrka bifall på reservation 1, som innebär att den professionella boxningen ska tillåtas. Jag fattar inte hur Vänsterpartiet resonerar i den frågan.

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 110 Rossana Dinamarca (V)

Fru talman! När vi yrkar avslag är det för att vi tycker att vår reservation med den motivering vi har är mycket bättre. Ett avslag är ett avslag. När det gäller hur vi kommer att ställa oss vid en omröstning, ser vi att vi inte kommer att vinna gehör ensamma. I det här fallet handlar det om att på punkten om att avslå propositionen håller vi med Moderaterna. Om det råder inget tvivel. Lars Wegendal säger att kampsporter inte ska förbjudas utan i stället ska de inte tillåtas. Jag ber om ursäkt för att jag använder ordet förbud, men man vill inte tillåta kampsporterna. Om man tänker tillåta några sporter med slag mot huvudet, vilka sporter är det fråga om? Hur hårt eller hur löst är det okej att slå? Där faller återigen logiken. Man säger å ena sidan att man inte tycker om sporter med slag mot huvudet, de ska regleras, det ska sökas tillstånd och de får sannolikt inte tillstånd. Å andra sida står Lars Wegendal i talarstolen och säger att vissa av dem kommer att tillåtas. Jag förstår inte riktigt. Jag kan förstå att det inte är helt rimligt att göra upp en lång lista på en mängd kampsporter som man inte vill tillåta eftersom en siffra eller bokstav kan läggas till så att det går att komma runt listan. Var i stället konsekvent och säg att alla sporter som har slag mot huvudet inte ska tillåtas.

Lars Wegendal (S)

Anf. 111 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Jag vet inte om det sista är något som Vänsterpartiet står för, nämligen att inte tillåta alla de sporter som har slag mot huvudet. Det är i så fall också sensationellt. Jag försökte utveckla i mitt anförande att det inte bara är fråga om slag mot huvudet. Det är grundförutsättningen för tillståndsgivningen. Det handlar om hela spektrumet av regler kring just den idrott eller kampsportsmatch man måste ta hänsyn till. Det är fråga om antal ronder, vilken skyddsutrustning som utövarna har, hur den medicinska kompetensen kring matchen ser ut. Det är alla dessa spektrum som finns omkring en match som ska avgöra. Man ska göra en samlad bedömning. Därför går det inte att säga att den inte ska vara tillåten, men den ska vara tillåten. Vi lägger ribban ungefär där amatörboxningen och där förbunden inom RF ligger i tillåtlighet. Rossana Dinamarca säger att man tänker stödja reservation 1. Men visst har motiven bakom reservationen betydelse om en sådan reservation skulle gå igenom? Det är instrumentet som talar om för regeringen att det är av ett visst skäl som propositionen avslås. Därför har det jättestor betydelse. I Moderaternas reservation pratar man om oseriösa arrangörer eller avarter av kampsporter. Läs däremot det särskilda yttrandet nr 1. Där talar man om att man vill ha tillåtlighet för professionell boxning, men det tror jag inte att Vänsterpartiet vill.

Mikael Johansson (Mp)

Anf. 112 Mikael Johansson (Mp)

Fru talman! Då Miljöpartiet de gröna inte har en ordinarie ledamot i kulturutskottet, och det därmed inte syns huruvida vi gröna håller med utskottsmajoriteten eller några av reservanterna, vill jag tydliggöra vår politik i den här debattens centrala fråga, det vill säga hur vi ser på proffsboxningen och andra kampsporter. Hade vi röstat om någon av beslutspunkterna i betänkandet hade vi röstat i enlighet med reservation 2. Regeringen föreslår att det införs en lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher som innehåller moment av slag mot huvudet. Av propositionstexten framgår att den föreslagna regleringen torde innebära - torde innebära - att såväl professionell boxning som arrangemang av vissa andra kampsporter som i dag genomförs inte kommer att få tillstånd med nuvarande tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser. Frågan är då varför det behövs en tillståndsprocess för proffsboxningen när det så tydligt framgår vad regeringen vill uppnå. För mig känns det lite onödigt, fru talman. Nej, rakt på sak: Fortsätt med förbudet mot proffsboxning. Däremot behövs det definitivt något slags reglering för övriga kampsporter som utövas med hjälp av slag mot huvudet.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 113 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Till att börja med vill jag gärna uttrycka min tillfredsställelse och glädje över att det finns ett så uppenbarligen brett stöd i kammaren för den lag om tillståndsplikt för vissa kampsporter som regeringen har föreslagit. Jag vill gärna understryka - som flera har gjort i debatten - att det inte handlar om att dra all kampsport över en kam. Det handlar framför allt om att försöka få till stånd en modern lagstiftning eftersom det proffsboxningsförbud vi har haft sedan över 35 år tillbaka inte längre fungerar. Det har tillkommit nya sporter under hand som har till och med en våldsammare karaktär än proffsboxningen. Det går inte heller att göra en lista där man lägger till sporter. Många frågar efter listan. Vilka sporter kan i fortsättningen inte vara tillåtna, och så vidare? Sporterna ändrar karaktär, och därför måste lagen ha en allmängiltig utformning. Som både Göran Persson i Simrishamn, Lennart Kollmats, Birgitta Sellén och andra har sagt är det de medicinska riskerna som har varit avgörande för regeringens bedömning av vilka sporter som ska tillståndsprövas i fortsättningen. Jag tycker att man inte nog kan understryka de medicinska aspekterna. Jag har i diskussionen hört, bland annat från Kent Olsson, ett sätt att underskatta de medicinska riskerna som jag tycker är beklagligt. Det handlar naturligtvis om unga människors liv och situation som kanske inte omedelbart återverkar på deras medicinska situation och status, men de kan ha ganska förfärande effekter om 10-30 år. Därför ska man definitivt inte underskatta de medicinska konsekvenserna och riskerna. Det sades också här, från bland annat Kent Olsson, att det är dubbelmoral att det finns proffsboxning eller andra typer av motsvarande sporter utomlands. Det är inget som vi från svensk sida kan reglera. Det är ett märkligt argument att det är bra att tillåta proffsboxning eller motsvarande andra våldsamma sporter därför att de ändå finns utomlands. Med samma logik kan vi tillåta narkotika i Sverige eftersom den bevisligen tillåts i vissa andra länder. Bara den parallellen visar hur undermåligt argumentet är. Några har ställt frågan om vilken typ av myndighet som behövs för att pröva den typen av sporter i fortsättningen. Bland annat Socialstyrelsen har föreslagits. Man kan naturligtvis överväga olika typer av myndigheter. Skälet till att regeringen har stannat vid en länsstyrelse är att en länsstyrelse oftast är en myndighet som har att hantera olika typer av tillstånd. Socialstyrelsen är mer en myndighet som ägnar sig åt konsulterande verksamhet och gör andra typer av bedömningar och är inte en tillståndsmyndighet i den bemärkelsen. Den mer specifika medicinska kompetensen finns naturligtvis på olika håll i samhället men måste byggas upp oavsett vilken myndighet som har valts. Regeringen har i det fallet stannat vid att föreslå en länsstyrelse. Vi tror att det räcker med en länsstyrelse för att få en likartad bedömning över hela landet. Det handlar framför allt om att man i ett initialskede får en praxisutformning i länsstyrelsen som gör att det går relativt smidigt i fortsättningen, när man väl har gjort de grundläggande medicinska bedömningarna. Det har också framförts i debatten här och i några av reservationerna att man bara skulle åtala arrangörerna och inte deltagare och funktionärer. Jag skulle gärna vilja understryka att alla som deltar i den här typen av arrangemang, oavsett om man är arrangör, aktiv eller funktionär, har ett individuellt ansvar för sin medverkan. Det är därför rimligt att alla behandlas på samma sätt. Lars Wegendal har bland annat tagit upp diskussioner om de så kallade skadorna och diskussionen där man säger att i idrottens försäkringsstatistik kan man inte se att just boxning och kampsporter är mer företrädda än andra. Precis som Lars Wegendal sade är det inte någon tillförlitlig statistik. Det försäkringsbolag som idrotten använder sig av har som praxis att över huvud taget inte ens teckna försäkringar för exempelvis vissa typer av fullkontaktskarate. Det gör att det inte finns någon fullständig statistik från berörda försäkringsbolag i det här läget. När man gör jämförelser med andra sporter måste man dessutom, såsom det sades, konstatera att det i andra sporter handlar om olyckshändelser, inte någonting som är accepterat enligt regelverket. En viktig aspekt är också att andra sporter som ibland drabbas av olyckor, typ ridsport och ishockey, har en helt annan omfattning på både tränings- och tävlingstillfällen, ett helt annat antal aktiviteter, än de relativt få kampsporter som vi i praktiken talar om och som har ett relativt begränsat antal utövare. Det här är en lagstiftning där man inte kan göra en lista där man förbjuder ett antal sporter, utan det finns möjlighet att via en prövning tillåta vissa sporter och andra får då inte tillstånd. Det är klart att lagstiftningen då måste ha en allmän karaktär. Om man kan utgå från att det mycket väl kan bli förändringar i många av de sporter som organisationerna själva bestämmer tävlingsreglerna för i framtiden, och som kan justera sina tävlingsregler, måste naturligtvis den myndighet som ska hantera det här i fortsättningen också vara konsekvent i sin tillämpning av kriterierna för de medicinska risker som man vill bedöma i fortsättningen. Jag vill till sist säga att idrotten, som är vår största folkrörelse, skänker väldigt mycket glädje och mycket spänning för många människor. Denna glädje och spänning som idrotten skänker vill vi gärna värna om. Det innebär att vi också vill ha en idrott där utövarna kan känna sig trygga och säkra. Då är inte minst de medicinska säkerhetsaspekterna i den typ av kampsporter som vi här talar om oerhört värdefulla. Precis som har sagts från flera i debatten här är det oerhört viktigt att konstatera att det inte är fråga om att ha ett generellt förbud mot all form av kampsport, vilket en del försöker framställa det som. Det är ganska missledande, och jag utgår från att det är avsiktligt som man missleder allmänheten när man gör den typen av påståenden. Det är fråga om att just understryka att idrotten har ett eget stort ansvar via det regelverk som de olika organisationerna fastställer, men samhället lägger ut allmänna säkerhetskrav och medicinska krav, som rimligen då ska följas upp av en myndighet, i det här fallet en länsstyrelse, och alla ska behandlas lika. Vi ska självfallet inte medverka till varken någon byråkratisering, höga avgiftsnivåer eller annat. Jag är säker på att när det väl har etablerats en praxis är det en ganska smidig hantering i fortsättningen. Avsikten är inte att den som har en viss typ av sport ska söka för vartenda evenemang och varje tillfälle under åren framöver, utan när man väl får den etablerade praxisen kommer det att kunna löpa ganska smidigt. Med det, fru talman, vill jag bara till sist konstatera att vi på det här viset kan övergå från en lagstiftning och ett förbud mot proffsboxning, som tyvärr är helt obsolet i dagsläget eftersom det har kommit så många nya sporter, över till en mer modern lagstiftning, som nu täcker hela det här området och behandlar alla på ett likvärdigt sätt i fortsättningen.

Birgitta Sellén (C)

Anf. 114 Birgitta Sellén (C)

Fru talman! Jag vill till vice statsministern ställa ytterligare en fråga runtomkring det här med den som ska vara tillståndsmyndighet. Vi har från Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet sagt att vi tycker att länsstyrelsen verkar illa vald som tillståndsmyndighet och att det bör vara Socialstyrelsen i stället. Även riksdagens ombudsmän och flera länsstyrelser har framhållit att det bör vara en central förvaltningsmyndighet. Jag skulle väldigt gärna vilja få en förklaring till att regeringen har fastnat för att en länsstyrelse ska vara tillståndsmyndighet.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 115 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Den huvudsakliga anledningen är naturligtvis att länsstyrelserna på många områden, exempelvis miljöområdet, har just den här typen av tillståndsuppgifter. Socialstyrelsen är en myndighet som är mer inriktad på att verka på områden av konsulterande karaktär och med forskningsuppgifter. Vi har konstaterat att både Socialstyrelsen och länsstyrelsen i dagsläget har att bygga upp en ny kompetens, som finns på olika håll i landet, om det ska byggas upp en ny myndighet. Vi tycker då att det är rimligt att det sker i en myndighet som är van just vid att lämna olika former av tillstånd för arrangemang. Socialstyrelsen har normalt sett inte i uppgift att lämna tillstånd för olika typer av offentliga arrangemang.

Birgitta Sellén (C)

Anf. 116 Birgitta Sellén (C)

Fru talman! Den förklaringen låter ändå lite märklig. Länsstyrelserna bestämmer över sina egna län, och de går inte in och trampar alltför mycket på andras. Man kan ibland samarbeta över länsgränser och så vidare, men här ska en länsstyrelse bestämma över alla länsstyrelser, om jag tolkar det rätt. Det låter alltså väldigt konstigt. Jag vill också koppla på att det är helt rätt, som Bosse Ringholm säger, att idrottsrörelsen ska kunna bestämma väldigt mycket över sin verksamhet och att vi som politiker inte ska vara där och peta på allt vad de gör. Men när det gäller den godtagbara säkerheten, anser ministern då att det är idrottsrörelsen själv som ska garantera den? Från Centerpartiets sida anser vi att det är viktigare att det är medicinska expertkunskaper som ska ligga till grund för det där. Allra sist till vår ordförande: Tack för de här åren som ordförande!

Bosse Ringholm (S)

Anf. 117 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Först är det så att den medicinska sakkunskapen naturligtvis ska finnas hos myndigheten. Man kan inte begära att organisationerna ska stå för den. Det är myndigheten som ska stå för den typen av expertis. Sedan är det ganska vanligt - det finns många exempel på det - att en länsmyndighet kan vara avgörande för frågor i flera eller i alla län i landet. Det är ganska vanligt till exempel på skatteområdet, där man har speciella frågor. Vi har exempelvis en myndighet på skatteområdet i Ludvika som hanterar momsfrågor för alla delar av Sverige trots att det bara är i en del av den myndigheten. Det är ingen ny praxis på något sätt.

Kent Olsson (M)

Anf. 118 Kent Olsson (M)

Fru talman! Vice statsministern och jag delar ett gemensamt idrottsintresse, och jag tycker att det är tråkigt att konstatera att ministern har blivit ett slags förbudsminister. Förut var proffsboxning förbjudet, och nu kommer ytterligare ett antal delar att förbjudas, vad jag förstår, inom kampsporten. Jag tycker att det är lite tragiskt. I fråga om amatörboxningen står det ganska oklart i reglerna, om den ska få vara kvar eller inte. Det är inte alls så att jag underskattar de medicinska aspekterna. Men det finns andra idrotter där olycksriskerna är betydligt större. I ishockey händer väldigt mycket, och vi vet att spelare som spelar väldigt mycket får många hjärnskakningar och kan få men av detta. Även om Bosse Ringholm var inne på det tidigare vill jag fråga honom: Varför är det bättre att man boxas på Åland än att man boxas i Sverige? Det är inte så att de här människorna får mindre skador. Det är väl snarare så att genom att tillåta det här kan man ha en bättre reglering än vad man har i andra fall. Jag är lite förvånad över att man inte ser den aspekten på detta. Vi vet att antalet svenska boxare som ägnar sig åt proffsboxning, om vi behåller den termen, inte har minskat särskilt mycket därför att vi har förbjudit den här i Sverige. Sedan går jag över till den sista frågan, som mer rör det byråkratiska. Även om ministern försökte förklara det så kan jag inte riktigt förstå detta: Varför ska de som deltar i ett arrangemang, oavsett om de är boxare, läkare eller domare, få böta för det? Det borde väl räcka att det är arrangören som har ansvaret?

Bosse Ringholm (S)

Anf. 119 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Kent Olsson tillhör ett parti som normalt sett brukar understryka behovet av individuellt ansvar. Om man deltar som funktionär eller på annat sätt är delaktig i ett kampsportsarrangemang eller en gala som inte är tillåten så finns det rimligen skäl att utkräva det individuella ansvaret hos individen. Man kan inte skylla ifrån sig och säga att man inte visste om att arrangören inte hade fått tillstånd. Jag tror att Kent Olsson ska rannsaka sitt sinne och tänka efter. Hans parti tycker i vanliga fall inte att det här med individuellt ansvar är helt fel. Det gäller inte minst i en sådan här situation, där det handlar om medicinska skadeverkningar. Jag försökte vara tydlig med att säga att proffsboxning naturligtvis inte är bättre på Åland än i Sverige. Den har naturligtvis samband med medicinska risker ur alla synpunkter. Om vi hade tillåtit proffsboxning under de 35 senaste åren i Sverige vet vi ingenting om ifall vi hade haft många fler proffsboxare än dem vi har i dag som är svenska medborgare. Det har vi inte någon som helst kunskap om, och vi har ingen möjlighet att göra en sådan bedömning. Vi kan bara gissa, helt enkelt. Men det är inte mer acceptabelt att ha proffsboxning på Åland än någon annanstans. Jag tog exemplet med narkotika för att vara övertydlig. Om man säger som Kent Olsson - att det är bättre att vi själva tillåter proffsboxning för att vi då kan bestämma reglerna så kan man säga att det finns länder som tillåter försäljning av narkotika, och därför kan vi också göra det, men med lite bättre regler, i Sverige. Det är så tydligt som det kan vara hur haltande den jämförelsen är, Kent Olsson. Låt mig till sist säga att de flesta trots allt är överens om de medicinska aspekterna. Jag tycker att de underskattas ibland. Det är klart att man alltid kan säga, om man har en extrem liberal uppfattning, att individen själv får ta ansvaret för de medicinska konsekvenserna. Men det handlar ju inte bara om mig själv och om min egen bedömning, utan om de konsekvenser detta får för samhället och för individens långsiktiga utveckling.

Kent Olsson (M)

Anf. 120 Kent Olsson (M)

Fru talman! Även om ministern tog upp exemplet med narkotika vill jag säga att det inte finns några större likheter mellan narkotika och boxning. Vad gäller narkotikan är man ganska överens i de flesta länder om att det ska bekämpas. När det gäller boxning är det i princip bara Norge, Kuba och något land till som har kvar förbudet. Det innebär att det är ganska enkelt att komma ut någon annanstans och boxas. Jag har en känsla av att vi inte kommer längre i debatten om det här. Låt mig i stället gå över till ansvaret och arrangörerna. Om det är som så att någon bjuder in en till ett arrangemang så tar man inte som fotbollsspelare eller i andra idrotter reda på vem som står bakom arrangemanget. Varför ska man lägga detta ansvar på dem som ägnar sig åt en kampsport som boxning? Det är klart att deltagarna räknar med att det ska vara ett arrangemang som är godkänt. Därför säger vi att det borde vara arrangörer som har ansvaret i det här fallet, och inte de funktionärer som är med. Jag är inte ensam om att tycka detta, och jag tror att en stor del av idrottsrörelsen står bakom det i de remissvar som finns. Det är att gå lite väl onödigt hårt och byråkratiskt fram. Men även där har vi tydligen olika uppfattningar.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 121 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Det är bekant att det internationellt sett finns det som Kent Olsson kallar för avarter i proffsboxningen. Med den logik som Kent Olsson har är det inte särskilt svårt att låta någon arrangör som kanske inte är så nogräknad stå för ett arrangemang som inte är tillåtet. Sedan låter man deltagarna leva i föreställningen att det finns någon form av tillstånd. Det är klart att alla måste ta det individuella ansvaret. Jag har svårt att se varför man just här ska göra ett stort undantag för individuellt ansvar. Vi vet att idrottsrörelsen lägger stor vikt vid säkerhetsaspekterna i sina olika idrotter och på alla sätt försöker minimera skaderiskerna, antingen det gäller ishockey, ridning eller någon annan sport. Det finns en viktig skillnad mellan den typ av skaderisker som inte är avsedda, utan olyckshändelser, och sporter som man från början vet med sig kan innebära oerhört stora risker med våld mot huvudet, som är helt oskyddat. Det är den stora skillnaden. Den uppfattning som jag har, och som jag har lyssnat mig till i idrottsrörelsen, är att man gör en stor skillnad mellan amatörboxning och motsvarande kampsporter där risker inte finns på samma sätt som i de grövre fallen av kampsporter och proffsboxningen. Det är stor skillnad mellan det ena och det andra. Det tror jag att idrottsrörelsen också är beredd att fortsätta att ta ansvaret för, och att i fortsättningen behålla minimala skaderisker.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 122 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! Jag vill bara ställa en fråga och göra en liten fördjupning med tanke på det som även Birgitta Sellén talade om angående tillståndsmyndigheten. Tar inte ministern någon hänsyn alls till remissinstanserna som har haft synpunkter på detta? Kör han bara på med skygglapparna för ögonen i egen fart? Jag vill också komplettera med en ny frågeställning på samma område. Finns det i så fall redan någon länsstyrelse som är utsedd eller omnämnd?

Bosse Ringholm (S)

Anf. 123 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Självfallet har vi noga sett efter vad remissinstanserna säger på området när det gäller att välja myndighet som sköter tillståndsgivningen. Det är en relativt splittrad bild bland remissinstanserna. Vi har självfallet samrått med Socialstyrelsen och med andra myndigheter om vilken som kan vara den mest lämpliga myndigheten. Som jag har sagt förut har vi kunnat konstatera att man måste bygga upp en kompetens i en ny myndighet, oavsett om det är Socialstyrelsen eller länsstyrelsen. Det finns kompetens på olika håll, men den är inte samlad på det sätt som vi önskar i fortsättningen. Det har inte funnits någon önskan från Socialstyrelsen att ta till sig den typen av kompetens. Jag förstår det, därför att Socialstyrelsen inte tycker att man är en tillståndsgivande myndighet på samma sätt som våra länsstyrelser, som oftast svarar för tillståndsgivning när det gäller miljöområdet och även för olika typer av arrangemang. Socialstyrelsen har ingen som helst erfarenhet av den typen av tillståndsgivning.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 124 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! Låt mig då bara repetera den andra frågan jag ställde. Finns det någon länsstyrelse som i så fall redan är påtänkt, utsedd eller liknande?

Bosse Ringholm (S)

Anf. 125 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Vi har självfallet fört en diskussion med flera länsstyrelser, men vi avvaktar riksdagens hantering och kammarens beslut. Sedan kommer vi att fortsätta bereda frågan.

Peter Pedersen (V)

Anf. 126 Peter Pedersen (V)

Fru talman! Det här är ett kärt ämne, som vi nu förhoppningsvis diskuterar någon av de sista gångerna. Jag hade hoppats att det här skulle vara sista gången, för jag tillhör dem som var glada när vi lyckades hitta fram till en gemensam ståndpunkt om att vi ville ha en förutsättningslös utredning om olika kampsporter. Jag tycker kanske inte att den har blivit så förutsättningslös, framför allt inte när man läser slutresultatet i regeringens proposition. Där slås det ganska påtagligt fast att detta torde innebära att proffsboxning även i fortsättningen ska vara förbjuden. Jag ägnar mycket tid åt politik, musik och idrott. Jag tror att det är en fördel i alla tre aktiviteterna om man förenar kunskap och färdighet med improvisation på något vis. Det gäller inte minst boxning och kampidrotter, eller för den delen fotboll. Men jag tycker att det känns som om det är lite för mycket improvisation i debatten nu om propositionen. Man säger å ena sidan att man förfasar sig över idrotter som tillåter att man slår och sparkar någon annan, framför allt om det träffar i ansiktet eller huvudet. Å andra sidan säger man inte någonstans att det här ska vara förbjudet. Man ska hitta den godtagbara säkerheten. Ingenstans står det att man vill förbjuda det här. Alla de som är uppe här har moraliserande synpunkter på kampsporter, men ingen har hittills riktigt klart uttryckt att man vill förbjuda alla idrotter som tillåter den typen av aktiviteter. Vi pratar, men vi fattar inte beslut. Jag misstänker att det finns en rädsla för att ni då skulle dra på er alltför mycket kritik av ett ännu större antal människor, kvinnor och män, som ägnar sig åt till exempel boxning. Ni pratar om att det är hemskt med idrotter som tillåter knockout. Man jämför till och med boxning med uppsåtlig misshandel i propositionen, vilket jag tycker är direkt förolämpande oavsett om man är boxare som amatör eller professionell. Jag känner så pass många boxare att jag tycker att det är förolämpande med den typen av uttryckssätt. Ingen boxare, kampsportare eller fotbollsspelare går avsiktligt in för att skada sin medspelare eller motspelare. På ett annat ställe i propositionen går det att läsa att man, på ett korrekt sätt, konstaterar att i boxning och andra kampsporter får man vinstgivande poäng genom att träffa en fastställd yta på kroppen. Det är ett sätt att vinna en match, helt enkelt. Man går inte upp i en boxningsring eller en karatearena för att skada motståndaren, utan man deltar i en idrott där det finns vissa fastställda regler. Genom att hålla sig inom det regelverket kan man vinna matchen. Gör man inte det blir man diskvalificerad, precis som i alla andra idrotter. Sedan har vi det andra spåret. När man inte kommer fram på den linjen säger man att det måste hållas isär om ett slag i ansiktet eller mot huvudet är avsiktligt eller inte. Som Britt Solberg mycket korrekt slår fast i sin utredning bryr sig hjärnan inte om ifall ett slag eller en spark var med avsikt eller inte. En hjärnskakning är en hjärnskakning. Jag kan hålla med idrottsministern, som jag vet är en sann bekämpare av alkoholmissbruk - apropå den här parallellen till narkotika, som jag tyckte var något märklig: Vill vi verkligen bekämpa minskningen av hjärnceller i fosterlandet Sverige borde vi rikta ännu mer insatser mot att bekämpa den ökade alkoholkonsumtionen. Det skulle ge mycket mer effekt. Nu inriktar vi oss på ett fåtal människor som väljer att ägna sig åt kampsport, och hela tiden är argumentet att vi vill rädda hjärnceller. Man ska inte få ta egna beslut. Det finns inte heller någon statistik, vill jag hävda, att använda som bevis vare sig för eller emot boxning eller andra kampsporter. All statistik hämtas utifrån. Vi har ju inte haft någon svensk proffsboxning sedan den 1 januari 1970, utan vi hänvisar till proffsboxare i andra länder - till exempel USA, där man får hålla på och boxas tills man är ungefär i min ålder. Detta tycker jag är fullständigt olämpligt nästan oavsett vilken idrott man håller på med. Det är precis den typen av avarter vi skulle kunna jobba mot om vi tillät professionell boxning i Sverige och jobbade inom de förbund som finns tillsammans med Svenska Boxningsförbundet för att få en säkrare idrott. Det låter precis som om boxningen har varit likadan i alla år. Den som vet någonting om boxning vet att det har hänt oerhört mycket på säkerhetsområdet. Förr fick man boxas hur länge som helst och utan handskar. Snarare använde man redskap som gjorde att man skulle skada sin motståndare. Sedan har det skett en nedtrappning av antalet ronder som man får gå i en match. Lennart Kollmats säger att man springer fortare och fortare och slår hårdare och hårdare men att hjärnan inte utvecklas. Nu är det ju så att man bäst motverkar slag genom att undvika att få dem. Vidare tränar man nackmusklerna för att motverka slag och slippa den här skvalpningen av hjärnan som jag tror att Birgitta Sellén pratade om. Vi kan inte ha oss själva som måttstock när vi talar om vad som ska vara tillåtet eller inte tillåtet. Jag skulle bli allvarligt skadad om jag ställde upp i störtlopp, till exempel, med mina förutsättningar just nu. Om jag ställde upp i en NHL-match skulle jag säkert bli allvarligt skadad, eller i en boxningsmatch. Vi måste se att detta är vältränade idrottsmän och idrottskvinnor som utövar olika idrotter. Vi kan inte bara ha en massa myter om att de som håller på med kampidrott mycket oftare än andra blir skadade på ett allvarligt sätt, att de får allvarliga huvudskador. Lägg då fram den bevisningen, om det är på det sättet! Det finns ingenting som styrker den åsikten. Jag har skrivit många motioner om detta. Den senaste jag skrev var på propositionen, Kr24, och den har av någon anledning fallit bort. Jag hittar inte den i någon reservation. Annars brukar ni alltid bifalla och avslå hit och dit, men den har liksom fallit bort av någon anledning. Jag hoppas att det beror på att den är så bra att ni inte riktigt haft argument att bemöta den med. Det som trots allt gör mig riktigt glad i propositionen är att vi nu avskaffar särlagstiftningen att professionell boxning ska vara förbjuden. I stället ska vi ha en tillståndsplikt för alla kampidrotter som tillåter slag mot motståndaren, framför allt huvudet. Jag kan acceptera en sådan tillståndsplikt. En sak gör mig dock besviken. Läser man själva lagtexten ser man att den är ganska neutral, men regeringen kan inte låta bli att i den omliggande texten - som ju kommer att vara ganska viktig för tillståndsmyndigheten - peta in, precis som för övrigt idrottsministern gjorde i samband med lagrådsremissen, att detta kommer att innebära att proffsboxningen är förbjuden även i framtiden. Det står det faktiskt inte i propositionen. Jag skulle vilja fråga idrottsministern: Är idrottsministern nu beredd att göra samma tolkning som kulturutskottet gör - och som för övrigt även jag gör i yrkande 3, tror jag, i min motion Kr24 - nämligen att det är "angeläget att slå fast att ingen kampsport i förväg bör betraktas som förbjuden"? Håller idrottsministern med om den tolkningen på s. 11 i kulturutskottets betänkande? På s. 12 står det: "Tillståndsmyndigheten bör därför inte förbjuda en kampsport enbart på grund av dess beteckning eller klassificering utan bör göra en samlad prövning med utgångspunkt i den specifika kampsportens tävlingsregler och säkerhetsbestämmelser." Jag vill ha ett svar på den frågan. Jag tror att även kampsportsvärlden vill ha det. En annan märklighet, som jag förstår att även idrottsrörelsen har varit inne och haft synpunkter på, är att man å ena sidan säger till dem som ägnar sig åt exempelvis amatörboxning att det är en bra idrott som kan vara ett föredöme för andra kampidrotter. Å andra sidan säger man: Men nu ska ni betala en tillståndsavgift för att ni utövar er idrott. För att jämföra med trängselavgifter innebär det i praktiken att vi inför en trängselavgift på dem som ägnar sig åt kampidrott. Och de kommer inte i alla avseenden från socialgrupp 1 utan är ofta inte bemedlade nog att kunna hålla på med mer dyrbara idrotter som hockey. Nu säger vi: Om ni ägnar er åt karate eller boxning ska ni i fortsättningen betala en avgift för det. Då är svaret ungefär att det vore konstigt att göra skillnad på en ideell, allmännyttig förening och en kommersiell organisation. Det argumentet förstår jag inte alls. Jag var med och tog fram den idrottspolitiska propositionen tillsammans med dåvarande idrottsministern Ulrica Messing, och då slog vi fast att det är viktigt att inom idrotten göra skillnad när ideella organisationer gör om sig till kommersiella bolag. Är man ett kommersiellt bolag ska vanlig skattelagstiftning gälla och så vidare. Vi har särregler för idrotten vad gäller skattelagstiftningen. Det finns vissa positiva särregler som gäller idrotten. Min fråga till idrottsministern är: Varför ska det inte gälla även i det här avseendet? Om man nu är accepterad av och upptagen som medlem i Riksidrottsförbundet, som flera av de här idrotterna är, varför ska man då straffas med en avgift? Det vill jag gärna ha svar på. Man vet aldrig vilken debatt som är den sista, men om detta skulle vara min sista debatt är jag väldigt glad att jag fick prata just om kampsporter. Jag vill yrka bifall till min motion Kr24, punkt 1-4. Jag vill också tacka alla trevliga ledamöter i kulturutskottet för ett gott samarbete under många år. Jag vet att några av er slutar, och jag kommer att sakna er väldigt mycket - även om jag tycker att ni har helt fel när det gäller er inställning till kampsporter i allmänhet och boxning i synnerhet. Tack ska ni ha!

Birgitta Sellén (C)

Anf. 127 Birgitta Sellén (C)

Herr talman! Det är alltid intressant att lyssna till Peter Pedersen. Du är så engagerad i dina debatter. Det ska du ha en eloge för, tycker jag. Jag lyfte i mitt anförande upp att jag tycker att det finns många signaler inom kampsporterna som känns fel för mig. Jag anser att det är ohälsosamt med hårda slag och sparkar mot huvudet och att kampsporterna kan ge signaler om att det är tillåtet att slå och sparka andra för att knocka ned dem. Ser inte Peter Pedersen att det finns en risk att en del som håller på med kampsporter - och då tänker jag kanske framför allt på de sporter där det också finns sparkar, eftersom vi ser att det förekommer så mycket i samhället - tycker att jag kan det här, jag vet hur jag ska göra när jag hamnar i en konflikt, och så använder man sig av de här sparkarna som man har lärt sig när man gått i kampsportsträning? Man glömmer bort de regler man lärt sig på lektionen, eller vad det nu ska kallas när man går på träning, och använder sig av sparkar för att slå ned någon även ute på gatan.

Peter Pedersen (V)

Anf. 128 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Det här tror jag är en av de absolut största myter som finns om kampsport. Jag har småtränat lite. En del tror att jag varit svensk mästare. Detta vill jag här och nu bestrida, men jag har tränat lite boxning och karate och varit inne och tittat på lite andra idrotter. Oavsett vilken idrott det gäller vet man inom kampidrotten att man har fokus på sig. Så fort det händer någonting på stan - någon provocerar en boxare, till exempel, talar om att man är världsmästare och gärna vill se vem som är starkast - kommer det att stå i tidningen att en boxare var i bråk. Det står det aldrig om det är en fotbollsspelare. Det jag fick lära mig, och det tror jag gäller fortfarande, är ungefär att om man råkar i bråk som kampsportare ska man först försöka prata sig ur situationen och sedan springa tre kilometer och hoppas att motståndaren inte har lika bra kondition. Om man sedan står mot en vägg och motståndarna är tre stycken och använder redskap, kniv eller någonting, har man möjligtvis rätt att använda det våld som krävs precis som vilka människor som helst. Jag tror att det är en stor myt att de som ägnar sig åt kampsporter skulle vara speciellt benägna att använda sina kunskaper på stan. De som tränar de här idrotterna vet att det är ett enormt hårt arbete. Om man bara vill lära sig att slåss finns det enklare sätt att nå fram till att vinna ett slagsmål på stan än att hålla på med kampidrott, vill jag säga, för det är ett tungt, hårt och slitsamt arbete som jag inte tror att någon våldsbenägen fanatiker av något kön ägnar sig åt frivilligt. Det finns enklare sätt att vinna på gatan.

Birgitta Sellén (C)

Anf. 129 Birgitta Sellén (C)

Herr talman! Det är möjligt att det ligger lite grann i det som Peter säger, att har en boxare varit ute och slagits står det boxare i tidningen och att det i samma situation inte står fotbollsspelare. Då står i stället namnen. Då står det Ljungberg och Mellberg och allt vad det är. Det är ett precis lika tydligt språk. Sedan skulle jag vilja ställa en annan fråga som jag funderade över. Den har att göra med hur Vänstern kommer att hantera reservationerna som finns i betänkandet. Jag drar mig till minnes förra mandatperioden när vi hade mycket debatt om kampsporter. Peter Pedersen ville ha en utredning för att vi förhoppningsvis skulle få tillstånd att godkänna proffsboxning, som naturligtvis var Peters önskan. Det blev en väldig diskussion. Den kulminerade i att Moderaternas Elisabeth Fleetwood ställde upp på utredningen för att få avslag på att godkänna proffsboxning. Jag tror att Peter känner igen diskussionen. Tänker ni i dag återgälda den väntjänsten? Moderaterna stödde er förra gången så i dag är kanske Vänsterpartiet redo att stödja Moderaterna.

Peter Pedersen (V)

Anf. 130 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Jag tror att mina partikamrater kommer att rätta till det. Jag tror att det beror på en liten missuppfattning. Jag har inte riktigt förstått varför de olika yrkandena har hamnat på de ställen de gjort. Avslag på propositionen, står det som rubrik på reservation 1 från Moderaterna. Men jag kan inte se någonstans när jag läser den texten att de faktiskt yrkar avslag på propositionen. Det kanske Kent Olsson kan förtydliga. Man godkänner lagstiftningens syfte, men jag hittar inte riktigt själva yrkandet på avslag i motivationen i texten. Men det får mina partikamrater reda ut. Jag bara konstaterar att Vänsterpartiet, tyvärr, tycker jag, har ett kongressbeslut som säger att vi ska behålla proffsboxningsförbudet, och så säger man ingenting i princip om de övriga kampsporterna. Det har jag försökt ändra på, men jag har inte lyckats än. Jag hoppas att jag kan göra det i framtiden. Det innebär att det per definition är omöjligt för Vänsterpartiet att ställa upp på den här lagstiftningen, för det innebär faktiskt att vi upphäver det specifika proffsboxningsförbudet. Det är själva problematiken. Det är inget återgäldande. Jag hoppas att det är en missuppfattning. Jag kan säga att det är en något vilseledande rubricering för det står avslag på propositionen och jag kan inte hitta det avslaget riktigt, utan Moderaterna säger ungefär att man ställer upp på själva inriktningen men inte är riktigt nöjd med vissa delar. Då är det inte ett riktigt avslag. Jag tycker att det bör förtydligas i den fortsatta debatten. Jag ber om ursäkt för att jag strulade till det lite.

Lennart Kollmats (Fp)

Anf. 131 Lennart Kollmats (Fp)

Herr talman! När jag för det första gjorde rekordjämförelserna med friidrott på olika sätt och sade att det utvecklas hoppas jag att jag inte sade att hjärnan inte utvecklas. Det hoppas jag innerligt att den gör. Det är skallens hårdhet som inte utvecklas med utvecklingen. Detta sagt för att rätta till det om jag skulle ha sagt fel. Sedan vill jag ta upp att det har sagts i debatten att man får flytta utomlands för att boxas i proffsboxningsmatcher. Jag skulle vilja fråga Peter, som är mer insatt och kunnig i det här än jag är: Är det lika regler i alla länder för det som kallas professionell boxning? Du antydde att så inte skulle vara fallet. En medicinsk undersökning var gjord i USA och där får man ju boxas på ett helt annat sätt än man kanske får i andra länder. Eller är det så att de olika boxningsorganisationerna var och en har sina regler så att det som sagts tidigare, att det är lika regler utanför Sverige, i Kuba, Norge och vad det nu är för någonting, inte stämmer. För det andra skulle jag vilja säga att när det gäller knockouten och logiken håller jag med om att det inte är logiskt att ställa upp för de regler som finns inom den så kallade amatörboxningen. Men det är för mig en kompromiss. Jag skulle personligen helst, ska jag i ärlighetens namn säga, velat se ett stopp även för den delen. Men det här är en kompromiss som jag tycker är rimlig. Det är en godtagbar säkerhet som jag kan acceptera, att vi har de regler som i dag gäller i Sverige för att kunna boxas i OS till exempel. Det är ju de regler som gäller vid olympiska spel. När det gäller alkoholkonsumtionen håller jag med Peter i det avseendet att det vore fantastiskt bra att få ned alkoholkonsumtionen för att minska förlusten av hjärnsubstans och hjärnceller. Men det utesluter inte på något sätt att man vidtar åtgärder på andra områden också. Jag tycker att det är viktigt att ha med det i sammanhanget.

Peter Pedersen (V)

Anf. 132 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Tyvärr sätter vi i så fall in alltför lite åtgärder för att få ned alkoholkonsumtionen. Om vi verkligen vill komma till rätta med stora samhällsproblem, personliga tragedier och enormt stora kostnader för samhället borde vi faktiskt ägna mer tid åt det senare än åt att hålla på och jaga ett antal boxare eller kampsportare. Jag tycker att det är en märklig argumentation, måste jag säga. När det gäller olika regler för boxning är det så att Sveriges Boxningsförbund är med i Europeiska Boxningsunionen. Där finns det fastställda regler för vad som gäller. Men allting kan utvecklas. Det var det som var min poäng. Boxningssporten, för att ta det exemplet, har inte alltid sett likadan ut. Den har humaniserats: kortare matcher, mer skydd, bättre regler. Det kan man förstås fortsätta med. Men min poäng är att jag även i det här fallet tycker att det är märkligt att Folkpartiet kan tycka att vi ska gå in och ha synpunkter på hur tjocka handskarna ska vara, hur långa matcherna ska vara och så vidare. I alla andra sammanhang brukar vi vara överens om att idrotten själv faktiskt ska avgöra sina idrottsregler. Jag ser med fasa fram emot att vi får en reglering av hur hård pucken ska vara eller vilken lutning vi får ha på störtlopp, för om det lutar för mycket kan man faktiskt slå ihjäl sig om man kör omkull och så vidare. Nu överdriver jag lite, men idrotten värnar om sina utövare. De som inte gör det har inga utövare. Kom till vår idrott, här ska vi skada er till döds! Vem tror att någon skickar in ungarna där? Idrottsutövarna och deras ledare och tränare kommer förstås att se till att det fungerar på ett bra sätt. Sedan tycker jag att det var ärligt och bra att Folkpartiet erkänner att den här lagstiftningen inte är speciellt logisk. Jag tror att det kan vara bra att man hittar en balans någonstans. Då tycker jag att man hade kunnat nöja sig med att säga: Vi vill att tillståndsmyndigheten ska avgöra vad som är godtagbar säkerhet. Om man uppfattar att den är det ska den godkännas. Därför finner jag med glädje att det faktiskt står ungefär så i kulturutskottets betänkande. Och jag utgår från att tillståndsmyndigheten mer lyssnar på kulturutskottet än på regeringen i det här avseendet. Då kan vi få en vettig lagstiftning, trots allt.

Lennart Kollmats (Fp)

Anf. 133 Lennart Kollmats (Fp)

Herr talman! Det senare hoppas jag också, därför att riksdagens beslut faktiskt handlar om det betänkande som kulturutskottet lägger fram och inte om den proposition som regeringen lägger fram. Det är självklart att det är riksdagens beslut som är det som gäller. När det gäller idrotten som bestämmer själv vill jag peka på att en del av de här kampsportsorganisationerna faktiskt inte är inkluderade i Riksidrottsförbundet. Jag ser med fasa på det Peter Pedersen antyder, att de organisationer som inte ens har kommit in i RF självfallet ska bestämma sina regler. Då är vi ute på hal is. Det vill jag helt enkelt inte ställa upp på. Peter känner ändå till mycket om det här och har en god sakkunskap. Du sade att det är ett fåtal inom kampsporterna, som man inte ska jaga, medan alkoholkonsumenterna är så många fler. Jag håller med om att proportionerna inte är desamma. Vi har i kulturutskottet fått uppgiften att behandla detta, medan de insatser som samhället gör för att bekämpa alkoholkonsumtionen är avsevärt mycket större än det här innebär. Det är inte jämförbart på samma dag. Men det har sagts i debatten att det är ett par hundra tusen som tvingas utomlands för att träna om det här går igenom, bland annat aktiva eller före detta aktiva pugilister. Då skulle jag vilja höra ditt svar och din tolkning. Om detta går igenom i riksdagsbeslut, vilket jag tror, hur många ungdomar tror du tvingas utomlands för att träna och liknande i de här kampsporterna? Är det 5 000, 10 000 eller 200 000?

Peter Pedersen (V)

Anf. 134 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Den frågan är omöjlig att besvara eftersom vi ännu inte har sett var gränsen för godtagbar säkerhet kommer att ligga. Skulle man lägga in alla som tillåter slag eller sparkar mot huvudet kan det bli de högre siffrorna. Det beror helt och hållet på var tillståndsmyndigheten anser att den tillåtna nivån ska ligga. Den frågan går inte att besvara.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 135 Bosse Ringholm (S)

Herr talman! Regeringens förslag är alltså en tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher. Många efterlyser en lista på vilka sporter som inte kommer att vara tillåtna utan förbjudna i fortsättningen. Skälet till att regeringen inte kan lägga fram ett sådant förslag är att det inte går att ha en sådan lista som hela tiden är aktuell. Det måste göras en bedömning utifrån generella villkor av den medicinska säkerheten. Precis som Lennart Kollmats säger att idrotten själv tar ansvar för sina regler så kan idrotten också ändra sina regler hela tiden. Därför kan man inte göra en lista där man har aktuella sporter som är tillåtna eller inte tillåtna. Det måste vara de generella medicinska kraven som gäller alla i fortsättningen, och sedan får detta prövas från fall till fall. Det gör att ingen är på förhand utsedd för att inte klara reglerna. Det beror alldeles på vilka regler man själv tänker tillämpa i den sport som söker, och sedan får man pröva dem mot de regler som regering, riksdag och tillståndsmyndigheter har ställt sig bakom. När kulturutskottet gör bedömningen att den här lagstiftningen inte har tillkommit för att göra proffsboxningen tillåten så är det en ganska rimlig slutsats. Den har ju tillkommit därför att vi har haft ett proffsboxningsförbud som har fungerat väl i 35 års tid men som numera är akterseglat eftersom det har tillkommit nya sporter som är av samma karaktär eller till och med värre ur medicinsk synpunkt än proffsboxning, och därför måste lagstiftningen göras om. Det är alltså en rimlig bedömning som kulturutskottet har gjort i det fallet. När det gäller avgifter vill jag säga att det självfallet är så att på ett område där det förekommer både ideell och kommersiell verksamhet, vilket det gör när det gäller exempelvis olika kampsportsskalor, är det rimligt att själva tillståndsprövningen är enhetlig. Jag vill gärna understryka att det här med avgifter, som görs till en stor fråga, inte handlar om att man vid varenda tillfälle ska betala avgift i åratal framöver, utan det är ju fråga om att få till stånd en generell prövning av någon sport som har samma regelverk. Om amatörboxningen, som är det enklaste, har sin prövning klarad så gäller det för lång tid framöver, såvida det inte sker någon förändring av regelverket inom amatörboxning. Jag tycker att avgifternas betydelse i sammanhanget är väsentligt överdriven.

Peter Pedersen (V)

Anf. 136 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Jag tycker att det är glädjande att idrottsministern, som jag uppfattar det, inte längre klart slår fast att den här lagstiftningen per definition kommer att innebära att proffsboxning även i framtiden ska vara förbjuden, utan att det helt enkelt är upp till tillståndsmyndigheten att avgöra om de tävlingsbestämmelser och de tävlingsregler som till exempel boxningen eller karaten lämnar in kan anses vara godtagbara eller inte. Då tycker jag att vi har kommit en bit på vägen. Det är ju faktiskt det som jag har i ett av mina yrkanden och som kulturutskottet slår fast: Man kan inte bara titta definitionsmässigt och säga att om ni håller på med den och den idrotten så är det per definition förbjudet, och om ni inte gör det så är det tillåtet. Ett exempel på det är att vi har George Scott, som var världsmästare i en organisation i boxning, och vi har Zoltan Sarossy, som är en duktig svensk boxare. Han fick aldrig boxas som proffs på hemmaplan, men han blev svensk olympisk silvermedaljör. Men då kom de på att de skulle ställa upp i Globen i stället och mötas i en K 1-match, där det var tillåtet att både slå och sparka. Då var det helt plötsligt tillåtet. Det visar ju det absurda i den lagstiftning som vi har haft. Jag kan ställa upp på att vi i all mänsklig aktivitet måste ha någon typ av säkerhetstänkande - det ska gälla idrott, och det ska gälla samhället i stort - och vi ska minimera risken för allvarliga skador. Men jag tror att vi måste våga ha förtroende för att idrottsorganisationerna är de bästa företrädarna när det gäller att utforma sina egna tävlingsregler och tävlingsbestämmelser. Då är det sedan upp till tillståndsmyndigheten om de är tillräckligt bra eller inte för att de ska vara godtagbara. Då får man ju en dialog som gör att man möjligtvis kan förändra regelverket. Men jag ser också en viss taktik i det hela. Förut har det varit väldigt mycket nej till proffsboxning, inte minst från Folkpartiet. Nu säger man i stället så här: Vi har ingenting emot att människor tjänar pengar på sin idrott, men då ska proffsboxarna ha exakt samma regler som amatörboxarna har. Då är det tillåtet. Jag tycker att det är ett fegt sätt att argumentera, för då vet man att det inte kommer att fungera eftersom EBU:s regler inte ser ut så. Jag kan säga att i USA finns det ungefär lika många regeluppsättningar som det finns delstater. Det är alltså inte omöjligt att hitta fram till en utveckling av regelsystemet som gör att vi tänker ännu mer på boxarnas, karateutövarnas - eller vad det nu kan vara - säkerhet. Jag utgår från att det ligger i Svenska Boxningsförbundets djupaste intresse och att man också slåss för det redan i dag.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 137 Lars-Ivar Ericson (C)

Herr talman! Det har i olika sammanhang förts fram många argument för kampsporternas förträfflighet: att det är billiga sporter, att unga våldsamma män lär sig respekt och disciplin, att det är vuxna människor som väljer att träna och tävla i kampsporter, att de är medvetna om riskerna och att dessa sporter engagerar många invandrare och hjälper dem ur arbetslöshet och passivitet. Ja, uppräkningen skulle kunna fortsätta. Vi har också här i debatten fått höra en del till kampsporternas försvar. Men jag kan inte låta mig övertygas av dessa argument utan förlitar mig på den medicinska sakkunskapen. Jag undrar om det verkligen kan kallas idrott om målsättningen är att via sparkar och slag mot huvudet få motståndaren ur balans. Det har ibland gjorts jämförelser med andra idrotter, till exempel skaderisken för den som spelar hockey. Det kan vara av intresse att ta del av Luleå Hockeys matchläkare Yelverton Tegnérs syn på hockey kontra kampsport. Han har studerat vad som händer när en hockeyspelare får en lindrigare form av hjärnskakning i samband med en tackling. Testpersonen uppvisade en kraftig stegring av äggviteämnen i hjärnan - och då var det bara en enda smäll mot huvudet som orsakade detta. Slutsatsen blir då: Tänk på vad som händer i en kampsportsmatch, då du får upprepade smällar mot hjärnan. Varje smäll ger en liten hjärnskada. Jag har med intresse tagit del av dagens debatt för och emot kampsport, men det som har satt mest spår hos mig är ändå mötena med en man som proffsboxats. Visserligen hade han varit aktiv en relativt kort tid, men även då utsätts huvudet och därmed vitala delar av hjärnan för slag som skakar om hjärnan. Jag minns mina möten med mannen. De bestod mest av samtal där jag gång på gång fick tala om vem jag var och upprepa det som jag hade sagt någon minut tidigare. Herr talman! Jag kommer att göra allt för att mina barnbarn inte ska uppmuntras att ägna sig åt kampsporter som går ut på att med slag och sparkar träffa motståndarens huvud, och jag välkomnar tillståndsplikten för vissa kampsporter i väntan på deras definitiva sorti ur sportens värld. Jag vill också avslutningsvis stämma in i hyllningskören till Lennart Kollmats. Som pendlare mellan tre utskott har jag alltid känt mig mycket välkommen i kulturutskottet, och Lennart har stor del i detta. Jag vill önska dig all välsignelse för framtiden och att det ska finnas många idrottsresultat att fylla på i förrådet.

Peter Pedersen (V)

Anf. 138 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Om du nu har pratat med en matchläkare i ishockey som kan beskriva de allvarliga skador man kan få genom en liten enkel tackling så skulle jag vilja att du utvecklade om den här matchläkaren talade om vilka regler som finns exempelvis om en hockeyspelare får en allvarlig huvudskada, till exempel en hjärnskakning. Vad har man för speciella regelsystem som avgör om spelaren då till exempel blir avstängd under en betydande tid, som i boxning? Min erfarenhet är att en boxare inte får boxas om han har blivit slagen knockout. En hockeyspelare kan däremot stå på isen någon vecka efteråt. I stora internationella mästerskap överväger intresset att spelaren är en viktig kugge för laget, och då får man ställa upp. Jag hävdar fortfarande att Britt Solberg hade rätt i sin analys. Hjärnan tar inte hänsyn till om jag har fått skadan frivilligt, ofrivilligt, med avsikt eller inte. Det är viktigt att man läker ut skadan oavsett om man har fått den i trafiken, i boxningsringen eller i en hockeymatch. Jag hävdar att hockey har mycket att lära av kampsporterna när det gäller säkerhetstänkande och allvarliga skador mot huvudet. Det finns fortfarande ingen statistik som tyder på att kampsporter skulle vara överrepresenterad när det gäller den typen av skador.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 139 Lars-Ivar Ericson (C)

Herr talman! Jag är naturligtvis ingen medicinman. Jag utgår bara ifrån vad Yelverton Tegnér och övrig läkarexpertis har sagt i detta ärende. Det måste väl ändå vara så att en skada som inträffar i hockey rimligtvis är lindrigare eftersom man använder en hel del skydd i den sporten jämfört med i de kampsporter som vi behandlar här i dag.

Peter Pedersen (V)

Anf. 140 Peter Pedersen (V)

Herr talman! Skydd är jättebra, men jag hävdar att en ishockeyhjälm inte hjälper speciellt mycket mot en hjärnskakning. Det gör inte en boxningshjälm heller. Den kan hjälpa mot krosskador till exempel. Som Birgitta Sellén sade tidigare kommer hjärnan i rotation om man får ett hårt slag, en spark eller en tackling. Den skvalpar runt och det skadar hjärnan. Det kan man motverka med att bygga upp starka nackmuskler oavsett om man är hockeyspelare eller boxare. Utredningar visar att ett huvudskydd i vissa lägen kan öka skadan. Det ökar tyngden på huvudet som kommer i rotation och det kan förvärra skadan. Jag vill återigen säga att det måste vara upp till de enskilda idrotterna att avgöra vilken typ av skyddsutrustning man ska ha för att få maximal säkerhet. Det vore helt främmande att vi här i riksdagen ska besluta om hur en hockeyutrustning ska se ut. Vi är nästan där när det gäller kampsporterna. Vi är inne på att man ska ha handskar, matcherna får bara ha en viss längd och man blir trött när matcherna blir för långa. Det blir man rimligtvis även vid sudden death i en hockeymatch. Man tappar humöret och kan börja slåss. Ska vi förbjuda den typen av långa matcher? Jag tycker inte det. Det måste hockey- och kampsportsförbunden få bestämma själva.

Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 141 Lars-Ivar Ericson (C)

Herr talman! Naturligtvis finns det många trevliga idrotter som man kan ägna sig åt utan att behöva något skydd över huvud taget, långlöpning till exempel som jag varmt rekommenderar. När det ändå tydligen ska förekomma kampsporter i fortsättningen är det viktigt att vi får skydd som ger största möjliga skydd åt dem som ska tävla. Centerpartiet har en reservation om att vi vill se till att de som ska utforma skydden har medicinsk kompetens så att det blir så liten skada som möjligt. Återigen: Mera långlopp för dagens ungdomar!

Luciano Astudillo (S)

Anf. 142 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag vill börja med ett citat från riksdagen: Den har gjort sällskap med detta jazz- och shimmyelände som vältrar in över våra restauranger och för ögonblicket sysselsätter den svenska överklassen. De offentliga boxningstävlingarna äro uttryck kan man säga för en negerkultur. Därför är det icke så mycket att förvåna sig över att det är negrer som allra mest figurerar som stora boxningshjältar ute i världen. Orden är Arthur Engbergs och är hämtade ur en debatt i riksdagen 1924 som handlade om just boxning. Herr talman! Man kan konstatera att argumenten kring boxning, i synnerhet professionell boxning, varierat med åren. Det har handlat om allt från boxningens skadeverkningar till dess förråande effekter. Ibland har man gått ännu längre, som det här citatet visar. Redan 1924 fanns det de som tog avstånd från det här sättet att argumentera. En framstående socialdemokrat vid namn Per Albin Hansson menade i samma debatt att det saknades belägg för att boxningen verkade förråande och att ett förbud måste vara grundat på kunskap, inte på känslor. Herr talman! Den debatt vi i dag har om kulturutskottets betänkande om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher bygger, som jag har förstått det, på att man vill komma åt de spektakulära kampidrotter som kommit till Sverige det senaste årtiondet och inte minst de tävlingsarrangemang som riggas kring det. Vissa som gav uppdrag åt utredningen ansåg att det proffsboxningsförbud som fanns var otidsenligt och borde ses över. Utredningen Kampsport i fokus som föregick lagförslaget har, tycker jag, kommit fram till ganska bra slutsatser. Utredningens förslag innebär i praktiken att professionell boxning och andra kampsporter skulle kunna tillåtas i Sverige om de bedrevs på sådant sätt och om arrangemangen var sådana att man kunde utöva dem med godtagbar säkerhet. Det skulle ske genom en rad kontroller och man skulle reglera sporterna. Arrangörerna skulle beviljas tillstånd. Det skulle vara ekonomisk kontroll. Deltagarna skulle genomgå läkarundersökning och så vidare. Jag tycker att det är en rimlig avvägning kring de problem som finns med den här sporten. Det lagförslag som vi ska ta ställning till har tyvärr inte följt med riktigt. Man har, enligt min personliga åsikt, valt att lägga ribban väldigt lågt - på amatörboxningsnivå. Jag ska beröra några av de argument som används mot boxning och andra kampsporter. Jag har gått igenom en del av de debatter som har varit i riksdagen under hela seklet. Det har varit spännande. Det är ungefär samma argument som dyker upp. När Ingemar Johansson boxades i USA till exempel var det då rätt av Sveriges Radio att inte direktsända den debatten? Det hade man en debatt i kammaren om. Det var ungefär samma argument som lyftes för och emot. Det är märkligt att vi så här långt efteråt inte kan hitta nya argument. Det handlar om skaderiskerna och om att det finns någon sorts uttalat mål att slå ned varandra i den här sporten. Det borde i så fall förbjudas på moralisk grund. Det är väldigt få som gör det gällande i slutändan, precis som Peter Pedersen sade i sitt anförande. Vad gäller skaderiskerna ifrågasätter ingen att man kan vara skadefri när man utövar boxning eller någon annan kampsport. En lång idrottskarriär, oavsett idrott, kan leda till att man får långvariga skador, inte minst om man kontinuerligt får träffar mot huvudet. Boxning och kampsporter är därför högrisksporter. Riskerna varierar beroende på vilken kampsport det är, vilka regler som finns och vilka tävlingsmoment som tillåts. Jag tror att detta går att förebygga genom sjysta regelverk, kontinuerliga kontroller och hårda krav på sporten. Om man ser hur skadorna ser ut kan man konstatera att det finns många andra idrotter än boxning där just hjärnskador är ett problem. I både hästhoppning och ishockey förekommer mycket hjärnskador. 5 % av skadorna i ishockey är hjärnskakningar. 22 % av alla elithockeyspelare har drabbats av minst en hjärnskakning under sin karriär. Den sport som drabbas mest av hjärnskador är ridsporten. Det finns en annan sport som det är stort intresse för just nu, nämligen fotboll. Studier visar att nickningar - man tillåter att man använder huvudet för att nicka bollen - kan leda till långvariga hjärnskador och effekter som trauman på hjärnan som man har med sig resten av livet. Detta är någonting som vi måste ta till oss. Precis som har sagts tidigare så leder slag mot huvudet till skador oavsett vilken sport det är fråga om. Visst finns det professionella boxare som har drabbats av alzheimer. Många gånger beror det dels på att man har boxats alldeles för länge, dels på att det har varit dålig matchning. Men det är också sådant som man skulle kunna reglera i Sverige, så att man inte matchar en väldigt oerfaren boxare mot en väldigt erfaren. Det är sådant som man skulle ha kontroll över om man tillät proffsboxning i Sverige. Vilken slutsats drar jag? Jag upplever att man har ett särskilt intresse av att värna just boxares och kampsportares hälsa. Många har varit uppe här i talarstolen och hävdat de medicinska skälen till att vi måste reglera den här typen av sporter. Lars-Ivar Ericson var mycket tydlig när han sade: Det är framför allt av medicinska skäl som jag vill reglera detta eftersom jag aldrig kan kalla en idrott som tillåter sparkar mot huvudet för en idrott. Och direkt efter att han hade talat om det medicinska så gick han över till att tala om moral och moraliska värderingar. Vad tillåter vi, och vad tillåter vi inte? Jag tycker att det är just när det gäller denna moraliska aspekt som man borde vara sjyst och ärlig och säga att det är på grund av den som man inte ställer upp på detta. Vi ställer inte upp på att det ska vara tillåtet att banka på varandra i huvudet. Jag håller inte med om det. Jag har respekt för andra som har en annan uppfattning om det. Jag har nämligen sett att denna idrott, precis som många har varit inne på, har hjälpt många ungdomar att komma ur ett utanförskap. Jag har sett hur den ändå har gett många en möjlighet till meningsfull fritid. Jag har sett hur många har kunnat gå vidare och skaffa sig ett bra liv. Men samtidigt har jag också, på grund av det förbud som vi har i Sverige, sett nära vänner till mig som har åkt över till USA och blivit grundlurade av den maffia som tyvärr finns i USA i fråga om proffsboxning. Jag tycker, som sagt, att det hade varit mer hederligt att påtala de moraliska aspekterna och att man tycker att detta är fel och lämnat det därhän. Medicinska fakta finns nämligen och visar att det inte är större problem inom boxning jämfört med andra idrotter. Jag har läst propositionen och betänkandet, och jag har flera frågor som kvarstår som gör att jag känner mig oerhört tveksam i denna fråga. Och jag kommer att gå mot den socialdemokratiska gruppen i denna fråga. Det beror på att jag tycker att det är rimligt att idrotten själv får sätta upp sina regelverk, det beror på att man ska ta betalt av ideella organisationer för tillståndet, och det beror på att utövare riskerar straff för att utöva den idrott som de brinner för. Alla dessa tre faktorer och den ganska grumliga debatten om moral har gjort att jag kommer att avvika från majoriteten i mitt parti.

Lars Wegendal (S)

Anf. 143 Lars Wegendal (S)

Herr talman! Denna proposition bygger på den utredning som presenterades 2003. Och i den utredningen talar utredaren om en reglering av kampidrotter. Och det är just med tanke på risken för hjärnskador som hon menar att man ska reglera kampidrotterna. Hon talar väldigt mycket om boxningen och skriver följande: "Med de regelförändringar inom amatörboxningen som genomförts under de senaste decennierna finns det enligt min mening i dag inte någon anledning att ifrågasätta amatörboxningen." Vidare säger hon: "Vad som framför allt talar emot att tillåta boxning i den form som professionell boxning normalt bedrivs i dag är ett antal faktorer vilka leder till större skaderisker än i amatörboxningen. Det gäller huvudsakligen utrustningen och matchernas längd." Dessutom säger hon: "Amatörhandskarnas utformning bör vara en utgångspunkt för vilken typ av handskar som skall krävas vid bedömningen av en ansökan om att få anordna en offentlig tillställning med boxning." Avslutningsvis säger hon: "Inom amatörboxningen finns som nyss nämnts bestämmelser om handskar och matchlängd. Dessa bestämmelser utgör en acceptabel säkerhetsnivå. Jag anser därför, framför allt mot bakgrund av de medicinska riskerna, att dessa bestämmelser bör vara vägledande för bedömningen av om offentliga tillställningar med boxning skall få tillstånd." Min fråga till Luciano är: Har det som utredaren kom fram till någon betydelse, eller är det också felaktiga bedömningar enligt dig?

Luciano Astudillo (S)

Anf. 144 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Jag tycker att utredningen på många sätt har gjort ett strålande arbete, och jag tycker att många av de förslag som utredningen kommer fram till är bra. Det handlar om att man ska ha ett tillståndsförfarande, att man ska ha kontroll av de arrangemang som genomförs och att regelverket till och med kan skärpas i fråga om vilka rutiner som ska användas. Det gäller hur lång tid efter att man har blivit knockad som man kan gå en ny match och så vidare. Jag förstår att man inte kan gå lägre så att säga än till amatörboxning. Redan 1990 gjorde Yvonne Haglund från Karolinska Institutet en undersökning. Hon gjorde en jämförande studie i fråga om hjärnskador inom amatörboxning, fotboll och friidrott. Hon kunde i den studien konstatera att man inte kunde hitta någon skillnad i fråga om dessa sporter när det gällde hjärnskador. Utredaren gjorde bedömningen att detta kan ligga till grund för regelverket. Jag gör bedömningen att man inom sporten själv ska hitta en rimlig nivå i fråga om de skadeverkningar som finns. Jag ser ju att vi tillåter ishockey trots att hjärnskadorna är fler där. Jag ser att vi tillåter ridsport trots att hjärnskadorna är fler där. Utredaren och jag gör olika bedömningar i fråga om den delen.

Lars Wegendal (S)

Anf. 145 Lars Wegendal (S)

Herr talman! Jag har en annan fråga. Många forskare som forskar om alzheimer och annat är väldigt tydliga i fråga om att det är just upprepade slag som kan bidra till att man utvecklar alzheimer. Då handlar det både om frekvensen och styrkan i slagen mot ett oskyddat huvud. Ser Luciano Astudillo någon risk om man har en kampsport med regler som tillåter långa matcher, tunnare handskar och så vidare? Finns det inte en större risk i en sådan kampsport än i amatörboxning där man har kortare matcher, längre pauser och mer vadderade handskar?

Luciano Astudillo (S)

Anf. 146 Luciano Astudillo (S)

Herr talman! Det är klart att jag ser det. Men jag gör en annan bedömning. Jag tycker att man med denna reglering och den ribba som man sätter upp faktiskt ger sig på en ganska begränsad grupp människor och deras idrott. Jag tycker att vi skulle kunna göra mycket mer för att skydda människors hälsa. Debatten här tidigare om alkohol är ett exempel. Men det finns så mycket mer när det gäller vad som är risker, till exempel bilkörning. Vi har på olika sätt begränsat det. Det handlar i slutändan om vad man själv gör för moraliska ställningstaganden i fråga om rökning och annat. Jag tror att varje samhälle lägger ribban på en viss nivå i fråga om sådant. Och jag och du, Lars, gör olika bedömningar i fråga om det stora problem som proffsboxningen eventuellt skulle kunna innebära och om hur många fler hjärnskador som svensk sjukvård skulle drabbas av. Jag tror inte att det skulle vara så många fler. Vi hade kanske kunnat göra mycket mer för att se till att ha en bra sjukvård och färre som drabbas av hjärnskador genom att vara tuffare i regleringen av just ridsport och hockey.

Gunnar Axén (M)

Anf. 147 Gunnar Axén (M)

Herr talman! Detta kommer att bli en svart dag för svensk kampsport; det är det väl bara att inse. Luciano Astudillo och Peter Pedersen har redan framfört ett antal kloka argument. Men låt mig tillägga några och möjligen upprepa de bästa. Kampsporter, allt från aikido till K 1 tillhör i dag Sveriges absolut största idrotter med 200 000 utövare. I åldrarna 15-25 år är kampsporterna den näst största av alla idrotter. Kampsporter är idrotter som spänner över alla samhällsgrupper, över kön och etniskt ursprung. Flera kampsporter återfinns också inom den olympiska rörelsen, bland annat boxning, taekwondo och judo. Den nya lagen kommer att beröra såväl taekwondo som boxning. Lagen syftar till att minska riskerna för kampsportsutövning; det har vi hört här. Hela tiden är argumentet att man vill minska riskerna - man ska inte utsätta sig för onödigt eller orimligt stora risker. Men varje år tillåter samhället oss medborgare att handla riskfyllt. Vi dricker alkohol. Vi kör bil. Vi har oskyddat sex. Vi köper varje dag en miljon värktabletter. Allt det här och mycket mer är exempel på sådant som kan innebära risker. Risker kan aldrig helt utraderas. Kampsporterna är dock i dag en av de allra minst riskfyllda idrotter som man kan utöva. Det har tidigare framförts argument om detta och redovisats fakta. Av det totala antalet försäkrade idrottsmän i Folksam utgör kampsportarna 2,5 % men står för 0,9 % av antalet skador - 174 skador av 20 000 anmälda skador förra året. Kampsporterna har en skadefrekvens i nivå med den för bordtennisspelare - en nivå långt under den för ishockey eller fotboll. Med undantag av boxningen har kampsporterna under de senaste 40 åren inte medfört ett enda dödsfall. Boxningen har drabbats av ett dödsfall. Det kan jämföras med ridsporten som i genomsnitt har fyra dödsfall per år. Ridsporten drabbas av ungefär 1 000 hjärnskakningar, skallskador, varje år. Birgitta Sellén ifrågasatte förut jämförelsen med ridsporten. Men den jämförelsen är högst relevant eftersom poängen är att man vill minska risken för skador. Vill man göra det ska man väl börja med de farligaste idrotterna, med de idrotter som leder till de flesta olyckorna - om man nu är för detta. Som Peter Pedersen tidigare sade har kampsporterna rigorösa säkerhetsregler. Det är regel att den kampsportare som drabbas av hjärnskakning sätts i karantän i tre månader. Först därefter får man ägna sig åt sin idrott igen. När hände detta senast till exempel när det gäller en hockeyspelare? Vad är det då man lagstiftar mot med det här förslaget? De fakta vi har säger att kampsporter inte är i närheten av den skadebild som har målats upp och som närmast visar på kampsporter som livsfarliga sporter där människor allvarligt skadas mer eller mindre varje dag. Kampsporterna har oerhört tydliga regler för hur idrottsutövningen ska se ut, både för de förbund som finns inom Riksidrottsförbundet och för de förbund som finns utanför - en reglering som respektive förbund självt svarar för, och ska ansvara för, precis som när det gäller alla andra idrotter. Det är helt felaktigt att, som vissa påstått, syftet med kampsporter är att skada varandra. Det kan inte nog understrykas. Syftet är inte att skada sin träningskompis eller motståndare. Uppsåtlig misshandel har aldrig varit en del av kampsportens innehåll, även om det är någonting som har levt kvar, som det refereras till och som används som moraliskt argument - detta snarare än en faktabaserad beskrivning av vad kampsporterna verkligen går ut på. Regeringens huvudargument har legat vid de medicinska skadorna. Om detta har varit en förevändning för moraliska invändningar eller inte vet vi inte. Däremot vet vi att det är näst intill helt okänt vilka skador som flera av de här kampsporterna ger upphov till. Men mot bakgrund av vad vi känner till är det ingenting som talar för att kampsporterna är mer skadedrabbade än andra sporter. Regeringens och utskottsmajoritetens linje är inget annat än ett uttryck för den förmyndarmentalitet som vi tyvärr emellanåt träffar på här i riksdagen; man tar bara hänsyn till vad som är politiskt korrekt - detta snarare än att lyssna på de hundratusentals människor som har en annan, en avvikande, uppfattning. Man sätter sig till doms över dem som vill utöva en sport som man själv inte finner vara lämplig. Propositionen innebär i praktiken att man förbjuder ett antal sporter, även om man nogsamt har bemödat sig om att försöka undvika ordet "förbud" i detta sammanhang. Det är också väldigt förvånansvärt att vi i dag inte har någon riktig aning om vilka sporter som kommer att bli förbjudna med den här lagen som grund. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till motion 2005/06:Kr23. I motionen föreslås ett tydligt avslag på regeringens proposition samt att förbudet mot professionell boxning avskaffas, så om det är någon som vill stödja ett rent avslag på propositionen är det detta yrkande man bör gå på. Men vi ska väl försöka undvika ytterligare en tidsödande rösträkning här i dag. För den skull vill jag i protokollet få tydligt markerat att samtliga undertecknare av motionen - förutom mig själv även Göran Lindblad, Lars Lindblad, Carl-Axel Roslund, Tomas Högström, Peter Danielsson, Ulf Sjösten, Patrik Norinder, Maud Ekendahl och Bengt-Anders Johansson - självfallet stöder densamma. Det finns ytterligare ett antal ledamöter som gör det, dock inte så många att det borde vara påkallat med en rösträkning. Yrkandet gäller alltså punkterna 1 och 2.

Else-Marie Lindgren (Kd)

Anf. 148 Else-Marie Lindgren (Kd)

Herr talman! Det har, tycker jag, varit en intressant debatt att lyssna till. Den har innehållit både sakargument och känsloargument, och så är det när vi talar om idrott och då kanske framför allt om proffsboxning. Det är vad jag hade tänkt ägna några minuter åt så här i slutet av debatten. Anledningen är att vi är några kristdemokrater som har en motion där vi säger att vi är för proffsboxning, så det känns angeläget att här få yttra sig i den frågan. Sällan har jag fått så mycket respons på ett politiskt förslag som när jag skrev under motionen om proffsboxning. Oerhört många har hört av sig - både de som är positiva och de som är negativa. Men faktum är att de flesta har varit väldigt positiva till motionen, så det känns bra att ha dem bakom mig i dag när jag talar om detta. Vi kan aldrig hindra våra pojkar och flickor att boxas professionellt. Det tror vi kanske genom att vi vill ha tillståndsplikt, men det är inte så. Vi vet att de ändå kommer att fortsätta att boxas, utomlands. Genom att ta bort förbudet i Sverige vill vi ge dem ett tryggt och bra regelverk med regelbundna tester i stället för att de, som det nu är, tvingas åka utomlands där den kontroll inte finns som vi alltid önskar oss. Det finns en statlig utredning, Kampidrott i fokus , där det sägs att efter gediget hörande av medicinsk och social expertis borde professionell boxning omgärdad av ett särskilt regelverk tillåtas i Sverige. Gunnar Axén nämnde Folksams statistik. Folksam försäkrar de flesta idrottsutövare i Sverige och har därför den mest kompletta statistiken över skaderisker. Enligt denna statistik utgör de kampsportsaktiva 2,5 % av idrottarna, men kampsporten står för mindre än 1 % av skadorna. Allvarliga skador är ovanliga, och några dödsfall förekommer inte enligt Folksams statistik. Jag ville bara upprepa detta för sakens skull. Herr talman! Det är givet så att proffsboxning självklart måste omges av en noggrann kontroll. Här har Sverige en stor möjlighet att bli ett föregångsland med medicinsk expertis som kontrollerar utövarna både före och efter varje match. Vilken annan sport har ett sådant omgärdat regelverk som boxningen har i dag? Det vill vi fortsätta med. Herr talman! Det finns också många sociala värden med kampsporter. Många ungdomar med en bakgrund som har varit kantad av både bråk och stök söker sig till kampsporter. För dem kan kampsportens hårda disciplin med tydliga regler om vad som är rätt fel vara mycket värdefull. Ledarna är för en del ungdomar kanske de enda vuxna personerna de har att vända sig till. Vi vet också att klubbarna spelar en viktig roll när det gäller integration. Herr talman! Nu kommer jag till ett problem, som kanske kan lösas. Jag vill yrka bifall till den motion vi har väckt. Den heter 2005/06:kd151. Jag har inte heller hittat den i betänkandet. Jag kan reda ut detta med kansliet i efterhand.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 149 Bosse Ringholm (S)

Herr talman! Tyvärr, Else-Marie Lindgren, blir en osanning som upprepas inte mer sann. Det har ett antal gånger sagts att försäkringsstatistiken visar att det är lägre skaderisk bland kampsporter. Det är fel. Det är fel. Det är fel. För det första är skadestatistiken inte komplett. Alla kampsporter omfattas inte av skadestatistiken. Den är helt enkelt inte relevant. För det andra kan man inte räkna antalet personer utan man måste räkna antalet tävlings- och träningstillfällen. Antalet tränings- och tävlingstillfällen i exempelvis ridsporten är mångdubbelt fler än vad som förekommer inom berörda kampsporter. Jag tycker att det är ett så dåligt argument. Det kan upprepas och upprepas och det blir ändå inte sant.

Else-Marie Lindgren (Kd)

Anf. 150 Else-Marie Lindgren (Kd)

Herr talman! Det får stå för statsrådet vad som är sant och vad som är fel i en statistik. Jag lutar mig mot Folksam, som ändå försäkrar de flesta idrottsutövare. De har tagit fram statistiken. Det känns självklart mer rätt att luta sig mot en statistik som är offentlig och som har skrivits under av ett i det här fallet stort försäkringsbolag. Sedan var det frågan om skaderiskerna. Jag har varit ute på en hel del boxningsklubbar i Borås, bland annat har vi en känd boxningsklubb som heter Ymer. Vi har talat om skaderisker. De har beskrivit för mig - jag talar naturligtvis om amatörboxning - att med det regelverk som finns, med den medicinska undersökning som görs före och efter både matcher och träningar och med den kontroll som görs av pojkar och flickor som utövar sporten är skaderisken mindre för boxning än för andra idrotter. Jag får luta mig mot den erfarenhet som de har.

Rossana Dinamarca (V)

Anf. 151 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Lars Wegendal, du vet inte vad du har ställt till med! Moderat som moderat tänkte jag och yrkade bifall till reservation 1. Det skulle jag inte ha gjort. Det är i ett par andra motioner, bland annat från moderater, som man yrkar avslag på propositionen, bland annat hörde vi Gunnar Axén. Men det finns också två andra förutom Vänsterpartiets. De har olyckligtvis behandlats tillsammans med Kent Olssons och Moderaternas motion, som inte över huvud taget tar upp frågan om avslagsyrkande. Därför vill jag dra tillbaka mitt stöd till Moderaternas reservation nr 1 och enbart yrka bifall till reservation nr 2, som alltså är avslag på propositionen. Jag har fått vibbar om att det ska kunna lösa sig även för kammarkansliet. Jag yrkar bifall till vår reservation, som handlar om avslag på propositionen.

Siv Holma (V)

Anf. 152 Siv Holma (V)

Herr talman! För ordningens skull, eftersom jag instämde i Rossana Dinamarcas första anförande, har vi efter att ha resonerat tillsammans här kommit fram till att det mest korrekta är att jag yrkar bifall till reservation 2.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-06-15

Förslagspunkter: 15, Acklamationer: 14, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

2006-06-15Protokoll 2005/06:142

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2005/06:386

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Avslag på propositionen m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr20 yrkandena 1 och 2, 2005/06:Kr21 yrkande 1, 2005/06:Kr23 yrkande 1, 2005/06:Kr25 yrkandena 1 och 2, 2005/06:Kr27 yrkandena 1 och 2, 2005/06:Kr218, 2005/06:Kr354 yrkandena 1 och 3 samt 2005/06:Kr375 yrkande 17.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (v)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 117 0 4 23
m 0 18 27 10
fp 34 0 5 9
kd 19 0 6 8
v 0 20 1 7
c 11 0 4 7
mp 2 5 6 4
- 1 1 0 0
Totalt 184 44 53 68
Ledamöternas röster
Professionell boxning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr23 yrkande 2, 2005/06:Kr29 yrkande 5, 2005/06:Kr208, 2005/06:Kr220, 2005/06:Kr230, 2005/06:Kr237 och 2005/06:Kr354 yrkande 2.
Förutsättningar för att få tillstånd
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar 2 § regeringens förslag till lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:147 punkt 1 i denna del och avslår motionerna 2005/06:Kr19, 2005/06:Kr22, 2005/06:Kr24 yrkandena 1-3 och 2005/06:Kr29 yrkande 2.
Tillstånd att anordna kampsportsmatch
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar 3 § regeringens förslag till lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:147 punkt 1 i denna del och avslår motion 2005/06:Kr18 yrkande 4.
Reservation 3 (c, fp)
Lagförslaget om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher i övrigt
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher i den mån den inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan under punkterna 3 och 4.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:147 punkt 1 i denna del.
Tillståndsmyndighet
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr18 yrkande 2, 2005/06:Kr27 yrkande 3, 2005/06:Kr28 yrkande 4 och 2005/06:Kr354 yrkandena 4 och 5.
Reservation 4 (c, fp, kd)
Tillståndsmyndighetens uppgifter m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr18 yrkande 3 och 2005/06:Kr27 yrkandena 4 och 5.
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (c)
Befrielse från tillståndsplikt
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr28 yrkande 3 och 2005/06:Kr29 yrkande 1.
Befrielse från ansökningsavgift
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:Kr24 yrkande 4.
Åtgärder mot oseriösa och olagliga arrangörer
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:Kr18 yrkande 5.
Reservation 7 (c, fp)
Snabb hantering av tillståndsärenden
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:Kr18 yrkande 1.
Reservation 8 (fp)
Vissa villkor
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:Kr21 yrkande 2.
Reservation 9 (m)
Kampsportens betydelse
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Kr26, 2005/06:Kr28 yrkandena 1 och 2 samt 2005/06:Kr29 yrkandena 3 och 4.
Reservation 10 (kd)
Straffansvar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2005/06:Kr21 yrkande 3.
Reservation 11 (m)
Professionell brottning
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:147 punkt 2.

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	117	0	4	23
m	0	18	27	10
fp	34	0	5	9
kd	19	0	6	8
v	0	20	1	7
c	11	0	4	7
mp	2	5	6	4
-	1	1	0	0
Totalt	184	44	53	68